Ett nytt år

 
 
 
 
Ett nytt år är här. Härligt! Jag såg en grej på internet som jag provade bara för skojs skull. En sådan där bild med massa bokstäver där de första tre orden du ser kommer representera ditt 2018. Jag såg Ocean, Passion och Happiness. Alltså hav, passion och lycka. Det låter ju inte så dumt!
 
 
Lustigt att hav skulle dyka upp som första ord. Bara någon dag innan läste jag briljanta kvinnor diskutera filmen Titanic ur en feministisk synvinkel och jag fick en sådan stark känsla av att vilja se om den. Det är min absoluta favoritfilm genom alla tider och jag kan den nästan utantill. Jag har skämts lite för det, att den är min favoritfilm. Och därför inte sett den på flera år. Jag har trott att den enbart är en romantisk kärlekshistoria som utspelar sig under en av de värsta båtolyckorna i modern tid. Men den är så mycket mer än så! Inser jag nu. Klasskamp, miljöförstöring, kvinnans frigörelse. Jag och min bästa vän under gymnasietiden gjorde en film om miljöförstöring och klimatförändringar som projektarbete i trean och jämförde då jorden med Titanic. Ett skepp på väg mot sin undergång och ingen gör någonting åt det. Det ska bara fortsättas framåt. I somras läste jag boken Active Hope och där görs samma jämförelse. När jag nu också inser vilken fantastisk resa Rose gör, hur hon spottar i Cals ansikte som representerar societeten och förtryckarna, hur hon bejakar sin sexualitet, hur en man lyfter henne och får henne att tro på sig själv och leva livet fullt ut (hur ovanligt är inte det i filmer?), hur han till och med offrar sig för henne, då kan jag med stolthet säga att Titanic är den bästa filmen jag någonsin har sett.
 
 
Nu börjar 2018. Det är vårat år i år <3
 
#TimeIsUp
 

I hereby solemnly swear

 
Från och med i dag lovar jag att sluta tycka synd om män.
 
 
 
I går föll domen för de misstänkta våldtäktsmännen i Fittja. De går fria. Allihop. På grund av att offret inte har lyckats ge en sammanhängande och trovärdig berättelse, om jag förstått det rätt. Att hon ens har orkat gå igenom händelsen igen är väl ett under. Att hennes undermedvetna inte har förträngt det helt och hållet.
 
 
Jag rekommenderar starkt att ni läser Katarina Wennstams Flickan och skulden om det bristfälliga rättsväsendet vi har i Sverige. Hon beskriver bland annat hur det "perfekta" offret skall vara när det kommer till våldtäkt. Hen ska ha gått till vårdcentral och polis direkt. Komma ihåg händelsen till punkt och pricka. Inte ha druckit alkohol eller drogat. Inte vara klädd på ett visst sätt. Detsamma gäller dock inte gärningsmannen. Flickan och skulden går också igenom våldtäktens historia och det ger en klarare bild över varför det går så långsamt med rättvisan när det kommer till just den biten. Varför offer i Sverige år 2017, ett av världens mest jämställda länder, fortfarande får frågor som "hur mycket hade du druckit?" i förhör.
 
 
Feminismen har inte gått för långt. #metoo har inte gått för långt. Det har bara börjat. Det är männens tur att vara rädda. Att tänka sig för. De behöver aldrig frukta att ett gäng kvinnor ska våldta dem brutalt och lämna dem medvetslösa. Det kommer aldrig ske. Det enda vi begär är att män hålls ansvariga för sina ord och handlingar och slutar skuldbelägga offret.
 
 
 
Bild nedanför från @badasscrossstitch på Instagram.
 
 
 

Observationer på en buss

 
Satt på en buss för några dagar sedan och i gången mittemot satt det fyra stycken kvinnor och pratade. De pratade bland annat om hur kulturministern hade spökat ut sig på Nobelbanketten och småskrattade lite åt hur hon klarade av att äta, dansa och konversera med sin bordskavaljer i den gräsliga klänningen. Inte så särskilt snällt.
 
 
Något de däremot inte pratade om var huruvida kulturministern skulle straffknullas eller våldtas. Vad hon förtjänade att få uppkört någonstans. Om hon var dum i huvudet eller efterbliven. Sådant där som jag har hört män i grupp säga och gapflabba åt fler gånger än jag kan räkna. Jag har också hört män i grupp prata om kvinnors klädsel och diskutera vilka som är fula eller knullbara. Så var den där myten om att kvinnor snackar skit och killar är raka och ärliga kommer från fortsätter att vara ett mysterium för mig.
 
 
Inte är det snällt att prata illa om folk - men det är bra mycket värre att använda våld och härskartekniker i sina ord.
 
 
 
 

Månadens böcker: Oktober 2017

 
 
 
 
Vilka veckor detta har varit! Så hemska och fantastiska på samma gång. Omtumlande. Vilka otroliga människor det finns. Som orkar och vågar berätta och kämpa. Wow. Systerskapet är starkare än patriarkatet. Nu faller det. Det vill jag tro.
 
 
Jag valde defenitivt passande böcker att läsa denna månad. Det är ett som är säkert. Flickan och skulden - En bok om samhällets syn på våldtäkt (2002) och Flickan och skammen - En bok om samhällets syn på slampor (2016). Båda skrivna av journalisten, författaren, debattören, föreläsaren Katarina Wennstam.
När jag började läsa Flickan och skulden trodde jag inte att jag skulle orka läsa klart den, det blev för jobbigt. Jag tittade samtidigt igenom en isländsk serie i sex delar som heter Fångar (finns fortfarande att se på svtplay.se). Den har ungefär samma tema som Flickan och skulden. Hur rättsväsendet i princip inget land fungerar när det kommer till våldtäkt och sexuella övergrepp. När jag hade läst ungefär hälften av boken kom #MeToo och jag jag var tvungen att ta en paus.
 
 
De här böckerna är ett måste. Ett MÅSTE att läsa. Ögonöppnare så det skriker om det. Jag är så arg över allt jag tillåtit. Allt som jag lärt mig är en del av livet. Hur jag har anpassat mitt liv, mitt LIV, efter män och tagit på mig skulden. Jag är också arg över hur jag har hjälpt till att upprätthålla patriarkatet. Alla kvinnoförnedrande tankar jag haft. Allt kvinnoförnedrande jag sagt eller gjort. Det förvånar mig så himla mycket när människor som försök att motbevisa feminismen som ideologi lägger vikten på att kvinnor och flickor minsann också är elaka och pratar skit. Det är väl klart som tusan vi gör det. Vi är också uppfostrade av det här samhället och blir matade med exakt samma skit som killar blir. Att tjejer är horor och slampor och bitchar och killar får komma undan med allt möjligt eftersom det är så killar är. Varför skulle kvinnor vara immuna mot kvinnoförakt? Vi föraktar oss själva hela livet med bantning och hårnoppring och plastikoperationer och tar på oss skulden för allting. Vi trycker ner andra kvinnor och försvarar män för att känna att vi själva är lite bättre. Mer accepterad av män än just den och den kvinnan.
 
 
Men det behöver inte vara så. Lägg skulden och skammen där den hör hemma - hos männen! Inget mer daltande. De kommer att få ligga. De kommer att bli tröstade av kvinnor. Deras grabbgäng kommer hålla dem om ryggen. Det är inte synd om dem.
 
 
Det här blev inte så mycket en recension som en så kallad rant. Men det är dessa tankar som Katarinas böcker väckt i mig. De har verkligen gett mig en djupare förståelse för hur samhället är uppbyggt. Läs dem!
 
 

Is this the dawning?

 
 
Är det nu det händer? Är det nu patriarkatet faller? Är det nu kvinnor kommer äga sina kroppar helt och fullt? Är det nu förövarna börjar hållas ansvariga istället för deras offer? Låt oss hoppas på det. Jag orkar inte vara arg längre. Kvinnor över hela världen har satt ner foten och sagt till på skarpen att nu får det vara nog. Lyssna på oss! Ta våra upplevelser på allvar och sluta förminska våra känslor.
 
 
Det är synd på ett sätt att det skulle till en folkmobb med outande av individuella män, när det snarare är samhället i sig vi borde attakera. Men grejen är ju den att det har kvinnor gjort i århundraden. Och det har gått sakta, sakta framåt. Men nu räcker det, liksom. Jämställdhet nu, tack! Lagar som skyddar offren istället för att skuldbelägga dem. Inget mer förminskande.
  
 
Jag är helt stum av beundran över alla kvinnor som har gått ut med sina berättelser. Som äntligen blir lyssnade på. Tagna på allvar. Starkt! Skulden är och har alltid varit dessa mäns, men samhället håller dem om ryggen så det är ändå starkt att våga berätta tycker jag.
 
 
När jag först såg MeToo-hashtagen tänkte jag att jag har haft en sådan tur som inte varit utsatt för någonting. Men som jag läst att många kvinnor gjort så började jag ransaka mitt liv. Vad har jag tagit som bagateller? Vad har inte känts bra som jag ändå har låtit hända eller försökt tränga undan? Det var ju den där fulla snubben på Oxhälja (marknad) som tog mig på rumpan flera gånger fastän jag sa ifrån och buttade bort honom. Som tur är skrattade han bara som svar. Värre var det med han som klängde på mig under en Valborgsmässoafton och ville veta mitt namn. När jag inte gav honom det skrek han argt i mitt öra "Skit i det då!". Det var ett sådant tillfälle där killen gick från snäll och gullig till arg på en bråkdels sekund när han inte fick som han ville. Vilket jag nu i efterhand förstår var mer än mitt namn. Det kändes väldigt otäckt men jag skämdes mer än jag blev rädd eftersom det självklart var mitt fel att han blev arg. Sen så tänker jag på alla sådana tillfällen. Alla arga och förminskande män som skrikit och hånat. Hur det går mycket djupare än sexuella övertramp. Hur män förminskar och hur kvinnor tar på sig skulden. Hur jag har tagit på mig skulden. Det är mitt fel. Jag är dum.
Jag tänker på i princip alla gånger jag varit ute på krogen. Händer på min kropp. Hur vi alltid gick upp tillsammans på dansgolvet, tjejgänget, och såg till att ingen hamnat på något annat ställe. Att ingen kille dragit iväg med någon av oss. Helt sjukt! Vi har anpassat våra liv efter mäns förtryckande och tänkt att det är en del av livet. Sådant en får ta. Boys will be boys och så vidare.
 
 
Så, ja. Jag också. Me too.
 
 
Förhoppningsvis är inte sådant här beteende en del av livet för framtida generationer. Både tjejer och killar. För det är ett samhällsproblem. Det är inte konstigt att män inte vet var gränsen går när vi som samhälle accepterar det. Det blir inga, eller väldigt lindriga, konsekvenser. Och det har väldigt, väldigt länge varit nästan enbart kvinnor som agerat för förändring. Men nu känns det som att männen lyssnar.
 
 
Och dessa "små" berättelser är också viktiga! Det tror jag stenhårt på. Att visa att våldtäktskulturen är en pyramid som vilar på små övertramp och skuldbeläggande av offret. Det är den grunden som gör att nästa steg går att ta. Och nästa. Och nästa. För att riva pyramiden måste alla övertramp försvinna. Och jag tror det är nu det sker.
 
 
Jag som är intresserad av astrologi läste för ett par år sedan att vi håller på att gå in i vattumannens tidsålder. Ni vet, the age of aquarius. En mer harmonisk tidsålder. Något jag tror på. Jag tror planeter och stjärnors positioner påverkar oss. Olika vågor och strömmar är mer eller mindre behagliga och påverkar vårat humör och beteende. Tydligen håller jorden på att hamna i en mer harmonisk position just nu. Vilket bland annat kommer innebära att sådana känslor som förr setts som svaga kommer ses som normen. De känslor som brukar kallas för feminina. Jag tror på det. Att vi rör oss mot en mer kärleksfull värld, där kvinnor och feminina drag inte längre ses som svaga eller undantaget. Matriarkat kommer vara standarden snarare än patriarkat.
Många gamla kulturer har också förutspått att jorden kommer gå under runt år 2000. Jag tänker att det snarare är samhället som vi känner det, och har skapat det, som kommer gå under. Därför kan det vara turbulent nu en tid innan det nya accepteras och människor slutar att kämpa emot. Det tycker jag hjälper att ha i åtanke när en ser vilka som styr mäktiga länder och miljöproblem och fattigdom och diskriminering av alla de slag. Att det kommer bli bättre. Vem vet om det kommer att ske under min livstid. Jag hoppas på det. Men det kräver att människor agerar.
 
 
Så, vad säger ni? Nu när fler och fler män hoppar på tåget, ska vi inte gemensamt jobba oss mot en bättre värld? För de allra flesta av oss är priviligerade och bidrar till förtryck. Vare sig det handlar om pengar, rasism, sexism, homofobi eller andra typer av förtryck. Jag är då inte fri från skuld i alla fall. Tror jag tänkte mer som en kille när jag var barn, jag var väldigt avundsjuk på killarna i alla fall. Tyckte att de fick göra så mycket utan att behöva bry sig om konsekvenserna. Men ju äldre jag blir desto mjukare blir jag. Jag försöker att inspireras av snällhet och respektfulla människor. Som oftast är kvinnor (eftersom vi uppfostrar flickor med mer fokus på empati). Inte tänka så mycket på framgång och pondus, utan snarare vilken typ av människor samhället behöver. Försöker bli en snällare person med mindre aggression och mer omtänksamhet. Det är inte lätt när samhället uppmuntrar till hårdare personligheter. Speciellt de som uppfostras till män uppmuntras till en mer hådare typ av personlighet. Men jag är nästan övertygad om att det går att ändra på.
 
 
Nu hjälps vi åt att uppfostra mjuka (män)niskor!
 
 
 
 

Who run the world? Girls!

 
 
De må sitta där på de högsta topparna och bestämma - männen. Men vilka lutar de sig mot? Vilka är det som utgör grunden av det berg de har bestigit? Kvinnor. (Ja, det är såklart även en klassfråga. Pengar är makt. Fattiga är fattiga på grund av att rika är rika. Så är det. Det handlar inte om vem som jobbar hårdast. Men de allra fattigaste i världen är också kvinnor. Det är ingen slump att det är så). 
 
 
Vilka är det som gör allt grovarbete, det där som måste göras för att ett samhälle ska gå runt? Jo, det är främst kvinnor. Kvinnor som fått offra sina drömmar (eller aldrig ens haft tid för några) för att andra ska kunna satsa. Kvinnor som får lära sig från barnsben att ta ansvar. Att vara en "duktig flicka". Det är främst kvinnor som tar hand om äldre, sjuka och barn. Det är vi som städar, lagar mat och planerar. Ser till att vardagen går runt. Det är vi som tar det känslomässiga ansvaret i ett förhållande. Och nej, jag tror inte att det finns en jämställd heterosexuell relation. Väldigt, väldigt få i sådana fall. Tycker du att du och din partner lever jämställt är det mycket troligtvis inte så om ni faktiskt börjar föra protokoll över vad var och en gör. Och om ni mot förmodan gör lika mycket var har ni förmodligen outsourcat det mesta jobbet i hemmet till andra kvinnor. Vilket ju i och för sig gör just eran relation jämställd, men det bidrar inte till ett jämställt samhälle eftersom det fortfarande bidrar till att köpa så kallade kvinnosysslor billigt eller till och med gratis (kvinnor i ens närhet som ställer upp).
 
 
Varför ställer kvinnor upp? Därför att vi lär oss att det mesta är vårat ansvar. Att många flers välmående än vårat eget vilar på våra axlar. Och så är det. Hur många blivande pappor läser på om barnuppfostran? Hur många män jobbar inom äldrevården? Hur många män i heterorelationer tar hand om städ, tvätt och matlagning? (Nej, du lever inte i en jämställd relation. Läs högre upp) Så kvinnor tar på sig mycket ansvar, därför att det läggs på oss. Men inte får en uppskattning eller stöd från samhället. De allra flesta inom vård och omsorg blir fattigpensionärer. Väldigt många måste också sluta i förtid eftersom deras kroppar är utslitna.
 
 
Och samtidigt som en förväntas finnas där och ställa upp som kvinna ses det i dag nästan som en självklarhet att vi också göra karriär och tjäna mycket pengar. Annars läggs skulden på kvinnan för att hon inte har utbildat sig eller struntat i alla som har behövt hennes hjälp. Det är med andra ord hennes fel (som i princip allt annant som kvinnor råkar ut för är, läs våldtäkt) eftersom hon inte har tagit sig ur situationen eller hanterat den på rätt sätt (inte sagt nej tillräckligt tydligt, hur det nu kan bli tydligare än ett nej?). Det är så himla utmattande. Det är inte undra på att fler unga kvinnor än någonsin blir utbrända. Ni har väl inte missat Svt:s nya serie We can't do it om just utbrändheten bland kvinnor. Här (länk) kan ni se den.
 
 
Är det för övrigt bara jag som finner det enormt provocerande att depression och annan psykisk ohälsa sällan tas på allvar om inte det är män som lider av det?  Förr stängdes väl kvinnor in på psyket om de uppvisade någon form av psykisk ohälsa? Steriliserades och lobotomerades. Och nej, det är inte flest män som tar självmord. Män lyckas ofta genomföra självmordsförsök eftersom de använder sig av andra metoder än kvinnor, därför toppar de självmordsstatistiken. Men kvinnor gör flest självmordsförsök (källa)
 
 
Männen må sitta högst där uppe och bestämma, men de som verkligen styr världen är alla som dessa stora pampar lutar sig emot. Klättrar över och trampar på. Tänk om alla kvinnor i hela världen skulle strejka. Samhället skulle rasa ihop. Tänk om alla mammor och förskolepersonal och undersköterskor och lokalvårdare - stöttepelarna, grunden på vilken samhället vilar - skulle kräva högre lön och mer uppskattning. Just det, det har de, vi, redan gjort. Många gånger. Men kvinnodominerade yrken och sysslor undervärderas fortfarande av samhället och manliga diton hyllas. Ses som oumbärliga. Bara det att samhället är uppbyggt kring mannen som norm är ju heltokigt. Det ska prompt jobbas åtta timmar utanför hemmet varje dag, för så har männen gjort länge. Men hur ska det gå ihop? Varför inte dela på de traditionellt kvinnliga arbetet och det traditionellt manliga, eftersom båda behövs? arför inte jobba fyra timmar med lönearbete var och hjälpas åt i hemmet, plus ha massa fritid? (Det är ju systemet som är uppbyggt så här, kring mannen som norm. Jag förstår att det inte är tänkbart för de allra flesta att gå ner i betald arbetstid eftersom en förlorar mycket på det i dagens samhälle). Det känns som att "kvinnosysslor" har lägre status en någonsin. Som att ingen vill ta i dem med tång, även fast de måste göras. Samhället går inte runt annars. 
 
 
Det ligger mycket ansvar på kvinnors axlar. Tänk om män kunde ta på sig lite mer och tänk om kvinnan sågs som norm. Om samhället byggdes mer kring kvinnan. Vilka rättvisa löner det skulle bli! Och förhoppningsvis minskad arbetsbelastning.
 
 
Tjejer är så grymt starka. Ta efter killar! Och minska våran arbetsbörda. 
 
 

Fördelar med snaggat

 
 
 
 
Nu har jag haft snaggat hår några månader och tänkte ge en liten "recension". Jag finner många fördelar:
 
 
 
  • Schampo? Hårborste? Du behöver minimalt med produkter. Vatten och handduk and you're redy to go.
  • Passar utmärkt tillsammans med ett resting bitch face. Varför måste en le hela tiden? Bara för att en inte ler betyder ju inte det att en är sur. En är bara neutral. Nu tycker jag själv att det är härligt att mötas av ett leende, så jag försöker också att le när jag möter människor. Men jag orkar inte alltid och jag är inte sur för det.  
  • Människor lämnar dig ifred. Det kan i och för sig ha med mitt ansiktsuttryck att göra. Fast nej. När jag hade långt hår och inte log kom ändå folk fram till mig på stan och ville prata. Jag som har lite smått social fobi har tyckt det varit lite jobbigt att gå ner på stan, eftersom det ofta kommer fram främmande människor och pratar med mig. Oftast äldre som vill prata av sig eller människor som är utsatta på något vis. Gillar inte att jag tycker det är jobbigt, dock. Känner mig så smickrad att mäniskor anförtror sig åt mig. Tror jag för det mesta är en bra lyssnare och har lätt att kommunicera över språkgränser. men har svårt att hjälpa på rätt sätt i många fall. Säga rätt saker, ta rätt beslut osv. Rädd för att göra fel. Så det har varit ganska skönt att inte behöva engagera sig i andras problem när jag går ner på stan, utan faktiskt bara handla. Fast nog kan jag sakna det ibland också.
  • Du är inte söt längre, utan snygg. Kan vara trevligt ibland att få mer "vuxna" komplimanger. Jag hajjar, jag ser ganska ung ut och ett långt hår med självfall gör inte att jag ser ut att vara närmare trettio än tonåren. Nu tycker ju inte jag att utseende ska spela någon roll, men visst blir jag glad av komplimanger! Det går inte att sticka under stolen med. Jag är formad av det här samhället jag också.
  • Män tar dig mer på allvar. Kanske kan ha att göra med att jag ser äldre ut. Men jag tror faktiskt att män är lite rädda för kvinnor som inte följer utseendenormen, eller den kvinnliga normen överhuvudtaget. Som vågar ta sig in på männens territorium. Det blir nog lite "woaw, hon är ju faktiskt som jag". I alla fall så upplever jag att jag blir lyssnad på. Mer tagen på allvar. Det jag säger har substans.
 
 
 
 
Vi kör väl lite nackdelar också när vi ändå är i gång?
 
 
 
 
Du blir blöt i regn. Kanske låter som en självklarhet, men jag hade ingen aning om hur mycket vatten håret absorberar i regnoväder. Nu verkligen bara rinner det rakt ner under jackan och blöter ner tröjan. En kan verkligen känna hur vattnet rinner längs skallen. Finns ingenting som stoppar det.
Du måste börja med mössa i september. Nu är ju jag ganska frusen av mig, så det kanske inte andra behöver göra. Men jäklarns vad kallt det blåser om huvudet nu alltså!
 
 
Kan nog inte komma på några fler nackdelar faktiskt. Förutom att en inte riktigt passar in. Men vad gör det? Och jag upplever som sagt att jag möts med mer respekt snarare än hånfullhet. Men så har ju snaggat hår varit mannen förunnat och mannen har ju högst status i samhället, så det är väl inte så konstigt...
 
 
 
 
 
 

Mannen är ingen bra förebild

 
 
Det har blossat upp en konflikt mellan en känd kvinnlig komiker och en känd kvinnlig företagare och influencer. Mia Skäringer och Isabella Löwengrip. Mia gjorde en parodi på Isabellas barnvagnsreklam och Isabella blev ledsen och tyckte inte att det ingår i systerskapet att göra så mot en medsyster. Mia försvarade sig med att det var kritik mot Isabella som varumärke. Hennes företagande går ut på att få kvinnor att köpa det hon säljer så att hon ska tjäna pengar. Hur systerligt är det? Var ligger kampen för kvinnor i det? Får den ensamstående mamman pengar över till de äldre barnens skolresa för att hon har köpt en barnvagn för varje tillfälle till den yngsta? Blir hon som jobbar natt och hon som jobbar på förskola mindre utslitna av det? Var finns systerskapet i att tjäna pengar på kvinnors osäkerhet (smink, kläder, mammaprylar)?
 
 
Jag blir så himla trött på att feminismen utnyttjas av de som inte vill bli ifrågasatta. "App, app, app, inte kritisera en annan kvinna! Systerskap!". Men vet ni? Framgångsrika kvinnor utnyttjar andra kvinnor - precis som framgångsrika män gör. De tjänar pengar på andra kvinnors osäkerhet - precis som män gör. De låter andra kvinnor ta hand om hem och barn - precis som män gör. 
 
 
Om en kvinna beter sig dumt måste det få kritiseras och ifrågasättas. Det måste vara okej att säga ifrån. Om en kvinna kallar mig för ful, dum i huvudet, äcklig har jag rätt att säga ifrån. Sådant beteende kan inte försvaras eller uppmuntras med att hon ska ha rätt att uttrycka sina åsikter. Självklart ska hon det, men det ger henne inte rätten att vara elak. Om en kvinna utnyttjar mig eller på annat sätt bidrar till att upprätthålla patriarkatet har jag rätt att ifrågasätta det. Precis som andra kvinnor har rätt att ifrågasätta mig.
 
 
Jag har dock större tolerans för kvinnor som utnyttjar systemet än män eftersom det faktiskt finns ett systerskap. Vi har fostrats till samma sociala kön och vet vilka svårigheter det innebär. Hur mycket hårdare en får kämpa som kvinna för att bli respekterad. Det är de traditionellt manliga värderingarna och egenskaperna som räknas i dagens samhälle - och kvinnor måste anamma de egenskaperna för att ta sig någonstans. Bli tuffare, hårdare. Tänka mer på sig själva. Jag förstår det, men det betyder inte att jag tycker det är rätt väg att gå och jag fortsätter att sträva mot ett tvärtom-samhälle där traditionellt kvinnliga värderingar, yrken och egenskaper har högre status. Det sker ju enbart genom att män tar till sig av de egenskaper som annars tilldelas de med det sociala könet kvinna. Mjukhet, snällhet, empati, närhet till känslor. Att vi uppfostrar våra söner till kvinnor istället för att uppfostra våra döttrar till män. 
 
 
För tjejer är awesome. Så är det bara. Inget att diskutera.
 
 
Och mannen suger som förebild. Vill vi verkligen ha en värld där alla sätter sig själva först och där ingen tar hand om de som behöver tas om hand om? Där vi trycker ner våra "svaga" känslor och bara kan uttrycka dem genom knytnävarna? Nej tack, tycker jag.
 
 
 
 
Den här gamla men klockrena från Lilla Berlin tycker jag passar bra som avslut.
 
 
(Jag står varken på Isabellas eller Mias sida, btw. Alla gör vi misstag och har rätt att omvärdera och ändra åsikter. Både Mia och Isabella har tagit offentligt avstånd från feminismen (Där kan vi snacka om sådant som gör ont när det kommer från en medsyster!). Båda två utnyttjar kvinnors osäkerhet och uppmuntrar till en livsstil som går ut på att köpa sig lycklig (Mia uppmuntrar till att ta kreditlån på Collector bank i sin och Anna Mannheimers pod). Vi lever i männens värld och måste spela på deras villkor för att ta oss någonstans, så inte är det lätt att leva efter det som känns rätt och riktigt i hjärtat. Se på mig - hur långt har jag kommit i livet med det som filosofi? I mitt inre har jag kommit långt, men jag har varken pengar eller utbildning. Och det är ju det enda som räknas... )  
 

Stockholmssyndromet

 
 
För ett tag sedan skrev jag om skönheten och odjuret och om hur modig jag tycker att Belle är. Bland annat gillar jag hur hon vägrar ändra sina åsikter, trots att hon för det första blir utfryst och mobbad i sin hemstad och för det andra blir tillfångatagen av en stor, stark och arg man som skriker åt henne och straffar henne när hon inte gör som han vill. Situationer som kan få de flesta människor att kuva sig. Men inte Belle. Hon försvarar heller inte odjurets beteende, även fast hon senare blir kär i honom. Hon lider alltså inte av stockholmssyndromet, som ju är när offret börjar försvara förövarens handlingar.
 
 
 
Vet ni dock vilka som lider av stockholmssyndromet? Majoriteten av alla kvinnor. Vi försvarar mäns beteende hela tiden - och dömer andra kvinnor för samma beteende.
 
 
 
Leif GW Persson är en skön snubbe som tycker att barn är jobbiga, men han ställde ändå upp som barnvakt då och då åt sina egna barn, eftersom han gillar barn efter en viss ålder. Charmigt! Mikael Persbrandt har bråttats med missbruk och bipolär sjukdom i många år. Stackarn! Inte undra på att han har hamnat i strul med lagen och inte varit en ansvarstagande pappa. En av de killarna som kastade sten efter mig när jag gick hem från skolan var egentligen en stor och gosig nallebjörn innerst inne, tyckte de tjejerna som han inte gav sig på. Han som gjorde mig fysiskt illa därför att jag skvätte vatten på honom i badbassängen kallas i dag för världens bästa och snällaste pappa på facebook av sin sambo. Den där snälla killen som inte fick ligga med tjejen även fast han varit så snäll, inte konstigt att han blev arg och sa upp bekantskapen med henne.
 
 
Om en flicka slåss eller säger någonting elakt i skolan kallas hon för bitch. Hon ses som genomrutten och elak. Om en kvinna knarkar eller dricker är det få som tycker synd om henne. Hon får skylla sig själv helt enkelt. Om en mamma skulle säga att hon inte varit så involverad i sina barns uppfostran, att hon inte har varit intresserad, att pappan fick sköta det där, då skulle hon få en hatstorm utan dess like emot sig. Ingen skulle tycka det var charmigt. Varför försvarar vi då pojkar och män när de beter sig så här?
 
 
Och varför döms kvinnor så hårt - när män kommer undan med så mycket? Varför försvarar vi alla pojkar i skolan som slåss med att de har det svårt hemma och kräver att de som dessa pojkar provoceras av ska tänka på att ändra sig och inte göra de stackars pojkarna arga. Ansvaret läggs inte på de som slåss utan på deras offer. Självklart är dessa pojkar snälla innerst inne. Absolut! Men det betyder inte att vi måste försvara deras beteende och lägga skulden på offren. Något som jag tycker patriarkatet genomsyras av - kvinnor har ansvaret för mäns beteende.
 
 
Det är inte synd om vita, kränkta män. Det är synd att män måste leva upp till machonormen och det skapar problem för dem, kvinnor och icke-binära. Men det beror på de rådande könsrollerna, något som dessa kränkta, ledsna män mer än gärna upprätthåller. Vilket får mig att tro att de inte är så ledsna och kränkta egentligen, eftersom de inte verkar villiga att lösa problemet. De verkar bara tycka det är jobbigt med mer ansvar. Jobbigt att kvinnor inte försvarar dem lika mycket längre.
 
 
Vi behöver inte hålla män om ryggen och lägga skulden på varandra. Vi behöver bli botade från vårat stockholmssyndrom och kräva att män tar större ansvar. Jämställdhet borde inte handla om att kvinnor ska ta efter män och skita i sina barn och slåss och skrika och säga elaka saker. Det borde handla om att män tar på sig mer ansvar - och att kvinnor tillåts göra fler misstag.
 
 
För att fela är mänskligt och medan män tillåts vara just människor och göra nästan hur många misstag som helst har inte kvinnor samma frihet. Där är det mer "one strike and you're out" som gäller. Dömd för alltid av ett enda misstag. Straffad av samhället. Av både män och kvinnor. För ja, kvinnor snackar skit om kvinnor (Har ni hört mammor prata om andra mammor någon gång? Herre min je så mycket skammande!). Kvinnor snackar skit om kvinnor och försvarar män. Men! Män snackar OCKSÅ skit om kvinnor och försvarar sitt eget och andra mäns beteende. Om de över huvud taget ens reflekterar över det. Det blir liksom så när mannen är norm. Mannen hyllas - av kvinnor och män. Och kvinnan skammas - av kvinnor och män. Fattar dock inte varför fokus läggs på tjejers skammande av en del, när mäns skitsnack och våld är ett mycket större problem.
 
 
Är så himla trött på det där påhittet att kvinnor bara backstabbar och är lömska. Okej, vi pratar skit om varandra. Trycker ner varandra. Men männen då?? De dödar och slår ju för tusan varandra! Och kvinnor. Och pratar skit.
Och ärligt nu, vilka är det som finns där när det verkligen gäller? När du var liten och hade sår som behövdes plåstras om. När du var ledsen och behövde någon att prata med. Var det kvinnor eller män du vände dig till? Vem var det som såg till att du fick i dig mat och att du la dig i tid och packade dina matsäckar till utflykter och såg till att fotbollskläderna alltid var rentvättade. När du i dag behöver hjälp med barnvakt eller städning eller matlagning - vilka ställer upp?
 
 
Feminsim handlar inte om att låta kvinnor bete sig hur som helst och komma undan med dumt beteende - det handlar om att låta män komma undan med mindre och att ge kvinnor större svängrum. Det handlar om att se strukturer i samhället och vilka konsekvenser de får. Varför är barn arga på sin sönderstressade mamma som kanske tappar humöret och glömmer saker ibland, men inte på sin coola GW-farsa som träffar dem sporadiskt och då självklart är glad och har massor av energi och lust att hitta på roliga saker med dem? Varför är flickor arga på coola tjejgänget som sprider rykten, men inte på killgänget som pratar om horor och feministfittor?
 
 
På grund av att vi lever i ett patriarkat där män ses som människor och kvinnor som kvinnor. Och vi försvarar det.
 
 
 
Natashja Blomberg (ladydahmer.nu) har skrivit mycket om kvinnor och stockholmssyndromet, och jag är inte säker på hur mycket jag har "snott" från henne i det här inlägget. Eftersom jag håller med om det mesta hon skriver. Sök på "ladydahmer" och "stockholmssyndromet" om du vill läsa hennes texter. Briljant blogg!
 
 

It's a pity and a sin, she doesn't quite fit in

 
 
 
 
Nu har jag sett den nya Skönheten och Odjuret. Och jag tyckte den var så bra. Jag gillar sagor väldigt mycket, och den här sagan är en av de vackraste. Det råder många åsikter om huruvida Disney-filmer är bra eller dåligt att visa för små flickor. Själv har jag sett både Belle och Ariel (Den lilla sjöjungfrun) som förebilder. Inte som barn, men som tonåring. Lite sent kanske? Men jag kunde känna igen mig väldigt mycket i deras längtan bort. Till något annat. "Jag vill nåt mer än leva småstadsliv" som Belle sjunger. Också deras utanförskap. Att inte riktigt vara som alla andra. "Ja det vore bäst förstås om hon var en av oss" sjunger byborna om Belle och pratar om hur konstig och annorlunda hon är bakom hennes rygg. Jag kan känna igen mig i det.
 
 
Det finns en enorm trygghet och gemenskap i att växa upp i ett litet samhälle där alla känner alla. Men om du inte passar in, om du blivit stämplad som konstig och annorlunda, är det inte alls tryggt. Då är det bara otäckt och kvävande. En känsla av alla mot en. Speciella personlighetsdrag och idéer slipas bort så att ingen ska vara annorlunda. Därför är det också så lätt att bli den som är annorlunda om en inte riktigt orkar dölja och sudda ut sitt sanna jag. Som jag tyvärr tror att många gör. Jag hade ändå tur som är född och uppvuxen på ett litet ställe, inte inflyttad. Det är värre för de som kommer från andra ställen, andra länder. Har annan kultur och religion. Och ska försöka passa in på mindre orter. Jag var bara konstig, inte accepterad (klädde mig "konstigt", hade "konstiga" ideer och beteenden etc.) men hade ändå sådant som tradition och kultur gemensamt med övriga samhället.
 
 
Belle går sin egen väg. Hon vet att hon ses som annorlunda, men vägrar ändra på sig. Hon är modig. Hon står upp mot och totaldissar den snyggaste killen i stan. Hon rider ut själv och letar efter sin försvunna far och tar sedan hans plats som fånge. Hon vägrar att ändra sina åsikter trots att hennes fångvaktare hotar och skriker åt henne. Hur kan det vara en dålig förebild? Odjuret är en dålig förebild. Han är en rövhatt som tar ut sin ilska på andra. Och det håller jag med om att det är problematiskt. Att unga flickor ser dessa filmer och tror att kärlek är så. Lär sig att det är så killar ska behandla tjejer. Nej, nej, nej! Ingen har rätt att behandla dig så! Var som Belle om du orkar - säg ifrån. Ta ingen skit. Strunta i Odjuret. Det är inte hans film - det är Belle som är stjärnan och hjälten.
 
 
 
Det som jag kan tycka är problematiskt med Disney-filmer är att det nästan alltid är en man som hjälper kvinnan att ta sig dit hon vill. Hur stark och självständig hon än är. Och det är klart det sätter sig någonstans i hjärnan på flickor. Att de ändå alltid behöver en man. Nej! Du som flicka, tjej, kvinna är så stark i dig själv. Du behöver absolut ingen man för att ta dig dit du vill eller uppleva lycka. Det klarar du alldeles på egen hand. Visst är det svårare och farligare för icke-män att ta sig fram i samhället, det går inte att förneka, men du har lika mycket styrka i dig som män!
Sen så är det ju det här med Disney-prinsessors utseende. De är alla vackra. Felfria till och med. Det är ju livsfarligt om flickor tror att deras midja ska se ut på det viset. Eller näsa, hår, fötter - vad som helst. Och så kan jag inte låta bli att undra om Belle hade kommit så lätt undan med sitt annorlunda beteende om hon inte var snygg. Hade hon setts som ful av samhället hade folk mycket troligt kastat sten efter henne och strypt henne på "skoj", så som de gjorde mot mig i skolan. Jag var väldigt självsäker och annorlunda - men också ful. Och det gör fysiskt ont! Inte bara psykiskt. 
 
 
 
 
Något som jag tycker Belle och andra Disney-prinsessor har gemensamt är deras förmåga att behålla sitt inre mjukt och kärleksfullt. De ser det goda i människor, hur miserabelt de än lever. Så starkt! Det är så synd att sådana egenskaper ses som svaga. Föräldrar vill inte att deras döttrar ska se på prinsessfilmer och bli "svaga". De ska istället uppfostras till att bli tuffa och hårda som pojkarna. Men tänk om det vore tvärtom. Tänk om alla små pojkar fick se Belle och Ariel och framför allt lära sig att se upp till dem. Om pojkar fick se på filmer med kvinnliga huvudrollsinnehavare och lära sig att se upp till dem så skulle det inte heta chick flicks. Då skulle inte filmer som klarar bechdel-testet förlöjligas. "Höhöhö, va ska de göra om Ghostbusters med bara kvinnor i huvudrollerna? Löjligt! Den kan en ju inte se, det blir ju en tjejfilm!". Tjejer får lära sig att känna igen sig i både killar och tjejer. Vi tittar inte på Sagan om ringen utan att kunna relatera. Vi känner igen oss i Luke Skywalker och i Harry Potter. Medan killar får lära sig att hålla sig borta från allt som är "tjejigt". Tänk om de fick lära sig från att de var små att förstå alla. Inte bara sitt eget kön och de som beter sig så som samhället har bestämt att de födda med snopp ska bete sig.
 
 
 
 
 
Kanske skulle vi få se en sådan här saga då? För i nuläget ger inte snygga killar fula tjejer en chans. Det finns inga sådana filmer. Jo, om det inte visar sig att tjejen visst är snygg efter hårnoppring och korsett och ny frisyr och make over a la ändra-allting-som-är-hon. Killar får inte lära sig att se förbi det yttre och falla för insidan. Kanske på grund av att de inte får se på prinsessfilmer och lära sig att identifiera sig med Belle - utan bara med Odjuret och alla andra i filmen som är män?
 
 
Belle blir kär i den som höll henne fången och behandlade henne som skit. Jag håller med om att det är problematiskt. Men jag väljer att se sagan och dess budskap på ett annat sätt. Odjuret var elak och Belle sa ifrån. Hon stod på sig och vägrade acceptera sådant beteende. Men hon försökte också förstå. Och med sin godhet och empati nådde hon ända in. Till skillnad från någon med Stockholmssyndrom så ändrar hon inte sina åsikter till gärningsmannens eller försvarar hans beteende - det är han som ändrar sig. Hon blir inte kär i han som höll henne fången - utan i den vackra människan han blev med hjälp av kärlek.
 
 
För visst är det väl så? Att alla elakingar och otäckingar har fått alldeles för lite kärlek. Att kramar och vänliga ord kan tina det mest frusna hjärta. Inte att ens egen olycka på något vis ursäktar elakt beteende. Men det förklarar det. Och lösningen borde vara att ge våra barn, framför allt söner, så mycket kärlek och kramar och närhet att de blir fulltankade och i sin tur kan ge kärlek. Till både sig själv och andra.
 
 
Och läsa mer sagor för dem som handlar om sådana beundransvärda hjältar som Belle!
 
 

Lilla Berlin <3

 
 
 
 
Några favoriter från humorserien Lilla Berlin ritad av Ellen Ekman.
Älskar den serien!
 
 
Här (klick) hittar ni böcker med samlade seriestrips.
Ni kan också följa Lilla Berlin på facebook och på instagram @lilla_berlin.
 
 
Hett tips för alla som vill ha mer feminism, veganism och humor i sitt liv!
(Och massa annat!)
 
 

Bara få va mig själv

 
 
 
 
Tuttlös och hårig.
 
 
 

Jag känner mig uppskattad

 
 
 
 
Vet ni att jag får blommor på alla hjärtans dag? Varje år. Helt och hållet Mats eget påhitt, har aldrig nämnt något om att jag vill ha det. På bilden ser ni årets vackra bukett.
 
 
Har tänkt skriva det här inlägget ända sen jag skrev det förra, men har inte haft tid. Jag vill inte att det ska råda några missförstånd. Jag älskar Mats och jag känner mig väldigt uppskattad. Nu. Det tog ett tag att nå fram till honom, eftersom vi ser världen på olika sätt, men nu uppskattar han verkligen allt jag gör. Och det känns så bra.
 
 
Han tackar mig för att jag lagar mat. Varje dag. Så där innerligt att jag blir helt tagen. Han ser när jag har städat och visar djup tacksamhet för allt jag gör. Han ifrågasätter ingenting eller kallar mig pedant - han visar mig respekt. Han är exakt precis så som jag vill och behöver att han ska vara. En drömpartner. Inte för att jag någonsin har haft en klar bild av hur en sådan ska vara, men ju äldre jag blir desto mer känner jag vad det är jag behöver från min partner. Kärlek, absolut! Och det får jag i massor. Men det finns andra pusselbitar också.
 
 
Vi är ett team. Vi hjälper varandra. Och det känns så bra att han har förstått att det jag gör inte är "ingenting" eller "onödiga" grejor. Nu väntar jag bara på att samhället ska inse samma sak. Att kvinnosysslor och yrken får samma höga status som de mansdominerade ditona. Att alla utbrända och utslitna och sjuka tas om hand på samma vis som de friska och lönearbetande. Alla som inte kan eller vill leva efter mannen som norm behöver också känna sig delaktiga och sedda. De som tycker det finns andra, bättre vägar att gå. Som går sönder av stressen i dagens samhälle. Vi är alla ett team. Och vi hjälps åt på olika sätt i samhället och borde alla behandlas med respekt.
 
 
Så. Nu hoppas jag att det inte är någon som går och tror att jag är olycklig i min relation eller att min man är ett rövhål. För det är han inte.
 
 
Och jag uppmuntrar er igen att vara med i pensionsupproret och skicka tillbaka era oreanga kuvert om ni inte gillar diskrimineringen inom pensionssystemet. En av många diskrimineringar i samhället. Men många bäckar små! Till slut ska ni se att vi lever i en jämställd, jämlik och rättvis värld.
 
 

En trött kvinna som fruktar pensionen

 
 
Jag nämner lite då och då att jag är utmattad och trött, men jag vet inte om jag någon gång har förklarat hur trött jag är. Eller om det ens går att förklara. Sen så tänker jag att det inte spelar någon roll. Att jag inte är skyldig någon en förklaring. Poängen är att jag är så trött att jag inte kan jobba. Inte med de jobben jag kan få utan körkort och universitetsutbildning. De jobben är slitsamma. Och det orkar jag inte längre. Kommer aldrig orka igen. Jag orkade fram tills att jag var 23 ungefär, men kroppen och psyket började säga ifrån redan när jag var 21. Kanske ännu tidigare.
 
 
Det är inte bara på grund av de psykiskt och fysiskt tunga jobben som jag är trött. Jag är också trött på grund av att jag inte får vara trött. Det respekteras inte att jag behöver vila. Om jag hade haft ett lönearbete hade jag blivit sjukskriven. Men det går ju liksom inte att sjukskriva sig från livet. Jag har varit beroende av att omgivningen respekterat att jag är sjuk - men det har varit väldigt svårt att få fram det. Speciellt när jag har varit så utmattad att jag inte kunnat prata ibland. Mina "nej" och "jag orkar inte" respekteras inte så mycket som jag skulle vilja och behöva att de gör. Inget jag kan göra åt saken annat än att "gilla läget" och försöka bli frisk så fort som möjligt så att jag kan bestämma över mitt eget liv mer än vad jag kan nu. Blir så himla irriterad på kommentarer om att jag bara går hemma hela dagarna och inte gör någonting. Om de bara visste. Om de kunde leva i min kropp EN dag och känna utmattningen. Usch för folk! I början av min utmattning hade jag olika mål. Det har jag fortfarande, men jag har ingen deadline längre. För ett par år sedan när jag låg i sängen och knappt orkade gå de fem metrarna till toaletten tänkte jag: Till sommaren ska jag orka gå promenader igen. Nu har jag liknande mål, men jag sätter ingen tid på dem. Det kommer när det kommer. Och jag vet att det tar längre tid än jag tror. De här åren har jag verkligen fått jobba med mitt tålamod.
 
 
En av anledningarna till att jag har känt en stress över att bli frisk så fort som möjligt är ju det där med lönearbete. Utan en fast inkomst kommer jag aldrig att känna mig fri. Självständig. Och jag har kämpat sen jag tog studenten 2008 med att få en fast anställning eller utbildning. Vilket som än kom först. Jag lyckades aldrig innan jag gick in i väggen. Det känns ganska förjävligt. Att jag är snart trettio och varken har utbildning, lönearbete eller körkort.
 
 
I Sverige i dag måste en arbeta heltid som fast anställd i fyrtio år för att få en pension som hamnar över EU:s fattigdomsgräns. Annars blir en fattigpensionär. Alltså en får mindre än 11 000 kronor i månaden. Jag kommer alltså att bli fattigpensionär. Jag orkar inte jobba heltid. Som jag känner det nu kan en halvtidstjänst gå inom några år kanske, men det kan jag ju inte veta säkert. Dagens pensionssystem är anpassad efter den heltidsarbetande och fastanställda mannen. Ändast lönearbete räknas. Men de som jobbar deltid, tar ut mest föräldraledighet, är arbetslösa eller sjuka och jobbar gratis i hemmet och åt andra, de förlorar väldigt mycket på det här systemet. Och de personerna är främst kvinnor.
 
 
Och där kommer vi till den största orsaken till att jag är trött: Jag är kvinna. Jag jobbar helt gratis med att tvätta kläder och laga mat och bära hem tunga kassar och dammsuga och skura och diska och komma ihåg födelsedagar och köpa presenter och påminna och passa barn och trösta och uppmuntra och underhålla. Har jag nämnt att min partner har sju syskon? Vem tror ni det är som fixar presenter och som hjälpte dem och passade dem när de var yngre och hälsade på? Har jag nämnt att min partners syster bor hos oss i tre år? Vem var den enda som förstod hur mycket ansvar och mer jobb det innebär att bli extraförälder till en tonåring och som förgäves sa nej till det ansvaret? Jag kan ge er en ledtråd: Det var inte min partner.
Vem av mig och min partner tror ni det var som inte ville flytta in i vår fina men dyra hyresrätt därför att hen visste att vi inte skulle kunna spara några pengar till varken hus, bröllop eller pension? Vem var det som förgäves försökte förklara att det inte går att bara ha kvar 1000 kronor i månaden efter att hyra, vatten, el, försäkring, mat m.m. är betald? Att en måste ha pengar sparade därför att saker går sönder hela tiden och oberäknade utgifter är något en får räkna med nästan varje månad? Det var jag, jag, JAG! Ändå har skulden lagts på mig de gånger vi har haft ekonomiska svårigheter eftersom jag inte har ett lönearbete. 
 
 
Kvinnor tar förutom hem och barn och relationer också hand om männens känslor. Vi uppmuntrar och förklarar och använder vår empati till att få honom att må så bra som möjligt. Vi får lära oss från att vi är små att vi har ansvaret över andras känslor. Att vi kommer i andra hand. Att det är vårat fel när något går fel i en relation. Det är jobbigt och tidskrävande. Och obetalt. Här (klick) kan ni läsa vad Natashja (ladydahmer) skriver om kärlekskneget och det känslomässiga arbetet kvinnor lägger ner i relationer. Jag länkar också till Ensam mamma röker och hennes text om samma ämne. Den kan ni läsa här (klick). Och här följer ett citat från den texten:
 
 
 
"En del kallar det typ ”naturlig kvinnlighet”. En del kallar det ”emotional-labour”. En del kallar det nåt annat. En del kallar det ingenting (än). Men alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du sätter dig ner och förklarar för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, förklarar att det han upplever är ångest, och att det är ok. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i."
 
 
 
Jag tycker inte det är mer än rätt att jag tar hand om hemmet eftersom jag är arbetslös och min partner jobbar heltid (fast nu är ju jag egentligen sjuk och skulle behöva vila upp mig) - men jag vill bli uppskattad. Jag vill bli uppskattad och tackad för att jag handlar och lagar mat och diskar och tvättar och tar hand om alla våra dyra maskiner så att de ska hålla så länge som möjligt så att vi på så vis i alla fall kan spara lite pengar. På samma vis som jag uppskattar att min partner jobbar med ett lönearbete så att vi får in pengar varje månad. Och jag vill att de känslomässiga bitarna också räknas. All tid och energi jag lägger på att vara stöd till både min partner och andra. Jag vill inte att det jag gör ska ses som ingenting. Och jag skulle gärna vilja slippa oroa mig för min pension. Jag skulle vilja att det obetalda och underbetalda arbetet som kvinnor står för mest värderades lika högt av samhället som mansdominerade yrken och sysslor. Mest önskar jag att jag inte behöver bli fattigpensionär.
 
 
Här (klick) kan ni läsa om Feministiskt initiativs pensionsuppror. Ni som är missnöjda med pensionssytemet kan skicka tillbaka ert orangea kuvert till pensionsmyndigheten med meddelandet: Gör om, gör rätt!. Inkludera andra än heltidsarbetande och fast anställda. Ingen ska behöva vara fattig och det här är i alla fall ett steg mot ett mer jämställt och jämlikt samhälle.
 
 
Bara så det inte blir några missförstånd: Jag älskar min man. Han är det bästa som hänt mig. Har aldrig fått sådan bra kontakt med någon annan. Men han är man och jag är kvinna och vi lever i ett samhälle som är anpassat efter mannen och det är ofta svårt för män att inse sina privilegier eftersom de har levt med dem hela livet. Sakta men säkert har min partner börjat inse det. Och det senaste året har han börjat uppskatta det jag gör mer och mer (Och slutat lyssna på de rövhattar som viskar i hans öra att han ska dumpa mig eller tukta mig). Bara igår uttrykte han sin förundran över att jag kan ha så mycket saker i huvudet. Han var genuint imponerad över att jag kommer ihåg alla event vi ska på under hela våren och att jag har tvättstuga på fredag och måste lösa in en rabattcheck på onsdag för sen går den ut och att vi måste köpa doppresent under veckan och så vidare. Välkommen till livet som kvinna! Det är ingen som fixar eller kommer ihåg de där sakerna åt oss, det får vi göra själva. Det finns inget magic coffe table för kvinnor (Vet ni inte vad jag menar så kolla in det här (klick) ).
Nej, det är inte bara män och ja, det börjar mer och mer bli vanligt att kvinnor beter sig som män och tar för sig och utnyttjar andra (kvinnor) för att ta sig dit de vill. Det är beklagligt! Och grunden till problemet ligger i att jämställdhet oftast går ut på att kvinnan ska efterlikna mannen, eftersom mannen vägrar ändra på sig. Oftast kallar de kvinnor som har tänkt mer som män tänker när det kommer till karriär och att "ta hjälp" av andra (kvinnor) inte sig själva för feminister heller. Tack för det, medsyster! Vi kvinnor som passar dina barn och städar ditt hem och lagar din mat, vi tackar dig för att du ser oss och hur samhället är uppbyggt. #Ironi.
 
 
Ja, en får vara arg på kvinnor som feminist. Och just nu är jag faktiskt ganska så irriterad på kvinnor som stöttar patriarkatet, försvarar män och attackerar feminister. Usch! Men jag är som vanligt mest arg på män och patriarkatet.
 
 
I morgon är det 8:e mars, internationella kvinnodagen. Jag tänker spendera dagen med att läsa om och minnas de kvinnor som gjort att jag faktiskt lever i ett av världens mest jämställda länder. Tänkte bland annat se dokumentären om de kvinnor som levde under Fröken Frimans tid och som många karraktärer i serien är baserade på. Dokumentären kan ni se här (klick). Är så himla tacksam för vad dessa kvinnor har åstadkommit.
 
 
Tack, tack, tack!!!!!
 
 
Och jag fortsätter kampen! Så att mina döttrar och deras döttrar får det ännu bättre.
 
 

Att ta plats

 
 
Ett av de största problemen jag tycker finns i samhället är de priviligerades sätt att för det första inte se eller erkänna sina privilegier och för det andra inte ta ansvar för dem. Men ett annat problem är också deras sätt att ta plats från de icke-priviligerade.
 
 
Som stundtals debatterande feminist kan jag säga att jag är väldigt trött på att det näst intill varje gång icke-mäns utsatthet i samhället förs upp är någon man som bestört utbrister: "Men män då???? Är det ingen som tänker på oss och våra problem???". Jo det är det. Bara för att mannen dyrkas av samhället betyder inte det att det per automatik är lätt att vara man. Men ta inte icke-mäns plats. Överrösta dem inte. Det visar inte att du bryr dig om just mäns olika problem i patriarkatet, det visar bara att du inte kan låta en enda fråga handla om någonting annat än män. Skulle du ens bry dig om inte kvinnor pratade om kvinnoförtrycket? Skulle det ens finnas en internationell mansdag om det inte fanns en internationell kvinnodag? Det tror inte jag. Det är få män som belyser mäns problem på internationella mansdagen den 19:e november. De tar upp det den 8:e mars, internationella kvinnodagen. De tar upp det i feministiska debatter. De tar upp det så fort en fråga eller ett ämne inte inkluderar män eller pratar om män negativt.
 
 
Så här är det: Feminism är en kvinnokamp. Det är kampen för kvinnors och icke-mäns rätt i samhället att ha samma sociala, ekonomiska och politiska status som män. Ha samma rättigheter, skyldigheter och friheter.
 
 
Feminism handlar inte om män. Även fast jag tror feminism skulle lösa mäns problem också. Det är liksom patriarkatet som är allas vårt problem - dyrkandet av det hårda, okänsliga, maskulina. Det som i vårat samhälle ses som starkt och att se det mjuka och feminina som svagt. Men feminism handlar om kvinnor - inte män. På samma sätt som antirasism inte handlar om vita, Pride inte är till för heterosexuella och så vidare.
 
 
Jag tycker vi alla har ett gemensamt och individuellt ansvar att se våra privilegier. Att erkänna dem och framför allt agera. Inte föra vidare stereotyper och hävda sin rätt att säga rasistiska ord eller dra kvinnoförnedrande skämt. Hålla käften och lyssna på de det handlar om. Inte ta deras plats. Som kvinna får jag ofta höra att jag ska ta plats. Sluta klaga och ta plats om jag vill ha plats. Och sedan blir jag tillsagd att hålla käften när jag väl tar plats och säger vad jag tycker. #Dubbelmoral. Tänk om vi istället sa till pojkar och män att inte ta plats. Att ge av den platsen de har alldeles för mycket av. Tänk om vita gav av sin plats, backade undan några steg. Tänk om mörkhyade fick lika många Grammys och Oscars som vita. Tänk om klädkedjor gjorde kläder i större storlekar. På riktigt - inte några plagg undanskuffade i en speciell hörna av affären.
 
 
Tänk om alla priviligerade istället för att ta plats på andras bekostnad eller säga åt förtryckta och minoriteter att ta plats för att sedan säga åt dem att vara tysta därför att det de säger inte passar normen tänkte så: "Nu håller jag käften och backar för nu är det andras tur att göra sin röst hörd. Det spelar ingen roll vad jag tycker om saken - det handlar inte om mig just nu."  Det betyder inte att du som vit, cis, hetero, kristen, normalviktig, man m.m. inte har problem också. Det betyder att du kan låta de som inte har dina privilegier få prata utan att du avbryter och börjar prata om dina problem. Att du tar deras problem på allvar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En stark kvinna

 
Något jag tänker på mycket och som fortfarande får mig att må lite dåligt då och då är det här med att vara snäll ses som något dåligt. Eller svagt rättare sagt. Nu går det väl alltid att diskutera vad som är snällt. Hur en snäll person är. Men generellt sätt tycker jag att de flesta handlingar och känslor och beteenden som klassas som feminina ses som svaga och löjliga. Inte lika bra som maskulina sätt att vara på. Att mannen ses som normen. Som stark och det optimala sättet att vara på. Och kvinnan ses som svag.
 
 
Ett exempel på det är ju när det pratas om starka kvinnor. Då menas ofta de kvinnor som tjänar miljoner om året och har egna företag och som jobbar tolv timmar om dagen. Det är en stark kvinna. En sådan som gör som männen gör - tar plats och armbågar sig fram. Men kvinnan som också jobbar tolv timmar om dagen, fast inte som ägare till flera olika företag, utan som skurar toaletter och golv, hon ses inte som stark. För hon tjänar inte miljoner om året. Inte ens i närheten. Hon har knappt så det går runt. Men hon får ju skylla sig själv eftersom hon inte har skaffat sig en utbildning. Eller drömt tillräckligt stort och satsat nog mycket. För så heter det också, att kvinnor ska sluta ta på sig offerkoftan och satsa på det de drömmer om. "Det finns ingen eller inget som hindrar er." Som att det fungerar lika för alla människor i samhället. Som att alla har lika lång sträcka fram till samma mål eller samma ork att ta sig fram.
 
 
Och de kvinnorna som jobbar gratis: Mormor som bakar tårtor och passar barn och stickar tröjor och mamma som skurar toaletter, som viker tvätt och handlar och vabbar och lagar julmiddag till 20 pers helt ensam. De kvinnorna ses inte heller som starka. De får skylla sig själva som inte kan säga nej och som offrar sig för andra, som det heter. När blev snällhet lika med att offra sig? Varför ses det som svagt att ställa upp för andra och inte tvärtom? Varför ses det som starkt att fokusera på sig själv och utnyttja andra för att nå sina mål? Därför att det är så männen gör. Och jämställdhet går ofta ut på att kvinnan ska bli som mannen, när jag tycker det borde vara tvärtom. Att män blev mer som kvinnor. Världen behöver fler män som bakar tårtor och skurar toaletter. Som stannar hemma med sina sjuka barn och som jobbar inom hemtjänsten. Inte tvärtom. Vi behöver inte kvinnor som utnyttjar RUT-avdraget och som hatar feminism för de har minsann aldrig kännt sig diskriminerade. Vi behöver jämställdhet i hemmen där mannen och kvinnan delar på arbetet - inte att någon annan underbetald eller obetald kvinna tar hand om hem och barn åt dem. Vi behöver jämställdhet på arbetsmarknaden där kvinnodominerade yrken får odentliga löner och minskad arbetsbelastning - inte sluta satsa på de arbetena helt.
 
 
För det finns alltid tråkigheter som måste tas om hand om och det är nästan alltid en kvinna som får sätta sina drömmar åt sidan för andras skull och ta hand om de tråkigheterna. När vi alla kunde hjälpas åt istället. Då skulle det finnas tillräckligt med tid till både drömmar och måsten. För alla. Jag hoppas på ett sådant samhälle. Ett samhälle där de rika inte fortsätter att bli rikare och de fattiga ännu fattigare och mer utslitna än de redan är. Ett samhälle där hon som jobbar på äldreboendet tjänar lika mycket som han som jobbar på kontor. Till dess kommer jag satsa mer på mig själv än jag har förut. Jag vill återfå min styrka och skaffa mig en stabil inkomst. Jag har blivit riktigt duktig på att säga "nej, jag orkar inte/vill inte" och jag har faktiskt tröttnat på att vara den kvinnan som ställer upp hela tiden, även fast jag tycker det är en fin egenskap. Jag gick in i väggen som 25-åring genom att göra "ingenting" (Ja! Vet inte hur många gånger jag fått höra: "Men du gör ju ingenting, du kan ju inte vara utmattad"). Genom att alltid ställa upp och samtidigt jobba med hårda arbeten och försöka mig på att plugga då och då. Sådana där "onödiga" kvinnoarbeten som inte är så eftertraktade på arbetsmarknaden men som ändå någon måste göra.
 
 
De som inte tycker det låter så jobbigt kan ju prova att jobba inom hemtjänsten eller med lokalvård. De kan prova att lyfta 90-kilos män ur sängen och vara med vid dödsfall och springa om en tok genom staden för att hinna överallt. De kan prova att städa toaletter på en skola eller offentlig plats där majoriteten av urin och avföring ligger utanför toaletten och vänta några timmar och sedan göra om samma procedur på samma toalett därför att om en toalett inte står i någons hem är det tydligen fritt fram att göra vad fan som helst där. De kan också prova på att inte veta hur dagen kommer se ut. Om de kommer jobba eller inte. De kan prova på att jobba 14 dagar i sträck och dubbla skift och aldrig kunna planera någonting eftersom de inte har ett schema. De kan prova på att lägga mestadel av den fria tid de har på att laga mat och passa barn och fixa saker åt andra. Att ha kanske en eller två timmar till sig själva och deras egna intressen och att då vara så trötta att de inte orkar något annat än att se på tv. De kan prova på det och sedan säga att det inte krävs en stark person, både fysiskt och psykiskt, till att klara av det för inte mer än 100 kronor i timmen. Plus flera timmar obetalt arbete åt andra.
 
 
När jag tänker på starka kvinnor så tänker jag på de som tar sig fram på männens domäner och på de som bryter mark för andra kvinnor. Men jag tänker också på min äldre släktings mamma som hela sitt liv jobbade lika hårt som männen på åkern och samtidigt stod ensam för mat och städning och passandet av barn. Hur hon gick upp tidigare än männen för att förbereda och stöka och la sig sist av alla. Jag tänker på hon som är snart åttio år och aldrig fick en chans att bygga en egen karriär därför att det alltid fanns någon annan som behövde hjälp med att få ihop sitt livspussel. Hon som i dag inte får ut många kronor i pension och lider av framfall. Ett framfall hon har fått av att göra det som kallas för ingenting. För hon har tydligen också bara gått hemma hela livet. Jag tänker på de kvinnor som jobbar med att ta hand om äldre och sjuka och barn. De med värk i kroppen och utmattade psyken som inte har råd att göra något annat än att jobba vidare tills de till slut är så utslitna att de blir pensionerade i förtid. Jag tänker på de mammor som arbetar heltid och står för över 70% av hushållsarbetet, eller kanske drar hela lasset.
 
 
Det är starkt av kvinnor att ta sig ända fram till positioner i samhället som vanligen innehavs av män. En kvinna får kämpa mycket hårdare än en man för att bli tagen på allvar. Men det är inte bara hon som är stark. Det är också kvinnan som städar hennes hem och lagar hennes mat och passar hennes barn. För precis som män som jobbar mycket har inte kvinnor som jobbar lika mycket heller tid till sådant, och det är då mycket troligt att en annan kvinna får ta hand om det åt henne och hennes man. Och tjäna mindre än hälften så mycket som vad de gör. Den kvinnan är också stark. Jag tycker det är viktigt att inte glömma det och visa tacksamhet till de som faktiskt får samhället att gå runt och gör det möjligt för andra att nå sina drömmar.
 
 
 
 
 
  

Fröken Frimans krig

 
 
Bild från Svt.
 
 
 
Ni har väl inte missat att tredje säsongen av Fröken Frimans krig sändes under jul? Den, och de övriga två säsongerna, går att se på svtplay.se fram till mars.
 
 
 
Här (klick) kan ni också se en dokumentär i två delar om de verkliga kvinnorna som seriens karaktärer är baserade på. Bland annat Anna Withlock som grundade kvinnokooperativet Svenska hem och Sveriges första kvinnliga läkare Karolina Widerström som tog strid för de prostituerade. Dokumentären går att se ända fram till slutet av juni.
 
 
 
Bild på det riktiga Svenska hem från början av 1900-talet.
Bild från Svt.
 

Historieätarna och modern historia

 
Ni har väl inte missat att en ny säsong av Historieätarna har börjat på Svt? Vad jag har förstått så är det sista säsongen. Jag måste säga att jag har svårt för det mesta de äter, eftersom jag nu för tiden inte äter varken djur eller något som kommer från dem. Men jag tror att mycket av maten som visas i programmet även känns annorlunda och äcklig i allmänhetens ögon. Så som tunga, testiklar och juver till exempel. Tror det är viktigt att vi får se inte bara hur människor har levt förr utan även vad de åt. Att det som var normalt då ses som jättekonstigt nu. Äckligt till och med. Att frasen "det har vi alltid gjort i Sverige" faktiskt inte stämmer på någonting. Det som i dag är tradition var en gång i tiden konstiga nymodigheter. Hur går det där uttrycket? Those who don't learn history are doomed to repeat it, and those who learn are doomed to watch it repeat.". Något sådant. Alltså att de som inte lär sig historia kommer upprepa den, och de som lär sig har inget annat val än att se den upprepas. Och det händer ständigt. Att historien upprepar sig. På många olika plan. Både stort och globalt, men jag tänker att det också sker i individen. Det finns ett annat uttryck som säger något om att vi alla begår samma misstag om och om igen tills vi har lärt oss våran läxa.
 
 
Senaste avsnittet av Historieätarna handlade om 90-talet. Första avsnittet där jag faktiskt har levt och kommer ihåg tidsperioden de undersöker. Kul! Kände igen mycket. Nittiotalet var ju faktiskt hela min barndom. Platådojjor och krusat hår. Pasta med pasta och pasta. Internet som kopplades upp via hemtelefonen.
I slutet av programmet pratar de lite om veganism och feminism och miljötänk, som alla tre började växa eller komma tillbaka i slutet av 90-talet. De pratar mest om vegansim och jag är så glad att jag inte var vegan då. Dels på grund av att internet inte alls var lika stort och information var mycket svårare att få tag på. Men också på grund av allmänhetens inställning och reaktioner. Det verkar ha varit helt okej att håna veganer och andra oliktänkande helt öppet. Inte gömd bakom datorskärmen. I dag är det ju ändå svårt för till exempel media att säga någonting dumt eftersom den mesta forskningen står på veganernas sida. Folk i allmänhet kan heller inte kritisera lika hårt som de verkar ha kunnat förr. Vad finns det att kritisera? Förlåt för att jag inte dödar djur eller bidrar till de största utsläppen, skogsskövlingarna, vattenförbrukningen och importen, liksom.
 
 
Men det finns fortfarande hån och kritik och det sprider sig fort över internet, men också irl. Vilket gör det jag försökte få fram för något inlägg sen så konstigt i mina ögon. Jag har fått försvara mitt sätt att leva och blivit hånad för det, jag vet inte hur många gånger. Människor (män) har till och med blivit arga och skrikit åt mig därför att jag inte tycker som de. Jag har fått kritik för att jag inte rakar mig eller bär bh. Människor har försökt tvinga mig att dricka alkohol, även fast jag inte vill. De har krävt förklaringar till varför jag röstar som jag gör och jag har minsann fått höra att det är på grund av mig och de som röstar som jag som det är så dåligt i Sverige. De tv-program jag kollar på, den musik jag lyssnar på och de intressen jag har har blivit hånade så länge jag kan minnas. Inte så mycket nu som under tonåren, men det händer fortfarande. Sådan kritik är liksom okej. Men när jag kritiserar beteenden som anses normala men som jag inte tycker är okej, då helt plötsligt är det viktigt att respektera andras val och åsikter. När normen kritiseras är det inte okej, men att håna feminister/veganer/"pk-maffian"/homosexuella/överviktiga/personer med annat ursprung eller alla som helt enkelt inte är som vi "ska" vara eller tycker så som vi "ska" tycka är helt okej. Det är alltså helt okej att ifrågasätta någon som inte delar eller behagar allmänhetens åsikter. Någon som inte är "normal". Men när jag, och andra, ifrågasätta allmänheten: "Varför röstar du på det och det partiet? Hur kan du bidra till möiljöförstöringen så frivilligt? Varför tycker du inte att kvinnor ska ha samma rättigheter, friheter och skyldigheter som män?" då pushar jag på andra mina egna åsikter och är en sådan där jobbig, militant typ.
 
 
Jag är glad att jag lever nu. Jag kan inte föreställa mig hur det var att vara bland de allra, allra första. Jag är bara liiiite, lite före den allmäna utvecklingen. När jag gick på gymnasiet, för inte mer än tio år sedan, fanns det kanske fem ekologiska produkter att köpa i mataffären - nu finns allt ekologiskt. För bara två år sedan, när jag kom ut som feminist, fick jag höra att män och kvinnor har exakt samma möjligheter och att klä sin son i klänning, måla hans naglar eller fläta hans hår var lika med barnmisshandel. I dag tycker de allra flesta att det inte är okej för arga, vita män att våldtäkts-  eller mordhota kvinnor och att barn ska få klä sig hur de vill. Men det finns ju de som fortfarande blir upprörda när det inte går att se på ett barns utsida vilket kön det "tillhör". Speciellt inte om barnet vill vara lucia, tydligen...
 
 
Jag vet att veganism kommer att fortsätta växa. Vi har liksom inget val. Världen blir mer och mer civiliserad och jorden klarar inte den enorma påfrestning som det innebär att äta kött och djurprodukter. Köttkonsumtionen kommer att minska. Eller så gör den inte det. Men båda scenarion får mig ändå till samma slutsats: att jag ska fortsätta vara vegan och prata om veganism. Hur ska vi nå förändring om det inte är tillåtet att prata om förändring? Knappt ens tillåtet att förändras.
 
 
Det är jobbigt för de allra flesta att ifrågasätta sättet en själv lever på. Att göra förändringar. Men du är inte ensam. De allra flesta av oss har de senaste åren fått oss en eller två eller flera rejäla tankeställare. Kanske är det alldeles för jobbigt att ändra sitt beteende och sina handlingar. Det är okej att känna så. Alla klarar inte av det. Det är en enorm press. Men sluta skamma eller trycka ner de som faktiskt ändrar sig eller kämpar för att förändra bara för att ditt eget samvete tynger ner dig. Det är okej att inte orka. Vi är människor och vi är faktiskt inte bra för miljön eller djurens välmående någon av oss. Men sluta försvara det som inte är moraliskt försvarbart. Vi gör alla våra fel och misstag, och det är okej. Men det hjälper inte att förneka sanningen.
 
 
Nu ska jag försöka släppa det här och fortsätta leva mitt liv. Det är inte ofta det brister, men ibland så. Det är faktiskt väldigt tungt att bli kritiserad för att äta spenat, tycka att kvinnor ska ha samma rättigheter som män och att vilja att framtida generationer ska kunna andas luften och dricka rent vatten. Speciellt när det inte tillåts att kritisera tillbaka i samma utsträckning.
 
 
Men så är det och jag har faktiskt tro på att människan kommer lyckas vända det här. Även fast det kanske inte verkar så på mina texter.
 
 
 

I teorin är världen rättvis

 
 
 
 
Alla har rätt till sina åsikter. Utom veganer. Och feminister. Och miljökämpar. Och alla andra som inte tycker som normen tycker. Jag startar aldrig, ALDRIG, en diskussion eller konversation med någon om dessa ämnen om inte personen i fråga tar upp det först. Oftast är jag ändå bara tyst och nickar, för vad jag än säger kommer det ses som att det var jag som startade diskussionen och att jag försöker övertyga eller pracka på den andre mina egna åsikter. Och det ses alltid som en diskussion. Kan aldrig bara handla om ett samtal.
 
 
Jag lämnar alltid mina egna känslor utanför och håller mig till fakta. Även fast jag bara vill gråta och skrika åt normen att sluta upp med att förtrycka och döda för det är så hemskt och fel och onödigt. Men jag gör det inte. Faktan får säga sitt. Sanningen upprör nog mycket.
 
 
Normen å andra sidan är inte försiktiga med sina ord. De sitter i mitt hem och tuggar på lik. De pratar om hur gott det är med bröstmjölk stulen från mammor som blir våldtagna och fråntagna sina barn om och om igen för att hålla sin mjölkproduktion igång tills de som utslitna femåringar blir skickade till sin död och hamnar i korvar och djurmat. De skriker åt mig att jag har knäppa ideer och ska vara tyst. De säger till mig att feminister inte har någon plats i politiken och att de är galna och har pms när de säger att de hatar män som grupp för allt de gör mot kvinnor. En sa till och med till mig att om han fick en chans att mörda någon så skulle det vara lady dahmer (som är en känd feministprofil) och förhoppningsvis få slut på "tramset". Feminister är det väl okej att mörda? De säger till mig som har brytt mig om och läst på om miljön sen jag var sexton år att det är ingen idé att göra några förändringar och de förslag jag kommer med är fel, omöjliga att genomföra eller helt enkelt förstör naturen och miljön mer. Jag säger sällan emot. Jag sitter tyst och håller med. För jag orkar inte. Jag vågar säga emot, men jag orkar inte alltid.
 
Men ibland orkar och vill jag. Och det finns de som orkar konstant och som inte heller tar någon skit, som Grynet säger. Som blir förbannade över orättvisor och förtryck och som blir kallade för nazi-si och nazi-så när det brister för dem. Eller om de helt enkelt inte ger sig. Inte låter sig tystas ner. Alla som har fått nog och kritiserar normen och förtryckarna med hög stämma och ociviliserade ord eller inte ger sig blir kallade för nazister. Men att kalla normen för någonting fult när de spyr ut galla och otrevligheter är inte tillåtet. Även fast det är mycket mer rimligt att kalla en köttätare nazist eftersom de stöttar sådana handlingar. Fast mot djur då, men då ses det ju som okej. Vissa djur i alla fall.
 
 
 
 
 
 
Ni vet väl vem det är mest synd om i hela världen? Den köttätande, vite, heterosexuella mannen. Han som inte har blivit kritiserad förr och som nu blir det och blir ledsen och obekväm. Inte våldtagen. Inte misshandlad. Inte dödad. Obekväm. Av sanningen. Han är heller inte så bra på att diskutera, för så fort han har slut på argument ber han den han pratar med att hålla käften. På olika sätt. Det kan vara rent ut: "Håll käften, hora/feminazi/vegankräk" osv. Men oftast mer diskret som "Ja, ja, lilla vän. Det är bra att du har en åsikt" eller klassikern "Nu avslutar vi diskussionen här". För det är ju självklart han som bestämmer när den andre ska sluta prata. Blir så trött! Säg emot mig hur mycket du vill. Du behöver inte hålla med mig ett skvatt och vill du inte diskutera - sluta diskutera. Men säg INTE åt mig att vara tyst!
 
 
Jag ber om ursäkt om jag märker att någon blir ledsen av det jag har sagt. Jag ber om ursäkt om jag använder fel ton eller uttrycker mig oklart. Men jag ber inte om ursäkt för att jag säger sanningen och står upp mot orättvisa. Blir du upprörd av fakta är det dig själv och din bild av världen du måste jobba på. Sanningen måste få komma fram! Censur är dåliga grejor. Och normen måste få kritiseras! Det är den som syns och hörs mest och den är inte rättvis. Andra åsikter och tankar måste få komma fram. Slå upp valfri tidning och det är normens åsikter du får läsa mest om. "Aaaa, men det står mycket om feminism och miljön också." Nej. Det gör det inte. Vi är inte vana att se eller höra något annat än normen. Det står mycket mer om annat nu än det gjorde förr och folk tycker att det är överallt. När så inte är fallet. Ett solklart exempel på det är en kommentar om årets upplaga av tv-programmet Bonde söker fru där det i år är två kvinnor och två män som söker kärleken. Jämställt alltså. "Va fan! Är det bara kvinnor med i år eller?!"
 
 
Jag har ingen att prata med. Jag känner inte att mina åsikter blir respekterade eller att jag ens får yttra mig om jag inte är väääldigt vag. Medan andra får säga all kinds of crap till mig. Det är inte okej, men det är så det är. Jag vill ärligt talat inte diskutera med någon. Men jag vill få känna att mina åsikter räknas och blir hörda och jag tänker inte sluta säga att förtryck är fel och oförsvarligt år 2016 med all den information vi har. Inte att någon människa är perfekt och aldrig felar. Det gör vi allihop och det är inte mer än mänskligt, som uttrycket så passande säger. Men vi kan i alla fall försöka leva så rättvist det går och sluta försvara handlingar och strukturer som inte är okej. Oavsett om vi medverkar till dem eller inte. Och framför allt lyssna på de som blir förtryckta och inte förminska deras upplevelser. Också lyssna på de som står upp för dem som inte kan föra sin egen talan. Och det måste vara tillåtet att prata om vilka vägar vi kan gå och vad vi kan göra för att nå en mer rättvis värld. Jag vill inte få det att framstå som att jag är perfekt. Jag är priviligerad som tusan och jag vet att jag inte är klanderfri. Men jag skulle aldrig försvara de saker jag gör som förstör eller säga till någon att hens känslor eller upplevelser inte räknas eller borde tas på allvar.
 
 
Tack och lov för bloggen. Tack. Och. Lov. Annars hade jag gått sönder för länge sen.
 
 
Alla har rätt att få uttrycka sina åsikter och prata om sina ideal och livsstilar utan att bli hånade, skammade eller nedtryckta. Även veganer, feminister och andra frihetskämpar. I alla fall i teorin. Vet att verkligheten ser annorlunda ut.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sista bilden är från Vegan Sidekick som finns på facebook.
 
 

Vattumannens tidsålder

 
Hade tänkt skriva ett långt inlägg om den nya tidsåldern, men jag har ingen lust längre. Känner att jag har mycket annat att fixa med som tar tid från bloggen. Så det blir ett kort. Vill ni veta mer om vattummannens tidsålder så är internet full med information. Du hittar mest om du söker på engelska. Vattumannens tidsålder heter the age of aquarius på engelska. Här kommer min filosofiska tolkning:
 
 
En tidsålder är ungefär 2150 år lång. Vi är just nu i slutet av fiskarnas tidsålder och håller på att övergå i vattumannens. Det finns olika teorier om vilket år detta kommer ske. En populär teori är Rudolf Steiners som påstår att detta kommer ske år 3573 och att vi i sådana fall är i början av fiskarnas tidsålder i stället för slutet, medan många tror att övergången redan hände år 1844 och att vi alltså redan har gått över i vattumannens tidsålder. Eftersom vi sakta rör oss mot en ny tidsålder under 2150 år tror inte jag att det är någonting som märks jättetydligt. Vi kommer inte vakna upp en dag och allting är annorlunda. Det är mer som tidsvattnet eller årstiderna som sakta gör entré utan att vi egentligen lägger märke till varje liten förändring.
 
 
Inom många antika kulturer kommer världen gå under runt år 2000. Jag ser det som symboliskt för att världen kommer förändras mer drastiskt under dessa år än den har gjort tidigare och att det är ett tecken på att vi förmodligen är väldigt nära en övergång. Det finns olika åsikter om vad som kommer dominera vattumannens tidsålder. En del tror att det är då människan kommer ta över jorden helt och teknologin verkligen blommar ut - en sci-fi-framtid. Den mest kända teorin är dock den som hippie-rörelsen under 60- och 70-talet blivit symboler för: fred, kärlek och förståelse. Jag hoppas och tror att det är det som den nya tidsålderna kommer bestå av och jag tycker mig se många tecken på det. Feminism, veganism, miljötänk och jämlikhet överlag växer och blir mer och mer normen. Inte bara människors lika värde utan även icke-mänskliga djurs och naturens dito tar mer och mer plats i olika kulturer. Visst ökar främlingsfientlighet också, men kolla in motståndet! Människor över hela världen står upp mot orättvisor och jag tror att det kommer fortsätta och till och med växa.
 
 
Turbulens följer med förändring. Många vill inte förändras. Det är jobbigt, men jag tror att det lättaste sättet att klara av det är att rida på vågen. Försöka anpassa sig så mycket det går. De som krampaktigt håller kvar vid det som var och känns bekvämt kommer självklart känna sig väldigt obekväma med det nya. Det ser vi väldigt tydligt genom att studera vilka det är som röstar högerextremt i världen: vita, heterosexuella män. Vattumannens tidsålder brukar också kallas för kvinnans tidsålder. August Vandekerhove skrev redan år 1890 i en tidningsartikel att när vi går in i den nya tidsåldern kommer kvinnan äntligen vara jämställd mannen. Och med det föjer det mesta, tror jag. Människan har delat upp känslor, handlingar, attribut i maskulint och feminint. I 10 000 år har det maskulina varit normen och det feminina setts som svagt. Och eftersom det genom tiderna (olika mycket) har varit väldigt noga med vilka som ska ha vilka attribut så har det blivit så att de som samhället tycker ska uttrycka sig mest maskulint (männen) är normen. Idealet. Medan de som blivit tilldelade mer feminina uttryck och känslor (kvinnorna) har setts som svagare och inte ens haft rätten att vara med och bestämma. Vi har alla både det som vi kallar maskulinitet och femininitet i oss. Det är samhället som säger åt oss hur mycket vi får visa av de båda. Helt beroende på vad vi har mellan benen. Om kvinnan äntligen ses som helt likvärdig mannen, kommer feminina attribut och känslor, de som endast kvinnor har haft lov att visa, inte ses som svaga och löjliga längre utan vara lika mycket respekterade som de maskulina. Tänk er en värld där snällhet, ömhet och förståelse kanske till och med kommer styra? Den världen kan ju inte vara annat än vacker tror jag. En kosmopolitisk värld.
 
 
Här (klick) kan ni se en kort film på 17 minuter om kosmopolitism. Det handlar inte så mycket om att resa eller uppleva andra kulturer, utan mer om din inställning till det som är annorlunda än det du är van vid. Du kan ha levt på samma plats, ätit samma typ av mat och umgåtts med samma sorts människor hela ditt liv och ändå ha ett öppet sinne. På samma sätt som du kan ha rest världen runt och provat det mesta och ändå tycker att vissa personer och kulturer är bättre eller sämre än andra.
 
 
Jag har accepterat att under min livstid kommer det vara turbulent i världen, men jag hoppas att vi är påväg mot ett kosmopolitiskt samhälle. Att det är den värld vi kommer landa i när vi nu når den sista tidsålder. Det är som människans slutprov. Allt det vi gjort. Allt vi har skapat men också förstört. Har vi lärt oss någonting av det? Eller kommer vi fortsätta vår färd mot undergång? Vem vet? Jag kan bara hoppas på det bästa och arbeta med att göra mig själv så kosmopolitisk och rättvis som möjligt. Och försöka hålla mitt hjärta mjukt i en hård värld. Det är inte lätt. Det är inte lätt... Många av mina val ses som annorlunda och jag blir därför ofta mött med aggressivitet från de som inte vill att någonting ska förändras. De som försöker hålla kvar. Jag har blivit tuffare och hårdare med åren, så som många kvinnor har. Vad ska vi göra när vi blir behandlade som skit? Men jag tror ändå stenhårt på att det är de som är hårda och kalla som ska ändra sig, inte de som är mjuka och snälla. Tror det är så vi når jämställdhet och jämlikhet. Men det är svårt... Så ni som kan - sprid kärlek och positivitet! Jag jobbar på att joina er.
 
 
 
This is the dawning of the age of Aquarius!
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0