Vikten av kommunikation

 
 
Here we go again. Jag har hakat upp mig på någonting jag skrivit och vill inte att folk ska bli ledsna eller stötta eller att det ska råda missförstånd. Jag jobbar på att släppa taget.
 
 
I alla fall... Jag skrev för ett tag sedan att jag tror att barn är känsliga för energier och därför vill jag försöka dölja när jag är sur eller arg för dem. Med det menar jag riktigt små barn. Med de barn det går att prata med tycker jag nästan tvärtom. Att det är viktigt att uttrycka sina känslor. Säga vad en tänker på och hur en mår, så det inte blir massa frågetecken för barnet. Kommunicera helt enkelt (något jag inte är bra på alls).
 
 
Det gäller väl överlag. Jag och en annan person pratade om det för inte så länge sedan, hur svårt människor har att uttrycka sina känslor. "Hur mår du?" "Jag mår bra, tack" brukar det låta även fast svararen kanske inte alls mår bra.
 
 
Det är väl klart att en kanske inte vill dela det en tänker på och känner för vem som helst, men jag tror att vi alla behöver någon att prata med. På riktigt. Jag är så glad för de personerna i mitt liv som verkligen lyssnar när jag behöver. Vad gjorde jag utan dessa djupa samtal? Det är klart att jag inte kan tala om allt, veganism och den feminism jag tror på (inte den individuella kvinnas frigörelse utan kvinnan som grupp) är inte jättepopulär inom min bekantskapskrets, därför har jag skrivit mycket om dessa två ämnen här på bloggen. Försökt nå ut till likasinnade när det gäller de punkterna.
 
 
Jag försöker lyssna på människor när jag känner att jag orkar. Jag tror att jag har varit en sådan person som lyssnar och förstår i någras liv. Kanske är fortfarande. Jag kan känna mig så smickrad när människor väljer att lätta sina hjärtan för mig. Samtidigt som det skapar en nervositet inom mig att jag inte ska kunna stötta på rätt sätt. Men de flesta vill bara prata av sig och ett lyssnande öra är allt som behövs.
 
 
Jag tycker jag har svårt att kommunicera det jag känner och tänker. Något jag vill försöka bli bättre på. Det brukar vara sådana personer som ser ändå som jag kan prata med. De där fantastiska som förstår utan att en behöver säga ett enda ord. Sådana personer som vi alla behöver. Men jag tror den riktiga vinsten kan göras om vi lär oss att kommunicera mer allihopa med varandra. Det vill jag jobba på i alla fall.
 
 
Sen så är ju dagens samhälle väldigt stressigt, så jag förstår att inte alla har ork eller tid till att sätta sig och lyssna. Men samtidigt är det lite synd att det är så.
 
 
 
 
 
Det här är en av björkarna i våran trädgård. Jag vet inte varför, men när vi började kolla på hus fick jag en jättestark känsla av att jag ville ha björkar i trädgården. Det gick i uppfyllelse.
 
 

En hyllning till fantasi och skapandet

 
Visste ni att det som skiljer människan mest från de andra djuren är fantasi? Inte hjärnans storlek i förhållandet till kroppen eller språk. De flesta djur talar med varandra. Endel djur, främst andra primater, besitter också förmågan att känna och uttrycka empati och att planera för framtiden. Men vad forskarna vet i dag så är människan det enda djuret, organismen över huvud taget, som kan fantisera. Det är förmodligen tack vare vår fantasi som vi har kommit så långt i våran utveckling.
 
 
Andra flockdjur lever inte i sådana stora grupper som människan gör, det är nästan omöjligt. Men vi har skapat enorma samhällen. Länder och stater. Och de fungerar tack vare att vi har någonting gemensamt att tro på. Religioner, samhällssystem eller lagar. Allt är påhittat av människan och en förutsättning för att vi ska kunna samarbeta i så stora grupper. Om tillräckligt många bestämmer sig för att det här tror vi på, så kommer det vara normen och den fantasin som bygger och håller samhället fungerande. Om ingen trodde på de lagar som finns skulle de inte fungera.
 
 
Med det här vill jag egentligen bara ha sagt att jag tycker vi borde vårda vår fantasi. Skapa det vi tror på. Tänk vilken enorm potential vi har att skapa en värld där så många som möjligt får plats. Jag tror människan är kapabel till att skapa Utopia. Om vi bara bestämmer oss för att gemensamt tro på det.
 
 
Så fortsätt fantisera och skapa. Skapa den värld du vill leva i. Hakar nog många på blir den verklighet.
 
 
 
 

Tacksamhet

 
 
 
 
För några månader sedan hörde jag någonting som fick mig att börja tänka annorlunda. Om du är en person som säger "förlåt" ofta har du förmodligen svårt för att säga "tack". För att visa och känna tacksamhet. Så behöver det naturligtvis inte vara, men jag kan känna igen mig i det. Jag är inte så bra på att ta emot varken komplimanger eller gåvor. Kanske beror det på att jag ursäktar för mycket. Jag vet inte. Men jag vill i alla fall börja koncentrera mig på tack istället för förlåt. På tacksamhet istället för ursäkter. Ett exempel: Istället för att säga "Förlåt för att jag är sen" kan en säga "Tack för att du har väntat på mig. Det betyder mycket.". Jag vet inte om det gör skillnad varken för en själv eller för andra, men det är något jag har börjat tänka på i alla fall.
 
 
Sen så är det väl som med det mesta fråga om att hitta en balans. Ibland är ju ursäkter verkligen på sin plats. Och jag kan också tycka att som kvinna så förväntas en vara glad och tacksam för att inte stämplas som jobbig eller surkärring. Och det tycker inte jag är rätt. En har rätt att bli arg och upprörd över orättvisor och sådant. En behöver inte alltid vara glad.
 
 
 
 
 
 
Men tänk så mycket vackert det finns. Så mycket att vara tacksam för.
 

Ett nytt år

 
 
 
 
Ett nytt år är här. Härligt! Jag såg en grej på internet som jag provade bara för skojs skull. En sådan där bild med massa bokstäver där de första tre orden du ser kommer representera ditt 2018. Jag såg Ocean, Passion och Happiness. Alltså hav, passion och lycka. Det låter ju inte så dumt!
 
 
Lustigt att hav skulle dyka upp som första ord. Bara någon dag innan läste jag briljanta kvinnor diskutera filmen Titanic ur en feministisk synvinkel och jag fick en sådan stark känsla av att vilja se om den. Det är min absoluta favoritfilm genom alla tider och jag kan den nästan utantill. Jag har skämts lite för det, att den är min favoritfilm. Och därför inte sett den på flera år. Jag har trott att den enbart är en romantisk kärlekshistoria som utspelar sig under en av de värsta båtolyckorna i modern tid. Men den är så mycket mer än så! Inser jag nu. Klasskamp, miljöförstöring, kvinnans frigörelse. Jag och min bästa vän under gymnasietiden gjorde en film om miljöförstöring och klimatförändringar som projektarbete i trean och jämförde då jorden med Titanic. Ett skepp på väg mot sin undergång och ingen gör någonting åt det. Det ska bara fortsättas framåt. I somras läste jag boken Active Hope och där görs samma jämförelse. När jag nu också inser vilken fantastisk resa Rose gör, hur hon spottar i Cals ansikte som representerar societeten och förtryckarna, hur hon bejakar sin sexualitet, hur en man lyfter henne och får henne att tro på sig själv och leva livet fullt ut (hur ovanligt är inte det i filmer?), hur han till och med offrar sig för henne, då kan jag med stolthet säga att Titanic är den bästa filmen jag någonsin har sett.
 
 
Nu börjar 2018. Det är vårat år i år <3
 
#TimesUp
 

Magiska mellandagar och vuxet ansvar

 
 
 
 
Hoppas ni har haft en trevlig jul. Det har jag. Höjdpunkten var nog att stå ute och kolla efter tomten med en fyraåring. Genom hennes ögon såg jag också tomtens lykta långt därborta. Lyktan på bilderna är dock inte tomtens, utan min och Mats trädgårdslykta. Den har jag kanske inte nämnt förut? (obs ironi)
 
 
Visst är tappad tro det tråkigaste med att vara vuxen? Nu har jag, vad jag kan minnas, aldrig trott på jultomten (Så osammanhängande lögn! Ska en som vuxen ljuga för barn ska den väl vara trovärdig åtminstone?). Men tomtar har jag trott på, kanske tror jag än i dag på dem. Jag har för mig att jag har skrivit förut om när jag såg små träskor-fotspår i trädgården när jag var liten. Hade jag sett dem i dag hade jag försökt hitta en logisk förklaring. Förmodligen var det en råtta som gått där och den djupa snön gjorde att hennes fotspår såg ut som små träskor. Men som barn tänkte jag inte så. Då kom magin först och logiken i andra hand.
 
 
 
 
 
 
Det finns ett par filmer jag vill se varje jul. Den ena är Harry Potter och de vises sten och den andra Polarexpressen. Den senare handlar om just tappad tro. Att vara för gammal för att höra jultomtens bjällror. Den första Harry Potter-filmen förknippar jag nog med julen på grund av att den brukar sändas i mellandagarna. Men den är ju den mest magiska av dem alla. Och magi hör julen till på något vis. Sen så är det något visst med tåg, som finns med i både Harry Potter och Polarexpressen. Tågresor som ingen riktigt vet slutdestinationen på, men som är alldeles magiska. Sådana där tågresor som endast barn får uppleva. De som inte har tappat tron.
 
 
Men så ska det väl vara ändå? Jag känner mig mer och mer tillfreds med att vara vuxen. Att det innebär att tänka logiskt - så att barn ska få kunna uppleva magi. Det innebär inte att en aldrig får uppleva magi som vuxen eller att barn inte behöver ta något som helst ansvar. Men på det stora hela. Det gör mig ganska upprörd när jag ser barn som har behövt bli vuxna alldeles för tidigt, därför att föräldrarna har lekt bort sitt ansvar. Jag läste Peter Pan för ett tag sedan och det som fastnade allra mest hos mig var orden om att alla behöver en mamma. Någon som har ansvaret. Hur roligt och magiskt Peter och pojkarna än hade det i landet Ingenstans längtade de alla någonting oerhört efter en mamma. När jag läste det var det som om någonting klickade i mig. Vi vuxna behöver tänka logiskt och ta ansvar så att barnen slipper göra det. På så sätt får de uppleva magi. Sen så är det väl naturligtvis en balansgång. Barn måste ju såklart få lära sig att ta ansvar, sakta men säkert. Bortskämda barn mår inte heller bra, skulle jag tro. Nu har inte jag några barn så jag behöver egentligen inte tänka i de här banorna (min barnlösa frihet är någonting jag verkligen har börjat värna om de senaste åren). Men det kan ju vara bra att som vuxen resonera så ändå ibland, tänker jag. 
 
 
På tal om vuxen. I dag är det min 28:e födelsedag. Tänk vad fort jorden snurrar ändå.
 

Is this the dawning?

 
 
Är det nu det händer? Är det nu patriarkatet faller? Är det nu kvinnor kommer äga sina kroppar helt och fullt? Är det nu förövarna börjar hållas ansvariga istället för deras offer? Låt oss hoppas på det. Jag orkar inte vara arg längre. Kvinnor över hela världen har satt ner foten och sagt till på skarpen att nu får det vara nog. Lyssna på oss! Ta våra upplevelser på allvar och sluta förminska våra känslor.
 
 
Det är synd på ett sätt att det skulle till en folkmobb med outande av individuella män, när det snarare är samhället i sig vi borde attakera. Men grejen är ju den att det har kvinnor gjort i århundraden. Och det har gått sakta, sakta framåt. Men nu räcker det, liksom. Jämställdhet nu, tack! Lagar som skyddar offren istället för att skuldbelägga dem. Inget mer förminskande.
  
 
Jag är helt stum av beundran över alla kvinnor som har gått ut med sina berättelser. Som äntligen blir lyssnade på. Tagna på allvar. Starkt! Skulden är och har alltid varit dessa mäns, men samhället håller dem om ryggen så det är ändå starkt att våga berätta tycker jag.
 
 
När jag först såg MeToo-hashtagen tänkte jag att jag har haft en sådan tur som inte varit utsatt för någonting. Men som jag läst att många kvinnor gjort så började jag ransaka mitt liv. Vad har jag tagit som bagateller? Vad har inte känts bra som jag ändå har låtit hända eller försökt tränga undan? Det var ju den där fulla snubben på Oxhälja (marknad) som tog mig på rumpan flera gånger fastän jag sa ifrån och buttade bort honom. Som tur är skrattade han bara som svar. Värre var det med han som klängde på mig under en Valborgsmässoafton och ville veta mitt namn. När jag inte gav honom det skrek han argt i mitt öra "Skit i det då!". Det var ett sådant tillfälle där killen gick från snäll och gullig till arg på en bråkdels sekund när han inte fick som han ville. Vilket jag nu i efterhand förstår var mer än mitt namn. Det kändes väldigt otäckt men jag skämdes mer än jag blev rädd eftersom det självklart var mitt fel att han blev arg. Sen så tänker jag på alla sådana tillfällen. Alla arga och förminskande män som skrikit och hånat. Hur det går mycket djupare än sexuella övertramp. Hur män förminskar och hur kvinnor tar på sig skulden. Hur jag har tagit på mig skulden. Det är mitt fel. Jag är dum.
Jag tänker på i princip alla gånger jag varit ute på krogen. Händer på min kropp. Hur vi alltid gick upp tillsammans på dansgolvet, tjejgänget, och såg till att ingen hamnat på något annat ställe. Att ingen kille dragit iväg med någon av oss. Helt sjukt! Vi har anpassat våra liv efter mäns förtryckande och tänkt att det är en del av livet. Sådant en får ta. Boys will be boys och så vidare.
 
 
Så, ja. Jag också. Me too.
 
 
Förhoppningsvis är inte sådant här beteende en del av livet för framtida generationer. Både tjejer och killar. För det är ett samhällsproblem. Det är inte konstigt att män inte vet var gränsen går när vi som samhälle accepterar det. Det blir inga, eller väldigt lindriga, konsekvenser. Och det har väldigt, väldigt länge varit nästan enbart kvinnor som agerat för förändring. Men nu känns det som att männen lyssnar.
 
 
Och dessa "små" berättelser är också viktiga! Det tror jag stenhårt på. Att visa att våldtäktskulturen är en pyramid som vilar på små övertramp och skuldbeläggande av offret. Det är den grunden som gör att nästa steg går att ta. Och nästa. Och nästa. För att riva pyramiden måste alla övertramp försvinna. Och jag tror det är nu det sker.
 
 
Jag som är intresserad av astrologi läste för ett par år sedan att vi håller på att gå in i vattumannens tidsålder. Ni vet, the age of aquarius. En mer harmonisk tidsålder. Något jag tror på. Jag tror planeter och stjärnors positioner påverkar oss. Olika vågor och strömmar är mer eller mindre behagliga och påverkar vårat humör och beteende. Tydligen håller jorden på att hamna i en mer harmonisk position just nu. Vilket bland annat kommer innebära att sådana känslor som förr setts som svaga kommer ses som normen. De känslor som brukar kallas för feminina. Jag tror på det. Att vi rör oss mot en mer kärleksfull värld, där kvinnor och feminina drag inte längre ses som svaga eller undantaget. Matriarkat kommer vara standarden snarare än patriarkat.
Många gamla kulturer har också förutspått att jorden kommer gå under runt år 2000. Jag tänker att det snarare är samhället som vi känner det, och har skapat det, som kommer gå under. Därför kan det vara turbulent nu en tid innan det nya accepteras och människor slutar att kämpa emot. Det tycker jag hjälper att ha i åtanke när en ser vilka som styr mäktiga länder och miljöproblem och fattigdom och diskriminering av alla de slag. Att det kommer bli bättre. Vem vet om det kommer att ske under min livstid. Jag hoppas på det. Men det kräver att människor agerar.
 
 
Så, vad säger ni? Nu när fler och fler män hoppar på tåget, ska vi inte gemensamt jobba oss mot en bättre värld? För de allra flesta av oss är priviligerade och bidrar till förtryck. Vare sig det handlar om pengar, rasism, sexism, homofobi eller andra typer av förtryck. Jag är då inte fri från skuld i alla fall. Tror jag tänkte mer som en kille när jag var barn, jag var väldigt avundsjuk på killarna i alla fall. Tyckte att de fick göra så mycket utan att behöva bry sig om konsekvenserna. Men ju äldre jag blir desto mjukare blir jag. Jag försöker att inspireras av snällhet och respektfulla människor. Som oftast är kvinnor (eftersom vi uppfostrar flickor med mer fokus på empati). Inte tänka så mycket på framgång och pondus, utan snarare vilken typ av människor samhället behöver. Försöker bli en snällare person med mindre aggression och mer omtänksamhet. Det är inte lätt när samhället uppmuntrar till hårdare personligheter. Speciellt de som uppfostras till män uppmuntras till en mer hådare typ av personlighet. Men jag är nästan övertygad om att det går att ändra på.
 
 
Nu hjälps vi åt att uppfostra mjuka (män)niskor!
 
 
 
 

Vems kreationer är mest hållbara?

 
 
 
 
Har ni också tänkt på hur mycket människoskapade ting liknar saker skapade helt utan mänsklig inblandning? Som att vi undermedvetet vill återskapa det som har skapats på egen hand. Såg en dokumentär för ett tag sedan som tog upp en teori kring pyramider. Att de är människans försök att efterlikna berg. En teori jag tycker låter rimlig. Jag tänker ofta på det när jag ser höghus på håll, hur deras form och höjd liknar skogar. Vi skövlar bort skogen - men vill bygga upp den på vårat eget sätt igen. Vi skapar även bassänger där det inte finns sjöar. Som att vatten och växtlighet har en sådan stor betydelse för oss även visuellt att vi undermedvetet försöker efterlikna dem.
 
 
En vacker tanke, samtidigt som den är lite skrämmande. Vi har en så himla stor vilja att bevara och hjälpa, men ska ändå prompt göra det på vårat sätt. Vilket jag tror gör mer skada än nytta. Som att vi inte litar på någonting som inte är människoskapat. De vilda betande djuren höll ängar öppna i skogsområden som här uppe i norden. Nu när det inte finns så många vilda djur kvar tycker vi att våra domesticerade idisslare är oumbärliga - när det är de som har konkurrerat ut de vilda. Samma med honungsbin. De konkurrerar ut de vilda pollinerarna (som gör ett mycket bättre jobb) - ändå ligger fokus på att stötta bi-industrin därför att vi tror att det är lösningen på krisen vi har just nu kring pollinerare.
 
 
Jag tror inte att det är lösningen. Jag tror inte att människoskapade djur och andra ideer är oumbärliga. Jag tror på Moder Jord eller vad jag nu ska kalla det. Att när allt levande jobbar i symbios så fungerar det mesta. Och jag tror människan brottas mellan en vilja att hjälpa och att leka skapare. Jag älskar själv att skapa, känna att jag har gjort världen vackrare eller bättre. Det är svårt att hitta balansen som människa. Men att vara medveten är ju i alla fall ett steg i rätt riktning. Välja de alternativ som förstör minst. När en vill och orkar. Inte kan en alltid vara på topp, bara göra sitt bästa.
   
 

Månadens böcker: Augusti 2017

 
 
 
 
Jag har blivit lite apokalyptisk av mig den senaste tiden. Nja, jag tror väl kanske inte att världen kommer gå under, i alla fall inte bokstavligt talat. Men det har ändå vaknat en känsla i mig att jag borde lära mig mer överlevnad. Ifall en katastrof eller kris skulle inträffa. Kunskap och förberedelse kan inte skada i alla fall, tänker jag. Den information som fasatnar i min hjärna fastnar. Mer kan jag inte göra. Det hela började med att jag såg en dokumentär om preppers, sådana som förbereder sig på olika katastrofer. Så som längre strömavbrott, översvämningar eller matbrist till exempel. När jag senare den dagen gick förbi bokhandeln såg jag två böcker uppställda så att de syntes klart och tydligt från ingången. De böckerna var Överlevnadsguiden: 300 sätt att klara av allt från att göra upp eld till att överleva en krokodilattack (2016) av Rich Johnson & Ola Skinnarmo samt Din skogshandbok: en överlevnadshandbok för survivalister och andra skogstokiga (2017) av Sara Starkström. Har ett litet löfte till mig själv att jag inte ska köpa nytillverkade böcker om jag inte vet att de kommer att bläddras i flitigt, så därför gick jag vidare. Nästa dag (!) låg det en checklista från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) i brevlådan. En checklista över saker som är bra att ha hemma ifall elen skulle försvinna en längre period. Då var det jag som gick ner till bokhandeln och införskaffade mig två överlevnadsböcker! Tydligare tecken får en leta efter. Nu tror inte jag på "tecken" som så, tror mer att det är vårat undermedvetna som fokuserar extra hårt på vissa saker. Ett tecken från oss själva. "Det här borde du tänka och fokusera på just nu", typ. Men det är ett annat inlägg.
 
 
Jag insåg i alla fall att vi som samhälle skulle ha väldigt svårt att klara oss utan el. Inte ens i en dag. Skulle strömmen vara borta längre än så vet jag inte vad som skulle hända. En urban kollaps är en mycket trolig utgång. Så det skadar inte att bunkra upp med konserver och torrvaror, lära sig grundläggande första hjälpen och få ett hum om hur en överlever i och av skogen.
 
 
Så nu har jag läst Överlevnadsguiden och Din skogshandbok. Den ena fokuserar på hur du överlever i den skandinaviska skogen medan den andra är mer bred. Det enda jag saknar är hur en hjälper till att förlösa. Det står utförligt hur en stoppar blödningar och lindar benbrott, men hur hjälper en till vid en förlossning? Skulle också vilja ha en genomgång av assistans kring olika livshotande sjukdomstillstånd, så som diabetes eller epilepsi. Vad gör en vid blodsockerfall eller epilepsianfall mitt ute i skogen utan mediciner eller läkarhjälp? Annars är jag väldigt nöjd med mitt köp. Det skadar inte att vara förberedd, tänker jag. Även fast jag såklart hoppas att jag aldrig, aldrig hamnar i en situation där jag måste kämpa för att överleva.
 
 
 
 
 
 
Från krokodilattacker till någonting helt annat: Yoga! Eller kanske finns det en krokodilposition inom yogan? Skulle inte förvåna mig. Min yogaresa har hållit på i ungefär åtta år. Väldigt från och till med flera års uppehåll ibland. Jag köpte min första yogabok ungefär tre år efter mitt första möte med yogan. Den boken var Yoga med Malin: Min kropp, min själ, mitt andetag (2012) skriven av Malin Berghagen. Hennes morgonyoga och mjukyoga är det bästa sättet att starta dagen på tycker jag. Jag tycker mjuk är ett bra ord att beskriva Malins yoga i den här boken. Jag praktiserade nästan bara mjuka, långsamma övningar under mina första år med yoga. Men sedan början av det här året har jag kört hårdare. Mer rejäla träningspass. Nu börjar jag sakna det mjuka, lugna och då åkte Malins bok fram. Den innhåller förutom yogaövningar också Malins livshistoria, fint sammanvävt med hennes fem hörnstenar i livet: kost, fysisk träning, tankar, känslor och själ.
Jag gillar hur Malin påminner om att det är bra att komma ihåg vad det är en hyllar när en utövar yoga: Solen. Livet. Alltet. Tacksamhet för att få finnas till och fungera. Det är något jag tänker på mer och mer, speciellt när jag läser överlevnadsböcker - hur otroligt tacksam jag är över att jag inte behöver överleva. Jag bara lever och det är jag så glad för. Det betyder ju inte att jag inte har upplevt svårigheter eller aldrig behövt kämpa på mitt sätt, men jag har faktiskt tak över huvudet, mat i magen och lever i ett enormt tryggt samhälle. Det är jag otroligt glad och tacksam för.
 
 
Malin ger tips i sin bok om att det kan vara bra för livmoderbärare att inte utöva yoga första dagarna av menstruationen, eftersom din kropp då är väldigt hormonell och "het": Det har jag helt tappat det senaste året, jag har kört på även under mensen. Förr yogade jag väldigt sällan under mensens tyngre dagar (förutom lättare stretching av nacke och överkropp) och har känt att det fungerar för mig. Känner mig mer harmonisk om jag håller mig till lugna rörelser när min kropp är som mest hormonell. Men det är säkert individuellt. Har de senaste par månaderna också tagit det lugnt under min ägglossning och tycker att det känns bra.
Är också glad att jag blev påmind om månen och att visa den respekt. Malin skriver att hon vilar från yogan under fullmåne och nymåne. Hon skriver inte varför, men jag fick en påminnelse om hur bra det kändes när jag uppmärksammade månen och dess cykel. Den påverkar de flesta levande varelser på jorden och de dagar den påverkar oss mest - fullmåne och nymåne - kan det vara bra att vila. Själv tycker jag att jag har tappat kontakten med månen och det gör mig ledsen. Tror att det är lätt att som människa tappa den kontakten i våra hektiska liv. Förr låg jag ofta vaken under fullmånenätter och verkligen kände månens dragningskraft. Även fast jag sällan kom på att det var på grund av fullmånen jag låg vaken förrän dagen efter. Det har hänt få gånger de senaste två-tre åren, att jag legat vaken under fullmånen. Vilket är skönt på ett sätt, men samtidigt lite sorgligt. Kanske kan jag få tillbaka kontakten med månen, och i och med den alltet, om jag börjar uppmärksamma den och respektera den mer? Men jag vill inte känna månens kraft så starkt som jag gjorde förr, det var nästan lite läskigt och det var under den perioden jag kände de flesta energier väldigt tydligt. Jag tyckte det blev för mycket. Och nu är det för lite. Vill försöka hitta en balans.
 
 
På tal om balans. En annan bok som fint väver samman en livshistoria med yogan är Yoga Girl - att finna lycka, skapa balans och leva med ett öppet hjärta (2014) av Rachel Brathen. Den här boken fick jag av min svåger för ett tag sen och jag läste den tidigare i somras. Den passade mig som hand i handske. Boken är indelad i olika kapitel som låter läsaren följa Rachels historia. Varje kapitel avslutas med en passande yogaövning. Jag skulle säga att även Rachels yoga är mjuk i den här boken, men det finns även lite mer utmanande övningar som kapitlen sakta steg för steg för dig till.
 
 
Yoga fungerar självklart också bra som enbart fysisk träning. Kan vara riktigt hårt! Själv har jag längtat efter den andliga sidan av yoga det här året och känner verkligen att de här två böckerna har fått mig tillbaka till det mjuka. Som med det mesta gäller det att hitta en balans, vad som fungerar för just dig. 
 
 
 
 

Jakten på Gud

 
 
Jag vill bara lite snabbt skriva ett par saker som jag inte tycker kom fram i mitt förra inlägg, som nu när jag läser det i efterhand framstår nästan enbart som kritik:
 
 
Jag har haft mycket glädje av svenska kyrkan. Jag sjöng i kyrkokören under hela min uppväxt. Har enbart positiva minnen från det. Vår underbara körledare, alla resor jag fick vara med på, alla människor jag träffat, alla vackra sånger vi sjöng. Inte enbart psalmer och kristna sånger, utan även modernare musik. Vi uppträde på många gudstjänster, men jag har inget som helst minne av att den kristna tron någonsin tvingades på oss barn. Aldrig att någon frågade om vi trodde på Gud eller inte. Haha, jo nyfikna jag frågade. Men inga vuxna.
 
 
Jag är också fullt medveten om allt gott svenska kyrkan gör och också att många människor har funnit sin räddning i kyrkan och Gud. Jag tycker inte att det är "fel" att vilja tillhöra en religion eller samfund, vilken den än är. Det är jag som känner att jag inte kan stå bakom varken bibeln, som ju enligt kristna är Guds ord, eller den svenska kyrkan. Ingen kyrka eller helig skrift alls för den delen. Sen så tycker jag ju att det är fel att rättfärdiga vissa handlingar med att det är Guds vilja, till exempel. Men så länge en inte skadar någon annan tycker jag inte att någons tro ska ifrågasättas eller skuldbeläggas.
 
 
 
Jag är en väldigt andlig person. Jag är ständigt sökande efter den där samhörigheten. Samhörigheten med alltet - hela universum och kanske ännu mer - som endel kallar Gud. En samhörighet jag har känt enbart när jag suttit under träd, känt vårens första solstrålar mot huden eller, som nu på sistonde, ibland när jag mediterar. Något jag vill skriva mer om längre fram.
 
 
Jag tycker också att religion är oerhört intressant och jag planerar att sätta mig mer in i bland annat buddhism och taoism då deras syn på att det är inuti människan allting sker, inuti människan som Gud finns, känns mest kompatibel med min egna tro. Detta tycker jag ganska fördomsfullt eftersom jag inte alls är påläst på någon av religionerna. Kanske ändrar jag mig när jag sätter mig in i dem. Jag kan inte förklara min egna tro bättre än så, att jag tror att det är inuti oss allting sker. Gott och ont, kontakten och samhörigheten med alltet eller Gud. Även med djävulen. Jag tror inte på någon yttre kraft som bringar ondska eller godhet. Båda finns i oss och det är vi själva som väljer när och hur mycket vi använder oss av bägge. Självklart med olika förutsättningar som grund. Händelser som har färgat oss och kanske gjort det svårare, eller lättare, att välja godhet. Och jag tror att godhet och ondska är individuellt. Det som känns bra i ditt inre och ditt samvete är godhet, det som skaver är ondska. Jag tror inte att det sitter någon högre makt och dömer. Bestämmer vilka som kommer till himlen och vilka som hamnar i helvetet. Jag tror att vi själva bestämmer. Har vi följt vårat samvete, våran godhet, mestadels av våra liv dör vi med lätta hjärtan. Det som skulle kunna kallas för himlen. Dör vi med dåligt samvete är våra hjärtan tunga och det ser jag som helvetet.
 
 
Sen så är jag uppvuxen i en kristen kultur, så det är klart att jag använder sådana begrepp som "Gud" och "välsignelse". Svårt att skaka av sig. Och det är faktiskt svårt att skaka av sig bilden av en skäggig gubbe på ett moln också. Lika så en bockfot omringad av eld. Huh! 
 
 
Åh, det finns så mycket intressant att skriva och lära om tro och religion. Om du också tycker det kan jag starkt rekommendera Morgan Freeman: Jakten på Gud. Många avsnitt finns fortfarande att se på svtplay.se. Morgan försöker hitta samband mellan religion och vetenskap, också likheter mellan många av världens religioner. Jag tycker faktiskt inte att det är svårt att få ihop religion och vetenskap och förstår inte varför de ska ses som varandras motsatser. Det är klart att det inte går om en tolkar alla heliga skrifter bokstavligt, men metaforiskt och symboliskt så finns det vetenskapligt stöd för väldigt mycket inom olika religioner och heliga skrifter. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om alla metaforer jag tycker finns i olika skrifter och trossystem, så nu avslutar jag det här inlägget innan det blir alldeles för långt.
 
 
 
För att samanfatta: Jag är inte ateist. Jag är andlig och finner tröst i många olika religioner och skrifter. Jag är inte kritisk till de som känner stark samhörighet med något religiöst samfund, så länge det inte används mot människor eller djur. Jag kan inte känna att det finns någon religion eller samfund som jag kan stå bakom till hundra procent, så varför fortsätta ge pengar till svenska kyrkan när jag inte ger till något annat religiöst samfund? Och varför "snylta" på någon annans tro? Det känns inte heller rätt. Som att jag på något vis låtsas vara kristen för att få ta del av deras verksamheter och tjänster. 
 
 
Jag tycker också att historia spelar roll och det går inte att sticka under stolen med att religiösa samfund av alla de slag har orsakat mycket lidande (även gott, som jag skrev högre upp) som inte går att sudda ut eller göras ogjort. En av de största orsakerna till att jag lämnat kyrkan. Bara för att jag aldrig har upplevt mig smutskastad eller dömd av svenska kyrkan finns det många, många andra som har.
 
 
 
 
 
De religioner jag för tillfället känner mig närmast är nog Wicca och många av Nord Amerikas urinvånares olika religioner. Även det ganska fördomsfullt, eftersom jag inte har läst på särskillt mycket om dem heller. Men den känslan jag har fått är att de religionerna fokuserar mycket på samhörigheten med allt. Träd och stjärnor. Giraffer och fiskmåsar. Allt. Det gillar jag. För vi är alla byggda av atomer. Hela universum. Och vi föddes samtidigt. Allihop.
 
 

Tankar kring den kristna tron

 
 
 
 
 
Nu har jag gått ur svenska kyrkan. Eller, det var ett tag sedan, men ändå ganska nyligen. Jag insåg att det inte går ihop med mina värderingar att vara medlem. Jag tycker heller inte att det är rättvist mot kristna att liksom "snylta" på deras tro, när det faktiskt inte betyder någonting för mig annat än tradition och vackra miljöer. Om det är någon som är intresserad av varför jag gått ur så skulle jag rekommendera att ni läser bibeln. Det står en hel del skrämmande saker där och en religion som har en sådan bok som grund är inte en religion jag vill tillhöra.
 
 
Jag vill faktiskt inte tillhöra någon religion alls. Jag vill mer plocka och välja. Fokusera på det som är bra och fint. För sådant finns det i alla religioner och skrifter. Också bibeln. Diggar mycket av det Jesus sa. Enligt bibeln alltså. Moses verkar också ha varit en rättskaffens kille. Sen som vegan så känns det ganska bra att Gud skapade alla djur som växtätare och gav människan tillåtelse att äta andra djur så sent som efter syndafloden. Vilket jag tolkar som att människan bara får äta djur i nödsituationer, när det inte finns någonting annat att äta. Guds plan, enligt bibeln, är ju faktiskt att alla ska bli växtätare igen.
 
 
Det är en sådan fin grej som jag tar med mig från den kristna tron. Sådant jag lämnar i soporna är homofobi, kvinnoförtryck och storhetsvansinne. "Du skall inga andra gudar hava jämte mig" klingar inte alls bra i mina öron. Då tackar jag för mig och går och hänger med Freja och Buddah och Shiva istället. Sådana som inte exkluderar.
 
 
 
 
 
 
 
 
Med det sagt så är jag faktiskt konfirmerad. Inte på grund av en kristen tro, utan på grund av tradition. Av respekt för alla de innan mig som tagit del av samma ritual. Men nu tänker jag som så att jag hellre vill visa respekt för alla de som svenska kyrkan har vänt ryggen eller svartmålat. Visa att jag tycker det är fel och orättvist och ingenting jag står bakom. Jag vill visa min respekt för alla horor och bögar och oäktingar som lidit på grund av kyrkan. Alla som har dödats eller förvisats för "synder" de har begått.
 
 
Minns knappt någonting alls från konfirmationsförberedelserna annat än att jag var en pain in the ass för våran präst. Jag och en till kunde inte kolla på varandra utan att brista ut i gapflabb. Jag minns det året jag läste för prästen som ett enda stort fnitter. Inte på grund av prästen eller någonting hon sa, enbart på grund av att jag och den andra tjejen fick fnissattacker av den tysta, seriösa stämningen. Vi förstod nog inte riktigt vad det var som var så seriöst. Spenderade mesta tiden med att sitta i ett hörn och försöka lugna ner mig. Och det för mig till en annan viktig punkt: Jag går även ur svenska kyrkan av respekt för de kristna. De som det betyder någonting för. Varför ska jag stå i kyrkan och ljuga präster rakt upp i ansiktet? Väldigt fult gjort tycker jag. Under dopet frågar prästen föräldrarna om de vill att deras barn ska växa upp i den kristna tron. Vad ska jag säga då? Ljuga eller säga som det är: Nej tack. Båda alternativen känns fel. Jag har ingen lust att inför Guds ögon ses som man och hustru, när jag faktiskt inte bryr mig om hur Gud ser mig och min partner. Då känns det helt enkelt bäst och mest respektfullt att lämna kyrkan.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag fick väldigt många fina ting när jag konfirmerade mig. Genomtänkta och värdefulla saker. Tre presenter betyder extra mycket för mig. Min mammas halsband i orginalask som hon fick av sina föräldrar när hon konfirmerade sig, jungfru Maria i porslin målad av min farmor som har målat så mycket fint till mig, samt en älvdans målad på skiffer av en kvinna som bor i den byn min mamma växte upp i. Den sistämnda fick jag av min gammelfaster med familj. De hade sett att jag fastnade för kvinnans konstverk när vi var där en sommar och kontaktade henne efteråt. Då målade hon denna magiska älvdans till mig.
 
 
Det här är nog den största anledningen till att jag valde att konfirmera mig. Att samla släkt och vänner. Jag har alltid älskat alla stora släktkalas jag fått vara med om, även fast jag nu för tiden föredrar lugnare och mindre tillställningar. Men jag växte upp med runt tjugo personer varje julafton och stora släktkalas med gammelfastrar och tremänningar och ingifta släktingar. Är väldigt glad för att jag har fått växa upp med en stor släkt, men nu i efterhand förstår jag ju att det inte har så mycket med kyrkan att göra. Jag kan ha en bröllopsfest ändå, ge mina barn namngivningscermonier och istället för konfirmation - varför inte ha en tonårsfest? Typ "Välkommen till de obekväma tonårsåren önskar släkten!". De allra flesta kristna cermonier är ju gamla och hedniska från början och finns för övrigt i många andra religioner också. Så varför hänga kvar vid kyrkan enbart för dess cermoniers skull?
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag känner mig mer andlig nu när jag har gått ur kyrkan och mer tillfreds med den kristna tron. Nu när jag inte stöttar den med pengar, utan faktiskt kan välja det jag tycker är fint och bra. Jag tycker fortfarande att kyrkor är vackra och ikoner av jungfru Maria inger ett lugn i mig. Jag gråter fortfarande floder till den animerade filmen "Prinsen av Egypten" och jag bär med mig Jesus ord om att Gud är kärlek. Stämmer det så tar hen emot mig i himlen även fast jag inte är kristen. Stämmer det inte så hänger jag hellre med djävulen i helvetet än med en gud som straffar sina barn så hårt och grymt.
 
 

Månadens bok: Juni 2017

 
 
 
 
Active Hope av Joanna Macy & Chris Johnstone (2012).
 
 
Åh, alltså denna bok! Fick den rekommenderad av en vän och det är jag så glad för. Den har ingjutit ett djupt lugn i mig. Jag är inte rädd längre. Jag har insett min egen, och andras, styrka. Vad vi kan åstadkomma tillsammans. Utan att låta insikten om vad vi har gjort och gör mot vår jord övermanna oss med rädsla eller sorg.
 
 
För det är just det Active Hope handlar om. Hur du kan fortsätta att göra den här världen till en bättre plats, fortsätta kämpa mot miljöförstöringar, utan att bli utmattad. Snarare vinna energi och kraft genom det.
 
 
Boken är skriven av Joanna Macy, filosofie doktor i buddhism, systemteori och ekologi, och Chris Johnstone som är läkare och har jobbat nästan tjugo år som beroendespeciallist inom UK National Health Service. På varsitt håll har de båda kommit fram till att det inte går att stressa fram ett resultat - oavsett vad det är en vill uppnå. Joanna har varit aktivist sedan 60-talet och framför allt jobbat inom motståndsrörelser mot kärnkraft, men med buddhismen som grund har hon hittat andra vägar att gå och lyckats hålla sig lugn och sansad genom motgångar. Hon har i många år jobbat med ett projekt som heter The Work That Reconnects där hon lär ut positiv aktivism. Chris jobbade som ung läkare under slutet av 1980-talet ibland så mycket som 112 timmar per vecka med som minst 90 minuters sammanhängande sömn per dygn. Efter att han utmattad krockade sin bil började han jobba för förändring inom systemet. Han jobbar i dag fortfarande som läkare men med mental hälsa och välbefinnande som grund. Tillsammans har de skrivit Active Hope som, om jag förstått det rätt, bygger mycket på Joannas projekt The Work That Reconnects.
 
 
Det är så mycket från den här boken som jag tar med mig. Men framför allt gillar jag budskapet om att vi alla är ett och att det är tillsammans vi kommer lösa, eller åtminstonde förbättra, de problem som har uppstått på grund av människans aktiviteter. Och om en utgår från den tanken, att vi alla är ett, då är det inte så konstigt att vi mår dåligt av sådant som kanske inte alls påverkar oss personligen. Men det går att hitta styrka i den känslan. Att du känner smärta och sorg för jorden och alla som blir påverkade av klimatförändringar och miljöförstörelse betyder att du inte har förlorat kontakten med Gaia, Moder jord, Gud, eller vad du nu väljer att kalla det. Det där som är större än individen. Känslan av att vi hör ihop allihop. Du vet väl att vi alla föddes samtidigt? När universum föddes, föddes du. Varenda atom. Ingenting försvinner, det är fysiskt omöjligt - det förvandlas till någonting annat. Allt som är du, allt som du är byggd av, har levt i andra innan dig. Och kommer leva vidare i någon eller någonting annat efter att du dött. Vi är, bokstavligt talat, alla en och samma. Tänk vad mycket vi kan åstadkomma tillsammans!
 
 
I Active Hope står det om den buddhistiska profetian om Shambalakrigarna. En profetia jag verkligen gillar och som finns inom många religioner, fast med olika namn. När männskligheten har förstört jorden så mycket att den inte klarar det mycket länge till - då kommer Shambalakrigarna att träda fram. De kommer att "döda" det som skadar jorden med hjälp av sina två "vapen": medkänsla och visdom. Jag skriver döda och vapen inom cituationstecken därför att det är viktigt att komma ihåg att fysisk våld sällan löser någonting. De orden används här som metaforer. Något Joanna och Chris använder sig mycket av i boken. De drar många paralleller till kända berättelser. Något jag gillar eftersom jag är så förtjust i sagor. Bland annat nämner de hur du i svåra stunder när allt känns hopplöst kan tänka dig själv som en huvudkaraktär i en film eller bok. Nästan alltid stöter hjälten på hinder i form av till exempel onda väsen. Tänker du att dina hinder på vägen mot det du vill uppnå är som Frodos orker eller Harry Potters dödsätare så kan det kännas lättare. Hur gjorde Harry och Frodo för att övervinna sina hinder? Bland annat genom vänskap och gemenskap med andra. Det finns fler som du och Active Hope tar upp vikten av att omge sig själv med personer som stöttar och till och med har samma mål i sikte som du.
 
 
Det dras också en parallell till Titanic, som ju i och för sig är en sann händelse. Hur de flesta av oss i västvärlden är som befälhavarna ombord på fartyget. Vi ska bara framåt. Leva så som vi vill leva utan att tänka på konsekvenserna. Och de som försöker säga till oss att det finns isberg, massa isberg, runt omkring skeppet som vi måste akta oss för och ta på allvar, de tystas ned och kallas för party-poopers. Glädjedödare. Pessimister. Tillslut kan alla se isbergen. Men då är det för sent. Vi hinner inte gira. 
Jag tänker att de som försöker varna, de som pratar om isberg vi måste akta oss för, de är Shambalakrigarna som är här för att rädda jorden och allt som lever på den. De som har kallats för hippies (på ett nedvärderande sätt) och knäppskallar och foliehattar. De som har kämpat sedan 60-talet och kanske ännu längre. Det är de som gör att andra har fått upp ögonen för isbergen som vi åker mot. Det är de som rekryterar fler Shambalakrigare. För visst har vi det alla i oss - medkänsla och visdom. Det gäller bara att väcka det. Väcka sin inre Shambalakrigare.
 
 
Så omge dig själv med Shambalakrigare, de som ser isbergen. Tillsammans kan vi rekrytera fler som krigar med medkänsla och visdom - istället för pengar och makt.
 
 
Active Hope är verkligen en bok för dig om du är intresserad av miljöfrågor, andlighet och personlig utveckling. De tre i kombination tror jag kan åstadkomma underverk!
 
 

You may say I'm a dreamer

 
 
 
 
Har länge undrat varför begreppet hippie används nedvärderande av de flesta i vårat samhälle. Varför det ses som negativt att bry sig om naturen. Att vilja leva ett mer stillsamt liv. Ett liv fyllt av kärlek och medkänsla. Peace, love and understanding. Eller vad det nu är för attribut och livsstil som människor förknippar med ordet hippie.
 
 
 
 
 
 
En av de filmer som har berört mig den senaste tiden är Taking Woodstock. Den handlar om just hippies och framför allt Woodstock-festivalen 1969. Den scenen som berörde mig mest är den när de intervjuar en sådan där "vanlig" typ. En hårt arbetande småstads-man. Han säger in i kameran att han har två söner. Den ene slåss i Vietnam och den andre är på Woodstock-festivalen. Han berättar hur han önskade att hans son i Vietnam också rullade runt i leran på Woodstock. Långt ifrån krig.
 
 
Tänk om alla vore hippies. Skulle det ens finnas krig då? Det tror inte jag. Om alla fokuserade på kärlek och gemenskap - till människor, djur och natur - inte skulle vi vilja döda varandra då.
 
 
 
 
 
 
En annan intervju som berörde mig är en intervju med artisten Stefan Sundström. I programmet Zero Impact som går att se på urplay.se får fyra familjer i Sverige prova på att koldioxidbanta i en månad. Äta veganskt, cykla istället för bil, sluta handla nytillverkat osv. En av familjerna hälsar också på hemma hos Stefan och hans hem med miljötänk. Då säger han något i stil med att nu skrattar folk inte längre. Nu ses det inte längre som lika negativt att tänka på miljön. Att ha solpaneler och elbil. Att äta veganskt och ekologiskt. Det har en status. Godhet, snällhet och medkänsla börjar få status. Det är inget som kan förlöjligas eller skrattas åt längre.
 
 
Jag tänker på när var sjutton, arton och tvättade mina kläder med såpnötter och använde tygbindor. Hur det förlöjligades. Och det är bara 10 år sedan. Tänk de som har brytt sig om miljön sen gröna vågen. Hur mycket skit har inte de fått ta genom åren? Men nu är ändå folk med på tåget. Om inte i praktiken så i teorin. De skrattar inte längre.
 
 
 
 
 
 
Tänk om alla vore hippies - vilken vacker värld vi skulle leva i.
 
 

Alla hjärtans dag och positivt tänkande

 
I dag är det alla hjärtans dag. En dag jag gillar. En dag för alla hjärtan som finns i världen. Alla levande varelser. Hjärtan symboliserar också kärlek. Kärlek behövs överallt i världen och en dag speciellt tillägnad kärlek är ju alldeles fantastiskt. Som en liten påminnelse om att älska varandra och världen vi lever i. Sen så funderar jag också på vad som är kärlek. Hur det kan visas på olika sätt. Läser lite då och då på olika ställen på internet att en bara får skriva på de ställena om en skriver respektfullt och med kärlek som grund. Men det betyder oftast att en inte får ifrågasätta någon annan, och det har jag problem med. Känns som censur och det gillar jag inte alls. Om det med respekt och kärlek istället menas att en inte kommer med personliga påhopp eller nedvärderande och kränkande ord tycker jag bättre om det. Men företeelser och handlingar måste få ifrågasättas. Det måste vara okej att säga ifrån, även om det låter hårt.
 
  
Det får mig också att tänka på det där med positivitet. Hur det också kan tolkas på olika sätt. Att tänka positivt. Brukar kolla på Svts nya program Idévärlden och i andra avsnittet la filosofen Ida Hallgren fram sin teori om att det är negativt tänkande som gör världen till en bättre plats. Att människor ifrågasätter. Säger nej till det de tycker är fel. Jag kan inte annat än att hålla med. Hur skulle det se ut om alla blint följde det som kallas för normalt? Såg det som bra och rätt och riktigt. Inget skulle förändras. Det som är dåligt skulle fortsätta vara dåligt. De som lider av dagens samhälle skulle fortsätta lida. Det diskuterades också i programmet, som ett motargument, att istället för att säga nej till saker så borde människor fokusera på att säga ja. Men då svarade Ida så bra att för att kunna säga ja till något betyder det att en först säger nej till något annat. Att alla ja föds ur ett nej. Jag hade till exempel aldrig sagt ja till en jämställd värld om jag inte först sagt nej till patriarkatet. Om jag inte hade blivit upprörd över kvinnoförtryck och arga män, om jag såg patriarkatet som något positivt, så skulle jag alltså se våldtäkter och orättvisa löner som något bra och inte säga ifrån och kämpa på mitt sätt för ett jämställt samhälle. Om jag inte sagt nej till plågandet och dödandet av djur så hade jag inte sagt ja till veganism och på så vis fortfarande köpt kött och mjölk och ägg och honung och bidragit till att miljarder djur lider och dödas varje år. Om jag hade sett köttätandet som något positivt, en Bullerby-idyll, så hade jag inte slutat äta kött.
 
 
Därför kan jag bli så arg på att det inte är tillåtet på vissa ställen att säga ifrån. Inte tillåtet att vara en sådan där arg feminist eller arg vegan. Jag tänker ju att fler måste börja säga nej till det som är dåligt, så att andra hör och kan börja säga nej de också. Fler måste bli upprörda över det som är hemskt, så att andra förstår att de också kan vara upprörda över det. Bara för att något är bra enligt samhällets normer, så betyder inte det att det är bra ur ett moraliskt synsätt.
 
 
Men vi måste säga ja också tycker jag. Inte bara nej. Och om en därför med positivt tänkande istället menar att en säger nej till orättvisor och börjar tänka ut lösningar, hittar sitt ja, då tycker jag att alla borde tänka positivt. Det går inte bara att klaga och inte göra något åt saken. Det har jag väldigt svårt för. Säg ifrån när något är orättvist - men försök också göra något åt det. Det du orkar och kan. Säg nej till något för att säga ja till någonting annat. Tänk negativt för att kunna tänka positivt.
 
 
Ibland går det inte att ta sig ur en dålig situation eller göra något åt orättvisor och då tänker jag att positivt tänkande också kan tolkas som att försöka tänka på något annat. Något bättre. Inte att ignorera det som är dåligt och orättvist, men att tänka på det som är bra för att göra det lättare för sig själv. Och det ser jag heller inget fel med. Vi behöver alla tänka på utopiska ställen och händelser för att överleva ibland. Huvudsaken är väl att en inte skadar någon annan. Jag tycker inte det är fel att leva i en Bullerby-idyll - bara en inte utnyttjar och dödar djur för att nå den drömmen. Det är inte heller dåligt att köra bil och använda el - bara en gör det på hållbara sätt. Och så vidare.
 
 
Jag har tänkt om ganska mycket när det gäller både positivitet och kärlek de senaste månaderna. Vad det är och så. Jag tror jag har landat i att de båda är en inställning kring hur en vill att världen ska vara, snarare än en viss personlighet.
 
 
Är inte det kärlek? Att stå upp för andra. Kämpa på sitt sätt för att alla ska ha det så bra som möjligt.
 
 
Det var mina alla hjärtans dag-tankar i kväll. Hoppas ni har det bra där ni är och fokuserar på kärlek i dag. Kärlek som jag definerar som att må bra och vilja att andra ska göra det också. Det inkluderar även dig. Just du som läser det här. Du förtjänar kärlek. Att må bra.
 
 
Peace and love <3
 
 
 
 
 

En stark dröm

 
I torsdags åt jag ost. Ko-ost. Ost gjord på den stulna mjölken från en mamma som inte får mata sitt barn. Jag åt ute och som vanligt krånglade det massa och jag ville inte vara "besvärlig" en tredje gång, så jag åt osten som var fastsmält på burgaren. Tänkte att jag samtidigt kunde se hur jag tyckte det smakade. Se hur mina smaklökar förändrats. Smakade lite fetaost för någon månad sen - och jag gillade det inte alls. Inte heller gillade jag den här osten. Kan inte förklara hur det smakar. Så sött och mögligt på något vis. Främst sött.
 
 
Den natten drömde jag att jag var en ko. Eller, att jag levde som en. Fast mer människoanpassat eller vad jag ska säga. Jag bodde i ett litet rum, inte större än ett badrum. Tre väggar var av betong och gick ända upp till taket. Inga fönster. Den fjärde väggen var ett galler. Utanför gallret var det mer betong. Jag kunde höra andra människor som förmodligen bodde i liknande rum som jag. Vi pratade, men kunde inte se varandra. I mitt rum hade jag en säng och ena väggen var täckt av bokhyllor fulla med böcker. Jag låg och läste om dagarna. Kände mig ganska nöjd med det. Visste inget annat. Ibland fick vi allihop komma ut i ett stort gemensamt rum där det fanns en tv. Vi fick också göra gympa och andra former av träning. Och vi tyckte det var jättekul. Ibland hade människorna som höll oss fångade med sig andra människor och tillsammans gick de och kollade på oss. "Den här gillar att läsa, så vi har fylt hennes rum med böcker." sa en av de som höll mig fången och pekade på mig. Det var han som oftast gav oss mat. "Det är viktigt att människor får regelbunden motion, i det här rummet får de röra på sig och träffas. Det är lag på det i Sverige. De är flockdjur nämligen och blir deprimerade av att vara ensamma. Visst är de fina? Jag älskar dem och vill att de ska ha det så bra som möjligt." hörde jag mannen säga.
 
 
När jag hade bott ensam i mitt rum ett tag fick jag sällskap. Det var Mats. Jag blev så lycklig. Allt blev mycket lättare. Vi sov tillsammans och läste för varandra om dagarna. Men Mats fick ingen dator, fastän att spela spel är hans största intresse. Men det var för dyrt sa de. Så han fick några sällskapsspel istället. Vi var lyckliga, men ändå inte. Är det så här livet ska vara? Finns det inget mer? Vi började i smyg planera att rymma med de andra fångarna. Men vi behövde aldrig verkställa vår plan. De som höll oss fångade sa till oss att vi varit så duktiga och gett dem allt de ville ha och behövde, och som belöning skulle vi bli frisläppta. På våra födelsedagar. Månaderna gick och vi blev färre och färre fångar. När vi fick träffas i det stora rummet sa vi alltid hej då till den som stod näst på tur att bli frisläppt, den som skulle fylla år. Vi var så glada. Men jag hade hela tiden en konstig känsla i kroppen. Att något inte stämde. Jag och Mats var de enda som fyllde år i december och till slut var det bara vi kvar. När den nittonde kom, Mats födelsedag, var jag så glad för hans skull. Men samtidigt ledsen att jag skulle bli ensam kvar. Också orolig, för jag kände på mig att vi aldrig skulle ses igen. Men Mats tröstade mig och sa att det bara var elva dagar jag behövde vara ensam. Sen skulle vi ses igen. Han skulle vänta på mig på utsidan.
 
 
Det var så tyst. På julafton fick jag en julduk och ett värmeljus genom gallret. "Jag vet ju att du gillar att pynta, lilla Jennifer. Åh, vad tomt det kommer bli utan dig. Du är den sista.". Det var inte han som brukade ge mig mat som sa det, utan en av de andra som också kom dit ibland och sa hur mycket de älskade oss fångar. Att de ville att vi skulle ha det så bra som möjligt. Den trettionde december kom, min födelsedag. Jag fick ögonbindel och blev förd ut ur byggnaden. Jag sattes i en kärra och en snöskoter drog iväg med mig långt, långt bort. När jag blev avsläppt sa en röst till mig: "Stå här och räkna till hundra. När du gjort det kan du ta av dig ögonbindeln." Sen hörde jag hur snöskotern åkte iväg. Jag räknade tll hundra och tog av mig bindeln. Jag stog mitt i en skog. Jag visste det eftersom jag sett skog och träd på bilder i mina böcker. Jag visste också att det fanns farliga djur i skogen som började jaga när det blev mörkt. Och det höll på att bli mörkt. Klockan var tolv på dagen ungefär när vi åkte från byggnaden och jag hade läst att solen går ner runt klockan tre på min födelsedag. Och när solen går ner blir det mörkt. De fångar som fyllde år på sommaren hade haft tid på sig att ta sig därifrån innan det blev mörkt. "Åh, varför måste jag fylla år mitt i den mörkaste vintern?" tänkte jag argt för mig själv. Jag hade inget val. Jag visste att jag var tvungen att söka skydd innan det blev mörkt. Så jag följde skoterspåren i snön tillbaka. Tillbaka till fångenskap. Jag var född i fångenskap och skulle dö där också. "Ja, ja, jag fick i alla fall se riktiga träd. Och snö. Och solen." Sen började jag bli orolig. Kommer jag få komma tillbaka? Jag har ju uppenbarligen slutat ge de som höll mig fången det de vill ha. Får jag då komma tillbaka till mitt rum och mina böcker, eller är jag också för dyr nu? Älskar de mig verkligen och vill att jag ska ha det bra, eller älskar de mig bara när de tjänar på mig? Ingen av de andra kom tillbaka. Eller gjorde de? Och vart hamnade de då i sådana fall? Mats! Åh, Mats! Var är han? Han kan inte heller haft många timmar på sig innan solen gick ner, han fyller ju också år i december. Antingen så stannade han i skogen. "Då är han förmodligen död." tänkte jag. Eller så gick han tillbaka. "Då är han garanterat död.".
 
 
Sen hann jag inte tänka eller drömma mer. Jag vaknade av att jag grät. Jag har sådana drömmar ibland. Starka. Som vill säga mig något. Den här sa mig verkligen något.
 
 
Jag fick aldrig klart för mig vad det var vi fångar "gav" de som höll oss instängda. Drömmen fokuserade mer på känslan av att vara fången hela sitt liv. Att aldrig tillhöra sig själv och endast sig själv. Inte veta något annat och vara ganska nöjd med det. Men ändå inte vara lycklig. Snarare apatisk. Lycklig ett fåtal stunder. Vid socialt umgänge eller utomhusvistelse till exempel. Jag tänker på alla de djur som lever så. De som "ger" oss människor mjölk, ägg, honung och ull. De skuttande korna som blir så glada när de får komma ut på vårbete efter flera månader av instängdhet. På de suggor som får lite halm på betonggolvet att föda sina ungar i, för det är deras rättighet. På de får som måste rakas därför att vi människor avlat fram onaturligt mycket ull på dem. På de hönor som bor trångt på ett betonggolv men kallas för frigående eftersom de inte är instängda i burar. Jag tänker på de djur som lyckas rymma men inte klarar sig själva i det fria. Född i fångenskap, död i fångenskap.
 
 
Jag tänker också på de människor som påstår sig älska dessa djur. Som hävdar att de ser till att de har det så bra som möjligt. Vilket skämt. Bonden älskar inte kon om inte kon producerar mjölk. När hon slutar göra det kostar hon för mycket pengar och dödas. Det kostar också för mycket att ge kon det som är hennes optimala föda - gräs och hö. Det är mycket billigare att ge henne importerad soja. Men det förstör hennes lever. Det är också för dyrt att låta henna ha kvar sin kalv. Han får vara max tre dagar hos henne. Sen tas han bort och hon råmar efter honom tills hon tappar rösten. Det är också för dyrt att bara låta henne vara. Inte inseminera henne. Inte ta hennes kalv. Inte dricka hennes mjölk. Hon får aldrig leva för sin egen skull.  Är det verkligen kärlek?
 
 
Det är inte synd om bönderna som kämpar och sliter. De sliter alldeles säkert. Men inte för kornas skull, utan för vad korna kan "ge". De det är synd om är korna. Och alla andra domesticerade djur som lever i fångenskap, men inte klarar sig i det fria. Som är dömda att "ge" människan saker för att överleva. Och det är vårat fel. Vi har avlat dem så. Vi har gjort dem beroende av oss. Och det är inte rätt tycker jag.
 
 
Det är skönt att mitt undermedvetna påminner mig ibland, så jag inte ramlar in i det tänket jag hade förut. Innan jag började ifrågasätta det här.
 
 
 
 

Nordiska väsen och gudar

 
 
 
 
 
Fick dessa två underbara böcker i julklapp. Nordiska väsen och Nordiska gudar av Johan Egerkrans. Den första fick jag av min svägerska med familj och den andra av min svärmor. Har länge sneglat på Nordiska väsen som kom ut för något år sedan.
 
 
 
 
 
 
 
 
Och jag blev inte besviken. Illustrationerna är helt fantastiska. Så mystiska. Texten är också fantastisk. Tycker det är så kul att Johan Egerkrans skriver som att alla myter och väsen är sanna. Att det är den moderna vetenskapen som har fått allt om bakfoten.
 
 
 
 
 
 
 
 
Till exempel står det så här om flyttblock: "Det är stenar som jättarna i frustration kastat mot kyrkorna för att få stopp på oljudet (...) även om somliga påstår att det egentligen är stenar som släpats med av den senaste inlandsisen."
 
 
 
 
 
 
 
Nordiska gudar är lika vackert illustrerad den. Den kom ut i år och jag blev genast nyfiken. Har inte haft sådan bra koll på fornnordisk mytologi förut, men på senaste tiden har jag blivit ganska intresserad av religiösa och antika skrifter och myter. Ser dem som så metaforiska. Och de flesta liknar varandra. Hur har det kunnat bli så? Jag tänker att asatrons skapelseberättelse beskriver metaforiskt hur livet på Tellus började i vattnet. Enligt den fornnordiska mytologin fanns i början endast is och eld. När de möttes smälte isen och ur vattnet föddes jätten Ymer som till slut blir världen.
 
 
Ragnarök, världens undergång, ska enligt denna mytologi börja med stora krig mellan människor följt av fimbulvintern då världen täcks av snö och is. Något som jag tolkar som den nya istiden vi är påväg mot. Finns också mycket i myterna som jag tycker beskriver naturkatastrofer som ju bara blir fler och fler. Så här står det i Johan Egerkrans bok: "Jordskorpan rämnar av våldsamma jordbävningar" "Midgårdsormen vaknar ur sin eviga slummer på havets botten och ringlar upp på land med stora flodvågor som följd." Det står också att när Ragnarök närmar sig ska Midgårdsormen förgifta jorden och vattnet genom att spruta etter. Kan inte det vara en metafor för sättet vi människor har förgiftat jorden och vattnet? Via alla syntetiskt framställda kemikalier och alla onaturliga föreningar mellan grundämnen som vi har skapat.
 
 
Jag tycker väldigt många antika kulturer spådde att jorden skulle gå under runt den här tiden och det kan kännas ganska otäckt. Men jag ser det som symboliskt. Att den värld vi känner nu, det samhället vi har, de växter och djur som finns, vi, kommer gå under. Inte hela jordklotet. Tellus kommer ju faktiskt finnas tills solen slocknar. Varken människa eller naturkatastrofer kan förinta själva planeten. Men dess invånare kan mycket väl förintas och har gjort så förr. Därför fokuserar jag på det vackra som kommer efteråt. Som måga religioner beskriver. Enligt asatron kommer den nya världen vara helt utan ondska och lidande. Och de människor och djur som överlevt kommer leva i fred och harmoni.
 
 
Jag väljer att fokusera på den världen, även fast jag vet att jag inte kommer att få uppleva den. Jag lever nu. I början eller mitten av Ragnarök. Eller vad du än väljer att kalla det, världens undergång. Men på ett sätt kommer jag ändå få uppleva den nya världen. Paradiset. Mina energier kommer uppleva den. De energier som just nu finns i det jag kallar för min kropp kommer aldrig försvinna. Det är fysiskt omöjligt. Energi är konstant. Så nog kommer jag och alla ni som läser det här få uppleva en vackrare värld. Det känns bra.
 
 
 
 
 
 
Oden talar med sin rådgivare Mimer. Oden ägnar den mesta av sin tid åt att samla kunskap för att kunna förhindra Ragnarök. En omöjlig uppgift men hjältemodig tanke. Eller kanske självisk, beroende på hur en ser det. Jag samlar också så mycket kunskap jag kan om den världen jag befinner mig i. Tror inte det är för att förhindra något, snarare som ett sätt att överleva. Kunskap är makt. Kanske också för att hjälpa till att skapa den nya världen. Men jag vet inte... Jag tror på det där att människan måste gå igenom vissa stadier för att kunna förändras: Ignorans, förlöjligande, aggression och till slut acceptans. Både på individnivå och samhället i stort. Antar att samhället just nu befinner sig i det tredje stadiet, aggression. Samtidigt så tror jag starkt på att ingenting kommer förändras om inte några människor går före och visar vägen. Att det inte går att bara sitta still och vänta på att en förändring ska ske. Då kommer ju ingenting förändras. Som kvinna tänker jag till exempel på alla de "besvärliga" och "militanta" kvinnor före mig som kämpat för att jag ska få utbilda mig och rösta. Som såg till att jag är min egen person och inte ägd av varken min far eller man. Som ändrade Sveriges lagar. Så jag kan ta att jag ses som besvärlig och jobbig, militant vegan och extremfeminist, om det betyder att de efter mig får det bättre. De som föds på andra sidan Ragnarök.
 
 
  

RSS 2.0