Månadens böcker: Oktober 2017

 
 
 
 
Vilka veckor detta har varit! Så hemska och fantastiska på samma gång. Omtumlande. Vilka otroliga människor det finns. Som orkar och vågar berätta och kämpa. Wow. Systerskapet är starkare än patriarkatet. Nu faller det. Det vill jag tro.
 
 
Jag valde defenitivt passande böcker att läsa denna månad. Det är ett som är säkert. Flickan och skulden - En bok om samhällets syn på våldtäkt (2002) och Flickan och skammen - En bok om samhällets syn på slampor (2016). Båda skrivna av journalisten, författaren, debattören, föreläsaren Katarina Wennstam.
När jag började läsa Flickan och skulden trodde jag inte att jag skulle orka läsa klart den, det blev för jobbigt. Jag tittade samtidigt igenom en isländsk serie i sex delar som heter Fångar (finns fortfarande att se på svtplay.se). Den har ungefär samma tema som Flickan och skulden. Hur rättsväsendet i princip inget land fungerar när det kommer till våldtäkt och sexuella övergrepp. När jag hade läst ungefär hälften av boken kom #MeToo och jag jag var tvungen att ta en paus.
 
 
De här böckerna är ett måste. Ett MÅSTE att läsa. Ögonöppnare så det skriker om det. Jag är så arg över allt jag tillåtit. Allt som jag lärt mig är en del av livet. Hur jag har anpassat mitt liv, mitt LIV, efter män och tagit på mig skulden. Jag är också arg över hur jag har hjälpt till att upprätthålla patriarkatet. Alla kvinnoförnedrande tankar jag haft. Allt kvinnoförnedrande jag sagt eller gjort. Det förvånar mig så himla mycket när människor som försök att motbevisa feminismen som ideologi lägger vikten på att kvinnor och flickor minsann också är elaka och pratar skit. Det är väl klart som tusan vi gör det. Vi är också uppfostrade av det här samhället och blir matade med exakt samma skit som killar blir. Att tjejer är horor och slampor och bitchar och killar får komma undan med allt möjligt eftersom det är så killar är. Varför skulle kvinnor vara immuna mot kvinnoförakt? Vi föraktar oss själva hela livet med bantning och hårnoppring och plastikoperationer och tar på oss skulden för allting. Vi trycker ner andra kvinnor och försvarar män för att känna att vi själva är lite bättre. Mer accepterad av män än just den och den kvinnan.
 
 
Men det behöver inte vara så. Lägg skulden och skammen där den hör hemma - hos männen! Inget mer daltande. De kommer att få ligga. De kommer att bli tröstade av kvinnor. Deras grabbgäng kommer hålla dem om ryggen. Det är inte synd om dem.
 
 
Det här blev inte så mycket en recension som en så kallad rant. Men det är dessa tankar som Katarinas böcker väckt i mig. De har verkligen gett mig en djupare förståelse för hur samhället är uppbyggt. Läs dem!
 
 

Is this the dawning?

 
 
Är det nu det händer? Är det nu patriarkatet faller? Är det nu kvinnor kommer äga sina kroppar helt och fullt? Är det nu förövarna börjar hållas ansvariga istället för deras offer? Låt oss hoppas på det. Jag orkar inte vara arg längre. Kvinnor över hela världen har satt ner foten och sagt till på skarpen att nu får det vara nog. Lyssna på oss! Ta våra upplevelser på allvar och sluta förminska våra känslor.
 
 
Det är synd på ett sätt att det skulle till en folkmobb med outande av individuella män, när det snarare är samhället i sig vi borde attakera. Men grejen är ju den att det har kvinnor gjort i århundraden. Och det har gått sakta, sakta framåt. Men nu räcker det, liksom. Jämställdhet nu, tack! Lagar som skyddar offren istället för att skuldbelägga dem. Inget mer förminskande.
  
 
Jag är helt stum av beundran över alla kvinnor som har gått ut med sina berättelser. Som äntligen blir lyssnade på. Tagna på allvar. Starkt! Skulden är och har alltid varit dessa mäns, men samhället håller dem om ryggen så det är ändå starkt att våga berätta tycker jag.
 
 
När jag först såg MeToo-hashtagen tänkte jag att jag har haft en sådan tur som inte varit utsatt för någonting. Men som jag läst att många kvinnor gjort så började jag ransaka mitt liv. Vad har jag tagit som bagateller? Vad har inte känts bra som jag ändå har låtit hända eller försökt tränga undan? Det var ju den där fulla snubben på Oxhälja (marknad) som tog mig på rumpan flera gånger fastän jag sa ifrån och buttade bort honom. Som tur är skrattade han bara som svar. Värre var det med han som klängde på mig under en Valborgsmässoafton och ville veta mitt namn. När jag inte gav honom det skrek han argt i mitt öra "Skit i det då!". Det var ett sådant tillfälle där killen gick från snäll och gullig till arg på en bråkdels sekund när han inte fick som han ville. Vilket jag nu i efterhand förstår var mer än mitt namn. Det kändes väldigt otäckt men jag skämdes mer än jag blev rädd eftersom det självklart var mitt fel att han blev arg. Sen så tänker jag på alla sådana tillfällen. Alla arga och förminskande män som skrikit och hånat. Hur det går mycket djupare än sexuella övertramp. Hur män förminskar och hur kvinnor tar på sig skulden. Hur jag har tagit på mig skulden. Det är mitt fel. Jag är dum.
Jag tänker på i princip alla gånger jag varit ute på krogen. Händer på min kropp. Hur vi alltid gick upp tillsammans på dansgolvet, tjejgänget, och såg till att ingen hamnat på något annat ställe. Att ingen kille dragit iväg med någon av oss. Helt sjukt! Vi har anpassat våra liv efter mäns förtryckande och tänkt att det är en del av livet. Sådant en får ta. Boys will be boys och så vidare.
 
 
Så, ja. Jag också. Me too.
 
 
Förhoppningsvis är inte sådant här beteende en del av livet för framtida generationer. Både tjejer och killar. För det är ett samhällsproblem. Det är inte konstigt att män inte vet var gränsen går när vi som samhälle accepterar det. Det blir inga, eller väldigt lindriga, konsekvenser. Och det har väldigt, väldigt länge varit nästan enbart kvinnor som agerat för förändring. Men nu känns det som att männen lyssnar.
 
 
Och dessa "små" berättelser är också viktiga! Det tror jag stenhårt på. Att visa att våldtäktskulturen är en pyramid som vilar på små övertramp och skuldbeläggande av offret. Det är den grunden som gör att nästa steg går att ta. Och nästa. Och nästa. För att riva pyramiden måste alla övertramp försvinna. Och jag tror det är nu det sker.
 
 
Jag som är intresserad av astrologi läste för ett par år sedan att vi håller på att gå in i vattumannens tidsålder. Ni vet, the age of aquarius. En mer harmonisk tidsålder. Något jag tror på. Jag tror planeter och stjärnors positioner påverkar oss. Olika vågor och strömmar är mer eller mindre behagliga och påverkar vårat humör och beteende. Tydligen håller jorden på att hamna i en mer harmonisk position just nu. Vilket bland annat kommer innebära att sådana känslor som förr setts som svaga kommer ses som normen. De känslor som brukar kallas för feminina. Jag tror på det. Att vi rör oss mot en mer kärleksfull värld, där kvinnor och feminina drag inte längre ses som svaga eller undantaget. Matriarkat kommer vara standarden snarare än patriarkat.
Många gamla kulturer har också förutspått att jorden kommer gå under runt år 2000. Jag tänker att det snarare är samhället som vi känner det, och har skapat det, som kommer gå under. Därför kan det vara turbulent nu en tid innan det nya accepteras och människor slutar att kämpa emot. Det tycker jag hjälper att ha i åtanke när en ser vilka som styr mäktiga länder och miljöproblem och fattigdom och diskriminering av alla de slag. Att det kommer bli bättre. Vem vet om det kommer att ske under min livstid. Jag hoppas på det. Men det kräver att människor agerar.
 
 
Så, vad säger ni? Nu när fler och fler män hoppar på tåget, ska vi inte gemensamt jobba oss mot en bättre värld? För de allra flesta av oss är priviligerade och bidrar till förtryck. Vare sig det handlar om pengar, rasism, sexism, homofobi eller andra typer av förtryck. Jag är då inte fri från skuld i alla fall. Tror jag tänkte mer som en kille när jag var barn, jag var väldigt avundsjuk på killarna i alla fall. Tyckte att de fick göra så mycket utan att behöva bry sig om konsekvenserna. Men ju äldre jag blir desto mjukare blir jag. Jag försöker att inspireras av snällhet och respektfulla människor. Som oftast är kvinnor (eftersom vi uppfostrar flickor med mer fokus på empati). Inte tänka så mycket på framgång och pondus, utan snarare vilken typ av människor samhället behöver. Försöker bli en snällare person med mindre aggression och mer omtänksamhet. Det är inte lätt när samhället uppmuntrar till hårdare personligheter. Speciellt de som uppfostras till män uppmuntras till en mer hådare typ av personlighet. Men jag är nästan övertygad om att det går att ändra på.
 
 
Nu hjälps vi åt att uppfostra mjuka (män)niskor!
 
 
 
 

Vems kreationer är mest hållbara?

 
 
 
 
Har ni också tänkt på hur mycket människoskapade ting liknar saker skapade helt utan mänsklig inblandning? Som att vi undermedvetet vill återskapa det som har skapats på egen hand. Såg en dokumentär för ett tag sedan som tog upp en teori kring pyramider. Att de är människans försök att efterlikna berg. En teori jag tycker låter rimlig. Jag tänker ofta på det när jag ser höghus på håll, hur deras form och höjd liknar skogar. Vi skövlar bort skogen - men vill bygga upp den på vårat eget sätt igen. Vi skapar även bassänger där det inte finns sjöar. Som att vatten och växtlighet har en sådan stor betydelse för oss även visuellt att vi undermedvetet försöker efterlikna dem.
 
 
En vacker tanke, samtidigt som den är lite skrämmande. Vi har en så himla stor vilja att bevara och hjälpa, men ska ändå prompt göra det på vårat sätt. Vilket jag tror gör mer skada än nytta. Som att vi inte litar på någonting som inte är människoskapat. De vilda betande djuren höll ängar öppna i skogsområden som här uppe i norden. Nu när det inte finns så många vilda djur kvar tycker vi att våra domesticerade idisslare är oumbärliga - när det är de som har konkurrerat ut de vilda. Samma med honungsbin. De konkurrerar ut de vilda pollinerarna (som gör ett mycket bättre jobb) - ändå ligger fokus på att stötta bi-industrin därför att vi tror att det är lösningen på krisen vi har just nu kring pollinerare.
 
 
Jag tror inte att det är lösningen. Jag tror inte att människoskapade djur och andra ideer är oumbärliga. Jag tror på Moder Jord eller vad jag nu ska kalla det. Att när allt levande jobbar i symbios så fungerar det mesta. Och jag tror människan brottas mellan en vilja att hjälpa och att leka skapare. Jag älskar själv att skapa, känna att jag har gjort världen vackrare eller bättre. Det är svårt att hitta balansen som människa. Men att vara medveten är ju i alla fall ett steg i rätt riktning. Välja de alternativ som förstör minst. När en vill och orkar. Inte kan en alltid vara på topp, bara göra sitt bästa.
   
 

Tea and scones, dear?

 
 
 
 
Vissa dagar är te och scones-dagar.
I helgen bakade jag glutenfria fullkornsscones med lingonsylt till. Är inte helt nöjd ännu så recept kommer inte riktigt än.
Te smakar som godast ur gammelmormors tekoppar, förresten.
 
 
 
 
 

Who run the world? Girls!

 
 
De må sitta där på de högsta topparna och bestämma - männen. Men vilka lutar de sig mot? Vilka är det som utgör grunden av det berg de har bestigit? Kvinnor. (Ja, det är såklart även en klassfråga. Pengar är makt. Fattiga är fattiga på grund av att rika är rika. Så är det. Det handlar inte om vem som jobbar hårdast. Men de allra fattigaste i världen är också kvinnor. Det är ingen slump att det är så). 
 
 
Vilka är det som gör allt grovarbete, det där som måste göras för att ett samhälle ska gå runt? Jo, det är främst kvinnor. Kvinnor som fått offra sina drömmar (eller aldrig ens haft tid för några) för att andra ska kunna satsa. Kvinnor som får lära sig från barnsben att ta ansvar. Att vara en "duktig flicka". Det är främst kvinnor som tar hand om äldre, sjuka och barn. Det är vi som städar, lagar mat och planerar. Ser till att vardagen går runt. Det är vi som tar det känslomässiga ansvaret i ett förhållande. Och nej, jag tror inte att det finns en jämställd heterosexuell relation. Väldigt, väldigt få i sådana fall. Tycker du att du och din partner lever jämställt är det mycket troligtvis inte så om ni faktiskt börjar föra protokoll över vad var och en gör. Och om ni mot förmodan gör lika mycket var har ni förmodligen outsourcat det mesta jobbet i hemmet till andra kvinnor. Vilket ju i och för sig gör just eran relation jämställd, men det bidrar inte till ett jämställt samhälle eftersom det fortfarande bidrar till att köpa så kallade kvinnosysslor billigt eller till och med gratis (kvinnor i ens närhet som ställer upp).
 
 
Varför ställer kvinnor upp? Därför att vi lär oss att det mesta är vårat ansvar. Att många flers välmående än vårat eget vilar på våra axlar. Och så är det. Hur många blivande pappor läser på om barnuppfostran? Hur många män jobbar inom äldrevården? Hur många män i heterorelationer tar hand om städ, tvätt och matlagning? (Nej, du lever inte i en jämställd relation. Läs högre upp) Så kvinnor tar på sig mycket ansvar, därför att det läggs på oss. Men inte får en uppskattning eller stöd från samhället. De allra flesta inom vård och omsorg blir fattigpensionärer. Väldigt många måste också sluta i förtid eftersom deras kroppar är utslitna.
 
 
Och samtidigt som en förväntas finnas där och ställa upp som kvinna ses det i dag nästan som en självklarhet att vi också göra karriär och tjäna mycket pengar. Annars läggs skulden på kvinnan för att hon inte har utbildat sig eller struntat i alla som har behövt hennes hjälp. Det är med andra ord hennes fel (som i princip allt annant som kvinnor råkar ut för är, läs våldtäkt) eftersom hon inte har tagit sig ur situationen eller hanterat den på rätt sätt (inte sagt nej tillräckligt tydligt, hur det nu kan bli tydligare än ett nej?). Det är så himla utmattande. Det är inte undra på att fler unga kvinnor än någonsin blir utbrända. Ni har väl inte missat Svt:s nya serie We can't do it om just utbrändheten bland kvinnor. Här (länk) kan ni se den.
 
 
Är det för övrigt bara jag som finner det enormt provocerande att depression och annan psykisk ohälsa sällan tas på allvar om inte det är män som lider av det?  Förr stängdes väl kvinnor in på psyket om de uppvisade någon form av psykisk ohälsa? Steriliserades och lobotomerades. Och nej, det är inte flest män som tar självmord. Män lyckas ofta genomföra självmordsförsök eftersom de använder sig av andra metoder än kvinnor, därför toppar de självmordsstatistiken. Men kvinnor gör flest självmordsförsök (källa)
 
 
Männen må sitta högst där uppe och bestämma, men de som verkligen styr världen är alla som dessa stora pampar lutar sig emot. Klättrar över och trampar på. Tänk om alla kvinnor i hela världen skulle strejka. Samhället skulle rasa ihop. Tänk om alla mammor och förskolepersonal och undersköterskor och lokalvårdare - stöttepelarna, grunden på vilken samhället vilar - skulle kräva högre lön och mer uppskattning. Just det, det har de, vi, redan gjort. Många gånger. Men kvinnodominerade yrken och sysslor undervärderas fortfarande av samhället och manliga diton hyllas. Ses som oumbärliga. Bara det att samhället är uppbyggt kring mannen som norm är ju heltokigt. Det ska prompt jobbas åtta timmar utanför hemmet varje dag, för så har männen gjort länge. Men hur ska det gå ihop? Varför inte dela på de traditionellt kvinnliga arbetet och det traditionellt manliga, eftersom båda behövs? arför inte jobba fyra timmar med lönearbete var och hjälpas åt i hemmet, plus ha massa fritid? (Det är ju systemet som är uppbyggt så här, kring mannen som norm. Jag förstår att det inte är tänkbart för de allra flesta att gå ner i betald arbetstid eftersom en förlorar mycket på det i dagens samhälle). Det känns som att "kvinnosysslor" har lägre status en någonsin. Som att ingen vill ta i dem med tång, även fast de måste göras. Samhället går inte runt annars. 
 
 
Det ligger mycket ansvar på kvinnors axlar. Tänk om män kunde ta på sig lite mer och tänk om kvinnan sågs som norm. Om samhället byggdes mer kring kvinnan. Vilka rättvisa löner det skulle bli! Och förhoppningsvis minskad arbetsbelastning.
 
 
Tjejer är så grymt starka. Ta efter killar! Och minska våran arbetsbörda. 
 
 

En kväll i början av oktober

 
 
 
 
September och oktober bjuder verkligen på de allra vackraste solnedgångarna.
I går var den helt magisk.
Tror för övrigt att jag såg två gäss flyga över mig, men de kanske redan har lämnat Sverige?
Jag som nyss läst Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige blev dock lite starstrucked och tänkte att det var Mårten och Dunfin som flög där uppe tillsammans. Kanske hade någon av dem en liten parvel i träskor och vit toppluva på ryggen också.
 
 

RSS 2.0