Magiska mellandagar och vuxet ansvar

 
 
 
 
Hoppas ni har haft en trevlig jul. Det har jag. Höjdpunkten var nog att stå ute och kolla efter tomten med en fyraåring. Genom hennes ögon såg jag också tomtens lykta långt därborta. Lyktan på bilderna är dock inte tomtens, utan min och Mats trädgårdslykta. Den har jag kanske inte nämnt förut? (obs ironi)
 
 
Visst är tappad tro det tråkigaste med att vara vuxen? Nu har jag, vad jag kan minnas, aldrig trott på jultomten (Så osammanhängande lögn! Ska en som vuxen ljuga för barn ska den väl vara trovärdig åtminstone?). Men tomtar har jag trott på, kanske tror jag än i dag på dem. Jag har för mig att jag har skrivit förut om när jag såg små träskor-fotspår i trädgården när jag var liten. Hade jag sett dem i dag hade jag försökt hitta en logisk förklaring. Förmodligen var det en råtta som gått där och den djupa snön gjorde att hennes fotspår såg ut som små träskor. Men som barn tänkte jag inte så. Då kom magin först och logiken i andra hand.
 
 
 
 
 
 
Det finns ett par filmer jag vill se varje jul. Den ena är Harry Potter och de vises sten och den andra Polarexpressen. Den senare handlar om just tappad tro. Att vara för gammal för att höra jultomtens bjällror. Den första Harry Potter-filmen förknippar jag nog med julen på grund av att den brukar sändas i mellandagarna. Men den är ju den mest magiska av dem alla. Och magi hör julen till på något vis. Sen så är det något visst med tåg, som finns med i både Harry Potter och Polarexpressen. Tågresor som ingen riktigt vet slutdestinationen på, men som är alldeles magiska. Sådana där tågresor som endast barn får uppleva. De som inte har tappat tron.
 
 
Men så ska det väl vara ändå? Jag känner mig mer och mer tillfreds med att vara vuxen. Att det innebär att tänka logiskt - så att barn ska få kunna uppleva magi. Det innebär inte att en aldrig får uppleva magi som vuxen eller att barn inte behöver ta något som helst ansvar. Men på det stora hela. Det gör mig ganska upprörd när jag ser barn som har behövt bli vuxna alldeles för tidigt, därför att föräldrarna har lekt bort sitt ansvar. Jag läste Peter Pan för ett tag sedan och det som fastnade allra mest hos mig var orden om att alla behöver en mamma. Någon som har ansvaret. Hur roligt och magiskt Peter och pojkarna än hade det i landet Ingenstans längtade de alla någonting oerhört efter en mamma. När jag läste det var det som om någonting klickade i mig. Vi vuxna behöver tänka logiskt och ta ansvar så att barnen slipper göra det. På så sätt får de uppleva magi. Sen så är det väl naturligtvis en balansgång. Barn måste ju såklart få lära sig att ta ansvar, sakta men säkert. Bortskämda barn mår inte heller bra, skulle jag tro. Nu har inte jag några barn så jag behöver egentligen inte tänka i de här banorna (min barnlösa frihet är någonting jag verkligen har börjat värna om de senaste åren). Men det kan ju vara bra att som vuxen resonera så ändå ibland, tänker jag. 
 
 
På tal om vuxen. I dag är det min 28:e födelsedag. Tänk vad fort jorden snurrar ändå.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0