Hatisk atmosfär i en kärleksfull miljö

 
Har märkt att en av mina favoritkomiker, Sissela Benn, har fått ta mycket kritik (Fel ord. Helt fel ord. Hat är mer korrekt) för sin rollkaraktär Filippa Bark som just nu underhåller svenska folket i melodifestivalen. Varför förstår jag inte, jag tycker hon är helt underbar! Jag vet att folk har olika åsikter om vad som är humor, men generellt verkar igenkänning och överraskning vara det som får folk att dra på smilgroparna. Det är så himla onödigt att slänga ur sig otrevliga kommentarer på sociala medier bara för att man inte kan känna igen sig i en obekväm men samtidigt kaxig 14-årig tjej. Som är det Filippa Bark är. Jag känner igen mig själv i den åldern och skrattar gott åt hennes osäkra och snubblande sätt. Men, som sagt, det är klart att alla inte kan känna igen sig i just den rollen. På samma sätt som alla inte kan känna igen sig i Björn Gustafssons Wow-spelande karaktär eller hans osäkra men ändå kaxiga uppträdande i melodifestivalen 2008. Varför skrattar då de flesta av oss ändå åt honom när vi inte kan känna igen oss i hans situation och inte åt Sissela Benn? Jag gillar att analysera och ifrågasätta och jag har kommit fram till två saker:
 
1. Han är (jepp, I'm going there) ... MAN! . Vi matas dagligen med manliga komiker och "manlig" humor. Även fast kvinnor får mer och mer utrymme på den komiska scenen är vi uppvuxna med den "manliga" komiken som mall för vad som är roligt. Det är liksom det som definierar ett patriarkat; ett samhälle skapat efter mannens mall för vad som är accepterat och inte accepterat. Det känns som att när en kvinna ska vara rolig måste hon vara jävligt rolig, annars är det bara "pinsamt" och "löjligt". En av mina absoluta favoriter som har fått mig att vika mig av skratt genom åren, Eva Rydberg, sa nyss att Jan Malmsjö kom fram till henne på sextiotalet, kysste hennes hand och utbrast: "Äntligen en rolig kvinna!"... Det fanns alltså inga roliga kvinnor innan 1960-talet. Kvinnors hjärnor utvecklas, som bekant, långsammare än männens och just humorcentrat var helt överväxt av tvättcentrat och således outvecklat hos kvinnor fram tills 60-talet då tvättmaskinen kom och gjorde att vi kvinnor kunde lägga mindre tid på tvätt och istället utveckla vår komiska sida. *Stycke taget ur ironiska-encyklopedin*  Det finns måååånga roliga kvinnor som aldrig får chansen att visa vad de går för och när de väl gör det blir de motarbetade och sågade ner till knäskålarna. Det är inte lätt att simma mot strömmen.
 
2. Vi känner visst igen oss. I nästan alla situationer finns det någon form av igenkänning. Kanske är det dialekt eller utseende eller personlighet. Vi är inte så himla olika, vi människor på denna jord, och om vi bara öppnar våra vyer lite finns det mycket att känna igen sig hos nästan alla vi möter. Vi är uppvuxna med att känna igen oss i Björn Gustafsson, vad han än visar, men vi är inte uppvuxna med att känna igen oss i Sissela Benn. Vad hon än visar. Ändå är deras komik väldigt liknande varandra. Enligt mig är de svinroliga båda två!  På samma sätt är vi uppvuxna med att se *insert valfri manlig komiker*s orakade armhålor i tv-rutan, men inte Nour el Refais, och *insert valfri manlig komiker*s raka, snabba humor, men inte Clara Henrys. Ergo = det blir rubriker. Annorlunda är svenskens trigger nummer ett.
 
 
Jag har gillat melodifestivalen ända sedan jag som nioåring såg Charlotte Perrelli (Nilsson hette hon då) vinna hela Eurovision Song Contest. Jag älskar att så många länder får visa upp sig själva och det sångnummer varje land vill ska representera just dem. Melodifestivalen är en sprakande, underhållande fest i låtar från olika genrers och jag tycker det är synd att hat och hån ska få utrymme i denna fest.
 
I kväll kommer jag sitta bänkad och kolla på alla bidrag och njuta av Sissela Benns paus-underhållning. Hon kommer vara fantastisk som vanligt!
 
Här kommer tre favoritklipp med Filippa Bark som jag har kollat på många gånger och som får mig att skratta högt varje gång! Alla klipp är från 2007 då hon var ett återkommande humorinslag i talk showen Robins. Eftersom jag inte kan få html-mode att fungera på Mats platta (därifrån jag bloggar) gör jag så att jag länkar till Youtube-klippen tills jag kan komma åt en annan dator.
 
Filippa Bark pratar sex: https://www.youtube.com/watch?v=ybeIj-FRa7U
 
Filippa Bark ger raggningstips: https://www.youtube.com/watch?v=YKpYLJhob_Q
 
Filippa Bark håller en föreläsning om påsken: https://www.youtube.com/watch?v=QuESGRMo7rE
 
 
Och så avslutar jag med att halv-citera Christer Björkman: Back off alla haters! Om ni enbart kollar på melodifestivalen för att håna kan ni åtminstone göra det tyst för er själva och låta oss som faktiskt gillar den kolla ostört!
 
Melodifestivalen är en kul fest för hela Sverige och hat har ingen plats där <3
 

Gina Dirawi <3

 
Gina Dirawi
 
 
"The Big Bang Theory-stjärnan Caley Cuoco sa i en intervju att hon inte vill kalla sig feminist för att hon aldrig upplevt diskriminering. Jaaaaa... Lite som att säga att jag är inte för fred för att jag aldrig upplevt krig."
 
Spot on!
 
 
 

Negativa energier

 
 
Min dator krånglar. Likaså min mobil. Det är en sådan period. En period då jag egentligen borde hålla mig borta från allt och alla, och det försöker jag göra också. Jag tappar och spiller och slår mig gul och blå. På sådana konstiga sätt. Det är som att hörn på möbler och vassa saker söker upp mig och föremål flyger ur min hand hur hårt jag än håller i dem. Jag måste röra mig väldigt försiktigt, ibland måste jag gå som om jag gick på spikar för att inte skada mig eller ha sönder något. Min dators skärm blir blå stup i kvarten och min mobil går inte att ladda, utan någon riktig förklaring. Jag har alltid trott att det är någon som vill mig illa när det blir så här. Kanske någon där uppe som tycker att jag beter mig på ett dåligt sätt och liksom försöker visa att jag måste ändra mitt sätt. Men ett medium sa till mig för några år sedan att det är jag som vill mig själv illa. Det är jag som försöker visa mig själv att jag måste ändra någonting i mitt liv.
 
Jag och Mats hade nyss flyttat in i vår nya, fina lägenhet när det började hända konstiga saker på kvällarna och nätterna. Tv-boxen kunde helt plötsligt slås av och lysa 00:00 i flera minuter innan den blev som vanligt igen. Det hände nästan alltid mellan åtta och nio på kvällen. Det kom hit en kille som kollade på boxen, men han kunde inte hitta något fel på den, så vi fick ingen ny. Vi hade min gamla radio/cd-spelare ståendes i köksfönstret och den slogs på nästan varje natt. Någon satte på själva cd-spelaren i den, men jag hade ingen skiva i så det lät ingenting. Men jag behöver ofta gå på toaletten runt två-tre på natten och då såg jag att den var påslagen. Jag försökte kolla om jag kommit åt någon timer men jag hittade inget och efter några nätter gav det sig. Det läskigaste som hände under den här perioden hände en kväll när vi precis höll på att somna. I ungefär två sekunder spelade det jättehög musik från vardagsrummet, sen gav det sig tvärt. Mats och jag kollade skräckslagna på varandra och ingen av oss vågade gå ut och kolla vad det var. Tillslut samlade vi mod och gick ut i vardagsrummet. Min bärbara dator, som var avstängd och igenslagen, hade satts på och lös. Fortfarande igenslagen. Var musiken kom från har jag ingen aning om. Varken Spotify eller Windows Media Player var igång, men det måste ha kommit från datorn. Den här händelsen hade till och med Mats svårt att förklara. Han försöker alltid hitta en logisk förklaring till allt som händer. Jag också för den delen, men jag vet att det inte alltid finns en vetenskaplig förklaring och det är okej för mig. Jag tror ju på det övernaturliga.
 
Vi trodde ett tag att det var något fel på elektriciteten i lägenheten, men allting gav sig efter några veckor. När jag under hösten gick till ett medium, av helt andra orsaker, tänkte jag att jag ändå skulle fråga om det hade spökat hos oss. Det var då det kom som en chock; det var jag som spökade. Jag sände ut negativa energier som påverkade elektroniken. Det får man väl tro vad man vill om, men för mig var det som om någon tände en lampa över mitt huvud. Självklart är det så! Att jag aldrig har tänkte på det förut. Jag känner ju själv av den där negativa vibben i min kropp ibland. Den där vibben som gör att djur och spädbarn blir rädda för mig. Som gör att jag slår mig och har sönder saker. En gång när jag och Mats handlade på Bergvik ville jag verkligen inte vara där och jag kände hur hela jag var täckt med den starkaste negativa energin jag någonsin känt och vips så flög det konservburkar ner från hyllan jag gick förbi. Som vanligt försökte jag hitta en logisk förklaring. Gick jag så nära? Oj, vad de måste ha stått långt ut på kanten! Men nu i efterhand vet jag att det var jag som hade ner burkarna. Jag kände det. Och det här var långt innan jag hade fått höra det svart på vitt från ett medium. Jag är också ganska säker på att det var jag som satte igång brandvarnaren två gånger en natt för inte så länge sen. Eller ett spöke, jag tror nämligen på dem också. Bovärden hittade inget fel på brandvarnaren, men vi fick byta till en ny för säkerhets skull.
 
Den här negativa vibben finns i mig när jag är riktig missnöjd med tillvaron. När jag måste göra saker jag verkligen inte vill och när jag inte har haft tid att göra det som får mig att må bra på länge. Den finns där när jag inte får, eller kan, vara Jennifer helt enkelt. Det är Jennifer som skriker i mitt inre att jag ska se henne och ta hand om henne. Det är inte så att jag går runt och hatar allt och alla under de här perioderna. Mina tankar ändras inte alls, men energin, eller auran eller vad man ska kalla den, gör det. Ofta vet jag inte ens om att jag är missnöjd förrän mitt inre säger till mig på skarpen. Vet inte varför jag blir så påverkad av det här, men jag är påverkad av energier över huvud taget. Jag har svårt att vara på stan för länge, det blir liksom för mycket olika känslor som kommer mot mig. Stress och jäkt och ilska och allt möjligt. Inga trevliga energier. Jag har också svårt att umgås med folk som tar mycket energi (Som man ju inte kan rå för att man gör! Vem vet, kanske är jag själv en sån person?) en längre stund. Det suger musten ur mig! Det är därför jag försöker hålla mig borta från andra varelser som också lätt känner av energier när jag är så här, så som djur och spädbarn. Även fast jag tycker minst lika mycket om dem när min aura är på det här viset, vet jag att de känner av min negativa energi och blir illa till mods. Djur backar inte undan från mig, men jag får inte klappa dem och spädbarn kan gråta i högan sky om jag håller dem. Usch, stackare! De har ju liksom inget val, de kan inte backa undan. Men jag hoppas de känner att energin är inte riktad mot dem! Eller någon annan heller för den delen. Det är som att jag är arg på mig själv på något konstigt, undermedvetet sätt.
 
Allt det här låter säkert jättekonstigt och flummigt i de flestas öron, men det är så här min verklighet ser ut: energier, energier, energier. Och har sett ut så sen jag var liten. Jag känner av direkt när jag inte vill vara på en plats eller när jag inte är ensam i ett rum, fastän jag är det. Jag kan också känna av hur vissa personer mår, även fast de inte visar det. Det stör mig något oerhört när Mats säger att han mår bra eller att han inte är sur fast jag vet att han inte gör det och att han är sur, till exempel. Eller när jag säger den där personen gillade inte mig och Mats tycker att jag överanalyserar, men jag känner så väl vad den personen hade för vibbar. Jag behöver inte analysera ett dugg! Jag bara känner. Men vissa personer känner jag inte av alls och det är nästan lite läskigt. Jag får nästan panik: Vad tänker du? Vad vill du? Varför kan jag inte läsa av dig?! Ofta brukar jag liksom gå på känslan jag får från en person och säga det jag tycker den personen vill höra i sociala samanhang, men när jag inte får någon känsla, eller när det är för mycket känslor på en gång, blir jag helt ställd och vet inte hur jag ska bete mig.
 
En gång fick jag höra att jag är som en öppen bok och att mina känslor står skrivna i mitt ansikte. Det jobbar jag på. För lika mycket som jag tar in andras energier, lika mycket släpper jag nog ut själv. Bevisligen eftersom elektronik och andra saker går sönder i min närhet. Och jag som är nervös och rädd nästan jämt, det kan inte vara så trevligt att vara runt en sådan person om jag dessutom skickar ut de känslorna i hela rummet! Så det jobbar jag på; att inte sända ut mina egna känslor till andra. 
 
Nu är det alltså en sådan period då jag har enorm negativ energi runt mig och jag håller mig helst borta från folk och elektronikprylar. Jag får självklart låna Mats dator och platta (annars skulle jag ju inte kunna skriva det här inlägget), men jag vill inte förstöra dem också. Så jag försöker istället göra sådant som får mig att känna mig hel; läsa böcker, vara kreativ och gå långa promenader. Det sistnämnda är lite svårt att få till för jag vill helst träffa så lite folk som möjligt. Men det känns som att det håller på att vända nu. Kanske har det med nymånen i natt att göra? Läste någonstans att fiskarnas nymåne går i kreativitetens tecken, och det passar ju mig som hand i handske! Nymånar är för övrigt det perfekta tillfället att sända ut önskningar till universum och sen skörda dem vid fullmånen. Tror jag ska försöka med det den här månaden.
 
Fiskarnas nymåne står tydligen också för utrensning, med allt vad det innebär. Jag har tänkt jättelänge att jag ska göra en juice-detox. Jag tänkte bara dricka vatten och juice i en vecka och ge kroppen en chans att rensa ur all skit den går och bär på. Men det kliar också i fingrarna efter att få börja vårstäda. Min favoritstädning! Det är så symboliskt att få städa ut den långa, instängda vintern och göra sig redo för ett liv ute i solen. Jag vill dra fram spisen och tvättmaskinen, torka ur alla skåp och vädra garderoberna, damma av varenda bok i bokhyllan. Men jag tror jag städar kroppen först, sen tar jag hemmet,
 
Ja ni, det här blev ett flummigt inlägg om ett flummigt ämne förklarat på ett flummigt sätt. Jag som bara ville skriva att min dator med massa bilder inte går att använda och därför har jag inget nytt att blogga om samt att min mobil krånglar och kan dö när som helst och då kan ni inte nå mig på den. Haha, att jag alltid ska sväva ut i massa annat! Men även fast det här är ett flummigt ämne för de flesta, så är det inte det för mig. Jag ser mig själv som ganska logisk ändå och försöker alltid hitta vetenskapligt accepterade förklaringar till allt som sker. Men ibland får man erkänna sig besegrad och inse att det finns någonting mer. Någonting vi kanske inte kan förklara med en matematisk uträkning men som inte behöver vara mindre logiskt för det. Själv tycker jag det är en väldigt logisk tanke att all den energi som människan utsöndrar, alla tankar och kreativitet och känslor, kan påverka miljön omkring oss. Och jag tycker rent ut sagt att det är ologiskt att tro att alla dessa energier bara försvinner när vi dör. Jag tror snarare att de finns kvar i form av spöken eller andar eller vad man nu vill kalla dem. Går en dator sönder finns ju ändå den mesta information som fanns i den kvar ute i cyberrymden någonstans. Likadant tror jag det är med människans hjärna. Men det skriver jag mer om i ett annat inlägg.
 
Nu när jag har skrivit av mig hoppas jag att energin ändras. Jag ska i alla fall se till att fylla på med riktiga Jennifer-dagar! Tror också det blir bättre när jag har vårstädat. Både hemmet och mig själv.
 

Gårdagen

 
 
När jag var liten hade Alla hjärtans dag ingenting med romans att göra. Inte för mig i alla fall. Vi gjorde fina kort i skolan och gav till våra vänner och familjer, de som betydde mest för oss helt enkelt. Det var en dag som påminde oss om att vi skulle säga till de som finns i våra hjärtan att vi älskar dem. Även fast man älskar dem precis lika mycket alla andra dagar under året glömmer nog många bort att visa det. Då är det bra med en påminnelse. Så som fars och mors dag, som är skapade i minst lika kommersiella syften som Alla hjärtans dag, påminner oss om att visa våra mammor och pappor uppskattning. Fast man egentligen borde göra det varje dag.
 
Och inte behöver man begränsa sin kärlek till de närmaste. Varför inte ta en dag på året till att ge alla man möter uppskattning och beröm? Kanske sprider det sig till fler dagar när man märker hur mycket kärlek man får tillbaka. Och glöm inte bort dig själv! Kanske ett fotbad eller en chipspåse framför favoritfilmen skulle göra susen för självkänslan.
 
Pia på kammebornia.se skriver massa fler tips på små icke-kommersiella gester av kärlek man kan göra på Alla hjärtans dag. Eller vilken annan dag som helst! Till någon annan eller till sig själv.
 
 
Själv gjorde jag mig en knallrosa smoothie och små brödhjärtan med "ost" och jordgubbssylt på. För att ge mig själv en riktig härlig energi- och ögongodisboost! Jag älskar när man hittar (eller gör) små hjärtan i vardagen och jag tar alltid kort på alla potatisar och tomater och lingon jag ser som har antagit formen av ett hjärta. Det känns som att någon där uppe sänder en liten kärleksförklaring och det går ett sus av välbehag genom hela kroppen. Även när jag bara tittar på bilder av mina smörgåshjärtan, hihi!
 
Jag köpte glutenfritt, vitt bröd som jag rostade och skar i små hjärtan. Sedan hade jag på en vegansk "färskost" som jag gjorde på blötlagda cashewnötter, citronsaft och lite, lite vatten. Näringsjäst kan man också ha i för att få till ostsmak på krämen, men det hade jag ingen hemma. Det är bara att mixa ihop alla ingredienser med en stavmixer eller annan lämplig maskin. Jag avslutade med en klick jordgubbssylt på varje hjärta. Åh, vad gott det är med jordgubbssylt! Det smakar sommar.
 
Den rosa smoothien gjorde jag på havreghurt, havregryn, chiafrön, banan, lingon och massa hallon. Den blev jättegod! Och härlig att titta på :)
 
Jag försökte också tänka kärleksfulla tankar och skicka ut positivitet i universum. Vet inte om jag är så bra på det, men jag försöker i alla fall. För mycket kärlek kan världen aldrig få! Den får nog för lite i dagsläget.
 
 
Som sagt tycker inte jag att den här dagen ska finnas för att man ska springa ut på stan och köpa någonting till sin partner, om man har en sådan, men det är alltid kul att känna sig uppskattad. Jag blev helt ställd när min pojkvän i femman köpte ett jättefint prydnandshjärta till mig på Alla hjärtans dag, haha! Jag fick panik och ville ge honom någonting minst lika fint, men som elvaåring var min kassa lite begränsad så det blev ingen present. Stackar'n! Men jag tyckte om honom ändå och blev jätteglad för presenten!
 
Och Mats, den token, överraskade mig med blommor och choklad i år igen! Det gjorde han förra året också men jag hade iiiingen aning om att han skulle göra det igen. Han skulle bara gå ner på stan och köpa sig färskt bröd att äta till soppan han skulle göra senare och så kom han hem med en stor bukett blommor och en jäääättegod blåbär- och lavendelchoklad (som jag åt upp på mindre än en halvtimme)! Han är för go! <3
 
 
Mats lagade sin goda kronärtskockssoppa till middag. Den är verkligen jättegod! Han fick receptet av en kompis för ett tag sedan och vi har ätit den många gånger sen dess. Jag lägger upp receptet här någon dag! Soppan åt vi framför ett På spåret-maraton. Vi brukar kolla på det på fredagar (älskar program där man lär sig massa!) men nu har vi missat i några veckor.
 
Jag fick det jag ville ha i Alla hjärtans dag-present: en heldag med Mats. Allt det andra var bonusar :)
 
Hoppas ni också hade en härlig dag full med kärlek, hur den kärleken än ser ut <3
 

Högbacka

 
(Bildkälla)
 
I det här huset växte min mamma upp. Högbacka. Det ligger vid Frykens strand i den lilla byn Nilsby som tillhör Kils komun. Högbacka ligger högt upp och har en fantastisk utsikt över Fryken och hela byn.
 
Nilsby är en liiiten, liten by med ett tio-tal hus och mamma berättar sådana underbara berättelser från sin barndom. Man får riktig barnen i Bullerbyn-känsla. De var bara sex barn runt samma ålder i byn och de umgicks jämt. När jag var liten skrev jag ofta berättelser om barnen i Nilsby. En dag ska jag göra det igen. Kanske på riktigt den här gången. Det kan ju finnas fler som vill höra om Lennarts och Görans alla bus, om den elake Morgan och hans schäfer, om Åsa-Nisse-visningar i bönhuset och om knutgubbar. Har alltid drömt om att skriva barnböcker och jag har massa berättelser i huvudet.
 
 
Det här stora dubbelgaraget byggde min morfar när han köpte huset under kriget. Han var åkare och körde bland annat kött åt Scan. När de byggde de flytande lägenheterna här nedanför mig och Mats stod det stora containers där med Nilsby Åkeri skrivet på sidan. Tänk att ett litet åkeri som min morfar och hans två vänner Olle och Filip startade för 70-80 år sedan fortfarande finns!
 
Huset byggdes 1937 och morfar köpte det någon gång mellan 1939 och 1945. Han och mormor flyttade därifrån i mitten av åttiotalet. Sen dess vet jag inte vilka som har bott där, men senast verkar det ha varit en barnfamilj. För det är nämligen så att Högbacka i den lilla värmländska byn Nilsby är till salu. För 1 295 000 kr! Mamma var här i går och hon kunde inte tro sina ögon när jag visade henne: - Tänk om pappa hade fått levt och sett att Högbacka var till salu för över miljonen! Undrar vad han gav för det?
 
 (Bildkälla)
 
Någon av de som har bott där efter att mormor och morfar flyttade därifrån har gjort ett otroligt jobb med inredningen! Mamma säger att det är som ett nytt hus. Det enda hon kände igen var gästtoaletten, trappen och ena garderoben på övervåningen. Här på den översta bilden sitter min mormor och kokar kaffe vid den öppna spisen någon gång på 40- eller 50-talet och nedanför ser ni hur spisen ser ut i dag.
 
Köket har blivit större och en utbyggnad har gjorts på huset. Badrummet är renoverat för bara något år sedan. Mamma berättade att hon kommer ihåg när de byggde badrummet i slutet av 60-talet. Innan dess badade de i en balja på köksgolvet eller i tvättstugan som låg nere vid bron. Där möttes byns invånare och badade och tvättade kläder. Tänk så simpelt det låter! Och ändå är det inte längre än 45 år tillbaka i tiden. Mamma skrattade gott när hon berättade om tvättbaljan på köksgolvet: - Haha! Det låter ju som att jag är född på 1800-talet! Men det var väl så på landet förr, det tog lite längre tid för nymodigheterna att nå dit och det är väldigt charmigt på något vis. Varför ändra på något som fungerar, liksom?
 
 
Så om det är någon av er som tittar in här som går i hustankar och kan tänka er att bo i en liten värmländsk by i ett hus med utsikt över Fryken; nu har ni chansen! HÄR kan ni läsa mer om Högbacka på svenskfast.se och också se fler bilder. I morgon är det visning och nu vet ni lite mer om husets historia!
 
Rummet på bilden var mammas rum när hon var liten. Fast hon hade en kattvind längs med väggen full med möss och en Jimi Hendrix-affisch på insidan dörren :P
 

Glad alla hjärtans dag!

 
 
En dag till påminnelse om att visa alla dem vi älskar uppskattning.
Det är så lätt att glömma bort det i vardagens måsten.
Kanhända skapad i kommersiellt syfte, men man bestämmer ju själv vad dagen betyder och ska innehålla. 
 
Så, från mig till er alla: Ha en underbar Alla Hjärtans Dag!
 
<3
 

Strålar av hopp

 
 
Ibland när vintern är som mörkast och kallast undrar jag om solen någonsin ska komma tillbaka. Det gör den ju. Varje år. Men jag tvivlar ändå.
 
Nu är årets tvivlan över. Solen har återvänt! Vilka underbara dagar vi har haft nu med värmande sol och ljudet av smältande snö. Våren är snart här!
 
 
I fredags satt jag på balkongen i flera timmar. Min osynliga vän från i somras gjorde mig sällskap :)
 

Free the nipple

 
Hamnade i en diskussion på metro.se under den här artikeln. Jag som är tyst som en mus i verkliga livet och som sällan lägger upp statusar på facebook därför att jag är rädd för negativa kommentarer. Jag som aldrig startar diskussioner, varken öga mot öga eller över internet, därför att jag vet att jag så lätt blir överröstad av såndana som har kraft och mod att skrika ut sin åsikt högre än mig. Det enda stället jag uttrycker mig i princip helt fritt på är här. På min blogg. Min blogg. En plats där jag inte tvingar på någon mina tankar och funderingar. Vem som helst får läsa dem, men är det någonting man inte gillar är det fritt fram att sluta läsa.
 
Ändå hamnade jag i en offentlig diskussion där vem som helst kan kommentera och tycka. Brrr! Ryser av bara tanken. Men jag tänker som så att det är bra att utmana sig själv. Göra sådant man tycker är obehagligt för att i gengäld växa som människa. Och hur kan vi förvänta oss förändring om vi håller tyst? En devis jag försöker leva efter så gott jag kan är: "Be the change you want to see in the world." Så som man tycker världen och samhället borde se ut, så ska man bete sig. Jag påstår absolut inte att jag är den exemplariska människan. Lååååååångt ifrån!! Det finns så mycket jag skulle vilja ändra på när det kommer till mitt beteende och mina tankar så oj, oj oj! Men jag tycker det är en sådan bra devis att ha i bakhuvudet. Den gör att man oftast hamnar på rätt väg. Sin rätta väg. Vi har väl alla olika åsikter om hur världen borde se ut?
 
En av de sakerna som jag tycker skulle göra världen så mycket vackrare är om alla vågade stå upp för det som är rätt och riktigt och viktigt att kämpa för. Kämpa med god ton och kärlek i hjärtat, onödiga och elaka kommentarer är ingenting som gör världen till en vackrare plats. Därför kände jag att nu är det dags. Nu vill jag också vara en av de modiga som står upp för rättvisa och jämlikhet och som vågar vägra förtryck och särbehandling!
 
Jag läste som sagt en artikel på metro.se som handlade om en modig 14-årig flicka som ville bada topless. Alla killar får ju det så varför inte hon? Men det fick hon inte. Hon fick välja mellan att ta på sig en bikiniöverdel eller lämna badhuset. Hon valde att lämna. Medan jag läste kommentarerna under artikeln tänkte jag tyst för mig själv: Vilken tjej! Och vilken tur vi har att det finns sådana modiga individer i vårat samhälle. Hur skulle annars världen se ut? Backar vi sextio år, till när den första bikinin kom, så hade badvakten stoppat alla kvinnor som visade magen. Går vi ännu längre tillbaka hade vi inte fått visa benen. Då hade vi haft som val att antingen täcka våra kroppar helt eller vara så vänliga att lämna badhuset. Allt för att de stackars männen inte skulle drabbas av en plötslig och okontrollerbar lust att slänga sig på de "nakna" kvinnorna. För ni vet väl att det är kvinnans jobb att se till att inte väcka lust hos mannen? Det är kvinnans jobb att inte bli våldtagen. Vi lär inte pojkar hur man inte våldtar. Vi lär flickor hur man inte blir våldtagen
 
Medan jag tänkte de här tankarna om modiga kvinnor före mig som har kämpat och gjort så att jag kan njuta de privilegier som jag faktiskt har om man jämför med andra kvinnor i världen, såg jag att några kommentarer (Främst från män. Nej, jag hatar inte män bara för att jag kan räkna och konstaterar att så ser verkligheten ut. I alla fall i den här artikeln.) lät ungefär så här; Ja, men om ni tjejer ska få visa brösten offentligt får väl vi killar visa snoppen. Hur jävla trevligt skulle det vara? Då kunde jag inte hålla mig längre. Nog för att man får ha sin åsikt om att kvinnor visar brösten offentligt, men att några jämför kvinnobröst med ett könsorgan kan inte få gå förbi obemärkt.
Så jag svarade på en sådan kommentar. Det var en kille som undrade om han då skulle få visa sin penis på badhuset om det nu blir så att tjejer ska få bada topless. Jag förklarade att penis och bröst inte går att jämföra. Penis är ett könsorgan, lika så vagina. En del föds med penis och en del med vagina. Alla har bröst. Varför får då de med penis visa sina bröst men inte de med vagina? Som svar fick jag, från en helt annan person, jag citerar; "Jennifer Ekroth , jag måste ha missat nåt, har killar bröst? Då måste jag springa iväg och köpa en bh imorgon, attans att ingen sagt det till mig förut!"  Jag svarade att han då tyvärr har missat en viktig del av människans anatomi, men vad kul att jag fick lära honom något om människokroppen! Det händer inte varje dag. Men jag rekommenderade honom att inte köpa bh om han inte är storbystad. Annars är de himla obehagliga.
En annan kommentar jag fick, från återigen en annan person, var att kvinnobröst är sexuellt laddade till skillnad från mansbröst. Jag håller med om att kvinnobrösten ses som mer sexuella än männens. Men det är ju för att människan sexualiserar dem och gömmer dem och håller de hemliga och mystiska. Är det inte dags att det slutar? Inte ser man en tjur sukta efter kons juver eller en hankatt smeka honkattens bröstvårtor sensuellt. Bara för att män av någon konstig anledning finner kvinnors bröst upphetsande så ska väl inte kvinnans frihet begränsas? Jag har större tro på det manliga könet än så. Ni skulle utan tvekan klarar av att se kvinnobröst i vardagen utan att överväldigas av en djurisk lust att slänga er över alla barbröstade kvinnor ni ser!
 
Är det inte konstigt att kvinnobröst bara får visas när de ska tillfredsställa männen och att det blir ramaskri när de exponeras vid sin naturliga funktion; amning? Eller när de bara är nakna utan någon som helst anledning? Som vid bad.
 
Jag drar mig lite för att skriva feministiska inlägg eftersom jag vet hur svårt det är att få uttrycka sådana åsikter utan att bli klassad som "en arg feminist". Jag måste tänka extra noga på att hålla god ton och inte låta för elak för att inte ses som "hysterisk pms-fitta med extrema åsikter som har fått för lite kuk". (Uppdatering: Vill bara understryka att jag aldrig har blivit kallad för någonting sådant. Men jag har läst många, många, måååååååååånga sådana här kommentarer riktade till "arga feminister". Jag är helt hundra på att anledningen till att jag har sluppit bli kallad både det ena och andra är för att jag aldrig deltar i debatter. Och de få gånger jag har gjort det backar jag skyggt tillbaka när jag märker att stämningen blir för aggressiv.) 
 
Vet inte riktig vad jag vill ha sagt med det här eller vilken skillnad det gör, men jag tycker det är helt uppåt väggarna att kvinnor tvingas täcka en kroppsdel som männen inte behöver täcka. Vad är det för skillnad på våra bröst förutom att kvinnor oftast har mer fettvävnad i sina? Därför har jag sådan himla stor respekt för er som lägger ut bilder på instagram och facebook på er nakna överkropp under hashtaggen "Free the nipple". En dag ska jag vara en av er, men jag är inte riktigt där ännu. Även fast jag i princip aldrig bär bh och har stora t-shirtar som säkert visar både det ena och andra när jag böjer mig fram.
 
Men jag vågar inte lägga ut bilder på mina bröst. Än. Vill man se dem får man möta mig irl. Då kan jag också bjuda på orakade ben och armhålor! Som av någon konstig anledning också är kontroversiellt. Hos kvinnor då förstås...
 
 
 
Free the nipple!
 

Those who don't belive in magic will never find it

 
 
 

RSS 2.0