Svavel och juice

2017-03-20 @ 11:47:00
 
Jag har börjat styrketräna (gasp!) och har upplevt problem med domningar i mina armar när jag tar i. Har länge velat testa MSM-pulver så varför inte börja nu? Svavel ska nämligen hjälpa musklerna att syresätta sig bättre, vilket ju är bra vid fysisk aktivitet. Domningar kan nämligen bero på det, att musklerna inte får tillräckligt med syre. Andra tecken på för låg syreupptagning i musklerna är kramper och det vanligaste: mjölksyra.
 
 
Vår jord är väldigt dränerad på massa olika mineraler och ämnen tack vare det ohållbara jordbruket. Jämför du närings- och mineralinnehållet i grönsaker och frukter i dag med de som växte för bara 60 år sedan är skillnaden stor. I vissa fall kan mineraler eller näringsämnen ha försvunnit med så mycket som upp till 80%. Det är mycket svårare att få i sig allt som kroppen mår bra av i dag än det var i mitten av 1900-talet. Så det gäller att läsa på och prova sig fram. Och att köpa ekologiskt! Det går egentligen emot mina principer som vegan eftersom de inom ekologisk odling använder avföring från djur. Men konstgödsling utarmar jorden på mineraler och andra ämnen, vilket varken är bra för människan eller andra djur. Bland annat b-12-brist blir mer och mer vanligt bland vilda djur. Så tills människan börjar ta tillvara på sin egen skit och odlar med det istället för att spola ut det i haven och sjöar - blir en del av kretsloppet helt enkelt - så köper jag ekologiskt.
 
 
Svavel är tydligen en av de mineraler som jorden i dag är mest fattig på, helt enkelt därför att konstgödsel inte innehåller något svavel. Men du kan enkelt få i dig svavel med hjälp av kosttillskott. Svavel som kosttillskott brukar kallas för MSM (Metyl Sylfonyl Metan) och finns både som tabletter och pulver. Och nu har jag alltså börjat med MSM-pulver. För att se om det gör någon skillnad. Det rekommenderas att en börjar smått med ungefär ett kryddmått om dagen för att sakta öka och till slut landa på ungefär en tesked om dagen. Själv är jag nu på tre kryddmått, alltså ungefär 3/4 tesked. Kan inte säga att jag märker någon stor skillnad, men jag ska absolut ge det ett tag!
 
 
 
 
 
 
Svavel kan smaka lite beskt, men en vänjer sig. Ibland dricker jag en juice till frukost, en liter ungefär, och i den kan jag inte känna av svavelsmaken alls. Tycker också om att ha i lite andra pulver i min juice. Favoriterna är spirulina (en torkad alg rik på protein och jod) och lingonpulver som helt enkelt är torkade lingon. Så här på bilden ser ni det gröna spirulinapulvret längst ner. Det röda är ingonpulvret och det vita MSM. Svavel är för övrigt vattenlösligt, precis som c-vitamin, och är därför bra att tillföra kontinuerligt snarare än då och och då i högre doser. Eftersom kroppen har ett "svaveltak" och kissar ut överflödet.
 
 
 
MSM-experimentet fortsätter och jag kommer hålla er uppdaterade!
 
 
  

Jag känner mig uppskattad

2017-03-14 @ 11:59:00
 
 
 
 
Vet ni att jag får blommor på alla hjärtans dag? Varje år. Helt och hållet Mats eget påhitt, har aldrig nämnt något om att jag vill ha det. På bilden ser ni årets vackra bukett.
 
 
Har tänkt skriva det här inlägget ända sen jag skrev det förra, men har inte haft tid. Jag vill inte att det ska råda några missförstånd. Jag älskar Mats och jag känner mig väldigt uppskattad. Nu. Det tog ett tag att nå fram till honom, eftersom vi ser världen på olika sätt, men nu uppskattar han verkligen allt jag gör. Och det känns så bra.
 
 
Han tackar mig för att jag lagar mat. Varje dag. Så där innerligt att jag blir helt tagen. Han ser när jag har städat och visar djup tacksamhet för allt jag gör. Han ifrågasätter ingenting eller kallar mig pedant - han visar mig respekt. Han är exakt precis så som jag vill och behöver att han ska vara. En drömpartner. Inte för att jag någonsin har haft en klar bild av hur en sådan ska vara, men ju äldre jag blir desto mer känner jag vad det är jag behöver från min partner. Kärlek, absolut! Och det får jag i massor. Men det finns andra pusselbitar också.
 
 
Vi är ett team. Vi hjälper varandra. Och det känns så bra att han har förstått att det jag gör inte är "ingenting" eller "onödiga" grejor. Nu väntar jag bara på att samhället ska inse samma sak. Att kvinnosysslor och yrken får samma höga status som de mansdominerade ditona. Att alla utbrända och utslitna och sjuka tas om hand på samma vis som de friska och lönearbetande. Alla som inte kan eller vill leva efter mannen som norm behöver också känna sig delaktiga och sedda. De som tycker det finns andra, bättre vägar att gå. Som går sönder av stressen i dagens samhälle. Vi är alla ett team. Och vi hjälps åt på olika sätt i samhället och borde alla behandlas med respekt.
 
 
Så. Nu hoppas jag att det inte är någon som går och tror att jag är olycklig i min relation eller att min man är ett rövhål. För det är han inte.
 
 
Och jag uppmuntrar er igen att vara med i pensionsupproret och skicka tillbaka era oreanga kuvert om ni inte gillar diskrimineringen inom pensionssystemet. En av många diskrimineringar i samhället. Men många bäckar små! Till slut ska ni se att vi lever i en jämställd, jämlik och rättvis värld.
 
 

En trött kvinna som fruktar pensionen

2017-03-07 @ 17:23:00
 
 
Jag nämner lite då och då att jag är utmattad och trött, men jag vet inte om jag någon gång har förklarat hur trött jag är. Eller om det ens går att förklara. Sen så tänker jag att det inte spelar någon roll. Att jag inte är skyldig någon en förklaring. Poängen är att jag är så trött att jag inte kan jobba. Inte med de jobben jag kan få utan körkort och universitetsutbildning. De jobben är slitsamma. Och det orkar jag inte längre. Kommer aldrig orka igen. Jag orkade fram tills att jag var 23 ungefär, men kroppen och psyket började säga ifrån redan när jag var 21. Kanske ännu tidigare.
 
 
Det är inte bara på grund av de psykiskt och fysiskt tunga jobben som jag är trött. Jag är också trött på grund av att jag inte får vara trött. Det respekteras inte att jag behöver vila. Om jag hade haft ett lönearbete hade jag blivit sjukskriven. Men det går ju liksom inte att sjukskriva sig från livet. Jag har varit beroende av att omgivningen respekterat att jag är sjuk - men det har varit väldigt svårt att få fram det. Speciellt när jag har varit så utmattad att jag inte kunnat prata ibland. Mina "nej" och "jag orkar inte" respekteras inte så mycket som jag skulle vilja och behöva att de gör. Inget jag kan göra åt saken annat än att "gilla läget" och försöka bli frisk så fort som möjligt så att jag kan bestämma över mitt eget liv mer än vad jag kan nu. Blir så himla irriterad på kommentarer om att jag bara går hemma hela dagarna och inte gör någonting. Om de bara visste. Om de kunde leva i min kropp EN dag och känna utmattningen. Usch för folk! I början av min utmattning hade jag olika mål. Det har jag fortfarande, men jag har ingen deadline längre. För ett par år sedan när jag låg i sängen och knappt orkade gå de fem metrarna till toaletten tänkte jag: Till sommaren ska jag orka gå promenader igen. Nu har jag liknande mål, men jag sätter ingen tid på dem. Det kommer när det kommer. Och jag vet att det tar längre tid än jag tror. De här åren har jag verkligen fått jobba med mitt tålamod.
 
 
En av anledningarna till att jag har känt en stress över att bli frisk så fort som möjligt är ju det där med lönearbete. Utan en fast inkomst kommer jag aldrig att känna mig fri. Självständig. Och jag har kämpat sen jag tog studenten 2008 med att få en fast anställning eller utbildning. Vilket som än kom först. Jag lyckades aldrig innan jag gick in i väggen. Det känns ganska förjävligt. Att jag är snart trettio och varken har utbildning, lönearbete eller körkort.
 
 
I Sverige i dag måste en arbeta heltid som fast anställd i fyrtio år för att få en pension som hamnar över EU:s fattigdomsgräns. Annars blir en fattigpensionär. Alltså en får mindre än 11 000 kronor i månaden. Jag kommer alltså att bli fattigpensionär. Jag orkar inte jobba heltid. Som jag känner det nu kan en halvtidstjänst gå inom några år kanske, men det kan jag ju inte veta säkert. Dagens pensionssystem är anpassad efter den heltidsarbetande och fastanställda mannen. Ändast lönearbete räknas. Men de som jobbar deltid, tar ut mest föräldraledighet, är arbetslösa eller sjuka och jobbar gratis i hemmet och åt andra, de förlorar väldigt mycket på det här systemet. Och de personerna är främst kvinnor.
 
 
Och där kommer vi till den största orsaken till att jag är trött: Jag är kvinna. Jag jobbar helt gratis med att tvätta kläder och laga mat och bära hem tunga kassar och dammsuga och skura och diska och komma ihåg födelsedagar och köpa presenter och påminna och passa barn och trösta och uppmuntra och underhålla. Har jag nämnt att min partner har sju syskon? Vem tror ni det är som fixar presenter och som hjälpte dem och passade dem när de var yngre och hälsade på? Har jag nämnt att min partners syster bor hos oss i tre år? Vem var den enda som förstod hur mycket ansvar och mer jobb det innebär att bli extraförälder till en tonåring och som förgäves sa nej till det ansvaret? Jag kan ge er en ledtråd: Det var inte min partner.
Vem av mig och min partner tror ni det var som inte ville flytta in i vår fina men dyra hyresrätt därför att hen visste att vi inte skulle kunna spara några pengar till varken hus, bröllop eller pension? Vem var det som förgäves försökte förklara att det inte går att bara ha kvar 1000 kronor i månaden efter att hyra, vatten, el, försäkring, mat m.m. är betald? Att en måste ha pengar sparade därför att saker går sönder hela tiden och oberäknade utgifter är något en får räkna med nästan varje månad? Det var jag, jag, JAG! Ändå har skulden lagts på mig de gånger vi har haft ekonomiska svårigheter eftersom jag inte har ett lönearbete. 
 
 
Kvinnor tar förutom hem och barn och relationer också hand om männens känslor. Vi uppmuntrar och förklarar och använder vår empati till att få honom att må så bra som möjligt. Vi får lära oss från att vi är små att vi har ansvaret över andras känslor. Att vi kommer i andra hand. Att det är vårat fel när något går fel i en relation. Det är jobbigt och tidskrävande. Och obetalt. Här (klick) kan ni läsa vad Natashja (ladydahmer) skriver om kärlekskneget och det känslomässiga arbetet kvinnor lägger ner i relationer. Jag länkar också till Ensam mamma röker och hennes text om samma ämne. Den kan ni läsa här (klick). Och här följer ett citat från den texten:
 
 
 
"En del kallar det typ ”naturlig kvinnlighet”. En del kallar det ”emotional-labour”. En del kallar det nåt annat. En del kallar det ingenting (än). Men alla kvinnor vet vad det är. Det är när du för tusende gången påminner din pojkvän om att hans polare fyller år på lördag. Det är när du pratar med hans snustorra morsa om att ni ska komma på släktfesten som han skiter i. Det är när du köper den där bulljäveln som han gillar när du bara råkar gå förbi bageriet en tisdagseftermiddag. Det är när du sätter dig ner och förklarar för honom vad han ska göra när du är ledsen. Det är när du reder ut hans känslor, förklarar att det han upplever är ångest, och att det är ok. Det är när du styr upp så ni börjar spara pengar för att kunna åka bort tillsammans. Det är när du inför en städdag, för att slippa säga till honom att städa. Det är när du förklarar för barnen hur mycket han älskar dem trots att han alltid är på jobbet. Det är när du tar initiativ till att ni ska göra saker ihop. Det är när du bekräftar honom sexuellt för att han inte ska bli ledsen. Det är när du registrerar om hans favoritlag vann eller förlorade, fast du skiter i."
 
 
 
Jag tycker inte det är mer än rätt att jag tar hand om hemmet eftersom jag är arbetslös och min partner jobbar heltid (fast nu är ju jag egentligen sjuk och skulle behöva vila upp mig) - men jag vill bli uppskattad. Jag vill bli uppskattad och tackad för att jag handlar och lagar mat och diskar och tvättar och tar hand om alla våra dyra maskiner så att de ska hålla så länge som möjligt så att vi på så vis i alla fall kan spara lite pengar. På samma vis som jag uppskattar att min partner jobbar med ett lönearbete så att vi får in pengar varje månad. Och jag vill att de känslomässiga bitarna också räknas. All tid och energi jag lägger på att vara stöd till både min partner och andra. Jag vill inte att det jag gör ska ses som ingenting. Och jag skulle gärna vilja slippa oroa mig för min pension. Jag skulle vilja att det obetalda och underbetalda arbetet som kvinnor står för mest värderades lika högt av samhället som mansdominerade yrken och sysslor. Mest önskar jag att jag inte behöver bli fattigpensionär.
 
 
Här (klick) kan ni läsa om Feministiskt initiativs pensionsuppror. Ni som är missnöjda med pensionssytemet kan skicka tillbaka ert orangea kuvert till pensionsmyndigheten med meddelandet: Gör om, gör rätt!. Inkludera andra än heltidsarbetande och fast anställda. Ingen ska behöva vara fattig och det här är i alla fall ett steg mot ett mer jämställt och jämlikt samhälle.
 
 
Bara så det inte blir några missförstånd: Jag älskar min man. Han är det bästa som hänt mig. Har aldrig fått sådan bra kontakt med någon annan. Men han är man och jag är kvinna och vi lever i ett samhälle som är anpassat efter mannen och det är ofta svårt för män att inse sina privilegier eftersom de har levt med dem hela livet. Sakta men säkert har min partner börjat inse det. Och det senaste året har han börjat uppskatta det jag gör mer och mer (Och slutat lyssna på de rövhattar som viskar i hans öra att han ska dumpa mig eller tukta mig). Bara igår uttrykte han sin förundran över att jag kan ha så mycket saker i huvudet. Han var genuint imponerad över att jag kommer ihåg alla event vi ska på under hela våren och att jag har tvättstuga på fredag och måste lösa in en rabattcheck på onsdag för sen går den ut och att vi måste köpa doppresent under veckan och så vidare. Välkommen till livet som kvinna! Det är ingen som fixar eller kommer ihåg de där sakerna åt oss, det får vi göra själva. Det finns inget magic coffe table för kvinnor (Vet ni inte vad jag menar så kolla in det här (klick) ).
Nej, det är inte bara män och ja, det börjar mer och mer bli vanligt att kvinnor beter sig som män och tar för sig och utnyttjar andra (kvinnor) för att ta sig dit de vill. Det är beklagligt! Och grunden till problemet ligger i att jämställdhet oftast går ut på att kvinnan ska efterlikna mannen, eftersom mannen vägrar ändra på sig. Oftast kallar de kvinnor som har tänkt mer som män tänker när det kommer till karriär och att "ta hjälp" av andra (kvinnor) inte sig själva för feminister heller. Tack för det, medsyster! Vi kvinnor som passar dina barn och städar ditt hem och lagar din mat, vi tackar dig för att du ser oss och hur samhället är uppbyggt. #Ironi.
 
 
Ja, en får vara arg på kvinnor som feminist. Och just nu är jag faktiskt ganska så irriterad på kvinnor som stöttar patriarkatet, försvarar män och attackerar feminister. Usch! Men jag är som vanligt mest arg på män och patriarkatet.
 
 
I morgon är det 8:e mars, internationella kvinnodagen. Jag tänker spendera dagen med att läsa om och minnas de kvinnor som gjort att jag faktiskt lever i ett av världens mest jämställda länder. Tänkte bland annat se dokumentären om de kvinnor som levde under Fröken Frimans tid och som många karraktärer i serien är baserade på. Dokumentären kan ni se här (klick). Är så himla tacksam för vad dessa kvinnor har åstadkommit.
 
 
Tack, tack, tack!!!!!
 
 
Och jag fortsätter kampen! Så att mina döttrar och deras döttrar får det ännu bättre.
 
 

Att ta plats

2017-02-28 @ 13:56:00
 
 
Ett av de största problemen jag tycker finns i samhället är de priviligerades sätt att för det första inte se eller erkänna sina privilegier och för det andra inte ta ansvar för dem. Men ett annat problem är också deras sätt att ta plats från de icke-priviligerade.
 
 
Som stundtals debatterande feminist kan jag säga att jag är väldigt trött på att det näst intill varje gång icke-mäns utsatthet i samhället förs upp är någon man som bestört utbrister: "Men män då???? Är det ingen som tänker på oss och våra problem???". Jo det är det. Bara för att mannen dyrkas av samhället betyder inte det att det per automatik är lätt att vara man. Men ta inte icke-mäns plats. Överrösta dem inte. Det visar inte att du bryr dig om just mäns olika problem i patriarkatet, det visar bara att du inte kan låta en enda fråga handla om någonting annat än män. Skulle du ens bry dig om inte kvinnor pratade om kvinnoförtrycket? Skulle det ens finnas en internationell mansdag om det inte fanns en internationell kvinnodag? Det tror inte jag. Det är få män som belyser mäns problem på internationella mansdagen den 19:e november. De tar upp det den 8:e mars, internationella kvinnodagen. De tar upp det i feministiska debatter. De tar upp det så fort en fråga eller ett ämne inte inkluderar män eller pratar om män negativt.
 
 
Så här är det: Feminism är en kvinnokamp. Det är kampen för kvinnors och icke-mäns rätt i samhället att ha samma sociala, ekonomiska och politiska status som män. Ha samma rättigheter, skyldigheter och friheter.
 
 
Feminism handlar inte om män. Även fast jag tror feminism skulle lösa mäns problem också. Det är liksom patriarkatet som är allas vårt problem - dyrkandet av det hårda, okänsliga, maskulina. Det som i vårat samhälle ses som starkt och att se det mjuka och feminina som svagt. Men feminism handlar om kvinnor - inte män. På samma sätt som antirasism inte handlar om vita, Pride inte är till för heterosexuella och så vidare.
 
 
Jag tycker vi alla har ett gemensamt och individuellt ansvar att se våra privilegier. Att erkänna dem och framför allt agera. Inte föra vidare stereotyper och hävda sin rätt att säga rasistiska ord eller dra kvinnoförnedrande skämt. Hålla käften och lyssna på de det handlar om. Inte ta deras plats. Som kvinna får jag ofta höra att jag ska ta plats. Sluta klaga och ta plats om jag vill ha plats. Och sedan blir jag tillsagd att hålla käften när jag väl tar plats och säger vad jag tycker. #Dubbelmoral. Tänk om vi istället sa till pojkar och män att inte ta plats. Att ge av den platsen de har alldeles för mycket av. Tänk om vita gav av sin plats, backade undan några steg. Tänk om mörkhyade fick lika många Grammys och Oscars som vita. Tänk om klädkedjor gjorde kläder i större storlekar. På riktigt - inte några plagg undanskuffade i en speciell hörna av affären.
 
 
Tänk om alla priviligerade istället för att ta plats på andras bekostnad eller säga åt förtryckta och minoriteter att ta plats för att sedan säga åt dem att vara tysta därför att det de säger inte passar normen tänkte så: "Nu håller jag käften och backar för nu är det andras tur att göra sin röst hörd. Det spelar ingen roll vad jag tycker om saken - det handlar inte om mig just nu."  Det betyder inte att du som vit, cis, hetero, kristen, normalviktig, man m.m. inte har problem också. Det betyder att du kan låta de som inte har dina privilegier få prata utan att du avbryter och börjar prata om dina problem. Att du tar deras problem på allvar.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Picknick: Utflykter & inflykter

2017-02-20 @ 15:58:00
 
 
 
 
Ni vet känslan när en verkligen vill ha en sak. En sparar och längtar och bara vet att en inte kommer att bli besviken när en väl får den där saken. Att allt varit värt det, liksom. Så känner jag inför Pia och Dennis Kammeborns bok Picknick: Utflykter & inflykter.
 
 
När jag fick pengar av min farmor i julklapp visste jag direkt att jag skulle köpa den boken. Jag visste också att jag inte skulle bli besviken - och det blev jag inte heller. Boken är precis lika underbar som Pias blogg: kammebornia.se. Lika vackra bilder och texter i boken som på bloggen.
 
 
Boken handlar om utflykter och inflykter. Flykter från verkligheten och hur en kan göra för att skapa just den stämningen en själv vill ha på sin flykt från det som kallas för verkligt. Vilken utrustning som behövs och förslag på aktiviteter och mat. Det är inte veganska recept, men jag har blivit ganska bra på att göra om det mesta till veganskt.
 
 
Om ni som jag inte kan få nog av Kammebornia och deras filosofi och liv så kan ni, förutom bloggen, följa Pia på instagram @kammebornia och Pias man Dennis som står för de vackra illustrationerna i boken och för övrigt skriver texter och fotar underbart vackert han också @kingofkammebornia.
 
 
 
 
 

Alla hjärtans dag och positivt tänkande

2017-02-14 @ 21:08:00
 
I dag är det alla hjärtans dag. En dag jag gillar. En dag för alla hjärtan som finns i världen. Alla levande varelser. Hjärtan symboliserar också kärlek. Kärlek behövs överallt i världen och en dag speciellt tillägnad kärlek är ju alldeles fantastiskt. Som en liten påminnelse om att älska varandra och världen vi lever i. Sen så funderar jag också på vad som är kärlek. Hur det kan visas på olika sätt. Läser lite då och då på olika ställen på internet att en bara får skriva på de ställena om en skriver respektfullt och med kärlek som grund. Men det betyder oftast att en inte får ifrågasätta någon annan, och det har jag problem med. Känns som censur och det gillar jag inte alls. Om det med respekt och kärlek istället menas att en inte kommer med personliga påhopp eller nedvärderande och kränkande ord tycker jag bättre om det. Men företeelser och handlingar måste få ifrågasättas. Det måste vara okej att säga ifrån, även om det låter hårt.
 
  
Det får mig också att tänka på det där med positivitet. Hur det också kan tolkas på olika sätt. Att tänka positivt. Brukar kolla på Svts nya program Idévärlden och i andra avsnittet la filosofen Ida Hallgren fram sin teori om att det är negativt tänkande som gör världen till en bättre plats. Att människor ifrågasätter. Säger nej till det de tycker är fel. Jag kan inte annat än att hålla med. Hur skulle det se ut om alla blint följde det som kallas för normalt? Såg det som bra och rätt och riktigt. Inget skulle förändras. Det som är dåligt skulle fortsätta vara dåligt. De som lider av dagens samhälle skulle fortsätta lida. Det diskuterades också i programmet, som ett motargument, att istället för att säga nej till saker så borde människor fokusera på att säga ja. Men då svarade Ida så bra att för att kunna säga ja till något betyder det att en först säger nej till något annat. Att alla ja föds ur ett nej. Jag hade till exempel aldrig sagt ja till en jämställd värld om jag inte först sagt nej till patriarkatet. Om jag inte hade blivit upprörd över kvinnoförtryck och arga män, om jag såg patriarkatet som något positivt, så skulle jag alltså se våldtäkter och orättvisa löner som något bra och inte säga ifrån och kämpa på mitt sätt för ett jämställt samhälle. Om jag inte sagt nej till plågandet och dödandet av djur så hade jag inte sagt ja till veganism och på så vis fortfarande köpt kött och mjölk och ägg och honung och bidragit till att miljarder djur lider och dödas varje år. Om jag hade sett köttätandet som något positivt, en Bullerby-idyll, så hade jag inte slutat äta kött.
 
 
Därför kan jag bli så arg på att det inte är tillåtet på vissa ställen att säga ifrån. Inte tillåtet att vara en sådan där arg feminist eller arg vegan. Jag tänker ju att fler måste börja säga nej till det som är dåligt, så att andra hör och kan börja säga nej de också. Fler måste bli upprörda över det som är hemskt, så att andra förstår att de också kan vara upprörda över det. Bara för att något är bra enligt samhällets normer, så betyder inte det att det är bra ur ett moraliskt synsätt.
 
 
Men vi måste säga ja också tycker jag. Inte bara nej. Och om en därför med positivt tänkande istället menar att en säger nej till orättvisor och börjar tänka ut lösningar, hittar sitt ja, då tycker jag att alla borde tänka positivt. Det går inte bara att klaga och inte göra något åt saken. Det har jag väldigt svårt för. Säg ifrån när något är orättvist - men försök också göra något åt det. Det du orkar och kan. Säg nej till något för att säga ja till någonting annat. Tänk negativt för att kunna tänka positivt.
 
 
Ibland går det inte att ta sig ur en dålig situation eller göra något åt orättvisor och då tänker jag att positivt tänkande också kan tolkas som att försöka tänka på något annat. Något bättre. Inte att ignorera det som är dåligt och orättvist, men att tänka på det som är bra för att göra det lättare för sig själv. Och det ser jag heller inget fel med. Vi behöver alla tänka på utopiska ställen och händelser för att överleva ibland. Huvudsaken är väl att en inte skadar någon annan. Jag tycker inte det är fel att leva i en Bullerby-idyll - bara en inte utnyttjar och dödar djur för att nå den drömmen. Det är inte heller dåligt att köra bil och använda el - bara en gör det på hållbara sätt. Och så vidare.
 
 
Jag har tänkt om ganska mycket när det gäller både positivitet och kärlek de senaste månaderna. Vad det är och så. Jag tror jag har landat i att de båda är en inställning kring hur en vill att världen ska vara, snarare än en viss personlighet.
 
 
Är inte det kärlek? Att stå upp för andra. Kämpa på sitt sätt för att alla ska ha det så bra som möjligt.
 
 
Det var mina alla hjärtans dag-tankar i kväll. Hoppas ni har det bra där ni är och fokuserar på kärlek i dag. Kärlek som jag definerar som att må bra och vilja att andra ska göra det också. Det inkluderar även dig. Just du som läser det här. Du förtjänar kärlek. Att må bra.
 
 
Peace and love <3
 
 
 
 
 

Så som det ska vara

2017-02-13 @ 16:04:53
 
 
 
 
"Så som det ska vara" och "så har vi alltid gjort" kan vara bland de värsta uttrycken jag vet. I alla fall när de ska försvara ideologier och handlingar som skadar andra och förstör. Men när jag tittar ut genom fönstret och tittar på termometern nu drar jag faktiskt en lättnadens suck: "Ah, nu är det precis så som det ska vara." Snö, sol och minusgrader.
 
 
Jag föredrar sommaren. Inte behöva tänka på att ta på sig mössa, tröja och skor. Bara vara. Värmen och ljuset gör livet så mycket enklare på något vis. Men jag vill inte att jordens temperatur ska fortsätta stiga bara för att jag inte gillar kyla och snö. Det vore ju väldigt dumt av mig tycker jag. För så skulle det inte vara om moder jord mådde bra. Det ska vara snö och minusgrader här uppe på vintern. Inte om några tusen år då klimatet helt på egen hand har höjt jordens temperatur, men just år 2017 skulle det egentligen vara kallare än det är nu.
 
 
Men i dag värmer solen i ansiktet och isen är tjock. Så tjock att det går att gå på den och åka skridskor och skidor och spark. Så som det ska vara i februari 2017.
 
 
 
 

En stark kvinna

2017-02-11 @ 16:44:00
 
Något jag tänker på mycket och som fortfarande får mig att må lite dåligt då och då är det här med att vara snäll ses som något dåligt. Eller svagt rättare sagt. Nu går det väl alltid att diskutera vad som är snällt. Hur en snäll person är. Men generellt sätt tycker jag att de flesta handlingar och känslor och beteenden som klassas som feminina ses som svaga och löjliga. Inte lika bra som maskulina sätt att vara på. Att mannen ses som normen. Som stark och det optimala sättet att vara på. Och kvinnan ses som svag.
 
 
Ett exempel på det är ju när det pratas om starka kvinnor. Då menas ofta de kvinnor som tjänar miljoner om året och har egna företag och som jobbar tolv timmar om dagen. Det är en stark kvinna. En sådan som gör som männen gör - tar plats och armbågar sig fram. Men kvinnan som också jobbar tolv timmar om dagen, fast inte som ägare till flera olika företag, utan som skurar toaletter och golv, hon ses inte som stark. För hon tjänar inte miljoner om året. Inte ens i närheten. Hon har knappt så det går runt. Men hon får ju skylla sig själv eftersom hon inte har skaffat sig en utbildning. Eller drömt tillräckligt stort och satsat nog mycket. För så heter det också, att kvinnor ska sluta ta på sig offerkoftan och satsa på det de drömmer om. "Det finns ingen eller inget som hindrar er." Som att det fungerar lika för alla människor i samhället. Som att alla har lika lång sträcka fram till samma mål eller samma ork att ta sig fram.
 
 
Och de kvinnorna som jobbar gratis: Mormor som bakar tårtor och passar barn och stickar tröjor och mamma som skurar toaletter, som viker tvätt och handlar och vabbar och lagar julmiddag till 20 pers helt ensam. De kvinnorna ses inte heller som starka. De får skylla sig själva som inte kan säga nej och som offrar sig för andra, som det heter. När blev snällhet lika med att offra sig? Varför ses det som svagt att ställa upp för andra och inte tvärtom? Varför ses det som starkt att fokusera på sig själv och utnyttja andra för att nå sina mål? Därför att det är så männen gör. Och jämställdhet går ofta ut på att kvinnan ska bli som mannen, när jag tycker det borde vara tvärtom. Att män blev mer som kvinnor. Världen behöver fler män som bakar tårtor och skurar toaletter. Som stannar hemma med sina sjuka barn och som jobbar inom hemtjänsten. Inte tvärtom. Vi behöver inte kvinnor som utnyttjar RUT-avdraget och som hatar feminism för de har minsann aldrig kännt sig diskriminerade. Vi behöver jämställdhet i hemmen där mannen och kvinnan delar på arbetet - inte att någon annan underbetald eller obetald kvinna tar hand om hem och barn åt dem. Vi behöver jämställdhet på arbetsmarknaden där kvinnodominerade yrken får odentliga löner och minskad arbetsbelastning - inte sluta satsa på de arbetena helt.
 
 
För det finns alltid tråkigheter som måste tas om hand om och det är nästan alltid en kvinna som får sätta sina drömmar åt sidan för andras skull och ta hand om de tråkigheterna. När vi alla kunde hjälpas åt istället. Då skulle det finnas tillräckligt med tid till både drömmar och måsten. För alla. Jag hoppas på ett sådant samhälle. Ett samhälle där de rika inte fortsätter att bli rikare och de fattiga ännu fattigare och mer utslitna än de redan är. Ett samhälle där hon som jobbar på äldreboendet tjänar lika mycket som han som jobbar på kontor. Till dess kommer jag satsa mer på mig själv än jag har förut. Jag vill återfå min styrka och skaffa mig en stabil inkomst. Jag har blivit riktigt duktig på att säga "nej, jag orkar inte/vill inte" och jag har faktiskt tröttnat på att vara den kvinnan som ställer upp hela tiden, även fast jag tycker det är en fin egenskap. Jag gick in i väggen som 25-åring genom att göra "ingenting" (Ja! Vet inte hur många gånger jag fått höra: "Men du gör ju ingenting, du kan ju inte vara utmattad"). Genom att alltid ställa upp och samtidigt jobba med hårda arbeten och försöka mig på att plugga då och då. Sådana där "onödiga" kvinnoarbeten som inte är så eftertraktade på arbetsmarknaden men som ändå någon måste göra.
 
 
De som inte tycker det låter så jobbigt kan ju prova att jobba inom hemtjänsten eller med lokalvård. De kan prova att lyfta 90-kilos män ur sängen och vara med vid dödsfall och springa om en tok genom staden för att hinna överallt. De kan prova att städa toaletter på en skola eller offentlig plats där majoriteten av urin och avföring ligger utanför toaletten och vänta några timmar och sedan göra om samma procedur på samma toalett därför att om en toalett inte står i någons hem är det tydligen fritt fram att göra vad fan som helst där. De kan också prova på att inte veta hur dagen kommer se ut. Om de kommer jobba eller inte. De kan prova på att jobba 14 dagar i sträck och dubbla skift och aldrig kunna planera någonting eftersom de inte har ett schema. De kan prova på att lägga mestadel av den fria tid de har på att laga mat och passa barn och fixa saker åt andra. Att ha kanske en eller två timmar till sig själva och deras egna intressen och att då vara så trötta att de inte orkar något annat än att se på tv. De kan prova på det och sedan säga att det inte krävs en stark person, både fysiskt och psykiskt, till att klara av det för inte mer än 100 kronor i timmen. Plus flera timmar obetalt arbete åt andra.
 
 
När jag tänker på starka kvinnor så tänker jag på de som tar sig fram på männens domäner och på de som bryter mark för andra kvinnor. Men jag tänker också på min äldre släktings mamma som hela sitt liv jobbade lika hårt som männen på åkern och samtidigt stod ensam för mat och städning och passandet av barn. Hur hon gick upp tidigare än männen för att förbereda och stöka och la sig sist av alla. Jag tänker på hon som är snart åttio år och aldrig fick en chans att bygga en egen karriär därför att det alltid fanns någon annan som behövde hjälp med att få ihop sitt livspussel. Hon som i dag inte får ut många kronor i pension och lider av framfall. Ett framfall hon har fått av att göra det som kallas för ingenting. För hon har tydligen också bara gått hemma hela livet. Jag tänker på de kvinnor som jobbar med att ta hand om äldre och sjuka och barn. De med värk i kroppen och utmattade psyken som inte har råd att göra något annat än att jobba vidare tills de till slut är så utslitna att de blir pensionerade i förtid. Jag tänker på de mammor som arbetar heltid och står för över 70% av hushållsarbetet, eller kanske drar hela lasset.
 
 
Det är starkt av kvinnor att ta sig ända fram till positioner i samhället som vanligen innehavs av män. En kvinna får kämpa mycket hårdare än en man för att bli tagen på allvar. Men det är inte bara hon som är stark. Det är också kvinnan som städar hennes hem och lagar hennes mat och passar hennes barn. För precis som män som jobbar mycket har inte kvinnor som jobbar lika mycket heller tid till sådant, och det är då mycket troligt att en annan kvinna får ta hand om det åt henne och hennes man. Och tjäna mindre än hälften så mycket som vad de gör. Den kvinnan är också stark. Jag tycker det är viktigt att inte glömma det och visa tacksamhet till de som faktiskt får samhället att gå runt och gör det möjligt för andra att nå sina drömmar.
 
 
 
 
 
  

Roligheter

2017-02-09 @ 14:37:00
 
Jag brukar ta skärmdumpar på roliga memes och citat och teckningar, sådana som får mig att skratta gott. Har dem på mobilen och går igenom dem de dagar jag behöver hjälp med att dra på smilgroparna. En del är väldigt spot-on med en allvarlig underton, en del är inside-jokes som kanske bara jag finner roliga. De flesta är rent ut sagt löjliga. Sådana där som jag nästan skäms över att jag gillar. Märker att jag har en böjelse för sarkasm. Men så är jag ju ett barn av 90-talet. Är det inte 90-talet som kallas för sarkasmens årtionde?
 
 
I alla fall. De här fick mig att skratta i dag. Kanske hittar du någon bland dem som får dig på bättre humör i fall du är på ett dåligt sådant!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sista bilden är från Lilla Berlin.
 

Jag hakar på

2017-02-01 @ 14:35:00
 
Alla pratar om Skam. Alla älskar Skam. Och jag hakar på. Jag. Älskar. Skam. Och jag måste skriva om det. Så till er som inte har sett serien än: Varning för spoilers.
 
 
Jag vet inte var jag ska börja. Serien har dragit upp så många känslor hos mig. Som att allt kommer tillbaka. Jag gillade den faktiskt inte först, helt enkelt därför att jag inte gillade min egen gymnasietid. Ville inte bli påmind. Men Skam innehåller också allt som jag minns med värme och glädje från tonårstiden. Systerskapet till exempel. Den gemensamhet en kände med tjejgänget. Om en hade problem så löste alla dem tillsammans. Vi gick både till skolsyster och på toa tillsammans. Vi vaxade varandras bikinilinjer och kollade efter mensfläckar på byxorna. Vi höll varandra om ryggen. En var aldrig ensam med sina problem. När någon skulle ha sex för första gången hjälpte vi till allihop med tips och råd, trots bristande kunskap från de flesta. Och när det hade hänt berättade vi allt för varandra. Varje liten detalj. Det var liksom hela gängets angelägenhet. Fattar inte var myten om att tjejer bara backstabbar och snackar skit kommer från. Jag har aldrig upplevt sådan kamratskap som jag gjorde under skoltiden. Visst fanns det tjejer som gjorde det till sitt life mission att trycka ner någon annan tjej, men mest minns jag vänskapen och gemenskapen. Och killar snackar också skit, så det så!
 
 
Jag älskar hur tjejerna i Skam tar hand om Vilde när hon har druckit för mycket på en fest. Hur de torkar upp hennes spyor och håller om henne. Hur de sedan följer med henne till skolsyster för att prata om abort. Jag älskar hur Noora hjälper Vilde ändra sina tankar kring mat och vikt, och hur Vilde gör samma sak för Noora senare. Och hur Noora skäller ut skithögen William på skolgården när han säger till Vilde att hon inte är nog snygg för honom. You go girl! En av de starkaste scenerna är dock när Noora berättar för tjejerna att hon tror hon blivit våldtagen. Hur de tillsammans går till vårdcentralen och är med henne inne på rummet när hon undersöks.
Det är den systerskapen jag minns med glädje från tonårstiden. Hur en kunde vara hur svag och bräcklig som helst, och det fanns alltid någon där som tog emot och lyssnade. Förstog. Försvarade. Sådan kontakt som en aldrig riktigt kunde få med vuxna.
 
 
Men det allra, allra bästa med Skam är säsong tre. Isaks säsong. Det är det vackraste jag har sett på tv och film på väldigt, väldigt länge. Jag blir tårögd bara jag tänker på den och jag ser om och spolar tillbaka och gråter och är lycklig på samma gång. Jag gråter när Isak berättar för Jonas att han är kär i en kille. Att se Jonas reaktion och Isaks lättnad. Jag gråter när kompisgänget hjälper Isak att ragga på Even och jag gråter när Even stannar hos Isak efter deras första natt ihop och lagar frukost åt honom. Isaks lycka den morgonen när han kallar Even för mannen i sitt liv. Jag gråter också när Isak berättar för sin pappa att han varit tillsammans med en kille. Hur han inte riktigt vill säga som det är. Trevar lite fram och tillbaka, men till slut bestämmer sig för att berätta att han hade en pojkvän men att det tagit slut. Hur pappan försöker sitt bästa med att trösta och förstå, men hur de inte riktigt kan mötas ändå.
 
 
Det är något jag tänker mycket på, hur jag vill att relationen med mitt framtida barn ska vara. Om jag nu får några barn. Jag vill liksom inte peta in dem i olika könsroller. Vara noga med att inte säga att killar gör si och ser ut så och gillar det och det och tjejer är istället på det här sättet. Förklara att en del föds med snopp och en del med snippa. En del blir kära i killar och en del i tjejer. Inget mer med det. Inte krångla till det och dela in det så tidigt genom att till exempel säga att tjejer föds med snippa och killar med snopp, när det faktiskt inte alls har någon betydelse. Inte heller har det någon betydelse vilken färg rummet och kläderna har, om håret är långt eller kort eller om en blir kär i tjejer eller killar. Oavsett om en har snopp eller snippa. Jag tror det lägger grunden för ett öppet tänkande kring sexualitet och könsroller. Och om den dagen kommer då mitt barn ska komma ut ur garderoben, då hoppas jag att det aldrig har funnits någon garderob att komma ut ur. Att samtalen mellan oss alltid varit öppna och alltid kretsat kring både killar och tjejer. Att om jag nu till exempel får ett barn med snippa tänker på att inte frågar saker som "Är det någon pojke i skolan du tycker är söt?" Utan i sådana fall: "Är det någon person i skolan du tycker är söt?". Nu tycker ju inte jag att barn ska behöva höra sådant över huvud taget och sexualiseras så tidigt. Barn är barn. Inte flickvänner och pojkvänner. Men det är ett annat ämne.
 
 
Ja... Nu kom jag bort lite från Skam, men Isaks säsong fick mig verkligen att tänka på det här extra mycket. Jag blir så rörd och glad av att se hur hans kompisar och resten av skolan reagerar. Det är liksom ingen big deal. Så som det ska vara. Det går framåt och det är så underbart att se. Jag blir också glad över att vi får se en samkönad kärlekshistoria på tv riktad till tonåringar. På samma sätt som jag tycker det är bra att Elsa ska bli kär i en tjej i den nya Frost-filmen. Om det nu inte bara är ett rykte. Jag hoppas vi får se fler och fler samkönade kärlekshistorier på tv och film, riktade till både barn och vuxna. Nu kan en ju ställa sig frågan varför det måste finnas kärlekshistorier med i barnfilmer när barn inte ens tänker i sådana banor. Mycket mer rimligt att sådana historier finns med i tonårsfilmer och serier, det är ju först då sådana känslor börjar komma. Men om det nu måste finnas romantiska kärlekshistorier i barnfilmer tycker jag att det ska finnas samkönade sådana också. Det borde finnas fler vuxenfilmer och serier med samkönad kärlek också för den delen tycker jag. För att inte tala om representation av transpersoner. De behöver verkligen få sin plats inom tv och film. Tror det skulle bidra till ett bredare genustänk och mer respekt och förståelse.
 
 
Skam är en av de bästa serierna jag sett, även fast jag egentligen inte vill minnas tonårstiden. Men det är nog nyttigt ändå. Om jag får barn vill jag ju kunna guida hen genom tonåren, och då gäller det att minnas hur det var och kändes.
 
 

Faktaresistens

2017-01-31 @ 12:02:00
 
Kollar ni någonting på Svt:s nya program Idévärlden? Den kom som på beställning tycker jag. Jag gillar att kolla på program och läsa om vetenskap och forskning, men som jag har skrivit förut tycker jag också att filosofi behövs. Att liksom gå utanför ramarna och se vilka idéer och teorier som dyker upp. Kanske till och med dra några slutsatser.
Idévärlden sänds på söndagar och varje vecka gästas programmet av en person som lägger fram en teori om ett visst ämne. Sedan får ytterligare två personer, som utgår från en annan synvinkel, diskutera med teoretikern. Mycket intressant! Tre avsnitt har sänts och hittills tycker jag att varje teori har varit intressant.
Nu i söndags gästade historikern Dick Harrison programmet. Han la fram sin teori om att det finns ett utbildningsförakt i Sverige. Bland annat att människor mer och mer vänder sig till internet för information och att det bidrar till att faktaresistens sprider sig i samhället. Clara Lidström skrev för övrigt en klockren krönika om faktaresistens i november. Den kan ni läsa här (klick). För det här inlägget ska egentligen inte alls handla om programmet Idévärlden utan om just faktaresistens och hittepå-fakta bland främlingsfientliga.
 
 
Människor tenderar att tro på tidningsrubriker och inlägg från privatpersoner i sociala medier utan att kolla upp källorna. Också tro på personliga anekdoter och ta individuella erfarenheter för fakta. Så som till exempel: "Jaaa, men min farmor rökte 20 cigaretter om dagen i femtio år och hon blev minsann 103! Så att röka kan inte vara så farligt." Eller "De män jag känner har aldrig tafsat eller våldagit någon eller diskriminerat kvinnor, därför finns det inte kvinnoförtryck i Sverige.". Som att dessa personlliga erfarenheterna på något vis speglar omvärlden. Men sanningen är ju den att det spelar ingen roll om din farmor rökte och blev 103 år - rökning orsakar ändå lungcancer. Det spelar heller ingen roll att du har haft den enorma turen att bara umgås med män som inte diskriminerar kvinnor - våldtäktskulturen och objektifiering av kvinnokroppen är ändå stora problem i samhället. Det spelar faktiskt inte så stor roll vad dina personliga erfarenheter är.
 
 
Det här med påhittad fakta är något som jag tycker främlingsfientliga personer på internet använder sig mycket av. De vill liksom att det ska finnas bevis för deras påståenden om att invandrare gör si och så och det är farligt därför att bla, bla, bla...Och om en kommer med motbevis så låter det mest "Jaaa, men jag behöver ingen statistik för att veta hur det ser ut i världen. Min farbrors kusins syssling blev nedslagen av en kille från Syrien. Vad säger du nu då?!?!?!". Jag säger att min farbrors kusins syssling blev nedslagen av en kille född i Sverige. Och många, många tusen med honom har blivit nedslagna av män som just är födda i Sverige. Nu har inte jag någon som helst aning om vem som är min farbrors kusins syssling eller om hen har blivit nedslagen någon gång, men ni förstår kanske vad jag menar? Om hen har blivit nedslagen är det mycket mer troligt att det var en man född i Sverige som slog ner henom.
 
 
Enligt Brå:s undersökning "Brottslighet bland personer födda i Sverige och utomlands" är människor födda utomlands men boende i Sverige mer ofta registrerade för brott än de födda i Sverige, men de flesta av dem är nordbor. Alltså födda i Danmark, Norge eller Finland. Så de som tycker att invandrande människor medför ökad brottslighet borde föra sitt drev mot våra nordiska grannar, men det gör de inte. Jag tycker de har en väldigt tydlig rasistisk agenda där det är personer med annan hudfärg, kultur eller religion som blir utpekade som förrövarna. Sen så kan en ju alltid diskutera varför utlandsfödda bosatta i Sverige tenderar att vara mer benägna att begå brott. Sociala förhållanden och så. Jag tror också att utlandsfödda blir hårdare dömda än svenskfödda. Varför skulle rättssystemet vara fritt från rasism när inte samhället är det? Och vi får inte glömma det mest uppenbara och statistiskt bevisade: Det är män som begår brott. Inte muslimer eller kristna eller romer eller svenskar. Män. Letar du efter en gemensam nämnare så har du den där. Jag vill också understryka att bara för att utlandsfödda bosatta i Sverige tenderar att registreras för fler brott per person så betyder inte det att de flesta brott begås av utlandsfödda. De flesta brottslingar i Sverige är födda här, därför är det mycket mer troligt att en person i Sverige blir utsatt för ett brott där gärningsmannen är född i just Sverige.
 
 
 
 
 
 
Just gonna leave this here...
 
 

Säsong 3

2017-01-26 @ 21:36:00
 
 
 
 
En av mina favoritserier är F.R.I.E.N.D.S. Som så många andra. När jag var tjugo år flyttade jag hemifrån. Till en alldeles egen lägenhet. En tvåa. För min första lön efter flytten köpte jag en box med alla Friends-säsonger.
 
 
Jag och min kompis brukade fantisera om att vi skulle bo som dem. I en varsin lägenhet mittemot varandra. Ha nycklar till båda lägenheterna. Laga mat tillsammans. Bada bubbelbad. Prata om killar och alla våra problem. Alltså tänk vad mycket energi en la ner på att tänka på vad killar tyckte och tänkte om en. Om en betedde sig "rätt". Försökte läsa alla tecken. Känns så skönt att män inte har lika stor mental makt över mig längre. Orka bry sig, alltså!
 
 
 
 
 
 
Det blev inte så som vi fantiserade om. Vi båda flyttade ihop tidigt med våra pojkvänner. Vi utbrast självklart: "I have to live with a boooy" precis som Monica gör när hon ska flytta ihop med Chandler och inte längre får bo med Rachel. Men den sommaren när jag bodde helt själv för första gången i mitt liv hade jag och min vän vår Friends-period. Hon hjälpte mig köpa en tvättmaskin som vi kämpade med i trappen, precis som Ross, Rachel och Chandler gör med Ross nya soffa. Pivot! Vi kröp ihop i mitt lilla badkar som vi hällde badsalt i. Inte för mycket dock, som Chandler gör när han för första gången i sitt liv häller upp ett bad. Vi lagade mat ihop (Eller... I ärlighetens namn är det min vän som är duktig på att laga mat) och pratade killproblem och sov i min nyinköpta dubbelsäng. Det var första gången i mitt liv jag ägde en dubbelsäng, och jag hade den alldeles för mig själv. Förutom när min vän sov hos mig och vi levde singelliv i storstan. Lekte Friends.
 
 
När jag var tonåring tyckte jag att karraktärerna i Friends var så vuxna, så långt fram i livet. Levde det där vuxenlivet som jag längtade efter. Men nu när jag tänker efter är jag lika gammal som de var de första säsongerna. Tror de är runt tjugofem allihop i första säsongen. Nu är jag tjugosju, vilket innebär att jag är inne på min tredje Friends-säsong. Om en nu kan räkna livet mellan tjugofem och trettiofem i Friends-säsonger. Men det kan en väl? Varför inte?
 
 
 
 
 
 
 
Jag är Phoebe, btw. Min vän är en solklar Monica. Jag tycker jag har lite Ross i mig också, men det kanske är för att han är min favorit.
 
 
Sommaren 2010, min Friends-sommar, är den bästa i mitt liv. Hittills. Är spänd på vad de kommande åtta säsongerna innan trettiofem har att bjuda på!
 
 
 

Målen 2017

2017-01-26 @ 15:58:22
 
2017 - nu kör vi!
 
 
Här (klick) kan ni läsa om målen jag hade för 2016. Gått väldigt bra med dem. Även fast jag inte har tänkt på dem alls. Glömde bort dem nästan direkt. Men jag har ändå rört mig mot dem allihop. Tar det som ett tecken på att jag lyssnade på mitt inre när jag skrev dem. Vad jag ville - inte vad jag tyckte att jag borde göra. Så jag har omedvetet rört mig mot dem ändå.
 
 
Här kommer mina mål för 2017.
 
 
 
Vara mer närvarande:
Bland annat genom att "banta" från internet och tv, främst från sociala medier. Mellan augusti till slutet av december skrev jag upp varje dag hur många timmar jag suttit framför datorn och tv:n och mobilen. Skrämmande siffror. Tycker jag. Därför vill jobba på att vara mer närvarande. I nuet. Vara i naturen. Yoga. Meditera. Ändå tycker inte jag att jag sitter så ofta framför tv och dator. "Bara" när jag äter lunch och nån timme på kvällen. Om jag inte till exempel bloggar eller letar information. Det gör jag lite när som helst på dagen. Det som skrämde mig mest är hur ofta jag tar upp mobilen och kollar. Nästan så det var omöjligt att hålla koll på hur länge jag kollat i mobilen under dagen. Den åker ju upp konstant. Så fort en har "tråkigt". Det var i alla fall en riktig ögonöppnare som jag tar med mig in i det nya året.
 
 
Organisera och rensa:
Det här har jag hållit på med hela hösten. Sakta krymper högarna med diverse saker och papper i. Också lådor och skåp och garderober får sig en genomgång. När jag har gjort klart denna storrensning tänkte jag att jag ska ha en mindre rensning varje höst. Det är oftast då jag får som störst lust att slänga och donera och sortera. På våren brukar jag få städmani istället. Vill röra mig mot en mer minimalistisk livsstil. Ha bara det jag behöver. Fast inte bara. Har många materiella saker som jag är fäst vid. Som har en historia. Både mina egna historier och andras. Äldre släktingar till exempel. De vill jag inte göra mig av med. Sen kan inte jag leva med vit och sparskrapad inredning. Måste ha färgklickar och stilleben lite här och var. Just nu tycker jag det är för mycket. För rörigt. Men jag tänker att om vi får ett större boende någon gång så sprids sakerna ju ut mer. Men allt har inte en plats, varken i lägenheten eller i mitt hjärta. Och då ryker det. Mår så mycket bättre när det är "ordning och reda" runt mig. Kan tänka mycket klarare. Inte så mycket materiella ting som tynger ner mig. Så jag fortsätter min rensning även detta år.
 
Jag håller också på att rensa och organisera bland bilder och mail. Så mycket bilder jag har tagit genom åren. Alla kan inte sparas. Jag vill inte ens minnas allt. Bara det som är viktigt eller får mig att må bra.
 
 
 
Föra in färg i mitt liv:
Se vad det gör med humöret. Jag tenderar att dras mot mörkt, både i inredning och kläder. Men jag blir så mycket gladare av färg. I alla fall färger jag tycker om. I vackra kombinationer.
 
 
 
Behandla mig själv så som jag behandlar de jag älskar:
Varför är vi ofta mycket snällare mot vänner och familj än vi är mot oss själva? Är inte vi själva våra vänner? Jag är min egen vän. Kanske bästa vän till och med. Men jag har inte behandlat mig så. Jag låter Jennifer köra på, även fast hon är helt slut. Jag matar henne med sådant som jag vet är onyttigt. Jag säger till henne att hon måste tänka på andras behov och välmående innan hon tänker på sig själv. Varför gör jag så? Så skulle jag aldrig behandla någon jag älskar. Och jag älskar ju mig själv. Min enda sanna och trogna livskamrat. Till en vän skulle jag säga att hen ska göra det hjärtat säger. Inte ta på sig för mycket ansvar eller ta någon skit från någon. Dags att börja säga det till mig själv mer.
 
 
 
 
 
 
 
Min dagbok för 2017. Älskar den turkosa färgen! Men i verkligheten är den mer blå än vad den ser ut på bilden.
 
 

En stark dröm

2017-01-24 @ 14:01:43
 
I torsdags åt jag ost. Ko-ost. Ost gjord på den stulna mjölken från en mamma som inte får mata sitt barn. Jag åt ute och som vanligt krånglade det massa och jag ville inte vara "besvärlig" en tredje gång, så jag åt osten som var fastsmält på burgaren. Tänkte att jag samtidigt kunde se hur jag tyckte det smakade. Se hur mina smaklökar förändrats. Smakade lite fetaost för någon månad sen - och jag gillade det inte alls. Inte heller gillade jag den här osten. Kan inte förklara hur det smakar. Så sött och mögligt på något vis. Främst sött.
 
 
Den natten drömde jag att jag var en ko. Eller, att jag levde som en. Fast mer människoanpassat eller vad jag ska säga. Jag bodde i ett litet rum, inte större än ett badrum. Tre väggar var av betong och gick ända upp till taket. Inga fönster. Den fjärde väggen var ett galler. Utanför gallret var det mer betong. Jag kunde höra andra människor som förmodligen bodde i liknande rum som jag. Vi pratade, men kunde inte se varandra. I mitt rum hade jag en säng och ena väggen var täckt av bokhyllor fulla med böcker. Jag låg och läste om dagarna. Kände mig ganska nöjd med det. Visste inget annat. Ibland fick vi allihop komma ut i ett stort gemensamt rum där det fanns en tv. Vi fick också göra gympa och andra former av träning. Och vi tyckte det var jättekul. Ibland hade människorna som höll oss fångade med sig andra människor och tillsammans gick de och kollade på oss. "Den här gillar att läsa, så vi har fylt hennes rum med böcker." sa en av de som höll mig fången och pekade på mig. Det var han som oftast gav oss mat. "Det är viktigt att människor får regelbunden motion, i det här rummet får de röra på sig och träffas. Det är lag på det i Sverige. De är flockdjur nämligen och blir deprimerade av att vara ensamma. Visst är de fina? Jag älskar dem och vill att de ska ha det så bra som möjligt." hörde jag mannen säga.
 
 
När jag hade bott ensam i mitt rum ett tag fick jag sällskap. Det var Mats. Jag blev så lycklig. Allt blev mycket lättare. Vi sov tillsammans och läste för varandra om dagarna. Men Mats fick ingen dator, fastän att spela spel är hans största intresse. Men det var för dyrt sa de. Så han fick några sällskapsspel istället. Vi var lyckliga, men ändå inte. Är det så här livet ska vara? Finns det inget mer? Vi började i smyg planera att rymma med de andra fångarna. Men vi behövde aldrig verkställa vår plan. De som höll oss fångade sa till oss att vi varit så duktiga och gett dem allt de ville ha och behövde, och som belöning skulle vi bli frisläppta. På våra födelsedagar. Månaderna gick och vi blev färre och färre fångar. När vi fick träffas i det stora rummet sa vi alltid hej då till den som stod näst på tur att bli frisläppt, den som skulle fylla år. Vi var så glada. Men jag hade hela tiden en konstig känsla i kroppen. Att något inte stämde. Jag och Mats var de enda som fyllde år i december och till slut var det bara vi kvar. När den nittonde kom, Mats födelsedag, var jag så glad för hans skull. Men samtidigt ledsen att jag skulle bli ensam kvar. Också orolig, för jag kände på mig att vi aldrig skulle ses igen. Men Mats tröstade mig och sa att det bara var elva dagar jag behövde vara ensam. Sen skulle vi ses igen. Han skulle vänta på mig på utsidan.
 
 
Det var så tyst. På julafton fick jag en julduk och ett värmeljus genom gallret. "Jag vet ju att du gillar att pynta, lilla Jennifer. Åh, vad tomt det kommer bli utan dig. Du är den sista.". Det var inte han som brukade ge mig mat som sa det, utan en av de andra som också kom dit ibland och sa hur mycket de älskade oss fångar. Att de ville att vi skulle ha det så bra som möjligt. Den trettionde december kom, min födelsedag. Jag fick ögonbindel och blev förd ut ur byggnaden. Jag sattes i en kärra och en snöskoter drog iväg med mig långt, långt bort. När jag blev avsläppt sa en röst till mig: "Stå här och räkna till hundra. När du gjort det kan du ta av dig ögonbindeln." Sen hörde jag hur snöskotern åkte iväg. Jag räknade tll hundra och tog av mig bindeln. Jag stog mitt i en skog. Jag visste det eftersom jag sett skog och träd på bilder i mina böcker. Jag visste också att det fanns farliga djur i skogen som började jaga när det blev mörkt. Och det höll på att bli mörkt. Klockan var tolv på dagen ungefär när vi åkte från byggnaden och jag hade läst att solen går ner runt klockan tre på min födelsedag. Och när solen går ner blir det mörkt. De fångar som fyllde år på sommaren hade haft tid på sig att ta sig därifrån innan det blev mörkt. "Åh, varför måste jag fylla år mitt i den mörkaste vintern?" tänkte jag argt för mig själv. Jag hade inget val. Jag visste att jag var tvungen att söka skydd innan det blev mörkt. Så jag följde skoterspåren i snön tillbaka. Tillbaka till fångenskap. Jag var född i fångenskap och skulle dö där också. "Ja, ja, jag fick i alla fall se riktiga träd. Och snö. Och solen." Sen började jag bli orolig. Kommer jag få komma tillbaka? Jag har ju uppenbarligen slutat ge de som höll mig fången det de vill ha. Får jag då komma tillbaka till mitt rum och mina böcker, eller är jag också för dyr nu? Älskar de mig verkligen och vill att jag ska ha det bra, eller älskar de mig bara när de tjänar på mig? Ingen av de andra kom tillbaka. Eller gjorde de? Och vart hamnade de då i sådana fall? Mats! Åh, Mats! Var är han? Han kan inte heller haft många timmar på sig innan solen gick ner, han fyller ju också år i december. Antingen så stannade han i skogen. "Då är han förmodligen död." tänkte jag. Eller så gick han tillbaka. "Då är han garanterat död.".
 
 
Sen hann jag inte tänka eller drömma mer. Jag vaknade av att jag grät. Jag har sådana drömmar ibland. Starka. Som vill säga mig något. Den här sa mig verkligen något.
 
 
Jag fick aldrig klart för mig vad det var vi fångar "gav" de som höll oss instängda. Drömmen fokuserade mer på känslan av att vara fången hela sitt liv. Att aldrig tillhöra sig själv och endast sig själv. Inte veta något annat och vara ganska nöjd med det. Men ändå inte vara lycklig. Snarare apatisk. Lycklig ett fåtal stunder. Vid socialt umgänge eller utomhusvistelse till exempel. Jag tänker på alla de djur som lever så. De som "ger" oss människor mjölk, ägg, honung och ull. De skuttande korna som blir så glada när de får komma ut på vårbete efter flera månader av instängdhet. På de suggor som får lite halm på betonggolvet att föda sina ungar i, för det är deras rättighet. På de får som måste rakas därför att vi människor avlat fram onaturligt mycket ull på dem. På de hönor som bor trångt på ett betonggolv men kallas för frigående eftersom de inte är instängda i burar. Jag tänker på de djur som lyckas rymma men inte klarar sig själva i det fria. Född i fångenskap, död i fångenskap.
 
 
Jag tänker också på de människor som påstår sig älska dessa djur. Som hävdar att de ser till att de har det så bra som möjligt. Vilket skämt. Bonden älskar inte kon om inte kon producerar mjölk. När hon slutar göra det kostar hon för mycket pengar och dödas. Det kostar också för mycket att ge kon det som är hennes optimala föda - gräs och hö. Det är mycket billigare att ge henne importerad soja. Men det förstör hennes lever. Det är också för dyrt att låta henna ha kvar sin kalv. Han får vara max tre dagar hos henne. Sen tas han bort och hon råmar efter honom tills hon tappar rösten. Det är också för dyrt att bara låta henne vara. Inte inseminera henne. Inte ta hennes kalv. Inte dricka hennes mjölk. Hon får aldrig leva för sin egen skull.  Är det verkligen kärlek?
 
 
Det är inte synd om bönderna som kämpar och sliter. De sliter alldeles säkert. Men inte för kornas skull, utan för vad korna kan "ge". De det är synd om är korna. Och alla andra domesticerade djur som lever i fångenskap, men inte klarar sig i det fria. Som är dömda att "ge" människan saker för att överleva. Och det är vårat fel. Vi har avlat dem så. Vi har gjort dem beroende av oss. Och det är inte rätt tycker jag.
 
 
Det är skönt att mitt undermedvetna påminner mig ibland, så jag inte ramlar in i det tänket jag hade förut. Innan jag började ifrågasätta det här.
 
 
 
 

Julens frid och budskap

2017-01-13 @ 15:01:00
 
 
 
 
 
I dag är det tjugondedag jul. Eller tjugonda' Knut som det brukar kallas. Tjugo dagar sedan julafton och sista dagen på julen. Fast det gör en väl lite som en vill tycker jag. Själv känner jag mig redo. Efter trettonhelgen brukar jag tycka det är svårt att känna julstämning, även fast jag vill stanna i julen så länge som möjligt. Men nu har vardagen börjat igen och jag är redo att säga hej då till julen. För denna gång. Så att julduken och ljusstakarna fortfarande ska få mig att känna julkänsla kommande år. Är rädd att känslan försvinner om jag låter sakerna stå framme för länge. Som att magin går ur dem.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag behöver jul. Tiden innan julafton känns så stressig, men på julaftonskvällen är det som att ett lugn sänker sig över samhället. Alla slapnar av. Det behövs inte stressas med mat och klappar och pynt längre. Nu kan vi njuta av allt vårt hårda slit. Julen för mig är skogspromenader. Läsa böcker och se på film. Det är att verkligen ta igen sig från året som gått. Och det har jag gjort också. Det har varit så skönt. Jag har tagit en paus från det mesta. Internet bland annat. Och det är något jag känner att jag vill fortsätta med. Inte sluta med, men dra ner på mina timmar framför datorn. Och tv:n. Och mobilen. Den värsta tidsboven av dem alla. Börja uppskatta vad som finns runt mig mer. Vara lite mer selektiv med mina intryck.
 
 
 
 
 
 
 
 
Läste så fint på en av mina favoritbloggar om vad trettondagen egentligen handlar om. En tolkning som jag tycker är underbar. Om att komma hem. Hitta sitt hem. Vare sig det är en fysisk plats eller något inom en själv. Det är ju faktiskt inte förrän på trettondagen som de vise männen kommer fram till Jesubarnet. Och hittar hem. En frid. De följde stjärnan som ledde dem hem. Så som vi alla skulle må bra av att göra - följa vår egen stjärna, hem till det som är bra för oss. Har aldrig tänkt på det så förut. Tror att jag hädanefter kommer uppmärksamma trettondagen lite mer. Och fortsätta hänga en stjärna i fönstret. Så att de vise männen hittar fram till Jesus och alla vi andra också får komma hem. Till det som känns bra och rätt för oss.
 
 
 
 
Alla bilder är tagna hos mina föräldrar förra året. Tycker mamma är så bra på att julpynta. Så där diskret och ändå supermysigt på samma gång. Hon är bra på att pynta i övrigt också för den delen.
 
 

Min profilbild

Hej! Jennifer heter jag och är 27 år. Det här är platsen där jag skriver av mig mina tankar och uttrycker mig kreativt genom fotografering. Jag hyser en stor kärlek till naturen och allt som hör den till och försöker så mycket jag kan att vistas i den. Lite utav en utmaning när man bor mitt i Värmlands största stad. Med denna kärlek följer även ett intresse för ekologisk livsstil och en vilja att leva med naturen så mycket det går, inte mot den. Så välkommen till denna ekologiska dagbok/fotoalbum. Hoppas du ska trivas!

RSS 2.0