Is this the dawning?

 
 
Är det nu det händer? Är det nu patriarkatet faller? Är det nu kvinnor kommer äga sina kroppar helt och fullt? Är det nu förövarna börjar hållas ansvariga istället för deras offer? Låt oss hoppas på det. Jag orkar inte vara arg längre. Kvinnor över hela världen har satt ner foten och sagt till på skarpen att nu får det vara nog. Lyssna på oss! Ta våra upplevelser på allvar och sluta förminska våra känslor.
 
 
Det är synd på ett sätt att det skulle till en folkmobb med outande av individuella män, när det snarare är samhället i sig vi borde attakera. Men grejen är ju den att det har kvinnor gjort i århundraden. Och det har gått sakta, sakta framåt. Men nu räcker det, liksom. Jämställdhet nu, tack! Lagar som skyddar offren istället för att skuldbelägga dem. Inget mer förminskande.
  
 
Jag är helt stum av beundran över alla kvinnor som har gått ut med sina berättelser. Som äntligen blir lyssnade på. Tagna på allvar. Starkt! Skulden är och har alltid varit dessa mäns, men samhället håller dem om ryggen så det är ändå starkt att våga berätta tycker jag.
 
 
När jag först såg MeToo-hashtagen tänkte jag att jag har haft en sådan tur som inte varit utsatt för någonting. Men som jag läst att många kvinnor gjort så började jag ransaka mitt liv. Vad har jag tagit som bagateller? Vad har inte känts bra som jag ändå har låtit hända eller försökt tränga undan? Det var ju den där fulla snubben på Oxhälja (marknad) som tog mig på rumpan flera gånger fastän jag sa ifrån och buttade bort honom. Som tur är skrattade han bara som svar. Värre var det med han som klängde på mig under en Valborgsmässoafton och ville veta mitt namn. När jag inte gav honom det skrek han argt i mitt öra "Skit i det då!". Det var ett sådant tillfälle där killen gick från snäll och gullig till arg på en bråkdels sekund när han inte fick som han ville. Vilket jag nu i efterhand förstår var mer än mitt namn. Det kändes väldigt otäckt men jag skämdes mer än jag blev rädd eftersom det självklart var mitt fel att han blev arg. Sen så tänker jag på alla sådana tillfällen. Alla arga och förminskande män som skrikit och hånat. Hur det går mycket djupare än sexuella övertramp. Hur män förminskar och hur kvinnor tar på sig skulden. Hur jag har tagit på mig skulden. Det är mitt fel. Jag är dum.
Jag tänker på i princip alla gånger jag varit ute på krogen. Händer på min kropp. Hur vi alltid gick upp tillsammans på dansgolvet, tjejgänget, och såg till att ingen hamnat på något annat ställe. Att ingen kille dragit iväg med någon av oss. Helt sjukt! Vi har anpassat våra liv efter mäns förtryckande och tänkt att det är en del av livet. Sådant en får ta. Boys will be boys och så vidare.
 
 
Så, ja. Jag också. Me too.
 
 
Förhoppningsvis är inte sådant här beteende en del av livet för framtida generationer. Både tjejer och killar. För det är ett samhällsproblem. Det är inte konstigt att män inte vet var gränsen går när vi som samhälle accepterar det. Det blir inga, eller väldigt lindriga, konsekvenser. Och det har väldigt, väldigt länge varit nästan enbart kvinnor som agerat för förändring. Men nu känns det som att männen lyssnar.
 
 
Och dessa "små" berättelser är också viktiga! Det tror jag stenhårt på. Att visa att våldtäktskulturen är en pyramid som vilar på små övertramp och skuldbeläggande av offret. Det är den grunden som gör att nästa steg går att ta. Och nästa. Och nästa. För att riva pyramiden måste alla övertramp försvinna. Och jag tror det är nu det sker.
 
 
Jag som är intresserad av astrologi läste för ett par år sedan att vi håller på att gå in i vattumannens tidsålder. Ni vet, the age of aquarius. En mer harmonisk tidsålder. Något jag tror på. Jag tror planeter och stjärnors positioner påverkar oss. Olika vågor och strömmar är mer eller mindre behagliga och påverkar vårat humör och beteende. Tydligen håller jorden på att hamna i en mer harmonisk position just nu. Vilket bland annat kommer innebära att sådana känslor som förr setts som svaga kommer ses som normen. De känslor som brukar kallas för feminina. Jag tror på det. Att vi rör oss mot en mer kärleksfull värld, där kvinnor och feminina drag inte längre ses som svaga eller undantaget. Matriarkat kommer vara standarden snarare än patriarkat.
Många gamla kulturer har också förutspått att jorden kommer gå under runt år 2000. Jag tänker att det snarare är samhället som vi känner det, och har skapat det, som kommer gå under. Därför kan det vara turbulent nu en tid innan det nya accepteras och människor slutar att kämpa emot. Det tycker jag hjälper att ha i åtanke när en ser vilka som styr mäktiga länder och miljöproblem och fattigdom och diskriminering av alla de slag. Att det kommer bli bättre. Vem vet om det kommer att ske under min livstid. Jag hoppas på det. Men det kräver att människor agerar.
 
 
Så, vad säger ni? Nu när fler och fler män hoppar på tåget, ska vi inte gemensamt jobba oss mot en bättre värld? För de allra flesta av oss är priviligerade och bidrar till förtryck. Vare sig det handlar om pengar, rasism, sexism, homofobi eller andra typer av förtryck. Jag är då inte fri från skuld i alla fall. Tror jag tänkte mer som en kille när jag var barn, jag var väldigt avundsjuk på killarna i alla fall. Tyckte att de fick göra så mycket utan att behöva bry sig om konsekvenserna. Men ju äldre jag blir desto mjukare blir jag. Jag försöker att inspireras av snällhet och respektfulla människor. Som oftast är kvinnor (eftersom vi uppfostrar flickor med mer fokus på empati). Inte tänka så mycket på framgång och pondus, utan snarare vilken typ av människor samhället behöver. Försöker bli en snällare person med mindre aggression och mer omtänksamhet. Det är inte lätt när samhället uppmuntrar till hårdare personligheter. Speciellt de som uppfostras till män uppmuntras till en mer hådare typ av personlighet. Men jag är nästan övertygad om att det går att ändra på.
 
 
Nu hjälps vi åt att uppfostra mjuka (män)niskor!
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0