Det som kunde ha varit

 
 
 
 
 
När jag tänker efter hur många utbildningar jag har börjat eller hur många jobb jag har haft blir jag alldeles förundrad över att jag har hunnit med så mycket i mitt relativt korta liv. Jag håller på att rensa i lådor, hyllor och garderober här hemma och funderar på vad jag ska spara och inte. Har lyckats samla på mig en hel del på snart 27 år, kan jag säga...
 
 
2009 - 2010 läste jag två terminer arkeologi vid Göteborgs universitet. Kursen var på halvfart och på distans så jag jobbade samtidigt åt Filipstads kommun som lokalvårdare. Jag läste kursen tillsammans med en kompis och vi åkte ner till Göteborg i början av varje termin. Två gånger alltså. Haha, vad mycket galet som händer när en är två bästa kompisar på äventyr. Men det behåller jag nog för mig själv!
 
 
Det var inte heller lätt att som två "lantisar" hitta i Göteborg och vi kom för sent när vi skulle iväg med buss till en fornlämningsplats. Vi bodde på ett vandrarhem utanför Göteborgs centrum och var tvugna att åka buss och spårvagn för att komma till bussen som skulle åka till fornlämningsplatsen. Vår lärare var inte till någon vidare hjälp heller. Vi ringde honom i god tid och frågade om han kunde hjälpa oss att ta oss dit vi skulle, för vi var helt vilse. Något han inte ville utan tyckte att vi skulle klarar av själva. När vi väl kom på bussen höll han en liten trevligt föreläsning om hur viktigt det är att komma i tid och respektera de andra kurskamraterna (Öh, ja självklart?! Det var inte med flit vi kom för sent). Min kompis är inte den som är den så hon sa högt och tydligt så hela bussen hörde att om han hade velat hjälpa oss att hitta när vi ringde hade vi kommit i tid utan problem. Han fick det nämligen till att låta som om han inte hade någon aaaaning om var vi var eller varför vi kom för sent. Suck...
 
 
Nästa gång vi åkte till Göteborg bodde vi på ett hotell alldeles ovanför centralstationen så vi var säkra på att vi skulle hitta dit vi skulle (någon stor lagerlokal där det finns massa arkeologiska föremål, kommer inte ihåg vad den heter). Och vi kom i tid. Vi var där en halvtimme innan vi skulle mötas och fick stå utanför i kylan, men det gjorde inget. Vi var i tid och ville inte ge honom någonting mer att klaga på. Men det gjorde han så klart ändå... Hur han lyckades med att få oss att må dåligt över att vi kom för tidigt fattar jag inte. Men det gjorde han. Usch! Han hade verkligen något emot mig och min kompis. Kom med små pikar och kommentarer hela tiden. Aldrig när det gällde vårat arbete som tur var, men de gånger vi var ner till Göteborg var inte roliga. Förmodligen hackade han på oss därför att vi var väldigt unga jämfört med de andra som läste kursen. Alla andra hade också någon form av tidigare erfarenhet inom historia, så han tyckte väl att jag och min kompis var perfekta att trycka ner. En del vuxna i förtroende- eller maktposition vill ju gärna ha någon att hacka på för att få känna sig stor och stark. Jag är så himla trött på, och tyvärr van, sådana män. För det är faktiskt främst män som betér sig så. Och ja, jag har avslutat utbildningar och jobb på grund av sådana för jag tappar helt lusten när jag blir orättvist behandlad. Innan jag hittade feminismen trodde jag ju också självklart att det var mig det var fel på. Att jag var jobbig/ful/dum och allt annat som äldre män trycker in i huvudet på flickor. Nu vet jag att det handlar om förtryck och makt och låter mig inte påverkas lika mycket längre. Hade inte tänkt att det här inlägget skulle bli ett stort klagomål, men det här är något jag har burit med mig under de här åren så det är väl lika bra att få ut det.
 
 
 
 
 
 
 
Av förklarliga skäl var jag inte alls sugen på att fortsätta läsa arkeologi (inte enbart på grund av läraren dock), men jag sparade lite kurslitteratur: The Human Past - World Prehistory and the Development of Human Societies och Arkeologi i Norden 2 av Göran Burenhult. Den första boken minns jag att jag gillade extra mycket. Främst därför att det var den första skollitteraturen jag läste på engelska (förutom på engelskalektioner tidigare då) och jag var så impad av mig själv att jag fattade vad jag läste, haha. Minns att jag kände mig riktigt stolt. - Här sitter jag och studerar på engelska! Sen så är jag också väldigt intresserad av människans historia. Har främst varit intresserad av samhällens och kulturers utveckling, som den här boken fokuserar på, men nu börjar jag även bli intresserad av våran fysiologiska utveckling.
 
 
 
 
 
 
För några år sedan började jag läsa litteraturvetenskap på Karlstads universitet. Ååh, vad jag trivdes. Men tempot var väldigt högt. Något de var tydliga med innan, att vi skulle behöva läsa otroligt mycket. Jag som redan läste mycket böcker trodde inte det skulle vara några problem, men jag märkte efter ett par månader att jag inte skulle klara av att hålla tempot. Så jag hoppade av. Men jag sparade mycket kurslitteratur för jag vill läsa dem igen någon gång. I mitt eget tempo.
 
 
Tänk om jag hade läst klart litteraturvetenskapen. Då hade jag förmodligen jobbat som bibliotikarie nu. För det hade jag tänkt mig som slutmål när jag började. Eller tänk om jag hade varit arkeolog på utgrävning någonstans i världen. Nu är jag glad att jag inte blev något av dem, för det känns inte rätt längre. Jag är fortfarande intresserad av historia och jag läser fortfarande mycket böcker, men det är inget jag vill ha som yrke.
 
 
 
Vi får se vad jag "blir när jag blir stor". Tycker det är så tråkigt och pressande att de flesta människor presenterar sig och identifierar sig genom sina yrken. Att vi inte är någon annan än det vi jobbar med. Jag vet att jag inte vill ha det så i alla fall. Jag är jag och mitt jobb ska inte få vara min identitet.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0