Månadens böcker: Augusti 2017

 
 
 
 
Jag har blivit lite apokalyptisk av mig den senaste tiden. Nja, jag tror väl kanske inte att världen kommer gå under, i alla fall inte bokstavligt talat. Men det har ändå vaknat en känsla i mig att jag borde lära mig mer överlevnad. Ifall en katastrof eller kris skulle inträffa. Kunskap och förberedelse kan inte skada i alla fall, tänker jag. Den information som fasatnar i min hjärna fastnar. Mer kan jag inte göra. Det hela började med att jag såg en dokumentär om preppers, sådana som förbereder sig på olika katastrofer. Så som längre strömavbrott, översvämningar eller matbrist till exempel. När jag senare den dagen gick förbi bokhandeln såg jag två böcker uppställda så att de syntes klart och tydligt från ingången. De böckerna var Överlevnadsguiden: 300 sätt att klara av allt från att göra upp eld till att överleva en krokodilattack (2016) av Rich Johnson & Ola Skinnarmo samt Din skogshandbok: en överlevnadshandbok för survivalister och andra skogstokiga (2017) av Sara Starkström. Har ett litet löfte till mig själv att jag inte ska köpa nytillverkade böcker om jag inte vet att de kommer att bläddras i flitigt, så därför gick jag vidare. Nästa dag (!) låg det en checklista från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) i brevlådan. En checklista över saker som är bra att ha hemma ifall elen skulle försvinna en längre period. Då var det jag som gick ner till bokhandeln och införskaffade mig två överlevnadsböcker! Tydligare tecken får en leta efter. Nu tror inte jag på "tecken" som så, tror mer att det är vårat undermedvetna som fokuserar extra hårt på vissa saker. Ett tecken från oss själva. "Det här borde du tänka och fokusera på just nu", typ. Men det är ett annat inlägg.
 
 
Jag insåg i alla fall att vi som samhälle skulle ha väldigt svårt att klara oss utan el. Inte ens i en dag. Skulle strömmen vara borta längre än så vet jag inte vad som skulle hända. En urban kollaps är en mycket trolig utgång. Så det skadar inte att bunkra upp med konserver och torrvaror, lära sig grundläggande första hjälpen och få ett hum om hur en överlever i och av skogen.
 
 
Så nu har jag läst Överlevnadsguiden och Din skogshandbok. Den ena fokuserar på hur du överlever i den skandinaviska skogen medan den andra är mer bred. Det enda jag saknar är hur en hjälper till att förlösa. Det står utförligt hur en stoppar blödningar och lindar benbrott, men hur hjälper en till vid en förlossning? Skulle också vilja ha en genomgång av assistans kring olika livshotande sjukdomstillstånd, så som diabetes eller epilepsi. Vad gör en vid blodsockerfall eller epilepsianfall mitt ute i skogen utan mediciner eller läkarhjälp? Annars är jag väldigt nöjd med mitt köp. Det skadar inte att vara förberedd, tänker jag. Även fast jag såklart hoppas att jag aldrig, aldrig hamnar i en situation där jag måste kämpa för att överleva.
 
 
 
 
 
 
Från krokodilattacker till någonting helt annat: Yoga! Eller kanske finns det en krokodilposition inom yogan? Skulle inte förvåna mig. Min yogaresa har hållit på i ungefär åtta år. Väldigt från och till med flera års uppehåll ibland. Jag köpte min första yogabok ungefär tre år efter mitt första möte med yogan. Den boken var Yoga med Malin: Min kropp, min själ, mitt andetag (2012) skriven av Malin Berghagen. Hennes morgonyoga och mjukyoga är det bästa sättet att starta dagen på tycker jag. Jag tycker mjuk är ett bra ord att beskriva Malins yoga i den här boken. Jag praktiserade nästan bara mjuka, långsamma övningar under mina första år med yoga. Men sedan början av det här året har jag kört hårdare. Mer rejäla träningspass. Nu börjar jag sakna det mjuka, lugna och då åkte Malins bok fram. Den innhåller förutom yogaövningar också Malins livshistoria, fint sammanvävt med hennes fem hörnstenar i livet: kost, fysisk träning, tankar, känslor och själ.
Jag gillar hur Malin påminner om att det är bra att komma ihåg vad det är en hyllar när en utövar yoga: Solen. Livet. Alltet. Tacksamhet för att få finnas till och fungera. Det är något jag tänker på mer och mer, speciellt när jag läser överlevnadsböcker - hur otroligt tacksam jag är över att jag inte behöver överleva. Jag bara lever och det är jag så glad för. Det betyder ju inte att jag inte har upplevt svårigheter eller aldrig behövt kämpa på mitt sätt, men jag har faktiskt tak över huvudet, mat i magen och lever i ett enormt tryggt samhälle. Det är jag otroligt glad och tacksam för.
 
 
Malin ger tips i sin bok om att det kan vara bra för livmoderbärare att inte utöva yoga första dagarna av menstruationen, eftersom din kropp då är väldigt hormonell och "het": Det har jag helt tappat det senaste året, jag har kört på även under mensen. Förr yogade jag väldigt sällan under mensens tyngre dagar (förutom lättare stretching av nacke och överkropp) och har känt att det fungerar för mig. Känner mig mer harmonisk om jag håller mig till lugna rörelser när min kropp är som mest hormonell. Men det är säkert individuellt. Har de senaste par månaderna också tagit det lugnt under min ägglossning och tycker att det känns bra.
Är också glad att jag blev påmind om månen och att visa den respekt. Malin skriver att hon vilar från yogan under fullmåne och nymåne. Hon skriver inte varför, men jag fick en påminnelse om hur bra det kändes när jag uppmärksammade månen och dess cykel. Den påverkar de flesta levande varelser på jorden och de dagar den påverkar oss mest - fullmåne och nymåne - kan det vara bra att vila. Själv tycker jag att jag har tappat kontakten med månen och det gör mig ledsen. Tror att det är lätt att som människa tappa den kontakten i våra hektiska liv. Förr låg jag ofta vaken under fullmånenätter och verkligen kände månens dragningskraft. Även fast jag sällan kom på att det var på grund av fullmånen jag låg vaken förrän dagen efter. Det har hänt få gånger de senaste två-tre åren, att jag legat vaken under fullmånen. Vilket är skönt på ett sätt, men samtidigt lite sorgligt. Kanske kan jag få tillbaka kontakten med månen, och i och med den alltet, om jag börjar uppmärksamma den och respektera den mer? Men jag vill inte känna månens kraft så starkt som jag gjorde förr, det var nästan lite läskigt och det var under den perioden jag kände de flesta energier väldigt tydligt. Jag tyckte det blev för mycket. Och nu är det för lite. Vill försöka hitta en balans.
 
 
På tal om balans. En annan bok som fint väver samman en livshistoria med yogan är Yoga Girl - att finna lycka, skapa balans och leva med ett öppet hjärta (2014) av Rachel Brathen. Den här boken fick jag av min svåger för ett tag sen och jag läste den tidigare i somras. Den passade mig som hand i handske. Boken är indelad i olika kapitel som låter läsaren följa Rachels historia. Varje kapitel avslutas med en passande yogaövning. Jag skulle säga att även Rachels yoga är mjuk i den här boken, men det finns även lite mer utmanande övningar som kapitlen sakta steg för steg för dig till.
 
 
Yoga fungerar självklart också bra som enbart fysisk träning. Kan vara riktigt hårt! Själv har jag längtat efter den andliga sidan av yoga det här året och känner verkligen att de här två böckerna har fått mig tillbaka till det mjuka. Som med det mesta gäller det att hitta en balans, vad som fungerar för just dig. 
 
 
 
 

Jakten på Gud

 
 
Jag vill bara lite snabbt skriva ett par saker som jag inte tycker kom fram i mitt förra inlägg, som nu när jag läser det i efterhand framstår nästan enbart som kritik:
 
 
Jag har haft mycket glädje av svenska kyrkan. Jag sjöng i kyrkokören under hela min uppväxt. Har enbart positiva minnen från det. Vår underbara körledare, alla resor jag fick vara med på, alla människor jag träffat, alla vackra sånger vi sjöng. Inte enbart psalmer och kristna sånger, utan även modernare musik. Vi uppträde på många gudstjänster, men jag har inget som helst minne av att den kristna tron någonsin tvingades på oss barn. Aldrig att någon frågade om vi trodde på Gud eller inte. Haha, jo nyfikna jag frågade. Men inga vuxna.
 
 
Jag är också fullt medveten om allt gott svenska kyrkan gör och också att många människor har funnit sin räddning i kyrkan och Gud. Jag tycker inte att det är "fel" att vilja tillhöra en religion eller samfund, vilken den än är. Det är jag som känner att jag inte kan stå bakom varken bibeln, som ju enligt kristna är Guds ord, eller den svenska kyrkan. Ingen kyrka eller helig skrift alls för den delen. Sen så tycker jag ju att det är fel att rättfärdiga vissa handlingar med att det är Guds vilja, till exempel. Men så länge en inte skadar någon annan tycker jag inte att någons tro ska ifrågasättas eller skuldbeläggas.
 
 
 
Jag är en väldigt andlig person. Jag är ständigt sökande efter den där samhörigheten. Samhörigheten med alltet - hela universum och kanske ännu mer - som endel kallar Gud. En samhörighet jag har känt enbart när jag suttit under träd, känt vårens första solstrålar mot huden eller, som nu på sistonde, ibland när jag mediterar. Något jag vill skriva mer om längre fram.
 
 
Jag tycker också att religion är oerhört intressant och jag planerar att sätta mig mer in i bland annat buddhism och taoism då deras syn på att det är inuti människan allting sker, inuti människan som Gud finns, känns mest kompatibel med min egna tro. Detta tycker jag ganska fördomsfullt eftersom jag inte alls är påläst på någon av religionerna. Kanske ändrar jag mig när jag sätter mig in i dem. Jag kan inte förklara min egna tro bättre än så, att jag tror att det är inuti oss allting sker. Gott och ont, kontakten och samhörigheten med alltet eller Gud. Även med djävulen. Jag tror inte på någon yttre kraft som bringar ondska eller godhet. Båda finns i oss och det är vi själva som väljer när och hur mycket vi använder oss av bägge. Självklart med olika förutsättningar som grund. Händelser som har färgat oss och kanske gjort det svårare, eller lättare, att välja godhet. Och jag tror att godhet och ondska är individuellt. Det som känns bra i ditt inre och ditt samvete är godhet, det som skaver är ondska. Jag tror inte att det sitter någon högre makt och dömer. Bestämmer vilka som kommer till himlen och vilka som hamnar i helvetet. Jag tror att vi själva bestämmer. Har vi följt vårat samvete, våran godhet, mestadels av våra liv dör vi med lätta hjärtan. Det som skulle kunna kallas för himlen. Dör vi med dåligt samvete är våra hjärtan tunga och det ser jag som helvetet.
 
 
Sen så är jag uppvuxen i en kristen kultur, så det är klart att jag använder sådana begrepp som "Gud" och "välsignelse". Svårt att skaka av sig. Och det är faktiskt svårt att skaka av sig bilden av en skäggig gubbe på ett moln också. Lika så en bockfot omringad av eld. Huh! 
 
 
Åh, det finns så mycket intressant att skriva och lära om tro och religion. Om du också tycker det kan jag starkt rekommendera Morgan Freeman: Jakten på Gud. Många avsnitt finns fortfarande att se på svtplay.se. Morgan försöker hitta samband mellan religion och vetenskap, också likheter mellan många av världens religioner. Jag tycker faktiskt inte att det är svårt att få ihop religion och vetenskap och förstår inte varför de ska ses som varandras motsatser. Det är klart att det inte går om en tolkar alla heliga skrifter bokstavligt, men metaforiskt och symboliskt så finns det vetenskapligt stöd för väldigt mycket inom olika religioner och heliga skrifter. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om alla metaforer jag tycker finns i olika skrifter och trossystem, så nu avslutar jag det här inlägget innan det blir alldeles för långt.
 
 
 
För att samanfatta: Jag är inte ateist. Jag är andlig och finner tröst i många olika religioner och skrifter. Jag är inte kritisk till de som känner stark samhörighet med något religiöst samfund, så länge det inte används mot människor eller djur. Jag kan inte känna att det finns någon religion eller samfund som jag kan stå bakom till hundra procent, så varför fortsätta ge pengar till svenska kyrkan när jag inte ger till något annat religiöst samfund? Och varför "snylta" på någon annans tro? Det känns inte heller rätt. Som att jag på något vis låtsas vara kristen för att få ta del av deras verksamheter och tjänster. 
 
 
Jag tycker också att historia spelar roll och det går inte att sticka under stolen med att religiösa samfund av alla de slag har orsakat mycket lidande (även gott, som jag skrev högre upp) som inte går att sudda ut eller göras ogjort. En av de största orsakerna till att jag lämnat kyrkan. Bara för att jag aldrig har upplevt mig smutskastad eller dömd av svenska kyrkan finns det många, många andra som har.
 
 
 
 
 
De religioner jag för tillfället känner mig närmast är nog Wicca och många av Nord Amerikas urinvånares olika religioner. Även det ganska fördomsfullt, eftersom jag inte har läst på särskillt mycket om dem heller. Men den känslan jag har fått är att de religionerna fokuserar mycket på samhörigheten med allt. Träd och stjärnor. Giraffer och fiskmåsar. Allt. Det gillar jag. För vi är alla byggda av atomer. Hela universum. Och vi föddes samtidigt. Allihop.
 
 

Tankar kring den kristna tron

 
 
 
 
 
Nu har jag gått ur svenska kyrkan. Eller, det var ett tag sedan, men ändå ganska nyligen. Jag insåg att det inte går ihop med mina värderingar att vara medlem. Jag tycker heller inte att det är rättvist mot kristna att liksom "snylta" på deras tro, när det faktiskt inte betyder någonting för mig annat än tradition och vackra miljöer. Om det är någon som är intresserad av varför jag gått ur så skulle jag rekommendera att ni läser bibeln. Det står en hel del skrämmande saker där och en religion som har en sådan bok som grund är inte en religion jag vill tillhöra.
 
 
Jag vill faktiskt inte tillhöra någon religion alls. Jag vill mer plocka och välja. Fokusera på det som är bra och fint. För sådant finns det i alla religioner och skrifter. Också bibeln. Diggar mycket av det Jesus sa. Enligt bibeln alltså. Moses verkar också ha varit en rättskaffens kille. Sen som vegan så känns det ganska bra att Gud skapade alla djur som växtätare och gav människan tillåtelse att äta andra djur så sent som efter syndafloden. Vilket jag tolkar som att människan bara får äta djur i nödsituationer, när det inte finns någonting annat att äta. Guds plan, enligt bibeln, är ju faktiskt att alla ska bli växtätare igen.
 
 
Det är en sådan fin grej som jag tar med mig från den kristna tron. Sådant jag lämnar i soporna är homofobi, kvinnoförtryck och storhetsvansinne. "Du skall inga andra gudar hava jämte mig" klingar inte alls bra i mina öron. Då tackar jag för mig och går och hänger med Freja och Buddah och Shiva istället. Sådana som inte exkluderar.
 
 
 
 
 
 
 
 
Med det sagt så är jag faktiskt konfirmerad. Inte på grund av en kristen tro, utan på grund av tradition. Av respekt för alla de innan mig som tagit del av samma ritual. Men nu tänker jag som så att jag hellre vill visa respekt för alla de som svenska kyrkan har vänt ryggen eller svartmålat. Visa att jag tycker det är fel och orättvist och ingenting jag står bakom. Jag vill visa min respekt för alla horor och bögar och oäktingar som lidit på grund av kyrkan. Alla som har dödats eller förvisats för "synder" de har begått.
 
 
Minns knappt någonting alls från konfirmationsförberedelserna annat än att jag var en pain in the ass för våran präst. Jag och en till kunde inte kolla på varandra utan att brista ut i gapflabb. Jag minns det året jag läste för prästen som ett enda stort fnitter. Inte på grund av prästen eller någonting hon sa, enbart på grund av att jag och den andra tjejen fick fnissattacker av den tysta, seriösa stämningen. Vi förstod nog inte riktigt vad det var som var så seriöst. Spenderade mesta tiden med att sitta i ett hörn och försöka lugna ner mig. Och det för mig till en annan viktig punkt: Jag går även ur svenska kyrkan av respekt för de kristna. De som det betyder någonting för. Varför ska jag stå i kyrkan och ljuga präster rakt upp i ansiktet? Väldigt fult gjort tycker jag. Under dopet frågar prästen föräldrarna om de vill att deras barn ska växa upp i den kristna tron. Vad ska jag säga då? Ljuga eller säga som det är: Nej tack. Båda alternativen känns fel. Jag har ingen lust att inför Guds ögon ses som man och hustru, när jag faktiskt inte bryr mig om hur Gud ser mig och min partner. Då känns det helt enkelt bäst och mest respektfullt att lämna kyrkan.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag fick väldigt många fina ting när jag konfirmerade mig. Genomtänkta och värdefulla saker. Tre presenter betyder extra mycket för mig. Min mammas halsband i orginalask som hon fick av sina föräldrar när hon konfirmerade sig, jungfru Maria i porslin målad av min farmor som har målat så mycket fint till mig, samt en älvdans målad på skiffer av en kvinna som bor i den byn min mamma växte upp i. Den sistämnda fick jag av min gammelfaster med familj. De hade sett att jag fastnade för kvinnans konstverk när vi var där en sommar och kontaktade henne efteråt. Då målade hon denna magiska älvdans till mig.
 
 
Det här är nog den största anledningen till att jag valde att konfirmera mig. Att samla släkt och vänner. Jag har alltid älskat alla stora släktkalas jag fått vara med om, även fast jag nu för tiden föredrar lugnare och mindre tillställningar. Men jag växte upp med runt tjugo personer varje julafton och stora släktkalas med gammelfastrar och tremänningar och ingifta släktingar. Är väldigt glad för att jag har fått växa upp med en stor släkt, men nu i efterhand förstår jag ju att det inte har så mycket med kyrkan att göra. Jag kan ha en bröllopsfest ändå, ge mina barn namngivningscermonier och istället för konfirmation - varför inte ha en tonårsfest? Typ "Välkommen till de obekväma tonårsåren önskar släkten!". De allra flesta kristna cermonier är ju gamla och hedniska från början och finns för övrigt i många andra religioner också. Så varför hänga kvar vid kyrkan enbart för dess cermoniers skull?
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag känner mig mer andlig nu när jag har gått ur kyrkan och mer tillfreds med den kristna tron. Nu när jag inte stöttar den med pengar, utan faktiskt kan välja det jag tycker är fint och bra. Jag tycker fortfarande att kyrkor är vackra och ikoner av jungfru Maria inger ett lugn i mig. Jag gråter fortfarande floder till den animerade filmen "Prinsen av Egypten" och jag bär med mig Jesus ord om att Gud är kärlek. Stämmer det så tar hen emot mig i himlen även fast jag inte är kristen. Stämmer det inte så hänger jag hellre med djävulen i helvetet än med en gud som straffar sina barn så hårt och grymt.
 
 

Det är inget att spara på...

 
 
 
 
 
... tänkte jag och snaggade håret!
 
 

RSS 2.0