Månadens böcker: Februari 2018

 
 
 
En av många roliga saker med att flytta är att jag har fått syn på saker på nytt. Ting jag glömt finns i min närhet. Framför allt böcker. Oj, så mycket böcker jag har! Kulla-Gulla böckerna (1945 - 1951) av Martha Sandwall-Bergström är sådana böcker jag fått upp ögonen för igen. I orginal gavs det ut sju böcker om Kulla-Gullas liv från det att hon kommer till Kullatorpet till att hon gifter sig. Senare delades de sju böckerna upp i elva böcker, fast så klart med samma innehåll. Det är en sådan utgåva jag har. Jag har också Kulla-Gulla på Blomgården (1972) som handlar om hennes liv innan hon kom till Kulla som tolvåring. Det finns även en bok om hennes allra första år. Kulla-Gulla på barnhemmet (1986) heter den. Den har jag inte läst.
 
 
När jag var liten var Kulla-Gulla och Flickan med svavelstickorna de sorgligaste berättelserna jag visste. Jag kan inte komma ihåg att jag läste Kulla-Gulla som barn, jag bara kände till henne liksom. Det var först som tonåring jag faktiskt läste dem och blev så tagen att jag köpte hela serien.
 
 
I början av 1900-talet säljs Gunilla Beatrice Fredrike (Gulla), som vuxit upp på barnhem, på auktion som sjuåring och hamnar hos familjen Hermansson på Blomgården. Frun i huset är sjuk så Gulla får ta hand om hemmet och de fem barnen. På barnhemmet fick hon lära sig lite om läkeörter och på så vis hjälper hon frun att bli bättre.
När Gulla är tolv år säljs hon återigen och hamnar den här gången hos torpare Karlberg och hans familj på Kullatorpet. Därav hennes kända smeknamn Kulla-Gulla. Hon får ungefär samma sysslor där som hon hade på Blomgården: Hjälpa till med barnen och djuren. Kullatorpet ägs av den rike patron på herrgården och en dag när Gulla gör ett dagsverke på patrons åkrar får han syn på henne och tycker hon är slående lik hans bortgångna dotter. Han börjar misstänka att Gulla är hans försvunna barnbarn och - nu kommer det spoilers - det är hon. Så böckerna slutar lyckligt med att den hårt arbetande Gulla får komma och bo hos sin morfar på en fin herrgård. Men hon vägrar först eftersom hon inte tänker lämna barnen på Kullatorpet (de mister båda sina föräldrar medan Gulla bor där). Så de får helt enkelt flytta med. Ett lyckligt slut för dem också med andra ord.
Sedan följer böckerna Gulla genom skolan och baler. Hon kan inte riktigt känna att hon passar in och hennes hjärta längtar efter någonting mer meningsfullt. Hon hittar tillslut sin väg och kan göra det hon innerst inne vill.
 
 
Kulla-Gulla levde för inte alls länge sedan och även fast hon är fiktiv så lever hennes berättelse i många människor. Så många barn förr i tiden som behövde bli vuxna tidigt. Och som fortfarande behöver i andra delar av världen. Jag tänker bland annat på min farfar som var tretton år när hans far dog och började jobba i gruva för att försörja familjen. Tänk vad bra vi som har vuxit upp under andra omständigheter har det. Och så ska det vara tycker jag. Barn ska få vara barn när de har möjlighet.
 
 

Februaribilder

 
 
 
 
Februari känns så obeskrivligt lång, men är så kort egentligen. Jag känner mig så trött vid den här tiden. Trött och sjuk. Den här vintern alltså... Har varit förkyld flera gånger, vilket är ganska ovanligt för mig. Jag hade till och med feber i några dagar. Det har jag inte haft på flera år.
 
 
Ja, ja. Har jag inte värre krämpor än förkylningar är jag glad!
 
 
Tack och lov för Melodifestivalen! Jag tror nästan det är därför jag gillar mello så mycket. Den kommer som en sprakande glitterkaramell när en känner sig som tröttast och glåmigast. Sen så är det ju fettisadagen och Alla hjärtans dag också den här månaden. Och att solen är påväg tillbaka märks verkligen. Februari kanske inte är så dum ändå?
 
 
 
 

Vikten av kommunikation

 
 
Here we go again. Jag har hakat upp mig på någonting jag skrivit och vill inte att folk ska bli ledsna eller stötta eller att det ska råda missförstånd. Jag jobbar på att släppa taget.
 
 
I alla fall... Jag skrev för ett tag sedan att jag tror att barn är känsliga för energier och därför vill jag försöka dölja när jag är sur eller arg för dem. Med det menar jag riktigt små barn. Med de barn det går att prata med tycker jag nästan tvärtom. Att det är viktigt att uttrycka sina känslor. Säga vad en tänker på och hur en mår, så det inte blir massa frågetecken för barnet. Kommunicera helt enkelt (något jag inte är bra på alls).
 
 
Det gäller väl överlag. Jag och en annan person pratade om det för inte så länge sedan, hur svårt människor har att uttrycka sina känslor. "Hur mår du?" "Jag mår bra, tack" brukar det låta även fast svararen kanske inte alls mår bra.
 
 
Det är väl klart att en kanske inte vill dela det en tänker på och känner för vem som helst, men jag tror att vi alla behöver någon att prata med. På riktigt. Jag är så glad för de personerna i mitt liv som verkligen lyssnar när jag behöver. Vad gjorde jag utan dessa djupa samtal? Det är klart att jag inte kan tala om allt, veganism och den feminism jag tror på (inte den individuella kvinnas frigörelse utan kvinnan som grupp) är inte jättepopulär inom min bekantskapskrets, därför har jag skrivit mycket om dessa två ämnen här på bloggen. Försökt nå ut till likasinnade när det gäller de punkterna.
 
 
Jag försöker lyssna på människor när jag känner att jag orkar. Jag tror att jag har varit en sådan person som lyssnar och förstår i någras liv. Kanske är fortfarande. Jag kan känna mig så smickrad när människor väljer att lätta sina hjärtan för mig. Samtidigt som det skapar en nervositet inom mig att jag inte ska kunna stötta på rätt sätt. Men de flesta vill bara prata av sig och ett lyssnande öra är allt som behövs.
 
 
Jag tycker jag har svårt att kommunicera det jag känner och tänker. Något jag vill försöka bli bättre på. Det brukar vara sådana personer som ser ändå som jag kan prata med. De där fantastiska som förstår utan att en behöver säga ett enda ord. Sådana personer som vi alla behöver. Men jag tror den riktiga vinsten kan göras om vi lär oss att kommunicera mer allihopa med varandra. Det vill jag jobba på i alla fall.
 
 
Sen så är ju dagens samhälle väldigt stressigt, så jag förstår att inte alla har ork eller tid till att sätta sig och lyssna. Men samtidigt är det lite synd att det är så.
 
 
 
 
 
Det här är en av björkarna i våran trädgård. Jag vet inte varför, men när vi började kolla på hus fick jag en jättestark känsla av att jag ville ha björkar i trädgården. Det gick i uppfyllelse.
 
 

En hyllning till fantasi och skapandet

 
Visste ni att det som skiljer människan mest från de andra djuren är fantasi? Inte hjärnans storlek i förhållandet till kroppen eller språk. De flesta djur talar med varandra. Endel djur, främst andra primater, besitter också förmågan att känna och uttrycka empati och att planera för framtiden. Men vad forskarna vet i dag så är människan det enda djuret, organismen över huvud taget, som kan fantisera. Det är förmodligen tack vare vår fantasi som vi har kommit så långt i våran utveckling.
 
 
Andra flockdjur lever inte i sådana stora grupper som människan gör, det är nästan omöjligt. Men vi har skapat enorma samhällen. Länder och stater. Och de fungerar tack vare att vi har någonting gemensamt att tro på. Religioner, samhällssystem eller lagar. Allt är påhittat av människan och en förutsättning för att vi ska kunna samarbeta i så stora grupper. Om tillräckligt många bestämmer sig för att det här tror vi på, så kommer det vara normen och den fantasin som bygger och håller samhället fungerande. Om ingen trodde på de lagar som finns skulle de inte fungera.
 
 
Med det här vill jag egentligen bara ha sagt att jag tycker vi borde vårda vår fantasi. Skapa det vi tror på. Tänk vilken enorm potential vi har att skapa en värld där så många som möjligt får plats. Jag tror människan är kapabel till att skapa Utopia. Om vi bara bestämmer oss för att gemensamt tro på det.
 
 
Så fortsätt fantisera och skapa. Skapa den värld du vill leva i. Hakar nog många på blir den verklighet.
 
 
 
 

Jag reser lite tidigare

 
Nu när jag inte bor i storstaden längre tycker jag faktiskt om att åka dit. Det tar inte lång tid med buss. I går hade jag ett ärende i staden under eftermiddagen, men jag åkte in redan vid tio. På det viset hann jag gå omkring på stan och kolla i affärer, äta favoritlunchen och hänga på biblioteket. Det finns ett fint bibliotek där jag bor, dit går jag också. Men det har inte lika stort utbud. Jag blir helt lycklig av att gå in på det stora biblioteket i stan. Böcker överallt!
 
 
 
 
 
Jag har fastnat i Elsa Beskows böcker just nu. Hennes illustartioner är helt fantastiska. Jag har länge trott att det är Carl Larsson som har inspirerat mitt eget målande mest, men nu börjar jag undra om det inte är Elsa. Tycker nog att jag ser mer likheter i hennes verk.
 
 
Tomtebobarnen är för övrigt en gammal favorit. Farmor och farfar läste den för oss barnbarn när vi var små. Jag hängde mycket i skogen som barn, tyckte om att krama träd och leka med kottar. Kanske är det därför jag gillar den här boken så mycket. Jag menar, vem vill inte gunga gungbräda med älvor och gå barfota i mossa och plocka bär stora som apelsiner? Jag och en kompis hittade för övrigt på ett eget folk när vi lekte i skogen: Kottefolket. De bodde i träd och stubbar och vi byggde saker åt dem. Till exempel balkonger och dörrar. Min kottefamilj hade till och med ett garage. Jag tror vi blev väldigt inspirerade av den här boken. Den här och Trolltider skulle jag tro.
 
 
 
 
 
 
Sen så är den här boken skriven för nästan 110 år sedan, så den innehåller till exempel hot om smisk. Något jag inte gillar alls. Pappan dödar också en orm. Det gillar jag ju heller inte. Men vem vet, ormen kanske försökte döda dem? Det står bara att den är elak, det tycker inte jag är en ursäkt att döda någon. Men det är jag det. Barnen övar sedan dödandet på de stackars myrorna som inte har gjort något ont.
 
 
 
 
 
 
Den här boken gillar jag också väldigt mycket: Solägget. Vad jag kan komma ihåg har jag aldrig läst den förut. Den handlar om en älva som hittar en apelsin i skogen. Hon vet inte vad apelsiner är så hon tror det är solen som har lagt ett ägg och tappat det. När det sedan uppdagas vad en apelsin är för något tar en fågel med henne till landet där apelsiner växer och hon spenderar vintern där. Men till våren följer hon med fåglarna tillbaka till sin skog. Vilken dröm! Att få flyga bort till ett varmare land under vintern och sedan komma tillbaka när allting börjar tina upp.
 
 
 
 
 

Inget brölande från min sida

 
Jag skrev för någon vecka sedan att jag har upplevt att det lagts ansvar på mig i mitt liv enbart på grund av hur min kroppsform är. För att inte låta som en brölande anti-feminist som utbrister "men männen då???" varenda gång det pratas om kvinnors utsatthet måste jag bara förtydliga att jag självklart inte vill förminska tjockas utsatthet och kamp eller låtsas som om jag inte har bidragit till det förtrycket genom att uttrycka mig problematiskt. Det har jag. Och att hånas eller skuldbeläggas för att vara spinkig är inte ett förtryck! Det är bara en del av det vanliga, hederliga kvinnoförtrycket.
 
 
Jag vill så klart inte heller förminska ifrågasättandet av det sjuka kroppsideal som råder inom i princip alla brancher och det är superviktigt att ifrågasätta varför det bara är en kroppstyp som representeras och det en kroppstyp som väldigt få har "naturligt" efter puberteten.
 
 
Så. Nu hoppas jag att det inte råder några missförstånd. Jag tänker inte skriva mer om det här eftersom jag inte har tolkningsföreträde när det kommer till de här frågorna. Men jag hoppas ni förstår hur jag menade? Det är faktiskt inte så kul att höra från vuxna som elva - artonåring (inte för att skuldbeläggandet har slutat direkt, men det var värst i tonåren) att ens utseende gör andra sjuka. Det bygger en enorm press, även åt det här hållet.

Det hänger ihop

 
 
 
 
När en påpekar orättvisor som djur utsätts för av den mänskliga handen anklagas en ofta för antropomorfism. Alltså för att sätta mänskliga egenskaper på icke-mänskliga ting och djur. Men det stämmer ju inte. Det är snarare tvärtom. Att många väljer att ignorera kännande organismers känslor därför att de ser människan som högre stående och unik. Visst är människan unik på många sätt, men inte när det kommer till att ha ett centralt nervsystem. De allra flesta djur känner sådant som smärta, obehag, rädsla och skräck. De blir deprimerade och får psykiska men om de utsätts för traumatiska händelser eller tvingas leva på sätt som de mår dåligt av. De kan såklart också känna glädje och lycka och kärlek. Känslan kärlek uppstod förmodligen samtidigt som bröstmjölken då honor började ta hand om sina ungar även efter födseln. Moderskärleken är den starkaste kärleken inom nästan alla djurarter.
 
 
Jag har blivit anklagad för att förminska människors olika utsatthet och lidande under till exempel förintelsen eller slavhandel när jag jämför det med hur vi behandlar många icke-mänskliga djur. Jag håller inte med och tycker att det snarare är förnekan och förminskandet av djurs känslor och upplevelser som är det stora problemet.
 
 
Jag tror också att vår förmåga att att förneka det här är den stora, stora grunden som nästan alla typer av förtryck vilar på. Hur kan vi samsas som människor när vi utnyttjar andra djur så som vi gör? Hur kan vi lära oss att det är fel att döda och skada när de allra flesta av oss bidrar till sådana handlingar dagligen? Inte medvetet, men någonstans ligger det och gnager. Det tror jag i alla fall. Att de allra flesta av oss vet att köttet som ligger på tallriken tillhör en kännande individ som dödats endast i syfte att hamna på en tallrik.
 
 
Jag tyckte i alla fall att det var som en sten lyftes från mitt bröst när jag insåg att jag inte behövde äta djur eller utnyttja dem på något annat sätt. Det gjorde mig mer öppen för vad andra människor än de med samma privilegier som mig utsätts för och upplever. Jag tror definitivt att det gjort mig till en bättre person. Även fast det också gjort mig deppigare. Det är inte lätt att ta in allt som icke-mänskliga djur har fått utstå och att inse att jag också bär skuld för det. Det är också svårt att se djur fortsätta dödas utan att kunna göra någonting åt det här och nu. Det är en sådan oerhörd stor del av nästan alla kulturer som går tillbaka tusentals år. Det är socialt och moraliskt accepterat nästan överallt i världen och då är det väldigt svårt att ändra på. Korna på bilden bor några hundratals meter från mig. Jag vet inte om det är mjölk- eller köttkor. Hur som helst kommer de inte få leva länge till. Och det finns inget jag kan göra åt det. Det gör ont. Samtidigt går det inte att gräva ner sig i sådant en inte kan förändra utan faktiskt jobba på det som går att ändra på. Säga ifrån så mycket en orkar och så vidare.
 
 
Jag är feminist även för andra djur än människans skull. Det är honornas kroppar som utnyttjas hårdast (hanarna dödas ofta direkt efter födseln eller efter några månader vilket är lika hemskt det) och jag vill inte bidra till det. Det kvinnliga reproduktionssystemet är heligt för mig och jag tänker inte utnyttja andra honor för deras menstruation eller bröstmjölk. De här tankegångarna är inte så populära inom feministiska kretsar vad jag tycker mig kunna se. Men jag tror att det hänger ihop även här. Utnyttjar vi honor inom andra djurarter är steget inte långt att ta för utnyttjandet av mänskliga honor.
 
 
Det går ju såklart att debattera rätten att utnyttja och döda icke-mänskliga djur. Bara för att jag tycker att det är fel så är ju inte det den absoluta sanningen. Men så här tänker jag i alla fall, att de flesta förtryck hör ihop.
 
 
Jag avslutar med ett citat från Pythagoras: Så länge som människor dödar djur, kommer vi döda varandra.
 
 

Tacksamhet

 
 
 
 
För några månader sedan hörde jag någonting som fick mig att börja tänka annorlunda. Om du är en person som säger "förlåt" ofta har du förmodligen svårt för att säga "tack". För att visa och känna tacksamhet. Så behöver det naturligtvis inte vara, men jag kan känna igen mig i det. Jag är inte så bra på att ta emot varken komplimanger eller gåvor. Kanske beror det på att jag ursäktar för mycket. Jag vet inte. Men jag vill i alla fall börja koncentrera mig på tack istället för förlåt. På tacksamhet istället för ursäkter. Ett exempel: Istället för att säga "Förlåt för att jag är sen" kan en säga "Tack för att du har väntat på mig. Det betyder mycket.". Jag vet inte om det gör skillnad varken för en själv eller för andra, men det är något jag har börjat tänka på i alla fall.
 
 
Sen så är det väl som med det mesta fråga om att hitta en balans. Ibland är ju ursäkter verkligen på sin plats. Och jag kan också tycka att som kvinna så förväntas en vara glad och tacksam för att inte stämplas som jobbig eller surkärring. Och det tycker inte jag är rätt. En har rätt att bli arg och upprörd över orättvisor och sådant. En behöver inte alltid vara glad.
 
 
 
 
 
 
Men tänk så mycket vackert det finns. Så mycket att vara tacksam för.
 

Ansvar och makt

 
Det är ungefär ett och ett halvt år sedan jag klippte av mig allt hår och verkligen tröttnade på att vara till lags. Inte för att jag lyckats särskilt bra med det. Är ganska socialt obekväm och säger ofta "fel" saker och så. Men jag har försökt vara till lags. Inte trampat folk på tårna och tagit på mig ansvar även fast jag inte orkat. Det är nog därför folk tycker att jag är för snäll. Just därför att jag ofta ställer upp. Snäll är jag inte alltid. Jag har sagt och gjort mycket dumma saker. Och säger och gör.
 
 
#Metoo har verkligen fått mig att tänka på mina ansvarsområden. Vilka privilegier jag har. Vilken makt jag besitter. För priviligerad är jag som tusan. Jag är vit, smal, cis, lever heterosexuellt. You name it. Jag kan kryssa för de allra flesta rutor för normativitet. Kanske mitt största privilegium är att jag är vuxen och därför alltid besitter makt över barn. Jag kan inte bli arg på barn eller vara fysisk mot barn därför att jag är så mycket starkare än dem. Och även de barn jag inte är fysiskt starkare än, till exempel tonåringar, har jag ändå makt över i egenskap av vuxen. I sådana relationer är det alltid jag som har ansvaret, vare sig jag vill eller inte. Det är något jag verkligen jobbar på, att ta mitt ansvar som vuxen. Jag har aldrig någonsin skrikit åt ett barn (hoppas jag) eller använt min fysiska styrka mot hen. Och det kommer jag aldrig någonsin göra! Men jag är dålig på att vara den som tar ansvar. Vara den som fattar beslut och säger ifrån när barnet gör någonting elakt eller problematiskt medan hen testar gränser. Jag är dålig på att föra konversationer och jag är dålig på att dölja när jag är sur eller arg. Jag skriker som sagt aldrig, men jag tror barn märker ändå. Jag själv är väldigt känslig för energier så jag vet hur det känns att vara nära någon som är arg eller deppig. Även fast jag inte är arg på just barnet kan det ju vara otrevligt ändå.
 
 
Sen så är det väldigt svårt att veta vad mer det är jag behöver ta ansvar för. Allt dumt jag sagt och gjort och säger och gör. Absolut. Men mer då? Vad är rimligt och vad är orimligt. Vad läggs på mig som kvinna och vad är inte mer än rätt att jag tar ansvar för? Jag har ju faktiskt inga barn och jag har inte heller valt att jobba med dem, ändå har jag haft ansvar över barn. Jag har både tagit på mig det ansvaret, men jag tycker också att det har lagts på mig. Det är inte lätt att som kvinna säga nej till barnpassning, för som vi alla vet respekteras inte kvinnors "nej" lika mycket som mäns. Jag tycker att det ses som en självklarhet att en som kvinna är bra med barn - oavsett om en har egna eller inte. Medan en man inte behöver ha bra hand med barn. Inte ens som pappa.
 
 
En sådan sak som jag förstår är orimlig att jag tar på mig ansvar för, men som ändå är svårt att skaka av sig, är mitt utseende. Sedan jag var i tidiga tonåren har jag fått höra att min smalhet gör andra flickor sjuka. Att jag borde tänka på hur jag ser ut därför att det påverkar andra. Jag har försökt att gömma mig i bylsiga kläder så det inte ska synas hur spinkig jag är och jag har försökt gå upp i vikt i flera år. Jag slutade bland annat att träna och gick hos dietister. Tills jag en dag slutade och insåg hur oerhört dumt det är att jag ska ha det ansvaret vilandes på mina axlar. Jag gömmer mig inte längre. Jag vågar ha bikini och korta shorts. Även på bild. Jag ser ut så som jag gör och visst kommer det med ansvar. Jag som smal är inte alls diskriminerad i egenskap av att vara smal, så som överviktiga är. Men jag vill kunna se ut så som jag ser ut utan att behöva skuldbeläggas för andras sjukdomar. Precis som vilken man som helst.
 
 
Jag vill också kunna prata om hälsa och kost eftersom jag tycker att människan har gått vilse där och alla har rätt att göra informerade val. Hur många män som pratar om kost och träning får höra att de borde tänka på vilka signaler de sänder ut? Hur det de gör påverkar unga pojkar? Jag nämner aldrig vikt och kommer heller aldrig göra det eftersom det inte går att se på en persons yttre hur hälsosam hen är. Jag tycker också att alla har rätt att välja hur hälsosamt en vill leva och bilda sig sina egna uppfattningar kring forskning. Ändå kan jag uppleva att när jag pratar eller skriver om kost så läggs ett ansvar på mig. Men utseendehetsen är enorm och ätstörningar en verklighet allt för många lever med, så visst har vi alla ett gemensamt ansvar där. Och jag tycker ju inte att mannen är en bra förebild, så bara för att de med det sociala könet man tillåts att göra någonting betyder inte det att det blir bra om vi som uppfostrats till kvinnor börjar göra likadant.
 
 
Men nog är det mycket ansvar som läggs på kvinnors axlar. Det tycker jag. Speciellt när det kommer till andras välmående. Mannen tillåts vara mycket mer solitär och fri på den punkten. Jag tror definitivt att det behövs mer balans där. Men det tror jag också håller på att ske.
 
 
Det där jävla orimliga ansvaret vill jag bara kasta i sopkorgen! Samtidigt som jag vill bli bättre på det rimliga.
 
 
 
 

RSS 2.0