Att ta plats

 
 
Ett av de största problemen jag tycker finns i samhället är de priviligerades sätt att för det första inte se eller erkänna sina privilegier och för det andra inte ta ansvar för dem. Men ett annat problem är också deras sätt att ta plats från de icke-priviligerade.
 
 
Som stundtals debatterande feminist kan jag säga att jag är väldigt trött på att det näst intill varje gång icke-mäns utsatthet i samhället förs upp är någon man som bestört utbrister: "Men män då???? Är det ingen som tänker på oss och våra problem???". Jo det är det. Bara för att mannen dyrkas av samhället betyder inte det att det per automatik är lätt att vara man. Men ta inte icke-mäns plats. Överrösta dem inte. Det visar inte att du bryr dig om just mäns olika problem i patriarkatet, det visar bara att du inte kan låta en enda fråga handla om någonting annat än män. Skulle du ens bry dig om inte kvinnor pratade om kvinnoförtrycket? Skulle det ens finnas en internationell mansdag om det inte fanns en internationell kvinnodag? Det tror inte jag. Det är få män som belyser mäns problem på internationella mansdagen den 19:e november. De tar upp det den 8:e mars, internationella kvinnodagen. De tar upp det i feministiska debatter. De tar upp det så fort en fråga eller ett ämne inte inkluderar män eller pratar om män negativt.
 
 
Så här är det: Feminism är en kvinnokamp. Det är kampen för kvinnors och icke-mäns rätt i samhället att ha samma sociala, ekonomiska och politiska status som män. Ha samma rättigheter, skyldigheter och friheter.
 
 
Feminism handlar inte om män. Även fast jag tror feminism skulle lösa mäns problem också. Det är liksom patriarkatet som är allas vårt problem - dyrkandet av det hårda, okänsliga, maskulina. Det som i vårat samhälle ses som starkt och att se det mjuka och feminina som svagt. Men feminism handlar om kvinnor - inte män. På samma sätt som antirasism inte handlar om vita, Pride inte är till för heterosexuella och så vidare.
 
 
Jag tycker vi alla har ett gemensamt och individuellt ansvar att se våra privilegier. Att erkänna dem och framför allt agera. Inte föra vidare stereotyper och hävda sin rätt att säga rasistiska ord eller dra kvinnoförnedrande skämt. Hålla käften och lyssna på de det handlar om. Inte ta deras plats. Som kvinna får jag ofta höra att jag ska ta plats. Sluta klaga och ta plats om jag vill ha plats. Och sedan blir jag tillsagd att hålla käften när jag väl tar plats och säger vad jag tycker. #Dubbelmoral. Tänk om vi istället sa till pojkar och män att inte ta plats. Att ge av den platsen de har alldeles för mycket av. Tänk om vita gav av sin plats, backade undan några steg. Tänk om mörkhyade fick lika många Grammys och Oscars som vita. Tänk om klädkedjor gjorde kläder i större storlekar. På riktigt - inte några plagg undanskuffade i en speciell hörna av affären.
 
 
Tänk om alla priviligerade istället för att ta plats på andras bekostnad eller säga åt förtryckta och minoriteter att ta plats för att sedan säga åt dem att vara tysta därför att det de säger inte passar normen tänkte så: "Nu håller jag käften och backar för nu är det andras tur att göra sin röst hörd. Det spelar ingen roll vad jag tycker om saken - det handlar inte om mig just nu."  Det betyder inte att du som vit, cis, hetero, kristen, normalviktig, man m.m. inte har problem också. Det betyder att du kan låta de som inte har dina privilegier få prata utan att du avbryter och börjar prata om dina problem. Att du tar deras problem på allvar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Picknick: Utflykter & inflykter

 
 
 
 
Ni vet känslan när en verkligen vill ha en sak. En sparar och längtar och bara vet att en inte kommer att bli besviken när en väl får den där saken. Att allt varit värt det, liksom. Så känner jag inför Pia och Dennis Kammeborns bok Picknick: Utflykter & inflykter.
 
 
När jag fick pengar av min farmor i julklapp visste jag direkt att jag skulle köpa den boken. Jag visste också att jag inte skulle bli besviken - och det blev jag inte heller. Boken är precis lika underbar som Pias blogg: kammebornia.se. Lika vackra bilder och texter i boken som på bloggen.
 
 
Boken handlar om utflykter och inflykter. Flykter från verkligheten och hur en kan göra för att skapa just den stämningen en själv vill ha på sin flykt från det som kallas för verkligt. Vilken utrustning som behövs och förslag på aktiviteter och mat. Det är inte veganska recept, men jag har blivit ganska bra på att göra om det mesta till veganskt.
 
 
Om ni som jag inte kan få nog av Kammebornia och deras filosofi och liv så kan ni, förutom bloggen, följa Pia på instagram @kammebornia och Pias man Dennis som står för de vackra illustrationerna i boken och för övrigt skriver texter och fotar underbart vackert han också @kingofkammebornia.
 
 
 
 
 

Alla hjärtans dag och positivt tänkande

 
I dag är det alla hjärtans dag. En dag jag gillar. En dag för alla hjärtan som finns i världen. Alla levande varelser. Hjärtan symboliserar också kärlek. Kärlek behövs överallt i världen och en dag speciellt tillägnad kärlek är ju alldeles fantastiskt. Som en liten påminnelse om att älska varandra och världen vi lever i. Sen så funderar jag också på vad som är kärlek. Hur det kan visas på olika sätt. Läser lite då och då på olika ställen på internet att en bara får skriva på de ställena om en skriver respektfullt och med kärlek som grund. Men det betyder oftast att en inte får ifrågasätta någon annan, och det har jag problem med. Känns som censur och det gillar jag inte alls. Om det med respekt och kärlek istället menas att en inte kommer med personliga påhopp eller nedvärderande och kränkande ord tycker jag bättre om det. Men företeelser och handlingar måste få ifrågasättas. Det måste vara okej att säga ifrån, även om det låter hårt.
 
  
Det får mig också att tänka på det där med positivitet. Hur det också kan tolkas på olika sätt. Att tänka positivt. Brukar kolla på Svts nya program Idévärlden och i andra avsnittet la filosofen Ida Hallgren fram sin teori om att det är negativt tänkande som gör världen till en bättre plats. Att människor ifrågasätter. Säger nej till det de tycker är fel. Jag kan inte annat än att hålla med. Hur skulle det se ut om alla blint följde det som kallas för normalt? Såg det som bra och rätt och riktigt. Inget skulle förändras. Det som är dåligt skulle fortsätta vara dåligt. De som lider av dagens samhälle skulle fortsätta lida. Det diskuterades också i programmet, som ett motargument, att istället för att säga nej till saker så borde människor fokusera på att säga ja. Men då svarade Ida så bra att för att kunna säga ja till något betyder det att en först säger nej till något annat. Att alla ja föds ur ett nej. Jag hade till exempel aldrig sagt ja till en jämställd värld om jag inte först sagt nej till patriarkatet. Om jag inte hade blivit upprörd över kvinnoförtryck och arga män, om jag såg patriarkatet som något positivt, så skulle jag alltså se våldtäkter och orättvisa löner som något bra och inte säga ifrån och kämpa på mitt sätt för ett jämställt samhälle. Om jag inte sagt nej till plågandet och dödandet av djur så hade jag inte sagt ja till veganism och på så vis fortfarande köpt kött och mjölk och ägg och honung och bidragit till att miljarder djur lider och dödas varje år. Om jag hade sett köttätandet som något positivt, en Bullerby-idyll, så hade jag inte slutat äta kött.
 
 
Därför kan jag bli så arg på att det inte är tillåtet på vissa ställen att säga ifrån. Inte tillåtet att vara en sådan där arg feminist eller arg vegan. Jag tänker ju att fler måste börja säga nej till det som är dåligt, så att andra hör och kan börja säga nej de också. Fler måste bli upprörda över det som är hemskt, så att andra förstår att de också kan vara upprörda över det. Bara för att något är bra enligt samhällets normer, så betyder inte det att det är bra ur ett moraliskt synsätt.
 
 
Men vi måste säga ja också tycker jag. Inte bara nej. Och om en därför med positivt tänkande istället menar att en säger nej till orättvisor och börjar tänka ut lösningar, hittar sitt ja, då tycker jag att alla borde tänka positivt. Det går inte bara att klaga och inte göra något åt saken. Det har jag väldigt svårt för. Säg ifrån när något är orättvist - men försök också göra något åt det. Det du orkar och kan. Säg nej till något för att säga ja till någonting annat. Tänk negativt för att kunna tänka positivt.
 
 
Ibland går det inte att ta sig ur en dålig situation eller göra något åt orättvisor och då tänker jag att positivt tänkande också kan tolkas som att försöka tänka på något annat. Något bättre. Inte att ignorera det som är dåligt och orättvist, men att tänka på det som är bra för att göra det lättare för sig själv. Och det ser jag heller inget fel med. Vi behöver alla tänka på utopiska ställen och händelser för att överleva ibland. Huvudsaken är väl att en inte skadar någon annan. Jag tycker inte det är fel att leva i en Bullerby-idyll - bara en inte utnyttjar och dödar djur för att nå den drömmen. Det är inte heller dåligt att köra bil och använda el - bara en gör det på hållbara sätt. Och så vidare.
 
 
Jag har tänkt om ganska mycket när det gäller både positivitet och kärlek de senaste månaderna. Vad det är och så. Jag tror jag har landat i att de båda är en inställning kring hur en vill att världen ska vara, snarare än en viss personlighet.
 
 
Är inte det kärlek? Att stå upp för andra. Kämpa på sitt sätt för att alla ska ha det så bra som möjligt.
 
 
Det var mina alla hjärtans dag-tankar i kväll. Hoppas ni har det bra där ni är och fokuserar på kärlek i dag. Kärlek som jag definerar som att må bra och vilja att andra ska göra det också. Det inkluderar även dig. Just du som läser det här. Du förtjänar kärlek. Att må bra.
 
 
Peace and love <3
 
 
 
 
 

Så som det ska vara

 
 
 
 
"Så som det ska vara" och "så har vi alltid gjort" kan vara bland de värsta uttrycken jag vet. I alla fall när de ska försvara ideologier och handlingar som skadar andra och förstör. Men när jag tittar ut genom fönstret och tittar på termometern nu drar jag faktiskt en lättnadens suck: "Ah, nu är det precis så som det ska vara." Snö, sol och minusgrader.
 
 
Jag föredrar sommaren. Inte behöva tänka på att ta på sig mössa, tröja och skor. Bara vara. Värmen och ljuset gör livet så mycket enklare på något vis. Men jag vill inte att jordens temperatur ska fortsätta stiga bara för att jag inte gillar kyla och snö. Det vore ju väldigt dumt av mig tycker jag. För så skulle det inte vara om moder jord mådde bra. Det ska vara snö och minusgrader här uppe på vintern. Inte om några tusen år då klimatet helt på egen hand har höjt jordens temperatur, men just år 2017 skulle det egentligen vara kallare än det är nu.
 
 
Men i dag värmer solen i ansiktet och isen är tjock. Så tjock att det går att gå på den och åka skridskor och skidor och spark. Så som det ska vara i februari 2017.
 
 
 
 

En stark kvinna

 
Något jag tänker på mycket och som fortfarande får mig att må lite dåligt då och då är det här med att vara snäll ses som något dåligt. Eller svagt rättare sagt. Nu går det väl alltid att diskutera vad som är snällt. Hur en snäll person är. Men generellt sätt tycker jag att de flesta handlingar och känslor och beteenden som klassas som feminina ses som svaga och löjliga. Inte lika bra som maskulina sätt att vara på. Att mannen ses som normen. Som stark och det optimala sättet att vara på. Och kvinnan ses som svag.
 
 
Ett exempel på det är ju när det pratas om starka kvinnor. Då menas ofta de kvinnor som tjänar miljoner om året och har egna företag och som jobbar tolv timmar om dagen. Det är en stark kvinna. En sådan som gör som männen gör - tar plats och armbågar sig fram. Men kvinnan som också jobbar tolv timmar om dagen, fast inte som ägare till flera olika företag, utan som skurar toaletter och golv, hon ses inte som stark. För hon tjänar inte miljoner om året. Inte ens i närheten. Hon har knappt så det går runt. Men hon får ju skylla sig själv eftersom hon inte har skaffat sig en utbildning. Eller drömt tillräckligt stort och satsat nog mycket. För så heter det också, att kvinnor ska sluta ta på sig offerkoftan och satsa på det de drömmer om. "Det finns ingen eller inget som hindrar er." Som att det fungerar lika för alla människor i samhället. Som att alla har lika lång sträcka fram till samma mål eller samma ork att ta sig fram.
 
 
Och de kvinnorna som jobbar gratis: Mormor som bakar tårtor och passar barn och stickar tröjor och mamma som skurar toaletter, som viker tvätt och handlar och vabbar och lagar julmiddag till 20 pers helt ensam. De kvinnorna ses inte heller som starka. De får skylla sig själva som inte kan säga nej och som offrar sig för andra, som det heter. När blev snällhet lika med att offra sig? Varför ses det som svagt att ställa upp för andra och inte tvärtom? Varför ses det som starkt att fokusera på sig själv och utnyttja andra för att nå sina mål? Därför att det är så männen gör. Och jämställdhet går ofta ut på att kvinnan ska bli som mannen, när jag tycker det borde vara tvärtom. Att män blev mer som kvinnor. Världen behöver fler män som bakar tårtor och skurar toaletter. Som stannar hemma med sina sjuka barn och som jobbar inom hemtjänsten. Inte tvärtom. Vi behöver inte kvinnor som utnyttjar RUT-avdraget och som hatar feminism för de har minsann aldrig kännt sig diskriminerade. Vi behöver jämställdhet i hemmen där mannen och kvinnan delar på arbetet - inte att någon annan underbetald eller obetald kvinna tar hand om hem och barn åt dem. Vi behöver jämställdhet på arbetsmarknaden där kvinnodominerade yrken får odentliga löner och minskad arbetsbelastning - inte sluta satsa på de arbetena helt.
 
 
För det finns alltid tråkigheter som måste tas om hand om och det är nästan alltid en kvinna som får sätta sina drömmar åt sidan för andras skull och ta hand om de tråkigheterna. När vi alla kunde hjälpas åt istället. Då skulle det finnas tillräckligt med tid till både drömmar och måsten. För alla. Jag hoppas på ett sådant samhälle. Ett samhälle där de rika inte fortsätter att bli rikare och de fattiga ännu fattigare och mer utslitna än de redan är. Ett samhälle där hon som jobbar på äldreboendet tjänar lika mycket som han som jobbar på kontor. Till dess kommer jag satsa mer på mig själv än jag har förut. Jag vill återfå min styrka och skaffa mig en stabil inkomst. Jag har blivit riktigt duktig på att säga "nej, jag orkar inte/vill inte" och jag har faktiskt tröttnat på att vara den kvinnan som ställer upp hela tiden, även fast jag tycker det är en fin egenskap. Jag gick in i väggen som 25-åring genom att göra "ingenting" (Ja! Vet inte hur många gånger jag fått höra: "Men du gör ju ingenting, du kan ju inte vara utmattad"). Genom att alltid ställa upp och samtidigt jobba med hårda arbeten och försöka mig på att plugga då och då. Sådana där "onödiga" kvinnoarbeten som inte är så eftertraktade på arbetsmarknaden men som ändå någon måste göra.
 
 
De som inte tycker det låter så jobbigt kan ju prova att jobba inom hemtjänsten eller med lokalvård. De kan prova att lyfta 90-kilos män ur sängen och vara med vid dödsfall och springa om en tok genom staden för att hinna överallt. De kan prova att städa toaletter på en skola eller offentlig plats där majoriteten av urin och avföring ligger utanför toaletten och vänta några timmar och sedan göra om samma procedur på samma toalett därför att om en toalett inte står i någons hem är det tydligen fritt fram att göra vad fan som helst där. De kan också prova på att inte veta hur dagen kommer se ut. Om de kommer jobba eller inte. De kan prova på att jobba 14 dagar i sträck och dubbla skift och aldrig kunna planera någonting eftersom de inte har ett schema. De kan prova på att lägga mestadel av den fria tid de har på att laga mat och passa barn och fixa saker åt andra. Att ha kanske en eller två timmar till sig själva och deras egna intressen och att då vara så trötta att de inte orkar något annat än att se på tv. De kan prova på det och sedan säga att det inte krävs en stark person, både fysiskt och psykiskt, till att klara av det för inte mer än 100 kronor i timmen. Plus flera timmar obetalt arbete åt andra.
 
 
När jag tänker på starka kvinnor så tänker jag på de som tar sig fram på männens domäner och på de som bryter mark för andra kvinnor. Men jag tänker också på min äldre släktings mamma som hela sitt liv jobbade lika hårt som männen på åkern och samtidigt stod ensam för mat och städning och passandet av barn. Hur hon gick upp tidigare än männen för att förbereda och stöka och la sig sist av alla. Jag tänker på hon som är snart åttio år och aldrig fick en chans att bygga en egen karriär därför att det alltid fanns någon annan som behövde hjälp med att få ihop sitt livspussel. Hon som i dag inte får ut många kronor i pension och lider av framfall. Ett framfall hon har fått av att göra det som kallas för ingenting. För hon har tydligen också bara gått hemma hela livet. Jag tänker på de kvinnor som jobbar med att ta hand om äldre och sjuka och barn. De med värk i kroppen och utmattade psyken som inte har råd att göra något annat än att jobba vidare tills de till slut är så utslitna att de blir pensionerade i förtid. Jag tänker på de mammor som arbetar heltid och står för över 70% av hushållsarbetet, eller kanske drar hela lasset.
 
 
Det är starkt av kvinnor att ta sig ända fram till positioner i samhället som vanligen innehavs av män. En kvinna får kämpa mycket hårdare än en man för att bli tagen på allvar. Men det är inte bara hon som är stark. Det är också kvinnan som städar hennes hem och lagar hennes mat och passar hennes barn. För precis som män som jobbar mycket har inte kvinnor som jobbar lika mycket heller tid till sådant, och det är då mycket troligt att en annan kvinna får ta hand om det åt henne och hennes man. Och tjäna mindre än hälften så mycket som vad de gör. Den kvinnan är också stark. Jag tycker det är viktigt att inte glömma det och visa tacksamhet till de som faktiskt får samhället att gå runt och gör det möjligt för andra att nå sina drömmar.
 
 
 
 
 
  

Roligheter

 
Jag brukar ta skärmdumpar på roliga memes och citat och teckningar, sådana som får mig att skratta gott. Har dem på mobilen och går igenom dem de dagar jag behöver hjälp med att dra på smilgroparna. En del är väldigt spot-on med en allvarlig underton, en del är inside-jokes som kanske bara jag finner roliga. De flesta är rent ut sagt löjliga. Sådana där som jag nästan skäms över att jag gillar. Märker att jag har en böjelse för sarkasm. Men så är jag ju ett barn av 90-talet. Är det inte 90-talet som kallas för sarkasmens årtionde?
 
 
I alla fall. De här fick mig att skratta i dag. Kanske hittar du någon bland dem som får dig på bättre humör i fall du är på ett dåligt sådant!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sista bilden är från Lilla Berlin.
 

Jag hakar på

 
Alla pratar om Skam. Alla älskar Skam. Och jag hakar på. Jag. Älskar. Skam. Och jag måste skriva om det. Så till er som inte har sett serien än: Varning för spoilers.
 
 
Jag vet inte var jag ska börja. Serien har dragit upp så många känslor hos mig. Som att allt kommer tillbaka. Jag gillade den faktiskt inte först, helt enkelt därför att jag inte gillade min egen gymnasietid. Ville inte bli påmind. Men Skam innehåller också allt som jag minns med värme och glädje från tonårstiden. Systerskapet till exempel. Den gemensamhet en kände med tjejgänget. Om en hade problem så löste alla dem tillsammans. Vi gick både till skolsyster och på toa tillsammans. Vi vaxade varandras bikinilinjer och kollade efter mensfläckar på byxorna. Vi höll varandra om ryggen. En var aldrig ensam med sina problem. När någon skulle ha sex för första gången hjälpte vi till allihop med tips och råd, trots bristande kunskap från de flesta. Och när det hade hänt berättade vi allt för varandra. Varje liten detalj. Det var liksom hela gängets angelägenhet. Fattar inte var myten om att tjejer bara backstabbar och snackar skit kommer från. Jag har aldrig upplevt sådan kamratskap som jag gjorde under skoltiden. Visst fanns det tjejer som gjorde det till sitt life mission att trycka ner någon annan tjej, men mest minns jag vänskapen och gemenskapen. Och killar snackar också skit, så det så!
 
 
Jag älskar hur tjejerna i Skam tar hand om Vilde när hon har druckit för mycket på en fest. Hur de torkar upp hennes spyor och håller om henne. Hur de sedan följer med henne till skolsyster för att prata om abort. Jag älskar hur Noora hjälper Vilde ändra sina tankar kring mat och vikt, och hur Vilde gör samma sak för Noora senare. Och hur Noora skäller ut skithögen William på skolgården när han säger till Vilde att hon inte är nog snygg för honom. You go girl! En av de starkaste scenerna är dock när Noora berättar för tjejerna att hon tror hon blivit våldtagen. Hur de tillsammans går till vårdcentralen och är med henne inne på rummet när hon undersöks.
Det är den systerskapen jag minns med glädje från tonårstiden. Hur en kunde vara hur svag och bräcklig som helst, och det fanns alltid någon där som tog emot och lyssnade. Förstog. Försvarade. Sådan kontakt som en aldrig riktigt kunde få med vuxna.
 
 
Men det allra, allra bästa med Skam är säsong tre. Isaks säsong. Det är det vackraste jag har sett på tv och film på väldigt, väldigt länge. Jag blir tårögd bara jag tänker på den och jag ser om och spolar tillbaka och gråter och är lycklig på samma gång. Jag gråter när Isak berättar för Jonas att han är kär i en kille. Att se Jonas reaktion och Isaks lättnad. Jag gråter när kompisgänget hjälper Isak att ragga på Even och jag gråter när Even stannar hos Isak efter deras första natt ihop och lagar frukost åt honom. Isaks lycka den morgonen när han kallar Even för mannen i sitt liv. Jag gråter också när Isak berättar för sin pappa att han varit tillsammans med en kille. Hur han inte riktigt vill säga som det är. Trevar lite fram och tillbaka, men till slut bestämmer sig för att berätta att han hade en pojkvän men att det tagit slut. Hur pappan försöker sitt bästa med att trösta och förstå, men hur de inte riktigt kan mötas ändå.
 
 
Det är något jag tänker mycket på, hur jag vill att relationen med mitt framtida barn ska vara. Om jag nu får några barn. Jag vill liksom inte peta in dem i olika könsroller. Vara noga med att inte säga att killar gör si och ser ut så och gillar det och det och tjejer är istället på det här sättet. Förklara att en del föds med snopp och en del med snippa. En del blir kära i killar och en del i tjejer. Inget mer med det. Inte krångla till det och dela in det så tidigt genom att till exempel säga att tjejer föds med snippa och killar med snopp, när det faktiskt inte alls har någon betydelse. Inte heller har det någon betydelse vilken färg rummet och kläderna har, om håret är långt eller kort eller om en blir kär i tjejer eller killar. Oavsett om en har snopp eller snippa. Jag tror det lägger grunden för ett öppet tänkande kring sexualitet och könsroller. Och om den dagen kommer då mitt barn ska komma ut ur garderoben, då hoppas jag att det aldrig har funnits någon garderob att komma ut ur. Att samtalen mellan oss alltid varit öppna och alltid kretsat kring både killar och tjejer. Att om jag nu till exempel får ett barn med snippa tänker på att inte frågar saker som "Är det någon pojke i skolan du tycker är söt?" Utan i sådana fall: "Är det någon person i skolan du tycker är söt?". Nu tycker ju inte jag att barn ska behöva höra sådant över huvud taget och sexualiseras så tidigt. Barn är barn. Inte flickvänner och pojkvänner. Men det är ett annat ämne.
 
 
Ja... Nu kom jag bort lite från Skam, men Isaks säsong fick mig verkligen att tänka på det här extra mycket. Jag blir så rörd och glad av att se hur hans kompisar och resten av skolan reagerar. Det är liksom ingen big deal. Så som det ska vara. Det går framåt och det är så underbart att se. Jag blir också glad över att vi får se en samkönad kärlekshistoria på tv riktad till tonåringar. På samma sätt som jag tycker det är bra att Elsa ska bli kär i en tjej i den nya Frost-filmen. Om det nu inte bara är ett rykte. Jag hoppas vi får se fler och fler samkönade kärlekshistorier på tv och film, riktade till både barn och vuxna. Nu kan en ju ställa sig frågan varför det måste finnas kärlekshistorier med i barnfilmer när barn inte ens tänker i sådana banor. Mycket mer rimligt att sådana historier finns med i tonårsfilmer och serier, det är ju först då sådana känslor börjar komma. Men om det nu måste finnas romantiska kärlekshistorier i barnfilmer tycker jag att det ska finnas samkönade sådana också. Det borde finnas fler vuxenfilmer och serier med samkönad kärlek också för den delen tycker jag. För att inte tala om representation av transpersoner. De behöver verkligen få sin plats inom tv och film. Tror det skulle bidra till ett bredare genustänk och mer respekt och förståelse.
 
 
Skam är en av de bästa serierna jag sett, även fast jag egentligen inte vill minnas tonårstiden. Men det är nog nyttigt ändå. Om jag får barn vill jag ju kunna guida hen genom tonåren, och då gäller det att minnas hur det var och kändes.
 
 

RSS 2.0