Stockholmssyndromet

 
 
För ett tag sedan skrev jag om skönheten och odjuret och om hur modig jag tycker att Belle är. Bland annat gillar jag hur hon vägrar ändra sina åsikter, trots att hon för det första blir utfryst och mobbad i sin hemstad och för det andra blir tillfångatagen av en stor, stark och arg man som skriker åt henne och straffar henne när hon inte gör som han vill. Situationer som kan få de flesta människor att kuva sig. Men inte Belle. Hon försvarar heller inte odjurets beteende, även fast hon senare blir kär i honom. Hon lider alltså inte av stockholmssyndromet, som ju är när offret börjar försvara förövarens handlingar.
 
 
 
Vet ni dock vilka som lider av stockholmssyndromet? Majoriteten av alla kvinnor. Vi försvarar mäns beteende hela tiden - och dömer andra kvinnor för samma beteende.
 
 
 
Leif GW Persson är en skön snubbe som tycker att barn är jobbiga, men han ställde ändå upp som barnvakt då och då åt sina egna barn, eftersom han gillar barn efter en viss ålder. Charmigt! Mikael Persbrandt har bråttats med missbruk och bipolär sjukdom i många år. Stackarn! Inte undra på att han har hamnat i strul med lagen och inte varit en ansvarstagande pappa. En av de killarna som kastade sten efter mig när jag gick hem från skolan var egentligen en stor och gosig nallebjörn innerst inne, tyckte de tjejerna som han inte gav sig på. Han som gjorde mig fysiskt illa därför att jag skvätte vatten på honom i badbassängen kallas i dag för världens bästa och snällaste pappa på facebook av sin sambo. Den där snälla killen som inte fick ligga med tjejen även fast han varit så snäll, inte konstigt att han blev arg och sa upp bekantskapen med henne.
 
 
Om en flicka slåss eller säger någonting elakt i skolan kallas hon för bitch. Hon ses som genomrutten och elak. Om en kvinna knarkar eller dricker är det få som tycker synd om henne. Hon får skylla sig själv helt enkelt. Om en mamma skulle säga att hon inte varit så involverad i sina barns uppfostran, att hon inte har varit intresserad, att pappan fick sköta det där, då skulle hon få en hatstorm utan dess like emot sig. Ingen skulle tycka det var charmigt. Varför försvarar vi då pojkar och män när de beter sig så här?
 
 
Och varför döms kvinnor så hårt - när män kommer undan med så mycket? Varför försvarar vi alla pojkar i skolan som slåss med att de har det svårt hemma och kräver att de som dessa pojkar provoceras av ska tänka på att ändra sig och inte göra de stackars pojkarna arga. Ansvaret läggs inte på de som slåss utan på deras offer. Självklart är dessa pojkar snälla innerst inne. Absolut! Men det betyder inte att vi måste försvara deras beteende och lägga skulden på offren. Något som jag tycker patriarkatet genomsyras av - kvinnor har ansvaret för mäns beteende.
 
 
Det är inte synd om vita, kränkta män. Det är synd att män måste leva upp till machonormen och det skapar problem för dem, kvinnor och icke-binära. Men det beror på de rådande könsrollerna, något som dessa kränkta, ledsna män mer än gärna upprätthåller. Vilket får mig att tro att de inte är så ledsna och kränkta egentligen, eftersom de inte verkar villiga att lösa problemet. De verkar bara tycka det är jobbigt med mer ansvar. Jobbigt att kvinnor inte försvarar dem lika mycket längre.
 
 
Vi behöver inte hålla män om ryggen och lägga skulden på varandra. Vi behöver bli botade från vårat stockholmssyndrom och kräva att män tar större ansvar. Jämställdhet borde inte handla om att kvinnor ska ta efter män och skita i sina barn och slåss och skrika och säga elaka saker. Det borde handla om att män tar på sig mer ansvar - och att kvinnor tillåts göra fler misstag.
 
 
För att fela är mänskligt och medan män tillåts vara just människor och göra nästan hur många misstag som helst har inte kvinnor samma frihet. Där är det mer "one strike and you're out" som gäller. Dömd för alltid av ett enda misstag. Straffad av samhället. Av både män och kvinnor. För ja, kvinnor snackar skit om kvinnor (Har ni hört mammor prata om andra mammor någon gång? Herre min je så mycket skammande!). Kvinnor snackar skit om kvinnor och försvarar män. Men! Män snackar OCKSÅ skit om kvinnor och försvarar sitt eget och andra mäns beteende. Om de över huvud taget ens reflekterar över det. Det blir liksom så när mannen är norm. Mannen hyllas - av kvinnor och män. Och kvinnan skammas - av kvinnor och män. Fattar dock inte varför fokus läggs på tjejers skammande av en del, när mäns skitsnack och våld är ett mycket större problem.
 
 
Är så himla trött på det där påhittet att kvinnor bara backstabbar och är lömska. Okej, vi pratar skit om varandra. Trycker ner varandra. Men männen då?? De dödar och slår ju för tusan varandra! Och kvinnor. Och pratar skit.
Och ärligt nu, vilka är det som finns där när det verkligen gäller? När du var liten och hade sår som behövdes plåstras om. När du var ledsen och behövde någon att prata med. Var det kvinnor eller män du vände dig till? Vem var det som såg till att du fick i dig mat och att du la dig i tid och packade dina matsäckar till utflykter och såg till att fotbollskläderna alltid var rentvättade. När du i dag behöver hjälp med barnvakt eller städning eller matlagning - vilka ställer upp?
 
 
Feminsim handlar inte om att låta kvinnor bete sig hur som helst och komma undan med dumt beteende - det handlar om att låta män komma undan med mindre och att ge kvinnor större svängrum. Det handlar om att se strukturer i samhället och vilka konsekvenser de får. Varför är barn arga på sin sönderstressade mamma som kanske tappar humöret och glömmer saker ibland, men inte på sin coola GW-farsa som träffar dem sporadiskt och då självklart är glad och har massor av energi och lust att hitta på roliga saker med dem? Varför är flickor arga på coola tjejgänget som sprider rykten, men inte på killgänget som pratar om horor och feministfittor?
 
 
På grund av att vi lever i ett patriarkat där män ses som människor och kvinnor som kvinnor. Och vi försvarar det.
 
 
 
Natashja Blomberg (ladydahmer.nu) har skrivit mycket om kvinnor och stockholmssyndromet, och jag är inte säker på hur mycket jag har "snott" från henne i det här inlägget. Eftersom jag håller med om det mesta hon skriver. Sök på "ladydahmer" och "stockholmssyndromet" om du vill läsa hennes texter. Briljant blogg!
 
 

It's a pity and a sin, she doesn't quite fit in

 
 
 
 
Nu har jag sett den nya Skönheten och Odjuret. Och jag tyckte den var så bra. Jag gillar sagor väldigt mycket, och den här sagan är en av de vackraste. Det råder många åsikter om huruvida Disney-filmer är bra eller dåligt att visa för små flickor. Själv har jag sett både Belle och Ariel (Den lilla sjöjungfrun) som förebilder. Inte som barn, men som tonåring. Lite sent kanske? Men jag kunde känna igen mig väldigt mycket i deras längtan bort. Till något annat. "Jag vill nåt mer än leva småstadsliv" som Belle sjunger. Också deras utanförskap. Att inte riktigt vara som alla andra. "Ja det vore bäst förstås om hon var en av oss" sjunger byborna om Belle och pratar om hur konstig och annorlunda hon är bakom hennes rygg. Jag kan känna igen mig i det.
 
 
Det finns en enorm trygghet och gemenskap i att växa upp i ett litet samhälle där alla känner alla. Men om du inte passar in, om du blivit stämplad som konstig och annorlunda, är det inte alls tryggt. Då är det bara otäckt och kvävande. En känsla av alla mot en. Speciella personlighetsdrag och idéer slipas bort så att ingen ska vara annorlunda. Därför är det också så lätt att bli den som är annorlunda om en inte riktigt orkar dölja och sudda ut sitt sanna jag. Som jag tyvärr tror att många gör. Jag hade ändå tur som är född och uppvuxen på ett litet ställe, inte inflyttad. Det är värre för de som kommer från andra ställen, andra länder. Har annan kultur och religion. Och ska försöka passa in på mindre orter. Jag var bara konstig, inte accepterad (klädde mig "konstigt", hade "konstiga" ideer och beteenden etc.) men hade ändå sådant som tradition och kultur gemensamt med övriga samhället.
 
 
Belle går sin egen väg. Hon vet att hon ses som annorlunda, men vägrar ändra på sig. Hon är modig. Hon står upp mot och totaldissar den snyggaste killen i stan. Hon rider ut själv och letar efter sin försvunna far och tar sedan hans plats som fånge. Hon vägrar att ändra sina åsikter trots att hennes fångvaktare hotar och skriker åt henne. Hur kan det vara en dålig förebild? Odjuret är en dålig förebild. Han är en rövhatt som tar ut sin ilska på andra. Och det håller jag med om att det är problematiskt. Att unga flickor ser dessa filmer och tror att kärlek är så. Lär sig att det är så killar ska behandla tjejer. Nej, nej, nej! Ingen har rätt att behandla dig så! Var som Belle om du orkar - säg ifrån. Ta ingen skit. Strunta i Odjuret. Det är inte hans film - det är Belle som är stjärnan och hjälten.
 
 
 
Det som jag kan tycka är problematiskt med Disney-filmer är att det nästan alltid är en man som hjälper kvinnan att ta sig dit hon vill. Hur stark och självständig hon än är. Och det är klart det sätter sig någonstans i hjärnan på flickor. Att de ändå alltid behöver en man. Nej! Du som flicka, tjej, kvinna är så stark i dig själv. Du behöver absolut ingen man för att ta dig dit du vill eller uppleva lycka. Det klarar du alldeles på egen hand. Visst är det svårare och farligare för icke-män att ta sig fram i samhället, det går inte att förneka, men du har lika mycket styrka i dig som män!
Sen så är det ju det här med Disney-prinsessors utseende. De är alla vackra. Felfria till och med. Det är ju livsfarligt om flickor tror att deras midja ska se ut på det viset. Eller näsa, hår, fötter - vad som helst. Och så kan jag inte låta bli att undra om Belle hade kommit så lätt undan med sitt annorlunda beteende om hon inte var snygg. Hade hon setts som ful av samhället hade folk mycket troligt kastat sten efter henne och strypt henne på "skoj", så som de gjorde mot mig i skolan. Jag var väldigt självsäker och annorlunda - men också ful. Och det gör fysiskt ont! Inte bara psykiskt. 
 
 
 
 
Något som jag tycker Belle och andra Disney-prinsessor har gemensamt är deras förmåga att behålla sitt inre mjukt och kärleksfullt. De ser det goda i människor, hur miserabelt de än lever. Så starkt! Det är så synd att sådana egenskaper ses som svaga. Föräldrar vill inte att deras döttrar ska se på prinsessfilmer och bli "svaga". De ska istället uppfostras till att bli tuffa och hårda som pojkarna. Men tänk om det vore tvärtom. Tänk om alla små pojkar fick se Belle och Ariel och framför allt lära sig att se upp till dem. Om pojkar fick se på filmer med kvinnliga huvudrollsinnehavare och lära sig att se upp till dem så skulle det inte heta chick flicks. Då skulle inte filmer som klarar bechdel-testet förlöjligas. "Höhöhö, va ska de göra om Ghostbusters med bara kvinnor i huvudrollerna? Löjligt! Den kan en ju inte se, det blir ju en tjejfilm!". Tjejer får lära sig att känna igen sig i både killar och tjejer. Vi tittar inte på Sagan om ringen utan att kunna relatera. Vi känner igen oss i Luke Skywalker och i Harry Potter. Medan killar får lära sig att hålla sig borta från allt som är "tjejigt". Tänk om de fick lära sig från att de var små att förstå alla. Inte bara sitt eget kön och de som beter sig så som samhället har bestämt att de födda med snopp ska bete sig.
 
 
 
 
 
Kanske skulle vi få se en sådan här saga då? För i nuläget ger inte snygga killar fula tjejer en chans. Det finns inga sådana filmer. Jo, om det inte visar sig att tjejen visst är snygg efter hårnoppring och korsett och ny frisyr och make over a la ändra-allting-som-är-hon. Killar får inte lära sig att se förbi det yttre och falla för insidan. Kanske på grund av att de inte får se på prinsessfilmer och lära sig att identifiera sig med Belle - utan bara med Odjuret och alla andra i filmen som är män?
 
 
Belle blir kär i den som höll henne fången och behandlade henne som skit. Jag håller med om att det är problematiskt. Men jag väljer att se sagan och dess budskap på ett annat sätt. Odjuret var elak och Belle sa ifrån. Hon stod på sig och vägrade acceptera sådant beteende. Men hon försökte också förstå. Och med sin godhet och empati nådde hon ända in. Till skillnad från någon med Stockholmssyndrom så ändrar hon inte sina åsikter till gärningsmannens eller försvarar hans beteende - det är han som ändrar sig. Hon blir inte kär i han som höll henne fången - utan i den vackra människan han blev med hjälp av kärlek.
 
 
För visst är det väl så? Att alla elakingar och otäckingar har fått alldeles för lite kärlek. Att kramar och vänliga ord kan tina det mest frusna hjärta. Inte att ens egen olycka på något vis ursäktar elakt beteende. Men det förklarar det. Och lösningen borde vara att ge våra barn, framför allt söner, så mycket kärlek och kramar och närhet att de blir fulltankade och i sin tur kan ge kärlek. Till både sig själv och andra.
 
 
Och läsa mer sagor för dem som handlar om sådana beundransvärda hjältar som Belle!
 
 

Lilla Berlin <3

 
 
 
 
Några favoriter från humorserien Lilla Berlin ritad av Ellen Ekman.
Älskar den serien!
 
 
Här (klick) hittar ni böcker med samlade seriestrips.
Ni kan också följa Lilla Berlin på facebook och på instagram @lilla_berlin.
 
 
Hett tips för alla som vill ha mer feminism, veganism och humor i sitt liv!
(Och massa annat!)
 
 

Bara få va mig själv

 
 
 
 
Tuttlös och hårig.
 
 
 

Jag känner mig uppskattad

 
 
 
 
Vet ni att jag får blommor på alla hjärtans dag? Varje år. Helt och hållet Mats eget påhitt, har aldrig nämnt något om att jag vill ha det. På bilden ser ni årets vackra bukett.
 
 
Har tänkt skriva det här inlägget ända sen jag skrev det förra, men har inte haft tid. Jag vill inte att det ska råda några missförstånd. Jag älskar Mats och jag känner mig väldigt uppskattad. Nu. Det tog ett tag att nå fram till honom, eftersom vi ser världen på olika sätt, men nu uppskattar han verkligen allt jag gör. Och det känns så bra.
 
 
Han tackar mig för att jag lagar mat. Varje dag. Så där innerligt att jag blir helt tagen. Han ser när jag har städat och visar djup tacksamhet för allt jag gör. Han ifrågasätter ingenting eller kallar mig pedant - han visar mig respekt. Han är exakt precis så som jag vill och behöver att han ska vara. En drömpartner. Inte för att jag någonsin har haft en klar bild av hur en sådan ska vara, men ju äldre jag blir desto mer känner jag vad det är jag behöver från min partner. Kärlek, absolut! Och det får jag i massor. Men det finns andra pusselbitar också.
 
 
Vi är ett team. Vi hjälper varandra. Och det känns så bra att han har förstått att det jag gör inte är "ingenting" eller "onödiga" grejor. Nu väntar jag bara på att samhället ska inse samma sak. Att kvinnosysslor och yrken får samma höga status som de mansdominerade ditona. Att alla utbrända och utslitna och sjuka tas om hand på samma vis som de friska och lönearbetande. Alla som inte kan eller vill leva efter mannen som norm behöver också känna sig delaktiga och sedda. De som tycker det finns andra, bättre vägar att gå. Som går sönder av stressen i dagens samhälle. Vi är alla ett team. Och vi hjälps åt på olika sätt i samhället och borde alla behandlas med respekt.
 
 
Så. Nu hoppas jag att det inte är någon som går och tror att jag är olycklig i min relation eller att min man är ett rövhål. För det är han inte.
 
 
Och jag uppmuntrar er igen att vara med i pensionsupproret och skicka tillbaka era oreanga kuvert om ni inte gillar diskrimineringen inom pensionssystemet. En av många diskrimineringar i samhället. Men många bäckar små! Till slut ska ni se att vi lever i en jämställd, jämlik och rättvis värld.
 
 

En trött kvinna som fruktar pensionen

 
 
Jag nämner lite då och då att jag är utmattad och trött, men jag vet inte om jag någon gång har förklarat hur trött jag är. Eller om det ens går att förklara. Sen så tänker jag att det inte spelar någon roll. Att jag inte är skyldig någon en förklaring. Poängen är att jag är så trött att jag inte kan jobba. Inte med de jobben jag kan få utan körkort och universitetsutbildning. De jobben är slitsamma. Och det orkar jag inte längre. Kommer aldrig orka igen. Jag orkade fram tills att jag var 23 ungefär, men kroppen och psyket började säga ifrån redan när jag var 21. Kanske ännu tidigare.
 
 
Det är inte bara på grund av de psykiskt och fysiskt tunga jobben som jag är trött. Jag är också trött på grund av att jag inte får vara trött. Det respekteras inte att jag behöver vila. Om jag hade haft ett lönearbete hade jag blivit sjukskriven. Men det går ju liksom inte att sjukskriva sig från livet. Jag har varit beroende av att omgivningen respekterat att jag är sjuk - men det har varit väldigt svårt att få fram det. Speciellt när jag har varit så utmattad att jag inte kunnat prata ibland. Mina "nej" och "jag orkar inte" respekteras inte så mycket som jag skulle vilja och behöva att de gör. Inget jag kan göra åt saken annat än att "gilla läget" och försöka bli frisk så fort som möjligt så att jag kan bestämma över mitt eget liv mer än vad jag kan nu. Blir så himla irriterad på kommentarer om att jag bara går hemma hela dagarna och inte gör någonting. Om de bara visste. Om de kunde leva i min kropp EN dag och känna utmattningen. Usch för folk! I början av min utmattning hade jag olika mål. Det har jag fortfarande, men jag har ingen deadline längre. För ett par år sedan när jag låg i sängen och knappt orkade gå de fem metrarna till toaletten tänkte jag: Till sommaren ska jag orka gå promenader igen. Nu har jag liknande mål, men jag sätter ingen tid på dem. Det kommer när det kommer. Och jag vet att det tar längre tid än jag tror. De här åren har jag verkligen fått jobba med mitt tålamod.
 
 
En av anledningarna till att jag har känt en stress över att bli frisk så fort som möjligt är ju det där med lönearbete. Utan en fast inkomst kommer jag aldrig att känna mig fri. Självständig. Och jag har kämpat sen jag tog studenten 2008 med att få en fast anställning eller utbildning. Vilket som än kom först. Jag lyckades aldrig innan jag gick in i väggen. Det känns ganska förjävligt. Att jag är snart trettio och varken har utbildning, lönearbete eller körkort.
 
 
I Sverige i dag måste en arbeta heltid som fast anställd i fyrtio år för att få en pension som hamnar över EU:s fattigdomsgräns. Annars blir en fattigpensionär. Alltså en får mindre än 11 000 kronor i månaden. Jag kommer alltså att bli fattigpensionär. Jag orkar inte jobba heltid. Som jag känner det nu kan en halvtidstjänst gå inom några år kanske, men det kan jag ju inte veta säkert. Dagens pensionssystem är anpassad efter den heltidsarbetande och fastanställda mannen. Ändast lönearbete räknas. Men de som jobbar deltid, tar ut mest föräldraledighet, är arbetslösa eller sjuka och jobbar gratis i hemmet och åt andra, de förlorar väldigt mycket på det här systemet. Och de personerna är främst kvinnor.
 
 
Och där kommer vi till den största orsaken till att jag är trött: Jag är kvinna. Jag jobbar helt gratis med att tvätta kläder och laga mat och bära hem tunga kassar och dammsuga och skura och diska och komma ihåg födelsedagar och köpa presenter och påminna och passa barn och trösta och uppmuntra och underhålla. Har jag nämnt att min partner har sju syskon? Vem tror ni det är som fixar presenter och som hjälpte dem och passade dem när de var yngre och hälsade på? Har jag nämnt att min partners syster bor hos oss i tre år? Vem var den enda som förstod hur mycket ansvar och mer jobb det innebär att bli extraförälder till en tonåring och som förgäves sa nej till det ansvaret? Jag kan ge er en ledtråd: Det var inte min partner.
Vem av mig och min partner tror ni det var som inte ville flytta in i vår fina men dyra hyresrätt därför att hen visste att vi inte skulle kunna spara några pengar till varken hus, bröllop eller pension? Vem var det som förgäves försökte förklara att det inte går att bara ha kvar 1000 kronor i månaden efter att hyra, vatten, el, försäkring, mat m.m. är betald? Att en måste ha pengar sparade därför att saker går sönder hela tiden och oberäknade utgifter är något en får räkna med nästan varje månad? Det var jag, jag, JAG! Ändå har skulden lagts på mig de gånger vi har haft ekonomiska svårigheter eftersom jag inte har ett lönearbete. 
 
 
Kvinnor tar förutom hem och barn och relationer också hand om männens känslor. Vi uppmuntrar och förklarar och använder vår empati till att få honom att må så bra som möjligt. Vi får lära oss från att vi är små att vi har ansvaret över andras känslor. Att vi kommer i andra hand. Att det är vårat fel när något går fel i en relation. Det är jobbigt och tidskrävande. Och obetalt. Här (klick) kan ni läsa vad Natashja (ladydahmer) skriver om kärlekskneget och det känslomässiga arbetet kvinnor lägger ner i relationer. Jag länkar också till Ensam mamma röker och hennes text om samma ämne. Den kan ni läsa här (klick). Och här följer ett citat från den texten:
 
 
 
"En del kallar det typ ”naturlig kvinnlighet”. En del kallar det ”emotional-labour”. En del kallar det nåt annat. En del kallar det ingenting (än). Men alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du sätter dig ner och förklarar för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, förklarar att det han upplever är ångest, och att det är ok. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i."
 
 
 
Jag tycker inte det är mer än rätt att jag tar hand om hemmet eftersom jag är arbetslös och min partner jobbar heltid (fast nu är ju jag egentligen sjuk och skulle behöva vila upp mig) - men jag vill bli uppskattad. Jag vill bli uppskattad och tackad för att jag handlar och lagar mat och diskar och tvättar och tar hand om alla våra dyra maskiner så att de ska hålla så länge som möjligt så att vi på så vis i alla fall kan spara lite pengar. På samma vis som jag uppskattar att min partner jobbar med ett lönearbete så att vi får in pengar varje månad. Och jag vill att de känslomässiga bitarna också räknas. All tid och energi jag lägger på att vara stöd till både min partner och andra. Jag vill inte att det jag gör ska ses som ingenting. Och jag skulle gärna vilja slippa oroa mig för min pension. Jag skulle vilja att det obetalda och underbetalda arbetet som kvinnor står för mest värderades lika högt av samhället som mansdominerade yrken och sysslor. Mest önskar jag att jag inte behöver bli fattigpensionär.
 
 
Här (klick) kan ni läsa om Feministiskt initiativs pensionsuppror. Ni som är missnöjda med pensionssytemet kan skicka tillbaka ert orangea kuvert till pensionsmyndigheten med meddelandet: Gör om, gör rätt!. Inkludera andra än heltidsarbetande och fast anställda. Ingen ska behöva vara fattig och det här är i alla fall ett steg mot ett mer jämställt och jämlikt samhälle.
 
 
Bara så det inte blir några missförstånd: Jag älskar min man. Han är det bästa som hänt mig. Har aldrig fått sådan bra kontakt med någon annan. Men han är man och jag är kvinna och vi lever i ett samhälle som är anpassat efter mannen och det är ofta svårt för män att inse sina privilegier eftersom de har levt med dem hela livet. Sakta men säkert har min partner börjat inse det. Och det senaste året har han börjat uppskatta det jag gör mer och mer (Och slutat lyssna på de rövhattar som viskar i hans öra att han ska dumpa mig eller tukta mig). Bara igår uttrykte han sin förundran över att jag kan ha så mycket saker i huvudet. Han var genuint imponerad över att jag kommer ihåg alla event vi ska på under hela våren och att jag har tvättstuga på fredag och måste lösa in en rabattcheck på onsdag för sen går den ut och att vi måste köpa doppresent under veckan och så vidare. Välkommen till livet som kvinna! Det är ingen som fixar eller kommer ihåg de där sakerna åt oss, det får vi göra själva. Det finns inget magic coffe table för kvinnor (Vet ni inte vad jag menar så kolla in det här (klick) ).
Nej, det är inte bara män och ja, det börjar mer och mer bli vanligt att kvinnor beter sig som män och tar för sig och utnyttjar andra (kvinnor) för att ta sig dit de vill. Det är beklagligt! Och grunden till problemet ligger i att jämställdhet oftast går ut på att kvinnan ska efterlikna mannen, eftersom mannen vägrar ändra på sig. Oftast kallar de kvinnor som har tänkt mer som män tänker när det kommer till karriär och att "ta hjälp" av andra (kvinnor) inte sig själva för feminister heller. Tack för det, medsyster! Vi kvinnor som passar dina barn och städar ditt hem och lagar din mat, vi tackar dig för att du ser oss och hur samhället är uppbyggt. #Ironi.
 
 
Ja, en får vara arg på kvinnor som feminist. Och just nu är jag faktiskt ganska så irriterad på kvinnor som stöttar patriarkatet, försvarar män och attackerar feminister. Usch! Men jag är som vanligt mest arg på män och patriarkatet.
 
 
I morgon är det 8:e mars, internationella kvinnodagen. Jag tänker spendera dagen med att läsa om och minnas de kvinnor som gjort att jag faktiskt lever i ett av världens mest jämställda länder. Tänkte bland annat se dokumentären om de kvinnor som levde under Fröken Frimans tid och som många karraktärer i serien är baserade på. Dokumentären kan ni se här (klick). Är så himla tacksam för vad dessa kvinnor har åstadkommit.
 
 
Tack, tack, tack!!!!!
 
 
Och jag fortsätter kampen! Så att mina döttrar och deras döttrar får det ännu bättre.
 
 

Att ta plats

 
 
Ett av de största problemen jag tycker finns i samhället är de priviligerades sätt att för det första inte se eller erkänna sina privilegier och för det andra inte ta ansvar för dem. Men ett annat problem är också deras sätt att ta plats från de icke-priviligerade.
 
 
Som stundtals debatterande feminist kan jag säga att jag är väldigt trött på att det näst intill varje gång icke-mäns utsatthet i samhället förs upp är någon man som bestört utbrister: "Men män då???? Är det ingen som tänker på oss och våra problem???". Jo det är det. Bara för att mannen dyrkas av samhället betyder inte det att det per automatik är lätt att vara man. Men ta inte icke-mäns plats. Överrösta dem inte. Det visar inte att du bryr dig om just mäns olika problem i patriarkatet, det visar bara att du inte kan låta en enda fråga handla om någonting annat än män. Skulle du ens bry dig om inte kvinnor pratade om kvinnoförtrycket? Skulle det ens finnas en internationell mansdag om det inte fanns en internationell kvinnodag? Det tror inte jag. Det är få män som belyser mäns problem på internationella mansdagen den 19:e november. De tar upp det den 8:e mars, internationella kvinnodagen. De tar upp det i feministiska debatter. De tar upp det så fort en fråga eller ett ämne inte inkluderar män eller pratar om män negativt.
 
 
Så här är det: Feminism är en kvinnokamp. Det är kampen för kvinnors och icke-mäns rätt i samhället att ha samma sociala, ekonomiska och politiska status som män. Ha samma rättigheter, skyldigheter och friheter.
 
 
Feminism handlar inte om män. Även fast jag tror feminism skulle lösa mäns problem också. Det är liksom patriarkatet som är allas vårt problem - dyrkandet av det hårda, okänsliga, maskulina. Det som i vårat samhälle ses som starkt och att se det mjuka och feminina som svagt. Men feminism handlar om kvinnor - inte män. På samma sätt som antirasism inte handlar om vita, Pride inte är till för heterosexuella och så vidare.
 
 
Jag tycker vi alla har ett gemensamt och individuellt ansvar att se våra privilegier. Att erkänna dem och framför allt agera. Inte föra vidare stereotyper och hävda sin rätt att säga rasistiska ord eller dra kvinnoförnedrande skämt. Hålla käften och lyssna på de det handlar om. Inte ta deras plats. Som kvinna får jag ofta höra att jag ska ta plats. Sluta klaga och ta plats om jag vill ha plats. Och sedan blir jag tillsagd att hålla käften när jag väl tar plats och säger vad jag tycker. #Dubbelmoral. Tänk om vi istället sa till pojkar och män att inte ta plats. Att ge av den platsen de har alldeles för mycket av. Tänk om vita gav av sin plats, backade undan några steg. Tänk om mörkhyade fick lika många Grammys och Oscars som vita. Tänk om klädkedjor gjorde kläder i större storlekar. På riktigt - inte några plagg undanskuffade i en speciell hörna av affären.
 
 
Tänk om alla priviligerade istället för att ta plats på andras bekostnad eller säga åt förtryckta och minoriteter att ta plats för att sedan säga åt dem att vara tysta därför att det de säger inte passar normen tänkte så: "Nu håller jag käften och backar för nu är det andras tur att göra sin röst hörd. Det spelar ingen roll vad jag tycker om saken - det handlar inte om mig just nu."  Det betyder inte att du som vit, cis, hetero, kristen, normalviktig, man m.m. inte har problem också. Det betyder att du kan låta de som inte har dina privilegier få prata utan att du avbryter och börjar prata om dina problem. Att du tar deras problem på allvar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

En stark kvinna

 
Något jag tänker på mycket och som fortfarande får mig att må lite dåligt då och då är det här med att vara snäll ses som något dåligt. Eller svagt rättare sagt. Nu går det väl alltid att diskutera vad som är snällt. Hur en snäll person är. Men generellt sätt tycker jag att de flesta handlingar och känslor och beteenden som klassas som feminina ses som svaga och löjliga. Inte lika bra som maskulina sätt att vara på. Att mannen ses som normen. Som stark och det optimala sättet att vara på. Och kvinnan ses som svag.
 
 
Ett exempel på det är ju när det pratas om starka kvinnor. Då menas ofta de kvinnor som tjänar miljoner om året och har egna företag och som jobbar tolv timmar om dagen. Det är en stark kvinna. En sådan som gör som männen gör - tar plats och armbågar sig fram. Men kvinnan som också jobbar tolv timmar om dagen, fast inte som ägare till flera olika företag, utan som skurar toaletter och golv, hon ses inte som stark. För hon tjänar inte miljoner om året. Inte ens i närheten. Hon har knappt så det går runt. Men hon får ju skylla sig själv eftersom hon inte har skaffat sig en utbildning. Eller drömt tillräckligt stort och satsat nog mycket. För så heter det också, att kvinnor ska sluta ta på sig offerkoftan och satsa på det de drömmer om. "Det finns ingen eller inget som hindrar er." Som att det fungerar lika för alla människor i samhället. Som att alla har lika lång sträcka fram till samma mål eller samma ork att ta sig fram.
 
 
Och de kvinnorna som jobbar gratis: Mormor som bakar tårtor och passar barn och stickar tröjor och mamma som skurar toaletter, som viker tvätt och handlar och vabbar och lagar julmiddag till 20 pers helt ensam. De kvinnorna ses inte heller som starka. De får skylla sig själva som inte kan säga nej och som offrar sig för andra, som det heter. När blev snällhet lika med att offra sig? Varför ses det som svagt att ställa upp för andra och inte tvärtom? Varför ses det som starkt att fokusera på sig själv och utnyttja andra för att nå sina mål? Därför att det är så männen gör. Och jämställdhet går ofta ut på att kvinnan ska bli som mannen, när jag tycker det borde vara tvärtom. Att män blev mer som kvinnor. Världen behöver fler män som bakar tårtor och skurar toaletter. Som stannar hemma med sina sjuka barn och som jobbar inom hemtjänsten. Inte tvärtom. Vi behöver inte kvinnor som utnyttjar RUT-avdraget och som hatar feminism för de har minsann aldrig kännt sig diskriminerade. Vi behöver jämställdhet i hemmen där mannen och kvinnan delar på arbetet - inte att någon annan underbetald eller obetald kvinna tar hand om hem och barn åt dem. Vi behöver jämställdhet på arbetsmarknaden där kvinnodominerade yrken får odentliga löner och minskad arbetsbelastning - inte sluta satsa på de arbetena helt.
 
 
För det finns alltid tråkigheter som måste tas om hand om och det är nästan alltid en kvinna som får sätta sina drömmar åt sidan för andras skull och ta hand om de tråkigheterna. När vi alla kunde hjälpas åt istället. Då skulle det finnas tillräckligt med tid till både drömmar och måsten. För alla. Jag hoppas på ett sådant samhälle. Ett samhälle där de rika inte fortsätter att bli rikare och de fattiga ännu fattigare och mer utslitna än de redan är. Ett samhälle där hon som jobbar på äldreboendet tjänar lika mycket som han som jobbar på kontor. Till dess kommer jag satsa mer på mig själv än jag har förut. Jag vill återfå min styrka och skaffa mig en stabil inkomst. Jag har blivit riktigt duktig på att säga "nej, jag orkar inte/vill inte" och jag har faktiskt tröttnat på att vara den kvinnan som ställer upp hela tiden, även fast jag tycker det är en fin egenskap. Jag gick in i väggen som 25-åring genom att göra "ingenting" (Ja! Vet inte hur många gånger jag fått höra: "Men du gör ju ingenting, du kan ju inte vara utmattad"). Genom att alltid ställa upp och samtidigt jobba med hårda arbeten och försöka mig på att plugga då och då. Sådana där "onödiga" kvinnoarbeten som inte är så eftertraktade på arbetsmarknaden men som ändå någon måste göra.
 
 
De som inte tycker det låter så jobbigt kan ju prova att jobba inom hemtjänsten eller med lokalvård. De kan prova att lyfta 90-kilos män ur sängen och vara med vid dödsfall och springa om en tok genom staden för att hinna överallt. De kan prova att städa toaletter på en skola eller offentlig plats där majoriteten av urin och avföring ligger utanför toaletten och vänta några timmar och sedan göra om samma procedur på samma toalett därför att om en toalett inte står i någons hem är det tydligen fritt fram att göra vad fan som helst där. De kan också prova på att inte veta hur dagen kommer se ut. Om de kommer jobba eller inte. De kan prova på att jobba 14 dagar i sträck och dubbla skift och aldrig kunna planera någonting eftersom de inte har ett schema. De kan prova på att lägga mestadel av den fria tid de har på att laga mat och passa barn och fixa saker åt andra. Att ha kanske en eller två timmar till sig själva och deras egna intressen och att då vara så trötta att de inte orkar något annat än att se på tv. De kan prova på det och sedan säga att det inte krävs en stark person, både fysiskt och psykiskt, till att klara av det för inte mer än 100 kronor i timmen. Plus flera timmar obetalt arbete åt andra.
 
 
När jag tänker på starka kvinnor så tänker jag på de som tar sig fram på männens domäner och på de som bryter mark för andra kvinnor. Men jag tänker också på min äldre släktings mamma som hela sitt liv jobbade lika hårt som männen på åkern och samtidigt stod ensam för mat och städning och passandet av barn. Hur hon gick upp tidigare än männen för att förbereda och stöka och la sig sist av alla. Jag tänker på hon som är snart åttio år och aldrig fick en chans att bygga en egen karriär därför att det alltid fanns någon annan som behövde hjälp med att få ihop sitt livspussel. Hon som i dag inte får ut många kronor i pension och lider av framfall. Ett framfall hon har fått av att göra det som kallas för ingenting. För hon har tydligen också bara gått hemma hela livet. Jag tänker på de kvinnor som jobbar med att ta hand om äldre och sjuka och barn. De med värk i kroppen och utmattade psyken som inte har råd att göra något annat än att jobba vidare tills de till slut är så utslitna att de blir pensionerade i förtid. Jag tänker på de mammor som arbetar heltid och står för över 70% av hushållsarbetet, eller kanske drar hela lasset.
 
 
Det är starkt av kvinnor att ta sig ända fram till positioner i samhället som vanligen innehavs av män. En kvinna får kämpa mycket hårdare än en man för att bli tagen på allvar. Men det är inte bara hon som är stark. Det är också kvinnan som städar hennes hem och lagar hennes mat och passar hennes barn. För precis som män som jobbar mycket har inte kvinnor som jobbar lika mycket heller tid till sådant, och det är då mycket troligt att en annan kvinna får ta hand om det åt henne och hennes man. Och tjäna mindre än hälften så mycket som vad de gör. Den kvinnan är också stark. Jag tycker det är viktigt att inte glömma det och visa tacksamhet till de som faktiskt får samhället att gå runt och gör det möjligt för andra att nå sina drömmar.
 
 
 
 
 
  

Fröken Frimans krig

 
 
Bild från Svt.
 
 
 
Ni har väl inte missat att tredje säsongen av Fröken Frimans krig sändes under jul? Den, och de övriga två säsongerna, går att se på svtplay.se fram till mars.
 
 
 
Här (klick) kan ni också se en dokumentär i två delar om de verkliga kvinnorna som seriens karaktärer är baserade på. Bland annat Anna Withlock som grundade kvinnokooperativet Svenska hem och Sveriges första kvinnliga läkare Karolina Widerström som tog strid för de prostituerade. Dokumentären går att se ända fram till slutet av juni.
 
 
 
Bild på det riktiga Svenska hem från början av 1900-talet.
Bild från Svt.
 

Historieätarna och modern historia

 
Ni har väl inte missat att en ny säsong av Historieätarna har börjat på Svt? Vad jag har förstått så är det sista säsongen. Jag måste säga att jag har svårt för det mesta de äter, eftersom jag nu för tiden inte äter varken djur eller något som kommer från dem. Men jag tror att mycket av maten som visas i programmet även känns annorlunda och äcklig i allmänhetens ögon. Så som tunga, testiklar och juver till exempel. Tror det är viktigt att vi får se inte bara hur människor har levt förr utan även vad de åt. Att det som var normalt då ses som jättekonstigt nu. Äckligt till och med. Att frasen "det har vi alltid gjort i Sverige" faktiskt inte stämmer på någonting. Det som i dag är tradition var en gång i tiden konstiga nymodigheter. Hur går det där uttrycket? Those who don't learn history are doomed to repeat it, and those who learn are doomed to watch it repeat.". Något sådant. Alltså att de som inte lär sig historia kommer upprepa den, och de som lär sig har inget annat val än att se den upprepas. Och det händer ständigt. Att historien upprepar sig. På många olika plan. Både stort och globalt, men jag tänker att det också sker i individen. Det finns ett annat uttryck som säger något om att vi alla begår samma misstag om och om igen tills vi har lärt oss våran läxa.
 
 
Senaste avsnittet av Historieätarna handlade om 90-talet. Första avsnittet där jag faktiskt har levt och kommer ihåg tidsperioden de undersöker. Kul! Kände igen mycket. Nittiotalet var ju faktiskt hela min barndom. Platådojjor och krusat hår. Pasta med pasta och pasta. Internet som kopplades upp via hemtelefonen.
I slutet av programmet pratar de lite om veganism och feminism och miljötänk, som alla tre började växa eller komma tillbaka i slutet av 90-talet. De pratar mest om vegansim och jag är så glad att jag inte var vegan då. Dels på grund av att internet inte alls var lika stort och information var mycket svårare att få tag på. Men också på grund av allmänhetens inställning och reaktioner. Det verkar ha varit helt okej att håna veganer och andra oliktänkande helt öppet. Inte gömd bakom datorskärmen. I dag är det ju ändå svårt för till exempel media att säga någonting dumt eftersom den mesta forskningen står på veganernas sida. Folk i allmänhet kan heller inte kritisera lika hårt som de verkar ha kunnat förr. Vad finns det att kritisera? Förlåt för att jag inte dödar djur eller bidrar till de största utsläppen, skogsskövlingarna, vattenförbrukningen och importen, liksom.
 
 
Men det finns fortfarande hån och kritik och det sprider sig fort över internet, men också irl. Vilket gör det jag försökte få fram för något inlägg sen så konstigt i mina ögon. Jag har fått försvara mitt sätt att leva och blivit hånad för det, jag vet inte hur många gånger. Människor (män) har till och med blivit arga och skrikit åt mig därför att jag inte tycker som de. Jag har fått kritik för att jag inte rakar mig eller bär bh. Människor har försökt tvinga mig att dricka alkohol, även fast jag inte vill. De har krävt förklaringar till varför jag röstar som jag gör och jag har minsann fått höra att det är på grund av mig och de som röstar som jag som det är så dåligt i Sverige. De tv-program jag kollar på, den musik jag lyssnar på och de intressen jag har har blivit hånade så länge jag kan minnas. Inte så mycket nu som under tonåren, men det händer fortfarande. Sådan kritik är liksom okej. Men när jag kritiserar beteenden som anses normala men som jag inte tycker är okej, då helt plötsligt är det viktigt att respektera andras val och åsikter. När normen kritiseras är det inte okej, men att håna feminister/veganer/"pk-maffian"/homosexuella/överviktiga/personer med annat ursprung eller alla som helt enkelt inte är som vi "ska" vara eller tycker så som vi "ska" tycka är helt okej. Det är alltså helt okej att ifrågasätta någon som inte delar eller behagar allmänhetens åsikter. Någon som inte är "normal". Men när jag, och andra, ifrågasätta allmänheten: "Varför röstar du på det och det partiet? Hur kan du bidra till möiljöförstöringen så frivilligt? Varför tycker du inte att kvinnor ska ha samma rättigheter, friheter och skyldigheter som män?" då pushar jag på andra mina egna åsikter och är en sådan där jobbig, militant typ.
 
 
Jag är glad att jag lever nu. Jag kan inte föreställa mig hur det var att vara bland de allra, allra första. Jag är bara liiiite, lite före den allmäna utvecklingen. När jag gick på gymnasiet, för inte mer än tio år sedan, fanns det kanske fem ekologiska produkter att köpa i mataffären - nu finns allt ekologiskt. För bara två år sedan, när jag kom ut som feminist, fick jag höra att män och kvinnor har exakt samma möjligheter och att klä sin son i klänning, måla hans naglar eller fläta hans hår var lika med barnmisshandel. I dag tycker de allra flesta att det inte är okej för arga, vita män att våldtäkts-  eller mordhota kvinnor och att barn ska få klä sig hur de vill. Men det finns ju de som fortfarande blir upprörda när det inte går att se på ett barns utsida vilket kön det "tillhör". Speciellt inte om barnet vill vara lucia, tydligen...
 
 
Jag vet att veganism kommer att fortsätta växa. Vi har liksom inget val. Världen blir mer och mer civiliserad och jorden klarar inte den enorma påfrestning som det innebär att äta kött och djurprodukter. Köttkonsumtionen kommer att minska. Eller så gör den inte det. Men båda scenarion får mig ändå till samma slutsats: att jag ska fortsätta vara vegan och prata om veganism. Hur ska vi nå förändring om det inte är tillåtet att prata om förändring? Knappt ens tillåtet att förändras.
 
 
Det är jobbigt för de allra flesta att ifrågasätta sättet en själv lever på. Att göra förändringar. Men du är inte ensam. De allra flesta av oss har de senaste åren fått oss en eller två eller flera rejäla tankeställare. Kanske är det alldeles för jobbigt att ändra sitt beteende och sina handlingar. Det är okej att känna så. Alla klarar inte av det. Det är en enorm press. Men sluta skamma eller trycka ner de som faktiskt ändrar sig eller kämpar för att förändra bara för att ditt eget samvete tynger ner dig. Det är okej att inte orka. Vi är människor och vi är faktiskt inte bra för miljön eller djurens välmående någon av oss. Men sluta försvara det som inte är moraliskt försvarbart. Vi gör alla våra fel och misstag, och det är okej. Men det hjälper inte att förneka sanningen.
 
 
Nu ska jag försöka släppa det här och fortsätta leva mitt liv. Det är inte ofta det brister, men ibland så. Det är faktiskt väldigt tungt att bli kritiserad för att äta spenat, tycka att kvinnor ska ha samma rättigheter som män och att vilja att framtida generationer ska kunna andas luften och dricka rent vatten. Speciellt när det inte tillåts att kritisera tillbaka i samma utsträckning.
 
 
Men så är det och jag har faktiskt tro på att människan kommer lyckas vända det här. Även fast det kanske inte verkar så på mina texter.
 
 
 

I teorin är världen rättvis

 
 
 
 
Alla har rätt till sina åsikter. Utom veganer. Och feminister. Och miljökämpar. Och alla andra som inte tycker som normen tycker. Jag startar aldrig, ALDRIG, en diskussion eller konversation med någon om dessa ämnen om inte personen i fråga tar upp det först. Oftast är jag ändå bara tyst och nickar, för vad jag än säger kommer det ses som att det var jag som startade diskussionen och att jag försöker övertyga eller pracka på den andre mina egna åsikter. Och det ses alltid som en diskussion. Kan aldrig bara handla om ett samtal.
 
 
Jag lämnar alltid mina egna känslor utanför och håller mig till fakta. Även fast jag bara vill gråta och skrika åt normen att sluta upp med att förtrycka och döda för det är så hemskt och fel och onödigt. Men jag gör det inte. Faktan får säga sitt. Sanningen upprör nog mycket.
 
 
Normen å andra sidan är inte försiktiga med sina ord. De sitter i mitt hem och tuggar på lik. De pratar om hur gott det är med bröstmjölk stulen från mammor som blir våldtagna och fråntagna sina barn om och om igen för att hålla sin mjölkproduktion igång tills de som utslitna femåringar blir skickade till sin död och hamnar i korvar och djurmat. De skriker åt mig att jag har knäppa ideer och ska vara tyst. De säger till mig att feminister inte har någon plats i politiken och att de är galna och har pms när de säger att de hatar män som grupp för allt de gör mot kvinnor. En sa till och med till mig att om han fick en chans att mörda någon så skulle det vara lady dahmer (som är en känd feministprofil) och förhoppningsvis få slut på "tramset". Feminister är det väl okej att mörda? De säger till mig som har brytt mig om och läst på om miljön sen jag var sexton år att det är ingen idé att göra några förändringar och de förslag jag kommer med är fel, omöjliga att genomföra eller helt enkelt förstör naturen och miljön mer. Jag säger sällan emot. Jag sitter tyst och håller med. För jag orkar inte. Jag vågar säga emot, men jag orkar inte alltid.
 
Men ibland orkar och vill jag. Och det finns de som orkar konstant och som inte heller tar någon skit, som Grynet säger. Som blir förbannade över orättvisor och förtryck och som blir kallade för nazi-si och nazi-så när det brister för dem. Eller om de helt enkelt inte ger sig. Inte låter sig tystas ner. Alla som har fått nog och kritiserar normen och förtryckarna med hög stämma och ociviliserade ord eller inte ger sig blir kallade för nazister. Men att kalla normen för någonting fult när de spyr ut galla och otrevligheter är inte tillåtet. Även fast det är mycket mer rimligt att kalla en köttätare nazist eftersom de stöttar sådana handlingar. Fast mot djur då, men då ses det ju som okej. Vissa djur i alla fall.
 
 
 
 
 
 
Ni vet väl vem det är mest synd om i hela världen? Den köttätande, vite, heterosexuella mannen. Han som inte har blivit kritiserad förr och som nu blir det och blir ledsen och obekväm. Inte våldtagen. Inte misshandlad. Inte dödad. Obekväm. Av sanningen. Han är heller inte så bra på att diskutera, för så fort han har slut på argument ber han den han pratar med att hålla käften. På olika sätt. Det kan vara rent ut: "Håll käften, hora/feminazi/vegankräk" osv. Men oftast mer diskret som "Ja, ja, lilla vän. Det är bra att du har en åsikt" eller klassikern "Nu avslutar vi diskussionen här". För det är ju självklart han som bestämmer när den andre ska sluta prata. Blir så trött! Säg emot mig hur mycket du vill. Du behöver inte hålla med mig ett skvatt och vill du inte diskutera - sluta diskutera. Men säg INTE åt mig att vara tyst!
 
 
Jag ber om ursäkt om jag märker att någon blir ledsen av det jag har sagt. Jag ber om ursäkt om jag använder fel ton eller uttrycker mig oklart. Men jag ber inte om ursäkt för att jag säger sanningen och står upp mot orättvisa. Blir du upprörd av fakta är det dig själv och din bild av världen du måste jobba på. Sanningen måste få komma fram! Censur är dåliga grejor. Och normen måste få kritiseras! Det är den som syns och hörs mest och den är inte rättvis. Andra åsikter och tankar måste få komma fram. Slå upp valfri tidning och det är normens åsikter du får läsa mest om. "Aaaa, men det står mycket om feminism och miljön också." Nej. Det gör det inte. Vi är inte vana att se eller höra något annat än normen. Det står mycket mer om annat nu än det gjorde förr och folk tycker att det är överallt. När så inte är fallet. Ett solklart exempel på det är en kommentar om årets upplaga av tv-programmet Bonde söker fru där det i år är två kvinnor och två män som söker kärleken. Jämställt alltså. "Va fan! Är det bara kvinnor med i år eller?!"
 
 
Jag har ingen att prata med. Jag känner inte att mina åsikter blir respekterade eller att jag ens får yttra mig om jag inte är väääldigt vag. Medan andra får säga all kinds of crap till mig. Det är inte okej, men det är så det är. Jag vill ärligt talat inte diskutera med någon. Men jag vill få känna att mina åsikter räknas och blir hörda och jag tänker inte sluta säga att förtryck är fel och oförsvarligt år 2016 med all den information vi har. Inte att någon människa är perfekt och aldrig felar. Det gör vi allihop och det är inte mer än mänskligt, som uttrycket så passande säger. Men vi kan i alla fall försöka leva så rättvist det går och sluta försvara handlingar och strukturer som inte är okej. Oavsett om vi medverkar till dem eller inte. Och framför allt lyssna på de som blir förtryckta och inte förminska deras upplevelser. Också lyssna på de som står upp för dem som inte kan föra sin egen talan. Och det måste vara tillåtet att prata om vilka vägar vi kan gå och vad vi kan göra för att nå en mer rättvis värld. Jag vill inte få det att framstå som att jag är perfekt. Jag är priviligerad som tusan och jag vet att jag inte är klanderfri. Men jag skulle aldrig försvara de saker jag gör som förstör eller säga till någon att hens känslor eller upplevelser inte räknas eller borde tas på allvar.
 
 
Tack och lov för bloggen. Tack. Och. Lov. Annars hade jag gått sönder för länge sen.
 
 
Alla har rätt att få uttrycka sina åsikter och prata om sina ideal och livsstilar utan att bli hånade, skammade eller nedtryckta. Även veganer, feminister och andra frihetskämpar. I alla fall i teorin. Vet att verkligheten ser annorlunda ut.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sista bilden är från Vegan Sidekick som finns på facebook.
 
 

Vattumannens tidsålder

 
Hade tänkt skriva ett långt inlägg om den nya tidsåldern, men jag har ingen lust längre. Känner att jag har mycket annat att fixa med som tar tid från bloggen. Så det blir ett kort. Vill ni veta mer om vattummannens tidsålder så är internet full med information. Du hittar mest om du söker på engelska. Vattumannens tidsålder heter the age of aquarius på engelska. Här kommer min filosofiska tolkning:
 
 
En tidsålder är ungefär 2150 år lång. Vi är just nu i slutet av fiskarnas tidsålder och håller på att övergå i vattumannens. Det finns olika teorier om vilket år detta kommer ske. En populär teori är Rudolf Steiners som påstår att detta kommer ske år 3573 och att vi i sådana fall är i början av fiskarnas tidsålder i stället för slutet, medan många tror att övergången redan hände år 1844 och att vi alltså redan har gått över i vattumannens tidsålder. Eftersom vi sakta rör oss mot en ny tidsålder under 2150 år tror inte jag att det är någonting som märks jättetydligt. Vi kommer inte vakna upp en dag och allting är annorlunda. Det är mer som tidsvattnet eller årstiderna som sakta gör entré utan att vi egentligen lägger märke till varje liten förändring.
 
 
Inom många antika kulturer kommer världen gå under runt år 2000. Jag ser det som symboliskt för att världen kommer förändras mer drastiskt under dessa år än den har gjort tidigare och att det är ett tecken på att vi förmodligen är väldigt nära en övergång. Det finns olika åsikter om vad som kommer dominera vattumannens tidsålder. En del tror att det är då människan kommer ta över jorden helt och teknologin verkligen blommar ut - en sci-fi-framtid. Den mest kända teorin är dock den som hippie-rörelsen under 60- och 70-talet blivit symboler för: fred, kärlek och förståelse. Jag hoppas och tror att det är det som den nya tidsålderna kommer bestå av och jag tycker mig se många tecken på det. Feminism, veganism, miljötänk och jämlikhet överlag växer och blir mer och mer normen. Inte bara människors lika värde utan även icke-mänskliga djurs och naturens dito tar mer och mer plats i olika kulturer. Visst ökar främlingsfientlighet också, men kolla in motståndet! Människor över hela världen står upp mot orättvisor och jag tror att det kommer fortsätta och till och med växa.
 
 
Turbulens följer med förändring. Många vill inte förändras. Det är jobbigt, men jag tror att det lättaste sättet att klara av det är att rida på vågen. Försöka anpassa sig så mycket det går. De som krampaktigt håller kvar vid det som var och känns bekvämt kommer självklart känna sig väldigt obekväma med det nya. Det ser vi väldigt tydligt genom att studera vilka det är som röstar högerextremt i världen: vita, heterosexuella män. Vattumannens tidsålder brukar också kallas för kvinnans tidsålder. August Vandekerhove skrev redan år 1890 i en tidningsartikel att när vi går in i den nya tidsåldern kommer kvinnan äntligen vara jämställd mannen. Och med det föjer det mesta, tror jag. Människan har delat upp känslor, handlingar, attribut i maskulint och feminint. I 10 000 år har det maskulina varit normen och det feminina setts som svagt. Och eftersom det genom tiderna (olika mycket) har varit väldigt noga med vilka som ska ha vilka attribut så har det blivit så att de som samhället tycker ska uttrycka sig mest maskulint (männen) är normen. Idealet. Medan de som blivit tilldelade mer feminina uttryck och känslor (kvinnorna) har setts som svagare och inte ens haft rätten att vara med och bestämma. Vi har alla både det som vi kallar maskulinitet och femininitet i oss. Det är samhället som säger åt oss hur mycket vi får visa av de båda. Helt beroende på vad vi har mellan benen. Om kvinnan äntligen ses som helt likvärdig mannen, kommer feminina attribut och känslor, de som endast kvinnor har haft lov att visa, inte ses som svaga och löjliga längre utan vara lika mycket respekterade som de maskulina. Tänk er en värld där snällhet, ömhet och förståelse kanske till och med kommer styra? Den världen kan ju inte vara annat än vacker tror jag. En kosmopolitisk värld.
 
 
Här (klick) kan ni se en kort film på 17 minuter om kosmopolitism. Det handlar inte så mycket om att resa eller uppleva andra kulturer, utan mer om din inställning till det som är annorlunda än det du är van vid. Du kan ha levt på samma plats, ätit samma typ av mat och umgåtts med samma sorts människor hela ditt liv och ändå ha ett öppet sinne. På samma sätt som du kan ha rest världen runt och provat det mesta och ändå tycker att vissa personer och kulturer är bättre eller sämre än andra.
 
 
Jag har accepterat att under min livstid kommer det vara turbulent i världen, men jag hoppas att vi är påväg mot ett kosmopolitiskt samhälle. Att det är den värld vi kommer landa i när vi nu når den sista tidsålder. Det är som människans slutprov. Allt det vi gjort. Allt vi har skapat men också förstört. Har vi lärt oss någonting av det? Eller kommer vi fortsätta vår färd mot undergång? Vem vet? Jag kan bara hoppas på det bästa och arbeta med att göra mig själv så kosmopolitisk och rättvis som möjligt. Och försöka hålla mitt hjärta mjukt i en hård värld. Det är inte lätt. Det är inte lätt... Många av mina val ses som annorlunda och jag blir därför ofta mött med aggressivitet från de som inte vill att någonting ska förändras. De som försöker hålla kvar. Jag har blivit tuffare och hårdare med åren, så som många kvinnor har. Vad ska vi göra när vi blir behandlade som skit? Men jag tror ändå stenhårt på att det är de som är hårda och kalla som ska ändra sig, inte de som är mjuka och snälla. Tror det är så vi når jämställdhet och jämlikhet. Men det är svårt... Så ni som kan - sprid kärlek och positivitet! Jag jobbar på att joina er.
 
 
 
This is the dawning of the age of Aquarius!
 
 
 
 

Du är stark

 
För en vecka sedan vaknade vi upp till en annorlunda värld. Har ni återhämtat er? För exakt en vecka sedan blev en rasistisk, misogyn person som är anklagad för sexuella trakasserier, vill satsa på fossilt bränsle och kommer gå till rättegång anklagad för svindleri världens mäktigaste man. Skrämmande. Men jag tycker faktiskt inte det är mer skrämmande att hans finger vilar på atombombens avtryckarknapp än om det vore den andra kanditaten. Varför? Därför att Trump är feg och väldigt mån om att skydda sig själv och sina tillgångar. Att ge sig ut i krig är nog det sista han vill. Det som jag tycker är skrämmande är att så många röstade på honom. Att så många människor i världen delar hans åsikter. Jag skriver världen därför att det vore naivt att säga att vi inte ser samma trend även i Europa och Sverige. De högerextrema får fler och fler röster. Men det är samtidigt glädjande att se vilka som har sådana åsikter. Bland de så kallade millennials, eller generation Y (de födda efter 1982), var det väldigt få som röstade på Trump. Och de unga som röstar högerextremt i världen är främst vita, arga män. Dessa synsätt kommer dö ut med de äldre generationerna och kärlek och gemenskap kommer råda. Femininitet kommer inte längre ses som någonting svagt och löjligt utan kommer vara normen = omtanke, mjukhet, acceptans. Jag känner det så starkt i hela kroppen.
 
 
Vi går faktiskt in i Vattumannens tidsålder just i denna stund. Tror det är därför det är så kaotiskt i världen just nu. Vi går in i en mer harmonisk tidsålder (Som inte är så "flummigt" som det låter. Handlar om planeternas positioner och energier som vi människor är lika känsliga för som alla andra djur på planeten. Vare sig vi är medvetna om det eller ej. Tänkte skriva mer om det i ett annat inlägg) och de som fortfarande vill leva i en värld där den rike, vite, heterosexuelle mannen har mest makt kämpar med klor och huggtänder för att den världen ska få finnas kvar. Det kommer vara kaotiskt ett bra tag, de priviligerade ger inte upp makten så lätt. Men jag har ändå tro på att kärleken kommer segra en vacker dag. Och svaret finns i de yngre generationerna. Det är de yngre som är feminister, veganer och pacifister. Det är de yngre som är inkluderande och öppna och de äldre kan kämpa hur mycket de vill för att det "ska vara som det alltid har varit", men de kommer inte att lyckas. Kärlek och femininitet kommer råda i framtiden. Eller så går vi under. Och då kan vi lika gärna göra det bästa av tiden vi har kvar och sprida extra mycket kärlek och positivitet.
 
 
På tal om femininitet. Det mesta som kommer ut ur Trumps mun är i mina öron bakåtsträvande, rasistisk dynga. Men en sak håller jag med honom om. Att Hillary har spelat på kvinnokortet. Det tar emot att skriva så för vi kvinnor måste hålla ihop och inte trasha varandra om vi någonsin ska få uppleva en jämställd värld. Men nu är det inte vilken kvinna som helst vi pratar om utan en kvinna som har tagit sig nästan hela vägen fram till att bli den mäktigaste personen i världen. Tror ni hon har gjort det med hjälp av mjukhet, omtanke och kärlek? Det tror inte jag. Vi lever i männens värld och som det ser ut i dagsläget måste kvinnor bli mer som männen, det vill säga hårda och kalla, för att nå framgång. Kvinnor måste dessutom jobba dubbelt så hårt för att ta sig fram. Ingen av USA:s presidenter genom historien har tagit sig till den mäktigaste positionen i världen genom att vara snälla och godhjärtade människor. De har garanterat trampat folk på tårna, lurats och gått över lik. Även Kennedy, Hillary och Obama. Vill du vinna spelet måste du spela efter dess regler. Därför tycker jag det också är skrämmande att människor röstade på Hillary enbart därför att de ville se en kvinna som president eller på Obama för att han skulle bli den första mörkhyade presidenten. Utan att bry sig om deras politik. Hillary är en hök som är positivt inställd till krig. Hon försökte övertala Obama till olika invationer medan hon var hans utrikesminister. Hon har spelat på att hon är kvinna sedan hon bestämde sig för att ställa upp som kanditat därför att hon visste att det skulle ge henne röster. Eller, andra har i alla fall gjort det. Och det har tyvärr slagit ut Bernie Sanders som i mina ögon var en mycket bättre presidentkandidat än de två som det stod emellan nu.
 
 
Men å andra sidan är det ju en vacker handling att rösta på Hillary eller Obama för att förtryckta ska få bestämma och en handling som visar att en vill förändra världen. Medan en röst på Trump är ett tydligt ställningstagande att en vill gå tillbaka i tiden en sisådär hundrafemtio år. Och jag vet vem jag hade röstat på av Hillary och Trump. På samma sätt som jag vet vilka jag skulle rösta på om det enbart stod mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i Sverige. I mina ögon finns det "lesser evil", och det är de som inkluderar flest individer i sin politik. Men det kan inte ha varit lätt att vara medborgare i USA den senaste tiden. Därför skulle jag nog, om jag varit amerikan, inte ha röstat på varken Hillary eller Trump utan på ett mindre parti. Så som jag gör i Sverige. Få in så mycket jämställdhet, jämlikhet och rättvisa i det politiska systemet som möjligt. Tänker alltid rösta på det som jag tror är minst skadligt för männskligheten, de andra djuren och planeten. Tänker använda den makt jag har att förändra så mycket jag kan. Hade förmodligen röstat på The Humane Party (klicka för att komma till deras officiella hemsida) som är ett veganskt parti. Hur otroligt är inte det? Att det finns ett parti som fokuserar på att få slut på massmorden och förtrycket av andra djur i USA. Kan inte hitta något feministiskt parti i USA som ställde upp med presidentkandidat, annars hade jag förmodligen övervägt att rösta på dem om jag bodde på andra sidan Atlanten. Vi måste få en mer feminin värld. Att vara feminin är inte svagt eller löjligt - det är det som kommer rädda världen. Det är det som kommer göra att vi bryr oss om varandra och hjälper varandra. Och det är det som kommer göra att vi slutar vara tyranner mot andra djur och slutar förstöra och utrota.
 
 
En annan sak som oroar mig med Trump som president över USA är klimatet. Han har sagt att han vill satsa på fossilt bränsle och gå ur FN. Är helt övertygad om att han kommer skita i klimatavtalet från december 2015 helt och hållet. Det tror jag inte Hillary skulle ha gjort. Å andra sidan är väl klimathotet ingenting som USA någonsin har brytt sig om. Inte ens Obama som ju bland annat har godkänt bygget av den nya oljeledningen i North Dakota trots att FN har gått in och bett honom avsluta bygget genast. Vilket för mig till ännu en punkt jag vill ta upp: Diskrimineringen mot ursprungsbefolkningar. Jag tror jag har hört varenda presidentkanditat, varenda politiker, nästan varenda amerikan tala om vilken "great nation" USA är. "The land of the free" som det så ironiskt kallas. Det måste vara som ett slag i ansiktet mot Amerikas ursprungsbefolkning som lever i reservat. Som blev fängslade och dödade. Som tvingades ge ifrån sig landet de levt i samklang med i tusentals år. Och vi ska inte glömma att Sverige har en liknande historia när det gäller Skandinaviens ursprungsbefolkning som på sätt och vis också lever i reservat. Jag är fullt medveten om att ursprungsbefolkningar också mördar och utnyttjar djur. Jag tycker inte det är okej, speciellt inte när det ursäktas med att det är tradition. Och vi människor förstör jorden hur vi än bär oss åt, men nog tycker jag att vissa människor har närmare kontakt med och respekt för naturen än andra. Det är vi rika, vita som skövlar skogar och förstör haven genom vårat sätt att leva. Det kan vi inte skylla på någon annan och det måste vi själva ta ansvar för.
 
 
Och det för mig till det sista jag kommer skriva i det här inlägget, även fast det känns som att jag har tusen fler saker att säga. Individen är stark. Du som läser det här - du är så stark! Inser du hur mycket makt du egentligen har? Vem vet vilken skillnad det gör vem som sitter som USA:s president. Det som verkligen styr USA och världen är bankerna och industrierna. Pengar helt enkelt. Och är du myndig med egen inkomst bestämer du helt och fullt vad du gör med de pengarna du får ut efter skatt. Du röstar varje dag. Det är så du påverkar mest som individ - vad du väljer att göra med dina pengar. Tyvärr lever vi i en värld där pengar styr, men det betyder också att vi kan påverka med dem. Sluta stötta industrier som varken behandlar djur, människor eller planeten rättvist. Köp ekologiskt och Fairtrade. Bli vegan. Välj grön el och elbil. Byt bank till en som investerar pengarna hållbart. Du har så otroligt mycket makt! Vi "små" är många, många fler än politikerna. De val vi gör gör skillnad!
 
 
Vi kan även påverka utanför pengarna. Vill du inte leva i en rasistisk värld - var inte rasistisk. Vill du leva i en rättvis värld - var rättvis. Be the change you want to see in the world. När det kommer till vem eller vilka som har mest makt är det inte mycket vi kan göra annat än att rösta och försöka påverka. Men vi kan bestämma över oss själva. Vad vi säger och hur vi betèr oss. Det är inte lätt att hålla sitt hjärta mjukt i en hård värld, men det går åtminstonde att försöka. Mer kan vi inte göra.
Och ni som har barn: Ni skapar framtiden. Lär era barn rättvisa och att de är starka. Lär dem om förtryck och makt och få dem att inse att de kan göra skillnad. Men framför allt: Lär dem att älska sig själva och andra. Se dem i ögonen varje dag och säg att du älskar dem. Lär dem att se sig själva i spegeln och säga: "Jag älskar dig". Lär dem att ingen är bättre än dem, men också att de inte är bättre än någon annan. Att vi alla är precis lika mycket värda. Vare sig vi är ljus- eller mörkhyade, muslim eller kristen, heterosexuell eller homosexuell, kvinna eller man, vuxen eller barn, människa eller ko. Jag tror det är det viktigaste. Att vara älskad inifrån och ut. Tror det är väldigt, väldigt svårt att vilja skada andra då.
 
 
Vi skapar världen tillsammans. Vi är starka. Och som Bamse säger: Är en stark måste en också vara snäll.
 
 
 
 
 

Det som kunde ha varit

 
 
 
 
 
När jag tänker efter hur många utbildningar jag har börjat eller hur många jobb jag har haft blir jag alldeles förundrad över att jag har hunnit med så mycket i mitt relativt korta liv. Jag håller på att rensa i lådor, hyllor och garderober här hemma och funderar på vad jag ska spara och inte. Har lyckats samla på mig en hel del på snart 27 år, kan jag säga...
 
 
2009 - 2010 läste jag två terminer arkeologi vid Göteborgs universitet. Kursen var på halvfart och på distans så jag jobbade samtidigt åt Filipstads kommun som lokalvårdare. Jag läste kursen tillsammans med en kompis och vi åkte ner till Göteborg i början av varje termin. Två gånger alltså. Haha, vad mycket galet som händer när en är två bästa kompisar på äventyr. Men det behåller jag nog för mig själv!
 
 
Det var inte heller lätt att som två "lantisar" hitta i Göteborg och vi kom för sent när vi skulle iväg med buss till en fornlämningsplats. Vi bodde på ett vandrarhem utanför Göteborgs centrum och var tvugna att åka buss och spårvagn för att komma till bussen som skulle åka till fornlämningsplatsen. Vår lärare var inte till någon vidare hjälp heller. Vi ringde honom i god tid och frågade om han kunde hjälpa oss att ta oss dit vi skulle, för vi var helt vilse. Något han inte ville utan tyckte att vi skulle klarar av själva. När vi väl kom på bussen höll han en liten trevligt föreläsning om hur viktigt det är att komma i tid och respektera de andra kurskamraterna (Öh, ja självklart?! Det var inte med flit vi kom för sent). Min kompis är inte den som är den så hon sa högt och tydligt så hela bussen hörde att om han hade velat hjälpa oss att hitta när vi ringde hade vi kommit i tid utan problem. Han fick det nämligen till att låta som om han inte hade någon aaaaning om var vi var eller varför vi kom för sent. Suck...
 
 
Nästa gång vi åkte till Göteborg bodde vi på ett hotell alldeles ovanför centralstationen så vi var säkra på att vi skulle hitta dit vi skulle (någon stor lagerlokal där det finns massa arkeologiska föremål, kommer inte ihåg vad den heter). Och vi kom i tid. Vi var där en halvtimme innan vi skulle mötas och fick stå utanför i kylan, men det gjorde inget. Vi var i tid och ville inte ge honom någonting mer att klaga på. Men det gjorde han så klart ändå... Hur han lyckades med att få oss att må dåligt över att vi kom för tidigt fattar jag inte. Men det gjorde han. Usch! Han hade verkligen något emot mig och min kompis. Kom med små pikar och kommentarer hela tiden. Aldrig när det gällde vårat arbete som tur var, men de gånger vi var ner till Göteborg var inte roliga. Förmodligen hackade han på oss därför att vi var väldigt unga jämfört med de andra som läste kursen. Alla andra hade också någon form av tidigare erfarenhet inom historia, så han tyckte väl att jag och min kompis var perfekta att trycka ner. En del vuxna i förtroende- eller maktposition vill ju gärna ha någon att hacka på för att få känna sig stor och stark. Jag är så himla trött på, och tyvärr van, sådana män. För det är faktiskt främst män som betér sig så. Och ja, jag har avslutat utbildningar och jobb på grund av sådana för jag tappar helt lusten när jag blir orättvist behandlad. Innan jag hittade feminismen trodde jag ju också självklart att det var mig det var fel på. Att jag var jobbig/ful/dum och allt annat som äldre män trycker in i huvudet på flickor. Nu vet jag att det handlar om förtryck och makt och låter mig inte påverkas lika mycket längre. Hade inte tänkt att det här inlägget skulle bli ett stort klagomål, men det här är något jag har burit med mig under de här åren så det är väl lika bra att få ut det.
 
 
 
 
 
 
 
Av förklarliga skäl var jag inte alls sugen på att fortsätta läsa arkeologi (inte enbart på grund av läraren dock), men jag sparade lite kurslitteratur: The Human Past - World Prehistory and the Development of Human Societies och Arkeologi i Norden 2 av Göran Burenhult. Den första boken minns jag att jag gillade extra mycket. Främst därför att det var den första skollitteraturen jag läste på engelska (förutom på engelskalektioner tidigare då) och jag var så impad av mig själv att jag fattade vad jag läste, haha. Minns att jag kände mig riktigt stolt. - Här sitter jag och studerar på engelska! Sen så är jag också väldigt intresserad av människans historia. Har främst varit intresserad av samhällens och kulturers utveckling, som den här boken fokuserar på, men nu börjar jag även bli intresserad av våran fysiologiska utveckling.
 
 
 
 
 
 
För några år sedan började jag läsa litteraturvetenskap på Karlstads universitet. Ååh, vad jag trivdes. Men tempot var väldigt högt. Något de var tydliga med innan, att vi skulle behöva läsa otroligt mycket. Jag som redan läste mycket böcker trodde inte det skulle vara några problem, men jag märkte efter ett par månader att jag inte skulle klara av att hålla tempot. Så jag hoppade av. Men jag sparade mycket kurslitteratur för jag vill läsa dem igen någon gång. I mitt eget tempo.
 
 
Tänk om jag hade läst klart litteraturvetenskapen. Då hade jag förmodligen jobbat som bibliotikarie nu. För det hade jag tänkt mig som slutmål när jag började. Eller tänk om jag hade varit arkeolog på utgrävning någonstans i världen. Nu är jag glad att jag inte blev något av dem, för det känns inte rätt längre. Jag är fortfarande intresserad av historia och jag läser fortfarande mycket böcker, men det är inget jag vill ha som yrke.
 
 
 
Vi får se vad jag "blir när jag blir stor". Tycker det är så tråkigt och pressande att de flesta människor presenterar sig och identifierar sig genom sina yrken. Att vi inte är någon annan än det vi jobbar med. Jag vet att jag inte vill ha det så i alla fall. Jag är jag och mitt jobb ska inte få vara min identitet.
 
 

#tbt

 
 
 
 
 
Hittade dessa två när jag gick upp i mitt moln för att hämta några gamla bilder. Helt andra än de här. De här togs med min dator i september 2014. Alltså exakt två år sedan. Det är inte en jättelång throw back, men oj vad jag har förändrats de två åren! Både utseendemässigt och mentalt. Det känns som att det är många år sedan bilderna togs. Jag ser så himla ung ut! Känner mig minst 10 år äldre med mina gråa strån och trötta kropp och sinne.
 
 
Det var någonstans här det började. Jag röstade på miljöpartiet i valet och det sågs inte så positivt i mina kretsar. Jag ville ha död på landsbygden och brydde mig inte om de stora frågorna lät det. Och jag kände inte många andra som handlade ekologiskt mer än kanske bananer och vindruvor. Jag kom också ut som feminist i den här vevan och blev utskälld av Mats vänner en kväll. Sex vuxna män mot lilla mig. Det var hemskt men lärorikt och det bekräftade och förstärkte bara mina feministiska åsikter. Visste ni till exempel att det inte är någon skillnad mellan feminister och nazister? Och att det finns inget en man får göra som inte jag som kvinna får? Fast ändå har kvinnor det sämre och det är på grund av att Eva åt först av äpplet i Edens lustgård. Arvsynden, alltså... Det är nog det sämsta argument mot feminism som jag någonsin har hört.
 
 
Jag började ge människor på stan pengar och kläder och mat när de bad om det och det minskade min popularitet ytterligare. Jag hade sedan juli ätit glutenfritt och märkte genast en enorm skillnad i min kropp. Det var också den här hösten jag på allvar drog ner på kött och åt mestadels vegetariskt. Jag var dock konstant trött eftersom jag tyckte att kolhydrater var farligt och åt mest ost, sallad och nötter. Och vräkte sedan i mig choklad.
 
 
Jag började verkligen stå upp för mig själv och mina åsikter under den här hösten, hösten då jag var tjugofyra år, även fast jag visste att jag skulle bli mindre omtyckt. Jag har mognat något oerhört dessa två åren. Det tar på krafterna att stå upp för sig själv och andra. I alla fall för mig som är konflikträdd. Men vad vill jag göra med min tid på jorden? Sitta tyst och hålla med? Nej. Jag har lärt mig mycket. Om mig själv men också om andra och för varje dag som går förlorar jag hoppet om mänskligheten mer och mer. Det kom som en chock för mig hur aggressivt människor reagerar kring viljan att inte vilja skada eller döda djur eller tanken om att vi alla är människor och borde behandlas med vänlighet och respekt oavsett utseende och bakgrund. Det som upprörde och upprör mig mest är ändå hur män tillåts bete sig hur som helst och sedan på något konstigt vis ses som offer när kvinnor säger ifrån. Jag visste att om en har annorlunda åsikter än normen så hamnar en utanför, men att människor skulle vara så elaka och ovilliga att ändras hade jag ingen aning om. Den tjejen på bilderna hade fortfarande ganska mycket framtidstro och såg det goda i de flesta människor. Nu undrar jag mest vad fan vi håller på med.
 
 
 
 
 
 
Hittade även den här bilden som är ytterligare ett år äldre, från sommaren 2013. Det är kanske bara jag som ser, men här tycker jag det syns tydligt hur jag mådde innan jag slutade helt med gluten. Jag vet att det råder olika uppfattningar kring glutens påverkan på människorkroppar som inte lider av celiaki, men att sluta med gluten är verkligen det bästa beslutet jag har tagit i mitt liv. Förutom att bli vegan. Jag var verkligen konstant svullen från ögonen och ner till halsen innan jag slutade äta gluten. Jag kommer ihåg att det var ömt även fast jag inte tänkte så mycket på det då. Det var liksom vardag. Magen ska vi inte tala om hur svullen och öm den var. När jag slutade med gluten blev jag det som kallas för regelbunden, som jag aldrig har upplevt förr i hela mitt liv. När jag sen blev vegan blev magen platt som en planka och har inte gjort ont sen dess!
 
 

Det som kallas vuxen

 
Under frukosten går jag in på en av mina favoritbloggar och läser om hur det är att vara det som kallas vuxen och på ett sätt facineras av och ett annat sätt försöka lära av de ungas här-och-nu-tänk. Hur de bara kan hitta på något så där för stunden. I dag ska jag göra det här. Och så drar de ut på äventyr. Så som jag själv gjorde innan allt det som kommer med vuxenlivet började hopa sig över mig som hårda knutar att knyta upp ständigt och jämt. Det var jag inte alls beredd på när jag bodde hemma och bara hade mig själv att sköta och tänka på. Innan jag blev det som kallas för vuxen. Visst tvättade jag min egen tvätt och städade mitt eget rum och handlade mina egna menskydd och hygienprodukter, men jag hade ingen aning om hur det var att ta hand om ett hem eller betala räkningar. Eller ha ansvaret över att det står mat på bordet. Varje dag. Beta av tvätthögen som på något oförklarligt sätt aldrig blir mindre utan väller över som om den vore en gryta som kokar över. Varje dag. Ha koll på alla samtal som ska ringas och mail som ska skickas och andra viktigheter som en måste ha koll på och få iväg.
 
 
För medan jag äter frukost och läser lite bloggar så skriver jag även handlingslista och går in och bokar tvättstuga för jag måste tvätta i morgon om jag ska hinna göra det den här veckan för nästa vecka ska jag förmodligen åka iväg och den här veckan är Mats sjuk så jag måste stå för all handling och kylskåpet har en himla aptit så även om jag handlar så mycket jag och min cykel orkar bära varje dag försvinner maten på något konstigt sätt lika fort och så måste jag göra rent tvättmaskinen och diskmaskinen eftersom det står i bruksanvisningen att de håller längre om en gör rent dem då och då så det är verkligen på tiden att de blir rengjorda och skura måste jag verkligen göra under veckan och det där samtalet som jag egentligen skulle ha ringt i går måste jag ringa efter frukosten för sedan ska jag ta med mig cykeln in till stan och handla och sen hänga alla kassar på styret och lägga i korgen och på pakethållaren och då går det inte att cykla på cykeln utan då måste jag använda mina armar till att hålla den upprätt och vingla mig hemåt men jag har tur för i dag är Mats hemma från jobbet så han har inte tagit cykeln till jobbet och då blir det inte så tungt att få hem allt och sen ska jag försöka beta av mer på min att-göra-lista så som att gå igenom alla garderober och lådor så att jag kan få in mina kläder i dem som för nuvarande ligger i högar i sovrummet och sen lovade jag hen att jag skulle läsa den boken och hen att jag skulle se på det programmet och hen och hen att jag ska komma och hjälpa till med det och det för jag gör ju ändå ingenting om dagarna och så behöver jag vila minst tre timmar varje dag på grund av min utmattning och inte göra ett skit de timmarna men jag borde ju beta av lite saker under de timmarna också för annars växer den där att-göra-listan något hemskt fort.
 
 
Allt det här hade jag ingen aning om när jag var yngre och inte behövde ta ansvar för något eller någon annan än mig själv. Nu bor ju jag med två andra så jag har ansvar för tre personers mat och tvätt och dammsugning och skurning och dammtorkning och diskning, men även när jag bodde själv var det en stor förändring jämfört med att bo hemma. Jag hade ingen aning om hur man gjorde rent en ugn eller hur ofta kylskåpet ska dras fram på grund av brandrisken eller hur dyrt det är med dammsugarpåsar eller vad mycket hår som samlas i avloppet i dushen eller att avloppet i handfatet fylls upp med svart geggamoja som måste tas bort för hand. Nu förstår jag varför mamma skrev listor och hängde på kylskåpet. Jag gör det ju själv numera. Fast i mobilen. Och alarmet ringer titt som tätt så att jag ska komma ihåg att göra allt det som ska göras. Det förvånar mig fortfarande att det här inte räknas som ett jobb. Men, det är klart, det har att göra med att det traditionellt är kvinnor som har fått ta hand om hemmen och då är det klart att sådant inte är så viktigt! Det är bara sådana där tokerier som kvinnor höll på med förr när de var hemma hela dagarna och inte hade någonting att göra.
 
 
När jag flyttade ihop med Mats trodde jag att vi skulle dela på alla sysslor. Då skulle det ju ändå bli som att en bara tog hand om sig själv och ett hem, fast tillsammans med någon annan. Det skulle inte bli fler sysslor i alla fall. Så blev det inte. Jag fick planera och handla och laga mat och boka tvättstuga och vika tvätt och dammsuga och skura och diska åt honom också. - Hur kan du hålla på att städa hela tiden? Så mycket gjorde aldrig jag när jag bodde själv. Nej, inte jag heller. Men då hade jag bara en person att städa upp efter. Mig själv. När jag flyttade ihop med Mats hade jag helt plötsligt två personers skit att ta hand om. För er som inte är så hajja på matte är det alltså dubbelt så mycket att göra. Plus att jag jobbade och försökte plugga för att få jobba med något jag verkligen tycker om och så åkte jag fram och tillbaka mellan Filipstad och Karlstad och flängde runt i Filipstad för att hinna hälsa på alla och så blev det ännu ett resmål som skulle hinnas med att besöka i och med att Mats kommer från Torsby.
 
 
Jag förstod helt plötsligt mina kompisars klagomål på sina män. Jag förstod varför det var ett heltidsjobb, mer än ett heltidsjobb, att vara hemmafru och ta hand om allt åt alla och varför saker som tvätt- och diskmaskin och förskolor och syntetiska städmedel behövdes uppfinnas först innan kvinnor ens kunde komma på tanken att lämna hemmet för att göra det de ville göra innerst inne. Och jag vet att även fast vi har alla dessa hjälpmedel i dag är det ändå mycket som måste göras och att det är kvinnor som gör det. Jag beundrar de kvinnor och de få män som klarar av att jobba och sköta allt i hemmet och passa upp på alla. Hatten av! Jag klarar det inte. Jag blev utmattad. Det är klart en kan skita i allt i hemmet, men jag vill inte leva så. Även fast jag inte har haft så mycket val det senaste året. Har inte orkat hålla efter med lorten och ingen annan tar hand om det så det har blivit som det har blivit. Det är inte hela världen, men mycket att ta igen. Och jag orkar verkligen inte jobba eller plugga och ta hand om allt i hemmet. Det går inte. Jag har försökt i så många år och jag orkar inte. Något människor har svårt att acceptera. Det är oftasts de som aldrig har behövt ta hand om någon annan än sig själva som kommer med nedvärderande kommentarer till mig. Eller kommentarer om att jag snyltar på Mats och borde skaffa mig ett jobb. De som flyttade direkt hemifrån ihop med sin partner och antingen delar på ansvaret eller så står partnern för matlagning och tvätt och allt det där. Eller de som betalar folk för att de ska komma hem till dem och städa. Undrar varför de tycker att jag ska göra allt det där åt Mats och Marie gratis? De är inte mina barn.
 
 
Jag fylls av beundran över unga människors optimism och förmåga att fånga nuet. Jag minns ju själv att jag tänkte så. Efter studenten börjar livet! Ja, det gjorde det. Men det var inte det livet jag hade tänkt mig. Och även fast jag nästan är lite avundsjuk på deras oförstörda syn på livet och världen och verkligen önskar att de ska få behålla den synen livet ut, tycker jag det är hemskt att de inte får lära sig om hur livet som vuxen är. Efter att de har tagit studenten är det verkligen hej då! Ut och skaffa dig ett jobb eller utblidning och någon annanstans att bo. Utan att ge dem några verktyg hur de ska gå till väga. Det hade jag i alla fall önskat. Att någon lärt mig om livet som vuxen. Om allt det ansvar det innebär. Jag menar absolut inte att livet för unga och barn inte är fyllt med ansvar. Alla dessa läxor och uppgifter och prov som ska göras, usch! Är så glad att jag slipper det. Men det är ändå ansvar på ett annat sätt. Ansvar för vissa delar av livet och inte allt. Det är ändå någon annnan som har ansvar för att det finns mat i kylskåpet och att elen och värmen och vattnet och internet blir betalt för.
 
 
Ända sedan studenten har livet varit en enda stor kamp kring att få in nog med pengar varje månad. Ja, det är en kamp när en inte har nog med energi att varken läsa på universitet eller jobba med de fysiskt och psykiskt tunga jobb som en får ta om en inte har någon utbildning. Det har inte alls funnits tid till att göra det jag vill göra. Att röra mig mot mina drömmar. Förutom att försöka hitta en stabil försörjning är jag också en sådan person som har fått hjälpa andra att få ihop sina livspussel. Och det tar mycket tid och kraft det också. Även fast jag nu för tiden inte har så mycket energi till att finnas där för andra än Mats och Marie. Sköta hemmet helt enkelt så att de slipper. Och i gengäld betalar Mats min del av hyran och ger mig pengar till mat. Något jag tycker är helt rätt och rimligt. Men inte enligt många. Jag ska göra allt det där gratis och skaffa mig ett "riktigt" jobb.
 
 
Kan bli så himla irriterad på att folk tycker att ha ett betalt arbete är det som är kriteriet för att vara vuxen. Att inget annat spelar någon roll. Men vet ni? Jag städar upp min egen skit. Jag handlar min egen mat. Jag lagar min egen mat och jag tvättar min egen tvätt. Jag tar ansvar för hemmet. Jag ser till att vi har så lite syntetiska kemikalier i det som möjligt. Jag läser på varje dag om hur jag som människa kan påverka klimatet och de andra djuren så lite som möjligt. Jag tar ansvar och jag snyltar inte på någon. Varken Mats, planeten eller djuren. Det tycker jag är att kalla moget. Vuxet. Innan ni dömer mig kan ni först och främst ta er en lång titt i spegeln och tänka efter vilka ni själva utnyttjar för att få ihop era livspussel. 
 
 
Nej, vuxenlivet blev inte som jag tänkt mig. Även fast det i princip bara har börjat. Jag är ju inte trettio än och det finns fortfarande tid till att hitta en försörjning och ett hem. Men nog måste det vara gött ändå, att ha fått koncentrera sig på sig själv och lyckats skaffa sig en utblidning och jobb och ett hem. Eller de som har det som jag och ändå lyckats fixa allt det där innan de fyllt trettio. Himla imponerande! Och om det finns ett tips jag skulle ge till de som snart ska ut i vuxenlivet är det att strunta i alla andra och koncentrera sig på sig själv och vad en själv vill med livet. Strunta i vad andra tycker eller kräver att du ska göra och gör det du vill. Det kanske låter hårt, men har du inte skaffat några barn så har du faktiskt bara ansvar över dig själv och låt ingen inbilla dig någonting annat. Du är inte ansvarig för dina föräldrars eller syskons eller någon annans lycka än din egen. Visst är det snällt att hjälpa till, men låt dig inte utnyttjas!
 
 
Det är det jag jobbar mest på, att våga leva mitt liv så som jag vill leva det utan att lyssna på vad alla andra tycker och kräver. Och så vill jag lära av de som är yngre och inte ta allt så himla allvarligt. Livet är fullt med ansvar när en är det som kallas för vuxen. Men det är också magiskt och vackert och helt underbart.
 
 
 
 
 

Oxfam

 
 
Var nere på stan och handlade i dag. Stannade och pratade med en kvinna som informerade om Oxfam och deras arbete. Oxfam är en hjälporganisation som funnits sedan 40-talet. De hjälper till där de kan - med akut hjälp, långsiktiga mål och påverkansarbete. I dagsläget hjälper de till i över 90 länder och en av de största kriserna just nu är att det inte finns nog med dricksvatten på planeten för att räcka till alla.
 
 
Visste du att om jorden var lika stor som en basketboll skulle allt drickbart vatten som finns inte ta upp mer plats än ett saltkorn. I Grekland just nu lever 6 miljoner människor utan rent vatten. 6 miljoner. Två tredjedelar av Sveriges befolkning. Det är runt 40 grader varmt där nere nu. I behaglig temperatur klarar du dig tre dagar utan vatten innan du dör, i tryckande hetta går det skrämmande fort. Om ni har varit i södra Europa under sommaren någon gång så vet ni hur varmt det blir. Det är en hetta som vi i Sverige aldrig kommer att uppleva. Jätteskönt om du kan ligga under ett parasol och dricka drinkar - livsfarligt om du inte har tillgång till vatten eller skugga.
 
 
 
 
 
 
När vi var hos mina svärföräldrar under förra helgen var det tryckande varmt, för att vara i Sverige, och deras källa torkade ut. Bara i några timmar, sen kom vattnet tillbaka, men det sätter verkligen saker i perspektiv. Jag har aldrig under mina 26 år varit utan vatten. Jag har aldrig gått törstig. Varje dag dricker jag någon form av vätska och det känns helt ofattbart att det finns nästan 700 miljoner människor i världen som lever utan daglig tillgång till vatten.
 
 
Kvinnan jag pratade med på stan sa att om du ger 150 kronor i månaden till Oxfam ser du till att 280 personer i veckan dagligen har rent vatten att dricka samt laga mat och tvätta sig i. Ganska exakta siffror, men Oxfam har borrat brunnar sedan 40-talet i länder där det råder vattenbrist, så de vet att det ger resultat. Hittade inte just den här informationen på deras hemsida (oxfam.se) men där finns andra uträkningar för vad dina pengar gör. Bland annat utbildar de jordbrukare och planterar träd för att återställa naturen.
 
 
Anledningarna till att människor lever utan vatten är många. I Grekland är det flyktingkrisen som är starkast bidragande. I andra länder är det på grund av sociala orättvisor. Visste ni till exempel att det ofta är kvinnorna och barnen som jobbar med att hämta vatten och odla i Afrikas länder? Därför jobbar Oxfam också med jämställdhet som ett av de långsiktiga målen mot fattigdom, svält och vattenbrist.
 
 
 
 
 
 
Den allra största anledningen till vattenbrist på jorden är klimatförändringarna. Etiopien, till exempel, är väldigt hårt drabbat just nu eftersom regnoväder som brukar komma har uteblivit eller inte varit kraftiga nog. Det blir varmare och varmare i världen och det förstör för allt liv på planeten. Det ska inte gå så här fort. Vi i Sverige kommer förmodligen inte lida vattenbrist på många år, men vi märker av klimatförändringarna även i Sverige redan nu med ökade oväder och skogsbränder. Klimatförändringarna drabbar Sverige också, men de drabbar mest de fattigare länderna.
 
 
 
 
 
 
Med risk för att låta tjatig: Tycker det är bra att det finns organisationer som hjälper till i akutsituationer och även tänker långsiktigt som vi kan stötta genom att skänka pengar. Men det mest långsiktiga du som individ kan göra för planeten och alla som drabbas av klimatförändringarna är att sluta äta kött och djurprodukter. Du sparar så himla mycket vatten på det viset. Är du vegan i ett år har du sparat lika mycket vatten som om du skulle låta bli att duscha i 100 år. Det krävs sådana otroliga mängder vatten till att "framställa" kött och djurprodukter. Och nej, har inte kunnat läsa någonting om det på Oxfams hemsida. Surprise! Är inga miljöorganisationer som tar upp det. Men nu är Oxfam inte en miljöorganisation utan en hjälporganisation och hjälp behövs ute i världen.
 
 
Här (klick) kan ni läsa mer om Oxfam.
 
 
 

What I really really want

 
 
 
 
 
Året var 1996. Jag var sex år och skulle fylla sju. I hela världen slog en grupp igenom med låten Wannabe. En grupp som uppmuntrade till girl power och stärkte tjejers och kvinnors självkänsla och självförtroende över hela världen - Spice Girls. Jag minns inte när jag fick deras första skiva. Om det var det året eller året efter, men de blev mitt absoluta favoritband och jag kunde alla låtar utantill. Även fast jag förstod väldigt lite engelska. Som de flesta andra i skolåldern lekte jag och mina kompisar Spice Girls och mimade till deras låtar. Jag var alltid Sporty Spice, Mel C. Ibland Scary Spice, men oftast Sporty. På bilden är jag sju år och couldn't give a fuck. Verkligen. Jag levde i min sport-bh (som jag har för mig var en bikiniöverdel) och adidasbyxor. För er som inte vet eller minns var det sådana träningsbyxor med massa knappar längs benen. Mel C hade sådana och hon var min favorit. Har inte på mig de byxorna på bilden. De behövdes väl tvättas ibland förstås. Jag åt klubbor på löpande band, för det gjorde tjejerna i Spice Girls. Och jag sa vad jag tyckte och tänkte. Gjorde det jag ville göra. Kände riktig girl power.
 
 
 
Men det gick inte hem i stugorna. Jag var tjej och skulle också uppföra mig så. Hela min tonår önskade jag att jag inte hade varit så vild och "killig" när jag var yngre. Jag önskade att jag hade varit tyst och "vetat min plats". Så mycket skit jag hade sluppit då. Så mycket enklare skolan hade varit. Men vem hade jag varit då? Nu blir jag istället arg på mina tankar som tonåring. Hur kunde jag tänka om en liten tjej att hon skulle "vetat sin plats"? Vilken plats? Den som vi tjejer tilldelas. Tyst och försiktig. Mest tyst. Inte vara i vägen. Inte ställa till med besvär. Nu tycker jag precis tvärtom. Jag vill tillbaka till den där tjejen som struntade i vad andra tyckte. Som gjorde det hon ville göra. Hon som hade girl power. Hon som var sig själv och vägrade samhällets normer.
 
 
 
Jag ansågs besvärlig. För bestämd. För att vara tjej. För jag var inte alls vild om en jämförde med killarna. Jag slogs aldrig. Jag retades inte (förutom några gånger i självförsvar). Jag förstörde inget. Jag gjorde alla läxor. Jag var inte alls accepterad av killarna. De försökte trycka ner mig genom dagliga glåpord och ibland även våld. De ville väl vara ensamma herrar på täppan. För de flesta tjejer ville vara vän med mig och det vet jag retade killarna enormt. Att de söta tjejerna hellre var med mig än med killarna som trånade efter dem. Jag var så förvånad, även då, att det blev möten med föräldrar om jag hade sagt något dumt. Att läraren ställde sig framför alla i klassen och skällde ut mig för att jag hade gömt mig under bänken och stannat inomhus under rasten (ni minns väl att vi barn var tvingade att vara utomhus, när lärarna själva satt inne och fikade på rasterna?). Men om en kille gjorde något dumt. Då blev det inga möten eller utskällningar framför klassen. Inga straff. För "killar är ju killar" och de får bete sig hur som helst. Det var helt okej att killarna retade mig, kastade sten efter mig, höll bak mina händer bakom ryggen och slog mig i magen, tryckte upp mig med stryptag mot väggen så det svartnade för ögonen. Kanske fick de utskällningar. Kanske blev det konsekvenser. Vad vet jag? Inga offentliga i alla fall. Aldrig har jag fått en ursäkt. Förutom från killen som skrapade mina glasögon mot en tegelvägg. Men det var bara för att hans föräldrar tvingade honom betala nya glasögon till mig. När egendom gick sönder tyckte väl föräldrar och lärare att det var på sin plats att be om ursäkt. Men att jag gick sönder, det var inte så noga. Jag var en riktig skvallerbytta och sa till så fort någon hade varit dum mot mig, vilket var dagligen. Fast det var nog bara de första åren i skolan. Sen förstod jag att en inte skulle säga till lärarna om någon var elak. Det är bara något de säger. Kanske om det händer någon gång då och då, men inte varje dag. Då var det jag som var jobbig som "skvallrade", inte killarna som sa elaka saker till mig. Och så var det ju så klart mitt fel att jag blev mobbad: "Om du inte klär dig så konstigt eller pratar så mycket så ska du se att de låter dig vara ifred!".
 
 
 
Jag var inte alls vild när jag tänker efter. Jag var bara inte så som tjejer ska vara, och det fick jag höra varje dag. Men jag brydde mig inte. Och mycket var Spice Girls förtjänst. Tack vare dem visste jag att jag också hade rätt att göra vad jag ville, som killarna. Jag visste att jag inte var elak, som killarna var. Även fast jag så klart också har gjort och sagt dumma saker. Jag förstod inte deras texter, men jag förstod vad girl power var. Så på ett vis kan jag förstå att lärarna inte tog det jag sa på allvar, att jag inte gillade när killarna höll på och retade mig. För jag var ju fortfarande jag. Jag var sprallig och glad och vägrade låta det trycka ner mig. Men någonstans djupt nere gjorde det nog det, tryckte ner mig, för jag tyckte inte om att bli mobbad. Det la sig liksom inne i mig och när jag blev tonåring bubblade allt upp och jag blev tyst och försiktig. Så som tjejer ska vara. Så som killarna slog i mig att jag skulle vara och så som de vuxna antydde att jag skulle vara. Hela min personlighet försvann och jag är så arg över det i dag. Jag är så himla, himla arg över hur samhället låter killar och män bete sig hur som helst. Utan konsekvenser. Och att tjejer och kvinnor straffas när vi försvarar oss eller beter oss likadant.
De flesta kvinnor som sitter i fängelse dömda för mord har dödat män i självförsvar. Medan över 90 % av alla män som våldtar och slår kvinnor kommer undan med ett par tusen kronor i böter. Om de ens blir dömda. Jag tycker självklart inte att kvinnor också ska börja mörda och slåss och våldta i större utsträckning, så som männen gör. Lösningen på problemet ligger på andra planhalvan - det är män som ska sluta våldta och mörda och slåss. Jämställdhet kommer aldrig att uppnås förän vi slutar dyrka mannen och se honom som normen. Jämställdhet kommer uppnås när feminitet och kvinnan slutas ses som svag och löjlig. Jämställdhet kommer uppnås när män blir straffade lika hårt för deras beteende som kvinnor blir. Jämställdhet kommer uppnås när vi slutar trycka ner tjejers personlighet och sen säger åt dem att ta plats om de vill ha det. Efter att ha blivit tillsagda hela livet att de inte ska ta plats. Och förresten borde det vara killarna som ger plats. Den plats de har tagit beslag på sedan barnsben genom att trycka ner tjejer.
 
 
 
Självklart finns det snälla killar i skolan, tack och lov för det! Men en måste kunna se strukturer och beteenden och attityder som byggs upp i ung ålder. Barn beter sig som vuxna. Hemma och i skolan. Det börjar med barnen. Tjejer och kvinnor kan självklart också vara elaka och trycka ner. Vi lever i ett patriarkat där kvinnan tjänar mindre och behandlas orättvist. Och om vi vill ha mer än så måste vi bli som männen - armbåga oss fram och ta plats. Det är ju mannen som är normen och jämställdhet går oftast ut på att kvinnan ska bli mer lik mannen. Men samtidigt blir vi så himla hårt dömda. Och i situationer där kvinnor kallas för envisa och elaka, så kallas män för viljestarka och ärliga.
När jag ser tillbaka på min barndom. När jag tittar på tjejen på bilden. Hon som var besvärlig, ser jag inte en elak tjej. Visst kunde jag säga och göra dumma saker, men inte mer än någon annan. Speciellt inte mer än killarna. Ändå blev jag hårdare straffad än dem. Tänk om vuxna var lika hårda mot killar som är elaka som de är mot tjejer. Tänk om de satte ner foten från början och inte såg mellan fingrarna när barn är elaka mot varandra, hur annorlunda de där killarna skulle bli som vuxna. Jag ser en stark tjej på bilden. En stark tjej som fick höra att hon var jobbig, ful och besvärlig och därför började tro på att hon var det. Jag ser girl power. Jag ser en tjej som fick stå ut med mycket men som inte böjde sig utan levde sitt liv. Och jag önskar att jag fortfarande var den tjejen.
 
 
 
 
Bilder från globalgoals.org.
 
 
 
I år är det 20 år sedan Wannabe kom och Spice Girls slog igenom. I samband med det har The Global Goals gjort en briljant re-make av den klassiska musikvideon. HÄR (klick) kan ni se den. I slutet av videon uppmanar de alla att ta kort på sig själva hållandes en lapp med haschtagen #WhatIReallyReallyWant och under den skriva vilken åtgärd en själv vill se gjord för att flickor, kvinnor och ickemän i världen ska få det bättre.
 
 
 
What I really really want, det jag verkligen verkligen vill ha, är jämställdhet. Jag vill det av hela min själ och jag hoppas verkligen att vi kommer att nå det under min livstid. Jag ser så många lösningar och fördelar med en värld där feminitet inte ses som något löjligt, utan snarare är normen. Vänlighet, respekt, empati. Jag vill se kvinnliga presidenter och män som beter sig respektabelt. Jag vill att män ska få betala konsekvenserna av sina handlingar mot kvinnor. Helst sluta med dem helt. Jag vill att tjejer i skolan inte ska tystas ner och jag vill att killarna ska bli tillsagda på skarpen när de är dumma. Vilket är varje dag. Varje dag är killar elaka mot tjejer i skolan och lärare står bredvid och skrockar: Ja, se pojkar. Hihi, som de beter sig. Drar i hår och nyps och buttas. Hihi, så tokigt!
Jag vill att ansvaret för att få en jämställd värld ska ligga på män, eftersom det är de som är problemet. Och jag vill att tjejer och kvinnnor och ickemän ska känna sig starka och trygga nog att vara sig själva.
 
 
 
That's what I really really want. Girl power!
 
 
 
 
 
 

Frihet

 
Bild av Lilla Berlin
 
 
 
Tredje våldtäkten på Bråvalla anmäld. Och i Karlstad på Putte i Parken blir kvinnor omringade och ofredade av män i grupp. Festivaler innebär frihet för många. För män. Inte för kvinnor och ickemän. Det finns inte någon plats på jorden där vi kan känna oss helt trygga. Där vi kan känna äkta frihet. För vi lever i ett patriarkat där mannen utnyttjar sin makt. "Inte alla män" hörs skalla så fort ickemän utsätts för våld eller ofredande från just män. Nej, inte alla män. Som tur är våldtar och ofredar inte alla män. Men alla kvinnor blir utsatta. Alla som inte är män lever med garden uppe och kan inte gå någonstans utan att behöva ha någon slags plan i huvudet. Vi tänker alltid på hur vi kan klä oss och bete oss så att risken för överfall är så liten som möjligt. Vi får höra från att vi är små att vi inte ska gå själva, inte dricka för mycket alkohol, inte visa för mycket hud. Vi får lära oss att det är vårat ansvar vad som händer oss. Skulden ligger inte på gärningsmannen - den ligger på oss. Och även fast inte alla män våldtar så är alla våldtäktsmän män. 98% av alla våldtäkter utförs av män.
 
 
Om en som kvinna kommer med den tokiga idén att kanske inte ansvaret ska ligga på kvinnor, kanske borde vi göra någonting åt det här problemet = män. Då heter det att en hatar män och vill se dem utplånade från jordens yta och både män och kvinnor sluter upp bakom dessa stackars, stackars män som faktiskt är snälla! För det är ju de som är de riktiga offren. De som får en tår i ögat när feminister lägger fram statistik och blir upprörda över mäns hat mot kvinnor eller passivitet inför att lösa problemen. Eller kanske är de ledsna över utebliven medalj för att de inte våldtar och ofredar. Vem vet?
 
 
Manshat är en reaktion på kvinnohat. Manshat dödar inte. Det gör "snälla" män ledsna och skitstövlar arga. Kvinnohat dödar, ofredar, diskriminerar, förtrycker och frihetsberövar. Och om de här männen som blir ledsna av feminism, ledsna av tanken på att kvinnan ska vara jämställd mannen, om de nu är så snälla - varför gör de ingenting åt problemet? Varför lägger de skulden på fel personer? Det är inte feministers fel att "snälla" män blir ledsna. Det är andra mäns fel. De männen som berövar oss vår frihet och tvingar oss att ta till åtgärder.
 
 
Ansvaret borde inte ligga på ickemän. Det borde ligga på män. Varför ses våldtäkter och sexuella trakasserier ens som kvinnofrågor? Det är ju män som utför dem. Då borde det ju rimligtvis vara männens problem att lösa. Där har ni något att bita i! Ni "snälla" män som är så upprörda över feministers ilska. Gör något åt problemet istället för att tycka synd om er själva. Har ni några förslag på hur vi kan lösa det här? Förslag där ansvaret inte ligger på kvinnor eller berövar oss våran frihet ännu mer. Utan konkreta förslag på vad ni män kan göra. För kvinnor vill också känna frihet. Äkta frihet. Vi vill kunna gå utanför dörren utan att behöva ha flyktstrategier och förebyggande åtgärder i huvudet. Som feminist kan jag säga att jag inte ser någon annan lösning än att ta bort män från så många platser som möjligt. Det hjälper ju inte att säga till killar att inte tafsa och ofreda. De gör det ändå. Kanske borde män portas från festivaler? Tycker det låter som en mycket mer effektiv lösning än att kvinnor ska röra sig i grupper och vara måttlig med alkoholen.
 
 
 
 
 
 

Det krävs mycket arbete för att se naturlig ut

 
 
In och läs Clara Lidströms (Underbaraclara) senaste krönika på expressen.se! Här (klick) har ni den.
 
 
"När män hävdar att kvinnor är vackrast naturliga fnyser kvinnor så att träden viker sig i skogen. För kvinnor vet att det krävs mycket konstrande för att passera som en normalfräsch kvinna i dagens samhälle."
 
 
 
 
 
 
Handen upp om du som kvinna/tjej/livmoderbärare någonsin har fått kommentaren: "Sluta sminka dig. Du är vacker naturlig." eller något i stil med: "Du vet att du ser ut som en clown när du sminkar dig så där, va?" eller någon annan förolämpning inlindad i en "omtänksam" kommentar.
 
För det första - säg aldrig till en kvinna hur hon borde se ut eller uppföra sig. Är du född med penis, var så vänlig och håll dina kommentarer om kvinnor för dig själv.
 
För det andra - vet ni som aldrig har behövt anpassa er efter mallen naturlig, snygg och fräsch kvinna hur mycket arbete det krävs? Det är inte bara att hoppa ur sängen, slänga på sig någon trasa och dra i väg till jobbet - då är en av någon konstig anledning inte naturlig. Det ska döljas saker, plattas till, puschas upp, tas bort och läggas till.
 
 
 
 
 
 
Andra halvan av högstadiet och början av gymnasiet var jag beroende av smink. Inte mycket alls. Lite concealer under ögonen och maskara på fransarna. Jag ville ju fortfarande se "naturlig" ut. Inte för att jag ville sminka mig varje dag, men vet ni en sak? Börjar en med smink i skolan är det lättast att fortsätta med det, för de dagar jag inte hade smink fick jag höra att jag såg blek och sjuk ut. Då var jag inte så vacker naturligt längre.
 
Om en istället gör tvärtom, går osminkad för det mesta och sminkar sig ibland, så som jag gör nu och gjorde under gymnasiet, låter det mer så här: "Jaha, och vem försöker du göra dig fin för? de dagar en känner sig kreativ och vill smycka ansiktet med smink.
 
Och om en inte lyckas eller vill få till en naturlig look - det kanske blev lite för mycket rouge eller så var eyeliner kul att exprimentera med den dagen - då kommer clownkommentarerna. Eller utviknings- och prostitutionsliknerserna. Jag fick mest höra att jag såg ut som en hora de dagar jag la på extra mycket smink på gymnasiet. 
 
 
 
 
 
Text från Kerstin Weigls krönika (klick) på aftonbladet.se.
 
 
 
 
Och i jobbsammanhang är den där skickligheten att se naturligt vacker ut extra viktig. Som man räcker det med en skjorta, en kavaj och en något så när välkammad frisyr för att bli lyssnad på. Som kvinna ska du inte vara för hårt sminkad eller lättklädd - då blir du inte tagen på allvar. Du får heller inte komma ruffsig i håret och hårig under armarna - då blir du inte heller tagen på allvar. Du ska se naturlig ut. "Naturlig". Du ska sminka och raka dig och platta håret så att du ser naturlig ut. Och vara klädd snyggt och inte vulgärt.
 
För vad du än representerar som kvinna är det ditt utseende och dina kläder som döms och diskuteras mest. Det är bara att ta nobelfesten som exempel. Kommentatorerna presenterar männen genom deras prestationer och kvinnorna genom deras kläder. Tänk om rollerna vore ombytta.
I den här korta videosnutten (klick) visar finska Yle hur det skulle se ut om män var kvinnor på slottsbalen. Ett genialiskt klipp! "Ett lila band tycker jag är ganska modigt den här tiden på året. Käppen är också ett modigt beslut av denne herreman. Men där tittar frackvästen fram lite mer än lovligt. Herregud ändå! Där är hängslena. Hängslena är framme. Det där kommer att vara på kvällstidningarnas framsida i morgon." Det känns hur tokigt som helst. Lika tokigt som när kvinnor behandlas på det sättet.
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0