Allra käraste syster

 
 
Förstår du hur fantastisk du är?
Du som ser och förstår.
Du som vill att folk ska må bra.
Du som hittar de rätta orden att trösta med.
Du som med vänliga ord och uppmärksamhet förgyllde min barndom och gjorde att jag kände mig sedd och älskad.
Du som har varit min bästa vän genom allt.
Du som var min vän när ingen annan ville vara det.
Du som åttaåring såg mig, vuxna människa, som vän och jämlike. Så kul vi har haft!
Du som tonåring fick leva med mig och min ångest och gjorde allt för att inte göra den värre.
Du som struntade i att du behövde sova för att du jobbar natt och kom och tog hand om mig när jag var som svagast.
Du som satte dig i bilen och körde en timme till mig när jag ringde och grät för att killen gjort slut via sms.
Du som satt kvar i bilen i säkert en timme till medan jag funderade på om jag skulle följa med dig eller inte. Det gjorde jag inte. Jag stannade hos honom (han ångrade sig).
Du som tar hand om dina barn medan pappan lyser med sin frånvaro.
Du som tar hand om andras barn.
Du som hjälper gamla och sjuka.
Du som vågar namnge din förövare för att förhindra att han skadar andra trots att du riskerar att bli dömd för förtal.
Du som föddes i en kropp du inte känner dig hemma i men ändå inte känner dig medräknad i kvinnokampen. Du är med! Du är en av oss.
Du som har fler förtryck att kämpa mot än kvinnoförtrycket. Du är otrolig!
Du som på andra sätt inte uppfyller kraven för hur en kvinna "ska" vara och se ut. Alla som vill är lika mycket kvinna! Oavsett utseende, persolighet och intressen.
Du som inte bryts ned av ångesten så många pojkar och män har planterat i ditt liv.
Du som har lyckats skapa ditt liv så som du vill ha det.
Du som har klättrat ända upp till männen med makt och sopar banan med dem.
Du som inte orkar. Du som kämpar med allt du varit med om. Varje dag kämpar du. Jag vet det. Och jag ser dig. Du är inte ensam. Och du är lika fantastisk.
Du som bär med dig skammen och skulden och inte klarar av att lägga den på förövarna. Du är stark. Du är fantastisk. Du behöver inte bära bördan.
 
 
Jag skrev för ett tag sedan att jag verkligen gillar Skönheten och Odjuret därför att jag tycker att Belle är så fantastisk. Hon lyckas att behålla sitt inre mjukt, trots utfrysning och mobbning. Hon är väl det som folk skulle kalla för vek. "För snäll". En sådan som får skylla sig själv. Jag tycker hon är bland den starkaste förebilden som finns och det har hon gemensamt med många Disney-prinsessor. Det är så otroligt starkt att vara snäll! Låt ingen inbilla dig någonting annat. Låt ingen säga till dig att du borde ändra på dig. Det är förövarnas ansvar att ändra sitt beteende, inte offren. Din snällhet kommer rädda världen så fort den ses som norm. Du är såklart lika stark och fantastisk även om du inte orkar vara snäll. Du har rätt att vara arg!
Jag skrev också att jag kan känna igen mig i Belle, men det handlar mer om hur hon inte passar in och längtar bort. Jag har inte alls lyckats hålla mig mjuk. Kan definitivt känna igen mig mer i Odjuret där. Jag är likt honom en ganska bitter person som ofta drunknar i min egen olycka och jag hoppas att jag inte dragit med mig allt för många ner i mitt mörka hål.
 
 
Sen så lever vi i ett patriarkat och där kan en tyvärr inte skriva någonting positivt om icke-män utan att män tar åt sig och blir ledsna. Känner sig åsidosatta. Därför vill jag skriva att det såklart finns fantastiska, helt underbara män. Män som är mycket mer omtänksamma och inkluderande och upplyftande än jag själv till exempel. Jag är inte alls särskilt bra på sådant. Jag är dålig vän, syster, dotter, flickvän. You name it. Det är otroligt starkt av dessa omtänksamma och mjuka pojkar och män eftersom de har machonormen att leva upp till. Och så finns det förstås kvinnor som är riktiga rötägg. Det säger väl sig själv att alla är individer och inte kan indelas så svart och vitt. Men strukturerna talar sitt tydliga språk och det tror jag har mycket att göra med att vi som samhälle uppfostrar pojkar och flickor olika. Och att mannen ses som norm. Så. Nu har jag skrivit det, för jag vill faktiskt inte att män ska känna sig ledsna och utanför. Även fast jag tycker de borde jobba på att inte känna sig åsidosatta bara för att de inte är inkluderade i precis varenda mening. Ni är representerade i samhället så det räcker.
 
 
 
Allra käraste syster.
Du är fantastisk. Jag ser upp till dig. Jag vill vara som du.
Jag håller med Dalai Lama - Du kommer rädda världen.
Det är ditt år i år. Det är nya tider nu.
 
 
#TimesUp #NoMoreFucksToGive
 
 
(Jag tänkte egentligen skriva det här i går på internationella kvinnodagen. Men du är lika fantastisk alla andra dagar på året, så det spelar inte så stor roll när jag får det här skrivet.)
 
 
 
 
 

Inget brölande från min sida

 
Jag skrev för någon vecka sedan att jag har upplevt att det lagts ansvar på mig i mitt liv enbart på grund av hur min kroppsform är. För att inte låta som en brölande anti-feminist som utbrister "men männen då???" varenda gång det pratas om kvinnors utsatthet måste jag bara förtydliga att jag självklart inte vill förminska tjockas utsatthet och kamp eller låtsas som om jag inte har bidragit till det förtrycket genom att uttrycka mig problematiskt. Det har jag. Och att hånas eller skuldbeläggas för att vara spinkig är inte ett förtryck! Det är bara en del av det vanliga, hederliga kvinnoförtrycket.
 
 
Jag vill så klart inte heller förminska ifrågasättandet av det sjuka kroppsideal som råder inom i princip alla brancher och det är superviktigt att ifrågasätta varför det bara är en kroppstyp som representeras och det en kroppstyp som väldigt få har "naturligt" efter puberteten.
 
 
Så. Nu hoppas jag att det inte råder några missförstånd. Jag tänker inte skriva mer om det här eftersom jag inte har tolkningsföreträde när det kommer till de här frågorna. Men jag hoppas ni förstår hur jag menade? Det är faktiskt inte så kul att höra från vuxna som elva - artonåring (inte för att skuldbeläggandet har slutat direkt, men det var värst i tonåren) att ens utseende gör andra sjuka. Det bygger en enorm press, även åt det här hållet.

Det hänger ihop

 
 
 
 
När en påpekar orättvisor som djur utsätts för av den mänskliga handen anklagas en ofta för antropomorfism. Alltså för att sätta mänskliga egenskaper på icke-mänskliga ting och djur. Men det stämmer ju inte. Det är snarare tvärtom. Att många väljer att ignorera kännande organismers känslor därför att de ser människan som högre stående och unik. Visst är människan unik på många sätt, men inte när det kommer till att ha ett centralt nervsystem. De allra flesta djur känner sådant som smärta, obehag, rädsla och skräck. De blir deprimerade och får psykiska men om de utsätts för traumatiska händelser eller tvingas leva på sätt som de mår dåligt av. De kan såklart också känna glädje och lycka och kärlek. Känslan kärlek uppstod förmodligen samtidigt som bröstmjölken då honor började ta hand om sina ungar även efter födseln. Moderskärleken är den starkaste kärleken inom nästan alla djurarter.
 
 
Jag har blivit anklagad för att förminska människors olika utsatthet och lidande under till exempel förintelsen eller slavhandel när jag jämför det med hur vi behandlar många icke-mänskliga djur. Jag håller inte med och tycker att det snarare är förnekan och förminskandet av djurs känslor och upplevelser som är det stora problemet.
 
 
Jag tror också att vår förmåga att att förneka det här är den stora, stora grunden som nästan alla typer av förtryck vilar på. Hur kan vi samsas som människor när vi utnyttjar andra djur så som vi gör? Hur kan vi lära oss att det är fel att döda och skada när de allra flesta av oss bidrar till sådana handlingar dagligen? Inte medvetet, men någonstans ligger det och gnager. Det tror jag i alla fall. Att de allra flesta av oss vet att köttet som ligger på tallriken tillhör en kännande individ som dödats endast i syfte att hamna på en tallrik.
 
 
Jag tyckte i alla fall att det var som en sten lyftes från mitt bröst när jag insåg att jag inte behövde äta djur eller utnyttja dem på något annat sätt. Det gjorde mig mer öppen för vad andra människor än de med samma privilegier som mig utsätts för och upplever. Jag tror definitivt att det gjort mig till en bättre person. Även fast det också gjort mig deppigare. Det är inte lätt att ta in allt som icke-mänskliga djur har fått utstå och att inse att jag också bär skuld för det. Det är också svårt att se djur fortsätta dödas utan att kunna göra någonting åt det här och nu. Det är en sådan oerhörd stor del av nästan alla kulturer som går tillbaka tusentals år. Det är socialt och moraliskt accepterat nästan överallt i världen och då är det väldigt svårt att ändra på. Korna på bilden bor några hundratals meter från mig. Jag vet inte om det är mjölk- eller köttkor. Hur som helst kommer de inte få leva länge till. Och det finns inget jag kan göra åt det. Det gör ont. Samtidigt går det inte att gräva ner sig i sådant en inte kan förändra utan faktiskt jobba på det som går att ändra på. Säga ifrån så mycket en orkar och så vidare.
 
 
Jag är feminist även för andra djur än människans skull. Det är honornas kroppar som utnyttjas hårdast (hanarna dödas ofta direkt efter födseln eller efter några månader vilket är lika hemskt det) och jag vill inte bidra till det. Det kvinnliga reproduktionssystemet är heligt för mig och jag tänker inte utnyttja andra honor för deras menstruation eller bröstmjölk. De här tankegångarna är inte så populära inom feministiska kretsar vad jag tycker mig kunna se. Men jag tror att det hänger ihop även här. Utnyttjar vi honor inom andra djurarter är steget inte långt att ta för utnyttjandet av mänskliga honor.
 
 
Det går ju såklart att debattera rätten att utnyttja och döda icke-mänskliga djur. Bara för att jag tycker att det är fel så är ju inte det den absoluta sanningen. Men så här tänker jag i alla fall, att de flesta förtryck hör ihop.
 
 
Jag avslutar med ett citat från Pythagoras: Så länge som människor dödar djur, kommer vi döda varandra.
 
 

Ansvar och makt

 
Det är ungefär ett och ett halvt år sedan jag klippte av mig allt hår och verkligen tröttnade på att vara till lags. Inte för att jag lyckats särskilt bra med det. Är ganska socialt obekväm och säger ofta "fel" saker och så. Men jag har försökt vara till lags. Inte trampat folk på tårna och tagit på mig ansvar även fast jag inte orkat. Det är nog därför folk tycker att jag är för snäll. Just därför att jag ofta ställer upp. Snäll är jag inte alltid. Jag har sagt och gjort mycket dumma saker. Och säger och gör.
 
 
#Metoo har verkligen fått mig att tänka på mina ansvarsområden. Vilka privilegier jag har. Vilken makt jag besitter. För priviligerad är jag som tusan. Jag är vit, smal, cis, lever heterosexuellt. You name it. Jag kan kryssa för de allra flesta rutor för normativitet. Kanske mitt största privilegium är att jag är vuxen och därför alltid besitter makt över barn. Jag kan inte bli arg på barn eller vara fysisk mot barn därför att jag är så mycket starkare än dem. Och även de barn jag inte är fysiskt starkare än, till exempel tonåringar, har jag ändå makt över i egenskap av vuxen. I sådana relationer är det alltid jag som har ansvaret, vare sig jag vill eller inte. Det är något jag verkligen jobbar på, att ta mitt ansvar som vuxen. Jag har aldrig någonsin skrikit åt ett barn (hoppas jag) eller använt min fysiska styrka mot hen. Och det kommer jag aldrig någonsin göra! Men jag är dålig på att vara den som tar ansvar. Vara den som fattar beslut och säger ifrån när barnet gör någonting elakt eller problematiskt medan hen testar gränser. Jag är dålig på att föra konversationer och jag är dålig på att dölja när jag är sur eller arg. Jag skriker som sagt aldrig, men jag tror barn märker ändå. Jag själv är väldigt känslig för energier så jag vet hur det känns att vara nära någon som är arg eller deppig. Även fast jag inte är arg på just barnet kan det ju vara otrevligt ändå.
 
 
Sen så är det väldigt svårt att veta vad mer det är jag behöver ta ansvar för. Allt dumt jag sagt och gjort och säger och gör. Absolut. Men mer då? Vad är rimligt och vad är orimligt. Vad läggs på mig som kvinna och vad är inte mer än rätt att jag tar ansvar för? Jag har ju faktiskt inga barn och jag har inte heller valt att jobba med dem, ändå har jag haft ansvar över barn. Jag har både tagit på mig det ansvaret, men jag tycker också att det har lagts på mig. Det är inte lätt att som kvinna säga nej till barnpassning, för som vi alla vet respekteras inte kvinnors "nej" lika mycket som mäns. Jag tycker att det ses som en självklarhet att en som kvinna är bra med barn - oavsett om en har egna eller inte. Medan en man inte behöver ha bra hand med barn. Inte ens som pappa.
 
 
En sådan sak som jag förstår är orimlig att jag tar på mig ansvar för, men som ändå är svårt att skaka av sig, är mitt utseende. Sedan jag var i tidiga tonåren har jag fått höra att min smalhet gör andra flickor sjuka. Att jag borde tänka på hur jag ser ut därför att det påverkar andra. Jag har försökt att gömma mig i bylsiga kläder så det inte ska synas hur spinkig jag är och jag har försökt gå upp i vikt i flera år. Jag slutade bland annat att träna och gick hos dietister. Tills jag en dag slutade och insåg hur oerhört dumt det är att jag ska ha det ansvaret vilandes på mina axlar. Jag gömmer mig inte längre. Jag vågar ha bikini och korta shorts. Även på bild. Jag ser ut så som jag gör och visst kommer det med ansvar. Jag som smal är inte alls diskriminerad i egenskap av att vara smal, så som överviktiga är. Men jag vill kunna se ut så som jag ser ut utan att behöva skuldbeläggas för andras sjukdomar. Precis som vilken man som helst.
 
 
Jag vill också kunna prata om hälsa och kost eftersom jag tycker att människan har gått vilse där och alla har rätt att göra informerade val. Hur många män som pratar om kost och träning får höra att de borde tänka på vilka signaler de sänder ut? Hur det de gör påverkar unga pojkar? Jag nämner aldrig vikt och kommer heller aldrig göra det eftersom det inte går att se på en persons yttre hur hälsosam hen är. Jag tycker också att alla har rätt att välja hur hälsosamt en vill leva och bilda sig sina egna uppfattningar kring forskning. Ändå kan jag uppleva att när jag pratar eller skriver om kost så läggs ett ansvar på mig. Men utseendehetsen är enorm och ätstörningar en verklighet allt för många lever med, så visst har vi alla ett gemensamt ansvar där. Och jag tycker ju inte att mannen är en bra förebild, så bara för att de med det sociala könet man tillåts att göra någonting betyder inte det att det blir bra om vi som uppfostrats till kvinnor börjar göra likadant.
 
 
Men nog är det mycket ansvar som läggs på kvinnors axlar. Det tycker jag. Speciellt när det kommer till andras välmående. Mannen tillåts vara mycket mer solitär och fri på den punkten. Jag tror definitivt att det behövs mer balans där. Men det tror jag också håller på att ske.
 
 
Det där jävla orimliga ansvaret vill jag bara kasta i sopkorgen! Samtidigt som jag vill bli bättre på det rimliga.
 
 
 
 

Ett nytt år

 
 
 
 
Ett nytt år är här. Härligt! Jag såg en grej på internet som jag provade bara för skojs skull. En sådan där bild med massa bokstäver där de första tre orden du ser kommer representera ditt 2018. Jag såg Ocean, Passion och Happiness. Alltså hav, passion och lycka. Det låter ju inte så dumt!
 
 
Lustigt att hav skulle dyka upp som första ord. Bara någon dag innan läste jag briljanta kvinnor diskutera filmen Titanic ur en feministisk synvinkel och jag fick en sådan stark känsla av att vilja se om den. Det är min absoluta favoritfilm genom alla tider och jag kan den nästan utantill. Jag har skämts lite för det, att den är min favoritfilm. Och därför inte sett den på flera år. Jag har trott att den enbart är en romantisk kärlekshistoria som utspelar sig under en av de värsta båtolyckorna i modern tid. Men den är så mycket mer än så! Inser jag nu. Klasskamp, miljöförstöring, kvinnans frigörelse. Jag och min bästa vän under gymnasietiden gjorde en film om miljöförstöring och klimatförändringar som projektarbete i trean och jämförde då jorden med Titanic. Ett skepp på väg mot sin undergång och ingen gör någonting åt det. Det ska bara fortsättas framåt. I somras läste jag boken Active Hope och där görs samma jämförelse. När jag nu också inser vilken fantastisk resa Rose gör, hur hon spottar i Cals ansikte som representerar societeten och förtryckarna, hur hon bejakar sin sexualitet, hur en man lyfter henne och får henne att tro på sig själv och leva livet fullt ut (hur ovanligt är inte det i filmer?), hur han till och med offrar sig för henne, då kan jag med stolthet säga att Titanic är den bästa filmen jag någonsin har sett.
 
 
Nu börjar 2018. Det är vårat år i år <3
 
#TimesUp
 

I hereby solemnly swear

 
Från och med i dag lovar jag att sluta tycka synd om män.
 
 
 
I går föll domen för de misstänkta våldtäktsmännen i Fittja. De går fria. Allihop. På grund av att offret inte har lyckats ge en sammanhängande och trovärdig berättelse, om jag förstått det rätt. Att hon ens har orkat gå igenom händelsen igen är väl ett under. Att hennes undermedvetna inte har förträngt det helt och hållet.
 
 
Jag rekommenderar starkt att ni läser Katarina Wennstams Flickan och skulden om det bristfälliga rättsväsendet vi har i Sverige. Hon beskriver bland annat hur det "perfekta" offret skall vara när det kommer till våldtäkt. Hen ska ha gått till vårdcentral och polis direkt. Komma ihåg händelsen till punkt och pricka. Inte ha druckit alkohol eller drogat. Inte vara klädd på ett visst sätt. Detsamma gäller dock inte gärningsmannen. Flickan och skulden går också igenom våldtäktens historia och det ger en klarare bild över varför det går så långsamt med rättvisan när det kommer till just den biten. Varför offer i Sverige år 2017, ett av världens mest jämställda länder, fortfarande får frågor som "hur mycket hade du druckit?" i förhör.
 
 
Feminismen har inte gått för långt. #metoo har inte gått för långt. Det har bara börjat. Det är männens tur att vara rädda. Att tänka sig för. De behöver aldrig frukta att ett gäng kvinnor ska våldta dem brutalt och lämna dem medvetslösa. Det kommer aldrig ske. Det enda vi begär är att män hålls ansvariga för sina ord och handlingar och slutar skuldbelägga offret.
 
 
 
Bild nedanför från @badasscrossstitch på Instagram.
 
 
 

Observationer på en buss

 
Satt på en buss för några dagar sedan och i gången mittemot satt det fyra stycken kvinnor och pratade. De pratade bland annat om hur kulturministern hade spökat ut sig på Nobelbanketten och småskrattade lite åt hur hon klarade av att äta, dansa och konversera med sin bordskavaljer i den gräsliga klänningen. Inte så särskilt snällt.
 
 
Något de däremot inte pratade om var huruvida kulturministern skulle straffknullas eller våldtas. Vad hon förtjänade att få uppkört någonstans. Om hon var dum i huvudet eller efterbliven. Sådant där som jag har hört män i grupp säga och gapflabba åt fler gånger än jag kan räkna. Jag har också hört män i grupp prata om kvinnors klädsel och diskutera vilka som är fula eller knullbara. Så var den där myten om att kvinnor snackar skit och killar är raka och ärliga kommer från fortsätter att vara ett mysterium för mig.
 
 
Inte är det snällt att prata illa om folk - men det är bra mycket värre att använda våld och härskartekniker i sina ord.
 
 
 
 

Månadens böcker: Oktober 2017

 
 
 
 
Vilka veckor detta har varit! Så hemska och fantastiska på samma gång. Omtumlande. Vilka otroliga människor det finns. Som orkar och vågar berätta och kämpa. Wow. Systerskapet är starkare än patriarkatet. Nu faller det. Det vill jag tro.
 
 
Jag valde defenitivt passande böcker att läsa denna månad. Det är ett som är säkert. Flickan och skulden - En bok om samhällets syn på våldtäkt (2002) och Flickan och skammen - En bok om samhällets syn på slampor (2016). Båda skrivna av journalisten, författaren, debattören, föreläsaren Katarina Wennstam.
När jag började läsa Flickan och skulden trodde jag inte att jag skulle orka läsa klart den, det blev för jobbigt. Jag tittade samtidigt igenom en isländsk serie i sex delar som heter Fångar (finns fortfarande att se på svtplay.se). Den har ungefär samma tema som Flickan och skulden. Hur rättsväsendet i princip inget land fungerar när det kommer till våldtäkt och sexuella övergrepp. När jag hade läst ungefär hälften av boken kom #MeToo och jag jag var tvungen att ta en paus.
 
 
De här böckerna är ett måste. Ett MÅSTE att läsa. Ögonöppnare så det skriker om det. Jag är så arg över allt jag tillåtit. Allt som jag lärt mig är en del av livet. Hur jag har anpassat mitt liv, mitt LIV, efter män och tagit på mig skulden. Jag är också arg över hur jag har hjälpt till att upprätthålla patriarkatet. Alla kvinnoförnedrande tankar jag haft. Allt kvinnoförnedrande jag sagt eller gjort. Det förvånar mig så himla mycket när människor som försök att motbevisa feminismen som ideologi lägger vikten på att kvinnor och flickor minsann också är elaka och pratar skit. Det är väl klart som tusan vi gör det. Vi är också uppfostrade av det här samhället och blir matade med exakt samma skit som killar blir. Att tjejer är horor och slampor och bitchar och killar får komma undan med allt möjligt eftersom det är så killar är. Varför skulle kvinnor vara immuna mot kvinnoförakt? Vi föraktar oss själva hela livet med bantning och hårnoppring och plastikoperationer och tar på oss skulden för allting. Vi trycker ner andra kvinnor och försvarar män för att känna att vi själva är lite bättre. Mer accepterad av män än just den och den kvinnan.
 
 
Men det behöver inte vara så. Lägg skulden och skammen där den hör hemma - hos männen! Inget mer daltande. De kommer att få ligga. De kommer att bli tröstade av kvinnor. Deras grabbgäng kommer hålla dem om ryggen. Det är inte synd om dem.
 
 
Det här blev inte så mycket en recension som en så kallad rant. Men det är dessa tankar som Katarinas böcker väckt i mig. De har verkligen gett mig en djupare förståelse för hur samhället är uppbyggt. Läs dem!
 
 

Is this the dawning?

 
 
Är det nu det händer? Är det nu patriarkatet faller? Är det nu kvinnor kommer äga sina kroppar helt och fullt? Är det nu förövarna börjar hållas ansvariga istället för deras offer? Låt oss hoppas på det. Jag orkar inte vara arg längre. Kvinnor över hela världen har satt ner foten och sagt till på skarpen att nu får det vara nog. Lyssna på oss! Ta våra upplevelser på allvar och sluta förminska våra känslor.
 
 
Det är synd på ett sätt att det skulle till en folkmobb med outande av individuella män, när det snarare är samhället i sig vi borde attakera. Men grejen är ju den att det har kvinnor gjort i århundraden. Och det har gått sakta, sakta framåt. Men nu räcker det, liksom. Jämställdhet nu, tack! Lagar som skyddar offren istället för att skuldbelägga dem. Inget mer förminskande.
  
 
Jag är helt stum av beundran över alla kvinnor som har gått ut med sina berättelser. Som äntligen blir lyssnade på. Tagna på allvar. Starkt! Skulden är och har alltid varit dessa mäns, men samhället håller dem om ryggen så det är ändå starkt att våga berätta tycker jag.
 
 
När jag först såg MeToo-hashtagen tänkte jag att jag har haft en sådan tur som inte varit utsatt för någonting. Men som jag läst att många kvinnor gjort så började jag ransaka mitt liv. Vad har jag tagit som bagateller? Vad har inte känts bra som jag ändå har låtit hända eller försökt tränga undan? Det var ju den där fulla snubben på Oxhälja (marknad) som tog mig på rumpan flera gånger fastän jag sa ifrån och buttade bort honom. Som tur är skrattade han bara som svar. Värre var det med han som klängde på mig under en Valborgsmässoafton och ville veta mitt namn. När jag inte gav honom det skrek han argt i mitt öra "Skit i det då!". Det var ett sådant tillfälle där killen gick från snäll och gullig till arg på en bråkdels sekund när han inte fick som han ville. Vilket jag nu i efterhand förstår var mer än mitt namn. Det kändes väldigt otäckt men jag skämdes mer än jag blev rädd eftersom det självklart var mitt fel att han blev arg. Sen så tänker jag på alla sådana tillfällen. Alla arga och förminskande män som skrikit och hånat. Hur det går mycket djupare än sexuella övertramp. Hur män förminskar och hur kvinnor tar på sig skulden. Hur jag har tagit på mig skulden. Det är mitt fel. Jag är dum.
Jag tänker på i princip alla gånger jag varit ute på krogen. Händer på min kropp. Hur vi alltid gick upp tillsammans på dansgolvet, tjejgänget, och såg till att ingen hamnat på något annat ställe. Att ingen kille dragit iväg med någon av oss. Helt sjukt! Vi har anpassat våra liv efter mäns förtryckande och tänkt att det är en del av livet. Sådant en får ta. Boys will be boys och så vidare.
 
 
Så, ja. Jag också. Me too.
 
 
Förhoppningsvis är inte sådant här beteende en del av livet för framtida generationer. Både tjejer och killar. För det är ett samhällsproblem. Det är inte konstigt att män inte vet var gränsen går när vi som samhälle accepterar det. Det blir inga, eller väldigt lindriga, konsekvenser. Och det har väldigt, väldigt länge varit nästan enbart kvinnor som agerat för förändring. Men nu känns det som att männen lyssnar.
 
 
Och dessa "små" berättelser är också viktiga! Det tror jag stenhårt på. Att visa att våldtäktskulturen är en pyramid som vilar på små övertramp och skuldbeläggande av offret. Det är den grunden som gör att nästa steg går att ta. Och nästa. Och nästa. För att riva pyramiden måste alla övertramp försvinna. Och jag tror det är nu det sker.
 
 
Jag som är intresserad av astrologi läste för ett par år sedan att vi håller på att gå in i vattumannens tidsålder. Ni vet, the age of aquarius. En mer harmonisk tidsålder. Något jag tror på. Jag tror planeter och stjärnors positioner påverkar oss. Olika vågor och strömmar är mer eller mindre behagliga och påverkar vårat humör och beteende. Tydligen håller jorden på att hamna i en mer harmonisk position just nu. Vilket bland annat kommer innebära att sådana känslor som förr setts som svaga kommer ses som normen. De känslor som brukar kallas för feminina. Jag tror på det. Att vi rör oss mot en mer kärleksfull värld, där kvinnor och feminina drag inte längre ses som svaga eller undantaget. Matriarkat kommer vara standarden snarare än patriarkat.
Många gamla kulturer har också förutspått att jorden kommer gå under runt år 2000. Jag tänker att det snarare är samhället som vi känner det, och har skapat det, som kommer gå under. Därför kan det vara turbulent nu en tid innan det nya accepteras och människor slutar att kämpa emot. Det tycker jag hjälper att ha i åtanke när en ser vilka som styr mäktiga länder och miljöproblem och fattigdom och diskriminering av alla de slag. Att det kommer bli bättre. Vem vet om det kommer att ske under min livstid. Jag hoppas på det. Men det kräver att människor agerar.
 
 
Så, vad säger ni? Nu när fler och fler män hoppar på tåget, ska vi inte gemensamt jobba oss mot en bättre värld? För de allra flesta av oss är priviligerade och bidrar till förtryck. Vare sig det handlar om pengar, rasism, sexism, homofobi eller andra typer av förtryck. Jag är då inte fri från skuld i alla fall. Tror jag tänkte mer som en kille när jag var barn, jag var väldigt avundsjuk på killarna i alla fall. Tyckte att de fick göra så mycket utan att behöva bry sig om konsekvenserna. Men ju äldre jag blir desto mjukare blir jag. Jag försöker att inspireras av snällhet och respektfulla människor. Som oftast är kvinnor (eftersom vi uppfostrar flickor med mer fokus på empati). Inte tänka så mycket på framgång och pondus, utan snarare vilken typ av människor samhället behöver. Försöker bli en snällare person med mindre aggression och mer omtänksamhet. Det är inte lätt när samhället uppmuntrar till hårdare personligheter. Speciellt de som uppfostras till män uppmuntras till en mer hådare typ av personlighet. Men jag är nästan övertygad om att det går att ändra på.
 
 
Nu hjälps vi åt att uppfostra mjuka (män)niskor!
 
 
 
 

Who run the world? Girls!

 
 
De må sitta där på de högsta topparna och bestämma - männen. Men vilka lutar de sig mot? Vilka är det som utgör grunden av det berg de har bestigit? Kvinnor. (Ja, det är såklart även en klassfråga. Pengar är makt. Fattiga är fattiga på grund av att rika är rika. Så är det. Det handlar inte om vem som jobbar hårdast. Men de allra fattigaste i världen är också kvinnor. Det är ingen slump att det är så). 
 
 
Vilka är det som gör allt grovarbete, det där som måste göras för att ett samhälle ska gå runt? Jo, det är främst kvinnor. Kvinnor som fått offra sina drömmar (eller aldrig ens haft tid för några) för att andra ska kunna satsa. Kvinnor som får lära sig från barnsben att ta ansvar. Att vara en "duktig flicka". Det är främst kvinnor som tar hand om äldre, sjuka och barn. Det är vi som städar, lagar mat och planerar. Ser till att vardagen går runt. Det är vi som tar det känslomässiga ansvaret i ett förhållande. Och nej, jag tror inte att det finns en jämställd heterosexuell relation. Väldigt, väldigt få i sådana fall. Tycker du att du och din partner lever jämställt är det mycket troligtvis inte så om ni faktiskt börjar föra protokoll över vad var och en gör. Och om ni mot förmodan gör lika mycket var har ni förmodligen outsourcat det mesta jobbet i hemmet till andra kvinnor. Vilket ju i och för sig gör just eran relation jämställd, men det bidrar inte till ett jämställt samhälle eftersom det fortfarande bidrar till att köpa så kallade kvinnosysslor billigt eller till och med gratis (kvinnor i ens närhet som ställer upp).
 
 
Varför ställer kvinnor upp? Därför att vi lär oss att det mesta är vårat ansvar. Att många flers välmående än vårat eget vilar på våra axlar. Och så är det. Hur många blivande pappor läser på om barnuppfostran? Hur många män jobbar inom äldrevården? Hur många män i heterorelationer tar hand om städ, tvätt och matlagning? (Nej, du lever inte i en jämställd relation. Läs högre upp) Så kvinnor tar på sig mycket ansvar, därför att det läggs på oss. Men inte får en uppskattning eller stöd från samhället. De allra flesta inom vård och omsorg blir fattigpensionärer. Väldigt många måste också sluta i förtid eftersom deras kroppar är utslitna.
 
 
Och samtidigt som en förväntas finnas där och ställa upp som kvinna ses det i dag nästan som en självklarhet att vi också göra karriär och tjäna mycket pengar. Annars läggs skulden på kvinnan för att hon inte har utbildat sig eller struntat i alla som har behövt hennes hjälp. Det är med andra ord hennes fel (som i princip allt annant som kvinnor råkar ut för är, läs våldtäkt) eftersom hon inte har tagit sig ur situationen eller hanterat den på rätt sätt (inte sagt nej tillräckligt tydligt, hur det nu kan bli tydligare än ett nej?). Det är så himla utmattande. Det är inte undra på att fler unga kvinnor än någonsin blir utbrända. Ni har väl inte missat Svt:s nya serie We can't do it om just utbrändheten bland kvinnor. Här (länk) kan ni se den.
 
 
Är det för övrigt bara jag som finner det enormt provocerande att depression och annan psykisk ohälsa sällan tas på allvar om inte det är män som lider av det?  Förr stängdes väl kvinnor in på psyket om de uppvisade någon form av psykisk ohälsa? Steriliserades och lobotomerades. Och nej, det är inte flest män som tar självmord. Män lyckas ofta genomföra självmordsförsök eftersom de använder sig av andra metoder än kvinnor, därför toppar de självmordsstatistiken. Men kvinnor gör flest självmordsförsök (källa)
 
 
Männen må sitta högst där uppe och bestämma, men de som verkligen styr världen är alla som dessa stora pampar lutar sig emot. Klättrar över och trampar på. Tänk om alla kvinnor i hela världen skulle strejka. Samhället skulle rasa ihop. Tänk om alla mammor och förskolepersonal och undersköterskor och lokalvårdare - stöttepelarna, grunden på vilken samhället vilar - skulle kräva högre lön och mer uppskattning. Just det, det har de, vi, redan gjort. Många gånger. Men kvinnodominerade yrken och sysslor undervärderas fortfarande av samhället och manliga diton hyllas. Ses som oumbärliga. Bara det att samhället är uppbyggt kring mannen som norm är ju heltokigt. Det ska prompt jobbas åtta timmar utanför hemmet varje dag, för så har männen gjort länge. Men hur ska det gå ihop? Varför inte dela på de traditionellt kvinnliga arbetet och det traditionellt manliga, eftersom båda behövs? arför inte jobba fyra timmar med lönearbete var och hjälpas åt i hemmet, plus ha massa fritid? (Det är ju systemet som är uppbyggt så här, kring mannen som norm. Jag förstår att det inte är tänkbart för de allra flesta att gå ner i betald arbetstid eftersom en förlorar mycket på det i dagens samhälle). Det känns som att "kvinnosysslor" har lägre status en någonsin. Som att ingen vill ta i dem med tång, även fast de måste göras. Samhället går inte runt annars. 
 
 
Det ligger mycket ansvar på kvinnors axlar. Tänk om män kunde ta på sig lite mer och tänk om kvinnan sågs som norm. Om samhället byggdes mer kring kvinnan. Vilka rättvisa löner det skulle bli! Och förhoppningsvis minskad arbetsbelastning.
 
 
Tjejer är så grymt starka. Ta efter killar! Och minska våran arbetsbörda. 
 
 

Fördelar med snaggat

 
 
 
 
Nu har jag haft snaggat hår några månader och tänkte ge en liten "recension". Jag finner många fördelar:
 
 
 
  • Schampo? Hårborste? Du behöver minimalt med produkter. Vatten och handduk and you're redy to go.
  • Passar utmärkt tillsammans med ett resting bitch face. Varför måste en le hela tiden? Bara för att en inte ler betyder ju inte det att en är sur. En är bara neutral. Nu tycker jag själv att det är härligt att mötas av ett leende, så jag försöker också att le när jag möter människor. Men jag orkar inte alltid och jag är inte sur för det.  
  • Människor lämnar dig ifred. Det kan i och för sig ha med mitt ansiktsuttryck att göra. Fast nej. När jag hade långt hår och inte log kom ändå folk fram till mig på stan och ville prata. Jag som har lite smått social fobi har tyckt det varit lite jobbigt att gå ner på stan, eftersom det ofta kommer fram främmande människor och pratar med mig. Oftast äldre som vill prata av sig eller människor som är utsatta på något vis. Gillar inte att jag tycker det är jobbigt, dock. Känner mig så smickrad att mäniskor anförtror sig åt mig. Tror jag för det mesta är en bra lyssnare och har lätt att kommunicera över språkgränser. men har svårt att hjälpa på rätt sätt i många fall. Säga rätt saker, ta rätt beslut osv. Rädd för att göra fel. Så det har varit ganska skönt att inte behöva engagera sig i andras problem när jag går ner på stan, utan faktiskt bara handla. Fast nog kan jag sakna det ibland också.
  • Du är inte söt längre, utan snygg. Kan vara trevligt ibland att få mer "vuxna" komplimanger. Jag hajjar, jag ser ganska ung ut och ett långt hår med självfall gör inte att jag ser ut att vara närmare trettio än tonåren. Nu tycker ju inte jag att utseende ska spela någon roll, men visst blir jag glad av komplimanger! Det går inte att sticka under stolen med. Jag är formad av det här samhället jag också.
  • Män tar dig mer på allvar. Kanske kan ha att göra med att jag ser äldre ut. Men jag tror faktiskt att män är lite rädda för kvinnor som inte följer utseendenormen, eller den kvinnliga normen överhuvudtaget. Som vågar ta sig in på männens territorium. Det blir nog lite "woaw, hon är ju faktiskt som jag". I alla fall så upplever jag att jag blir lyssnad på. Mer tagen på allvar. Det jag säger har substans.
 
 
 
 
Vi kör väl lite nackdelar också när vi ändå är i gång?
 
 
 
 
Du blir blöt i regn. Kanske låter som en självklarhet, men jag hade ingen aning om hur mycket vatten håret absorberar i regnoväder. Nu verkligen bara rinner det rakt ner under jackan och blöter ner tröjan. En kan verkligen känna hur vattnet rinner längs skallen. Finns ingenting som stoppar det.
Du måste börja med mössa i september. Nu är ju jag ganska frusen av mig, så det kanske inte andra behöver göra. Men jäklarns vad kallt det blåser om huvudet nu alltså!
 
 
Kan nog inte komma på några fler nackdelar faktiskt. Förutom att en inte riktigt passar in. Men vad gör det? Och jag upplever som sagt att jag möts med mer respekt snarare än hånfullhet. Men så har ju snaggat hår varit mannen förunnat och mannen har ju högst status i samhället, så det är väl inte så konstigt...
 
 
 
 
 
 

Mannen är ingen bra förebild

 
 
Det har blossat upp en konflikt mellan en känd kvinnlig komiker och en känd kvinnlig företagare och influencer. Mia Skäringer och Isabella Löwengrip. Mia gjorde en parodi på Isabellas barnvagnsreklam och Isabella blev ledsen och tyckte inte att det ingår i systerskapet att göra så mot en medsyster. Mia försvarade sig med att det var kritik mot Isabella som varumärke. Hennes företagande går ut på att få kvinnor att köpa det hon säljer så att hon ska tjäna pengar. Hur systerligt är det? Var ligger kampen för kvinnor i det? Får den ensamstående mamman pengar över till de äldre barnens skolresa för att hon har köpt en barnvagn för varje tillfälle till den yngsta? Blir hon som jobbar natt och hon som jobbar på förskola mindre utslitna av det? Var finns systerskapet i att tjäna pengar på kvinnors osäkerhet (smink, kläder, mammaprylar)?
 
 
Jag blir så himla trött på att feminismen utnyttjas av de som inte vill bli ifrågasatta. "App, app, app, inte kritisera en annan kvinna! Systerskap!". Men vet ni? Framgångsrika kvinnor utnyttjar andra kvinnor - precis som framgångsrika män gör. De tjänar pengar på andra kvinnors osäkerhet - precis som män gör. De låter andra kvinnor ta hand om hem och barn - precis som män gör. 
 
 
Om en kvinna beter sig dumt måste det få kritiseras och ifrågasättas. Det måste vara okej att säga ifrån. Om en kvinna kallar mig för ful, dum i huvudet, äcklig har jag rätt att säga ifrån. Sådant beteende kan inte försvaras eller uppmuntras med att hon ska ha rätt att uttrycka sina åsikter. Självklart ska hon det, men det ger henne inte rätten att vara elak. Om en kvinna utnyttjar mig eller på annat sätt bidrar till att upprätthålla patriarkatet har jag rätt att ifrågasätta det. Precis som andra kvinnor har rätt att ifrågasätta mig.
 
 
Jag har dock större tolerans för kvinnor som utnyttjar systemet än män eftersom det faktiskt finns ett systerskap. Vi har fostrats till samma sociala kön och vet vilka svårigheter det innebär. Hur mycket hårdare en får kämpa som kvinna för att bli respekterad. Det är de traditionellt manliga värderingarna och egenskaperna som räknas i dagens samhälle - och kvinnor måste anamma de egenskaperna för att ta sig någonstans. Bli tuffare, hårdare. Tänka mer på sig själva. Jag förstår det, men det betyder inte att jag tycker det är rätt väg att gå och jag fortsätter att sträva mot ett tvärtom-samhälle där traditionellt kvinnliga värderingar, yrken och egenskaper har högre status. Det sker ju enbart genom att män tar till sig av de egenskaper som annars tilldelas de med det sociala könet kvinna. Mjukhet, snällhet, empati, närhet till känslor. Att vi uppfostrar våra söner till kvinnor istället för att uppfostra våra döttrar till män. 
 
 
För tjejer är awesome. Så är det bara. Inget att diskutera.
 
 
Och mannen suger som förebild. Vill vi verkligen ha en värld där alla sätter sig själva först och där ingen tar hand om de som behöver tas om hand om? Där vi trycker ner våra "svaga" känslor och bara kan uttrycka dem genom knytnävarna? Nej tack, tycker jag.
 
 
 
 
Den här gamla men klockrena från Lilla Berlin tycker jag passar bra som avslut.
 
 
(Jag står varken på Isabellas eller Mias sida, btw. Alla gör vi misstag och har rätt att omvärdera och ändra åsikter. Både Mia och Isabella har tagit offentligt avstånd från feminismen (Där kan vi snacka om sådant som gör ont när det kommer från en medsyster!). Båda två utnyttjar kvinnors osäkerhet och uppmuntrar till en livsstil som går ut på att köpa sig lycklig (Mia uppmuntrar till att ta kreditlån på Collector bank i sin och Anna Mannheimers pod). Vi lever i männens värld och måste spela på deras villkor för att ta oss någonstans, så inte är det lätt att leva efter det som känns rätt och riktigt i hjärtat. Se på mig - hur långt har jag kommit i livet med det som filosofi? I mitt inre har jag kommit långt, men jag har varken pengar eller utbildning. Och det är ju det enda som räknas... )  
 

Stockholmssyndromet

 
 
För ett tag sedan skrev jag om skönheten och odjuret och om hur modig jag tycker att Belle är. Bland annat gillar jag hur hon vägrar ändra sina åsikter, trots att hon för det första blir utfryst och mobbad i sin hemstad och för det andra blir tillfångatagen av en stor, stark och arg man som skriker åt henne och straffar henne när hon inte gör som han vill. Situationer som kan få de flesta människor att kuva sig. Men inte Belle. Hon försvarar heller inte odjurets beteende, även fast hon senare blir kär i honom. Hon lider alltså inte av stockholmssyndromet, som ju är när offret börjar försvara förövarens handlingar.
 
 
 
Vet ni dock vilka som lider av stockholmssyndromet? Majoriteten av alla kvinnor. Vi försvarar mäns beteende hela tiden - och dömer andra kvinnor för samma beteende.
 
 
 
Leif GW Persson är en skön snubbe som tycker att barn är jobbiga, men han ställde ändå upp som barnvakt då och då åt sina egna barn, eftersom han gillar barn efter en viss ålder. Charmigt! Mikael Persbrandt har bråttats med missbruk och bipolär sjukdom i många år. Stackarn! Inte undra på att han har hamnat i strul med lagen och inte varit en ansvarstagande pappa. En av de killarna som kastade sten efter mig när jag gick hem från skolan var egentligen en stor och gosig nallebjörn innerst inne, tyckte de tjejerna som han inte gav sig på. Han som gjorde mig fysiskt illa därför att jag skvätte vatten på honom i badbassängen kallas i dag för världens bästa och snällaste pappa på facebook av sin sambo. Den där snälla killen som inte fick ligga med tjejen även fast han varit så snäll, inte konstigt att han blev arg och sa upp bekantskapen med henne.
 
 
Om en flicka slåss eller säger någonting elakt i skolan kallas hon för bitch. Hon ses som genomrutten och elak. Om en kvinna knarkar eller dricker är det få som tycker synd om henne. Hon får skylla sig själv helt enkelt. Om en mamma skulle säga att hon inte varit så involverad i sina barns uppfostran, att hon inte har varit intresserad, att pappan fick sköta det där, då skulle hon få en hatstorm utan dess like emot sig. Ingen skulle tycka det var charmigt. Varför försvarar vi då pojkar och män när de beter sig så här?
 
 
Och varför döms kvinnor så hårt - när män kommer undan med så mycket? Varför försvarar vi alla pojkar i skolan som slåss med att de har det svårt hemma och kräver att de som dessa pojkar provoceras av ska tänka på att ändra sig och inte göra de stackars pojkarna arga. Ansvaret läggs inte på de som slåss utan på deras offer. Självklart är dessa pojkar snälla innerst inne. Absolut! Men det betyder inte att vi måste försvara deras beteende och lägga skulden på offren. Något som jag tycker patriarkatet genomsyras av - kvinnor har ansvaret för mäns beteende.
 
 
Det är inte synd om vita, kränkta män. Det är synd att män måste leva upp till machonormen och det skapar problem för dem, kvinnor och icke-binära. Men det beror på de rådande könsrollerna, något som dessa kränkta, ledsna män mer än gärna upprätthåller. Vilket får mig att tro att de inte är så ledsna och kränkta egentligen, eftersom de inte verkar villiga att lösa problemet. De verkar bara tycka det är jobbigt med mer ansvar. Jobbigt att kvinnor inte försvarar dem lika mycket längre.
 
 
Vi behöver inte hålla män om ryggen och lägga skulden på varandra. Vi behöver bli botade från vårat stockholmssyndrom och kräva att män tar större ansvar. Jämställdhet borde inte handla om att kvinnor ska ta efter män och skita i sina barn och slåss och skrika och säga elaka saker. Det borde handla om att män tar på sig mer ansvar - och att kvinnor tillåts göra fler misstag.
 
 
För att fela är mänskligt och medan män tillåts vara just människor och göra nästan hur många misstag som helst har inte kvinnor samma frihet. Där är det mer "one strike and you're out" som gäller. Dömd för alltid av ett enda misstag. Straffad av samhället. Av både män och kvinnor. För ja, kvinnor snackar skit om kvinnor (Har ni hört mammor prata om andra mammor någon gång? Herre min je så mycket skammande!). Kvinnor snackar skit om kvinnor och försvarar män. Men! Män snackar OCKSÅ skit om kvinnor och försvarar sitt eget och andra mäns beteende. Om de över huvud taget ens reflekterar över det. Det blir liksom så när mannen är norm. Mannen hyllas - av kvinnor och män. Och kvinnan skammas - av kvinnor och män. Fattar dock inte varför fokus läggs på tjejers skammande av en del, när mäns skitsnack och våld är ett mycket större problem.
 
 
Är så himla trött på det där påhittet att kvinnor bara backstabbar och är lömska. Okej, vi pratar skit om varandra. Trycker ner varandra. Men männen då?? De dödar och slår ju för tusan varandra! Och kvinnor. Och pratar skit.
Och ärligt nu, vilka är det som finns där när det verkligen gäller? När du var liten och hade sår som behövdes plåstras om. När du var ledsen och behövde någon att prata med. Var det kvinnor eller män du vände dig till? Vem var det som såg till att du fick i dig mat och att du la dig i tid och packade dina matsäckar till utflykter och såg till att fotbollskläderna alltid var rentvättade. När du i dag behöver hjälp med barnvakt eller städning eller matlagning - vilka ställer upp?
 
 
Feminsim handlar inte om att låta kvinnor bete sig hur som helst och komma undan med dumt beteende - det handlar om att låta män komma undan med mindre och att ge kvinnor större svängrum. Det handlar om att se strukturer i samhället och vilka konsekvenser de får. Varför är barn arga på sin sönderstressade mamma som kanske tappar humöret och glömmer saker ibland, men inte på sin coola GW-farsa som träffar dem sporadiskt och då självklart är glad och har massor av energi och lust att hitta på roliga saker med dem? Varför är flickor arga på coola tjejgänget som sprider rykten, men inte på killgänget som pratar om horor och feministfittor?
 
 
På grund av att vi lever i ett patriarkat där män ses som människor och kvinnor som kvinnor. Och vi försvarar det.
 
 
 
Natashja Blomberg (ladydahmer.nu) har skrivit mycket om kvinnor och stockholmssyndromet, och jag är inte säker på hur mycket jag har "snott" från henne i det här inlägget. Eftersom jag håller med om det mesta hon skriver. Sök på "ladydahmer" och "stockholmssyndromet" om du vill läsa hennes texter. Briljant blogg!
 
 

It's a pity and a sin, she doesn't quite fit in

 
 
 
 
Nu har jag sett den nya Skönheten och Odjuret. Och jag tyckte den var så bra. Jag gillar sagor väldigt mycket, och den här sagan är en av de vackraste. Det råder många åsikter om huruvida Disney-filmer är bra eller dåligt att visa för små flickor. Själv har jag sett både Belle och Ariel (Den lilla sjöjungfrun) som förebilder. Inte som barn, men som tonåring. Lite sent kanske? Men jag kunde känna igen mig väldigt mycket i deras längtan bort. Till något annat. "Jag vill nåt mer än leva småstadsliv" som Belle sjunger. Också deras utanförskap. Att inte riktigt vara som alla andra. "Ja det vore bäst förstås om hon var en av oss" sjunger byborna om Belle och pratar om hur konstig och annorlunda hon är bakom hennes rygg. Jag kan känna igen mig i det.
 
 
Det finns en enorm trygghet och gemenskap i att växa upp i ett litet samhälle där alla känner alla. Men om du inte passar in, om du blivit stämplad som konstig och annorlunda, är det inte alls tryggt. Då är det bara otäckt och kvävande. En känsla av alla mot en. Speciella personlighetsdrag och idéer slipas bort så att ingen ska vara annorlunda. Därför är det också så lätt att bli den som är annorlunda om en inte riktigt orkar dölja och sudda ut sitt sanna jag. Som jag tyvärr tror att många gör. Jag hade ändå tur som är född och uppvuxen på ett litet ställe, inte inflyttad. Det är värre för de som kommer från andra ställen, andra länder. Har annan kultur och religion. Och ska försöka passa in på mindre orter. Jag var bara konstig, inte accepterad (klädde mig "konstigt", hade "konstiga" ideer och beteenden etc.) men hade ändå sådant som tradition och kultur gemensamt med övriga samhället.
 
 
Belle går sin egen väg. Hon vet att hon ses som annorlunda, men vägrar ändra på sig. Hon är modig. Hon står upp mot och totaldissar den snyggaste killen i stan. Hon rider ut själv och letar efter sin försvunna far och tar sedan hans plats som fånge. Hon vägrar att ändra sina åsikter trots att hennes fångvaktare hotar och skriker åt henne. Hur kan det vara en dålig förebild? Odjuret är en dålig förebild. Han är en rövhatt som tar ut sin ilska på andra. Och det håller jag med om att det är problematiskt. Att unga flickor ser dessa filmer och tror att kärlek är så. Lär sig att det är så killar ska behandla tjejer. Nej, nej, nej! Ingen har rätt att behandla dig så! Var som Belle om du orkar - säg ifrån. Ta ingen skit. Strunta i Odjuret. Det är inte hans film - det är Belle som är stjärnan och hjälten.
 
 
 
Det som jag kan tycka är problematiskt med Disney-filmer är att det nästan alltid är en man som hjälper kvinnan att ta sig dit hon vill. Hur stark och självständig hon än är. Och det är klart det sätter sig någonstans i hjärnan på flickor. Att de ändå alltid behöver en man. Nej! Du som flicka, tjej, kvinna är så stark i dig själv. Du behöver absolut ingen man för att ta dig dit du vill eller uppleva lycka. Det klarar du alldeles på egen hand. Visst är det svårare och farligare för icke-män att ta sig fram i samhället, det går inte att förneka, men du har lika mycket styrka i dig som män!
Sen så är det ju det här med Disney-prinsessors utseende. De är alla vackra. Felfria till och med. Det är ju livsfarligt om flickor tror att deras midja ska se ut på det viset. Eller näsa, hår, fötter - vad som helst. Och så kan jag inte låta bli att undra om Belle hade kommit så lätt undan med sitt annorlunda beteende om hon inte var snygg. Hade hon setts som ful av samhället hade folk mycket troligt kastat sten efter henne och strypt henne på "skoj", så som de gjorde mot mig i skolan. Jag var väldigt självsäker och annorlunda - men också ful. Och det gör fysiskt ont! Inte bara psykiskt. 
 
 
 
 
Något som jag tycker Belle och andra Disney-prinsessor har gemensamt är deras förmåga att behålla sitt inre mjukt och kärleksfullt. De ser det goda i människor, hur miserabelt de än lever. Så starkt! Det är så synd att sådana egenskaper ses som svaga. Föräldrar vill inte att deras döttrar ska se på prinsessfilmer och bli "svaga". De ska istället uppfostras till att bli tuffa och hårda som pojkarna. Men tänk om det vore tvärtom. Tänk om alla små pojkar fick se Belle och Ariel och framför allt lära sig att se upp till dem. Om pojkar fick se på filmer med kvinnliga huvudrollsinnehavare och lära sig att se upp till dem så skulle det inte heta chick flicks. Då skulle inte filmer som klarar bechdel-testet förlöjligas. "Höhöhö, va ska de göra om Ghostbusters med bara kvinnor i huvudrollerna? Löjligt! Den kan en ju inte se, det blir ju en tjejfilm!". Tjejer får lära sig att känna igen sig i både killar och tjejer. Vi tittar inte på Sagan om ringen utan att kunna relatera. Vi känner igen oss i Luke Skywalker och i Harry Potter. Medan killar får lära sig att hålla sig borta från allt som är "tjejigt". Tänk om de fick lära sig från att de var små att förstå alla. Inte bara sitt eget kön och de som beter sig så som samhället har bestämt att de födda med snopp ska bete sig.
 
 
 
 
 
Kanske skulle vi få se en sådan här saga då? För i nuläget ger inte snygga killar fula tjejer en chans. Det finns inga sådana filmer. Jo, om det inte visar sig att tjejen visst är snygg efter hårnoppring och korsett och ny frisyr och make over a la ändra-allting-som-är-hon. Killar får inte lära sig att se förbi det yttre och falla för insidan. Kanske på grund av att de inte får se på prinsessfilmer och lära sig att identifiera sig med Belle - utan bara med Odjuret och alla andra i filmen som är män?
 
 
Belle blir kär i den som höll henne fången och behandlade henne som skit. Jag håller med om att det är problematiskt. Men jag väljer att se sagan och dess budskap på ett annat sätt. Odjuret var elak och Belle sa ifrån. Hon stod på sig och vägrade acceptera sådant beteende. Men hon försökte också förstå. Och med sin godhet och empati nådde hon ända in. Till skillnad från någon med Stockholmssyndrom så ändrar hon inte sina åsikter till gärningsmannens eller försvarar hans beteende - det är han som ändrar sig. Hon blir inte kär i han som höll henne fången - utan i den vackra människan han blev med hjälp av kärlek.
 
 
För visst är det väl så? Att alla elakingar och otäckingar har fått alldeles för lite kärlek. Att kramar och vänliga ord kan tina det mest frusna hjärta. Inte att ens egen olycka på något vis ursäktar elakt beteende. Men det förklarar det. Och lösningen borde vara att ge våra barn, framför allt söner, så mycket kärlek och kramar och närhet att de blir fulltankade och i sin tur kan ge kärlek. Till både sig själv och andra.
 
 
Och läsa mer sagor för dem som handlar om sådana beundransvärda hjältar som Belle!
 
 

Lilla Berlin <3

 
 
 
 
Några favoriter från humorserien Lilla Berlin ritad av Ellen Ekman.
Älskar den serien!
 
 
Här (klick) hittar ni böcker med samlade seriestrips.
Ni kan också följa Lilla Berlin på facebook och på instagram @lilla_berlin.
 
 
Hett tips för alla som vill ha mer feminism, veganism och humor i sitt liv!
(Och massa annat!)
 
 

Bara få va mig själv

 
 
 
 
Tuttlös och hårig.
 
 
 

Jag känner mig uppskattad

 
 
 
 
Vet ni att jag får blommor på alla hjärtans dag? Varje år. Helt och hållet Mats eget påhitt, har aldrig nämnt något om att jag vill ha det. På bilden ser ni årets vackra bukett.
 
 
Har tänkt skriva det här inlägget ända sen jag skrev det förra, men har inte haft tid. Jag vill inte att det ska råda några missförstånd. Jag älskar Mats och jag känner mig väldigt uppskattad. Nu. Det tog ett tag att nå fram till honom, eftersom vi ser världen på olika sätt, men nu uppskattar han verkligen allt jag gör. Och det känns så bra.
 
 
Han tackar mig för att jag lagar mat. Varje dag. Så där innerligt att jag blir helt tagen. Han ser när jag har städat och visar djup tacksamhet för allt jag gör. Han ifrågasätter ingenting eller kallar mig pedant - han visar mig respekt. Han är exakt precis så som jag vill och behöver att han ska vara. En drömpartner. Inte för att jag någonsin har haft en klar bild av hur en sådan ska vara, men ju äldre jag blir desto mer känner jag vad det är jag behöver från min partner. Kärlek, absolut! Och det får jag i massor. Men det finns andra pusselbitar också.
 
 
Vi är ett team. Vi hjälper varandra. Och det känns så bra att han har förstått att det jag gör inte är "ingenting" eller "onödiga" grejor. Nu väntar jag bara på att samhället ska inse samma sak. Att kvinnosysslor och yrken får samma höga status som de mansdominerade ditona. Att alla utbrända och utslitna och sjuka tas om hand på samma vis som de friska och lönearbetande. Alla som inte kan eller vill leva efter mannen som norm behöver också känna sig delaktiga och sedda. De som tycker det finns andra, bättre vägar att gå. Som går sönder av stressen i dagens samhälle. Vi är alla ett team. Och vi hjälps åt på olika sätt i samhället och borde alla behandlas med respekt.
 
 
Så. Nu hoppas jag att det inte är någon som går och tror att jag är olycklig i min relation eller att min man är ett rövhål. För det är han inte.
 
 
Och jag uppmuntrar er igen att vara med i pensionsupproret och skicka tillbaka era oreanga kuvert om ni inte gillar diskrimineringen inom pensionssystemet. En av många diskrimineringar i samhället. Men många bäckar små! Till slut ska ni se att vi lever i en jämställd, jämlik och rättvis värld.
 
 

En trött kvinna som fruktar pensionen

 
 
Jag nämner lite då och då att jag är utmattad och trött, men jag vet inte om jag någon gång har förklarat hur trött jag är. Eller om det ens går att förklara. Sen så tänker jag att det inte spelar någon roll. Att jag inte är skyldig någon en förklaring. Poängen är att jag är så trött att jag inte kan jobba. Inte med de jobben jag kan få utan körkort och universitetsutbildning. De jobben är slitsamma. Och det orkar jag inte längre. Kommer aldrig orka igen. Jag orkade fram tills att jag var 23 ungefär, men kroppen och psyket började säga ifrån redan när jag var 21. Kanske ännu tidigare.
 
 
Det är inte bara på grund av de psykiskt och fysiskt tunga jobben som jag är trött. Jag är också trött på grund av att jag inte får vara trött. Det respekteras inte att jag behöver vila. Om jag hade haft ett lönearbete hade jag blivit sjukskriven. Men det går ju liksom inte att sjukskriva sig från livet. Jag har varit beroende av att omgivningen respekterat att jag är sjuk - men det har varit väldigt svårt att få fram det. Speciellt när jag har varit så utmattad att jag inte kunnat prata ibland. Mina "nej" och "jag orkar inte" respekteras inte så mycket som jag skulle vilja och behöva att de gör. Inget jag kan göra åt saken annat än att "gilla läget" och försöka bli frisk så fort som möjligt så att jag kan bestämma över mitt eget liv mer än vad jag kan nu. Blir så himla irriterad på kommentarer om att jag bara går hemma hela dagarna och inte gör någonting. Om de bara visste. Om de kunde leva i min kropp EN dag och känna utmattningen. Usch för folk! I början av min utmattning hade jag olika mål. Det har jag fortfarande, men jag har ingen deadline längre. För ett par år sedan när jag låg i sängen och knappt orkade gå de fem metrarna till toaletten tänkte jag: Till sommaren ska jag orka gå promenader igen. Nu har jag liknande mål, men jag sätter ingen tid på dem. Det kommer när det kommer. Och jag vet att det tar längre tid än jag tror. De här åren har jag verkligen fått jobba med mitt tålamod.
 
 
En av anledningarna till att jag har känt en stress över att bli frisk så fort som möjligt är ju det där med lönearbete. Utan en fast inkomst kommer jag aldrig att känna mig fri. Självständig. Och jag har kämpat sen jag tog studenten 2008 med att få en fast anställning eller utbildning. Vilket som än kom först. Jag lyckades aldrig innan jag gick in i väggen. Det känns ganska förjävligt. Att jag är snart trettio och varken har utbildning, lönearbete eller körkort.
 
 
I Sverige i dag måste en arbeta heltid som fast anställd i fyrtio år för att få en pension som hamnar över EU:s fattigdomsgräns. Annars blir en fattigpensionär. Alltså en får mindre än 11 000 kronor i månaden. Jag kommer alltså att bli fattigpensionär. Jag orkar inte jobba heltid. Som jag känner det nu kan en halvtidstjänst gå inom några år kanske, men det kan jag ju inte veta säkert. Dagens pensionssystem är anpassad efter den heltidsarbetande och fastanställda mannen. Ändast lönearbete räknas. Men de som jobbar deltid, tar ut mest föräldraledighet, är arbetslösa eller sjuka och jobbar gratis i hemmet och åt andra, de förlorar väldigt mycket på det här systemet. Och de personerna är främst kvinnor.
 
 
Och där kommer vi till den största orsaken till att jag är trött: Jag är kvinna. Jag jobbar helt gratis med att tvätta kläder och laga mat och bära hem tunga kassar och dammsuga och skura och diska och komma ihåg födelsedagar och köpa presenter och påminna och passa barn och trösta och uppmuntra och underhålla. Har jag nämnt att min partner har sju syskon? Vem tror ni det är som fixar presenter och som hjälpte dem och passade dem när de var yngre och hälsade på? Har jag nämnt att min partners syster bor hos oss i tre år? Vem var den enda som förstod hur mycket ansvar och mer jobb det innebär att bli extraförälder till en tonåring och som förgäves sa nej till det ansvaret? Jag kan ge er en ledtråd: Det var inte min partner.
Vem av mig och min partner tror ni det var som inte ville flytta in i vår fina men dyra hyresrätt därför att hen visste att vi inte skulle kunna spara några pengar till varken hus, bröllop eller pension? Vem var det som förgäves försökte förklara att det inte går att bara ha kvar 1000 kronor i månaden efter att hyra, vatten, el, försäkring, mat m.m. är betald? Att en måste ha pengar sparade därför att saker går sönder hela tiden och oberäknade utgifter är något en får räkna med nästan varje månad? Det var jag, jag, JAG! Ändå har skulden lagts på mig de gånger vi har haft ekonomiska svårigheter eftersom jag inte har ett lönearbete. 
 
 
Kvinnor tar förutom hem och barn och relationer också hand om männens känslor. Vi uppmuntrar och förklarar och använder vår empati till att få honom att må så bra som möjligt. Vi får lära oss från att vi är små att vi har ansvaret över andras känslor. Att vi kommer i andra hand. Att det är vårat fel när något går fel i en relation. Det är jobbigt och tidskrävande. Och obetalt. Här (klick) kan ni läsa vad Natashja (ladydahmer) skriver om kärlekskneget och det känslomässiga arbetet kvinnor lägger ner i relationer. Jag länkar också till Ensam mamma röker och hennes text om samma ämne. Den kan ni läsa här (klick). Och här följer ett citat från den texten:
 
 
 
"En del kallar det typ ”naturlig kvinnlighet”. En del kallar det ”emotional-labour”. En del kallar det nåt annat. En del kallar det ingenting (än). Men alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du sätter dig ner och förklarar för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, förklarar att det han upplever är ångest, och att det är ok. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i."
 
 
 
Jag tycker inte det är mer än rätt att jag tar hand om hemmet eftersom jag är arbetslös och min partner jobbar heltid (fast nu är ju jag egentligen sjuk och skulle behöva vila upp mig) - men jag vill bli uppskattad. Jag vill bli uppskattad och tackad för att jag handlar och lagar mat och diskar och tvättar och tar hand om alla våra dyra maskiner så att de ska hålla så länge som möjligt så att vi på så vis i alla fall kan spara lite pengar. På samma vis som jag uppskattar att min partner jobbar med ett lönearbete så att vi får in pengar varje månad. Och jag vill att de känslomässiga bitarna också räknas. All tid och energi jag lägger på att vara stöd till både min partner och andra. Jag vill inte att det jag gör ska ses som ingenting. Och jag skulle gärna vilja slippa oroa mig för min pension. Jag skulle vilja att det obetalda och underbetalda arbetet som kvinnor står för mest värderades lika högt av samhället som mansdominerade yrken och sysslor. Mest önskar jag att jag inte behöver bli fattigpensionär.
 
 
Här (klick) kan ni läsa om Feministiskt initiativs pensionsuppror. Ni som är missnöjda med pensionssytemet kan skicka tillbaka ert orangea kuvert till pensionsmyndigheten med meddelandet: Gör om, gör rätt!. Inkludera andra än heltidsarbetande och fast anställda. Ingen ska behöva vara fattig och det här är i alla fall ett steg mot ett mer jämställt och jämlikt samhälle.
 
 
Bara så det inte blir några missförstånd: Jag älskar min man. Han är det bästa som hänt mig. Har aldrig fått sådan bra kontakt med någon annan. Men han är man och jag är kvinna och vi lever i ett samhälle som är anpassat efter mannen och det är ofta svårt för män att inse sina privilegier eftersom de har levt med dem hela livet. Sakta men säkert har min partner börjat inse det. Och det senaste året har han börjat uppskatta det jag gör mer och mer (Och slutat lyssna på de rövhattar som viskar i hans öra att han ska dumpa mig eller tukta mig). Bara igår uttrykte han sin förundran över att jag kan ha så mycket saker i huvudet. Han var genuint imponerad över att jag kommer ihåg alla event vi ska på under hela våren och att jag har tvättstuga på fredag och måste lösa in en rabattcheck på onsdag för sen går den ut och att vi måste köpa doppresent under veckan och så vidare. Välkommen till livet som kvinna! Det är ingen som fixar eller kommer ihåg de där sakerna åt oss, det får vi göra själva. Det finns inget magic coffe table för kvinnor (Vet ni inte vad jag menar så kolla in det här (klick) ).
Nej, det är inte bara män och ja, det börjar mer och mer bli vanligt att kvinnor beter sig som män och tar för sig och utnyttjar andra (kvinnor) för att ta sig dit de vill. Det är beklagligt! Och grunden till problemet ligger i att jämställdhet oftast går ut på att kvinnan ska efterlikna mannen, eftersom mannen vägrar ändra på sig. Oftast kallar de kvinnor som har tänkt mer som män tänker när det kommer till karriär och att "ta hjälp" av andra (kvinnor) inte sig själva för feminister heller. Tack för det, medsyster! Vi kvinnor som passar dina barn och städar ditt hem och lagar din mat, vi tackar dig för att du ser oss och hur samhället är uppbyggt. #Ironi.
 
 
Ja, en får vara arg på kvinnor som feminist. Och just nu är jag faktiskt ganska så irriterad på kvinnor som stöttar patriarkatet, försvarar män och attackerar feminister. Usch! Men jag är som vanligt mest arg på män och patriarkatet.
 
 
I morgon är det 8:e mars, internationella kvinnodagen. Jag tänker spendera dagen med att läsa om och minnas de kvinnor som gjort att jag faktiskt lever i ett av världens mest jämställda länder. Tänkte bland annat se dokumentären om de kvinnor som levde under Fröken Frimans tid och som många karraktärer i serien är baserade på. Dokumentären kan ni se här (klick). Är så himla tacksam för vad dessa kvinnor har åstadkommit.
 
 
Tack, tack, tack!!!!!
 
 
Och jag fortsätter kampen! Så att mina döttrar och deras döttrar får det ännu bättre.
 
 

Att ta plats

 
 
Ett av de största problemen jag tycker finns i samhället är de priviligerades sätt att för det första inte se eller erkänna sina privilegier och för det andra inte ta ansvar för dem. Men ett annat problem är också deras sätt att ta plats från de icke-priviligerade.
 
 
Som stundtals debatterande feminist kan jag säga att jag är väldigt trött på att det näst intill varje gång icke-mäns utsatthet i samhället förs upp är någon man som bestört utbrister: "Men män då???? Är det ingen som tänker på oss och våra problem???". Jo det är det. Bara för att mannen dyrkas av samhället betyder inte det att det per automatik är lätt att vara man. Men ta inte icke-mäns plats. Överrösta dem inte. Det visar inte att du bryr dig om just mäns olika problem i patriarkatet, det visar bara att du inte kan låta en enda fråga handla om någonting annat än män. Skulle du ens bry dig om inte kvinnor pratade om kvinnoförtrycket? Skulle det ens finnas en internationell mansdag om det inte fanns en internationell kvinnodag? Det tror inte jag. Det är få män som belyser mäns problem på internationella mansdagen den 19:e november. De tar upp det den 8:e mars, internationella kvinnodagen. De tar upp det i feministiska debatter. De tar upp det så fort en fråga eller ett ämne inte inkluderar män eller pratar om män negativt.
 
 
Så här är det: Feminism är en kvinnokamp. Det är kampen för kvinnors och icke-mäns rätt i samhället att ha samma sociala, ekonomiska och politiska status som män. Ha samma rättigheter, skyldigheter och friheter.
 
 
Feminism handlar inte om män. Även fast jag tror feminism skulle lösa mäns problem också. Det är liksom patriarkatet som är allas vårt problem - dyrkandet av det hårda, okänsliga, maskulina. Det som i vårat samhälle ses som starkt och att se det mjuka och feminina som svagt. Men feminism handlar om kvinnor - inte män. På samma sätt som antirasism inte handlar om vita, Pride inte är till för heterosexuella och så vidare.
 
 
Jag tycker vi alla har ett gemensamt och individuellt ansvar att se våra privilegier. Att erkänna dem och framför allt agera. Inte föra vidare stereotyper och hävda sin rätt att säga rasistiska ord eller dra kvinnoförnedrande skämt. Hålla käften och lyssna på de det handlar om. Inte ta deras plats. Som kvinna får jag ofta höra att jag ska ta plats. Sluta klaga och ta plats om jag vill ha plats. Och sedan blir jag tillsagd att hålla käften när jag väl tar plats och säger vad jag tycker. #Dubbelmoral. Tänk om vi istället sa till pojkar och män att inte ta plats. Att ge av den platsen de har alldeles för mycket av. Tänk om vita gav av sin plats, backade undan några steg. Tänk om mörkhyade fick lika många Grammys och Oscars som vita. Tänk om klädkedjor gjorde kläder i större storlekar. På riktigt - inte några plagg undanskuffade i en speciell hörna av affären.
 
 
Tänk om alla priviligerade istället för att ta plats på andras bekostnad eller säga åt förtryckta och minoriteter att ta plats för att sedan säga åt dem att vara tysta därför att det de säger inte passar normen tänkte så: "Nu håller jag käften och backar för nu är det andras tur att göra sin röst hörd. Det spelar ingen roll vad jag tycker om saken - det handlar inte om mig just nu."  Det betyder inte att du som vit, cis, hetero, kristen, normalviktig, man m.m. inte har problem också. Det betyder att du kan låta de som inte har dina privilegier få prata utan att du avbryter och börjar prata om dina problem. Att du tar deras problem på allvar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En stark kvinna

 
Något jag tänker på mycket och som fortfarande får mig att må lite dåligt då och då är det här med att vara snäll ses som något dåligt. Eller svagt rättare sagt. Nu går det väl alltid att diskutera vad som är snällt. Hur en snäll person är. Men generellt sätt tycker jag att de flesta handlingar och känslor och beteenden som klassas som feminina ses som svaga och löjliga. Inte lika bra som maskulina sätt att vara på. Att mannen ses som normen. Som stark och det optimala sättet att vara på. Och kvinnan ses som svag.
 
 
Ett exempel på det är ju när det pratas om starka kvinnor. Då menas ofta de kvinnor som tjänar miljoner om året och har egna företag och som jobbar tolv timmar om dagen. Det är en stark kvinna. En sådan som gör som männen gör - tar plats och armbågar sig fram. Men kvinnan som också jobbar tolv timmar om dagen, fast inte som ägare till flera olika företag, utan som skurar toaletter och golv, hon ses inte som stark. För hon tjänar inte miljoner om året. Inte ens i närheten. Hon har knappt så det går runt. Men hon får ju skylla sig själv eftersom hon inte har skaffat sig en utbildning. Eller drömt tillräckligt stort och satsat nog mycket. För så heter det också, att kvinnor ska sluta ta på sig offerkoftan och satsa på det de drömmer om. "Det finns ingen eller inget som hindrar er." Som att det fungerar lika för alla människor i samhället. Som att alla har lika lång sträcka fram till samma mål eller samma ork att ta sig fram.
 
 
Och de kvinnorna som jobbar gratis: Mormor som bakar tårtor och passar barn och stickar tröjor och mamma som skurar toaletter, som viker tvätt och handlar och vabbar och lagar julmiddag till 20 pers helt ensam. De kvinnorna ses inte heller som starka. De får skylla sig själva som inte kan säga nej och som offrar sig för andra, som det heter. När blev snällhet lika med att offra sig? Varför ses det som svagt att ställa upp för andra och inte tvärtom? Varför ses det som starkt att fokusera på sig själv och utnyttja andra för att nå sina mål? Därför att det är så männen gör. Och jämställdhet går ofta ut på att kvinnan ska bli som mannen, när jag tycker det borde vara tvärtom. Att män blev mer som kvinnor. Världen behöver fler män som bakar tårtor och skurar toaletter. Som stannar hemma med sina sjuka barn och som jobbar inom hemtjänsten. Inte tvärtom. Vi behöver inte kvinnor som utnyttjar RUT-avdraget och som hatar feminism för de har minsann aldrig kännt sig diskriminerade. Vi behöver jämställdhet i hemmen där mannen och kvinnan delar på arbetet - inte att någon annan underbetald eller obetald kvinna tar hand om hem och barn åt dem. Vi behöver jämställdhet på arbetsmarknaden där kvinnodominerade yrken får odentliga löner och minskad arbetsbelastning - inte sluta satsa på de arbetena helt.
 
 
För det finns alltid tråkigheter som måste tas om hand om och det är nästan alltid en kvinna som får sätta sina drömmar åt sidan för andras skull och ta hand om de tråkigheterna. När vi alla kunde hjälpas åt istället. Då skulle det finnas tillräckligt med tid till både drömmar och måsten. För alla. Jag hoppas på ett sådant samhälle. Ett samhälle där de rika inte fortsätter att bli rikare och de fattiga ännu fattigare och mer utslitna än de redan är. Ett samhälle där hon som jobbar på äldreboendet tjänar lika mycket som han som jobbar på kontor. Till dess kommer jag satsa mer på mig själv än jag har förut. Jag vill återfå min styrka och skaffa mig en stabil inkomst. Jag har blivit riktigt duktig på att säga "nej, jag orkar inte/vill inte" och jag har faktiskt tröttnat på att vara den kvinnan som ställer upp hela tiden, även fast jag tycker det är en fin egenskap. Jag gick in i väggen som 25-åring genom att göra "ingenting" (Ja! Vet inte hur många gånger jag fått höra: "Men du gör ju ingenting, du kan ju inte vara utmattad"). Genom att alltid ställa upp och samtidigt jobba med hårda arbeten och försöka mig på att plugga då och då. Sådana där "onödiga" kvinnoarbeten som inte är så eftertraktade på arbetsmarknaden men som ändå någon måste göra.
 
 
De som inte tycker det låter så jobbigt kan ju prova att jobba inom hemtjänsten eller med lokalvård. De kan prova att lyfta 90-kilos män ur sängen och vara med vid dödsfall och springa om en tok genom staden för att hinna överallt. De kan prova att städa toaletter på en skola eller offentlig plats där majoriteten av urin och avföring ligger utanför toaletten och vänta några timmar och sedan göra om samma procedur på samma toalett därför att om en toalett inte står i någons hem är det tydligen fritt fram att göra vad fan som helst där. De kan också prova på att inte veta hur dagen kommer se ut. Om de kommer jobba eller inte. De kan prova på att jobba 14 dagar i sträck och dubbla skift och aldrig kunna planera någonting eftersom de inte har ett schema. De kan prova på att lägga mestadel av den fria tid de har på att laga mat och passa barn och fixa saker åt andra. Att ha kanske en eller två timmar till sig själva och deras egna intressen och att då vara så trötta att de inte orkar något annat än att se på tv. De kan prova på det och sedan säga att det inte krävs en stark person, både fysiskt och psykiskt, till att klara av det för inte mer än 100 kronor i timmen. Plus flera timmar obetalt arbete åt andra.
 
 
När jag tänker på starka kvinnor så tänker jag på de som tar sig fram på männens domäner och på de som bryter mark för andra kvinnor. Men jag tänker också på min äldre släktings mamma som hela sitt liv jobbade lika hårt som männen på åkern och samtidigt stod ensam för mat och städning och passandet av barn. Hur hon gick upp tidigare än männen för att förbereda och stöka och la sig sist av alla. Jag tänker på hon som är snart åttio år och aldrig fick en chans att bygga en egen karriär därför att det alltid fanns någon annan som behövde hjälp med att få ihop sitt livspussel. Hon som i dag inte får ut många kronor i pension och lider av framfall. Ett framfall hon har fått av att göra det som kallas för ingenting. För hon har tydligen också bara gått hemma hela livet. Jag tänker på de kvinnor som jobbar med att ta hand om äldre och sjuka och barn. De med värk i kroppen och utmattade psyken som inte har råd att göra något annat än att jobba vidare tills de till slut är så utslitna att de blir pensionerade i förtid. Jag tänker på de mammor som arbetar heltid och står för över 70% av hushållsarbetet, eller kanske drar hela lasset.
 
 
Det är starkt av kvinnor att ta sig ända fram till positioner i samhället som vanligen innehavs av män. En kvinna får kämpa mycket hårdare än en man för att bli tagen på allvar. Men det är inte bara hon som är stark. Det är också kvinnan som städar hennes hem och lagar hennes mat och passar hennes barn. För precis som män som jobbar mycket har inte kvinnor som jobbar lika mycket heller tid till sådant, och det är då mycket troligt att en annan kvinna får ta hand om det åt henne och hennes man. Och tjäna mindre än hälften så mycket som vad de gör. Den kvinnan är också stark. Jag tycker det är viktigt att inte glömma det och visa tacksamhet till de som faktiskt får samhället att gå runt och gör det möjligt för andra att nå sina drömmar.
 
 
 
 
 
  

Tidigare inlägg
RSS 2.0