Månadens bok: Mars 2018

2018-03-30 @ 08:54:19
 
 
 
Naturbilder av en engelsk dam året 1905 (Orginalet på engelska heter The Nature Notes of an Edwardian Lady) av Edith Holden. Ibland är det som att böcker flyger ut ur bokhyllan och vill bli läst av just mig. Så var det med den här boken. Jag var på biblioteket och letade efter en helt annan bok när den här fångade min blick. Det här är en bok som publicerades efter Ediths stora succé Naturdagbok av en engelsk dam 1906 men är alltså gjord innan den boken. Båda böckerna gavs ut långt efter hennes död.
 
Edith var konstnär och i den här boken har hon målat fina akvareller av naturens alla skiftningar genom året och tillsammans med fina dikter och texter tar hon läsaren med kronologiskt genom årets alla månader. En underbar bok!
 
 
 
 
 
Det här blir nog sista Månadens bok/böcker på ett tag. Jag känner att jag har för mycket at göra (roliga grejor!) för att kunna sätta mig ner och blogga. Så ni vet.
 
 

Allra käraste syster

2018-03-09 @ 08:12:00
 
 
Förstår du hur fantastisk du är?
Du som ser och förstår.
Du som vill att folk ska må bra.
Du som hittar de rätta orden att trösta med.
Du som med vänliga ord och uppmärksamhet förgyllde min barndom och gjorde att jag kände mig sedd och älskad.
Du som har varit min bästa vän genom allt.
Du som var min vän när ingen annan ville vara det.
Du som åttaåring såg mig, vuxna människa, som vän och jämlike. Så kul vi har haft!
Du som tonåring fick leva med mig och min ångest och gjorde allt för att inte göra den värre.
Du som struntade i att du behövde sova för att du jobbar natt och kom och tog hand om mig när jag var som svagast.
Du som satte dig i bilen och körde en timme till mig när jag ringde och grät för att killen gjort slut via sms.
Du som satt kvar i bilen i säkert en timme till medan jag funderade på om jag skulle följa med dig eller inte. Det gjorde jag inte. Jag stannade hos honom (han ångrade sig).
Du som tar hand om dina barn medan pappan lyser med sin frånvaro.
Du som tar hand om andras barn.
Du som hjälper gamla och sjuka.
Du som vågar namnge din förövare för att förhindra att han skadar andra trots att du riskerar att bli dömd för förtal.
Du som föddes i en kropp du inte känner dig hemma i men ändå inte känner dig medräknad i kvinnokampen. Du är med! Du är en av oss.
Du som har fler förtryck att kämpa mot än kvinnoförtrycket. Du är otrolig!
Du som på andra sätt inte uppfyller kraven för hur en kvinna "ska" vara och se ut. Alla som vill är lika mycket kvinna! Oavsett utseende, persolighet och intressen.
Du som inte bryts ned av ångesten så många pojkar och män har planterat i ditt liv.
Du som har lyckats skapa ditt liv så som du vill ha det.
Du som har klättrat ända upp till männen med makt och sopar banan med dem.
Du som inte orkar. Du som kämpar med allt du varit med om. Varje dag kämpar du. Jag vet det. Och jag ser dig. Du är inte ensam. Och du är lika fantastisk.
Du som bär med dig skammen och skulden och inte klarar av att lägga den på förövarna. Du är stark. Du är fantastisk. Du behöver inte bära bördan.
 
 
Jag skrev för ett tag sedan att jag verkligen gillar Skönheten och Odjuret därför att jag tycker att Belle är så fantastisk. Hon lyckas att behålla sitt inre mjukt, trots utfrysning och mobbning. Hon är väl det som folk skulle kalla för vek. "För snäll". En sådan som får skylla sig själv. Jag tycker hon är bland den starkaste förebilden som finns och det har hon gemensamt med många Disney-prinsessor. Det är så otroligt starkt att vara snäll! Låt ingen inbilla dig någonting annat. Låt ingen säga till dig att du borde ändra på dig. Det är förövarnas ansvar att ändra sitt beteende, inte offren. Din snällhet kommer rädda världen så fort den ses som norm. Du är såklart lika stark och fantastisk även om du inte orkar vara snäll. Du har rätt att vara arg!
Jag skrev också att jag kan känna igen mig i Belle, men det handlar mer om hur hon inte passar in och längtar bort. Jag har inte alls lyckats hålla mig mjuk. Kan definitivt känna igen mig mer i Odjuret där. Jag är likt honom en ganska bitter person som ofta drunknar i min egen olycka och jag hoppas att jag inte dragit med mig allt för många ner i mitt mörka hål.
 
 
Sen så lever vi i ett patriarkat och där kan en tyvärr inte skriva någonting positivt om icke-män utan att män tar åt sig och blir ledsna. Känner sig åsidosatta. Därför vill jag skriva att det såklart finns fantastiska, helt underbara män. Män som är mycket mer omtänksamma och inkluderande och upplyftande än jag själv till exempel. Jag är inte alls särskilt bra på sådant. Jag är dålig vän, syster, dotter, flickvän. You name it. Det är otroligt starkt av dessa omtänksamma och mjuka pojkar och män eftersom de har machonormen att leva upp till. Och så finns det förstås kvinnor som är riktiga rötägg. Det säger väl sig själv att alla är individer och inte kan indelas så svart och vitt. Men strukturerna talar sitt tydliga språk och det tror jag har mycket att göra med att vi som samhälle uppfostrar pojkar och flickor olika. Och att mannen ses som norm. Så. Nu har jag skrivit det, för jag vill faktiskt inte att män ska känna sig ledsna och utanför. Även fast jag tycker de borde jobba på att inte känna sig åsidosatta bara för att de inte är inkluderade i precis varenda mening. Ni är representerade i samhället så det räcker.
 
 
 
Allra käraste syster.
Du är fantastisk. Jag ser upp till dig. Jag vill vara som du.
Jag håller med Dalai Lama - Du kommer rädda världen.
Det är ditt år i år. Det är nya tider nu.
 
 
#TimesUp #NoMoreFucksToGive
 
 
(Jag tänkte egentligen skriva det här i går på internationella kvinnodagen. Men du är lika fantastisk alla andra dagar på året, så det spelar inte så stor roll när jag får det här skrivet.)
 
 
 
 
 

Månadens böcker: Februari 2018

2018-02-28 @ 09:00:00
 
 
 
En av många roliga saker med att flytta är att jag har fått syn på saker på nytt. Ting jag glömt finns i min närhet. Framför allt böcker. Oj, så mycket böcker jag har! Kulla-Gulla böckerna (1945 - 1951) av Martha Sandwall-Bergström är sådana böcker jag fått upp ögonen för igen. I orginal gavs det ut sju böcker om Kulla-Gullas liv från det att hon kommer till Kullatorpet till att hon gifter sig. Senare delades de sju böckerna upp i elva böcker, fast så klart med samma innehåll. Det är en sådan utgåva jag har. Jag har också Kulla-Gulla på Blomgården (1972) som handlar om hennes liv innan hon kom till Kulla som tolvåring. Det finns även en bok om hennes allra första år. Kulla-Gulla på barnhemmet (1986) heter den. Den har jag inte läst.
 
 
När jag var liten var Kulla-Gulla och Flickan med svavelstickorna de sorgligaste berättelserna jag visste. Jag kan inte komma ihåg att jag läste Kulla-Gulla som barn, jag bara kände till henne liksom. Det var först som tonåring jag faktiskt läste dem och blev så tagen att jag köpte hela serien.
 
 
I början av 1900-talet säljs Gunilla Beatrice Fredrike (Gulla), som vuxit upp på barnhem, på auktion som sjuåring och hamnar hos familjen Hermansson på Blomgården. Frun i huset är sjuk så Gulla får ta hand om hemmet och de fem barnen. På barnhemmet fick hon lära sig lite om läkeörter och på så vis hjälper hon frun att bli bättre.
När Gulla är tolv år säljs hon återigen och hamnar den här gången hos torpare Karlberg och hans familj på Kullatorpet. Därav hennes kända smeknamn Kulla-Gulla. Hon får ungefär samma sysslor där som hon hade på Blomgården: Hjälpa till med barnen och djuren. Kullatorpet ägs av den rike patron på herrgården och en dag när Gulla gör ett dagsverke på patrons åkrar får han syn på henne och tycker hon är slående lik hans bortgångna dotter. Han börjar misstänka att Gulla är hans försvunna barnbarn och - nu kommer det spoilers - det är hon. Så böckerna slutar lyckligt med att den hårt arbetande Gulla får komma och bo hos sin morfar på en fin herrgård. Men hon vägrar först eftersom hon inte tänker lämna barnen på Kullatorpet (de mister båda sina föräldrar medan Gulla bor där). Så de får helt enkelt flytta med. Ett lyckligt slut för dem också med andra ord.
Sedan följer böckerna Gulla genom skolan och baler. Hon kan inte riktigt känna att hon passar in och hennes hjärta längtar efter någonting mer meningsfullt. Hon hittar tillslut sin väg och kan göra det hon innerst inne vill.
 
 
Kulla-Gulla levde för inte alls länge sedan och även fast hon är fiktiv så lever hennes berättelse i många människor. Så många barn förr i tiden som behövde bli vuxna tidigt. Och som fortfarande behöver i andra delar av världen. Jag tänker bland annat på min farfar som var tretton år när hans far dog och började jobba i gruva för att försörja familjen. Tänk vad bra vi som har vuxit upp under andra omständigheter har det. Och så ska det vara tycker jag. Barn ska få vara barn när de har möjlighet.
 
 

Februaribilder

2018-02-22 @ 16:46:08
 
 
 
 
Februari känns så obeskrivligt lång, men är så kort egentligen. Jag känner mig så trött vid den här tiden. Trött och sjuk. Den här vintern alltså... Har varit förkyld flera gånger, vilket är ganska ovanligt för mig. Jag hade till och med feber i några dagar. Det har jag inte haft på flera år.
 
 
Ja, ja. Har jag inte värre krämpor än förkylningar är jag glad!
 
 
Tack och lov för Melodifestivalen! Jag tror nästan det är därför jag gillar mello så mycket. Den kommer som en sprakande glitterkaramell när en känner sig som tröttast och glåmigast. Sen så är det ju fettisadagen och Alla hjärtans dag också den här månaden. Och att solen är påväg tillbaka märks verkligen. Februari kanske inte är så dum ändå?
 
 
 
 

Vikten av kommunikation

2018-02-22 @ 10:00:00
 
 
Here we go again. Jag har hakat upp mig på någonting jag skrivit och vill inte att folk ska bli ledsna eller stötta eller att det ska råda missförstånd. Jag jobbar på att släppa taget.
 
 
I alla fall... Jag skrev för ett tag sedan att jag tror att barn är känsliga för energier och därför vill jag försöka dölja när jag är sur eller arg för dem. Med det menar jag riktigt små barn. Med de barn det går att prata med tycker jag nästan tvärtom. Att det är viktigt att uttrycka sina känslor. Säga vad en tänker på och hur en mår, så det inte blir massa frågetecken för barnet. Kommunicera helt enkelt (något jag inte är bra på alls).
 
 
Det gäller väl överlag. Jag och en annan person pratade om det för inte så länge sedan, hur svårt människor har att uttrycka sina känslor. "Hur mår du?" "Jag mår bra, tack" brukar det låta även fast svararen kanske inte alls mår bra.
 
 
Det är väl klart att en kanske inte vill dela det en tänker på och känner för vem som helst, men jag tror att vi alla behöver någon att prata med. På riktigt. Jag är så glad för de personerna i mitt liv som verkligen lyssnar när jag behöver. Vad gjorde jag utan dessa djupa samtal? Det är klart att jag inte kan tala om allt, veganism och den feminism jag tror på (inte den individuella kvinnas frigörelse utan kvinnan som grupp) är inte jättepopulär inom min bekantskapskrets, därför har jag skrivit mycket om dessa två ämnen här på bloggen. Försökt nå ut till likasinnade när det gäller de punkterna.
 
 
Jag försöker lyssna på människor när jag känner att jag orkar. Jag tror att jag har varit en sådan person som lyssnar och förstår i någras liv. Kanske är fortfarande. Jag kan känna mig så smickrad när människor väljer att lätta sina hjärtan för mig. Samtidigt som det skapar en nervositet inom mig att jag inte ska kunna stötta på rätt sätt. Men de flesta vill bara prata av sig och ett lyssnande öra är allt som behövs.
 
 
Jag tycker jag har svårt att kommunicera det jag känner och tänker. Något jag vill försöka bli bättre på. Det brukar vara sådana personer som ser ändå som jag kan prata med. De där fantastiska som förstår utan att en behöver säga ett enda ord. Sådana personer som vi alla behöver. Men jag tror den riktiga vinsten kan göras om vi lär oss att kommunicera mer allihopa med varandra. Det vill jag jobba på i alla fall.
 
 
Sen så är ju dagens samhälle väldigt stressigt, så jag förstår att inte alla har ork eller tid till att sätta sig och lyssna. Men samtidigt är det lite synd att det är så.
 
 
 
 
 
Det här är en av björkarna i våran trädgård. Jag vet inte varför, men när vi började kolla på hus fick jag en jättestark känsla av att jag ville ha björkar i trädgården. Det gick i uppfyllelse.
 
 

En hyllning till fantasi och skapandet

2018-02-21 @ 11:41:18
 
Visste ni att det som skiljer människan mest från de andra djuren är fantasi? Inte hjärnans storlek i förhållandet till kroppen eller språk. De flesta djur talar med varandra. Endel djur, främst andra primater, besitter också förmågan att känna och uttrycka empati och att planera för framtiden. Men vad forskarna vet i dag så är människan det enda djuret, organismen över huvud taget, som kan fantisera. Det är förmodligen tack vare vår fantasi som vi har kommit så långt i våran utveckling.
 
 
Andra flockdjur lever inte i sådana stora grupper som människan gör, det är nästan omöjligt. Men vi har skapat enorma samhällen. Länder och stater. Och de fungerar tack vare att vi har någonting gemensamt att tro på. Religioner, samhällssystem eller lagar. Allt är påhittat av människan och en förutsättning för att vi ska kunna samarbeta i så stora grupper. Om tillräckligt många bestämmer sig för att det här tror vi på, så kommer det vara normen och den fantasin som bygger och håller samhället fungerande. Om ingen trodde på de lagar som finns skulle de inte fungera.
 
 
Med det här vill jag egentligen bara ha sagt att jag tycker vi borde vårda vår fantasi. Skapa det vi tror på. Tänk vilken enorm potential vi har att skapa en värld där så många som möjligt får plats. Jag tror människan är kapabel till att skapa Utopia. Om vi bara bestämmer oss för att gemensamt tro på det.
 
 
Så fortsätt fantisera och skapa. Skapa den värld du vill leva i. Hakar nog många på blir den verklighet.
 
 
 
 

Jag reser lite tidigare

2018-02-20 @ 20:51:00
 
Nu när jag inte bor i storstaden längre tycker jag faktiskt om att åka dit. Det tar inte lång tid med buss. I går hade jag ett ärende i staden under eftermiddagen, men jag åkte in redan vid tio. På det viset hann jag gå omkring på stan och kolla i affärer, äta favoritlunchen och hänga på biblioteket. Det finns ett fint bibliotek där jag bor, dit går jag också. Men det har inte lika stort utbud. Jag blir helt lycklig av att gå in på det stora biblioteket i stan. Böcker överallt!
 
 
 
 
 
Jag har fastnat i Elsa Beskows böcker just nu. Hennes illustartioner är helt fantastiska. Jag har länge trott att det är Carl Larsson som har inspirerat mitt eget målande mest, men nu börjar jag undra om det inte är Elsa. Tycker nog att jag ser mer likheter i hennes verk.
 
 
Tomtebobarnen är för övrigt en gammal favorit. Farmor och farfar läste den för oss barnbarn när vi var små. Jag hängde mycket i skogen som barn, tyckte om att krama träd och leka med kottar. Kanske är det därför jag gillar den här boken så mycket. Jag menar, vem vill inte gunga gungbräda med älvor och gå barfota i mossa och plocka bär stora som apelsiner? Jag och en kompis hittade för övrigt på ett eget folk när vi lekte i skogen: Kottefolket. De bodde i träd och stubbar och vi byggde saker åt dem. Till exempel balkonger och dörrar. Min kottefamilj hade till och med ett garage. Jag tror vi blev väldigt inspirerade av den här boken. Den här och Trolltider skulle jag tro.
 
 
 
 
 
 
Sen så är den här boken skriven för nästan 110 år sedan, så den innehåller till exempel hot om smisk. Något jag inte gillar alls. Pappan dödar också en orm. Det gillar jag ju heller inte. Men vem vet, ormen kanske försökte döda dem? Det står bara att den är elak, det tycker inte jag är en ursäkt att döda någon. Men det är jag det. Barnen övar sedan dödandet på de stackars myrorna som inte har gjort något ont.
 
 
 
 
 
 
Den här boken gillar jag också väldigt mycket: Solägget. Vad jag kan komma ihåg har jag aldrig läst den förut. Den handlar om en älva som hittar en apelsin i skogen. Hon vet inte vad apelsiner är så hon tror det är solen som har lagt ett ägg och tappat det. När det sedan uppdagas vad en apelsin är för något tar en fågel med henne till landet där apelsiner växer och hon spenderar vintern där. Men till våren följer hon med fåglarna tillbaka till sin skog. Vilken dröm! Att få flyga bort till ett varmare land under vintern och sedan komma tillbaka när allting börjar tina upp.
 
 
 
 
 

Inget brölande från min sida

2018-02-20 @ 14:56:00
 
Jag skrev för någon vecka sedan att jag har upplevt att det lagts ansvar på mig i mitt liv enbart på grund av hur min kroppsform är. För att inte låta som en brölande anti-feminist som utbrister "men männen då???" varenda gång det pratas om kvinnors utsatthet måste jag bara förtydliga att jag självklart inte vill förminska tjockas utsatthet och kamp eller låtsas som om jag inte har bidragit till det förtrycket genom att uttrycka mig problematiskt. Det har jag. Och att hånas eller skuldbeläggas för att vara spinkig är inte ett förtryck! Det är bara en del av det vanliga, hederliga kvinnoförtrycket.
 
 
Jag vill så klart inte heller förminska ifrågasättandet av det sjuka kroppsideal som råder inom i princip alla brancher och det är superviktigt att ifrågasätta varför det bara är en kroppstyp som representeras och det en kroppstyp som väldigt få har "naturligt" efter puberteten.
 
 
Så. Nu hoppas jag att det inte råder några missförstånd. Jag tänker inte skriva mer om det här eftersom jag inte har tolkningsföreträde när det kommer till de här frågorna. Men jag hoppas ni förstår hur jag menade? Det är faktiskt inte så kul att höra från vuxna som elva - artonåring (inte för att skuldbeläggandet har slutat direkt, men det var värst i tonåren) att ens utseende gör andra sjuka. Det bygger en enorm press, även åt det här hållet.

Det hänger ihop

2018-02-13 @ 08:00:00
 
 
 
 
När en påpekar orättvisor som djur utsätts för av den mänskliga handen anklagas en ofta för antropomorfism. Alltså för att sätta mänskliga egenskaper på icke-mänskliga ting och djur. Men det stämmer ju inte. Det är snarare tvärtom. Att många väljer att ignorera kännande organismers känslor därför att de ser människan som högre stående och unik. Visst är människan unik på många sätt, men inte när det kommer till att ha ett centralt nervsystem. De allra flesta djur känner sådant som smärta, obehag, rädsla och skräck. De blir deprimerade och får psykiska men om de utsätts för traumatiska händelser eller tvingas leva på sätt som de mår dåligt av. De kan såklart också känna glädje och lycka och kärlek. Känslan kärlek uppstod förmodligen samtidigt som bröstmjölken då honor började ta hand om sina ungar även efter födseln. Moderskärleken är den starkaste kärleken inom nästan alla djurarter.
 
 
Jag har blivit anklagad för att förminska människors olika utsatthet och lidande under till exempel förintelsen eller slavhandel när jag jämför det med hur vi behandlar många icke-mänskliga djur. Jag håller inte med och tycker att det snarare är förnekan och förminskandet av djurs känslor och upplevelser som är det stora problemet.
 
 
Jag tror också att vår förmåga att att förneka det här är den stora, stora grunden som nästan alla typer av förtryck vilar på. Hur kan vi samsas som människor när vi utnyttjar andra djur så som vi gör? Hur kan vi lära oss att det är fel att döda och skada när de allra flesta av oss bidrar till sådana handlingar dagligen? Inte medvetet, men någonstans ligger det och gnager. Det tror jag i alla fall. Att de allra flesta av oss vet att köttet som ligger på tallriken tillhör en kännande individ som dödats endast i syfte att hamna på en tallrik.
 
 
Jag tyckte i alla fall att det var som en sten lyftes från mitt bröst när jag insåg att jag inte behövde äta djur eller utnyttja dem på något annat sätt. Det gjorde mig mer öppen för vad andra människor än de med samma privilegier som mig utsätts för och upplever. Jag tror definitivt att det gjort mig till en bättre person. Även fast det också gjort mig deppigare. Det är inte lätt att ta in allt som icke-mänskliga djur har fått utstå och att inse att jag också bär skuld för det. Det är också svårt att se djur fortsätta dödas utan att kunna göra någonting åt det här och nu. Det är en sådan oerhörd stor del av nästan alla kulturer som går tillbaka tusentals år. Det är socialt och moraliskt accepterat nästan överallt i världen och då är det väldigt svårt att ändra på. Korna på bilden bor några hundratals meter från mig. Jag vet inte om det är mjölk- eller köttkor. Hur som helst kommer de inte få leva länge till. Och det finns inget jag kan göra åt det. Det gör ont. Samtidigt går det inte att gräva ner sig i sådant en inte kan förändra utan faktiskt jobba på det som går att ändra på. Säga ifrån så mycket en orkar och så vidare.
 
 
Jag är feminist även för andra djur än människans skull. Det är honornas kroppar som utnyttjas hårdast (hanarna dödas ofta direkt efter födseln eller efter några månader vilket är lika hemskt det) och jag vill inte bidra till det. Det kvinnliga reproduktionssystemet är heligt för mig och jag tänker inte utnyttja andra honor för deras menstruation eller bröstmjölk. De här tankegångarna är inte så populära inom feministiska kretsar vad jag tycker mig kunna se. Men jag tror att det hänger ihop även här. Utnyttjar vi honor inom andra djurarter är steget inte långt att ta för utnyttjandet av mänskliga honor.
 
 
Det går ju såklart att debattera rätten att utnyttja och döda icke-mänskliga djur. Bara för att jag tycker att det är fel så är ju inte det den absoluta sanningen. Men så här tänker jag i alla fall, att de flesta förtryck hör ihop.
 
 
Jag avslutar med ett citat från Pythagoras: Så länge som människor dödar djur, kommer vi döda varandra.
 
 

Tacksamhet

2018-02-12 @ 11:42:51
 
 
 
 
För några månader sedan hörde jag någonting som fick mig att börja tänka annorlunda. Om du är en person som säger "förlåt" ofta har du förmodligen svårt för att säga "tack". För att visa och känna tacksamhet. Så behöver det naturligtvis inte vara, men jag kan känna igen mig i det. Jag är inte så bra på att ta emot varken komplimanger eller gåvor. Kanske beror det på att jag ursäktar för mycket. Jag vet inte. Men jag vill i alla fall börja koncentrera mig på tack istället för förlåt. På tacksamhet istället för ursäkter. Ett exempel: Istället för att säga "Förlåt för att jag är sen" kan en säga "Tack för att du har väntat på mig. Det betyder mycket.". Jag vet inte om det gör skillnad varken för en själv eller för andra, men det är något jag har börjat tänka på i alla fall.
 
 
Sen så är det väl som med det mesta fråga om att hitta en balans. Ibland är ju ursäkter verkligen på sin plats. Och jag kan också tycka att som kvinna så förväntas en vara glad och tacksam för att inte stämplas som jobbig eller surkärring. Och det tycker inte jag är rätt. En har rätt att bli arg och upprörd över orättvisor och sådant. En behöver inte alltid vara glad.
 
 
 
 
 
 
Men tänk så mycket vackert det finns. Så mycket att vara tacksam för.
 

Ansvar och makt

2018-02-07 @ 19:51:00
 
Det är ungefär ett och ett halvt år sedan jag klippte av mig allt hår och verkligen tröttnade på att vara till lags. Inte för att jag lyckats särskilt bra med det. Är ganska socialt obekväm och säger ofta "fel" saker och så. Men jag har försökt vara till lags. Inte trampat folk på tårna och tagit på mig ansvar även fast jag inte orkat. Det är nog därför folk tycker att jag är för snäll. Just därför att jag ofta ställer upp. Snäll är jag inte alltid. Jag har sagt och gjort mycket dumma saker. Och säger och gör.
 
 
#Metoo har verkligen fått mig att tänka på mina ansvarsområden. Vilka privilegier jag har. Vilken makt jag besitter. För priviligerad är jag som tusan. Jag är vit, smal, cis, lever heterosexuellt. You name it. Jag kan kryssa för de allra flesta rutor för normativitet. Kanske mitt största privilegium är att jag är vuxen och därför alltid besitter makt över barn. Jag kan inte bli arg på barn eller vara fysisk mot barn därför att jag är så mycket starkare än dem. Och även de barn jag inte är fysiskt starkare än, till exempel tonåringar, har jag ändå makt över i egenskap av vuxen. I sådana relationer är det alltid jag som har ansvaret, vare sig jag vill eller inte. Det är något jag verkligen jobbar på, att ta mitt ansvar som vuxen. Jag har aldrig någonsin skrikit åt ett barn (hoppas jag) eller använt min fysiska styrka mot hen. Och det kommer jag aldrig någonsin göra! Men jag är dålig på att vara den som tar ansvar. Vara den som fattar beslut och säger ifrån när barnet gör någonting elakt eller problematiskt medan hen testar gränser. Jag är dålig på att föra konversationer och jag är dålig på att dölja när jag är sur eller arg. Jag skriker som sagt aldrig, men jag tror barn märker ändå. Jag själv är väldigt känslig för energier så jag vet hur det känns att vara nära någon som är arg eller deppig. Även fast jag inte är arg på just barnet kan det ju vara otrevligt ändå.
 
 
Sen så är det väldigt svårt att veta vad mer det är jag behöver ta ansvar för. Allt dumt jag sagt och gjort och säger och gör. Absolut. Men mer då? Vad är rimligt och vad är orimligt. Vad läggs på mig som kvinna och vad är inte mer än rätt att jag tar ansvar för? Jag har ju faktiskt inga barn och jag har inte heller valt att jobba med dem, ändå har jag haft ansvar över barn. Jag har både tagit på mig det ansvaret, men jag tycker också att det har lagts på mig. Det är inte lätt att som kvinna säga nej till barnpassning, för som vi alla vet respekteras inte kvinnors "nej" lika mycket som mäns. Jag tycker att det ses som en självklarhet att en som kvinna är bra med barn - oavsett om en har egna eller inte. Medan en man inte behöver ha bra hand med barn. Inte ens som pappa.
 
 
En sådan sak som jag förstår är orimlig att jag tar på mig ansvar för, men som ändå är svårt att skaka av sig, är mitt utseende. Sedan jag var i tidiga tonåren har jag fått höra att min smalhet gör andra flickor sjuka. Att jag borde tänka på hur jag ser ut därför att det påverkar andra. Jag har försökt att gömma mig i bylsiga kläder så det inte ska synas hur spinkig jag är och jag har försökt gå upp i vikt i flera år. Jag slutade bland annat att träna och gick hos dietister. Tills jag en dag slutade och insåg hur oerhört dumt det är att jag ska ha det ansvaret vilandes på mina axlar. Jag gömmer mig inte längre. Jag vågar ha bikini och korta shorts. Även på bild. Jag ser ut så som jag gör och visst kommer det med ansvar. Jag som smal är inte alls diskriminerad i egenskap av att vara smal, så som överviktiga är. Men jag vill kunna se ut så som jag ser ut utan att behöva skuldbeläggas för andras sjukdomar. Precis som vilken man som helst.
 
 
Jag vill också kunna prata om hälsa och kost eftersom jag tycker att människan har gått vilse där och alla har rätt att göra informerade val. Hur många män som pratar om kost och träning får höra att de borde tänka på vilka signaler de sänder ut? Hur det de gör påverkar unga pojkar? Jag nämner aldrig vikt och kommer heller aldrig göra det eftersom det inte går att se på en persons yttre hur hälsosam hen är. Jag tycker också att alla har rätt att välja hur hälsosamt en vill leva och bilda sig sina egna uppfattningar kring forskning. Ändå kan jag uppleva att när jag pratar eller skriver om kost så läggs ett ansvar på mig. Men utseendehetsen är enorm och ätstörningar en verklighet allt för många lever med, så visst har vi alla ett gemensamt ansvar där. Och jag tycker ju inte att mannen är en bra förebild, så bara för att de med det sociala könet man tillåts att göra någonting betyder inte det att det blir bra om vi som uppfostrats till kvinnor börjar göra likadant.
 
 
Men nog är det mycket ansvar som läggs på kvinnors axlar. Det tycker jag. Speciellt när det kommer till andras välmående. Mannen tillåts vara mycket mer solitär och fri på den punkten. Jag tror definitivt att det behövs mer balans där. Men det tror jag också håller på att ske.
 
 
Det där jävla orimliga ansvaret vill jag bara kasta i sopkorgen! Samtidigt som jag vill bli bättre på det rimliga.
 
 
 
 

Månadens böcker: Januari 2018

2018-01-31 @ 09:00:00
 
 
 
 
Jag har lånat en e-bok den här månaden. Så praktiskt att det går att göra det på bibliotek! Då slipper en lämna tillbaka böckerna när lånetiden är slut. De försvinner av sig själv. Tror dock inte att det är någonting som jag kommer göra ofta. Mina ögon blir så trötta av att kolla på skärmar en längre stund. Men det är ju himla miljövänligt och bra att det alternativet finns. Både när en lånar och ska köpa.
 
 
Boken jag lånade i e-boksformat var Katarina Johanssons Badskumt: Gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg (2012) som jag har tänkt läsa i flera år. Jag lånade också Katarinas bok Rumsrent: Hemmafixarens guide till ett giftfritt, miljövänligt och hälsosamt hem (2016). Båda böckerna har ungefär samma tema med fokus på syntetiskt framställda kemikalier och ämnen (även naturligt förekommande diton) och hur de påverkar hälsa och miljö. Badskumt fokuserar på det vi använder på oss själva och Rumsrent det som vi bygger våra hem med. Jag tänker inte skriva så mycket mer om dessa böcker eftersom det är svårt att komma ihåg all information. Jag tänker att det här är sådana böcker en kan ha hemma och kolla i när en ska införskaffa någonting nytt. Livscykelanalys skriver Katarina om i Rumsrent. Jag gillar verkligen det tänket. Att gå igenom ett materiels livscykel. Hur påverkar det miljön och hälsan under tillverkningen och i hemmet? Hur bryts det sedan ner när det har fyllt sin funktion? Bryts det ens ner? Vi spenderar ungefär 90% av vår tid inomhus i Sverige (har jag för mig att det stod i Rumsrent). Så jag tycker verkligen det är värt att investera i en så hälsosam inomhusmiljö som möjligt. Lika viktigt tycker jag det är att inte utsätta huden för alla kemikalier som finns i hygien- och skönhetsprodukter. Vi behöver nästan ingenting av allt som finns att köpa. Det handlar helt enkelt om vanesak och norm. Jag tycker det är bra att båda böckerna tar upp var det går att hitta vilka ämnen som är tillåtna inom till exempel EU men också vad enskilda länder har för rekommendationer och varför rekommendationer och förbud inte alltid går hand i hand med det forskning pekar åt. EU:s kemikalieförordning heter REACH (Registration, Evaluation, Authorisation and restrictions of Chemicals). På kemikalieinspektionens hemsida kan du läsa om CMR-ämnen (cancerframkallande, mutagena och reprodiktionstoxiska ämnen). Tydligen ligger Danmark i framkant när det gäller försiktighet kring kemikalieanvändning. De avråder bland annat gravida från att färga håret och rekommenderar dem att äta ekologiskt. Danska Miljøstyrelsens hemsida heter mst.se.  
 
 
Food Pharmacy: En berättelse om tarmfloror, snälla bakterier, forskning och antiinflammatorisk mat är en bok skriven av Mia Clase och Lina Nertby Aurell som driver bloggen foodpharmacy.se. De har också en podd med samma namn: Food Pharmacy. Ungefär 80 % av immunförsvaret har med våra bakterier i tarmarna att göra och det är först nu forskningen kring det här har kommit i gång och tas på allvar. Även fast det har varit känt ganska länge. Ni kanske känner till att vi ska ha mestadels goda bakterier i våra tarmar. Lina och Mia kallar dem för Luke Skywalkers och de onda bakterierna för Darth Vaders. När Darth Vader tar över i våra tarmar skapar det kronisk inflammation som i sin tur kan leda till så kallade livsstilssjukdomar som till exempel diabetes. Här i västvärlden dör vi ju sällan av virus eller svält utan på grund av hur vi lever. Mia och Lina har samlat den forskning som finns kring de bra och dåliga bakterierna i våra tarmar och vad vi kan göra för att öka våra Lukes och ta kål på Vader. Jag har lärt mig mycket nytt, men jag håller inte med om allting. Baserat på annan forskning jag läst.
 
Lina och Mia tycker till exempel att det är nyttigt att äta mycket fisk för att få i sig omega-3. Jag tycker att vi kan få i oss omega-3 från andra källor så som hampafrön, chiafrön och valnötter (innehåller endast ALA). Eller varför inte från samma ställe som fiskarna? Från alger (innehåller EPA och DHA). Det är de som producerar omega-3 och fiskar är rika på det eftersom de äter plankton. Om du ändå vill äta fisk för omega-3-fetternas skull måste du äta vildfångad fisk eftersom odlad fisk är högre i omega-6 än omega-3 och det är inte nyttigt för kroppen med det förhållandet mellan fetterna. Men äter du vildfångad fisk bidrar du till skövlingen av havsbotten plus att du äter högre upp i näringskedjan än du behöver och därmed förbrukar mer av jordens resurser än du måste. Sen så har vi ju den etiska aspekten. Fiskar har ett centralt nervsystem vilket betyder att de har ett medvetande. De  upplever sådant som smärta och rädsla. Eftersom vilda fiskar är vilda skyddas de inte av djurskyddslagen och det är lagligt att i princip döda dem hur som helst. Troligtvis kvävs de flesta till döds, vilket kan ta flera minuter och orsakar mycket lidande. Fiskar visar också tydligt en vilja att leva. Det gör växter också. Men ju högre upp i näringskedjan du äter desto fler organismer har fått sätta livet till. Både växter och djur. Därför tycker jag det är mer etiskt försvarbart att äta växten direkt istället för via ett djur. Eftersom människan kan äta långt ner i näringskedjan. Havet och sjöarna är också väldigt ohälsosamma miljöer fulla med gifter. Äter du växter och djur från hav och sjöar får du i dig tungmetaller och syntetiskt skapade ämnen helt i onödan. Så jag tycker helt enkelt att det är mindre krångligt och säkrare att äta odlade alger eller omega-3-tillskott från odlade alger än att äta fisk från hav och sjöar. Simris Alg (simrisalg.se) är svenskodlade alger rika på EPA och DHA.
 
I boken skriver Lina och Mia också att det är bra att hålla sig borta från sockerrika frukter och istället äta dem omogna, när de fortfarande består mer av stärkelse än av socker. Jag håller inte med där heller eftersom jag inte tror att det är farligt att äta frukt så länge du får i dig tillräckligt med fibrer som håller blodsockernivån jämn. Fibrer kan bara brytas ner i tjocktarmen och därför utsöndras sockret sakta under hela matsmältningen och du får inga toppar och dalar i blodsockret. Därför är det bra att äta sådana frukter du kan äta hela. Med skal och allt. Och om du äter söta fruker utan skal, till exempel banan (det går faktiskt att äta bananskal, men inte är det särskilt gott), är det viktigt att äta mycket olösliga fibrer till. Så som spenat och grönkål. Varför inte göra en smoothie? I smoothien kan du också låta bananskalet vara kvar. Smaken av det känns inte bland allt annat..
 
Något jag däremot gärna undviker, men som rekommenderas i boken, är oljor. Raffinerat fett helt enkelt. Noll fibrer. Baserat på det jag läst har människokroppen svårt att ta hand om fett i stora mängder och det orsakar massa problem när det lagras i våra organ. Så det är extra viktigt att enbart äta "helt" fett med alla fibrer intakta så att kroppens signaler kan säga till tydligt när det är nog. Oljor är också ofta högre i omega-6 än omega-3.
 
Nu kanske det verkar som om jag inte gillar Food Pharmacy, men det gör jag. Annars skulle jag inte rekommendera den. Den har verkligen fått mig att vilja ta hand om mina goda bakterier bättre. Jag är ganska slarvig av mig när det gäller kosten. Inte det veganska eftersom det är så mycket bredare än min egen hälsa (fast ibland har produkter med honung och mjölk slinkigt ner när jag inte orkat vara "krånglig"). Men det händer väldigt ofta att jag äter processat och halvfabrikat. Oljor och raffinerat socker. Och mitt omega-6-intag är mycket högre än mitt intag av omega-3. Även fast jag vet att det inte alls är nyttigt.
 
Sen så är inte jag varken forskare eller utbildad inom kost. Jag förmedlar bara det jag läst från just sådana och den uppfattning jag har bildat mig. Så som du som läser är kapabel att bilda dig din egna uppfattning.
 
Jag har för mig att Mia och Lina skrev i boken att det här är deras sammanställning av fakta. Olika forskare kommer fram till olika slutsatser. Faktan kan ju bara säga så här är det. Men varför det är så och hur en kan göra för att påverka tycker helt enkelt forskare olika om. Så det enda en kan göra är att bilda sig sin egna uppfattning och leva så mycket eller lite en vill efter den. Som Lina och Mia (och Platon) skriver: Det finns en idévärld, en "perfekt" värld, och så finns sinnevärlden. "Verkligheten". I idévärlden lever du perfekt, men som vi alla vet ser det inte riktigt ut så i sinnevärlden. Och det är helt okej. Sen så är ju det här en bok om tarmfloror. Bara för att ett livsmedel inte påverkar tarmfloran negativt betyder inte det att det är nyttigt för resten av kroppen. Och tvärtom.
 
 
Om jag ska sammanfatta Food Pharmacy och hur du enligt boken kan öka dina Luke Skywalkers (goda bakterier) så skulle jag skriva så här: Ät mycket råa frukter och grönsaker. Fokusera på gröna blad, så som spenat, grönkål, rucola. Hetta inte upp maten över 80 grader, absolut inte över 160, och dra ner avsevärt på animaliska produkter. Periodisk fasta rekommenderas också för att gynna de goda bakterierna i tarmen.
 

Ström, te och snacks

2018-01-28 @ 15:11:00
 
 
 
 
 
Januari har varit full med snö. Också strömlös. En dag var det strömlöst i över sex timmar. Vid sådana tillfällen blir det så tydligt för mig hur beroende av el jag är. Mobilen var urladdad så jag hade ingen kontakt med omvärlden. Innan solen gick upp blev jag snabbt medveten om att vi inte har några ficklampor. Graderna sjönk fort i huset och jag hade inget sätt att värma mig annat än med flera lager kläder. Hade det varit strömlöst någon timme till hade nog maten i frysen blivit fördärvad. Och på tal om mat insåg jag att det jag hade att äta som inte behövdes tillagas på något sätt var jordnötssmör, ett äpple och några dadlar. Jag ser sådana tillfällen som en lärdom i att mitt bekväma västerländska liv inte tål strömlöshet. Då står jag helt plötsligt utan mat, ljus, värme och kunskap. Men som sagt lever jag ett bekvämt och priviligerat liv med el till vardags, till skillnad från många andra på planeten. Så inte är det här ett klagomål. Absolut inte! Som jag skrev ser jag det som en lärdom. Jag och Mats behöver bland annat införskaffa ficklampor, stormkök och en värmekälla som inte är eldriven. Noterat.
 
 
De dagar jag har el, vilka är de allra, allra flesta (har i ärlighetens namn bara varit strömlöst två gånger) gillar jag att hålla mig varm med elkamin och te. Örtte. Att se på tv-program, serier och film är också sådant jag tycker om som jag inte kan göra utan ström. De bästa programmen att dricka te till tycker jag är Det sitter i väggarna och Antikrundan som finns att se på svtplay.se. När det kommer till serier tycker jag Call the Midwife och Downton Abbey (brittiska serier över huvud taget) passar bra. Filmer kan bli lite långa, teet hinner ju svalna om det ska räcka genom hela. Till film tycker jag snacks passar bättre. Hummus med morötter, selleri och äppelklyftor att doppa är favoriten. Sedan något sött. Till exempel chokladbollar eller torkad mango. Verklighetsbaserade och historiska berättelser gillar jag allra mest när det kommer till film. Eller en påhittad historia som håller en i sitt grepp hela filmen igenom.
 
 
Januari är nog den allra bästa te-månaden. Förutom när det är strömlöst då.
 

Ett nytt år

2018-01-08 @ 21:49:00
 
 
 
 
Ett nytt år är här. Härligt! Jag såg en grej på internet som jag provade bara för skojs skull. En sådan där bild med massa bokstäver där de första tre orden du ser kommer representera ditt 2018. Jag såg Ocean, Passion och Happiness. Alltså hav, passion och lycka. Det låter ju inte så dumt!
 
 
Lustigt att hav skulle dyka upp som första ord. Bara någon dag innan läste jag briljanta kvinnor diskutera filmen Titanic ur en feministisk synvinkel och jag fick en sådan stark känsla av att vilja se om den. Det är min absoluta favoritfilm genom alla tider och jag kan den nästan utantill. Jag har skämts lite för det, att den är min favoritfilm. Och därför inte sett den på flera år. Jag har trott att den enbart är en romantisk kärlekshistoria som utspelar sig under en av de värsta båtolyckorna i modern tid. Men den är så mycket mer än så! Inser jag nu. Klasskamp, miljöförstöring, kvinnans frigörelse. Jag och min bästa vän under gymnasietiden gjorde en film om miljöförstöring och klimatförändringar som projektarbete i trean och jämförde då jorden med Titanic. Ett skepp på väg mot sin undergång och ingen gör någonting åt det. Det ska bara fortsättas framåt. I somras läste jag boken Active Hope och där görs samma jämförelse. När jag nu också inser vilken fantastisk resa Rose gör, hur hon spottar i Cals ansikte som representerar societeten och förtryckarna, hur hon bejakar sin sexualitet, hur en man lyfter henne och får henne att tro på sig själv och leva livet fullt ut (hur ovanligt är inte det i filmer?), hur han till och med offrar sig för henne, då kan jag med stolthet säga att Titanic är den bästa filmen jag någonsin har sett.
 
 
Nu börjar 2018. Det är vårat år i år <3
 
#TimesUp
 

Månadens böcker: December 2017 JULBÖCKER

2017-12-31 @ 09:00:00
 
 
 
Hela december har varit julig för mig, så varför inte fortsätta på det temat? Blev så inspirerad av Clara Lidströms och Erica Dahlgrens julboks-avsnitt av deras pod En underbar pod (länk). Jag sprang iväg till biblioteket och lånade på mig massa böcker. Här kommer favoriterna.
 
 
Pettson får julbesök (1988) av Sven Nordqvist är en gammal favorit. Den beskriver så bra hur tokigt det kan bli kring jul med all stress - och hur bra det kan bli ändå! Även fast allt inte går som en tänkt och planerat. Sen så är ju Pettsons grannar så himla fina som kommer med julen till Pettson och Findus. Tomten är vaken (2012) är Astrid Lindgrens version av Viktor Rydbergs dikt Tomten (1881). Båda två har jag läst den här julen. Det är någonting visst med att tänka sig att det finns någon som hjälper till. Någon som tar hand om alla i hemmet. Jag älskar den känslan. Tomten är vaken är så fint illustrerad av Kitty Crowther.
 
 
 
 
 
Två julböcker jag läst i sen jag var liten är Titta, Madicken, det snöar! (1983) av Astrid Lindgren och Pelle och Anna Elisabets julafton (1965) skriven och tecknad av Rune Lindström. Madicken har jag tyckt om mest på grund av de otroligt vackra illustrationerna av Ilon Wikland. Wow vad hon har fångat snö på ett bra sätt! Men den boken handlar ju, precis som Pettson får julbesök, också om hur det inte alltid blir som en tänkt sig och att andra människors goda vilja kan hjälpa en hem igen. Hjälpa en på rätt spår. Rune Lindströms bok är min pappas från början. Den handlar om två barn som stannar uppe natten till julafton för att se när tomtarna julpyntar och pysslar. Lite samma känsla som Tomten är vaken och Tomten. Att det finns några som hjälper till när ingen ser. Eller när det är meningen att ingen ska se i alla fall.
 
 
 
 
 
 
Jag fastnade också för Tove Janssons berättelse Granen (1962) som handlar om när Muminfamiljen vaknar ur sin vinterdvala och blir oerhört rädda för den där julen som alla springer omkring och handlar och pyntar och lagar mat till i stress. Vem kan denna hemska jul vara som ställer sådana stora krav? Jag gillar också berättelsen om Tipp, Topp och Tott (1936) skriven av Elsa Beskow. Den handlar om tre små granar som kan se in i människornas hus. De är så avundsjuka på den granen som fått komma in till människorna och vara julgran. De önskar hela julen att det nästa år blir någon av dem som får vara julgran. Tills julen är slut och människorna kastar ut granen att dö. Då förstår de att det nog inte är så kul att vara julgran.
 
 
Jag avslutar med att tipsa om Hans Christian Andersens Flickan med svavelstickorna (1845). När i-landsproblemen hopar sig är det bra att påminna sig om dem som skulle göra vad som helst för att få fira jul så som jag gör. Med mat i magen och tak över huvudet.
 
 

Min profilbild

Hej! Jennifer heter jag och är 27 år. Det här är platsen där jag skriver av mig mina tankar och uttrycker mig kreativt genom fotografering. Jag hyser en stor kärlek till naturen och allt som hör den till och försöker så mycket jag kan att vistas i den. Lite utav en utmaning när man bor mitt i Värmlands största stad. Med denna kärlek följer även ett intresse för ekologisk livsstil och en vilja att leva med naturen så mycket det går, inte mot den. Så välkommen till denna ekologiska dagbok/fotoalbum. Hoppas du ska trivas!

RSS 2.0