Det som kallas vuxen

 
Under frukosten går jag in på en av mina favoritbloggar och läser om hur det är att vara det som kallas vuxen och på ett sätt facineras av och ett annat sätt försöka lära av de ungas här-och-nu-tänk. Hur de bara kan hitta på något så där för stunden. I dag ska jag göra det här. Och så drar de ut på äventyr. Så som jag själv gjorde innan allt det som kommer med vuxenlivet började hopa sig över mig som hårda knutar att knyta upp ständigt och jämt. Det var jag inte alls beredd på när jag bodde hemma och bara hade mig själv att sköta och tänka på. Innan jag blev det som kallas för vuxen. Visst tvättade jag min egen tvätt och städade mitt eget rum och handlade mina egna menskydd och hygienprodukter, men jag hade ingen aning om hur det var att ta hand om ett hem eller betala räkningar. Eller ha ansvaret över att det står mat på bordet. Varje dag. Beta av tvätthögen som på något oförklarligt sätt aldrig blir mindre utan väller över som om den vore en gryta som kokar över. Varje dag. Ha koll på alla samtal som ska ringas och mail som ska skickas och andra viktigheter som en måste ha koll på och få iväg.
 
 
För medan jag äter frukost och läser lite bloggar så skriver jag även handlingslista och går in och bokar tvättstuga för jag måste tvätta i morgon om jag ska hinna göra det den här veckan för nästa vecka ska jag förmodligen åka iväg och den här veckan är Mats sjuk så jag måste stå för all handling och kylskåpet har en himla aptit så även om jag handlar så mycket jag och min cykel orkar bära varje dag försvinner maten på något konstigt sätt lika fort och så måste jag göra rent tvättmaskinen och diskmaskinen eftersom det står i bruksanvisningen att de håller längre om en gör rent dem då och då så det är verkligen på tiden att de blir rengjorda och skura måste jag verkligen göra under veckan och det där samtalet som jag egentligen skulle ha ringt i går måste jag ringa efter frukosten för sedan ska jag ta med mig cykeln in till stan och handla och sen hänga alla kassar på styret och lägga i korgen och på pakethållaren och då går det inte att cykla på cykeln utan då måste jag använda mina armar till att hålla den upprätt och vingla mig hemåt men jag har tur för i dag är Mats hemma från jobbet så han har inte tagit cykeln till jobbet och då blir det inte så tungt att få hem allt och sen ska jag försöka beta av mer på min att-göra-lista så som att gå igenom alla garderober och lådor så att jag kan få in mina kläder i dem som för nuvarande ligger i högar i sovrummet och sen lovade jag hen att jag skulle läsa den boken och hen att jag skulle se på det programmet och hen och hen att jag ska komma och hjälpa till med det och det för jag gör ju ändå ingenting om dagarna och så behöver jag vila minst tre timmar varje dag på grund av min utmattning och inte göra ett skit de timmarna men jag borde ju beta av lite saker under de timmarna också för annars växer den där att-göra-listan något hemskt fort.
 
 
Allt det här hade jag ingen aning om när jag var yngre och inte behövde ta ansvar för något eller någon annan än mig själv. Nu bor ju jag med två andra så jag har ansvar för tre personers mat och tvätt och dammsugning och skurning och dammtorkning och diskning, men även när jag bodde själv var det en stor förändring jämfört med att bo hemma. Jag hade ingen aning om hur man gjorde rent en ugn eller hur ofta kylskåpet ska dras fram på grund av brandrisken eller hur dyrt det är med dammsugarpåsar eller vad mycket hår som samlas i avloppet i dushen eller att avloppet i handfatet fylls upp med svart geggamoja som måste tas bort för hand. Nu förstår jag varför mamma skrev listor och hängde på kylskåpet. Jag gör det ju själv numera. Fast i mobilen. Och alarmet ringer titt som tätt så att jag ska komma ihåg att göra allt det som ska göras. Det förvånar mig fortfarande att det här inte räknas som ett jobb. Men, det är klart, det har att göra med att det traditionellt är kvinnor som har fått ta hand om hemmen och då är det klart att sådant inte är så viktigt! Det är bara sådana där tokerier som kvinnor höll på med förr när de var hemma hela dagarna och inte hade någonting att göra.
 
 
När jag flyttade ihop med Mats trodde jag att vi skulle dela på alla sysslor. Då skulle det ju ändå bli som att en bara tog hand om sig själv och ett hem, fast tillsammans med någon annan. Det skulle inte bli fler sysslor i alla fall. Så blev det inte. Jag fick planera och handla och laga mat och boka tvättstuga och vika tvätt och dammsuga och skura och diska åt honom också. - Hur kan du hålla på att städa hela tiden? Så mycket gjorde aldrig jag när jag bodde själv. Nej, inte jag heller. Men då hade jag bara en person att städa upp efter. Mig själv. När jag flyttade ihop med Mats hade jag helt plötsligt två personers skit att ta hand om. För er som inte är så hajja på matte är det alltså dubbelt så mycket att göra. Plus att jag jobbade och försökte plugga för att få jobba med något jag verkligen tycker om och så åkte jag fram och tillbaka mellan Filipstad och Karlstad och flängde runt i Filipstad för att hinna hälsa på alla och så blev det ännu ett resmål som skulle hinnas med att besöka i och med att Mats kommer från Torsby.
 
 
Jag förstod helt plötsligt mina kompisars klagomål på sina män. Jag förstod varför det var ett heltidsjobb, mer än ett heltidsjobb, att vara hemmafru och ta hand om allt åt alla och varför saker som tvätt- och diskmaskin och förskolor och syntetiska städmedel behövdes uppfinnas först innan kvinnor ens kunde komma på tanken att lämna hemmet för att göra det de ville göra innerst inne. Och jag vet att även fast vi har alla dessa hjälpmedel i dag är det ändå mycket som måste göras och att det är kvinnor som gör det. Jag beundrar de kvinnor och de få män som klarar av att jobba och sköta allt i hemmet och passa upp på alla. Hatten av! Jag klarar det inte. Jag blev utmattad. Det är klart en kan skita i allt i hemmet, men jag vill inte leva så. Även fast jag inte har haft så mycket val det senaste året. Har inte orkat hålla efter med lorten och ingen annan tar hand om det så det har blivit som det har blivit. Det är inte hela världen, men mycket att ta igen. Och jag orkar verkligen inte jobba eller plugga och ta hand om allt i hemmet. Det går inte. Jag har försökt i så många år och jag orkar inte. Något människor har svårt att acceptera. Det är oftasts de som aldrig har behövt ta hand om någon annan än sig själva som kommer med nedvärderande kommentarer till mig. Eller kommentarer om att jag snyltar på Mats och borde skaffa mig ett jobb. De som flyttade direkt hemifrån ihop med sin partner och antingen delar på ansvaret eller så står partnern för matlagning och tvätt och allt det där. Eller de som betalar folk för att de ska komma hem till dem och städa. Undrar varför de tycker att jag ska göra allt det där åt Mats och Marie gratis? De är inte mina barn.
 
 
Jag fylls av beundran över unga människors optimism och förmåga att fånga nuet. Jag minns ju själv att jag tänkte så. Efter studenten börjar livet! Ja, det gjorde det. Men det var inte det livet jag hade tänkt mig. Och även fast jag nästan är lite avundsjuk på deras oförstörda syn på livet och världen och verkligen önskar att de ska få behålla den synen livet ut, tycker jag det är hemskt att de inte får lära sig om hur livet som vuxen är. Efter att de har tagit studenten är det verkligen hej då! Ut och skaffa dig ett jobb eller utblidning och någon annanstans att bo. Utan att ge dem några verktyg hur de ska gå till väga. Det hade jag i alla fall önskat. Att någon lärt mig om livet som vuxen. Om allt det ansvar det innebär. Jag menar absolut inte att livet för unga och barn inte är fyllt med ansvar. Alla dessa läxor och uppgifter och prov som ska göras, usch! Är så glad att jag slipper det. Men det är ändå ansvar på ett annat sätt. Ansvar för vissa delar av livet och inte allt. Det är ändå någon annnan som har ansvar för att det finns mat i kylskåpet och att elen och värmen och vattnet och internet blir betalt för.
 
 
Ända sedan studenten har livet varit en enda stor kamp kring att få in nog med pengar varje månad. Ja, det är en kamp när en inte har nog med energi att varken läsa på universitet eller jobba med de fysiskt och psykiskt tunga jobb som en får ta om en inte har någon utbildning. Det har inte alls funnits tid till att göra det jag vill göra. Att röra mig mot mina drömmar. Förutom att försöka hitta en stabil försörjning är jag också en sådan person som har fått hjälpa andra att få ihop sina livspussel. Och det tar mycket tid och kraft det också. Även fast jag nu för tiden inte har så mycket energi till att finnas där för andra än Mats och Marie. Sköta hemmet helt enkelt så att de slipper. Och i gengäld betalar Mats min del av hyran och ger mig pengar till mat. Något jag tycker är helt rätt och rimligt. Men inte enligt många. Jag ska göra allt det där gratis och skaffa mig ett "riktigt" jobb.
 
 
Kan bli så himla irriterad på att folk tycker att ha ett betalt arbete är det som är kriteriet för att vara vuxen. Att inget annat spelar någon roll. Men vet ni? Jag städar upp min egen skit. Jag handlar min egen mat. Jag lagar min egen mat och jag tvättar min egen tvätt. Jag tar ansvar för hemmet. Jag ser till att vi har så lite syntetiska kemikalier i det som möjligt. Jag läser på varje dag om hur jag som människa kan påverka klimatet och de andra djuren så lite som möjligt. Jag tar ansvar och jag snyltar inte på någon. Varken Mats, planeten eller djuren. Det tycker jag är att kalla moget. Vuxet. Innan ni dömer mig kan ni först och främst ta er en lång titt i spegeln och tänka efter vilka ni själva utnyttjar för att få ihop era livspussel. 
 
 
Nej, vuxenlivet blev inte som jag tänkt mig. Även fast det i princip bara har börjat. Jag är ju inte trettio än och det finns fortfarande tid till att hitta en försörjning och ett hem. Men nog måste det vara gött ändå, att ha fått koncentrera sig på sig själv och lyckats skaffa sig en utblidning och jobb och ett hem. Eller de som har det som jag och ändå lyckats fixa allt det där innan de fyllt trettio. Himla imponerande! Och om det finns ett tips jag skulle ge till de som snart ska ut i vuxenlivet är det att strunta i alla andra och koncentrera sig på sig själv och vad en själv vill med livet. Strunta i vad andra tycker eller kräver att du ska göra och gör det du vill. Det kanske låter hårt, men har du inte skaffat några barn så har du faktiskt bara ansvar över dig själv och låt ingen inbilla dig någonting annat. Du är inte ansvarig för dina föräldrars eller syskons eller någon annans lycka än din egen. Visst är det snällt att hjälpa till, men låt dig inte utnyttjas!
 
 
Det är det jag jobbar mest på, att våga leva mitt liv så som jag vill leva det utan att lyssna på vad alla andra tycker och kräver. Och så vill jag lära av de som är yngre och inte ta allt så himla allvarligt. Livet är fullt med ansvar när en är det som kallas för vuxen. Men det är också magiskt och vackert och helt underbart.
 
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0