Ansvar och makt

 
Det är ungefär ett och ett halvt år sedan jag klippte av mig allt hår och verkligen tröttnade på att vara till lags. Inte för att jag lyckats särskilt bra med det. Är ganska socialt obekväm och säger ofta "fel" saker och så. Men jag har försökt vara till lags. Inte trampat folk på tårna och tagit på mig ansvar även fast jag inte orkat. Det är nog därför folk tycker att jag är för snäll. Just därför att jag ofta ställer upp. Snäll är jag inte alltid. Jag har sagt och gjort mycket dumma saker. Och säger och gör.
 
 
#Metoo har verkligen fått mig att tänka på mina ansvarsområden. Vilka privilegier jag har. Vilken makt jag besitter. För priviligerad är jag som tusan. Jag är vit, smal, cis, lever heterosexuellt. You name it. Jag kan kryssa för de allra flesta rutor för normativitet. Kanske mitt största privilegium är att jag är vuxen och därför alltid besitter makt över barn. Jag kan inte bli arg på barn eller vara fysisk mot barn därför att jag är så mycket starkare än dem. Och även de barn jag inte är fysiskt starkare än, till exempel tonåringar, har jag ändå makt över i egenskap av vuxen. I sådana relationer är det alltid jag som har ansvaret, vare sig jag vill eller inte. Det är något jag verkligen jobbar på, att ta mitt ansvar som vuxen. Jag har aldrig någonsin skrikit åt ett barn (hoppas jag) eller använt min fysiska styrka mot hen. Och det kommer jag aldrig någonsin göra! Men jag är dålig på att vara den som tar ansvar. Vara den som fattar beslut och säger ifrån när barnet gör någonting elakt eller problematiskt medan hen testar gränser. Jag är dålig på att föra konversationer och jag är dålig på att dölja när jag är sur eller arg. Jag skriker som sagt aldrig, men jag tror barn märker ändå. Jag själv är väldigt känslig för energier så jag vet hur det känns att vara nära någon som är arg eller deppig. Även fast jag inte är arg på just barnet kan det ju vara otrevligt ändå.
 
 
Sen så är det väldigt svårt att veta vad mer det är jag behöver ta ansvar för. Allt dumt jag sagt och gjort och säger och gör. Absolut. Men mer då? Vad är rimligt och vad är orimligt. Vad läggs på mig som kvinna och vad är inte mer än rätt att jag tar ansvar för? Jag har ju faktiskt inga barn och jag har inte heller valt att jobba med dem, ändå har jag haft ansvar över barn. Jag har både tagit på mig det ansvaret, men jag tycker också att det har lagts på mig. Det är inte lätt att som kvinna säga nej till barnpassning, för som vi alla vet respekteras inte kvinnors "nej" lika mycket som mäns. Jag tycker att det ses som en självklarhet att en som kvinna är bra med barn - oavsett om en har egna eller inte. Medan en man inte behöver ha bra hand med barn. Inte ens som pappa.
 
 
En sådan sak som jag förstår är orimlig att jag tar på mig ansvar för, men som ändå är svårt att skaka av sig, är mitt utseende. Sedan jag var i tidiga tonåren har jag fått höra att min smalhet gör andra flickor sjuka. Att jag borde tänka på hur jag ser ut därför att det påverkar andra. Jag har försökt att gömma mig i bylsiga kläder så det inte ska synas hur spinkig jag är och jag har försökt gå upp i vikt i flera år. Jag slutade bland annat att träna och gick hos dietister. Tills jag en dag slutade och insåg hur oerhört dumt det är att jag ska ha det ansvaret vilandes på mina axlar. Jag gömmer mig inte längre. Jag vågar ha bikini och korta shorts. Även på bild. Jag ser ut så som jag gör och visst kommer det med ansvar. Jag som smal är inte alls diskriminerad i egenskap av att vara smal, så som överviktiga är. Men jag vill kunna se ut så som jag ser ut utan att behöva skuldbeläggas för andras sjukdomar. Precis som vilken man som helst.
 
 
Jag vill också kunna prata om hälsa och kost eftersom jag tycker att människan har gått vilse där och alla har rätt att göra informerade val. Hur många män som pratar om kost och träning får höra att de borde tänka på vilka signaler de sänder ut? Hur det de gör påverkar unga pojkar? Jag nämner aldrig vikt och kommer heller aldrig göra det eftersom det inte går att se på en persons yttre hur hälsosam hen är. Jag tycker också att alla har rätt att välja hur hälsosamt en vill leva och bilda sig sina egna uppfattningar kring forskning. Ändå kan jag uppleva att när jag pratar eller skriver om kost så läggs ett ansvar på mig. Men utseendehetsen är enorm och ätstörningar en verklighet allt för många lever med, så visst har vi alla ett gemensamt ansvar där. Och jag tycker ju inte att mannen är en bra förebild, så bara för att de med det sociala könet man tillåts att göra någonting betyder inte det att det blir bra om vi som uppfostrats till kvinnor börjar göra likadant.
 
 
Men nog är det mycket ansvar som läggs på kvinnors axlar. Det tycker jag. Speciellt när det kommer till andras välmående. Mannen tillåts vara mycket mer solitär och fri på den punkten. Jag tror definitivt att det behövs mer balans där. Men det tror jag också håller på att ske.
 
 
Det där jävla orimliga ansvaret vill jag bara kasta i sopkorgen! Samtidigt som jag vill bli bättre på det rimliga.
 
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0