frusentuva.blogg.se

 

I dag kalar jag mig själv för feminist. Det har jag inte alltid gjort. Det är sällan det har kommit på tal men de gånger någon har frågat har jag sagt: Nej, jag är inte feminist.

 

Varför är lite oklart för mig. Förmodligen för att jag tog mycket plats som barn. Kände aldrig att jag blev behandlad annorlunda som tjej. Men nu när jag tittar tillbaka inser jag hur mycket jag fick utstå som jag förmodligen inte skulle ha behövt ta om jag var kille och betedde mig likadant. Det är svårt att veta vad som är hönan och ägget. Jag vet att jag kände det som att jag tog för mycket plats och backade därför i senare tonåren. Gick igenom en ganska stor personlighetsförändring. Men jag vet inte om jag kände så därför att jag var tjej och inte "fick" ta plats enligt rådande normer, eller om jag helt enkelt var elak. Jag vet inte om jag dömdes hårdare eftersom jag var tjej och det är därför jag har fått för mig att jag var en elak person. Jag vet inte. Det är sådant jag själv måste lista ut. Det är nog mycket därför jag inte velat kalla mig för feminist, därför att jag inte är säker på hur jag själv har betett mig.

 

Men i alla fall, i dag är jag feminist och här har ni några anledningar till varför: 

 

- Jag är feminist därför att det som kvinna anses som extremt att vilja ha lika mycket makt och rättigheter som en man.

 

- Jag är feminist därför att folk blir arga och provocerade när jag säger att jag är feminist. Något är väldigt skrämmande med en sådan reaktion.

 

- Jag är feminist därför att jag aldrig kommer förstå hur någon kan säga att någon annans sanning inte gills. Att någon annans lidande inte är tillräckligt allvarlig. Bara för att man själv inte upplever sig kränkt eller orättvist behandlad finns det många andra som gör det och att då säga att feminism inte behövs är väldigt trångsynt och egoistiskt enligt mig. Jag vet att vi i Sverige har kommit långt när det gäller jämställdhet, men det finns länder där de inte har gjort det och där kvinnor får utstå orättvisor vi inte ens kan föreställa oss. Och räcker det med att jämställdheten har kommit långt i Sverige? Ska den inte gå hela vägen? Ska det inte bli helt jämställt innan vi anser oss klara? 

   

 

- Jag är feminist därför att jag vill att kvinnor inte ska känna sig rädda när de går på stan på kvällarna. Jag vill att de ska få gå klädda hur de vill utan att bli anklagade för att "be om det". Jag vill att de ska ha lika stora möjligheter som män när det gäller allting här i livet.

 

- Jag är feminist därför att män ska få ha långt hår och nagellack. För att de ska få vara hemma med sina barn lika mycket som deras partners. Jag vill inte att de ska växa upp i en värld där att vara man är lika med att vara tuff och hård. Jag vill att de ska få lära sig mjukhet och vänlighet.

 

- Jag är feminist därför att jag har mycket kvar att lära och är mer än villig att göra det.

 

 

 

Jag vet att jag nu för tiden ses som snäll och försiktig, för det mesta i alla fall. Något jag har jobbat väldigt hårt på. Att inte låta ilska och rädsla ta över. Jag tänker aldrig mer se män eller machonormer som förebilder. Jag vill inspireras av omtänksamhet och mjuka människor.

 

Och nu när jag är vuxen och har mer livserfarenhet av särbehandling som kvinna och män som behandlat mig som skit i bagaget, kan jag säga att jag för alltid kommer vara feminist. 

 

Jag avslutar med Emma Watsons kloka ord, som jag hoppas att alla tänker på om ni någon gång tvivlar på om det är rätt att stå för era åsikter: