Säsong 3

 
 
 
 
En av mina favoritserier är F.R.I.E.N.D.S. Som så många andra. När jag var tjugo år flyttade jag hemifrån. Till en alldeles egen lägenhet. En tvåa. För min första lön efter flytten köpte jag en box med alla Friends-säsonger.
 
 
Jag och min kompis brukade fantisera om att vi skulle bo som dem. I en varsin lägenhet mittemot varandra. Ha nycklar till båda lägenheterna. Laga mat tillsammans. Bada bubbelbad. Prata om killar och alla våra problem. Alltså tänk vad mycket energi en la ner på att tänka på vad killar tyckte och tänkte om en. Om en betedde sig "rätt". Försökte läsa alla tecken. Känns så skönt att män inte har lika stor mental makt över mig längre. Orka bry sig, alltså!
 
 
 
 
 
 
Det blev inte så som vi fantiserade om. Vi båda flyttade ihop tidigt med våra pojkvänner. Vi utbrast självklart: "I have to live with a boooy" precis som Monica gör när hon ska flytta ihop med Chandler och inte längre får bo med Rachel. Men den sommaren när jag bodde helt själv för första gången i mitt liv hade jag och min vän vår Friends-period. Hon hjälpte mig köpa en tvättmaskin som vi kämpade med i trappen, precis som Ross, Rachel och Chandler gör med Ross nya soffa. Pivot! Vi kröp ihop i mitt lilla badkar som vi hällde badsalt i. Inte för mycket dock, som Chandler gör när han för första gången i sitt liv häller upp ett bad. Vi lagade mat ihop (Eller... I ärlighetens namn är det min vän som är duktig på att laga mat) och pratade killproblem och sov i min nyinköpta dubbelsäng. Det var första gången i mitt liv jag ägde en dubbelsäng, och jag hade den alldeles för mig själv. Förutom när min vän sov hos mig och vi levde singelliv i storstan. Lekte Friends.
 
 
När jag var tonåring tyckte jag att karraktärerna i Friends var så vuxna, så långt fram i livet. Levde det där vuxenlivet som jag längtade efter. Men nu när jag tänker efter är jag lika gammal som de var de första säsongerna. Tror de är runt tjugofem allihop i första säsongen. Nu är jag tjugosju, vilket innebär att jag är inne på min tredje Friends-säsong. Om en nu kan räkna livet mellan tjugofem och trettiofem i Friends-säsonger. Men det kan en väl? Varför inte?
 
 
 
 
 
 
 
Jag är Phoebe, btw. Min vän är en solklar Monica. Jag tycker jag har lite Ross i mig också, men det kanske är för att han är min favorit.
 
 
Sommaren 2010, min Friends-sommar, är den bästa i mitt liv. Hittills. Är spänd på vad de kommande åtta säsongerna innan trettiofem har att bjuda på!
 
 
 

Målen 2017

 
2017 - nu kör vi!
 
 
Här (klick) kan ni läsa om målen jag hade för 2016. Gått väldigt bra med dem. Även fast jag inte har tänkt på dem alls. Glömde bort dem nästan direkt. Men jag har ändå rört mig mot dem allihop. Tar det som ett tecken på att jag lyssnade på mitt inre när jag skrev dem. Vad jag ville - inte vad jag tyckte att jag borde göra. Så jag har omedvetet rört mig mot dem ändå.
 
 
Här kommer mina mål för 2017.
 
 
 
Vara mer närvarande:
Bland annat genom att "banta" från internet och tv, främst från sociala medier. Mellan augusti till slutet av december skrev jag upp varje dag hur många timmar jag suttit framför datorn och tv:n och mobilen. Skrämmande siffror. Tycker jag. Därför vill jobba på att vara mer närvarande. I nuet. Vara i naturen. Yoga. Meditera. Ändå tycker inte jag att jag sitter så ofta framför tv och dator. "Bara" när jag äter lunch och nån timme på kvällen. Om jag inte till exempel bloggar eller letar information. Det gör jag lite när som helst på dagen. Det som skrämde mig mest är hur ofta jag tar upp mobilen och kollar. Nästan så det var omöjligt att hålla koll på hur länge jag kollat i mobilen under dagen. Den åker ju upp konstant. Så fort en har "tråkigt". Det var i alla fall en riktig ögonöppnare som jag tar med mig in i det nya året.
 
 
Organisera och rensa:
Det här har jag hållit på med hela hösten. Sakta krymper högarna med diverse saker och papper i. Också lådor och skåp och garderober får sig en genomgång. När jag har gjort klart denna storrensning tänkte jag att jag ska ha en mindre rensning varje höst. Det är oftast då jag får som störst lust att slänga och donera och sortera. På våren brukar jag få städmani istället. Vill röra mig mot en mer minimalistisk livsstil. Ha bara det jag behöver. Fast inte bara. Har många materiella saker som jag är fäst vid. Som har en historia. Både mina egna historier och andras. Äldre släktingar till exempel. De vill jag inte göra mig av med. Sen kan inte jag leva med vit och sparskrapad inredning. Måste ha färgklickar och stilleben lite här och var. Just nu tycker jag det är för mycket. För rörigt. Men jag tänker att om vi får ett större boende någon gång så sprids sakerna ju ut mer. Men allt har inte en plats, varken i lägenheten eller i mitt hjärta. Och då ryker det. Mår så mycket bättre när det är "ordning och reda" runt mig. Kan tänka mycket klarare. Inte så mycket materiella ting som tynger ner mig. Så jag fortsätter min rensning även detta år.
 
Jag håller också på att rensa och organisera bland bilder och mail. Så mycket bilder jag har tagit genom åren. Alla kan inte sparas. Jag vill inte ens minnas allt. Bara det som är viktigt eller får mig att må bra.
 
 
 
Föra in färg i mitt liv:
Se vad det gör med humöret. Jag tenderar att dras mot mörkt, både i inredning och kläder. Men jag blir så mycket gladare av färg. I alla fall färger jag tycker om. I vackra kombinationer.
 
 
 
Behandla mig själv så som jag behandlar de jag älskar:
Varför är vi ofta mycket snällare mot vänner och familj än vi är mot oss själva? Är inte vi själva våra vänner? Jag är min egen vän. Kanske bästa vän till och med. Men jag har inte behandlat mig så. Jag låter Jennifer köra på, även fast hon är helt slut. Jag matar henne med sådant som jag vet är onyttigt. Jag säger till henne att hon måste tänka på andras behov och välmående innan hon tänker på sig själv. Varför gör jag så? Så skulle jag aldrig behandla någon jag älskar. Och jag älskar ju mig själv. Min enda sanna och trogna livskamrat. Till en vän skulle jag säga att hen ska göra det hjärtat säger. Inte ta på sig för mycket ansvar eller ta någon skit från någon. Dags att börja säga det till mig själv mer.
 
 
 
 
 
 
 
Min dagbok för 2017. Älskar den turkosa färgen! Men i verkligheten är den mer blå än vad den ser ut på bilden.
 
 

En stark dröm

 
I torsdags åt jag ost. Ko-ost. Ost gjord på den stulna mjölken från en mamma som inte får mata sitt barn. Jag åt ute och som vanligt krånglade det massa och jag ville inte vara "besvärlig" en tredje gång, så jag åt osten som var fastsmält på burgaren. Tänkte att jag samtidigt kunde se hur jag tyckte det smakade. Se hur mina smaklökar förändrats. Smakade lite fetaost för någon månad sen - och jag gillade det inte alls. Inte heller gillade jag den här osten. Kan inte förklara hur det smakar. Så sött och mögligt på något vis. Främst sött.
 
 
Den natten drömde jag att jag var en ko. Eller, att jag levde som en. Fast mer människoanpassat eller vad jag ska säga. Jag bodde i ett litet rum, inte större än ett badrum. Tre väggar var av betong och gick ända upp till taket. Inga fönster. Den fjärde väggen var ett galler. Utanför gallret var det mer betong. Jag kunde höra andra människor som förmodligen bodde i liknande rum som jag. Vi pratade, men kunde inte se varandra. I mitt rum hade jag en säng och ena väggen var täckt av bokhyllor fulla med böcker. Jag låg och läste om dagarna. Kände mig ganska nöjd med det. Visste inget annat. Ibland fick vi allihop komma ut i ett stort gemensamt rum där det fanns en tv. Vi fick också göra gympa och andra former av träning. Och vi tyckte det var jättekul. Ibland hade människorna som höll oss fångade med sig andra människor och tillsammans gick de och kollade på oss. "Den här gillar att läsa, så vi har fylt hennes rum med böcker." sa en av de som höll mig fången och pekade på mig. Det var han som oftast gav oss mat. "Det är viktigt att människor får regelbunden motion, i det här rummet får de röra på sig och träffas. Det är lag på det i Sverige. De är flockdjur nämligen och blir deprimerade av att vara ensamma. Visst är de fina? Jag älskar dem och vill att de ska ha det så bra som möjligt." hörde jag mannen säga.
 
 
När jag hade bott ensam i mitt rum ett tag fick jag sällskap. Det var Mats. Jag blev så lycklig. Allt blev mycket lättare. Vi sov tillsammans och läste för varandra om dagarna. Men Mats fick ingen dator, fastän att spela spel är hans största intresse. Men det var för dyrt sa de. Så han fick några sällskapsspel istället. Vi var lyckliga, men ändå inte. Är det så här livet ska vara? Finns det inget mer? Vi började i smyg planera att rymma med de andra fångarna. Men vi behövde aldrig verkställa vår plan. De som höll oss fångade sa till oss att vi varit så duktiga och gett dem allt de ville ha och behövde, och som belöning skulle vi bli frisläppta. På våra födelsedagar. Månaderna gick och vi blev färre och färre fångar. När vi fick träffas i det stora rummet sa vi alltid hej då till den som stod näst på tur att bli frisläppt, den som skulle fylla år. Vi var så glada. Men jag hade hela tiden en konstig känsla i kroppen. Att något inte stämde. Jag och Mats var de enda som fyllde år i december och till slut var det bara vi kvar. När den nittonde kom, Mats födelsedag, var jag så glad för hans skull. Men samtidigt ledsen att jag skulle bli ensam kvar. Också orolig, för jag kände på mig att vi aldrig skulle ses igen. Men Mats tröstade mig och sa att det bara var elva dagar jag behövde vara ensam. Sen skulle vi ses igen. Han skulle vänta på mig på utsidan.
 
 
Det var så tyst. På julafton fick jag en julduk och ett värmeljus genom gallret. "Jag vet ju att du gillar att pynta, lilla Jennifer. Åh, vad tomt det kommer bli utan dig. Du är den sista.". Det var inte han som brukade ge mig mat som sa det, utan en av de andra som också kom dit ibland och sa hur mycket de älskade oss fångar. Att de ville att vi skulle ha det så bra som möjligt. Den trettionde december kom, min födelsedag. Jag fick ögonbindel och blev förd ut ur byggnaden. Jag sattes i en kärra och en snöskoter drog iväg med mig långt, långt bort. När jag blev avsläppt sa en röst till mig: "Stå här och räkna till hundra. När du gjort det kan du ta av dig ögonbindeln." Sen hörde jag hur snöskotern åkte iväg. Jag räknade tll hundra och tog av mig bindeln. Jag stog mitt i en skog. Jag visste det eftersom jag sett skog och träd på bilder i mina böcker. Jag visste också att det fanns farliga djur i skogen som började jaga när det blev mörkt. Och det höll på att bli mörkt. Klockan var tolv på dagen ungefär när vi åkte från byggnaden och jag hade läst att solen går ner runt klockan tre på min födelsedag. Och när solen går ner blir det mörkt. De fångar som fyllde år på sommaren hade haft tid på sig att ta sig därifrån innan det blev mörkt. "Åh, varför måste jag fylla år mitt i den mörkaste vintern?" tänkte jag argt för mig själv. Jag hade inget val. Jag visste att jag var tvungen att söka skydd innan det blev mörkt. Så jag följde skoterspåren i snön tillbaka. Tillbaka till fångenskap. Jag var född i fångenskap och skulle dö där också. "Ja, ja, jag fick i alla fall se riktiga träd. Och snö. Och solen." Sen började jag bli orolig. Kommer jag få komma tillbaka? Jag har ju uppenbarligen slutat ge de som höll mig fången det de vill ha. Får jag då komma tillbaka till mitt rum och mina böcker, eller är jag också för dyr nu? Älskar de mig verkligen och vill att jag ska ha det bra, eller älskar de mig bara när de tjänar på mig? Ingen av de andra kom tillbaka. Eller gjorde de? Och vart hamnade de då i sådana fall? Mats! Åh, Mats! Var är han? Han kan inte heller haft många timmar på sig innan solen gick ner, han fyller ju också år i december. Antingen så stannade han i skogen. "Då är han förmodligen död." tänkte jag. Eller så gick han tillbaka. "Då är han garanterat död.".
 
 
Sen hann jag inte tänka eller drömma mer. Jag vaknade av att jag grät. Jag har sådana drömmar ibland. Starka. Som vill säga mig något. Den här sa mig verkligen något.
 
 
Jag fick aldrig klart för mig vad det var vi fångar "gav" de som höll oss instängda. Drömmen fokuserade mer på känslan av att vara fången hela sitt liv. Att aldrig tillhöra sig själv och endast sig själv. Inte veta något annat och vara ganska nöjd med det. Men ändå inte vara lycklig. Snarare apatisk. Lycklig ett fåtal stunder. Vid socialt umgänge eller utomhusvistelse till exempel. Jag tänker på alla de djur som lever så. De som "ger" oss människor mjölk, ägg, honung och ull. De skuttande korna som blir så glada när de får komma ut på vårbete efter flera månader av instängdhet. På de suggor som får lite halm på betonggolvet att föda sina ungar i, för det är deras rättighet. På de får som måste rakas därför att vi människor avlat fram onaturligt mycket ull på dem. På de hönor som bor trångt på ett betonggolv men kallas för frigående eftersom de inte är instängda i burar. Jag tänker på de djur som lyckas rymma men inte klarar sig själva i det fria. Född i fångenskap, död i fångenskap.
 
 
Jag tänker också på de människor som påstår sig älska dessa djur. Som hävdar att de ser till att de har det så bra som möjligt. Vilket skämt. Bonden älskar inte kon om inte kon producerar mjölk. När hon slutar göra det kostar hon för mycket pengar och dödas. Det kostar också för mycket att ge kon det som är hennes optimala föda - gräs och hö. Det är mycket billigare att ge henne importerad soja. Men det förstör hennes lever. Det är också för dyrt att låta henna ha kvar sin kalv. Han får vara max tre dagar hos henne. Sen tas han bort och hon råmar efter honom tills hon tappar rösten. Det är också för dyrt att bara låta henne vara. Inte inseminera henne. Inte ta hennes kalv. Inte dricka hennes mjölk. Hon får aldrig leva för sin egen skull.  Är det verkligen kärlek?
 
 
Det är inte synd om bönderna som kämpar och sliter. De sliter alldeles säkert. Men inte för kornas skull, utan för vad korna kan "ge". De det är synd om är korna. Och alla andra domesticerade djur som lever i fångenskap, men inte klarar sig i det fria. Som är dömda att "ge" människan saker för att överleva. Och det är vårat fel. Vi har avlat dem så. Vi har gjort dem beroende av oss. Och det är inte rätt tycker jag.
 
 
Det är skönt att mitt undermedvetna påminner mig ibland, så jag inte ramlar in i det tänket jag hade förut. Innan jag började ifrågasätta det här.
 
 
 
 

RSS 2.0