Därför vill jag inte ha barn (än)

 
Många som frågar nu för tiden om inte jag och Mats planerar att skaffa barn. Antar att vi är i "den åldern". Nej, vi planerar inte att skaffa barn än om några år. Har skrivit lite om det förut. Här (klick) kan ni läsa det inlägget om ni är intresserade.
 
Jag har alltid velat bli mamma. Sen jag själv var ett barn. Och jag vill fortfarande bli det, om det är meningen. Men inte än. Det är en väldigt ny känsla för mig. Visserligen har jag känt så i några år, men innan har jag längtat så jag nästan gått sönder efter ett barn att älska och ta hand om. Jag tjatade mycket om barn på Mats när vi hade varit ihop i något år. Men han var inte redo, så därför blev det inga barn. Något jag är glad för nu i efterhand. Varken han eller jag är redo i nuläget heller, så därför väntar vi några år till.
 
Anledningarna är många. Främst vill vi "bli klara" med det vi vill ha gjort innan vi skaffar barn. Mats vill gärna fortsätta klättra i sitt jobb, något han inte skulle ha ork till om vi hade en liten att ta hand om, och jag vill lära känna mig själv ordentligt innan jag lägger all min energi på en annan individ. Jag känner också att jag inte orkar med att ha ansvaret över någon annans liv just nu.
 
Det är också så mycket jag skulle vilja ge ett barn, om jag någon gång har turen att bli mamma. Jag vet att en del tänker att de skaffar barn så får det bli som det blir, och jag säger inte att det är fel. Det kan bli hur bra som helst. Men jag vill ha ganska mycket planerat innan jag sätter en ny människa till världen. Jag vill känna mig redo att tackla allt det som att uppfostra ett barn innebär. Jag tänker ofta, och har alltid gjort, på hur jag skulle göra i vissa situationer om jag hade barn. Hur jag vill att hen ska växa upp. Vad vore det bästa för barnet? Jag förstår att en inte kan planera hur mycket som helst när det kommer till barn. Varje barn är unikt och vad som helst kan hända på vägen, men det finns ändå vissa grundpelare som jag vill ge ett barn. Om jag någon gång har sådan tur att få bli mamma.
 
 
Ekonomisk trygghet:
Med det menar jag inte att barnet ska få allt hen pekar på. Mobiler och datorer och kläder och leksaker i överflöd känns i mina ögon onödiga. Men jag vill att det alltid ska stå näringsrik mat på bordet. Att hen ska få växa upp i ett helt och fungerande hus. Att hen aldrig ska behöva frysa eller kompromissa när det kommer till hälsa, bara för att jag inte har råd. Jag vill ha en något så när stabil inkomst innan jag ens funderar på att skaffa barn. Jag vill inte behöva oroa mig för hur pengarna ska räcka till varje månad.
 
 
En stark mamma (mentalt och fysiskt):
Jag känner att det går åt rätt håll, men jag vill ändå känna mig helt återställd innan jag skaffar barn. Jag vill känna mig stark. Jag vill orka med en graviditet och förlossning. Jag vill orka leka med mitt barn. Varje dag. Jag vet att hur jag än bär mig åt så kommer jag aldrig ha lika mycket energi som ett barn, men jag vill känna mig så pigg jag kan för det ser jag fram emot mest. Att leka och busa och läsa sagor och uppleva äventyr och se världen från ett barns perspektiv igen.
Jag vill också känna mig så pass stark och självsäker att jag kan hantera utbrott utan att bete mig som ett barn själv. Det är mitt största bekymmer. Tänk om jag skulle tappa humöret och skrika åt mitt barn. Eller ännu värre. Usch! Det vill jag inte. Stackars barn. Då skulle jag radera allt förtroende som har byggts upp mellan hen och mig på en sekund. Jag vill känna mig stark nog att kunna handskas med ett gråtande och skrikande barn utan att bete mig på samma vis själv. Barn trotsar därför att de har svårt att få fram det de egentligen vill ha sagt. Det är klart de skriker och gråter om de känner att ingen förstår dem. Men vad har vuxna för ursäkt att skrika på sina barn? Inga. Jag är helt övertygad om att det barn behöver i sådana situationen är en självsäker vuxen som tar sig ner på barnets nivå och säger: "Jag förstår att du är ledsen och arg. Och det är okej att vara det. Jag älskar dig lika mycket för det och kommer hjälpa dig så gott jag kan igenom dina svåra stunder." Jag hoppas att jag kommer ha så mycket energi att jag orkar ta mig an alla utbrott på rätt sätt. Tror det är så viktigt, så viktigt för den fortsatta relationen mellan förälder och barn. Och tänk vilken känsla att som barn känna att det finns vuxna som lyssnar på mig och förstår mig. Tror det bygger en stark individ.
 
 
Tid:
Det här kanske är kontroversiellt att skriva, men jag vill inte lämna mitt barn på förskola. Jag vill spendera så mycket tid som möjligt med barnet. För jag vet att åren kommer springa iväg och plötsligt är hen vuxen och redo att leva sitt eget liv. Vet dock inte hur jag ska få ihop den här punkten med den första: ekonomisk trygghet. Ett arbete krävs för att få in pengar och arbetar en måste någon annan ta hand om ens barn. Jag funderar så det knakar på hur jag ska få ihop det här. Arbeta hemifrån är ett måste. Gärna ett flexibelt arbete där jag kan välja när jag ska jobba. På kvällar och när barnet sover under dagen. Då måste jag nästan vara egenföretagare för att få ihop det. När Mats kommer hem från jobbet kan jag jobba på. Sen förstår jag att dygnets alla timmar ändå inte kommer att räcka till, jag vill inte kompromissa med min sömn, så då måste jag förklara för barnet att mamma måste sitta för sig själv en stund varje dag för att få in pengar som behövs för att köpa mat och kunna ha ett hem och lära barnet att leka själv de timmarna. Vilket jag i och för sig tror är nyttigt för barn att göra. Men jag vill försöka vara väldigt tydlig med att jag inte väljer att arbeta därför att jag inte vill vara med barnet. Jag gör det därför att jag måste och jag kommer alltid att vilja spendera tid med barnet när jag kan. Jag vill finnas där som lekkamrat men också som en tröstande famn. Alltid redo att lyssna och försöka förstå och hjälpa.
 
 
Trygghet & Frihet (Rötter & Vingar):
Det här med rötter och vingar läste jag för ett tag sedan och jag tycker det är ett sådant vackert uttryck. Jag vill ge ett barn all den självsäkerhet och trygghet som krävs för att ta sig ut i världen och våga göra allt hen drömmer om att göra. Jag vill ge hen vingar. Vingar som för hen dit hen vill och som håller även i stormar. Jag vill att hen ska känna sig obunden och fri. Inte känna sig tvingad att vara i min närhet eller känna några krav från mig hur hen borde vara eller göra.
Samtidigt vill jag att hen ska veta att jag alltid finns där. Barnet ska alltid ha en trygg famn hos mig. Om så mitt barn är borta i tjugo år kan hen alltid komma tillbaka till sina rötter. Jag vill lära barnet att flyga med sina vingar - men bara när hen är redo och vill det själv. Jag vägrar till exempel att lämna ett gråtande barn på dagis. Vägrar. Vill mitt barn vara hos mig så får hen det. Hur länge och hur ofta och hur nära hen vill. Vill barnet sova bredvid mig på natten så får hen det. Om det så blir i tio år. Säger barnet: "Åh. mamma vad kul det vore att sova i ett eget rum." eller "Jag skulle så gärna vilja sova över hos den och den." så får hen självklart det! Men det ska vara på barnets villkor. Inte mina. Jag vill alltid finnas där när mitt barn behöver mig. Jag tror att det är så en bygger trygga individer som vågar ge sig ut i världen och stå på egna ben.
 
 
Ärlighet & Respekt:
Jag kan inte allt. Vuxna kan inte allt. Och jag vill att mitt barn ska få veta det. Jag har sååå svårt för att säga till barn att de ska göra/inte göra någonting bara för att en vuxen säger det. Vad är det för en anledning? Jag var väldigt ifrågasättande som barn och jag köpte inte att jag skulle göra som de vuxna sa bara för att de är vuxna. That makes no sense! Som vuxen ser en kanske samband bättre och har också mer erfarenhet kring vissa situationer, men då gäller det att ha orken att förklara varför barnet inte får göra vissa saker och måste göra andra. Jag kan bli helt yr av alla frågor barn ställer, men samtidigt vill jag inte svara "det är så därför att jag säger så." Bara för att jag inte orkar förklara. Då vill jag hellre vara ärlig och säga att mamma ska förklara en annan gång varför, men nu måste du lita på mig i den här situationen. Och jag vill också vara noga med att fråga vad barnet tycker. Bara för att jag är vuxen betyder det inte att jag kan allt och har rätt. Jag vill ge mitt barn respekt. Jag vill lyssna på vad hen har att säga och lära av henom, så som barnet lär av mig. Jag vill att hen ska kunna prata med mig om vad som helst och veta att hens åsikter räknas. Jag tror det är så männskligheten och samhället utvecklas. Att vi lyssnar och lär av varandra över generationer. Jag tycker inte bara det är barn som ska vara tysta och lyssna på de vuxna. Äldre har absolut mer erfarenhet än de som är yngre, men det är de yngre som kommer med ny information.
 
 
Verktyg:
Hur mycket jag än vill så kan jag inte hjälpa ett barn med allt. Det kommer dyka upp situationer då hen måste klara sig själv. Utan min hjälp. Och jag ska försöka ge barnet alla verktyg jag kan för att hen ska klara sig. Jag vill att mitt barn ska vara med mig när jag lagar mat och tvättar och handlar och diskar och betalar räkningar. Så att det inte blir en chock när hen blir vuxen. Allt som ska göras. Jag tänker inte slänga ut mitt barn efter studenten och låta hen få lära sig själv hur samhället fungerar. Barnet ska få vara med mig de flesta dagar och laga mat och tvätta och damma och allt annat som barnet ändå måste göra när hen är vuxen. Jag tror det kommer vara lättare för den vuxne individen då eftersom allt det där redan är vardag. Hen vet redan hur en gör allt det där.
Och alla orättvisor i välden...  Hur ska jag kunna lära ett barn att handskas med dem? Kommer hen bli mobbad? Eller mobba? Jag har ingen aning om hur jag ska förklara alla orättvisor för ett barn. Det gäller väl att föregå med gott exempel. Barn gör ju som vuxna gör och inte som de säger. Det sägs att barn kan vara riktigt elaka, men det är inte ett dugg konstigt när det sänds program på tv:n där vuxna mobbar eller när föräldrar sitter och pratar om hur fula och konstiga vissa personer är. Det är klart barn tar efter! Sen kommer en process av att lära dem när de får säga elaka saker (inte när någon annan hör) och om vilka. Nej, usch! Jag kommer vara noga med att tänka på hur jag pratar om andra. Vara noga med att visa alla respekt och inte dela in människor i olika grupper. Jag minns de gånger jag har varit elak och dum mot andra, hur det nästan alltid har bottnat i en vilja att passa in. Vara omtyckt av den stora massan. Så någonstans där tror jag en kan skapa en empatisk och snäll individ. Genom att göra hen så pass stark och självständig att hen känner att hen inte behöver passa in. Jag tror också det hjälper med det verktyget om barnet är den som blir utsatt. Att riktigt få hen att förstå att hen är komplett och vacker och underbar precis så som hen är. Att lära barnet att älska sig själv. Är en älskad inifrån och ut tror jag det är väldigt svårt att vara elak mot andra, och svårt för andra att vara elak mot en själv.
 
 
Villkorslös kärlek:
Kärlek säger nog sig självt. Vilken förälder älskar inte sitt barn? Men det där med villkorslös tror jag många har svårt med. Jag har nog tänkt så förr, att jag skulle skaffa barn så att jag slapp känna mig ensam. Men nu är jag medveten om att jag skulle skapa en egen individ som kanske inte alls vill umgås med mig. Och det behöver hen inte göra! Jag känner mig så himla tillfreds med den tanken nu. Jag förstår att det som förälder kan vara svårt att släppa taget, men alla måste få leva sitt liv så som de vill leva det. Utan att känna krav från föräldrar och andra släktingar. Inget barn väljer att bli fött. Inget. Du som förälder tar på dig ansvaret över en individ när du bestämmer dig för att skaffa barn, och de blir som de blir. Mycket på grund av hur du uppfostrar dem, men de är även unika individer som inte är skyldig dig någonting. Vill mitt barn ut i världen och inte höra av sig på trettio år så ska hen få göra det utan att jag håller något agg. Jag vill inte bli en sådan förälder som suckar: "Åh, du hör aldrig av dig och kommer aldrig och hälsar på." och fylla barnet med krav och dåligt samvete. Lev livet! Precis så som du vill leva det. Vill mitt barn att jag ska vara med på färden så kommer jag finnas där så mycket hen vill, men vill hen stå helt och fullt på egna ben så måste jag acceptera det. Och jag kommer älska mitt barn lika mycket för det.
 
 
En framtid:
Det här är det som har bekymrat mig mest de senaste åren. Visst gäller det att tänka positivt, men människans framtid ser inte alls positiv ut. Om människor fortsätter att leva så som vi gör i dag kommer mitt barn och mina barnbarn få det svårt. Vad är det för mening med att skapa barn om de ändå kommer få kämpa för mat och vatten när de blir gamla? Kämpa för att överleva?
Sen tänker jag också på alla andra djur. Under människans mikroskopiskt korta tid på planeten har vi förstört och dödat så otroligt mycket. Mer än alla kometer och vulkanutbrott och översvämningar och istider tillsammans. Vill jag verkligen skapa fler människor? Vore det inte bäst om vi dog ut? Samtidigt så vet jag att mitt barn skulle växa upp som vegan, i alla fall tills hen är gammal nog att själv välja, och inte alls påverka jorden och djuren lika negativt som allätande barn. Jag skulle säkert kunna skaffa femton veganska barn som ändå inte påverkar jorden lika negativt som ett allätande barn. Och barn influerar även andra mycket mer än vad vuxna gör. Om mitt barn är vegan kommer kanske fem till barn bli veganer tack vare hen. Och de kommer i sin tur att göra fem barn var veganska och så fortsätter det så och det är ju ändå positivt för planeten. Fast inte lika positivt som om det inte fanns några människor alls. Men av två "onda" ting så är det ena helt klart bättre.
 
 
 
Ja, det är mycket att tänka på innan en skaffar barn. Jag vet att en del inte tycker det och det kan som sagt bli hur bra som helst det med, men jag vill inte "slösa" bort tiden med mitt barn. Jag vill vara helt och fullt närvarande och ge hen en sådan bra uppväxt som möjligt. Det kanske låter löjligt att jag har så höga krav på mig själv. Men borde vi inte ha det om vi funderar på att skaffa barn? Det är ingen docka eller prydnadssak som ska köpas, utan ett liv som ska skapas. Borde vi inte planera och tänka igenom det? Och jag tänker som så att om jag klarar av att genomföra ens hälften av dessa punkter jag har listat upp, så finns det en mycket stor chans att mitt barn kommer få en bra barndom.
 
Jag är också medveten om att vad som helst kan hända. Även om jag har en jättebra inkomst när jag blir gravid kan jag vara arbetslös bara någon vecka senare. Jag kan känna mig hur stark som helst när vi skapar ett barn, men sedan bli trött och kraftlös. Vad som helst kan hända under och efter graviditeten. Men när jag bestämmer mig för att skapa en ny individ vill jag känna att jag kan genomföra allt det här jag har skrivit om.
 
 
 
Om jag någon gång blir välsignad med ett barn (det tar jag inte förgivet, att jag kan bli gravid) kommer jag vara så tacksam och så oerhört glad så kanske struntar jag i alla mina grundpelare och bara njuter. Men jag vet att jag vill leka och busa och trösta och skratta och prata och krama. Det bär jag med mig, hur det än blir med de andra punkterna.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0