Blodmåne

 
 
 
 
I natt var det blodmåne, supermåne och fullmåne på en och samma gång. Senast det hände var någon gång på åttiotalet och kommer tydligen inte ske igen förrän år 2033. Inte blodmånen i alla fall. Det är ett virrvarr det där med olika månar och informationen om dem.
 
Här kommer dock lite information jag läst om blodmånar och månförmörkelse i tidningen Illustrerad Vetenskap nummer 14 2015:
 
Månförmörkelse sker när jorden hamnar mitt emellan solen och månen så solens strålar inte kan lysa upp månen. Det händer ett par gånger per år. Vi ser solen som gul/vit men egentligen består dess strålar av massa olika färger. Färger vi bara ser ibland när vattendroppar bryter dem: regnbågar. Vid vissa månförmörkelser når lite av solens strålar fram till månen, de röda. Resten av färgerna absorberas av olika ämnen i jordens atmosfär. Det är då månen färgas blodröd och det händer alltså inte särskilt ofta.
 
Men i natt hände det!
 
 
 
 
 
 
Jag ställde klockan på 03.00 och tog på mig underställ, ko-onepiece, jacka, pannband och fingervantar. Under armen hade jag tre filtar och i händerna kamera, mobil, tändstickor och blockljus. Jag smög ut så tyst jag kunde för att gå på fullmånefärd. Läste att den skulle stå i sydväst så jag antog att den skulle vara bakom ett höghus här, men när jag kom ut såg jag att den stod högt på himlen fortfarande och att jag förmodligen kunde se den från balkongen.
 
Det kunde jag! Jag smög in igen och la ut en filt på balkonggolvet, de andra slog jag om mig. Sen tände jag ljus. Ett vitt, så som vi är vana att se månen, och ett rött för att representera vad som komma skulle. Det var inget jag tänkte på förrän jag satt där. Jag bara tog två blockljus när jag skulle gå ut. Det var en ren slump att det blev ett vitt och ett rött, men nu tänker jag att det var meningen på något sätt.
 
 
 
 
 
 
När jag kom ut då strax efter tre hade månförmörkelsen precis börjat. Bara en liten del uppe i vänster var mörk. Men innan jag hade krånglat mig in och tänt ljus och suttit och bara njutit en stund var nästan hela månen svart. Fast den såg inte så här mörk ut med blotta ögat. Det var mer dimensioner i skuggorna.
 
 
 
 
 
 
Det syns inte på den översta bilden, men vid det här laget hade överdelen av månen börjat bli mörkröd. När jag höjde exponeringen syntes det bättre men det tar längre tid för kameran att ta en bild då, vilket inte är så optimalt när man inte har ett stativ. Bilderna blir så suddiga då. Det gjorde också att månen blev ganska kontrastlös. Men vad gör det egentligen? Jag fick se den med blotta ögat och det är huvudsaken.
 
 
 
 
 
 
Vid fyra var månförmörkelsen nästan total och månen försvann bakom höghuset. Jag gick in och väckte Mats och vi gick ner till vattnet för att titta på den mörkröda månen i ungefär en halvtimme till. Sådan mäktig upplevelse! Den här natten kommer jag aldrig att glömma.
 
Måste visa en bild Mats tog på månen med min mobilkamera. Tycker den är så fin. Han fick med alla stjärnor så bra.
 
 
 
 
 
Mats somnade om och gick till jobbet vid nio. Själv låg jag vaken och rensade ut massa tankar. Har aldrig märkt det vid fullmåne förut, men kanske blev det så därför att det var en så kraftig och speciell fullmåne i natt. Tankar och känslor jag inte har tänkt eller känt på flera år kom upp och började som en klump i magen som reste upp över hjärtat och ut genom huvudet. Och efteråt fylldes hjärtat med värme innan nästa tanke kom upp. Så höll det på i ett par timmar. Otroligt häftigt och renande.
 
Andlighet är ingenting att skämmas över eller vara rädd för. Vi har det alla i oss, inte bara djur och barn. Vi vuxna är ofta bara distansierade från det stora hela och allt vi behöver göra är att lyssna till vårat inre och känna samhörigheten med allt. De där stjärnorna som är där ute, du är gjord av samma stoft som de! Allt i universum kommer från samma plats och föddes samtidigt. Det är inget "flum" utan vetenskapligt bevisat. Allting återföds och återvins. Energi varken skapas eller försvinner. Du är gjord av stjärnor och jord. Av himmel och vatten. Och om du sätter dig och lyssnar till din egen energi kommer du känna dem där inne i dig. Känna samhörigheten med allt.
 
Det är otroligt mäktigt <3
 
 

Rätten att inte behöva rättfärdiga sin existens

 
 
 
 
 
Jag är väldigt smal. Äckligt smal enligt många. Fult och oattraktivt smal. Jag har kämpat ända sen gymnasiet med att gå upp i vikt och klassas som normal även på det planet. Ibland har jag lyckats och fått uppmuntrande klappar på axeln och blivit överöst med komplimanger. Men jag landar alltid på spinkig ändå tillslut. Det har varit mitt utseende sen jag var 16. Innan dess vägde jag några kilo mer. När jag var barn var jag också väldigt spinkig och när jag kom i puberteten vid 12 års ålder blev jag mer "normalviktig". Lika lång har jag varit sen dess också. I gymnasiet började jag få magproblem och slutade bland annat dricka mjölk och gick ner sex kilo. Inget jag ville eller önskade eller kämpade för att uppnå, det bara blev så.
 
Första gången någon kallade mig anorektiker gick jag i femman. Jag hade ingen aning om vad det var och tog inte åt mig särskilt mycket. När jag sen fick reda på att anorexia är en sjukdom som gör att man inte vill äta tog jag inte åt mig alls. Jag åt ju som en häst! Mycket mer än mina kompisar. När jag började gymnasiet tyckte min gympalärare att jag vägde för lite. Hon ställde mig framför klassen, tog tag runt min handled och sa att så här smal är det inte snyggt att vara. Att se ut så här ska ni inte sträva efter tjejer. Som skör tonåring tog jag åt mig, även fast jag inte hade tagit åt mig av liknande kommentarer förut. Jag ville gå upp i vikt men fick istället magproblem och lyckades inte.
 
 
 
 
 
 
Sommaren 2010 var jag så kallad normalviktig och då också mer välkommen och accepterad av samhället. Killar visade intresse för mig. Många killar. Och jag som aldrig varit populär förstod knappt vad som hände. Komplimangerna haglade och folk kom till och med fram till mig i mataffären bara för att säga hur snygg jag var. Folk jag sett och känt hela mitt liv och som aldrig sagt något liknande till mig förut. Jag blev glad ibland men oftast undrade jag varför jag inte var välkommen innan. Vad var det för fel på mig då? Min personlighet hade inte förändrats ett dugg, bara mitt utseende. Ändå möttes jag av leenden när jag gick på stan. Det hade aldrig hänt förut.
 
Den där sommaren fick mig att inse hur olika vi bemöter folk baserat på deras utseende. Hur vi kopplar personlighetsdrag till personers utsida och och dömer vid första anblick. Tidigare i vecka satt Katrin Zytomierska i soffan hos Malou von Sivers och uttryckte sitt hat mot överviktiga. Hon påstod sig aldrig ha mött en tjock person som var lycklig. Det var näst intill omöjligt enligt henne. Överviktiga var också lata och dumma och satt och tryckte i sig chips och massa annat onyttigt varje dag. Diskussionen handlade om hur större personer "visar upp" sig på sociala medier. Bland annat diskuterades fantastiska Stina Wollter som glatt dansar runt i trosor och bh och skakar på magen även fast hon inte har en kropp som accepteras av samhället. Samma dag startade Natashja Blomberg, ladydahmer, hashtagen #uppmuntrafetma och folk gick i taket.
 
"Hur kan du uppmuntra fetma? Det är ju inte hälsosamt! Det är rent av farligt!" . Ungefär så låter kommentarerna. Annat som är farligt är rökning, äta kött och köra bil. Ändå är det få röster som höjs över bilder på någon som mumsar en flintastek eller visar upp sin nya bil på facebook eller instagram. Bara för att en är överviktig betyder inte det att en sitter och trycker i sig chips dagligen. Det betyder inte att en är dum eller lat. Det är väldigt lite en kan säga om en person baserat på utsidan. Bara för att en röker betyder inte det att en har lungcancer. Bara för att en äter kött betyder inte det att en har tjocktarmscancer. Bara för att en är överviktig betyder inte det att en är ohälsosam. Bara för att en tränar betyder inte det att en inte kan drabbas av en hjärtattack. Bara för att en inte äter socker betyder inte det att en inte kan få diabetes. Bara för att en är smal betyder inte det att en är hälsosam.
 
 
 
 
 
 
För någon vecka sen åt jag chips och dipp till lunch. Varför inte, liksom? Jag hade tänkt lägga upp den här bilden på instagram men jag glömde bort det. Hade jag publicerat den hade nog inte responsen skilt sig så mycket från mina andra bilder. I sådana fall på grund av att jag mest lägger ut naturbilder och inte mat, men jag tror ingen skulle höja pekfingret och skriva: "Det där är ohälsosamt! Tänk på vad du sänder ut för signaler!". Ett av mina privilegier som smal. Det förutsägs att jag redan vet vad som är hälsosamt och ohälsosamt och att äta chips till lunch inte är något jag gör speciellt ofta. Som underviktig uppmuntras jag snara till att äta sådant här. Hade jag däremot varit överviktig (och haft en större plattform) hade kommentarerna inte låtit vänta på sig. Jag hade säkerligen fått höra massa fetmaförakt förklätt till "goda råd" och hälsoaktivism.
 
Vad jag har förstått så startade Natashja hashtagen #uppmuntrafetma som en sorts ironi men också som ett statement att det är okej att vara överviktig. En behöver inte ursäkta sig eller känna press att gå ner i vikt eller känna sig lat och ful. Även fast omgivningen och samhället vill få en att känna så. Bara att vara överviktig är att uppmuntra fetma enligt många så varför inte starta en sådan hashtag? Bara att finnas som överviktig person provocerar. Natashja, Stina och många andra publicerar bilder på sig själva där de inte försöker gömma sina kroppar eller ursäkta sig själva. Att läsa kommentarer under sådana bilder är så skrämmande. Dels är det de som dumförklarar: "Du vet att det är farligt att vara överviktig, va?", och så är det de som rent ut mobbar och skriver att det är fult, oattraktivt eller osmakligt. Varje gång jag ser sådana bilder tänker jag att om en smalare person hade varit på bilden i exakt samma pose och klädsel hade ingen kommit med "goda råd" eller skrivit att det var osmakligt.
 
 
 
 
 
 
Jag minns när jag tog den här bilden, för ungefär ett år sen skulle jag gissa. Jag hade precis läst något liknande den här debatten inne hos Natshja på ladydahmer.nu och var sååååå trött på allas fixering vid utseende. Allas. Också jag. En ska se ut på ett visst sätt för att vara accepterad. En får varken vara överviktig eller underviktig. Men som överviktig är förtrycket och hatet så utbrett och stort att jag är glad att jag aldrig har behövt uppleva det. Jag känner igen mig i mycket, visst gör jag det, men det är ändå inte på samma sätt. Visst får jag också dumförklarande kommentarer så som: "Du vet att kroppen behöver mat? Det är vårat bränsle." Nästan varje gång jag har varit till en läkare för något besvär har svaret varit: "Ät mer." Vad jag än har sökt för. Så som My Svensk, som också gästade Malou förra veckan, fick höra att hon behövde gå ner i vikt för att hennes axelvärk skulle försvinna, när det visade sig vara genetiskt.
Men jag behöver inte se tusen och en artiklar på hur man går upp i vikt när jag köper en tidning. När jag ser på tv och film ser jag människor i min storlek hela tiden och känner mig inte utanför. Jag kan äta vad jag vill utan att någon dömer mig eller tänker: "Jaha, det är därför hon ser ut som hon gör.". Skulle jag och en kvinna som väger mer söka ett jobb med liknande meriter skulle jag nästan garanterat få jobbet istället för henne, enbart baserat på utseende. Det skämtas inte om min vikt. Jag behöver inte ursäkta min existens på samma sätt.
 
Sen så är det ju vardag för kvinnor att vara fel. Att behöva ändra på sitt naturliga utseende. Alexandra Pascalidou uttryckte det så bra när hon gästade Nyhetsmorgon för någon dag sedan. Kvinnan har genom historien varit ett spel som kallas "Finn fem fel": Inte nog med kurvor. För mycket kurvor. För små bröst. För hårig. För högljud. För många åsikter. Och så vidare. Alltid är det något som ska ändras på. Visst blir män också utsatta för fat shaming, men det är ändå mer accepterat att vara överviktig som man än kvinna. Göran Greider, som gästade Nyhetsmorgon samtidigt som Alexandra, sa att minst 10% av alla mejl och kommentarer han får handlar om hans utseende. Det tyckte han var mycket. När en som kvinna snarare får 10% kommentarer som inte handlar om hur en ser ut.
 
 
 
 
 
 
Det senaste året har jag nästan helt och hållet slutat bry mig om hur jag ser ut. Jag ställer mig inte i speciella vinklar eller sminkar mig när jag ska fota mig själv. Om jag inte vill, förstås! Men vill jag inte det så gör jag inte det helt enkelt. Jag fogar mig inte efter samhällets normer lika mycket längre. Det är så här jag ser ut och jag älskar min spinkiga, taniga, underviktiga kropp trots att revbenen syns och höftbenen sticker ut tre meter. Just nu mår den inte så bra och jag försöker lyssna på den så mycket jag kan för att den ska må bra igen. Det är svårt att förklara för läkare att det inte har något med vikt att göra. Jag äter fortfarande som en häst. Hur förklarar en för någon att min mamma har haft energi och styrka trots sin spinkiga kropp i över femtio år? Att min morfar var tävlingscyklist, löpare och spinkig? Att min farfars spinkiga kropp var sjöman och stark som en oxe? Att jag själv har varit en väldigt aktiv person, trots mitt taniga yttre, tills orken en dag plötsligt inte fanns där längre? Det går inte. Därför har jag slutat försöka. Folk ser till det yttre och tror att det på någotvis speglar insidan. Både psykiskt och fysiskt.
 
Hur förklarar en överviktig person för folk att hen aldrig äter chips? Hur förklarar hen att hen tränar sex dagar i veckan? Hur förklarar hen att hen är frisk som en nötkärna? Det är omöjligt. Folk ser överviktiga som sjuka och smala som friska även fast det finns smala som vräker i sig skit och aldrig rör på sig och överviktiga som är hälsan själv. Det är lättare för mig att stänga av alla signaler om att min vikt inte är okej, jag möter dem inte dagligdags. Signalerna finns inte där när jag slår på tv:n eller läser en tidning. De är inte djupt rotade i vårat samhälle.  
 
Att förtrycka folk som väger mer än vad normen säger att man ska göra kallas för fat shaming. Sluta med det! Överviktiga personer är inte dumma och lata och ingen har rätt att göra narr av dem. Varken bakom ryggen eller till personen i fråga. Vi ser alla olika ut och ingen ska behöva gömma sig eller skämmas eller behöva rättfärdiga sin existens här på jorden. Vill en äta chips och godis varje dag så ska en få göra det utan att möta förakt, oavsett om en är smal eller tjock. Vad spelar det för roll? Nu är ju jag vegan så det är klart att jag tycker en ska tänka på att det en äter inte har skadat någon annan levande varelse, men annars så, vem bryr sig om vad en annan person äter? Jag gör då inte det i alla fall. Om ingen frågar mig om råd eller om jag inte vill tipsa om något som kan vara bra mot vissa besvär ger jag blanka tusan i andras kost.
 
Alla har rätten att se ut som de gör och vill utan att behöva rättfärdiga det.
 
Tyck om varandra <3
 
 

Sol, lök och Marimekko

 
 
 
 
 
I går fick jag besök av min kära mor. Hon hade med sig massa lökar från sin trädgård. Även fast sommaren var sådär har hon fått mycket lök. Och potatis och vinbär. Massa vinbär! Den busken är full med bär hur sommaren än ser ut. Jag och Mats tog sticklingar av den i våras och nu har de växt till små plantor. Hoppas de överlever vintern och växer till sig ordentligt nästa sommar!
 
Vi satt på balkongen i solen i flera timmar och pratade innan hon tog bussen hem på kvällen. Det var så trevligt! Hon hade också köpt en femårspresent till mig och Mats: två kökshanddukar från Marimekko. Superfina! Gillar verkligen mönstret. Massa inlagda grönsaker och rotfrukter, passar bra nu på hösten :)
 
 
 
 
 

Nytt! Igen...

 
 
 
 
 
Återigen dags för ett nytt utseende på bloggen. Har så svårt att bestämma mig för hur jag vill ha det och det blir sällan som jag tänkt ändå. Så jag försökte en gång till! Blev ganska nöjd även fast det finns saker kvar jag vill ändra på. Jag inspireras så otroligt mycket av andra bloggar och ibland när jag går in på en ny hemsida så utbrister jag: "Åååh vad fint! Så vill jag också ha det". Mina datatekniska kundskaper räcker sällan till för att få det så som jag vill, men det är väl en del av det roliga. Att googla sig gul och blå efter svar på sina frågor och sen nöjt klappa sig på axeln och tänka: "Det blev inte som jag tänkt, men bra jobbat ändå!".
 
Just i nuläget kände jag för en enkel header med några naturbilder som får mig att må bra. Förhoppningsvis känner ni samma sak när ni ser dem. Blommor, blåbärsplock, solnedgångar och yoga. Tog också bort bakgrunden för att få en känsla av frihet. Ibland vill jag ha mina texter och bilder tryckt ombonade och ibland vill jag att de ska få sväva fritt och tala för sig själva. Lite som i verkliga livet, när det kommer till mig själv, inser jag nu :)
Jag ändrade också färg på text och rubrik till en mörk grå för att få bloggen att kännas mjukare. Har sett att det är många som skriver med ganska ljus text och det får mig att känna mig lugn.
 
Hoppas ni ska trivas här och att alla förändringar inte gör er helt snurriga <3
 
 

Kristina från Duvemåla

 
Jag älskar musikaler. Det finns få saker som berör så mycket som musik och kombinerar man musik med en stark berättelse blir jag helt tagen. Min absoluta favoritmusikal är Kristina från Duvemåla gjord av Benny Andersson och Björn Ulvaeus. Jag har aldrig sett den och det finns ingen utgiven inspelning att köpa av föreställningen, men en dag vill jag se den. Live. På plats. För att riktigt uppleva den. Men lyssnat har jag gjort, tror jag kan varenda låt utantill. De berör mig så djupt, dels på grund av den vackra sången men också för att det är en sådan berättelse som jag tror berör de flesta och som nog ständigt kommer vara aktuell. Den om flykt. Om flytt från det man kallar "hemma". Allt som är en kärt och familjärt. Om rädsla för det okända som ska komma i det nya landet som man inte vet någonting om. Den om mod och stark tro. Om förtvivlan men också om glädjen när man tillslut kan slappna av.
 
Jag har levt med Kristina och Karl-Oskar, Ulrika, Robert och Arvid, morbror Danjel och alla de andra karaktärerna i Vilhelm Mobergs böcker sen högstadiet. Jag försökte läsa böckerna i åttan eller nian men kunde inte riktigt ta in varken Vilhelm Mobergs berättarstil eller den gripande historien på rätt sätt så jag gav upp. Istället köpte jag filmerna av Jan Troell med Liv Ullman och Max von Sydow i huvudrollerna som Kristina och Karl-Oskar.
Nu har jag läst böckerna, alla fyra. De står i min bokhylla och jag vet inte hur många gånger jag har gråtit mig igenom dem eller hur många gånger jag har kvar. Bilderna har etsat sig fast i mitt inre, både från böckerna och filmerna. Hur de tar farväl av sina nära och kära som de vet att de aldrig kommer att träffa igen. Hur de riskerar sina liv på havet i tre månader. Hur de slänger de döda överbord. Hur Kristinas lille pojk drar i hennes kjolar och säger att han vill fara hem, när hem ligger på andra sidan Atlanten. Hur de försöker kommunicera med invånarna i det nya landet, men misslyckas därför att de inte kan språket. Hur de står frusna och hungriga i regnet och ingen vill hjälpa dem. Hur en barmhärtig själ tar dem med till sitt hem där de får mat och värme och hur resan sedan går vidare i det nya landet. Sökandet efter ett nytt hem.
 
 
 
 "Far och mor vid grinden då jag kom och tog farväl.
Bilden av dem bär jag i mitt hjärta och i min själ."
 
Bild från filmen Utvandrarna av Jan Troell och text från Björn och Bennys musikal Kristina från Duvemåla.
 
 
 
För några veckor sedan cirkulerade en bild på en grupp glada män eller pojkar som tog en selfie. De hade flytt från sina hemländer och precis kommit i land på trygg mark och ville visa sin glädje över detta. Många blev upprörda och tyckte att man inte kan ha haft det så hemskt på havet om det första man gör är att ta kort på sig själv. Men det är det första jag skulle göra om jag nyss kommit ur en livsfarlig situation, på något vis meddela min familj att jag överlevde och mår bra. Vill minnas att det var det första Karl-Oskar och Kristina gjorde också. När de präglade av tre månaders sjösjuka och skörbjugg vinglade av skeppet och satte sig på New York-marken var Kristina tvungen att ligga ner en lång stund. Men Karl-Oskar samlade krafter och gick bort och köpte äpplen, mjölk och brevpapper så att de där hemma så snabbt som möjligt skulle få höra att de överlevt färden.
 
 
 
"En plats där jag får vara stilla, där ingen tränger sig inpå.
Jag vill få skapa mig ett eget bo, för mig och för min man
och för våra ungar.
Och tänk att äntligen få vila, få sova i sin egen säng.
Ja, vi ska ta dig till en plats där du får stanna.
Du ska snart få komma hem.
 
Vägen vi färdas den bär bort, aldrig tillbaka.
Hemma, var ligger det nånstans?
Vem kan ge svar?"
 
Bild från Utvandrarna och text från Kristina från Duvemåla.
 
 
Det är mycket prat om att Sverige kommer att bli islamiserat och att moskéerna som byggs här på något vis hotar de svenska traditionerna. Men faktum är att det finns ungefär 3700 kyrkor i Sverige och bara ett fåtal moskéer. Den muslimska tron hindrar inte på något vis våra svenska traditioner. Och, det tål att upprepas, traditioner förändras ständigt genom nya intryck och inspirationer från andra kulturer.
Kristina och Karl-Oskar fick det bra i det nya landet. De uppskattade den nya kulturen. De tappade lönnar på sav och kokade egen lönnsirap, något som de aldrig hade smakat innan de kom till Amerika och deras barn pratade bara engelska. Men Kristina längtade hem hela sitt liv. Hon försökte hålla kvar vid det hon var van vid som ett minne av det liv hon en gång levat. När man har lämnat sitt hem och sina kära är det mycket förståeligt att man känner sig trygg och nära dem man känt en gång för länge sedan genom att hålla kvar vid traditioner och sin tro. När Kristina för första gången fick ta nattvarden av en svensk präst sen hon steg i land i Amerika höll hon på att svimma av glädje och lättnad. Tillsammans byggde svenskarna i området en kyrka där de kunde få tro det de ville och utföra den tron så som de var vana. Deras traditioner lever kvar i USA:s svenskbygder och har säkert påverkat de amerikanska traditionerna på något sätt, men inte tycker jag USA är särskilt svenskifierat.
 
 
 
"Sorgen som jag känner den kan ingen här förstå.
Herre, ta mig åter. Låt mig se det jag saknar så.
 
I min tanke far jag ständigt tillbaka
men jag når aldrig landet långt bort och länge sen."
 
Bild från Utvandrarna och text från Kristina från Duvemåla.
 
 
Musik skapar känslor till ord som man kanske inte riktigt kan ta in annars. Såg nyss en intervju med Helen Sjöholm, som spelade Kristina i orginaluppsättningen av Kristina från Duvemåla på nittiotalet, där hon sa att vill man inte ta in någonting så kan man inte förstå. Man kan inte förstå om man inte försöker. Eller något liknande. Kanske kan musik då hjälpa till att ta in och förstå. Speciellt musik och en historia som fortfarande är så aktuell. Folk flyr för sina liv från krig, svält och förföljelse. Så som Kristina och Karl-Oskar gjorde. De svalt i sitt hemland och var tvungna att ge sig av. Så som Danjel flydde därför att han inte fick utföra den religon han ville. Så som Ulrika flydde bort från sin stämpel som "byhora". Så som Robert och Arvid flydde i jakt på frihet. De ville inte längre vara slavar under sina husbönder.
 
De flesta människor i Sverige som lämnade sina hem under 1800-talet utvandrade eftersom de svalt. Kristina vägrade länge för hon insåg vilken fara de skulle utsätta barnen för på havet och genom ovisheten som väntade i det nya landet. Men när missväxten och svälten tog livet av deras äldsta dotter ändrade hon sig. Hon insåg att barnen var säkrare ute på det farliga havet än hemma och att de i det nya landet åtminstonde skulle ha en chans till ett liv.
Ingen sätter sig själv eller sina barn i en vinglig, osäker båt på havet om de inte måste. Ingen lämnar det trygga och säkra om de inte känner sig tvungna. Jag skulle inte det i alla fall. Det är skillnad på att resa för att man vill och under trygga förhållanden mot att vara tvingad att bryta upp från allt kärt. En gång för inte så länge sen var det Sverige folk flydde från. Ungefär 1,5 miljoner svenskar sökte skydd och lycka i USA. Nu är Sverige en trygg plats. En plats dit folk som inte lever i trygghet vill komma. Självklart är de välkomna! Vi får plats. Av alla Syriens flyktingar, vilket är ungefär 12 miljoner, är det bara 250 000 som har lyckats ta sig till Europa enligt professor Hans Rosling. Europa har plats för 250 000 personer till. Och många, många fler!
 
 
 
Helen Sjöholm och Maria Ylipää som Kristina.
 
 
Kristina från Duvemåla spelas just nu på Cirkus i Stockholm med fantastiska Maria Ylipää i huvudrollen. Har ni möjlighet så se den. Annars så kan ni lyssna på musiken på Spotify. Som Helen sa i samma intervju som den jag nämnde här ovan, kanske hjälper det att förstå den allvarliga situtaionen som finns i dag om man ser den ur en svensk synvinkel och genom en svensk historia. Hon sa också något fint som satte sig hos mig: det är en mänsklig historia. Varken svensk eller syrisk eller iransk. Utan mänsklig. Vi är alla människor oavsätt hur vi ser ut, vad vi tror på eller var vi kommer ifrån.
Och kom ihåg att vill man inte förstå så förstår man inte.
 
 
 

En lista med frågor

 
Jag och min svägerska Madeleine (tut.blogg.se) brukar skriva frågor till varandra ibland. Superkul! Men min fantasi sträcker sig inte mycket längre än till favoritfärg/blomma/mat, ja, ni fattar. Därför blev jag glad när Underbaraclara skrev en lista med frågor för några dagar sen. Perfekt! De snor jag skamlöst. Hon har i sin tur snott dem från bloggen sandrabejjer.se, aka niotillfem.
 
Här kommer de! Jag svara på frågorna också tänkte jag. Lite tidsfördriv innan Doobidoo börjar.
 

Var är din mobiltelefon? På soffbordet bredvid mig. Är ganska nojjig när det kommer till strålning, så jag har den aldrig i fickan. Stänger också av den innan jag går och lägger mig så den inte ska stråla på mig under natten.

 

Var är din andra hälft? Bredvid mig i soffan. Han tittar på Drayswe på Twitch och surfar.

 

Ditt hår? Nytvättat!

 

Ditt humör? Trött, orolig, tankfull. Mycket tankar som snurrar i huvudet nu för tiden.

 

Din dagsplan? I dag hade jag som mål att dammsuga, duscha och laga mat. Mission complete!

 

Det bästa du vet? Säger som Ted Gärdestad: sol, vind och vatten. I alla fall sol och vatten. Annars så gillar jag lugn och ro, likasinnade varelser, öppen eld, frisk luft, skog, böcker, film och Il Volo. Alltid Il Volo.

 

Din dröm inatt? Har för en gångs skull ingen aning. Brukar vanligtvis ha tusen och en äventyr under mina slumrande timmar, men i natt tror jag banne mig att jag sov som en bebis.

 

Ditt livsmål? Själsligt: Få tillbaka min styrka och fortsätta utvecklas som jordbo. Finna mitt kall och min rätta plats på denna planet och i detta liv. För att citera Clara:  "Jag vill ha balans och styrka nog att räcka till för fler än mig själv och mina närmaste." Materiellt: Skapa ett miljövänligt hem och en så gott som självförsörjande trädgård. Tak över huvudet, mat och värme är allt jag behöver och begär, men bibliotek, kakelugnar, äppelträd och syrenberså vore stora plus!

 

Rummet du är i? Vardagsrummet/köket. Vi har öppen planlösning.

 

Din hobby? Måla, fota, läsa, filosofera.

 

Din skräck? Krig och obotliga sjukdomar. Människor ibland.

 

Vem vill du vara om sex år? Stark och frisk mamma. Konstnär vore kul att få kalla mig också.

 

Var var du igår kväll? I soffan och kollade på "Guardians of the Galaxy" med Mats.

 

Vad är du inte? Lat. Oavsätt vad folk tror. Jag orkar inte mycket i dagsläget men jag gör mer än jag orkar. Varje dag.

 

En sak du önskar dig? Fred på jorden. På det personliga planet: kraft i kropp och själ.

 

Var växte du upp? I Filipstad i östra Värmland. De första nio månaderna av mitt liv bodde jag, mamma och pappa i en lägnehet. Sen flyttade vi till Porsvägen och där bodde jag ända tills jag blev Karlstadbo.

 

Det senaste du gjorde? Åt mat. Broccolibollar och ugnsrostade rotfrukter. Nom nom nom...

 

Din tv? En ganska stor, väggmonterad platt-tv från 2012 eller 2013. Har ingen aning om hur många tum. 

 

Dina husdjur? Dammlöss och blomflugor!

 

Din dator? En liten och nätt Asus. Snart två år gammal. Fick den av min familj förrförra julen/födelsedagen.

 

Saknas någon? Många. Levande som döda. Saknar mest pesoner jag en gång var nära men inte är i nuläget. Samtidigt tänker jag att är det meningen att någon ska finnas i mitt liv så kommer det att bli så. Ibland känns det också som att jag saknar folk eller någon jag inte har träffat än. Det känns som att det finns fler stora möten i min framtid. 

 

Din bil? Min vad? Har inte ens ett körkort. Är för tankspridd för att få vistas ute på vägarna.

 

Något du inte har på dig? Bh. Eller, väldigt sällan i alla fall. Förr tyckte jag det var jätteobehagligt att vara utan, nu kan jag inte förstå hur jag kunde trycka ihop mina stackars bröst dagligen och lyfta något som inte behöver lyftas (Än).

 

Favoritaffär? Grön gåva.

 

Din sommar? Regning, kall och för fartfylld för min smak.

 

Älskar någon? Många. Nära och kära. Mats framför allt. Och Il Volo.

 

Favoritfärg? Grön och blå. Fast nu är det ju höst, då får orange och brun mig att må bra.

 

När grät du senast? Gråter ganska ofta nu för tiden. Blir så när det krigas och trakasseras till höger och vänster. Sen så bär jag på mycket i mitt bagage som jag vill få ut.

 

 

Jag hann inte klart innan Doobidoo, men vad gör det! Nu är det din tur, Madeleine, att svara på frågorna. Om du vill :) Är det någon annan som också vill svara på de här frågorna så gör det för tusan! Skriv gärna i kommentarsfältet om du gör det, vore kul att läsa era svar :)

 

Ha det gott <3

 


5 år

 
 
 
 
I dag har jag och Mats varit tillsammans i fem år och förlovade i två.
 
Känns som mycket längre. Kan inte komma ihåg hur livet såg ut innan honom <3
 
Får se vad vi hittar på med i dag. Tänkte att vi skulle ha picknick i stadsträdgården som vi hade då för två år sedan när vi förlovade oss, men jag tror inte orken räcker till. Så vi stannar nog hemma och myser istället.
 
 
 

Kepler

 
Alla bilder från cdon.se.
 
 
 
Jag har fått låna Lars Kepler böcker av min svägerska Malin och äntligen är jag klar med dem! Varför jag skriver "äntligen" kommer ni förstå längre ner. Ni som redan har läst dessa böcker förstår säkert redan!
 
Deckare har aldrig varit någon favorit för mig. Vilket är mycket konstigt eftersom mina favoritböcker när jag växte upp var Fem-böckerna av Enid Blyton. Fast det är väl ganska stor skillnad på barndeckare och vuxendeckare antar jag. Deckare skrivna för barn är spännande på det där pirriga sättet som aldrig hinner bli obehagligt medan vuxendeckare ger mig panik och hjärtsnörp! Ändå brukar jag ge deckare en chans då och då för att dels se om jag har ändrat mitt tankesätt över vad som är läskigt men också för att varje bok är olik den andra. Bara för att jag inte gillar genren deckare betyder inte det att jag ogillar alla deckarböcker.
 
Så jag lånade fyra Kepler-böcker av min svägerska och en av mamma och hu vale säger jag bara! Så otäcka att man svettas när man läser dem men samtidigt så spännande och fängslande att man inte kan sluta. Vet inte hur många gånger jag försökt lugna ner mig själv med att tänka: det är bara en bok, det är bara en bok, som ett slags mantra, haha!
 
 
 
Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril - alias Lars Kepler.
Bildkälla.
 
 
 
Lars Kepler är ett pseudonym för författarparet Alexander Ahndoril och Alexandra Coelho Ahndoril. De har skrivit fem böcker under pseudonymet: Hypnotisören, Paganinikontraktet, Eldvittnet, Sandmannen samt Stalker. Alla kretsar de kring kriminalkommissarien Joona Linna och olika fall han stöter på. Vad jag gillade med de här böckerna är att de är väldigt fängslande. Man är fast redan efter några sidor och även fast jag tänkt många gånger; "Nej, nu läser jag inte en rad till av det här otäcka" kan jag inte sluta. Det tycker jag är ett tecken på en bra författare, att man lyckas fånga läsaren. Även mot dennes vilja :P Miljöerna är väldigt målande och jag hade inga problem alls med att leva mig in i berättelserna och platserna.
 
Jag gillade också att böckerna flikar in det feministiska budskapet, ofta i början av böckerna, eftersom jag tycker det är viktigt att vi går mot en mer jämställd värld. Nu är ju Lars Kepler ett pseudonym för både en kvinna och en man, men folk tar tyvärr det som skrivs och sägs av män på större allvar och då är det ju bra att de valde ett manligt pseudonym.
 
 
Några exempel.
 
 
 
De här böckerna kan jag rekommendera till er som har nerver som tål dödsångest och andra gosiga panikkänslor. Och till er som inte tål sådana böcker: börja inte läsa dessa! Ni kommer inte kunna lägga dem ifrån er.
 
Nu hoppas jag det dröjer läääänge innan de kommer ut med en ny bok. För jag vill inte läsa den! Men jag vet att jag inte kommer kunna låta bli...
 
 

Maktlöshet och tacksamhet

 
Nog är det hemskt det som händer ute i världen. Att det ska få finnas krig. Usch. Vad ska man göra? Man känner sådan maktlöshet. Jag önskar jag kunde göra mer, att jag var en sådan person som visste vad som behövs göras i sådana här situationer och som orkade göra det. Men jag har inte nog själslig styrka att kunna ta hand om andra. I alla fall inte de som verkligen behöver hjälp och medmänsklighet. Det blir bara fel när jag inte har kraft nog att ta in vad en annan människa känner och behöver helt och fullt. Jag önskar att jag orkade med det, att jag kunde känna andras känslor och inte brytas ned av dem. Först då kan jag hjälpa till på riktigt. Empati är en gåva men kan vara en förbannelse om man inte kan hantera den rätt.
 
Läste att Underbaraclara har som ett livsmål att bli så själsligt stark att hon har styrka nog att hjälpa andra. Det är ett av mina mål också. Att hitta mig själv och veta hur jag fungerar och vad jag behöver för att må bra, för att på så vis kunna finnas där för andra. Men i dagsläget finns jag nog mest till för andra och inte så mycket för mig själv, vilket resulterar i  en utmattad Jennifer och att jag inte kan hjälpa folk till hundra procent. Bara tills jag verkligen inte orkar mer och det är sällan nog när det gäller folk som verkligen behöver hjälp. Det räcker till att ställa upp för de som har relativt små besvär jämfört med de som i dag flyr från sina hemländer och inte vet när de ska få mat eller trygghet härnäst, men när människor som verkligen behöver hjälp ber om det räcker inte mina krafter till. Det ska ändras på. Jag jobbar på att ta hand om mig själv så att jag på så vis kan ta hand om andra.
 
Det enda jag kan göra i dagsläget är att ge så mycket jag orkar och kan av mig själv och pengamässigt samt att känna tacksamhet för att jag har tak över huvudet, mat i magen och luft i mina lungor. Livet är en gåva som inte borde slösas bort. Speciellt inte när man har möjlighet att välja vad man ska göra med det.
 
 
 
 
 
Jag är tacksam för att jag kan sitta på kvällarna och beundra solnedgångar, att jag har en skön säng att sova i, att jag kan äta mig mätt och aldrig behöver gå törstig. Jag hoppas att alla en dag kan få känna tacksamhet över dessa saker. 
 
 
 

Är det slut?

 
 
 
 
Är den verkligen redan slut, sommaren?
Är det slut med bad, bikini och vattenmelon? Korta kjolar och bara fötter? Det enkla livet?
För bara någon vecka sen låg jag på balkongen och sög åt mig av värme och D-vitamin, men nu är det långa byxor, jacka och heltäckande skor som gäller.
 
Jag lovade mig själv i våras att jag inte skulle bli besviken på sommaren, hur den än blev. Att jag bara skulle ta den som den var och njuta av den oavsett. Och det svåraste: inte vänta på att sommaren ska komma.
Det gör jag varje år sommaren är kall och regning. Väntar och väntar. I juni tänker jag att juli kommer bli underbar och när det inte blir så läggs alla mina förhoppningar på augusti. Och när augusti inte blir som jag har tänkt, då står jag där besviken och ledsen över den uteblivna sommaren.
 
Så även i år. Jag har väntat och väntat fastän jag lovade mig själv att inte göra det. Och nu är jag besviken.
Men jag ska försöka vända på mina tankar och se det positiva. Jag tog mig verkligen tid att njuta av solen i år. Även fast vi bara fick två, tre veckor av sommarvärme var jag i solen så mycket jag kunde de veckorna, och det syns. Så här brunbränd har jag inte varit sen jag var liten. Och även fast den här sommaren inte blev så fin som jag hoppades på får jag inte glömma att förra och förrförra sommaren var underbara. Likaså 2010. Sommrarna 2011 och 2012 var ungefär som den här och jag överlevde dem!
 
 
 
 
 
 
Sol = liv.
Så länge man inte bränner sig är det ingen fara.
Jag känner det ju äldre jag blir hur mycket jag behöver solen.
Hur mycket vi alla behöver den. Speciellt här uppe.
 
Tack sol för den här sommaren.
Vi syns i april!
 
 

Daggkåpa

 
 
 
 
När jag var hemma hos mamma och pappa i juli plockade jag massa daggkåpor och hängde upp på tork i deras tvättstuga. För en vecka sen ungefär var pappa så snäll och körde hit dem.
 
 
 
 
 
 
Te gjort på daggkåpa ska tydligen vara bra mot PMS och andra hormonella besvär. Mina PMS-besvär är uppsvälld mage, ömma bröst och trötthet/förkylningskänsla. Jag började dricka daggkåpe-te ungefär tre dagar innan jag fick mens och har fortsatt nu under lingonveckan.
 
 
 
 
 
Min uppsvällda mage försvann nästan direkt och har hållt sig mjuk och skön hittills. Mina andra besvär har dock inte försvunnit, men jag har bara druckit det i en vecka ungefär. Behöver nog ge det lite mer tid.
 
 
 
 
 
 
Gott är det i alla fall - smakar nyponsoppa!
 
Daggkåpe-te ska tydligen också hjälpa mot inkontinensbesvär och hjälpa till att "tajta till" allt i underlivet efter en förlossning. 
 
 

RSS 2.0