Nordiska väsen och gudar

 
 
 
 
 
Fick dessa två underbara böcker i julklapp. Nordiska väsen och Nordiska gudar av Johan Egerkrans. Den första fick jag av min svägerska med familj och den andra av min svärmor. Har länge sneglat på Nordiska väsen som kom ut för något år sedan.
 
 
 
 
 
 
 
 
Och jag blev inte besviken. Illustrationerna är helt fantastiska. Så mystiska. Texten är också fantastisk. Tycker det är så kul att Johan Egerkrans skriver som att alla myter och väsen är sanna. Att det är den moderna vetenskapen som har fått allt om bakfoten.
 
 
 
 
 
 
 
 
Till exempel står det så här om flyttblock: "Det är stenar som jättarna i frustration kastat mot kyrkorna för att få stopp på oljudet (...) även om somliga påstår att det egentligen är stenar som släpats med av den senaste inlandsisen."
 
 
 
 
 
 
 
Nordiska gudar är lika vackert illustrerad den. Den kom ut i år och jag blev genast nyfiken. Har inte haft sådan bra koll på fornnordisk mytologi förut, men på senaste tiden har jag blivit ganska intresserad av religiösa och antika skrifter och myter. Ser dem som så metaforiska. Och de flesta liknar varandra. Hur har det kunnat bli så? Jag tänker att asatrons skapelseberättelse beskriver metaforiskt hur livet på Tellus började i vattnet. Enligt den fornnordiska mytologin fanns i början endast is och eld. När de möttes smälte isen och ur vattnet föddes jätten Ymer som till slut blir världen.
 
 
Ragnarök, världens undergång, ska enligt denna mytologi börja med stora krig mellan människor följt av fimbulvintern då världen täcks av snö och is. Något som jag tolkar som den nya istiden vi är påväg mot. Finns också mycket i myterna som jag tycker beskriver naturkatastrofer som ju bara blir fler och fler. Så här står det i Johan Egerkrans bok: "Jordskorpan rämnar av våldsamma jordbävningar" "Midgårdsormen vaknar ur sin eviga slummer på havets botten och ringlar upp på land med stora flodvågor som följd." Det står också att när Ragnarök närmar sig ska Midgårdsormen förgifta jorden och vattnet genom att spruta etter. Kan inte det vara en metafor för sättet vi människor har förgiftat jorden och vattnet? Via alla syntetiskt framställda kemikalier och alla onaturliga föreningar mellan grundämnen som vi har skapat.
 
 
Jag tycker väldigt många antika kulturer spådde att jorden skulle gå under runt den här tiden och det kan kännas ganska otäckt. Men jag ser det som symboliskt. Att den värld vi känner nu, det samhället vi har, de växter och djur som finns, vi, kommer gå under. Inte hela jordklotet. Tellus kommer ju faktiskt finnas tills solen slocknar. Varken människa eller naturkatastrofer kan förinta själva planeten. Men dess invånare kan mycket väl förintas och har gjort så förr. Därför fokuserar jag på det vackra som kommer efteråt. Som måga religioner beskriver. Enligt asatron kommer den nya världen vara helt utan ondska och lidande. Och de människor och djur som överlevt kommer leva i fred och harmoni.
 
 
Jag väljer att fokusera på den världen, även fast jag vet att jag inte kommer att få uppleva den. Jag lever nu. I början eller mitten av Ragnarök. Eller vad du än väljer att kalla det, världens undergång. Men på ett sätt kommer jag ändå få uppleva den nya världen. Paradiset. Mina energier kommer uppleva den. De energier som just nu finns i det jag kallar för min kropp kommer aldrig försvinna. Det är fysiskt omöjligt. Energi är konstant. Så nog kommer jag och alla ni som läser det här få uppleva en vackrare värld. Det känns bra.
 
 
 
 
 
 
Oden talar med sin rådgivare Mimer. Oden ägnar den mesta av sin tid åt att samla kunskap för att kunna förhindra Ragnarök. En omöjlig uppgift men hjältemodig tanke. Eller kanske självisk, beroende på hur en ser det. Jag samlar också så mycket kunskap jag kan om den världen jag befinner mig i. Tror inte det är för att förhindra något, snarare som ett sätt att överleva. Kunskap är makt. Kanske också för att hjälpa till att skapa den nya världen. Men jag vet inte... Jag tror på det där att människan måste gå igenom vissa stadier för att kunna förändras: Ignorans, förlöjligande, aggression och till slut acceptans. Både på individnivå och samhället i stort. Antar att samhället just nu befinner sig i det tredje stadiet, aggression. Samtidigt så tror jag starkt på att ingenting kommer förändras om inte några människor går före och visar vägen. Att det inte går att bara sitta still och vänta på att en förändring ska ske. Då kommer ju ingenting förändras. Som kvinna tänker jag till exempel på alla de "besvärliga" och "militanta" kvinnor före mig som kämpat för att jag ska få utbilda mig och rösta. Som såg till att jag är min egen person och inte ägd av varken min far eller man. Som ändrade Sveriges lagar. Så jag kan ta att jag ses som besvärlig och jobbig, militant vegan och extremfeminist, om det betyder att de efter mig får det bättre. De som föds på andra sidan Ragnarök.
 
 
  

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0