Jakten på Gud

2017-08-16 @ 22:22:00
 
 
Jag vill bara lite snabbt skriva ett par saker som jag inte tycker kom fram i mitt förra inlägg, som nu när jag läser det i efterhand framstår nästan enbart som kritik:
 
 
Jag har haft mycket glädje av svenska kyrkan. Jag sjöng i kyrkokören under hela min uppväxt. Har enbart positiva minnen från det. Vår underbara körledare, alla resor jag fick vara med på, alla människor jag träffat, alla vackra sånger vi sjöng. Inte enbart psalmer och kristna sånger, utan även modernare musik. Vi uppträde på många gudstjänster, men jag har inget som helst minne av att den kristna tron någonsin tvingades på oss barn. Aldrig att någon frågade om vi trodde på Gud eller inte. Haha, jo nyfikna jag frågade. Men inga vuxna.
 
 
Jag är också fullt medveten om allt gott svenska kyrkan gör och också att många människor har funnit sin räddning i kyrkan och Gud. Jag tycker inte att det är "fel" att vilja tillhöra en religion eller samfund, vilken den än är. Det är jag som känner att jag inte kan stå bakom varken bibeln, som ju enligt kristna är Guds ord, eller den svenska kyrkan. Ingen kyrka eller helig skrift alls för den delen. Sen så tycker jag ju att det är fel att rättfärdiga vissa handlingar med att det är Guds vilja, till exempel. Men så länge en inte skadar någon annan tycker jag inte att någons tro ska ifrågasättas eller skuldbeläggas.
 
 
 
Jag är en väldigt andlig person. Jag är ständigt sökande efter den där samhörigheten. Samhörigheten med altet - hela universum och kanske ännu mer - som endel kallar Gud. En samhörighet jag har känt enbart när jag suttit under träd, känt vårens första solstrålar mot huden eller, som nu på sistonde, ibland när jag mediterar. Något jag vill skriva mer om längre fram.
 
 
Jag tycker också att religion är oerhört intressant och jag planerar att sätta mig mer in i bland annat buddhism och taoism då deras syn på att det är inuti människan allting sker, inuti människan som Gud finns, känns mest kompatibel med min egna tro. Detta tycker jag ganska naivt eftersom jag inte alls är påläst på någon av religionerna. Kanske ändrar jag mig när jag sätter mig in i dem. Jag kan inte förklara min egna tro bättre än så, att jag tror att det är inuti oss allting sker. Gott och ont, kontakten och samhörigheten med altet eller Gud. Även med djävulen. Jag tror inte på någon yttre kraft som bringar ondska eller godhet. Båda finns i oss och det är vi själva som väljer när och hur mycket vi använder oss av bägge. Självklart med olika förutsättningar som grund. Händelser som har färgat oss och kanske gjort det svårare, eller lättare, att välja godhet. Och jag tror att godhet och ondska är individuellt. Det som känns bra i ditt inre och ditt samvete är godhet, det som skaver är ondska. Jag tror inte att det sitter någon högre makt och dömer. Bestämmer vilka som kommer till himlen och vilka som hamnar i helvetet. Jag tror att vi själva bestämmer. Har vi följt vårat samvete, våran godhet, mestadels av våra liv dör vi med lätta hjärtan. Det som skulle kunna kallas för himlen. Dör vi med dåligt samvete är våra hjärtan tunga och det ser jag som helvetet.
 
 
Sen så är jag upvväxt i en kristen kultur, så det är klart att jag använder sådana begrepp som "Gud" och "välsignelse". Svårt att skaka av sig. Och det är faktiskt svårt att skaka av sig bilden av en skäggig gubbe på ett moln också. Lika så en bokfot omringad av eld. Huh! 
 
 
Åh, det finns så mycket intressant att skriva och lära om tro och religion. Om du också tycker det kan jag starkt rekommendera Morgan Freeman: Jakten på Gud. Många avsnitt finns fortfarande att se på svtplay.se. Morgan försöker hitta samband mellan religion och vetenskap, också likheter mellan många av världens religioner. Jag tycker faktiskt inte att det är svårt att få ihop religion och vetenskap och förstår inte varför de ska ses som varandras motsatser. Det är klart att det inte går om en tolkar alla heliga skrifter bokstavligt, men metaforiskt och symboliskt så finns det vetenskapligt stöd för väldigt mycket inom olika religioner och heliga skrifter. Jag skulle kunna skriva en hel uppsats om alla metaforer jag tycker finns i olika skrifter och trossystem, så nu avslutar jag det här inlägget innan det blir alldeles för långt.
 
 
 
För att samanfatta: Jag är inte ateist. Jag är andlig och finner tröst i många olika religioner och skrifter. Jag är inte kritisk till de som känner stark samhörighet med något religiöst samfund, så länge det inte används mot människor eller djur. Jag kan inte känna att det finns någon religion eller samfund som jag kan stå bakom till hundra procent, så varför fortsätta ge pengar till svenska kyrkan när jag inte ger till något annat religiöst samfund? Och varför "snylta" på någon annans tro? Det känns inte heller rätt. Som att jag på något vis låtsas vara kristen för att få ta del av deras verksamheter och tjänster. 
 
 
Jag tycker också att historia spelar roll och det går inte att sticka under stolen med att religiösa samfund av alla de slag har orsakat mycket lidande (även gott, som jag skrev högre upp) som inte går att sudda ut eller göras ogjort. En av de största orsakerna till att jag lämnat kyrkan. Bara för att jag aldrig har upplevt mig smutskastad eller dömd av svenska kyrkan finns det många, många andra som har.
 
 
 
 
 
De religioner jag för tillfället känner mig närmast är nog Wicca och många av Nord Amerikas urinvånares olika religioner. Även det ganska naivt, eftersom jag inte har läst på särskillt mycket om dem heller. Men den känslan jag har fått är att de religionerna fokuserar mycket på samhörigheten med allt. Träd och stjärnor. Giraffer och fiskmåsar. Allt. Det gillar jag. För vi är alla byggda av atomer. Hela universum. Och vi föddes samtidigt. Allihop.
 
 

Tankar kring den kristna tron

2017-08-14 @ 21:47:00
 
 
 
 
 
Nu har jag gått ur svenska kyrkan. Eller, det var ett tag sedan, men ändå ganska nyligen. Jag insåg att det inte går ihop med mina värderingar att vara medlem. Jag tycker heller inte att det är rättvist mot kristna att liksom "snylta" på deras tro, när det faktiskt inte betyder någonting för mig annat än tradition och vackra miljöer. Om det är någon som är intresserad av varför jag gått ur så skulle jag rekommendera att ni läser bibeln. Det står en hel del skrämmande saker där och en religion som har en sådan bok som grund är inte en religion jag vill tillhöra.
 
 
Jag vill faktiskt inte tillhöra någon religion alls. Jag vill mer plocka och välja. Fokusera på det som är bra och fint. För sådant finns det i alla religioner och skrifter. Också bibeln. Diggar mycket av det Jesus sa. Enligt bibeln alltså. Moses verkar också ha varit en rättskaffens kille. Sen som vegan så känns det ganska bra att Gud skapade alla djur som växtätare och gav människan tillåtelse att äta andra djur så sent som efter syndafloden. Vilket jag tolkar som att människan bara får äta djur i nödsituationer, när det inte finns någonting annat att äta. Guds plan, enligt bibeln, är ju faktiskt att alla ska bli växtätare igen.
 
 
Det är en sådan fin grej som jag tar med mig från den kristna tron. Sådant jag lämnar i soporna är homofobi, kvinnoförtryck och storhetsvansinne. "Du skall inga andra gudar hava jämte mig" klingar inte alls bra i mina öron. Då tackar jag för mig och går och hänger med Freja och Buddah och Shiva istället. Sådana som inte exkluderar.
 
 
 
 
 
 
 
 
Med det sagt så är jag faktiskt konfirmerad. Inte på grund av en kristen tro, utan på grund av tradition. Av respekt för alla de innan mig som tagit del av samma ritual. Men nu tänker jag som så att jag hellre vill visa respekt för alla de som svenska kyrkan har vänt ryggen eller svartmålat. Visa att jag tycker det är fel och orättvist och ingenting jag står bakom. Jag vill visa min respekt för alla horor och bögar och oäktingar som lidit på grund av kyrkan. Alla som har dödats eller förvisats för "synder" de har begått.
 
 
Minns knappt någonting alls från konfirmationsförberedelserna annat än att jag var en pain in the ass för våran präst. Jag och en till kunde inte kolla på varandra utan att brista ut i gapflabb. Jag minns det året jag läste för prästen som ett enda stort fnitter. Inte på grund av prästen eller någonting hon sa, enbart på grund av att jag och den andra tjejen fick fnissattacker av den tysta, seriösa stämningen. Vi förstod nog inte riktigt vad det var som var så seriöst. Spenderade mesta tiden med att sitta i ett hörn och försöka lugna ner mig. Och det för mig till en annan viktig punkt: Jag går även ur svenska kyrkan av respekt för de kristna. De som det betyder någonting för. Varför ska jag stå i kyrkan och ljuga präster rakt upp i ansiktet? Väldigt fult gjort tycker jag. Under dopet frågar prästen föräldrarna om de vill att deras barn ska växa upp i den kristna tron. Vad ska jag säga då? Ljuga eller säga som det är: Nej tack. Båda alternativen känns fel. Jag har ingen lust att inför Guds ögon ses som man och hustru, när jag faktiskt inte bryr mig om hur Gud ser mig och min partner. Då känns det helt enkelt bäst och mest respektfullt att lämna kyrkan.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag fick väldigt många fina ting när jag konfirmerade mig. Genomtänkta och värdefulla saker. Tre presenter betyder extra mycket för mig. Min mammas halsband i orginalask som hon fick av sina föräldrar när hon konfirmerade sig, jungfru Maria i porslin målad av min farmor som har målat så mycket fint till mig, samt en älvdans målad på skiffer av en kvinna som bor i den byn min mamma växte upp i. Den sistämnda fick jag av min gammelfaster med familj. De hade sett att jag fastnade för kvinnans konstverk när vi var där en sommar och kontaktade henne efteråt. Då målade hon denna magiska älvdans till mig.
 
 
Det här är nog den största anledningen till att jag valde att konfirmera mig. Att samla släkt och vänner. Jag har alltid älskat alla stora släktkalas jag fått vara med om, även fast jag nu för tiden föredrar lugnare och mindre tillställningar. Men jag växte upp med runt tjugo personer varje julafton och stora släktkalas med gammelfastrar och tremänningar och ingifta släktingar. Är väldigt glad för att jag har fått växa upp med en stor släkt, men nu i efterhand förstår jag ju att det inte har så mycket med kyrkan att göra. Jag kan ha en bröllopsfest ändå, ge mina barn namngivningscermonier och istället för konfirmation - varför inte ha en tonårsfest? Typ "Välkommen till de obekväma tonårsåren önskar släkten!". De allra flesta kristna cermonier är ju gamla och hedniska från början och finns för övrigt i många andra religioner också. Så varför hänga kvar vid kyrkan enbart för dess cermoniers skull?
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag känner mig mer andlig nu när jag har gått ur kyrkan och mer tillfreds med den kristna tron. Nu när jag inte stöttar den med pengar, utan faktiskt kan välja det jag tycker är fint och bra. Jag tycker fortfarande att kyrkor är vackra och ikoner av jungfru Maria inger ett lugn i mig. Jag gråter fortfarande floder till den animerade filmen "Prinsen av Egypten" och jag bär med mig Jesus ord om att Gud är kärlek. Stämmer det så tar hen emot mig i himlen även fast jag inte är kristen. Stämmer det inte så hänger jag hellre med djävulen i helvetet än med en gud som straffar sina barn så hårt och grymt.
 
 

Det är inget att spara på...

2017-08-13 @ 12:12:57
 
 
 
 
 
... tänkte jag och snaggade håret!
 
 

Månadens bok: Juli 2017

2017-07-31 @ 22:29:00
 
 
 
 
Miljösociologi av Rolf Lidskog & Göran Sundqvist (2011).
 
 
För ungefär två och ett halvt år sedan började jag läsa en grundkurs i miljövetenskap. Det här var den boken jag lärde mig mest av och jag har velat läsa den igen. Den är skriven av Rolf Lidskog som är filosofie doktor i sociologi och teologie doktor i etik samt Göran Sundqvist som är professor. Boken utgår från att miljöproblem är en fråga för samhällsvetare - inte naturvetare. I alla fall inte enbart. Eftersom miljöproblem är skapade av människans verksamheter borde rimligtvis lösningarna på problemen finnas i att vi ändrar samhällets struktur. Naturvetenskapen ställer diagnosen - vilka problem finns det och vad är det som orsakar dem? Och samhällsvetenskapen löser problemen genom att ändra på samhället. Eller så borde det vara i alla fall. För som Rolf och Göran tar upp finns det en syn även hos samhällsvetare att miljöfrågor tillhör naturvetenskapen.
 
 
Det som boken i princip inleds med är att vi borde sluta separera oss från naturen. Sluta ha den uppfattningen att samhälle och natur är varandras motsatser. Något jag själv är väldigt dålig på. Jag skriver och säger "natur" och menar då växter, svampar och djur. Ingen mänsklig aktivitet. Men sanningen är ju den att den "rena" naturen är människoskapad. Det finns ingen natur som inte påverkas av samhället och inget samhälle som inte påverkas av natur. Om vi såg oss själva som en del av allting annat på jorden, som en del av naturen, skulle vi nog ta bättre hand om den. Om oss.
 
 
Miljösociologi diskuterar vad politiker, vetenskapen och individen har för möjligheter att förändra. Förbättra. Det var när jag läste den här boken som jag på riktigt insåg hur starka vi som individer är. Att våra val gör skillnad. Vi "små" är många, många fler än de få som besitter mycket makt. De val vi gör påverkar.
 
 
Jag skulle rekommendera Miljösociologi till alla som är intresserade av miljöproblem. Hur de uppstår och vad vi kan göra för att lösa dem. Jag tycker också att det här är en bok för dig som är nyfiken på sociologi. Hur människor agerar i förhållande till samhället. När jag läste den första gången blev jag faktiskt väldigt förvånad och besviken över hur mycket vi påverkas av samhället vi lever i. Jag tyckte faktiskt det var väldigt konstigt att människor inte bara slutar med de aktiviteter som skapar miljöproblem och blev väldigt besviken när jag insåg hur styrda vi är av det sociala. Men också stärkt i vetskapen om att vi individer är starka - om vi bara bestämmer oss för att bidra till förändring.
 
 
Det här kommer bli den sista månadens bok. Men misströsta ej! Jag kommer istället börja med att presentera månadens böcker i slutet av varje månad. Känner att jag inte riktigt har tid till att skriva en djupare recension varje månad, utan tänkte istället tipsa om fler böcker som jag skriver lite kortare om. Jag provar så ett tag får jag se om det passar mig bättre. Vill fortfarande tipsa om de böcker som betyder mest för mig. 
 
 
 

KANELBULLAR - Veganska, Glutenfria, Fullkorn, utan Raffinerat Socker

2017-07-12 @ 22:07:00
 
 
 
 
Dessa grådaskiga fullkornsbullar var ta mig tusan inte helt fel! Har länge sökt efter ett kanelbullerecept som passar min mage. Det har inte varit det lättaste, eftersom de ska duga åt smaklökarna också. Men nu har jag knåpat ihop ett recept som jag tycker håller. De ser inte så jätteroliga ut, men konsistensen är mjuk och saftig. Dock inte riktigt som en deg, utan mer som sockerkaka. Men de håller ihop bra och smular inte. Och smaken. Smaken! Som vilken kanelbulle som helst. Eller, lite smak av bovete tycker jag känns. Men det gör inte mig så mycket. Sötningen kommer från dadlar och sötpotatis. Har utgått från det här (klick) receptet, men skriver upp min egen touch här nedanför.
 
 
Kanelbullar 12 st
 
Fyllning:
16 - 25 dadlar (beroende på storlek)
2,5 dl vatten
 
Mixa samman. Justera dadelmängden tills det blir en bredbar smet. Ta undan 2,5 dl och blanda det med 2 tsk kanel och 1 tsk vaniljpulver. Det är fyllningen. Resten hamnar i bulldegen.
 
Sötpotatispuré:
5 dl okokt, skalad och tärnad sötpotatis (ca 1 sötpotatis)
3 3/4 dl vatten
 
Koka tills potatisbitarna är mjuka. Häll inte av kokvattnet! Mixa det och sötpotatisen till en puré.
 
Bullarna:
2 3/4 dl fullkornsbovetemjöl
2,5 dl majsstärkelse
1 1/4 dl majsmjöl
1 msk fiberhusk
2 tsk bakpulver
1 tsk bikarbonat
2 tsk äppelcidervinäger
2,5 dl sötpotatispuré
1 1/4 dl äppelmos (koka egen utan socker eller köp färdig)
ev 1/2 tsk kardemumma
 
Blanda samman alla torra ingredienser (bovetemjöl, majsstärkelse, majsmjöl, fiberhusk, bakpulver, bikarbonat och ev. kardemumma) i en bunke. Blanda sedan i de blöta (sötpotatispuré, resten av dadelsmeten, äppelmos och äppelcidervinäger). Arbeta inte för länge. Tryck ut degen till en rektangel på ett VÄL mjölat bakbord. Eller kavla ut mellan två bakplåtspapper. Tyckte det fungerade bra att trycka ut till rätt form med mjöliga händer. Degen fastnade inte så mycket som en kan tro. Tryck eller kavla inte ut så tunt som du skulle ha gjort med en jästdeg. Den här degen blir inte så jättemycket större, så håll rektangeln minst en centimeter tjock. Sprid fyllningen över två tredjedelar av rektangeln, lämna den översta delen tom så inte fyllningen trycks ut när du rullar. Rulla sedan till en rulle och skär i tolv bitar som du gräddar i t. ex. bakformar i 175 grader i ungefär 15 - 20 min. Kanske till och med 25 min. Mina blev pyttelite degiga i mitten.
 
Vill du ha dem extra söta kan du ha i ungefär 1 dl kokossocker eller raffinerat socker i dadelfyllningen. Jag tycker inte att det behövs, men det är en smaksak.
 
 
 
 
 
 
Kanelbullar tycker jag passar bäst tillsammans med ett glas mjölk. Mandelmjölk är favoriten och Alpros nya orostade mandelmjölk är såååå god och vit som opissad nysnö! Tycker växtmjölk kan ha lite tråkig färg, men inte den här.
 
 
 
 

Stockholmssyndromet

2017-07-12 @ 18:53:00
 
 
För ett tag sedan skrev jag om skönheten och odjuret och om hur modig jag tycker att Belle är. Bland annat gillar jag hur hon vägrar ändra sina åsikter, trots att hon för det första blir utfryst och mobbad i sin hemstad och för det andra blir tillfångatagen av en stor, stark och arg man som skriker åt henne och straffar henne när hon inte gör som han vill. Situationer som kan få de flesta människor att kuva sig. Men inte Belle. Hon försvarar heller inte odjurets beteende, även fast hon senare blir kär i honom. Hon lider alltså inte av stockholmssyndromet, som ju är när offret börjar försvara förövarens handlingar.
 
 
 
Vet ni dock vilka som lider av stockholmssyndromet? Majoriteten av alla kvinnor. Vi försvarar mäns beteende hela tiden - och dömer andra kvinnor för samma beteende.
 
 
 
Leif GW Persson är en skön snubbe som tycker att barn är jobbiga, men han ställde ändå upp som barnvakt då och då åt sina egna barn, eftersom han gillar barn efter en viss ålder. Charmigt! Mikael Persbrandt har bråttats med missbruk och bipolär sjukdom i många år. Stackarn! Inte undra på att han har hamnat i strul med lagen och inte varit en ansvarstagande pappa. En av de killarna som kastade sten efter mig när jag gick hem från skolan var egentligen en stor och gosig nallebjörn innerst inne, tyckte de tjejerna som han inte gav sig på. Han som gjorde mig fysiskt illa därför att jag skvätte vatten på honom i badbassängen kallas i dag för världens bästa och snällaste pappa på facebook av sin sambo. Den där snälla killen som inte fick ligga med tjejen även fast han varit så snäll, inte konstigt att han blev arg och sa upp bekantskapen med henne.
 
 
Om en flicka slåss eller säger någonting elakt i skolan kallas hon för bitch. Hon ses som genomrutten och elak. Om en kvinna knarkar eller dricker är det få som tycker synd om henne. Hon får skylla sig själv helt enkelt. Om en mamma skulle säga att hon inte varit så involverad i sina barns uppfostran, att hon inte har varit intresserad, att pappan fick sköta det där, då skulle hon få en hatstorm utan dess like emot sig. Ingen skulle tycka det var charmigt. Varför försvarar vi då pojkar och män när de beter sig så här?
 
 
Och varför döms kvinnor så hårt - när män kommer undan med så mycket? Varför försvarar vi alla pojkar i skolan som slåss med att de har det svårt hemma och kräver att de som dessa pojkar provoceras av ska tänka på att ändra sig och inte göra de stackars pojkarna arga. Ansvaret läggs inte på de som slåss utan på deras offer. Självklart är dessa pojkar snälla innerst inne. Absolut! Men det betyder inte att vi måste försvara deras beteende och lägga skulden på offren. Något som jag tycker patriarkatet genomsyras av - kvinnor har ansvaret för mäns beteende.
 
 
Det är inte synd om vita, kränkta män. Det är synd att män måste leva upp till machonormen och det skapar problem för dem, kvinnor och icke-binära. Men det beror på de rådande könsrollerna, något som dessa kränkta, ledsna män mer än gärna upprätthåller. Vilket får mig att tro att de inte är så ledsna och kränkta egentligen, eftersom de inte verkar villiga att lösa problemet. De verkar bara tycka det är jobbigt med mer ansvar. Jobbigt att kvinnor inte försvarar dem lika mycket längre.
 
 
Vi behöver inte hålla män om ryggen och lägga skulden på varandra. Vi behöver bli botade från vårat stockholmssyndrom och kräva att män tar större ansvar. Jämställdhet borde inte handla om att kvinnor ska ta efter män och skita i sina barn och slåss och skrika och säga elaka saker. Det borde handla om att män tar på sig mer ansvar - och att kvinnor tillåts göra fler misstag.
 
 
För att fela är mänskligt och medan män tillåts vara just människor och göra nästan hur många misstag som helst har inte kvinnor samma frihet. Där är det mer "one strike and you're out" som gäller. Dömd för alltid av ett enda misstag. Straffad av samhället. Av både män och kvinnor. För ja, kvinnor snackar skit om kvinnor (Har ni hört mammor prata om andra mammor någon gång? Herre min je så mycket skammande!). Kvinnor snackar skit om kvinnor och försvarar män. Men! Män snackar OCKSÅ skit om kvinnor och försvarar sitt eget och andra mäns beteende. Om de över huvud taget ens reflekterar över det. Det blir liksom så när mannen är norm. Mannen hyllas - av kvinnor och män. Och kvinnan skammas - av kvinnor och män. Fattar dock inte varför fokus läggs på tjejers skammande av en del, när mäns skitsnack och våld är ett mycket större problem.
 
 
Är så himla trött på det där påhittet att kvinnor bara backstabbar och är lömska. Okej, vi pratar skit om varandra. Trycker ner varandra. Men männen då?? De dödar och slår ju för tusan varandra! Och kvinnor. Och pratar skit.
Och ärligt nu, vilka är det som finns där när det verkligen gäller? När du var liten och hade sår som behövdes plåstras om. När du var ledsen och behövde någon att prata med. Var det kvinnor eller män du vände dig till? Vem var det som såg till att du fick i dig mat och att du la dig i tid och packade dina matsäckar till utflykter och såg till att fotbollskläderna alltid var rentvättade. När du i dag behöver hjälp med barnvakt eller städning eller matlagning - vilka ställer upp?
 
 
Feminsim handlar inte om att låta kvinnor bete sig hur som helst och komma undan med dumt beteende - det handlar om att låta män komma undan med mindre och att ge kvinnor större svängrum. Det handlar om att se strukturer i samhället och vilka konsekvenser de får. Varför är barn arga på sin sönderstressade mamma som kanske tappar humöret och glömmer saker ibland, men inte på sin coola GW-farsa som träffar dem sporadiskt och då självklart är glad och har massor av energi och lust att hitta på roliga saker med dem? Varför är flickor arga på coola tjejgänget som sprider rykten, men inte på killgänget som pratar om horor och feministfittor?
 
 
På grund av att vi lever i ett patriarkat där män ses som människor och kvinnor som kvinnor. Och vi försvarar det.
 
 
 
Natashja Blomberg (ladydahmer.nu) har skrivit mycket om kvinnor och stockholmssyndromet, och jag är inte säker på hur mycket jag har "snott" från henne i det här inlägget. Eftersom jag håller med om det mesta hon skriver. Sök på "ladydahmer" och "stockholmssyndromet" om du vill läsa hennes texter. Briljant blogg!
 
 

Månadens bok: Juni 2017

2017-06-30 @ 10:00:00
 
 
 
 
Active Hope av Joanna Macy & Chris Johnstone (2012).
 
 
Åh, alltså denna bok! Fick den rekommenderad av en vän och det är jag så glad för. Den har ingjutit ett djupt lugn i mig. Jag är inte rädd längre. Jag har insett min egen, och andras, styrka. Vad vi kan åstadkomma tillsammans. Utan att låta insikten om vad vi har gjort och gör mot vår jord övermanna oss med rädsla eller sorg.
 
 
För det är just det Active Hope handlar om. Hur du kan fortsätta att göra den här världen till en bättre plats, fortsätta kämpa mot miljöförstöringar, utan att bli utmattad. Snarare vinna energi och kraft genom det.
 
 
Boken är skriven av Joanna Macy, filosofie doktor i buddhism, systemteori och ekologi, och Chris Johnstone som är läkare och har jobbat nästan tjugo år som beroendespeciallist inom UK National Health Service. På varsitt håll har de båda kommit fram till att det inte går att stressa fram ett resultat - oavsett vad det är en vill uppnå. Joanna har varit aktivist sedan 60-talet och framför allt jobbat inom motståndsrörelser mot kärnkraft, men med buddhismen som grund har hon hittat andra vägar att gå och lyckats hålla sig lugn och sansad genom motgångar. Hon har i många år jobbat med ett projekt som heter The Work That Reconnects där hon lär ut positiv aktivism. Chris jobbade som ung läkare under slutet av 1980-talet ibland så mycket som 112 timmar per vecka med som minst 90 minuters sammanhängande sömn per dygn. Efter att han utmattad krockade sin bil började han jobba för förändring inom systemet. Han jobbar i dag fortfarande som läkare men med mental hälsa och välbefinnande som grund. Tillsammans har de skrivit Active Hope som, om jag förstått det rätt, bygger mycket på Joannas projekt The Work That Reconnects.
 
 
Det är så mycket från den här boken som jag tar med mig. Men framför allt gillar jag budskapet om att vi alla är ett och att det är tillsammans vi kommer lösa, eller åtminstonde förbättra, de problem som har uppstått på grund av människans aktiviteter. Och om en utgår från den tanken, att vi alla är ett, då är det inte så konstigt att vi mår dåligt av sådant som kanske inte alls påverkar oss personligen. Men det går att hitta styrka i den känslan. Att du känner smärta och sorg för jorden och alla som blir påverkade av klimatförändringar och miljöförstörelse betyder att du inte har förlorat kontakten med Gaia, Moder jord, Gud, eller vad du nu väljer att kalla det. Det där som är större än individen. Känslan av att vi hör ihop allihop. Du vet väl att vi alla föddes samtidigt? När universum föddes, föddes du. Varenda atom. Ingenting försvinner, det är fysiskt omöjligt - det förvandlas till någonting annat. Allt som är du, allt som du är byggd av, har levt i andra innan dig. Och kommer leva vidare i någon eller någonting annat efter att du dött. Vi är, bokstavligt talat, alla en och samma. Tänk vad mycket vi kan åstadkomma tillsammans!
 
 
I Active Hope står det om den buddhistiska profetian om Shambalakrigarna. En profetia jag verkligen gillar och som finns inom många religioner, fast med olika namn. När männskligheten har förstört jorden så mycket att den inte klarar det mycket länge till - då kommer Shambalakrigarna att träda fram. De kommer att "döda" det som skadar jorden med hjälp av sina två "vapen": medkänsla och visdom. Jag skriver döda och vapen inom cituationstecken därför att det är viktigt att komma ihåg att fysisk våld sällan löser någonting. De orden används här som metaforer. Något Joanna och Chris använder sig mycket av i boken. De drar många paralleller till kända berättelser. Något jag gillar eftersom jag är så förtjust i sagor. Bland annat nämner de hur du i svåra stunder när allt känns hopplöst kan tänka dig själv som en huvudkaraktär i en film eller bok. Nästan alltid stöter hjälten på hinder i form av till exempel onda väsen. Tänker du att dina hinder på vägen mot det du vill uppnå är som Frodos orker eller Harry Potters dödsätare så kan det kännas lättare. Hur gjorde Harry och Frodo för att övervinna sina hinder? Bland annat genom vänskap och gemenskap med andra. Det finns fler som du och Active Hope tar upp vikten av att omge sig själv med personer som stöttar och till och med har samma mål i sikte som du.
 
 
Det dras också en parallell till Titanic, som ju i och för sig är en sann händelse. Hur de flesta av oss i västvärlden är som befälhavarna ombord på fartyget. Vi ska bara framåt. Leva så som vi vill leva utan att tänka på konsekvenserna. Och de som försöker säga till oss att det finns isberg, massa isberg, runt omkring skeppet som vi måste akta oss för och ta på allvar, de tystas ned och kallas för party-poopers. Glädjedödare. Pessimister. Tillslut kan alla se isbergen. Men då är det för sent. Vi hinner inte gira. 
Jag tänker att de som försöker varna, de som pratar om isberg vi måste akta oss för, de är Shambalakrigarna som är här för att rädda jorden och allt som lever på den. De som har kallats för hippies (på ett nedvärderande sätt) och knäppskallar och foliehattar. De som har kämpat sedan 60-talet och kanske ännu längre. Det är de som gör att andra har fått upp ögonen för isbergen som vi åker mot. Det är de som rekryterar fler Shambalakrigare. För visst har vi det alla i oss - medkänsla och visdom. Det gäller bara att väcka det. Väcka sin inre Shambalakrigare.
 
 
Så omge dig själv med Shambalakrigare, de som ser isbergen. Tillsammans kan vi rekrytera fler som krigar med medkänsla och visdom - istället för pengar och makt.
 
 
Active Hope är verkligen en bok för dig om du är intresserad av miljöfrågor, andlighet och personlig utveckling. De tre i kombination tror jag kan åstadkomma underverk!
 
 

You may say I'm a dreamer

2017-06-27 @ 22:30:00
 
 
 
 
Har länge undrat varför begreppet hippie används nedvärderande av de flesta i vårat samhälle. Varför det ses som negativt att bry sig om naturen. Att vilja leva ett mer stillsamt liv. Ett liv fyllt av kärlek och medkänsla. Peace, love and understanding. Eller vad det nu är för attribut och livsstil som människor förknippar med ordet hippie.
 
 
 
 
 
 
En av de filmer som har berört mig den senaste tiden är Taking Woodstock. Den handlar om just hippies och framför allt Woodstock-festivalen 1969. Den scenen som berörde mig mest är den när de intervjuar en sådan där "vanlig" typ. En hårt arbetande småstads-man. Han säger in i kameran att han har två söner. Den ene slåss i Vietnam och den andre är på Woodstock-festivalen. Han berättar hur han önskade att hans son i Vietnam också rullade runt i leran på Woodstock. Långt ifrån krig.
 
 
Tänk om alla vore hippies. Skulle det ens finnas krig då? Det tror inte jag. Om alla fokuserade på kärlek och gemenskap - till människor, djur och natur - inte skulle vi vilja döda varandra då.
 
 
 
 
 
 
En annan intervju som berörde mig är en intervju med artisten Stefan Sundström. I programmet Zero Impact som går att se på urplay.se får fyra familjer i Sverige prova på att koldioxidbanta i en månad. Äta veganskt, cykla istället för bil, sluta handla nytillverkat osv. En av familjerna hälsar också på hemma hos Stefan och hans hem med miljötänk. Då säger han något i stil med att nu skrattar folk inte längre. Nu ses det inte längre som lika negativt att tänka på miljön. Att ha solpaneler och elbil. Att äta veganskt och ekologiskt. Det har en status. Godhet, snällhet och medkänsla börjar få status. Det är inget som kan förlöjligas eller skrattas åt längre.
 
 
Jag tänker på när var sjutton, arton och tvättade mina kläder med såpnötter och använde tygbindor. Hur det förlöjligades. Och det är bara 10 år sedan. Tänk de som har brytt sig om miljön sen gröna vågen. Hur mycket skit har inte de fått ta genom åren? Men nu är ändå folk med på tåget. Om inte i praktiken så i teorin. De skrattar inte längre.
 
 
 
 
 
 
Tänk om alla vore hippies - vilken vacker värld vi skulle leva i.
 
 

Radioskugga

2017-06-27 @ 21:23:00
 
 
Tror att jag befinner mig i en radioskugga. Frivilligt. Allt är alltid bäst när det sker frivilligt tycker jag. Jag har lite omedvetet valt att distansera mig från sociala medier, internet över huvud taget faktiskt, och det känns sååå skönt!
 
 
Går in på facebook en gång per dag ungefär, ibland inte alls, och då kollar jag bara de översta inläggen och om jag fått några meddelanden. Kollar instagram kanske en gång i veckan och det är samma där, skrollar några gånger sen stänger jag ner. Bloggar läser jag några gånger i månaden och YouTube är jag inne på ännu mera sällan. Min mobiltelefon har varit väldigt hjälpsam. Den gillar inte alla appar och det kan ta upp till fem gånger innan den vill starta till exempel facebook-appen. Det har nog hjälpt mig att hålla mig borta från de flesta sociala medier. Att trycka och vänta, trycka och vänta, blir väligt tröttsamt efter några minuter. Förut gick det per automatik. Så fort jag inte gjorde någonting annat kollade jag fb. Men inte nu längre. Kollar inte så mycket på tv heller för den delen.
 
 
Jag känner mig härligt omedveten om vad som pågår i världen och i min bekantskapskrets. Jag missar mycket på det viset, och det är ju lite synd, men jag tänker att om det är superduperviktigt så får jag reda på det på något vis ändå.
 
 
Jag läser väldigt mycket. Känner mig så kunskapstörstande! Slukar böcker. Kanske är det ett tecken på att det är dags att börja studera igen? Jag får se. Känner mig fortfarande ganska stresskänslig och vill inte bränna ut mig igen. Jag läser - och skriver därför inte så mycket här. Men nu har jag börjat känna lust att skriva igen. Och att fotografera. Så kanske kommer det bli mer tätt mellan blogginläggen än det har varit den senaste tiden.
 
 
Känns som att radioskuggan börjar släppa lite grand.
 
 
 

Månadens bok: Maj 2017

2017-05-31 @ 10:00:00
 
 
 
 
I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin av Erik Larson (2011, In the Garden of Beasts: Love, Terror, and an American family in Hitler's Berlin på orginalspråk).
 
 
Den här boken fick jag låna av mamma. Den utspelar sig under åren 1933-34 i Berlin och cirkulerar kring den amerikanske ambassadören William E. Dodd och hans familj. President Roosvelt hade svårt att hitta någon som ville ta jobbet som ambassadör i Berlin, där Hitler nyss blivit utsedd till rikskansler, och Dodd, professor som studerat några år i Tyskland, låg långt ner på listan. Dodd fick kämpa inom utrikesdepartementet där det konstant fanns män som ville avskeda honom från posten och inte var rädda att framföra det till presidenten. De lyckades också tillslut, även fast Dodd verkar ha avsagt sig tjänsten med en lättnad.
 
 
Hela familjen Dodd blev förälskade i Berlin när de kom dit 1933 och såg inte några större problem med Hitlers regim, trots att några personer i deras umgängeskrets försökte varna dem för vad som komma skulle. Dottern i familjen inledde till och med en kärleksaffär med Rudolf Diels, chefen för Gestapo. William Dodd koncentrerade sig på att övertala Tysklands regering att betala tillbaka sin skuld efter första världskriget till USA. Inte förrän efter ett år i Berlin tog familjen Dodd varningarna på allvar. Den 30:e juni 1934, de långa knivarnas natt, avrättade Hitler minst 74 personer. De allra flesta inom SA, som Hitler och hans närmaste fruktade skulle göra en statskupp. I ett tal någon vecka senare hävdade Hitler att han gjort det han var tvungen att göra för Tysklands eget bästa. Ytterligare någon vecka senare dog president Hindenburg och Hitler tog makten, förbjöd alla andra politiska partier och utsåg därmed sig själv till diktator.
 
 
Efter de långa knivarnas natt, då flera av familjen Dodds bekanta och vänner blev avrättade, fann Dodd det mycket svårt att utföra sin uppgift som ambassadör. Han kunde inte längre skaka hand med erkända mördare. Han var också den ende ambassadören som ganska öppet visade att han tyckte illa om antisemitismen inom Tysklands regering (Efter de långa knivarnas natt. Innan använde han till och med uttryck som "judefrågan" och hävdade att regeringen skötte det bra och rättvist när antisemitism kom på tal.). Han höll tal där innebörden inte gick att missuppfatta, och han tackade nej till inbjudningar fårn Hitler och andra högt uppsatta nazister. Det var mycket därför det amerikanska utrikesdepartementet var emot Dodd som ambassadör. Det rådde en uppfattning om att en ambassadör skulle hålla sig vän med värdnationen och framför allt arbeta för USA:s bästa. Inte lägga sig i landets inrikesfrågor. Men Dodd låg på president Roosvelt och varnade om vad som var påväg att hända. Att resten av världen var tvungna att agera innan det var för sent. Vi vet alla hur det gick med det. Ingen agerade förrän efter kriget brutit ut. Och det är något som författaren försöker lista ut varför. Varför gjorde ingen någonting?
 
 
I odjurets trädgård känns väldigt välskriven. Ungefär en femtedel av boken består av författarens källor och notiser. Eriks källor är bland annat ambassadör Dodds dagböcker och hans dotter Marthas memoarer. Kan verkligen rekommendera den här boken om du är intresserad av historia eller politik. Fick lära mig så mycket nytt.
 
 
Jag kan inte rå för att jag drog paralleller mellan Nationalsocialisterna i Tyskland och det växande främlingsfientliga partiet i Sverige när jag läste den här boken. Tycker det är ganska så otäckt med alla likheter. Hur Hitler "städade upp" inom partiet. Alla som uttryckte sig antisemitiskt eller misshandlade judar inom partiet fick lämna, sådant accepterades inte inom partiet sades det. Sen dröjde det bara ett och ett halvt år efter att Nationalsocialisterna bildade regering innan Hitler var diktator med en ganska klar och tydlig agenda. Så otäckt. Jag förstår varför det kom som en chock för ambassadör Dodd och övriga världen - Hitler sa sig stå för någonting annat. Det var det enda sättet han kunde få så många röster. Vi får inte glömma att det var tyska folket som röstade fram honom. Precis som det är svenska folket som röstar i dag på ett främlingsfientligt parti med tydlig agenda - även fast de som sitter högst upp påstår någonting annat.
 
 
Men visst vet vi bättre i dag? Eller? Partiet jag pratar om växer fort i Sverige - men motståndet är enormt. Något jag inte tror att det var under 30-talet. Vi vet vad som kan hända, och vi tänker inte låta det hända igen. Och de som inte vet, de som röstar på rasism och främlingsfientlighet, de hoppas och tror jag är många, många färre.
 
 

Månadens bok

2017-05-30 @ 10:00:00
 
 
Jag är inne i en period då jag läser väldigt mycket. Känner mig så kunskapstörstande - och det verkar inte ge med sig. Jag känner också ett behov av att prata om vissa böcker jag läst. De som berört mig extra mycket, så jag tänkte att jag skulle starta en ny kategori: Månadens bok. Lite som en bokklubb. Tipsa om en bok i månaden som jag tycker är viktig eller intressant. Jag brukar ju tipsa om böcker ibland under kategorin böcker, och det kommer jag nog fortsätta att göra, men Månadens bok tänkte jag skulle bli liksom boken som berörde mig mest under månaden. Lite VIP. Kanske inspirerar det andra. Sådant jag är intresserad av är historia, miljö, natur, personlig utveckling, feminism, övernaturligt, andligt och... ja, ganska mycket mer!
 
 
 
Tänkte att jag ska publicera Månadens bok den sista varje månad, så i morgon kommer boken som betydde mest för mig under maj.
 
 
 
Vi får se hur det här går! Tycker jag inte att det är kul så struntar jag i det och tipsar om böcker som vanligt. Men nu kör vi ett par månader i alla fall. 

Färgglatt

2017-05-29 @ 20:11:00
 
 
 
Nu börjar maten bli så där färgglad igen. Tycker ni inte det? Jag tycker det syns så stor skillnad på sommarens och höstens råvaror jämfört med vinterns och vårens. Kanske är det ljuset som gör att färgerna framträder bättre, eller kanske beror det på att grönsakerna är färskare? De har inte behövt resa så långt eller varit ur jorden så länge innan de landar på bordet.
 
 
Den här gröna ärtsoppan är en av mina favoritsoppor. Så söt och god. Och grön! En av mina favoritfärger. Den görs av lök, kokosmjölk, buljong och en påse frysta gröna ärtor. Lite chili är också gott att ha i. Min favorittopping på soppor och grytor, både smak- och utseendemässigt, är fryst persilja och hackad salladslök. Groddar är också gott till.
 
 
 
 
De här sötpotatisbiffarna är helt gudomligt goda! De är gjorda av riven sötpotatis, mosade vita bönor, ingefära, lime, majsstärkelse och bakpulver. Jag brukar äta dem med vit quinoa och ibland couscous (finns glutenfri gjord på majs att köpa). Enligt det receptet jag brukar gå efter ska det också vara en sötsyrlig tomatsallad till. Tycker den passar väldigt bra ihop med biffarna. Den görs på körsbärstomater, citronsaft, ketchup, dill och skivad valfri lök.
 
 
 
 
Linssoppa är en klassiker. Går att variera i det oändliga. Har du röda linser och krossade tomater hemma har du en bra bas. Morötter är goda att riva eller skiva ner. Buljong och gurkmeja är goda att krydda med.
 
 
På tal om färska råvaror. Ni som bor i Värmland kan köpa grönsakskassar från Krav-certifierade gården Torfolks gård. Här är en länk till deras hemsida. Eftersom deras kassar baseras på säsongen är det alltid olika saker i dem. Spännande tycker jag! 
 
 
 
 
Förra sommaren var jag väldigt förtjust i så kallade buddah bowls. Den här var min favorit. Ugnsbakad sötpotatis, rödbetor, svart quinoa, avokado, paprika, kikärtor rostade i stekpanna med spiskummin och en tahini-dressing gjord på tahini, citronsaft och kanel. Allt på en bädd av grönkål.
 
 
 
 
Bovetecrepes åt jag för första gången under veckan. Jag utgick från ett recept gjort av Jenny Mustard, från hennes kokbok New Vegan. Crepesen är väldigt enkla att göra, ingredienserna är bovetemjöl, vatten och salt. Väldigt goda att äta som pannkakor också! Jag fyllde crepesen med ruccolapesto, soltorkade tomater, riven morot och spenat. Ruccolapeston är gjord av tofu, ruccola, vitlök, citronsaft och näringsjäst. Jag stekte också sparris och åt till.
 
 
 
 
 
Burgare är så himla gott! Och lätta att variera. Bönor är en bra bas. Guaccemole, ketchup och skivad gurka och tomat är goda toppingar. Pommes frites gör du lätt själv i ugnen, eller så köper du färdiga! Lika gott.
 
 
Måste avsluta med en positiv nyhet. Har ni hört talas om EAT som arrangeras av Gunhild Stordalen varje år? Några föreläsningar från förra årets EAT finns fortfarande att se på urplay.se. I ett av klippen (kommer tyvärr inte ihåg vilket, men jag tror att det var det här) är det en jordbruksforskare som pratar om hur prognosen ser ut för näringsinnehållet i våra grödor. Tydligen har det vänt nu och många producenter satsar på att grödorna ska innehålla mycket mineraler och spårämnen, istället för att som förut få ut så mycket skörd som möjligt för så lite kostnad som möjligt. Enligt den jordbruksforskaren så kommer jorden vara så frisk att vi kan sluta berika barnmat år 2030 om trenden fortsätter åt samma håll. Är inte det fantastiskt? Det är faktiskt bara 13 år till år 2030. Tänk vad vi kan åstadkomma om vi bara bestämmer oss! Och det är vi konsumenter som bestämmer hur världen ser ut genom det vi köper. Heja oss!
 
 
 

Trädgårdstider och Sista skörden

2017-05-07 @ 14:37:00
 
 
 
 
 
I fredags var jag ute på balkongen och omskolade våra små broccoliplantor. I år ska vi "bara" ha krukor med broccoli och potatis på balkongen. Och så ska vi köpa en örtlåda med massa olika örter. Kanske sår jag lite sallad också i balkonglådor. De ger så mycket skörd! Bara att plocka in och vänta ett tag så har det växt upp nytt.
 
 
 
 
Ja! Det har varit bikinivärme på balkongen de senaste dagarna. Runt 30 grader när solen ligger på. Bikinivärme är nog min favoritvärme. När en har möjlighet till skugga och vatten, förstås.
 
 
Ni har väl inte missat att en ny säsong av Trädgårdstider har börjat? Ett av mina favoritprogram. I år är de i sin trädgård som de brukar, men också i England för inspiration.
 
 
Jag vill också tipsa om dokumentären Sista skörden och dess superviktiga innehåll. Visste ni att trots att vi äter nästan dubbelt så mycket i dag som vi gjorde på 1970-talet så får vi inte i oss alls lika mycket mineraler och spårämnen som då. Vår jord är utarmad på mineraler och det är självklart inte hållbart. Dör jorden så dör vi. Allt som växer får sin näring från jorden. Och alla djur får sin näring från växter. Eller från andra djur som har fått sin näring från växter. Kroniska sjukdomar blir allt vanligare och kryper längre och längre ner i åldrarna, jag vill gärna att det slutar. För att ge våra kroppar en optimal chans att fungerar så länge som möjligt måste vi få i oss nog med mineraler och spårämnen.
 
 
Vi måste sluta att förstöra mullen. Nu. Hur gör vi det?
 
 
1. Genom att dra ner på jordbrukandet så mycket som möjligt. Störst förändring blir det om vi slutar äta djur, eftersom det mesta som odlas på jorden går till att föda upp dem. Äter vi det vi odlar direkt istället för att sila det genom djuren behövs det inte odlas lika mycket.
Sen måste vi börja satsa på flerårsväxter. Så som träd och buskar. Som det ser ut i dag river vi upp jorden varje vår och planterar något som tas upp på hösten. Vi river konstant i jorden och inte bara förstör dess struktur, utan mullen som vi för upp till ytan släpper också ifrån sig massa koldioxid. Innan människan började odla för cirka 12 000 - 10 000 år sedan (en yttepytte bråkdels millisekund i hela jordens historia) revs mullen upp till ytan endast vid jordskalv. Alla tunga maskiner som används gör också jorden så kompakt att vatten inte kan passera, vilket bland annat leder till översvämningar.
 
2. Vi måste också sluta använda konstgödsel. Det håller plantorna vid liv, men tillför långt ifrån alla mineraler till jorden igen. Resultatet blir en död, blek jord och en näringsfattig, smaklös planta. Det vi tar måste vi ge tillbaka. Allt vi äter kommer ut igen, och det som kommer ut måste vi ge tillbaka till naturen.
 
3. En annan sak vi måste sluta använda är bekämpningsmedel. De dödar allt som inte är plantan. Svampar, insekter, ogräs. Svampar behövs i jorden. Plantor kan bara binda kol via fotosyntes, resten av näringen får den via svamparna som kan ta upp mineraler från jorden. Och svamparna får i sin tur kol från växterna. Insekter behövs också. Och maskar och allt annat som lever och trivs i en frisk jord.
Det blir spill. Vissa insekter och svampar förstör plantorna, men det är något en får räkna med. Ska det tjänas så mycket pengar som möjligt får det inte finnas det minsta spill, och det är därför alla dessa medel finns.
 
 
 
 
Vi har fått slänga så himla många krukväxter, de fick någon lus på sig. Det är sådant som kan hända när en ger icke-syntetisk näring. Men jorden är i alla fall levande <3
 
 
 
För att förbättra ditt upptag av mineraler kan du bioprocessa dina råvaror. Det gör du genom att lägga baljväxter, spannmål och andra fröer i blöt över natten. Helst med något surt, till exempel citron eller vinäger, som påskyndar processen. Fröer är helt fullpackade med näring. Näring som ska få den nya plantan att växa. Men näringen är bundet till fröet, så när vi äter det får vi inte i oss så mycket av mineralerna. När fröet hamnar i vatten och får stå ljummet så tror det att det är dags att börja gro. Ämnet fytas aktiveras och det löser upp fytinsyran. Fytinsyran är det som binder mineralerna till fröet. Fytas dör vid för hög värme, så blötläggningen måste ske innan tillagning.
 
 
När det kommer till spannmålen så är det bäst att äta de sorter som är minst förädlade. Till exempel dinkel, korn, havre och råg. Sämst att äta är vete eftersom det i dag har förädlats till att bli så bra som möjligt att baka med. På så sätt har gluteninnehållet ökat och näringsinnehållet minskat. Det är heller inte bra att äta raffinerade spannmål, så som mjöler och polerat ris. Så "helt" (icke-raffinerat) som möjligt är alltid bäst.
 
 
Det är säkrast att försöka få i sig så mycket mineraler och andra näringsämnen som möjligt från maten. Tillskott kan ge oönskade effekter. Järntillskott, till exempel, tas bara upp till 2%. Resten hamnar i tjocktarmen där det kan göra skada. Men om du bioprocessar din mat kan du tredubbla ditt järnintag.
 
 
Här (klick) kan ni läsa en artikel där Kerstin Fredlund, läkare och doktor i livsmedelskunskap, berättar om det här.
 
 
 
 
 
 
 
Våran svarta vinbärsbuske har börjat att slå ut. Jag drömmer om en trädgård full med bärbuskar och fruktträd. Jag skulle gärna vilja bo i ett naturhus också. Det innebär att du bygger ett växthus kring ditt bostadshus. På så vis får du medelhavsklimat inuti växthuset och kan ha massa frukträd och andra växter som annars inte skulle trivas här uppe. Sök på greenhouse living eller naturhus om du är intresserad.
 
 
Vi lever ju tyvärr inte i en perfekt värld. Jorden innehåller inte all den näring som den gjorde för bara ett halvsekel sedan och för att få i oss så mycket mineraler och spårämnen som möjligt kan vi inte leva enbart på frukt. Även fast jag tror att det är det som våra matsmältningsorgan fortfarande är mest anpassade för. Vi måste lägga till sådant som rotfrukter, grönsaker, baljväxter och spannmål för att få i oss tillräckligt med mineraler. Det är inte hållbart att bruka jorden, men i nuläget tror jag att det är svårt att leva enbart på frukt i det långa loppet. I en framtid där jorden har återhämtat sig är det säkert möjligt att enbart äta frukter, bär och nötter. Sådant som plockas från fleråriga växter. Som vi har gjort majoriteten av våran utveckling. Tänk er hur länge ett träd står kvar på samma ställe om det tillåts. Hundratals år. Vi skulle bespara jorden sååå mycket slitage. Till dess får vi äta så mycket frukt som möjligt och komplementera med grönsaker, rotfrukter, baljväxter och spannmål.
 
 
Och jag har skrivit det förut och kommer skriva det så många gånger som det krävs: Du minskar din påverkan på jorden, klimatet och alla andra djur mest genom att äta veganskt.
 
 
 

It's a pity and a sin, she doesn't quite fit in

2017-04-24 @ 18:15:00
 
 
 
 
Nu har jag sett den nya Skönheten och Odjuret. Och jag tyckte den var så bra. Jag gillar sagor väldigt mycket, och den här sagan är en av de vackraste. Det råder många åsikter om huruvida Disney-filmer är bra eller dåligt att visa för små flickor. Själv har jag sett både Belle och Ariel (Den lilla sjöjungfrun) som förebilder. Inte som barn, men som tonåring. Lite sent kanske? Men jag kunde känna igen mig väldigt mycket i deras längtan bort. Till något annat. "Jag vill nåt mer än leva småstadsliv" som Belle sjunger. Också deras utanförskap. Att inte riktigt vara som alla andra. "Ja det vore bäst förstås om hon var en av oss" sjunger byborna om Belle och pratar om hur konstig och annorlunda hon är bakom hennes rygg. Jag kan känna igen mig i det.
 
 
Det finns en enorm trygghet och gemenskap i att växa upp i ett litet samhälle där alla känner alla. Men om du inte passar in, om du blivit stämplad som konstig och annorlunda, är det inte alls tryggt. Då är det bara otäckt och kvävande. En känsla av alla mot en. Speciella personlighetsdrag och idéer slipas bort så att ingen ska vara annorlunda. Därför är det också så lätt att bli den som är annorlunda om en inte riktigt orkar dölja och sudda ut sitt sanna jag. Som jag tyvärr tror att många gör. Jag hade ändå tur som är född och uppvuxen på ett litet ställe, inte inflyttad. Det är värre för de som kommer från andra ställen, andra länder. Har annan kultur och religion. Och ska försöka passa in på mindre orter. Jag var bara konstig, inte accepterad (klädde mig "konstigt", hade "konstiga" ideer och beteenden etc.) men hade ändå sådant som tradition och kultur gemensamt med övriga samhället.
 
 
Belle går sin egen väg. Hon vet att hon ses som annorlunda, men vägrar ändra på sig. Hon är modig. Hon står upp mot och totaldissar den snyggaste killen i stan. Hon rider ut själv och letar efter sin försvunna far och tar sedan hans plats som fånge. Hon vägrar att ändra sina åsikter trots att hennes fångvaktare hotar och skriker åt henne. Hur kan det vara en dålig förebild? Odjuret är en dålig förebild. Han är en rövhatt som tar ut sin ilska på andra. Och det håller jag med om att det är problematiskt. Att unga flickor ser dessa filmer och tror att kärlek är så. Lär sig att det är så killar ska behandla tjejer. Nej, nej, nej! Ingen har rätt att behandla dig så! Var som Belle om du orkar - säg ifrån. Ta ingen skit. Strunta i Odjuret. Det är inte hans film - det är Belle som är stjärnan och hjälten.
 
 
 
Det som jag kan tycka är problematiskt med Disney-filmer är att det nästan alltid är en man som hjälper kvinnan att ta sig dit hon vill. Hur stark och självständig hon än är. Och det är klart det sätter sig någonstans i hjärnan på flickor. Att de ändå alltid behöver en man. Nej! Du som flicka, tjej, kvinna är så stark i dig själv. Du behöver absolut ingen man för att ta dig dit du vill eller uppleva lycka. Det klarar du alldeles på egen hand. Visst är det svårare och farligare för icke-män att ta sig fram i samhället, det går inte att förneka, men du har lika mycket styrka i dig som män!
Sen så är det ju det här med Disney-prinsessors utseende. De är alla vackra. Felfria till och med. Det är ju livsfarligt om flickor tror att deras midja ska se ut på det viset. Eller näsa, hår, fötter - vad som helst. Och så kan jag inte låta bli att undra om Belle hade kommit så lätt undan med sitt annorlunda beteende om hon inte var snygg. Hade hon setts som ful av samhället hade folk mycket troligt kastat sten efter henne och strypt henne på "skoj", så som de gjorde mot mig i skolan. Jag var väldigt självsäker och annorlunda - men också ful. Och det gör fysiskt ont! Inte bara psykiskt. 
 
 
 
 
Något som jag tycker Belle och andra Disney-prinsessor har gemensamt är deras förmåga att behålla sitt inre mjukt och kärleksfullt. De ser det goda i människor, hur miserabelt de än lever. Så starkt! Det är så synd att sådana egenskaper ses som svaga. Föräldrar vill inte att deras döttrar ska se på prinsessfilmer och bli "svaga". De ska istället uppfostras till att bli tuffa och hårda som pojkarna. Men tänk om det vore tvärtom. Tänk om alla små pojkar fick se Belle och Ariel och framför allt lära sig att se upp till dem. Om pojkar fick se på filmer med kvinnliga huvudrollsinnehavare och lära sig att se upp till dem så skulle det inte heta chick flicks. Då skulle inte filmer som klarar bechdel-testet förlöjligas. "Höhöhö, va ska de göra om Ghostbusters med bara kvinnor i huvudrollerna? Löjligt! Den kan en ju inte se, det blir ju en tjejfilm!". Tjejer får lära sig att känna igen sig i både killar och tjejer. Vi tittar inte på Sagan om ringen utan att kunna relatera. Vi känner igen oss i Luke Skywalker och i Harry Potter. Medan killar får lära sig att hålla sig borta från allt som är "tjejigt". Tänk om de fick lära sig från att de var små att förstå alla. Inte bara sitt eget kön och de som beter sig så som samhället har bestämt att de födda med snopp ska bete sig.
 
 
 
 
 
Kanske skulle vi få se en sådan här saga då? För i nuläget ger inte snygga killar fula tjejer en chans. Det finns inga sådana filmer. Jo, om det inte visar sig att tjejen visst är snygg efter hårnoppring och korsett och ny frisyr och make over a la ändra-allting-som-är-hon. Killar får inte lära sig att se förbi det yttre och falla för insidan. Kanske på grund av att de inte får se på prinsessfilmer och lära sig att identifiera sig med Belle - utan bara med Odjuret och alla andra i filmen som är män?
 
 
Belle blir kär i den som höll henne fången och behandlade henne som skit. Jag håller med om att det är problematiskt. Men jag väljer att se sagan och dess budskap på ett annat sätt. Odjuret var elak och Belle sa ifrån. Hon stod på sig och vägrade acceptera sådant beteende. Men hon försökte också förstå. Och med sin godhet och empati nådde hon ända in. Till skillnad från någon med Stockholmssyndrom så ändrar hon inte sina åsikter till gärningsmannens eller försvarar hans beteende - det är han som ändrar sig. Hon blir inte kär i han som höll henne fången - utan i den vackra människan han blev med hjälp av kärlek.
 
 
För visst är det väl så? Att alla elakingar och otäckingar har fått alldeles för lite kärlek. Att kramar och vänliga ord kan tina det mest frusna hjärta. Inte att ens egen olycka på något vis ursäktar elakt beteende. Men det förklarar det. Och lösningen borde vara att ge våra barn, framför allt söner, så mycket kärlek och kramar och närhet att de blir fulltankade och i sin tur kan ge kärlek. Till både sig själv och andra.
 
 
Och läsa mer sagor för dem som handlar om sådana beundransvärda hjältar som Belle!
 
 

Lilla Berlin <3

2017-04-24 @ 15:54:00
 
 
 
 
Några favoriter från humorserien Lilla Berlin ritad av Ellen Ekman.
Älskar den serien!
 
 
Här (klick) hittar ni böcker med samlade seriestrips.
Ni kan också följa Lilla Berlin på facebook och på instagram @lilla_berlin.
 
 
Hett tips för alla som vill ha mer feminism, veganism och humor i sitt liv!
(Och massa annat!)
 
 

Min profilbild

Hej! Jennifer heter jag och är 27 år. Det här är platsen där jag skriver av mig mina tankar och uttrycker mig kreativt genom fotografering. Jag hyser en stor kärlek till naturen och allt som hör den till och försöker så mycket jag kan att vistas i den. Lite utav en utmaning när man bor mitt i Värmlands största stad. Med denna kärlek följer även ett intresse för ekologisk livsstil och en vilja att leva med naturen så mycket det går, inte mot den. Så välkommen till denna ekologiska dagbok/fotoalbum. Hoppas du ska trivas!

RSS 2.0