Månadens bok: Juni 2017

 
 
 
 
Active Hope av Joanna Macy & Chris Johnstone (2012).
 
 
Åh, alltså denna bok! Fick den rekommenderad av en vän och det är jag så glad för. Den har ingjutit ett djupt lugn i mig. Jag är inte rädd längre. Jag har insett min egen, och andras, styrka. Vad vi kan åstadkomma tillsammans. Utan att låta insikten om vad vi har gjort och gör mot vår jord övermanna oss med rädsla eller sorg.
 
 
För det är just det Active Hope handlar om. Hur du kan fortsätta att göra den här världen till en bättre plats, fortsätta kämpa mot miljöförstöringar, utan att bli utmattad. Snarare vinna energi och kraft genom det.
 
 
Boken är skriven av Joanna Macy, filosofie doktor i buddhism, systemteori och ekologi, och Chris Johnstone som är läkare och har jobbat nästan tjugo år som beroendespeciallist inom UK National Health Service. På varsitt håll har de båda kommit fram till att det inte går att stressa fram ett resultat - oavsett vad det är en vill uppnå. Joanna har varit aktivist sedan 60-talet och framför allt jobbat inom motståndsrörelser mot kärnkraft, men med buddhismen som grund har hon hittat andra vägar att gå och lyckats hålla sig lugn och sansad genom motgångar. Hon har i många år jobbat med ett projekt som heter The Work That Reconnects där hon lär ut positiv aktivism. Chris jobbade som ung läkare under slutet av 1980-talet ibland så mycket som 112 timmar per vecka med som minst 90 minuters sammanhängande sömn per dygn. Efter att han utmattad krockade sin bil började han jobba för förändring inom systemet. Han jobbar i dag fortfarande som läkare men med mental hälsa och välbefinnande som grund. Tillsammans har de skrivit Active Hope som, om jag förstått det rätt, bygger mycket på Joannas projekt The Work That Reconnects.
 
 
Det är så mycket från den här boken som jag tar med mig. Men framför allt gillar jag budskapet om att vi alla är ett och att det är tillsammans vi kommer lösa, eller åtminstonde förbättra, de problem som har uppstått på grund av människans aktiviteter. Och om en utgår från den tanken, att vi alla är ett, då är det inte så konstigt att vi mår dåligt av sådant som kanske inte alls påverkar oss personligen. Men det går att hitta styrka i den känslan. Att du känner smärta och sorg för jorden och alla som blir påverkade av klimatförändringar och miljöförstörelse betyder att du inte har förlorat kontakten med Gaia, Moder jord, Gud, eller vad du nu väljer att kalla det. Det där som är större än individen. Känslan av att vi hör ihop allihop. Du vet väl att vi alla föddes samtidigt? När universum föddes, föddes du. Varenda atom. Ingenting försvinner, det är fysiskt omöjligt - det förvandlas till någonting annat. Allt som är du, allt som du är byggd av, har levt i andra innan dig. Och kommer leva vidare i någon eller någonting annat efter att du dött. Vi är, bokstavligt talat, alla en och samma. Tänk vad mycket vi kan åstadkomma tillsammans!
 
 
I Active Hope står det om den buddhistiska profetian om Shambalakrigarna. En profetia jag verkligen gillar och som finns inom många religioner, fast med olika namn. När männskligheten har förstört jorden så mycket att den inte klarar det mycket länge till - då kommer Shambalakrigarna att träda fram. De kommer att "döda" det som skadar jorden med hjälp av sina två "vapen": medkänsla och visdom. Jag skriver döda och vapen inom cituationstecken därför att det är viktigt att komma ihåg att fysisk våld sällan löser någonting. De orden används här som metaforer. Något Joanna och Chris använder sig mycket av i boken. De drar många paralleller till kända berättelser. Något jag gillar eftersom jag är så förtjust i sagor. Bland annat nämner de hur du i svåra stunder när allt känns hopplöst kan tänka dig själv som en huvudkaraktär i en film eller bok. Nästan alltid stöter hjälten på hinder i form av till exempel onda väsen. Tänker du att dina hinder på vägen mot det du vill uppnå är som Frodos orker eller Harry Potters dödsätare så kan det kännas lättare. Hur gjorde Harry och Frodo för att övervinna sina hinder? Bland annat genom vänskap och gemenskap med andra. Det finns fler som du och Active Hope tar upp vikten av att omge sig själv med personer som stöttar och till och med har samma mål i sikte som du.
 
 
Det dras också en parallell till Titanic, som ju i och för sig är en sann händelse. Hur de flesta av oss i västvärlden är som befälhavarna ombord på fartyget. Vi ska bara framåt. Leva så som vi vill leva utan att tänka på konsekvenserna. Och de som försöker säga till oss att det finns isberg, massa isberg, runt omkring skeppet som vi måste akta oss för och ta på allvar, de tystas ned och kallas för party-poopers. Glädjedödare. Pessimister. Tillslut kan alla se isbergen. Men då är det för sent. Vi hinner inte gira. 
Jag tänker att de som försöker varna, de som pratar om isberg vi måste akta oss för, de är Shambalakrigarna som är här för att rädda jorden och allt som lever på den. De som har kallats för hippies (på ett nedvärderande sätt) och knäppskallar och foliehattar. De som har kämpat sedan 60-talet och kanske ännu längre. Det är de som gör att andra har fått upp ögonen för isbergen som vi åker mot. Det är de som rekryterar fler Shambalakrigare. För visst har vi det alla i oss - medkänsla och visdom. Det gäller bara att väcka det. Väcka sin inre Shambalakrigare.
 
 
Så omge dig själv med Shambalakrigare, de som ser isbergen. Tillsammans kan vi rekrytera fler som krigar med medkänsla och visdom - istället för pengar och makt.
 
 
Active Hope är verkligen en bok för dig om du är intresserad av miljöfrågor, andlighet och personlig utveckling. De tre i kombination tror jag kan åstadkomma underverk!
 
 

You may say I'm a dreamer

 
 
 
 
Har länge undrat varför begreppet hippie används nedvärderande av de flesta i vårat samhälle. Varför det ses som negativt att bry sig om naturen. Att vilja leva ett mer stillsamt liv. Ett liv fyllt av kärlek och medkänsla. Peace, love and understanding. Eller vad det nu är för attribut och livsstil som människor förknippar med ordet hippie.
 
 
 
 
 
 
En av de filmer som har berört mig den senaste tiden är Taking Woodstock. Den handlar om just hippies och framför allt Woodstock-festivalen 1969. Den scenen som berörde mig mest är den när de intervjuar en sådan där "vanlig" typ. En hårt arbetande småstads-man. Han säger in i kameran att han har två söner. Den ene slåss i Vietnam och den andre är på Woodstock-festivalen. Han berättar hur han önskade att hans son i Vietnam också rullade runt i leran på Woodstock. Långt ifrån krig.
 
 
Tänk om alla vore hippies. Skulle det ens finnas krig då? Det tror inte jag. Om alla fokuserade på kärlek och gemenskap - till människor, djur och natur - inte skulle vi vilja döda varandra då.
 
 
 
 
 
 
En annan intervju som berörde mig är en intervju med artisten Stefan Sundström. I programmet Zero Impact som går att se på urplay.se får fyra familjer i Sverige prova på att koldioxidbanta i en månad. Äta veganskt, cykla istället för bil, sluta handla nytillverkat osv. En av familjerna hälsar också på hemma hos Stefan och hans hem med miljötänk. Då säger han något i stil med att nu skrattar folk inte längre. Nu ses det inte längre som lika negativt att tänka på miljön. Att ha solpaneler och elbil. Att äta veganskt och ekologiskt. Det har en status. Godhet, snällhet och medkänsla börjar få status. Det är inget som kan förlöjligas eller skrattas åt längre.
 
 
Jag tänker på när var sjutton, arton och tvättade mina kläder med såpnötter och använde tygbindor. Hur det förlöjligades. Och det är bara 10 år sedan. Tänk de som har brytt sig om miljön sen gröna vågen. Hur mycket skit har inte de fått ta genom åren? Men nu är ändå folk med på tåget. Om inte i praktiken så i teorin. De skrattar inte längre.
 
 
 
 
 
 
Tänk om alla vore hippies - vilken vacker värld vi skulle leva i.
 
 

Radioskugga

 
 
Tror att jag befinner mig i en radioskugga. Frivilligt. Allt är alltid bäst när det sker frivilligt tycker jag. Jag har lite omedvetet valt att distansera mig från sociala medier, internet över huvud taget faktiskt, och det känns sååå skönt!
 
 
Går in på facebook en gång per dag ungefär, ibland inte alls, och då kollar jag bara de översta inläggen och om jag fått några meddelanden. Kollar instagram kanske en gång i veckan och det är samma där, skrollar några gånger sen stänger jag ner. Bloggar läser jag några gånger i månaden och YouTube är jag inne på ännu mera sällan. Min mobiltelefon har varit väldigt hjälpsam. Den gillar inte alla appar och det kan ta upp till fem gånger innan den vill starta till exempel facebook-appen. Det har nog hjälpt mig att hålla mig borta från de flesta sociala medier. Att trycka och vänta, trycka och vänta, blir väligt tröttsamt efter några minuter. Förut gick det per automatik. Så fort jag inte gjorde någonting annat kollade jag fb. Men inte nu längre. Kollar inte så mycket på tv heller för den delen.
 
 
Jag känner mig härligt omedveten om vad som pågår i världen och i min bekantskapskrets. Jag missar mycket på det viset, och det är ju lite synd, men jag tänker att om det är superduperviktigt så får jag reda på det på något vis ändå.
 
 
Jag läser väldigt mycket. Känner mig så kunskapstörstande! Slukar böcker. Kanske är det ett tecken på att det är dags att börja studera igen? Jag får se. Känner mig fortfarande ganska stresskänslig och vill inte bränna ut mig igen. Jag läser - och skriver därför inte så mycket här. Men nu har jag börjat känna lust att skriva igen. Och att fotografera. Så kanske kommer det bli mer tätt mellan blogginläggen än det har varit den senaste tiden.
 
 
Känns som att radioskuggan börjar släppa lite grand.
 
 
 

RSS 2.0