Jakten på Gud

 
 
Jag vill bara lite snabbt skriva ett par saker som jag inte tycker kom fram i mitt förra inlägg, som nu när jag läser det i efterhand framstår nästan enbart som kritik:
 
 
Jag har haft mycket glädje av svenska kyrkan. Jag sjöng i kyrkokören under hela min uppväxt. Har enbart positiva minnen från det. Vår underbara körledare, alla resor jag fick vara med på, alla människor jag träffat, alla vackra sånger vi sjöng. Inte enbart psalmer och kristna sånger, utan även modernare musik. Vi uppträde på många gudstjänster, men jag har inget som helst minne av att den kristna tron någonsin tvingades på oss barn. Aldrig att någon frågade om vi trodde på Gud eller inte. Haha, jo nyfikna jag frågade. Men inga vuxna.
 
 
Jag är också fullt medveten om allt gott svenska kyrkan gör och också att många människor har funnit sin räddning i kyrkan och Gud. Jag tycker inte att det är "fel" att vilja tillhöra en religion eller samfund, vilken den än är. Det är jag som känner att jag inte kan stå bakom varken bibeln, som ju enligt kristna är Guds ord, eller den svenska kyrkan. Ingen kyrka eller helig skrift alls för den delen. Sen så tycker jag ju att det är fel att rättfärdiga vissa handlingar med att det är Guds vilja, till exempel. Men så länge en inte skadar någon annan tycker jag inte att någons tro ska ifrågasättas eller skuldbeläggas.
 
 
 
Jag är en väldigt andlig person. Jag är ständigt sökande efter den där samhörigheten. Samhörigheten med alltet - hela universum och kanske ännu mer - som endel kallar Gud. En samhörighet jag har känt enbart när jag suttit under träd, känt vårens första solstrålar mot huden eller, som nu på sistonde, ibland när jag mediterar. Något jag vill skriva mer om längre fram.
 
 
Jag tycker också att religion är oerhört intressant och jag planerar att sätta mig mer in i bland annat buddhism och taoism då deras syn på att det är inuti människan allting sker, inuti människan som Gud finns, känns mest kompatibel med min egna tro. Detta tycker jag ganska fördomsfullt eftersom jag inte alls är påläst på någon av religionerna. Kanske ändrar jag mig när jag sätter mig in i dem. Jag kan inte förklara min egna tro bättre än så, att jag tror att det är inuti oss allting sker. Gott och ont, kontakten och samhörigheten med alltet eller Gud. Även med djävulen. Jag tror inte på någon yttre kraft som bringar ondska eller godhet. Båda finns i oss och det är vi själva som väljer när och hur mycket vi använder oss av bägge. Självklart med olika förutsättningar som grund. Händelser som har färgat oss och kanske gjort det svårare, eller lättare, att välja godhet. Och jag tror att godhet och ondska är individuellt. Det som känns bra i ditt inre och ditt samvete är godhet, det som skaver är ondska. Jag tror inte att det sitter någon högre makt och dömer. Bestämmer vilka som kommer till himlen och vilka som hamnar i helvetet. Jag tror att vi själva bestämmer. Har vi följt vårat samvete, våran godhet, mestadels av våra liv dör vi med lätta hjärtan. Det som skulle kunna kallas för himlen. Dör vi med dåligt samvete är våra hjärtan tunga och det ser jag som helvetet.
 
 
Sen så är jag uppvuxen i en kristen kultur, så det är klart att jag använder sådana begrepp som "Gud" och "välsignelse". Svårt att skaka av sig. Och det är faktiskt svårt att skaka av sig bilden av en skäggig gubbe på ett moln också. Lika så en bockfot omringad av eld. Huh! 
 
 
Åh, det finns så mycket intressant att skriva och lära om tro och religion. Om du också tycker det kan jag starkt rekommendera Morgan Freeman: Jakten på Gud. Många avsnitt finns fortfarande att se på svtplay.se. Morgan försöker hitta samband mellan religion och vetenskap, också likheter mellan många av världens religioner. Jag tycker faktiskt inte att det är svårt att få ihop religion och vetenskap och förstår inte varför de ska ses som varandras motsatser. Det är klart att det inte går om en tolkar alla heliga skrifter bokstavligt, men metaforiskt och symboliskt så finns det vetenskapligt stöd för väldigt mycket inom olika religioner och heliga skrifter. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om alla metaforer jag tycker finns i olika skrifter och trossystem, så nu avslutar jag det här inlägget innan det blir alldeles för långt.
 
 
 
För att samanfatta: Jag är inte ateist. Jag är andlig och finner tröst i många olika religioner och skrifter. Jag är inte kritisk till de som känner stark samhörighet med något religiöst samfund, så länge det inte används mot människor eller djur. Jag kan inte känna att det finns någon religion eller samfund som jag kan stå bakom till hundra procent, så varför fortsätta ge pengar till svenska kyrkan när jag inte ger till något annat religiöst samfund? Och varför "snylta" på någon annans tro? Det känns inte heller rätt. Som att jag på något vis låtsas vara kristen för att få ta del av deras verksamheter och tjänster. 
 
 
Jag tycker också att historia spelar roll och det går inte att sticka under stolen med att religiösa samfund av alla de slag har orsakat mycket lidande (även gott, som jag skrev högre upp) som inte går att sudda ut eller göras ogjort. En av de största orsakerna till att jag lämnat kyrkan. Bara för att jag aldrig har upplevt mig smutskastad eller dömd av svenska kyrkan finns det många, många andra som har.
 
 
 
 
 
De religioner jag för tillfället känner mig närmast är nog Wicca och många av Nord Amerikas urinvånares olika religioner. Även det ganska fördomsfullt, eftersom jag inte har läst på särskillt mycket om dem heller. Men den känslan jag har fått är att de religionerna fokuserar mycket på samhörigheten med allt. Träd och stjärnor. Giraffer och fiskmåsar. Allt. Det gillar jag. För vi är alla byggda av atomer. Hela universum. Och vi föddes samtidigt. Allihop.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0