Vems kreationer är mest hållbara?

2017-10-14 @ 12:07:00
 
 
 
 
Har ni också tänkt på hur mycket människoskapade ting liknar saker skapade helt utan mänsklig inblandning? Som att vi undermedvetet vill återskapa det som har skapats på egen hand. Såg en dokumentär för ett tag sedan som tog upp en teori kring pyramider. Att de är människans försök att efterlikna berg. En teori jag tycker låter rimlig. Jag tänker ofta på det när jag ser höghus på håll, hur deras form och höjd liknar skogar. Vi skövlar bort skogen - men vill bygga upp den på vårat eget sätt igen. Vi skapar även bassänger där det inte finns sjöar. Som att vatten och växtlighet har en sådan stor betydelse för oss även visuellt att vi undermedvetet försöker efterlikna dem.
 
 
En vacker tanke, samtidigt som den är lite skrämmande. Vi har en så himla stor vilja att bevara och hjälpa, men ska ändå prompt göra det på vårat sätt. Vilket jag tror gör mer skada än nytta. Som att vi inte litar på någonting som inte är människoskapat. De vilda betande djuren höll ängar öppna i skogsområden som här uppe i norden. Nu när det inte finns så många vilda djur kvar tycker vi att våra domesticerade idisslare är oumbärliga - när det är de som har konkurrerat ut de vilda. Samma med honungsbin. De konkurrerar ut de vilda pollinerarna (som gör ett mycket bättre jobb) - ändå ligger fokus på att stötta bi-industrin därför att vi tror att det är lösningen på krisen vi har just nu kring pollinerare.
 
 
Jag tror inte att det är lösningen. Jag tror inte att människoskapade djur och andra ideer är oumbärliga. Jag tror på Moder Jord eller vad jag nu ska kalla det. Att när allt levande jobbar i symbios så fungerar det mesta. Och jag tror människan brottas mellan en vilja att hjälpa och att leka skapare. Jag älskar själv att skapa, känna att jag har gjort världen vackrare eller bättre. Det är svårt att hitta balansen som människa. Men att vara medveten är ju i alla fall ett steg i rätt riktning. Välja de alternativ som förstör minst. När en vill och orkar. Inte kan en alltid vara på topp, bara göra sitt bästa.
   
 

Tea and scones, dear?

2017-10-11 @ 16:28:02
 
 
 
 
Vissa dagar är te och scones-dagar.
I helgen bakade jag glutenfria fullkornsscones med lingonsylt till. Är inte helt nöjd ännu så recept kommer inte riktigt än.
Te smakar som godast ur gammelmormors tekoppar, förresten.
 
 
 
 
 

Who run the world? Girls!

2017-10-11 @ 16:07:00
 
 
De må sitta där på de högsta topparna och bestämma - männen. Men vilka lutar de sig mot? Vilka är det som utgör grunden av det berg de har bestigit? Kvinnor. (Ja, det är såklart även en klassfråga. Pengar är makt. Fattiga är fattiga på grund av att rika är rika. Så är det. Det handlar inte om vem som jobbar hårdast. Men de allra fattigaste i världen är också kvinnor. Det är ingen slump att det är så). 
 
 
Vilka är det som gör allt grovarbete, det där som måste göras för att ett samhälle ska gå runt? Jo, det är främst kvinnor. Kvinnor som fått offra sina drömmar (eller aldrig ens haft tid för några) för att andra ska kunna satsa. Kvinnor som får lära sig från barnsben att ta ansvar. Att vara en "duktig flicka". Det är främst kvinnor som tar hand om äldre, sjuka och barn. Det är vi som städar, lagar mat och planerar. Ser till att vardagen går runt. Det är vi som tar det känslomässiga ansvaret i ett förhållande. Och nej, jag tror inte att det finns en jämställd heterosexuell relation. Väldigt, väldigt få i sådana fall. Tycker du att du och din partner lever jämställt är det mycket troligtvis inte så om ni faktiskt börjar föra protokoll över vad var och en gör. Och om ni mot förmodan gör lika mycket var har ni förmodligen outsourcat det mesta jobbet i hemmet till andra kvinnor. Vilket ju i och för sig gör just eran relation jämställd, men det bidrar inte till ett jämställt samhälle eftersom det fortfarande bidrar till att köpa så kallade kvinnosysslor billigt eller till och med gratis (kvinnor i ens närhet som ställer upp).
 
 
Varför ställer kvinnor upp? Därför att vi lär oss att det mesta är vårat ansvar. Att många flers välmående än vårat eget vilar på våra axlar. Och så är det. Hur många blivande pappor läser på om barnuppfostran? Hur många män jobbar inom äldrevården? Hur många män i heterorelationer tar hand om städ, tvätt och matlagning? (Nej, du lever inte i en jämställd relation. Läs högre upp) Så kvinnor tar på sig mycket ansvar, därför att det läggs på oss. Men inte får en uppskattning eller stöd från samhället. De allra flesta inom vård och omsorg blir fattigpensionärer. Väldigt många måste också sluta i förtid eftersom deras kroppar är utslitna.
 
 
Och samtidigt som en förväntas finnas där och ställa upp som kvinna ses det i dag nästan som en självklarhet att vi också göra karriär och tjäna mycket pengar. Annars läggs skulden på kvinnan för att hon inte har utbildat sig eller struntat i alla som har behövt hennes hjälp. Det är med andra ord hennes fel (som i princip allt annant som kvinnor råkar ut för är, läs våldtäkt) eftersom hon inte har tagit sig ur situationen eller hanterat den på rätt sätt (inte sagt nej tillräckligt tydligt, hur det nu kan bli tydligare än ett nej?). Det är så himla utmattande. Det är inte undra på att fler unga kvinnor än någonsin blir utbrända. Ni har väl inte missat Svt:s nya serie We can do it om just utbrändheten bland kvinnor. Här (länk) kan ni se den.
 
 
Är det för övrigt bara jag som finner det enormt provocerande att depression och annan psykisk ohälsa sällan tas på allvar om inte det är män som lider av det?  Förr stängdes väl kvinnor in på psyket om de uppvisade någon form av psykisk ohälsa? Steriliserades och lobotomerades. Och nej, det är inte flest män som tar självmord. Män lyckas ofta genomföra självmordsförsök eftersom de använder sig av andra metoder än kvinnor, därför toppar de självmordsstatistiken. Men kvinnor gör flest självmordsförsök (källa)
 
 
Männen må sitta högst där uppe och bestämma, men de som verkligen styr världen är alla som dessa stora pampar lutar sig emot. Klättrar över och trampar på. Tänk om alla kvinnor i hela världen skulle strejka. Samhället skulle rasa ihop. Tänk om alla mammor och förskolepersonal och undersköterskor och lokalvårdare - stöttepelarna, grunden på vilken samhället vilar - skulle kräva högre lön och mer uppskattning. Just det, det har de, vi, redan gjort. Många gånger. Men kvinnodominerade yrken och sysslor undervärderas fortfarande av samhället och manliga diton hyllas. Ses som oumbärliga. Bara det att samhället är uppbyggt kring mannen som norm är ju heltokigt. Det ska prompt jobbas åtta timmar utanför hemmet varje dag, för så har männen gjort länge. Men hur ska det gå ihop? Varför inte dela på de traditionellt kvinnliga arbetet och det traditionellt manliga, eftersom båda behövs? arför inte jobba fyra timmar med lönearbete var och hjälpas åt i hemmet, plus ha massa fritid? (Det är ju systemet som är uppbyggt så här, kring mannen som norm. Jag förstår att det inte är tänkbart för de allra flesta att gå ner i betald arbetstid eftersom en förlorar mycket på det i dagens samhälle). Det känns som att "kvinnosysslor" har lägre status en någonsin. Som att ingen vill ta i dem med tång, även fast de måste göras. Samhället går inte runt annars. 
 
 
Det ligger mycket ansvar på kvinnors axlar. Tänk om män kunde ta på sig lite mer och tänk om kvinnan sågs som norm. Om samhället byggdes mer kring kvinnan. Vilka rättvisa löner det skulle bli! Och förhoppningsvis minskad arbetsbelastning.
 
 
Tjejer är så grymt starka. Ta efter killar! Och minska våran arbetsbörda. 
 
 

En kväll i början av oktober

2017-10-04 @ 09:09:00
 
 
 
 
September och oktober bjuder verkligen på de allra vackraste solnedgångarna.
I går var den helt magisk.
Tror för övrigt att jag såg två gäss flyga över mig, men de kanske redan har lämnat Sverige?
Jag som nyss läst Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige blev dock lite starstrucked och tänkte att det var Mårten och Dunfin som flög där uppe tillsammans. Kanske hade någon av dem en liten parvel i träskor och vit toppluva på ryggen också.
 
 

Fördelar med snaggat

2017-09-30 @ 12:30:00
 
 
 
 
Nu har jag haft snaggat hår några månader och tänkte ge en liten "recension". Jag finner många fördelar:
 
 
 
  • Schampo? Hårborste? Du behöver minimalt med produkter. Vatten och handduk and you're redy to go.
  • Passar utmärkt tillsammans med ett resting bitch face. Varför måste en le hela tiden? Bara för att en inte ler betyder ju inte det att en är sur. En är bara neutral. Nu tycker jag själv att det är härligt att mötas av ett leende, så jag försöker också att le när jag möter människor. Men jag orkar inte alltid och jag är inte sur för det.  
  • Människor lämnar dig ifred. Det kan i och för sig ha med mitt ansiktsuttryck att göra. Fast nej. När jag hade långt hår och inte log kom ändå folk fram till mig på stan och ville prata. Jag som har lite smått social fobi har tyckt det varit lite jobbigt att gå ner på stan, eftersom det ofta kommer fram främmande människor och pratar med mig. Oftast äldre som vill prata av sig eller människor som är utsatta på något vis. Gillar inte att jag tycker det är jobbigt, dock. Känner mig så smickrad att mäniskor anförtror sig åt mig. Tror jag för det mesta är en bra lyssnare och har lätt att kommunicera över språkgränser. men har svårt att hjälpa på rätt sätt i många fall. Säga rätt saker, ta rätt beslut osv. Rädd för att göra fel. Så det har varit ganska skönt att inte behöva engagera sig i andras problem när jag går ner på stan, utan faktiskt bara handla. Fast nog kan jag sakna det ibland också.
  • Du är inte söt längre, utan snygg. Kan vara trevligt ibland att få mer "vuxna" komplimanger. Jag hajjar, jag ser ganska ung ut och ett långt hår med självfall gör inte att jag ser ut att vara närmare trettio än tonåren. Nu tycker ju inte jag att utseende ska spela någon roll, men visst blir jag glad av komplimanger! Det går inte att sticka under stolen med. Jag är formad av det här samhället jag också.
  • Män tar dig mer på allvar. Kanske kan ha att göra med att jag ser äldre ut. Men jag tror faktiskt att män är lite rädda för kvinnor som inte följer utseendenormen, eller den kvinnliga normen överhuvudtaget. Som vågar ta sig in på männens territorium. Det blir nog lite "woaw, hon är ju faktiskt som jag". I alla fall så upplever jag att jag blir lyssnad på. Mer tagen på allvar. Det jag säger har substans.
 
 
 
 
Vi kör väl lite nackdelar också när vi ändå är i gång?
 
 
 
 
Du blir blöt i regn. Kanske låter som en självklarhet, men jag hade ingen aning om hur mycket vatten håret absorberar i regnoväder. Nu verkligen bara rinner det rakt ner under jackan och blöter ner tröjan. En kan verkligen känna hur vattnet rinner längs skallen. Finns ingenting som stoppar det.
Du måste börja med mössa i september. Nu är ju jag ganska frusen av mig, så det kanske inte andra behöver göra. Men jäklarns vad kallt det blåser om huvudet nu alltså!
 
 
Kan nog inte komma på några fler nackdelar faktiskt. Förutom att en inte riktigt passar in. Men vad gör det? Och jag upplever som sagt att jag möts med mer respekt snarare än hånfullhet. Men så har ju snaggat hår varit mannen förunnat och mannen har ju högst status i samhället, så det är väl inte så konstigt...
 
 
 
 
 
 

Månadens böcker: September 2017

2017-09-30 @ 10:00:00
 
 
 
 
Ännu en ny månad står för dörren och det är dags för nya boktips. Vad tiden går fort! Jag som hade tänkt börja blogga mer regelbundet, men dagarna bara springer iväg.
 
 
Den här månaden har jag äntligen läst Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige (1906 - 1907). Något jag har tänkt göra i flera år. Minns att jag hade en förkortad version med mycket illustrationer som barn, men vet inte var den finns i dag. Versionen jag lånade på biblioteket den här månaden är från 1981 och morderniserad med alla verb i singularis (som ju används enbart nu för tiden, om jag förstått det rätt). I övrigt är det samma berättelse som Selma skrev för över hundra år sedan. Illustrationerna i den här boken är gjord av Bertil Lybeck 1931. Nils Holgersson handlar som bekant om en pojke som är elak mot gårdstomten och därför blir förvandlad till en tomte själv. Av en slump flyger Nils och tamgåsen Mårten med vildgässen som under våren kommit tillbaka till Sverige. De ska ända upp till Lappland och sedan tillbaka ner till Skåne och Nils och Mårten hänger med genom hela Sverige. Eftersom Nils blivit förvandlad till en tomte förstår han vad djuren säger.
Jag tyckte den var underbar. Gillar fabler och det här är i sanning en fabel samtidigt som den fungerar som en geografilektion och berättar människors historia. Har lärt mig mycket nytt om olika platser i Sverige och om hur livet var runt förra sekelskiftet. Det är klart att språket och även handlingen till viss mån känns lite förlegat, så till ett barn passar nog en förkortad och uppdaterad version bättre. UPPDATERING: Tycker inte att jag var nog tydlig med att orginaltexten inte är någonting för barn. Den innehåller felaktiga ord för samiska och resande människor och spelar även på en del av den tidens fördomar. Nog är det en historia även om människorna i Sverige för lite mer än hundra år sedan - men inte om alla människor. 
 
 
Jag har även läst två böcker som jag har sedan tidigare. Båda två med konstnärsanknytning. Naturlära (2014) av Lars Lerin fick jag för några år sedan av mamma och pappa. Lars är en av mina favoritkonstnärer. Hans akvareller är fantastiska! Jag och mamma var till Sandgrund i våras och kollade in hans tavlor där. Tänk att jag har bott så nära (gångavstånd) i över fem år och aldrig varit dit förrän nu i våras. Akvarell är det jag själv känner mig mest bekväm i när jag målar, så jag kan hämta mycket inspiration från Lars tavlor. Han har för övrigt kommit ut med en ny bok där han tolkar Carl Larsson, som är min absolut största förebild när det kommer till akvarellmålning. Den bara måste jag kolla i! I Naturlära har Lars försökt efterlikna verkligheten så bra som möjligt, någor jag själv också tycker om att göra när jag målar. Det går rysningar i kroppen när jag bläddrar igenom alla naturmotiv med sådan verklighetskänsla. Hans björkar är nog favoriterna. Och nu när jag har sett tavlorna i verkligheten och kan säga att de flesta är stora, jättestora, kan jag inte för mitt liv förstå hur han kan efterlikna verkligheten så bra i akvarell. Så inspirerande!
 
 
Den andra boken är Jenny Nyström - Livet och konsten (2008) skriven av Gunnel Forsberg Wallinger som är en av Sveriges främsta Jenny Nyström-kännare. Köpte den boken för flera år sedan när antingen min bror eller kusin sålde jultidningar. Wow vilka målningar! Hennes oljor och pasteller är otroligt bra tycker jag. Och vilken kvinnohistoria. Över 10 års utbildning i Göteborg, Stockholm och Paris och tilldelad stipendium. Hjälpte till att skapa förändring inom konstakademin. Hårt arbetande dag som natt. Ensam försörjare av sig själv, man och barn. Ändå är hon nästan enbart känd för sina julkort. Synd, när hon var så mycket bredare än så. Hon studerade på konstakademin samtidigt som bland andra Anders Zorn och Bruno Liljefors. Tänk om hon varit man, då hade nog hennes konst skattats högre. Som Zorns och Liljefors. Hon hade nog framförallt inte behövt arbeta så hima mycket utan kunnat ägna sig mer glädjefyllt åt sin konst och inte på ett fabriksproducerat sätt. Fram till sin död illustrerade hon runt 3000 vykort med främst påsk- och julmotiv.
Kolla in hennes målning Fransk bondgumma (1885) samt hennes illustration Läsande gumma (1882). Det är nog mina favoriter av verken i boken.
 
 
 
 

Mannen är ingen bra förebild

2017-09-28 @ 18:55:00
 
 
Det har blossat upp en konflikt mellan en känd kvinnlig komiker och en känd kvinnlig företagare och influencer. Mia Skäringer och Isabella Löwengrip. Mia gjorde en parodi på Isabellas barnvagnsreklam och Isabella blev ledsen och tyckte inte att det ingår i systerskapet att göra så mot en medsyster. Mia försvarade sig med att det var kritik mot Isabella som varumärke. Hennes företagande går ut på att få kvinnor att köpa det hon säljer så att hon ska tjäna pengar. Hur systerligt är det? Var ligger kampen för kvinnor i det? Får den ensamstående mamman pengar över till de äldre barnens skolresa för att hon har köpt en barnvagn för varje tillfälle till den yngsta? Blir hon som jobbar natt och hon som jobbar på förskola mindre utslitna av det? Var finns systerskapet i att tjäna pengar på kvinnors osäkerhet (smink, kläder, mammaprylar)?
 
 
Jag blir så himla trött på att feminismen utnyttjas av de som inte vill bli ifrågasatta. "App, app, app, inte kritisera en annan kvinna! Systerskap!". Men vet ni? Framgångsrika kvinnor utnyttjar andra kvinnor - precis som framgångsrika män gör. De tjänar pengar på andra kvinnors osäkerhet - precis som män gör. De låter andra kvinnor ta hand om hem och barn - precis som män gör. 
 
 
Om en kvinna beter sig dumt måste det få kritiseras och ifrågasättas. Det måste vara okej att säga ifrån. Om en kvinna kallar mig för ful, dum i huvudet, äcklig har jag rätt att säga ifrån. Sådant beteende kan inte försvaras eller uppmuntras med att hon ska ha rätt att uttrycka sina åsikter. Självklart ska hon det, men det ger henne inte rätten att vara elak. Om en kvinna utnyttjar mig eller på annat sätt bidrar till att upprätthålla patriarkatet har jag rätt att ifrågasätta det. Precis som andra kvinnor har rätt att ifrågasätta mig.
 
 
Jag har dock större tolerans för kvinnor som utnyttjar systemet än män eftersom det faktiskt finns ett systerskap. Vi har fostrats till samma sociala kön och vet vilka svårigheter det innebär. Hur mycket hårdare en får kämpa som kvinna för att bli respekterad. Det är de traditionellt manliga värderingarna och egenskaperna som räknas i dagens samhälle - och kvinnor måste anamma de egenskaperna för att ta sig någonstans. Bli tuffare, hårdare. Tänka mer på sig själva. Jag förstår det, men det betyder inte att jag tycker det är rätt väg att gå och jag fortsätter att sträva mot ett tvärtom-samhälle där traditionellt kvinnliga värderingar, yrken och egenskaper har högre status. Det sker ju enbart genom att män tar till sig av de egenskaper som annars tilldelas de med det sociala könet kvinna. Mjukhet, snällhet, empati, närhet till känslor. Att vi uppfostrar våra söner till kvinnor istället för att uppfostra våra döttrar till män. 
 
 
För tjejer är awesome. Så är det bara. Inget att diskutera.
 
 
Och mannen suger som förebild. Vill vi verkligen ha en värld där alla sätter sig själva först och där ingen tar hand om de som behöver tas om hand om? Där vi trycker ner våra "svaga" känslor och bara kan uttrycka dem genom knytnävarna? Nej tack, tycker jag.
 
 
 
 
Den här gamla men klockrena från Lilla Berlin tycker jag passar bra som avslut.
 
 
(Jag står varken på Isabellas eller Mias sida, btw. Alla gör vi misstag och har rätt att omvärdera och ändra åsikter. Både Mia och Isabella har tagit offentligt avstånd från feminismen (Där kan vi snacka om sådant som gör ont när det kommer från en medsyster!). Båda två utnyttjar kvinnors osäkerhet och uppmuntrar till en livsstil som går ut på att köpa sig lycklig (Mia uppmuntrar till att ta kreditlån på Collector bank i sin och Anna Mannheimers pod). Vi lever i männens värld och måste spela på deras villkor för att ta oss någonstans, så inte är det lätt att leva efter det som känns rätt och riktigt i hjärtat. Se på mig - hur långt har jag kommit i livet med det som filosofi? I mitt inre har jag kommit långt, men jag har varken pengar eller utbildning. Och det är ju det enda som räknas... )  
 

SPENATKNYTEN - Veganska, Glutenfria

2017-09-21 @ 21:26:00
 
 
 
 
Nu har jag ätit spenatknyten för första gången i mitt liv! Ni som har sett filmen Kejsarens nya stil förstår min glädje. Till er andra: Se den genast! Den absolut roligaste filmen jag vet.
 
 
Min mamma och gammelfaster hade gemensamt kalas i slutet av augusti (Ett jättejättegrattis!) och jag passade på att göra spenatknyten. De är så lättlagade, ni ska få receptet.
Nej, det ska ni faktiskt inte. Jag har väntat för länge och nu kommer jag inte riktigt ihåg hur jag gjorde. Hur stor är chansen att det händer? Det går emot logikens alla regler.
 
 
Men jag kommer ihåg ungefär hur jag gjorde. Jag stekte lök, vitlök och färsk spenat tills spenaten blivit mjuk. Jag minns att jag använde mig av 200 g spenat, men att jag nästa gång kommer ta minst 400 g. Eftersom det inte blev mycket spenat kvar, som ni kan se på bilderna. Har för mig att jag tog en hel lök och det tänkte jag dra ner till en halv nästa gång. Hackade också ner en tomat som varken gjorde från eller till, så den kunde jag ha skippat helt. Sedna pressade jag ganska mycket citron över alltsammans, och kryddade med näringsjäst, salt och svartpeppar.
 
 
 
 
Gjorde en vegansk och glutenfri smördeg som jag skar i fyrkanter och la lite spenatröra i mitten av varje. Använde mig av ett recept på snabb smördeg (som inte behöver vikas så mycket) och bytte bara ut smöret mot veganskt margarin och mjölet mot glutenfria alternativ. Sen så vek jag fyrkanterna på diagonalen och plattade till ena sidan med en gaffel och lät den andra vara öppen. Sen så kommer vi till det där med ugnen, temperatur och tid. Har ingen aning vad jag körde på. Men på YouTube finns det flera olika tillagningsvideos som jag använde som guidning, där kan ni få ungefärlig temperatur och tid. Sök på "Kronks spinach puffs".
 
 
Till spenatknytena åt jag och Mats en oliv- och pinjenötsröra, cashewkräm, marinerad tofu samt rödbetshummus. Eftersom vi inte äter sådant som badar i sitt eget flott.
 
 
 
 
 
Mer broccoli?
 
(Det här inlägget innehåller några hintar till filmen Kejsarens nya stil som nog är helt obegripliga för er som inte har sett den.)
 

Sensommarbilder

2017-09-16 @ 23:25:27
 
 
Här kommer lite foton tagna sista veckan i augusti.
 
 
 
Tidig morgon.
 
 
 
Bakom dass.
 
 
 
Under vattenytan.
 
 
 
Naturen tar över.
Älskar den här bilden! Tycker den representerar mammas och pappas trädgård så bra. Istället för att slänga den gamla parasollfoten har den fått bli en del av trädgården. Varför inte ställa sin kaffekopp på den? Som ett litet lågt bord.
 
 
 
Sjön.
 
 
 
Trädgårdsbilder.
 
 
 
 
Ljung i decilitermått.
En annan favoritbild. Minimalistiskt och vackert så det förslår.
 
 

Månadens böcker: Augusti 2017

2017-08-31 @ 10:00:00
 
 
 
 
Jag har blivit lite apokalyptisk av mig den senaste tiden. Nja, jag tror väl kanske inte att världen kommer gå under, i alla fall inte bokstavligt talat. Men det har ändå vaknat en känsla i mig att jag borde lära mig mer överlevnad. Ifall en katastrof eller kris skulle inträffa. Kunskap och förberedelse kan inte skada i alla fall, tänker jag. Den information som fasatnar i min hjärna fastnar. Mer kan jag inte göra. Det hela började med att jag såg en dokumentär om preppers, sådana som förbereder sig på olika katastrofer. Så som längre strömavbrott, översvämningar eller matbrist till exempel. När jag senare den dagen gick förbi bokhandeln såg jag två böcker uppställda så att de syntes klart och tydligt från ingången. De böckerna var Överlevnadsguiden: 300 sätt att klara av allt från att göra upp eld till att överleva en krokodilattack (2016) av Rich Johnson & Ola Skinnarmo samt Din skogshandbok: en överlevnadshandbok för survivalister och andra skogstokiga (2017) av Sara Starkström. Har ett litet löfte till mig själv att jag inte ska köpa nytillverkade böcker om jag inte vet att de kommer att bläddras i flitigt, så därför gick jag vidare. Nästa dag (!) låg det en checklista från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) i brevlådan. En checklista över saker som är bra att ha hemma ifall elen skulle försvinna en längre period. Då var det jag som gick ner till bokhandeln och införskaffade mig två överlevnadsböcker! Tydligare tecken får en leta efter. Nu tror inte jag på "tecken" som så, tror mer att det är vårat undermedvetna som fokuserar extra hårt på vissa saker. Ett tecken från oss själva. "Det här borde du tänka och fokusera på just nu", typ. Men det är ett annat inlägg.
 
 
Jag insåg i alla fall att vi som samhälle skulle ha väldigt svårt att klara oss utan el. Inte ens i en dag. Skulle strömmen vara borta längre än så vet jag inte vad som skulle hända. En urban kollaps är en mycket trolig utgång. Så det skadar inte att bunkra upp med konserver och torrvaror, lära sig grundläggande första hjälpen och få ett hum om hur en överlever i och av skogen.
 
 
Så nu har jag läst Överlevnadsguiden och Din skogshandbok. Den ena fokuserar på hur du överlever i den skandinaviska skogen medan den andra är mer bred. Det enda jag saknar är hur en hjälper till att förlösa. Det står utförligt hur en stoppar blödningar och lindar benbrott, men hur hjälper en till vid en förlossning? Skulle också vilja ha en genomgång av assistans kring olika livshotande sjukdomstillstånd, så som diabetes eller epilepsi. Vad gör en vid blodsockerfall eller epilepsianfall mitt ute i skogen utan mediciner eller läkarhjälp? Annars är jag väldigt nöjd med mitt köp. Det skadar inte att vara förberedd, tänker jag. Även fast jag såklart hoppas att jag aldrig, aldrig hamnar i en situation där jag måste kämpa för att överleva.
 
 
 
 
 
 
Från krokodilattacker till någonting helt annat: Yoga! Eller kanske finns det en krokodilposition inom yogan? Skulle inte förvåna mig. Min yogaresa har hållit på i ungefär åtta år. Väldigt från och till med flera års uppehåll ibland. Jag köpte min första yogabok ungefär tre år efter mitt första möte med yogan. Den boken var Yoga med Malin: Min kropp, min själ, mitt andetag (2012) skriven av Malin Berghagen. Hennes morgonyoga och mjukyoga är det bästa sättet att starta dagen på tycker jag. Jag tycker mjuk är ett bra ord att beskriva Malins yoga i den här boken. Jag praktiserade nästan bara mjuka, långsamma övningar under mina första år med yoga. Men sedan början av det här året har jag kört hårdare. Mer rejäla träningspass. Nu börjar jag sakna det mjuka, lugna och då åkte Malins bok fram. Den innhåller förutom yogaövningar också Malins livshistoria, fint sammanvävt med hennes fem hörnstenar i livet: kost, fysisk träning, tankar, känslor och själ.
Jag gillar hur Malin påminner om att det är bra att komma ihåg vad det är en hyllar när en utövar yoga: Solen. Livet. Alltet. Tacksamhet för att få finnas till och fungera. Det är något jag tänker på mer och mer, speciellt när jag läser överlevnadsböcker - hur otroligt tacksam jag är över att jag inte behöver överleva. Jag bara lever och det är jag så glad för. Det betyder ju inte att jag inte har upplevt svårigheter eller aldrig behövt kämpa på mitt sätt, men jag har faktiskt tak över huvudet, mat i magen och lever i ett enormt tryggt samhälle. Det är jag otroligt glad och tacksam för.
 
 
Malin ger tips i sin bok om att det kan vara bra för livmoderbärare att inte utöva yoga första dagarna av menstruationen, eftersom din kropp då är väldigt hormonell och "het": Det har jag helt tappat det senaste året, jag har kört på även under mensen. Förr yogade jag väldigt sällan under mensens tyngre dagar (förutom lättare stretching av nacke och överkropp) och har känt att det fungerar för mig. Känner mig mer harmonisk om jag håller mig till lugna rörelser när min kropp är som mest hormonell. Men det är säkert individuellt. Har de senaste par månaderna också tagit det lugnt under min ägglossning och tycker att det känns bra.
Är också glad att jag blev påmind om månen och att visa den respekt. Malin skriver att hon vilar från yogan under fullmåne och nymåne. Hon skriver inte varför, men jag fick en påminnelse om hur bra det kändes när jag uppmärksammade månen och dess cykel. Den påverkar de flesta levande varelser på jorden och de dagar den påverkar oss mest - fullmåne och nymåne - kan det vara bra att vila. Själv tycker jag att jag har tappat kontakten med månen och det gör mig ledsen. Tror att det är lätt att som människa tappa den kontakten i våra hektiska liv. Förr låg jag ofta vaken under fullmånenätter och verkligen kände månens dragningskraft. Även fast jag sällan kom på att det var på grund av fullmånen jag låg vaken förrän dagen efter. Det har hänt få gånger de senaste två-tre åren, att jag legat vaken under fullmånen. Vilket är skönt på ett sätt, men samtidigt lite sorgligt. Kanske kan jag få tillbaka kontakten med månen, och i och med den alltet, om jag börjar uppmärksamma den och respektera den mer? Men jag vill inte känna månens kraft så starkt som jag gjorde förr, det var nästan lite läskigt och det var under den perioden jag kände de flesta energier väldigt tydligt. Jag tyckte det blev för mycket. Och nu är det för lite. Vill försöka hitta en balans.
 
 
På tal om balans. En annan bok som fint väver samman en livshistoria med yogan är Yoga Girl - att finna lycka, skapa balans och leva med ett öppet hjärta (2014) av Rachel Brathen. Den här boken fick jag av min svåger för ett tag sen och jag läste den tidigare i somras. Den passade mig som hand i handske. Boken är indelad i olika kapitel som låter läsaren följa Rachels historia. Varje kapitel avslutas med en passande yogaövning. Jag skulle säga att även Rachels yoga är mjuk i den här boken, men det finns även lite mer utmanande övningar som kapitlen sakta steg för steg för dig till.
 
 
Yoga fungerar självklart också bra som enbart fysisk träning. Kan vara riktigt hårt! Själv har jag längtat efter den andliga sidan av yoga det här året och känner verkligen att de här två böckerna har fått mig tillbaka till det mjuka. Som med det mesta gäller det att hitta en balans, vad som fungerar för just dig. 
 
 
 
 

Jakten på Gud

2017-08-16 @ 22:22:00
 
 
Jag vill bara lite snabbt skriva ett par saker som jag inte tycker kom fram i mitt förra inlägg, som nu när jag läser det i efterhand framstår nästan enbart som kritik:
 
 
Jag har haft mycket glädje av svenska kyrkan. Jag sjöng i kyrkokören under hela min uppväxt. Har enbart positiva minnen från det. Vår underbara körledare, alla resor jag fick vara med på, alla människor jag träffat, alla vackra sånger vi sjöng. Inte enbart psalmer och kristna sånger, utan även modernare musik. Vi uppträde på många gudstjänster, men jag har inget som helst minne av att den kristna tron någonsin tvingades på oss barn. Aldrig att någon frågade om vi trodde på Gud eller inte. Haha, jo nyfikna jag frågade. Men inga vuxna.
 
 
Jag är också fullt medveten om allt gott svenska kyrkan gör och också att många människor har funnit sin räddning i kyrkan och Gud. Jag tycker inte att det är "fel" att vilja tillhöra en religion eller samfund, vilken den än är. Det är jag som känner att jag inte kan stå bakom varken bibeln, som ju enligt kristna är Guds ord, eller den svenska kyrkan. Ingen kyrka eller helig skrift alls för den delen. Sen så tycker jag ju att det är fel att rättfärdiga vissa handlingar med att det är Guds vilja, till exempel. Men så länge en inte skadar någon annan tycker jag inte att någons tro ska ifrågasättas eller skuldbeläggas.
 
 
 
Jag är en väldigt andlig person. Jag är ständigt sökande efter den där samhörigheten. Samhörigheten med alltet - hela universum och kanske ännu mer - som endel kallar Gud. En samhörighet jag har känt enbart när jag suttit under träd, känt vårens första solstrålar mot huden eller, som nu på sistonde, ibland när jag mediterar. Något jag vill skriva mer om längre fram.
 
 
Jag tycker också att religion är oerhört intressant och jag planerar att sätta mig mer in i bland annat buddhism och taoism då deras syn på att det är inuti människan allting sker, inuti människan som Gud finns, känns mest kompatibel med min egna tro. Detta tycker jag ganska fördomsfullt eftersom jag inte alls är påläst på någon av religionerna. Kanske ändrar jag mig när jag sätter mig in i dem. Jag kan inte förklara min egna tro bättre än så, att jag tror att det är inuti oss allting sker. Gott och ont, kontakten och samhörigheten med alltet eller Gud. Även med djävulen. Jag tror inte på någon yttre kraft som bringar ondska eller godhet. Båda finns i oss och det är vi själva som väljer när och hur mycket vi använder oss av bägge. Självklart med olika förutsättningar som grund. Händelser som har färgat oss och kanske gjort det svårare, eller lättare, att välja godhet. Och jag tror att godhet och ondska är individuellt. Det som känns bra i ditt inre och ditt samvete är godhet, det som skaver är ondska. Jag tror inte att det sitter någon högre makt och dömer. Bestämmer vilka som kommer till himlen och vilka som hamnar i helvetet. Jag tror att vi själva bestämmer. Har vi följt vårat samvete, våran godhet, mestadels av våra liv dör vi med lätta hjärtan. Det som skulle kunna kallas för himlen. Dör vi med dåligt samvete är våra hjärtan tunga och det ser jag som helvetet.
 
 
Sen så är jag uppvuxen i en kristen kultur, så det är klart att jag använder sådana begrepp som "Gud" och "välsignelse". Svårt att skaka av sig. Och det är faktiskt svårt att skaka av sig bilden av en skäggig gubbe på ett moln också. Lika så en bockfot omringad av eld. Huh! 
 
 
Åh, det finns så mycket intressant att skriva och lära om tro och religion. Om du också tycker det kan jag starkt rekommendera Morgan Freeman: Jakten på Gud. Många avsnitt finns fortfarande att se på svtplay.se. Morgan försöker hitta samband mellan religion och vetenskap, också likheter mellan många av världens religioner. Jag tycker faktiskt inte att det är svårt att få ihop religion och vetenskap och förstår inte varför de ska ses som varandras motsatser. Det är klart att det inte går om en tolkar alla heliga skrifter bokstavligt, men metaforiskt och symboliskt så finns det vetenskapligt stöd för väldigt mycket inom olika religioner och heliga skrifter. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om alla metaforer jag tycker finns i olika skrifter och trossystem, så nu avslutar jag det här inlägget innan det blir alldeles för långt.
 
 
 
För att samanfatta: Jag är inte ateist. Jag är andlig och finner tröst i många olika religioner och skrifter. Jag är inte kritisk till de som känner stark samhörighet med något religiöst samfund, så länge det inte används mot människor eller djur. Jag kan inte känna att det finns någon religion eller samfund som jag kan stå bakom till hundra procent, så varför fortsätta ge pengar till svenska kyrkan när jag inte ger till något annat religiöst samfund? Och varför "snylta" på någon annans tro? Det känns inte heller rätt. Som att jag på något vis låtsas vara kristen för att få ta del av deras verksamheter och tjänster. 
 
 
Jag tycker också att historia spelar roll och det går inte att sticka under stolen med att religiösa samfund av alla de slag har orsakat mycket lidande (även gott, som jag skrev högre upp) som inte går att sudda ut eller göras ogjort. En av de största orsakerna till att jag lämnat kyrkan. Bara för att jag aldrig har upplevt mig smutskastad eller dömd av svenska kyrkan finns det många, många andra som har.
 
 
 
 
 
De religioner jag för tillfället känner mig närmast är nog Wicca och många av Nord Amerikas urinvånares olika religioner. Även det ganska fördomsfullt, eftersom jag inte har läst på särskillt mycket om dem heller. Men den känslan jag har fått är att de religionerna fokuserar mycket på samhörigheten med allt. Träd och stjärnor. Giraffer och fiskmåsar. Allt. Det gillar jag. För vi är alla byggda av atomer. Hela universum. Och vi föddes samtidigt. Allihop.
 
 

Tankar kring den kristna tron

2017-08-14 @ 21:47:00
 
 
 
 
 
Nu har jag gått ur svenska kyrkan. Eller, det var ett tag sedan, men ändå ganska nyligen. Jag insåg att det inte går ihop med mina värderingar att vara medlem. Jag tycker heller inte att det är rättvist mot kristna att liksom "snylta" på deras tro, när det faktiskt inte betyder någonting för mig annat än tradition och vackra miljöer. Om det är någon som är intresserad av varför jag gått ur så skulle jag rekommendera att ni läser bibeln. Det står en hel del skrämmande saker där och en religion som har en sådan bok som grund är inte en religion jag vill tillhöra.
 
 
Jag vill faktiskt inte tillhöra någon religion alls. Jag vill mer plocka och välja. Fokusera på det som är bra och fint. För sådant finns det i alla religioner och skrifter. Också bibeln. Diggar mycket av det Jesus sa. Enligt bibeln alltså. Moses verkar också ha varit en rättskaffens kille. Sen som vegan så känns det ganska bra att Gud skapade alla djur som växtätare och gav människan tillåtelse att äta andra djur så sent som efter syndafloden. Vilket jag tolkar som att människan bara får äta djur i nödsituationer, när det inte finns någonting annat att äta. Guds plan, enligt bibeln, är ju faktiskt att alla ska bli växtätare igen.
 
 
Det är en sådan fin grej som jag tar med mig från den kristna tron. Sådant jag lämnar i soporna är homofobi, kvinnoförtryck och storhetsvansinne. "Du skall inga andra gudar hava jämte mig" klingar inte alls bra i mina öron. Då tackar jag för mig och går och hänger med Freja och Buddah och Shiva istället. Sådana som inte exkluderar.
 
 
 
 
 
 
 
 
Med det sagt så är jag faktiskt konfirmerad. Inte på grund av en kristen tro, utan på grund av tradition. Av respekt för alla de innan mig som tagit del av samma ritual. Men nu tänker jag som så att jag hellre vill visa respekt för alla de som svenska kyrkan har vänt ryggen eller svartmålat. Visa att jag tycker det är fel och orättvist och ingenting jag står bakom. Jag vill visa min respekt för alla horor och bögar och oäktingar som lidit på grund av kyrkan. Alla som har dödats eller förvisats för "synder" de har begått.
 
 
Minns knappt någonting alls från konfirmationsförberedelserna annat än att jag var en pain in the ass för våran präst. Jag och en till kunde inte kolla på varandra utan att brista ut i gapflabb. Jag minns det året jag läste för prästen som ett enda stort fnitter. Inte på grund av prästen eller någonting hon sa, enbart på grund av att jag och den andra tjejen fick fnissattacker av den tysta, seriösa stämningen. Vi förstod nog inte riktigt vad det var som var så seriöst. Spenderade mesta tiden med att sitta i ett hörn och försöka lugna ner mig. Och det för mig till en annan viktig punkt: Jag går även ur svenska kyrkan av respekt för de kristna. De som det betyder någonting för. Varför ska jag stå i kyrkan och ljuga präster rakt upp i ansiktet? Väldigt fult gjort tycker jag. Under dopet frågar prästen föräldrarna om de vill att deras barn ska växa upp i den kristna tron. Vad ska jag säga då? Ljuga eller säga som det är: Nej tack. Båda alternativen känns fel. Jag har ingen lust att inför Guds ögon ses som man och hustru, när jag faktiskt inte bryr mig om hur Gud ser mig och min partner. Då känns det helt enkelt bäst och mest respektfullt att lämna kyrkan.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag fick väldigt många fina ting när jag konfirmerade mig. Genomtänkta och värdefulla saker. Tre presenter betyder extra mycket för mig. Min mammas halsband i orginalask som hon fick av sina föräldrar när hon konfirmerade sig, jungfru Maria i porslin målad av min farmor som har målat så mycket fint till mig, samt en älvdans målad på skiffer av en kvinna som bor i den byn min mamma växte upp i. Den sistämnda fick jag av min gammelfaster med familj. De hade sett att jag fastnade för kvinnans konstverk när vi var där en sommar och kontaktade henne efteråt. Då målade hon denna magiska älvdans till mig.
 
 
Det här är nog den största anledningen till att jag valde att konfirmera mig. Att samla släkt och vänner. Jag har alltid älskat alla stora släktkalas jag fått vara med om, även fast jag nu för tiden föredrar lugnare och mindre tillställningar. Men jag växte upp med runt tjugo personer varje julafton och stora släktkalas med gammelfastrar och tremänningar och ingifta släktingar. Är väldigt glad för att jag har fått växa upp med en stor släkt, men nu i efterhand förstår jag ju att det inte har så mycket med kyrkan att göra. Jag kan ha en bröllopsfest ändå, ge mina barn namngivningscermonier och istället för konfirmation - varför inte ha en tonårsfest? Typ "Välkommen till de obekväma tonårsåren önskar släkten!". De allra flesta kristna cermonier är ju gamla och hedniska från början och finns för övrigt i många andra religioner också. Så varför hänga kvar vid kyrkan enbart för dess cermoniers skull?
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag känner mig mer andlig nu när jag har gått ur kyrkan och mer tillfreds med den kristna tron. Nu när jag inte stöttar den med pengar, utan faktiskt kan välja det jag tycker är fint och bra. Jag tycker fortfarande att kyrkor är vackra och ikoner av jungfru Maria inger ett lugn i mig. Jag gråter fortfarande floder till den animerade filmen "Prinsen av Egypten" och jag bär med mig Jesus ord om att Gud är kärlek. Stämmer det så tar hen emot mig i himlen även fast jag inte är kristen. Stämmer det inte så hänger jag hellre med djävulen i helvetet än med en gud som straffar sina barn så hårt och grymt.
 
 

Det är inget att spara på...

2017-08-13 @ 12:12:57
 
 
 
 
 
... tänkte jag och snaggade håret!
 
 

Månadens bok: Juli 2017

2017-07-31 @ 22:29:00
 
 
 
 
Miljösociologi av Rolf Lidskog & Göran Sundqvist (2011).
 
 
För ungefär två och ett halvt år sedan började jag läsa en grundkurs i miljövetenskap. Det här var den boken jag lärde mig mest av och jag har velat läsa den igen. Den är skriven av Rolf Lidskog som är filosofie doktor i sociologi och teologie doktor i etik samt Göran Sundqvist som är professor. Boken utgår från att miljöproblem är en fråga för samhällsvetare - inte naturvetare. I alla fall inte enbart. Eftersom miljöproblem är skapade av människans verksamheter borde rimligtvis lösningarna på problemen finnas i att vi ändrar samhällets struktur. Naturvetenskapen ställer diagnosen - vilka problem finns det och vad är det som orsakar dem? Och samhällsvetenskapen löser problemen genom att ändra på samhället. Eller så borde det vara i alla fall. För som Rolf och Göran tar upp finns det en syn även hos samhällsvetare att miljöfrågor tillhör naturvetenskapen.
 
 
Det som boken i princip inleds med är att vi borde sluta separera oss från naturen. Sluta ha den uppfattningen att samhälle och natur är varandras motsatser. Något jag själv är väldigt dålig på. Jag skriver och säger "natur" och menar då växter, svampar och djur. Ingen mänsklig aktivitet. Men sanningen är ju den att den "rena" naturen är människoskapad. Det finns ingen natur som inte påverkas av samhället och inget samhälle som inte påverkas av natur. Om vi såg oss själva som en del av allting annat på jorden, som en del av naturen, skulle vi nog ta bättre hand om den. Om oss.
 
 
Miljösociologi diskuterar vad politiker, vetenskapen och individen har för möjligheter att förändra. Förbättra. Det var när jag läste den här boken som jag på riktigt insåg hur starka vi som individer är. Att våra val gör skillnad. Vi "små" är många, många fler än de få som besitter mycket makt. De val vi gör påverkar.
 
 
Jag skulle rekommendera Miljösociologi till alla som är intresserade av miljöproblem. Hur de uppstår och vad vi kan göra för att lösa dem. Jag tycker också att det här är en bok för dig som är nyfiken på sociologi. Hur människor agerar i förhållande till samhället. När jag läste den första gången blev jag faktiskt väldigt förvånad och besviken över hur mycket vi påverkas av samhället vi lever i. Jag tyckte faktiskt det var väldigt konstigt att människor inte bara slutar med de aktiviteter som skapar miljöproblem och blev väldigt besviken när jag insåg hur styrda vi är av det sociala. Men också stärkt i vetskapen om att vi individer är starka - om vi bara bestämmer oss för att bidra till förändring.
 
 
Det här kommer bli den sista månadens bok. Men misströsta ej! Jag kommer istället börja med att presentera månadens böcker i slutet av varje månad. Känner att jag inte riktigt har tid till att skriva en djupare recension varje månad, utan tänkte istället tipsa om fler böcker som jag skriver lite kortare om. Jag provar så ett tag får jag se om det passar mig bättre. Vill fortfarande tipsa om de böcker som betyder mest för mig. 
 
 
 

KANELBULLAR - Veganska, Glutenfria, Fullkorn, utan Raffinerat Socker

2017-07-12 @ 22:07:00
 
 
 
 
Dessa grådaskiga fullkornsbullar var ta mig tusan inte helt fel! Har länge sökt efter ett kanelbullerecept som passar min mage. Det har inte varit det lättaste, eftersom de ska duga åt smaklökarna också. Men nu har jag knåpat ihop ett recept som jag tycker håller. De ser inte så jätteroliga ut, men konsistensen är mjuk och saftig. Dock inte riktigt som en deg, utan mer som sockerkaka. Men de håller ihop bra och smular inte. Och smaken. Smaken! Som vilken kanelbulle som helst. Eller, lite smak av bovete tycker jag känns. Men det gör inte mig så mycket. Sötningen kommer från dadlar och sötpotatis. Har utgått från det här (klick) receptet, men skriver upp min egen touch här nedanför.
 
 
Kanelbullar 12 st
 
Fyllning:
16 - 25 dadlar (beroende på storlek)
2,5 dl vatten
 
Mixa samman. Justera dadelmängden tills det blir en bredbar smet. Ta undan 2,5 dl och blanda det med 2 tsk kanel och 1 tsk vaniljpulver. Det är fyllningen. Resten hamnar i bulldegen.
 
Sötpotatispuré:
5 dl okokt, skalad och tärnad sötpotatis (ca 1 sötpotatis)
3 3/4 dl vatten
 
Koka tills potatisbitarna är mjuka. Häll inte av kokvattnet! Mixa det och sötpotatisen till en puré.
 
Bullarna:
2 3/4 dl fullkornsbovetemjöl
2,5 dl majsstärkelse
1 1/4 dl majsmjöl
1 msk fiberhusk
2 tsk bakpulver
1 tsk bikarbonat
2 tsk äppelcidervinäger
2,5 dl sötpotatispuré
1 1/4 dl äppelmos (koka egen utan socker eller köp färdig)
ev 1/2 tsk kardemumma
 
Blanda samman alla torra ingredienser (bovetemjöl, majsstärkelse, majsmjöl, fiberhusk, bakpulver, bikarbonat och ev. kardemumma) i en bunke. Blanda sedan i de blöta (sötpotatispuré, resten av dadelsmeten, äppelmos och äppelcidervinäger). Arbeta inte för länge. Tryck ut degen till en rektangel på ett VÄL mjölat bakbord. Eller kavla ut mellan två bakplåtspapper. Tyckte det fungerade bra att trycka ut till rätt form med mjöliga händer. Degen fastnade inte så mycket som en kan tro. Tryck eller kavla inte ut så tunt som du skulle ha gjort med en jästdeg. Den här degen blir inte så jättemycket större, så håll rektangeln minst en centimeter tjock. Sprid fyllningen över två tredjedelar av rektangeln, lämna den översta delen tom så inte fyllningen trycks ut när du rullar. Rulla sedan till en rulle och skär i tolv bitar som du gräddar i t. ex. bakformar i 175 grader i ungefär 15 - 20 min. Kanske till och med 25 min. Mina blev pyttelite degiga i mitten.
 
Vill du ha dem extra söta kan du ha i ungefär 1 dl kokossocker eller raffinerat socker i dadelfyllningen. Jag tycker inte att det behövs, men det är en smaksak.
 
 
 
 
 
 
Kanelbullar tycker jag passar bäst tillsammans med ett glas mjölk. Mandelmjölk är favoriten och Alpros nya orostade mandelmjölk är såååå god och vit som opissad nysnö! Tycker växtmjölk kan ha lite tråkig färg, men inte den här.
 
 
 
 

Min profilbild

Hej! Jennifer heter jag och är 27 år. Det här är platsen där jag skriver av mig mina tankar och uttrycker mig kreativt genom fotografering. Jag hyser en stor kärlek till naturen och allt som hör den till och försöker så mycket jag kan att vistas i den. Lite utav en utmaning när man bor mitt i Värmlands största stad. Med denna kärlek följer även ett intresse för ekologisk livsstil och en vilja att leva med naturen så mycket det går, inte mot den. Så välkommen till denna ekologiska dagbok/fotoalbum. Hoppas du ska trivas!

RSS 2.0