Månadens bok: Juli 2017

 
 
 
 
Miljösociologi av Rolf Lidskog & Göran Sundqvist (2011).
 
 
För ungefär två och ett halvt år sedan började jag läsa en grundkurs i miljövetenskap. Det här var den boken jag lärde mig mest av och jag har velat läsa den igen. Den är skriven av Rolf Lidskog som är filosofie doktor i sociologi och teologie doktor i etik samt Göran Sundqvist som är professor. Boken utgår från att miljöproblem är en fråga för samhällsvetare - inte naturvetare. I alla fall inte enbart. Eftersom miljöproblem är skapade av människans verksamheter borde rimligtvis lösningarna på problemen finnas i att vi ändrar samhällets struktur. Naturvetenskapen ställer diagnosen - vilka problem finns det och vad är det som orsakar dem? Och samhällsvetenskapen löser problemen genom att ändra på samhället. Eller så borde det vara i alla fall. För som Rolf och Göran tar upp finns det en syn även hos samhällsvetare att miljöfrågor tillhör naturvetenskapen.
 
 
Det som boken i princip inleds med är att vi borde sluta separera oss från naturen. Sluta ha den uppfattningen att samhälle och natur är varandras motsatser. Något jag själv är väldigt dålig på. Jag skriver och säger "natur" och menar då växter, svampar och djur. Ingen mänsklig aktivitet. Men sanningen är ju den att den "rena" naturen är människoskapad. Det finns ingen natur som inte påverkas av samhället och inget samhälle som inte påverkas av natur. Om vi såg oss själva som en del av allting annat på jorden, som en del av naturen, skulle vi nog ta bättre hand om den. Om oss.
 
 
Miljösociologi diskuterar vad politiker, vetenskapen och individen har för möjligheter att förändra. Förbättra. Det var när jag läste den här boken som jag på riktigt insåg hur starka vi som individer är. Att våra val gör skillnad. Vi "små" är många, många fler än de få som besitter mycket makt. De val vi gör påverkar.
 
 
Jag skulle rekommendera Miljösociologi till alla som är intresserade av miljöproblem. Hur de uppstår och vad vi kan göra för att lösa dem. Jag tycker också att det här är en bok för dig som är nyfiken på sociologi. Hur människor agerar i förhållande till samhället. När jag läste den första gången blev jag faktiskt väldigt förvånad och besviken över hur mycket vi påverkas av samhället vi lever i. Jag tyckte faktiskt det var väldigt konstigt att människor inte bara slutar med de aktiviteter som skapar miljöproblem och blev väldigt besviken när jag insåg hur styrda vi är av det sociala. Men också stärkt i vetskapen om att vi individer är starka - om vi bara bestämmer oss för att bidra till förändring.
 
 
Det här kommer bli den sista månadens bok. Men misströsta ej! Jag kommer istället börja med att presentera månadens böcker i slutet av varje månad. Känner att jag inte riktigt har tid till att skriva en djupare recension varje månad, utan tänkte istället tipsa om fler böcker som jag skriver lite kortare om. Jag provar så ett tag får jag se om det passar mig bättre. Vill fortfarande tipsa om de böcker som betyder mest för mig. 
 
 
 

KANELBULLAR - Veganska, Glutenfria, Fullkorn, utan Raffinerat Socker

 
 
 
 
Dessa grådaskiga fullkornsbullar var ta mig tusan inte helt fel! Har länge sökt efter ett kanelbullerecept som passar min mage. Det har inte varit det lättaste, eftersom de ska duga åt smaklökarna också. Men nu har jag knåpat ihop ett recept som jag tycker håller. De ser inte så jätteroliga ut, men konsistensen är mjuk och saftig. Dock inte riktigt som en deg, utan mer som sockerkaka. Men de håller ihop bra och smular inte. Och smaken. Smaken! Som vilken kanelbulle som helst. Eller, lite smak av bovete tycker jag känns. Men det gör inte mig så mycket. Sötningen kommer från dadlar och sötpotatis. Har utgått från det här (klick) receptet, men skriver upp min egen touch här nedanför.
 
 
Kanelbullar 12 st
 
Fyllning:
16 - 25 dadlar (beroende på storlek)
2,5 dl vatten
 
Mixa samman. Justera dadelmängden tills det blir en bredbar smet. Ta undan 2,5 dl och blanda det med 2 tsk kanel och 1 tsk vaniljpulver. Det är fyllningen. Resten hamnar i bulldegen.
 
Sötpotatispuré:
5 dl okokt, skalad och tärnad sötpotatis (ca 1 sötpotatis)
3 3/4 dl vatten
 
Koka tills potatisbitarna är mjuka. Häll inte av kokvattnet! Mixa det och sötpotatisen till en puré.
 
Bullarna:
2 3/4 dl fullkornsbovetemjöl
2,5 dl majsstärkelse
1 1/4 dl majsmjöl
1 msk fiberhusk
2 tsk bakpulver
1 tsk bikarbonat
2 tsk äppelcidervinäger
2,5 dl sötpotatispuré
1 1/4 dl äppelmos (koka egen utan socker eller köp färdig)
ev 1/2 tsk kardemumma
 
Blanda samman alla torra ingredienser (bovetemjöl, majsstärkelse, majsmjöl, fiberhusk, bakpulver, bikarbonat och ev. kardemumma) i en bunke. Blanda sedan i de blöta (sötpotatispuré, resten av dadelsmeten, äppelmos och äppelcidervinäger). Arbeta inte för länge. Tryck ut degen till en rektangel på ett VÄL mjölat bakbord. Eller kavla ut mellan två bakplåtspapper. Tyckte det fungerade bra att trycka ut till rätt form med mjöliga händer. Degen fastnade inte så mycket som en kan tro. Tryck eller kavla inte ut så tunt som du skulle ha gjort med en jästdeg. Den här degen blir inte så jättemycket större, så håll rektangeln minst en centimeter tjock. Sprid fyllningen över två tredjedelar av rektangeln, lämna den översta delen tom så inte fyllningen trycks ut när du rullar. Rulla sedan till en rulle och skär i tolv bitar som du gräddar i t. ex. bakformar i 175 grader i ungefär 15 - 20 min. Kanske till och med 25 min. Mina blev pyttelite degiga i mitten.
 
Vill du ha dem extra söta kan du ha i ungefär 1 dl kokossocker eller raffinerat socker i dadelfyllningen. Jag tycker inte att det behövs, men det är en smaksak.
 
 
 
 
 
 
Kanelbullar tycker jag passar bäst tillsammans med ett glas mjölk. Mandelmjölk är favoriten och Alpros nya orostade mandelmjölk är såååå god och vit som opissad nysnö! Tycker växtmjölk kan ha lite tråkig färg, men inte den här.
 
 
 
 

Stockholmssyndromet

 
 
För ett tag sedan skrev jag om skönheten och odjuret och om hur modig jag tycker att Belle är. Bland annat gillar jag hur hon vägrar ändra sina åsikter, trots att hon för det första blir utfryst och mobbad i sin hemstad och för det andra blir tillfångatagen av en stor, stark och arg man som skriker åt henne och straffar henne när hon inte gör som han vill. Situationer som kan få de flesta människor att kuva sig. Men inte Belle. Hon försvarar heller inte odjurets beteende, även fast hon senare blir kär i honom. Hon lider alltså inte av stockholmssyndromet, som ju är när offret börjar försvara förövarens handlingar.
 
 
 
Vet ni dock vilka som lider av stockholmssyndromet? Majoriteten av alla kvinnor. Vi försvarar mäns beteende hela tiden - och dömer andra kvinnor för samma beteende.
 
 
 
Leif GW Persson är en skön snubbe som tycker att barn är jobbiga, men han ställde ändå upp som barnvakt då och då åt sina egna barn, eftersom han gillar barn efter en viss ålder. Charmigt! Mikael Persbrandt har bråttats med missbruk och bipolär sjukdom i många år. Stackarn! Inte undra på att han har hamnat i strul med lagen och inte varit en ansvarstagande pappa. En av de killarna som kastade sten efter mig när jag gick hem från skolan var egentligen en stor och gosig nallebjörn innerst inne, tyckte de tjejerna som han inte gav sig på. Han som gjorde mig fysiskt illa därför att jag skvätte vatten på honom i badbassängen kallas i dag för världens bästa och snällaste pappa på facebook av sin sambo. Den där snälla killen som inte fick ligga med tjejen även fast han varit så snäll, inte konstigt att han blev arg och sa upp bekantskapen med henne.
 
 
Om en flicka slåss eller säger någonting elakt i skolan kallas hon för bitch. Hon ses som genomrutten och elak. Om en kvinna knarkar eller dricker är det få som tycker synd om henne. Hon får skylla sig själv helt enkelt. Om en mamma skulle säga att hon inte varit så involverad i sina barns uppfostran, att hon inte har varit intresserad, att pappan fick sköta det där, då skulle hon få en hatstorm utan dess like emot sig. Ingen skulle tycka det var charmigt. Varför försvarar vi då pojkar och män när de beter sig så här?
 
 
Och varför döms kvinnor så hårt - när män kommer undan med så mycket? Varför försvarar vi alla pojkar i skolan som slåss med att de har det svårt hemma och kräver att de som dessa pojkar provoceras av ska tänka på att ändra sig och inte göra de stackars pojkarna arga. Ansvaret läggs inte på de som slåss utan på deras offer. Självklart är dessa pojkar snälla innerst inne. Absolut! Men det betyder inte att vi måste försvara deras beteende och lägga skulden på offren. Något som jag tycker patriarkatet genomsyras av - kvinnor har ansvaret för mäns beteende.
 
 
Det är inte synd om vita, kränkta män. Det är synd att män måste leva upp till machonormen och det skapar problem för dem, kvinnor och icke-binära. Men det beror på de rådande könsrollerna, något som dessa kränkta, ledsna män mer än gärna upprätthåller. Vilket får mig att tro att de inte är så ledsna och kränkta egentligen, eftersom de inte verkar villiga att lösa problemet. De verkar bara tycka det är jobbigt med mer ansvar. Jobbigt att kvinnor inte försvarar dem lika mycket längre.
 
 
Vi behöver inte hålla män om ryggen och lägga skulden på varandra. Vi behöver bli botade från vårat stockholmssyndrom och kräva att män tar större ansvar. Jämställdhet borde inte handla om att kvinnor ska ta efter män och skita i sina barn och slåss och skrika och säga elaka saker. Det borde handla om att män tar på sig mer ansvar - och att kvinnor tillåts göra fler misstag.
 
 
För att fela är mänskligt och medan män tillåts vara just människor och göra nästan hur många misstag som helst har inte kvinnor samma frihet. Där är det mer "one strike and you're out" som gäller. Dömd för alltid av ett enda misstag. Straffad av samhället. Av både män och kvinnor. För ja, kvinnor snackar skit om kvinnor (Har ni hört mammor prata om andra mammor någon gång? Herre min je så mycket skammande!). Kvinnor snackar skit om kvinnor och försvarar män. Men! Män snackar OCKSÅ skit om kvinnor och försvarar sitt eget och andra mäns beteende. Om de över huvud taget ens reflekterar över det. Det blir liksom så när mannen är norm. Mannen hyllas - av kvinnor och män. Och kvinnan skammas - av kvinnor och män. Fattar dock inte varför fokus läggs på tjejers skammande av en del, när mäns skitsnack och våld är ett mycket större problem.
 
 
Är så himla trött på det där påhittet att kvinnor bara backstabbar och är lömska. Okej, vi pratar skit om varandra. Trycker ner varandra. Men männen då?? De dödar och slår ju för tusan varandra! Och kvinnor. Och pratar skit.
Och ärligt nu, vilka är det som finns där när det verkligen gäller? När du var liten och hade sår som behövdes plåstras om. När du var ledsen och behövde någon att prata med. Var det kvinnor eller män du vände dig till? Vem var det som såg till att du fick i dig mat och att du la dig i tid och packade dina matsäckar till utflykter och såg till att fotbollskläderna alltid var rentvättade. När du i dag behöver hjälp med barnvakt eller städning eller matlagning - vilka ställer upp?
 
 
Feminsim handlar inte om att låta kvinnor bete sig hur som helst och komma undan med dumt beteende - det handlar om att låta män komma undan med mindre och att ge kvinnor större svängrum. Det handlar om att se strukturer i samhället och vilka konsekvenser de får. Varför är barn arga på sin sönderstressade mamma som kanske tappar humöret och glömmer saker ibland, men inte på sin coola GW-farsa som träffar dem sporadiskt och då självklart är glad och har massor av energi och lust att hitta på roliga saker med dem? Varför är flickor arga på coola tjejgänget som sprider rykten, men inte på killgänget som pratar om horor och feministfittor?
 
 
På grund av att vi lever i ett patriarkat där män ses som människor och kvinnor som kvinnor. Och vi försvarar det.
 
 
 
Natashja Blomberg (ladydahmer.nu) har skrivit mycket om kvinnor och stockholmssyndromet, och jag är inte säker på hur mycket jag har "snott" från henne i det här inlägget. Eftersom jag håller med om det mesta hon skriver. Sök på "ladydahmer" och "stockholmssyndromet" om du vill läsa hennes texter. Briljant blogg!
 
 

RSS 2.0