Tror ni på spöken?

 
 
 
 
I natt, natten mellan 31:a oktober och första november, är slöjan mellan våran värld och andarnas värld som tunnast. Det är därför vi tänder ljus för våra bortgångna och klär ut oss till spöken och gastar. För kallades allhelgona och halloween för Samhain och det är fortfarande en av de viktigaste högtiderna inom wicca.
 
 
Jag har nämnt flera gånger att jag ska skriva om mina erfareneheter av andevärlden, men det har liksom inte blivit av. Kanske bra ändå. För när passar det som bäst att skriva om spöken om inte under allhelgona?
 
 
När jag var liten ville jag sova inne hos mamma och pappa nästan varje natt. Jag har känt så starkt sen jag gick i lågstadiet att jag inte har varit själv i rummet även fast jag inte har sett någon annan där. Aldrig att det har hänt någonting, att saker har ramlat i golvet eller så, utan bara en känsla av att vara övervakad. Jag har också alltid vetat på något konstigt vis att det var morfar som var hos mig och att jag egentligen inte behövde vara rädd. Men jag var rädd. En känsla jag vet att jag har delat med många barn. Får en känsla av att det är många som har kollat under sängen, i garderoben eller bakom dörren som små. Den där känslan att någon var hos mig på natten när det var mörkt och alla sov var ännu starkare när jag sov över hos kompisar. Mamma och pappa fick ofta åka och hämta mig mitt i natten eftersom jag var så rädd.
 
 
Jag tror att grunden till min rädsla har varit att jag inte har vetat säkert att det har varit morfar. Det är bara en känsla jag har haft och tänk om det i verkligheten var ett ont spöke som stod och tittade på mig. Nu i efterhand vet jag att det inte var någon fara och att jag inte behövde vara rädd, men det är inte lätt för ett litet barn att veta.
 
 
 
 
 
 
Ju äldre jag blev desto mer försvann den där känslan av att inte vara själv. Inte för att jag tror att jag blev själv utan för att jag vande mig. När jag träffade Mats började jag få svårt att sova igen. Jag började känna närvaro men på ett annat sätt. Jag kände att det inte var själar jag kände igen utan snarare själar som tillhörde Mats. En natt när vi sov bredvid varandra i sängen hostade Mats i sömnen och jag vaknade tvärt. Lutad över mig stod det en man jag inte kände igen. Han blev lika förvånad som jag att Mats hade hostat och i en nano-sekund kollade vi på varandra innan han försvann. Det är enda gången jag har sett en ande men jag blev inte rädd. Jag kände att han inte ville mig något illa utan bara kollade vad jag var för en.
 
 
När jag sen flyttade in i Mats lilla lägenhet började det bli riktigt jobbigt på nätterna. Det var som osynliga tryckvågor som slog mot mig och en natt när jag var själv i lägenheten fick jag nog och skrek rakt ut: "Lämna mig ifred! Jag vill sova!"  Direkt efter mitt utbrott blev det lugnt i rummet. Och tomt. En otäck tomhet. Jag tror alla andar respekterade min önskad och gav sig av, även de jag har haft hos mig sen jag var liten och det blev väldigt tomt.
 
 
Jag kommer inte ihåg hur länge det var så där tomt, men tillslut kom den vanliga, bekväma känslan av att inte vara själv tillbaka. Men vissa kvällar kände jag att det var många där igen. Jag fick egentligen inte frid förrän jag besökte ett medium hösten 2012. Allt blev så klart och tydligt och jag kände att nu behöver jag aldrig vara rädd för det här igen.
 
 
Hösten är det förflutnas tid för mig. Jag tänker på bortgångna och personer jag inte har sett på länge. Jag finner lycka i att läsa historiska böcker och se historiska filmer. Jag känner närvaron väldigt starkt från det som har varit och jag känner mig trygg med det.
 
 
I natt är slöjan tunn och vem vet vad som väntar.
 
 
 
 
 

Nej, jag respekterar inte alla dina åsikter

 
I tisdags gjorde jag någonting som jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag sa upp bekantskapen med en person. En person jag har varit vän med i tjugo år. Vi hade olika åsikter. Det gjorde henne väldigt upprörd. Aldrig har jag blivit kallad för så elaka saker och jag kände att nu får det vara nog. Vår vänskap har gått ut på att hon pratar och jag måste hålla med. Håller jag inte med får jag höra hur dum jag är och jag kände helt enkelt att jag inte vill ha det i mitt liv. Jag insåg att våran vänskap inte gav mig någonting och då är det inte värt att vara kvar. Jag respekterar mig själv nog mycket att jag väljer att lämna ett destruktivt förhållande.
 
Det känns svårt samtidigt som jag är lättad. Det känns svårt därför att jag inte är en sådan person. Jag tror inte det i alla fall. Hur skulle världen se ut om vi vägrade umgås med folk som inte tycker likadant som vi? Men sen kommer jag ihåg vad hon skrev till och om mig och allt annat hon har kallat mig under åren och då känner jag en lättnad att jag slipper det nu. Jag önskar henne fortfarande allt gott och hoppas hon får ett underbart liv. Det är varken henne eller mig det är fel på - vi passade helt enkelt inte tillsammans och skulle ha gått våra skilda vägar för länge sen.
 
För någon dag sedan skrev Clara (underbaraclara) ett inlägg om att inte låta sig skrämmas till tystnad. Det blir ju ofta så, eller alltid skulle jag vilja säga, när en har åsikter som kritiserar sättet vi människor lever på. Det är få som tål att granska sitt beteende utan att få dåligt samvete och då blir reaktionen att den som gav dem dåligt samvete ska tystas ner. Istället för att ta tag i det som gör att en reagerar så starkt på att bli kritiserad. Får en dåligt samvete över någonting kanske en får det av en anledning? Påminner mig om ett citat jag läste för ett tag sen: "No one has ever changed that didn't get tired of their own bullshit.". Alltså att ingen har någonsin ändrat sig som inte tröttnade på sitt eget skitsnack. Det stämmer på mig i alla fall. Jag ifrågasätter mitt eget beteende ständigt. Kanske inte dagligen men nog förändras jag kontinuerligt. Backar jag bara ett år tillbaka hade jag helt andra åsikter. Men jag tycker det är lite utav en plikt som högintelligent djur att ifrågasätta det en håller på med. Vi människor styrs inte mest av våra instinkter, utan av vad vi vill och då är det bra att sätta sig ner och tänka efter om det vi vill skadar någon annan. I onödan.
 
Jag tänker inte låtsas som att jag inte blir illa berörd när folk äter djur eller när män förtrycker kvinnor. Självklart blir jag förbannad när jag hör om alla flyktingförläggningar som bränns ner. Men det är ju dessa personers åsikt att folk från andra delar av världen inte ska få bo i Sverige, och det får jag helt enkelt respektera. Eller? Ska en verkligen respektera alla åsikter? Skulle världen ha respekterat att nazisterna ville utrota alla judar? Skulle nordstaterna ha respekterat att sydstaterna ville ha svarta personer som slavar? Ska vi verkligen respektera att vissa vill döda och äta djur? Nej. Jag tänker inte respektera det. Det är ingen personlig åsikt att en ska få äta djur. En personlig åsikt skadar ingen annan levande varelse och att äta kött skadar uppenbarligen.
 
En sak jag har jobbat på det här senaste året är att stå upp för de som förtrycks. Att våga säga emot. Jag gör det fortfarande inte i så stor utsträckning, men jag blir modigare och modigare. Jag förstår att folk inte vågade säga emot nazisterna på 40-talet, de var rädda. Jag är livrädd när jag kritiserar normen. Det som vi alla har lärt oss är det rätta men som vi nog också vet inte är moraliskt försvarbart om vi tänker efter. Jag känner rädsla i princip varje dag för att jag lever i en värld där att inte döda ses som extremt. Jag deltar sällan i diskussioner och debatter men på den senaste tiden har jag känt mig stark nog att ta djuren och andra förtryckta i försvar. Och jag försöker att inte låta mig tystas ner. Jag har lång väg att gå men när jag orkar står jag upp mot orättvisa.
 
Så, för att sammanfatta. Till alla mina underbara vänner och släktingar och alla andra också för den delen: Jag respekterar mycket hos er. Men jag respekterar inte att ni äter kött. Jag respekterar inte att ni röstar på SD och använder nedsättande ord om folk med annat ursprung, religion eller utseende. Jag respekterar inte att ni drar tjock-skämt eller använder funktionsnedsättning som skällsord. Och jag respekterar inte att ni kallar mig för dum eller korkad. På samma sätt som jag hoppas att ni inte respekterar eller accepterar beteende hos mig som skadar andra. Jag är både vit, smal och heterosexuell. Jag må kanske kritisera mina tankar och handlingar, men jag är väldigt priviligerad och beter mig säkert därefter.
 
Men jag måste tillägga att jag förstår och vet hur jobbigt och svårt det är att ändra på sig själv. Det kräver mycket energi, så tro inte att jag tycker ni är dåliga människor! Jag kritisera heller inte enskilda personer som tycker så här, utan samhällets normer och ideal som jag tycker är skadliga och som vi alla (jag också) matas med dagligen. Jag hoppas fler börjar ta avstånd från och kritisera sådana normer. Men det är svårt att stänga av alla signaler om hur en ska vara och vad en ska tänka! Och på tal om det. Många tycker att veganer/feminister/antirasister, you name it, propagerar för mycket för sin sak. Tänk då på hur mycket propaganda vi fylls med varje dag, och har propagerats med hela våra liv, från tv, filmer och tidningar, föräldrar och lärare. Samhället helt enkelt. Få av oss har valt att äta kött, det är något våra föräldrar har bestämt åt oss. Så som deras föräldrar bestämde det åt dem.
 
Men ja, min "förkrympta veganhjärna som helt har tappat uppfattningsförmågan", eller vad det nu var min föredetta vän skrev till mig, propagerar absolut för rättvisa! Och kommer aldrig sluta. Här kommer lite mer propaganda:
 
 
 
 
 

Tankar en tidig tisdagsmorgon

 
Antar att det är få som har missat att WHO släppte en stor forskning i går som visar att charkprodukter är cancerframkallande. Inga spekulationer eller så, utan faktiska bevis för att så är det. Jag är ju inte förvånad eftersom jag inte tror att några djurprodukter alls är bra för människokroppen, men för de som fortfarande äter kött tror jag det här kan vara en viktig ögonöppnare.
 
Enligt WHO har charkprodukter klass 1,  samma som cigaretter, vilket innebär att det är bevisat att chark orsakar cancer. Rött kött räknas som klass 2, mycket troligt att det orsakar cancer, och jag tror inte det dröjer länge innan de får sina bevis på kött och övriga djurprodukter. Vi går verkligen mot en ny värld <3 Bevisen finns redan men tystas så klart ner eftersom ingen vinner på att människor blir veganer. Förutom djuren, människan och planeten. Medicinindustrin, köttindustrin, äggindustrin, mjölkindustrin, alla skulle de förlora enorma pengar om alla blev veganer och är pengar inblandat struntar människan i planetens bästa.
 
Som sagt, bevisen och forskningen finns där ute. Den är inte ens särskild svår att finna, men sägs det inte till oss via tv och tidningar är det få som orkar ta sig tiden att läsa den (Något jag absolut förstår! De flestas liv är upptagna med jobb, hem och barn.). Vi får inte lära oss i skolan att under sjuttiotalet gjordes det en enorm kartläggning över hela Kinas befolkning, cirka en miljard människor, och de forskade sedan i 20 års tid på vad folk med olika sjukdomar åt för kost. Vi får inte läsa i tidningar om hur den forskningen, den största och längsta som någonsin gjorts på människa, kost och sjukdom, kom fram till att de som äter lite fett, mycket kolhydrater och inga djurprodukter alls är de som drabbas av minst sjukdomar och lever längst. Vi får aldrig se doktor Caldwell Esselstyn intervjuas på tv om hur han under 60-talet åkte ner till Filippinerna för att hjälpa svältande barn och hur dessa barn började bli sjuka av den västerländska kosten, samma sjukdomar som vi har i västvärlden. Diabetes, cancer, med mera. Vi hör heller aldrig något om hur professor T. Collin Campbell kunde styra cancer hos råttor genom att ge dem animaliskt protein. Hur det var som en av och på knapp. Gav han dem animaliskt protein växte tumörerna och slutade han ge dem animaliskt protein krympte de. Vi får aldrig höra om de tusentals personer som finns på Youtube som har botat sina kroniska sjukdomar genom att gå över till växtriket.
 
Vi får heller aldrig höra om Howard Lyman som 1996 gästade The Oprah Winfrey Show där han sa att djurprodukter inte är bra för miljön och planeten. Vi får inte höra om hur han fortfarande i dag, 20 år senare, kämpar mot stämningar från kött- och mjölkindustrin. Vi får aldrig höra talas om Dorothy Mae Stang och alla de andra som har mördats när de har försökt skydda regnskogen genom att förespråka veganism. Tur är kanske det. Annars skulle ingen våga tala om det här. Men det är nya tider nu. Det är inte som på sjuttiotalet när de stackars gröna-vågarna blev klassade som knäppa och farliga(?). Vi är såååååå många som bloggar, youtubar och står upp för djuren, planeten och oss själva att de kan omöjligt tysta ner det här längre. Äntligen har en stor forskning på det här ämnet hamnat på tv och i tidningar!
 
Livsmedelverket vägrar dock släppa kött helt och hållet. De rekommenderar att en inte äter mer än 500 gram rött kött per vecka och att en väldigt liten del av de grammen är charkprodukter. Livsmedelverket rekommenderar alltså att en röker 1-2 cigaretter per vecka. Risken att få cancer är lika stor. En cigarett per dag ökar risken att få lungcancer med 100% jämfört med en som inte röker alls. Det är detsamma som att äta ungefär 250 gram chark (en tredjedels falukorv ungefär) eller 500 gram rött kött per dag i förhållande till tjocktarmscancer. Enligt Jordbruksverket äter vi i genomsnitt 85 kilo kött per år och person i Sverige, vilket blir ungefär 230 gram per dag. Vilket motsvarar att röka ungefär en cigarett per dag, om de grammen kommer från chark, och en halv cigarett om dagen, om de 230 grammen kommer från rent kött. Något att tänka på nästa gång ni lägger en skinkbit på mackan.
 
Här har ni några länkar till intressanta böcker, dokumentärer och youtube-filmer som tar upp varför djurprodukter inte är bra för varken oss eller planeten. Och självklart inte djuren. Men det säger väl sig själv. Om ni fortfarande behöver övertygas om att djuren har det dåligt eller om ni fortfarande tror att djur inte känner känslor, som en del påstår, se dokumentären Earthlings helt gratis på Youtube (Jag vet att de jämför att äta kött, alltså att bara tänka på sin egen art, med feminism i början... Suck! Men dokumentären är gjord för flera år sedan av män, så vad kan en förvänta sig... Den visar ändå hur det ser ut inuti slakterier, mjölkgårdar m.m). Och det håller inte att säga: "Men så ser det inte ut i Sverige", för det gör det visst. Såg ni Sverigequizen i går? Ingvar och Björn var på en tuppfarm där ungtupparna trängdes på ett fabriksgolv med trasiga vingar och skadad fjäderdräkt. Byt ut de tupparna mot människor så har ni ett koncentrationsläger.
 
 
 
 
 
Det här är den boken jag skrev om högre upp: The China Study. Den mest omfattade näringsstudien någonsin. HÄR hittade jag den på svenska.
 
Den andra boken, The 80/10/10 diet av doktor Douglas N. Graham, förklarar varför vi människor är gjorda för att äta frukt. Kanske säger sig själv eftersom vi är primater, men det är få som tänker på det. Vårt matsmältningssystem är nästan helt identiskt med de andra människoaporna; schimpans, gorilla och orangutang. Från tänderna ända ner till ändtarmen. Vilket, återigen, kanske är självklart eftersom människan numera också klassas som en människoapa. Våra händer är gjorda för att plocka, inte döda. Våra tänder är gjorda för att tugga, inte slita kött från ben. HÄR kan ni beställa den boken. Dock hittar jag den bara på engelska.
 
 
 
 
Jag har full förståelse för att en kanske inte har tid att läsa en tjock bok och verkligen ta in vad som står i den, men något alla kan gör är att se dessa två dokumentärer. De finns båda på Netflix och jag tror inte ens att de är två timmar långa var. Det är knappt fyra timmar av ditt liv. Forks Over Knives tar upp hälsoaspekten av att äta veganskt. De kallar det "plant based whole foods" och med det menas att bara för att en äter veganskt betyder inte det att det är nyttigt. Pommes frites och Coca-cola är veganskt. De menar alltså att en ska äta "hel" mat från växtriket. Inget processat.
 
Cowspiracy kom nyligen till Netflix tack vare bland andra Leonardo DiCaprio som länge har kämpat för miljön (självklart är han vegan). Den tar upp miljöaspekten av att äta veganskt och varför det inte spelar någon roll hur korta duschar en tar eller hur lite bil en åker, är en inte vegan bidrar en enormt till miljöförstörningen.
 
 
 
 
Här är en cirka en timmes lång filmad föreläsning gjord av The Animal Rights Foundation i Florida. Den tar helt enkelt upp massa anledningar till varför en borde bli vegan.
 
 
 
 
Och slutligen, denna 5 minuter långa youtube-video som i stort sätt summerar det dokumentären Cowspiracy tar upp: Varför en inte kan värna om miljön utan att vara vegan. 5 minuter lång. Det kan du undanvara, vem du än är!
 
 

Tankar en tidig måndagsmorgon

 
När vi vaknade i dag slog Mats på tv:n i sovrummet. Det gör han när han inte riktigt vill gå upp fastän larmet har ringt och behöver en ursäkt för att ligga kvar. Oftast på måndagsmorgnar. De är ju ändå jobbigast på något vis. Även för mig som inte har något arbete att ta mig till. Den här morgonen gästade Stefan Sauk och Elaine Eksvärd Nyhetsmorgon på Tv4 för att prata om åldersrasism. Stefan sa att han tyckte det var lika jävligt åt båda hållen, både för äldre och yngre, men det stod klart ganska snart att det var den yngre generationen han var arg på. Inte en gång hörde jag honom kritisera den äldre generationen. Han sa i princip att unga ska hålla käften och lyssna på de äldre. Självklart använde han inte de orden, men det var så de träffade mig genom rutan. Elaine var en härlig motpol som kritiserade honom och sa som det var, att han sysslade med härskarteknik genom att påstå att på min tid gjorde en så här och det är det rätta sättet.
 
Stefan tyckte det är för mycket hat i dagens samhälle: "På min tid hatade vi inte. Vi använde inte ens det ordet.". En kommentar sagd av en person med skygglapparna uppe. När han var ung hatades det visst. Vet inte vad han har för romantiserad bild av 1900-talet, men rasisim och sexism är hat i mina ögon. Om de nu inte använde ordet "hat" förr var det nog snarare för att det var okej att hata, helt öppet. En fick kalla mörkhyade, romer, funktionsnedsatta och homosexuella för vad en ville och förknippade inte det med hat eftersom alla gjorde så. Det finns fortfarande folk som inte förknippar sådant beteende med hat. Elaine försökte påpeka det här för Stefan, men han kom istället med en motattack att Sverige har blivit för "skitnödigt" och att människor inte vågar öppna munnen därför att de är rädda att de ska säga någonting kränkande. Och det tycker jag är ett av de största bevisen på att det behövs förändring. Tänk att vi lever i ett samhälle där att inte vara rasistisk, homofob, sexistisk med mera kräver sådan stor tankeverksamhet. Det är jobbigt för oss att vara icke-diskriminerande därför att vi har växt upp i ett samhälle där sådant beteende är okej. Att vara politiskt korrekt, det vill säga inte diskriminera eller kränka någon, ses som något dåligt och onåbart. Jag har själv haft en romantiserad bild av det förflutna. Det förflutna som självklart har varit vackert och humanitärt på sina ställen, men också fylld av rasism, sexism och homofobi.
 
Jag kan tycka det är så frustrerande att vara ung ibland. En lyssnas inte på. Tas inte på allvar. De idéer en har är inte bra för de är nya och inte gamla och beprövade. Blir så irriterad när mina upplevelser och kunskaper inte räknas. De kurser jag har läst i olika ämnen räknas inte eftersom jag ofta läser kurser som är ganska nytänkande och kritiserar det gamla sättet att leva på, för "det var bättre förr" och "förr" behöver inte ändras på ett dugg enligt vissa. Kan tänka mig att äldre personer känner på samma sätt när de inte blir lyssnade på. När ett helt liv av samlade erfarenheter inte tas på allvar. Jag kan själv bli frustrerad när jag har testat och testat och testat en grej för att komma på det optimala sättet att utföra det på och så är det ingen som vill lyssna på mina erfarenheter. Samtidigt blir jag rädd när de som är yngre än mig tar mitt ord för sanning och den rätta vägen att gå. När de inte vill tänka själva utan bara lyssnar på de som är äldre. Det är ju ni som är yngre än mig som kan kritisera mina sanningar och komma med nya idéer som jag aldrig har tänkt på! Var skulle vi vara om varje generation blev lik den andra? Vi skulle inte ha utvecklats ett dugg som människor. Jag tycker inte det på något sätt är fel att använda gamla, beprövade metoder om de fungerar och inte diskriminerar någon. Men samtidigt anser jag att utvecklingen måste gå framåt mot en mer humanitär värld.
 
Lösningen ligger nog i att helt enkelt lyssna på och lära av varandra. Att som ung ta del av de äldres enorma kista av erfarenhet och att som äldre ta del av de ungas idésprutande hjärnor. Och samtidigt inse att även en ung person kan bära på en kista med erfarenheter och en äldre kan ha nyskapande idéer.
 
Jag har lärt mig så mycket av mina föräldrar och min farmor, men jag tror även de har lärt sig mycket av mig.
 
 
 
 
 
 

Headagen 2014

 
 
 
 
Nu ska jag ta er med in i tallarnas land: Brattfors.
 
Varje år i början av oktober är det headagen i Filipstad. Eller rättare sagt i Brattfors. Mamma och pappa brukar gå den varje år och när jag och min bror var små gick vi med. Förra året var första gången jag gick den 7 kilometer långa promenaden mellan tallar och inlandsgropar sen jag flyttade till Karlstad. Det var jättehärligt! Jag gick med mamma och pappa.
 
 
 
 
 
 
En parkerar bilen vid "mål" och får sedan åka buss till starten. När jag var liten har jag för mig det var tvärtom. Att en åkte buss tillbaka till sin bil när en hade gått klart. Promenaden är cirka 7 kilometer lång och halvägs är det paus och fika. Tipspromenad kan en också gå om en vill!
 
Brattforsheden är full med inlandsgropar, sådana gropar som den tunga inlandsisen lämnade efter sig efter den senaste istiden. Men nu är jag helt plötsligt osäker på om det är så groparna heter. Gjorde en snabb sökning på nätet och fick ingen träff. Haha! Men jo... Nog tusan sa vi inlandsgropar när vi var små. Ja, ja. Jag får släppa det. Det är verkligen enorma gropar! Men svåra att fånga på bild. Vet inte om det finns någon viss teknik när det kommer till att fånga djup och höjd. Jag tycker det är jättesvårt! Här är mina fyra bästa försök i alla fall. Kanske kan en få ett hum om hur djupa och stora de är. Se så små tallarna längst ner i groparna ser ut:
 
 
 
 
 
 
Här har jag varit mycket som barn. Min lärare i mellanstadiet var från Brattfors och också friluftsmänniska så han tog oss ofta med hit. Vi tältade bland annat vid en tjärn och så gick vi självklart här på Brattforsheden. Åh jag äääääälskade att tälta när jag var liten. Det gör jag kanske fortfarande. Vem vet? Har inte gjort det på flera, flera år. Jag jublade, högt i början och tyst inombords ju äldre jag blev, varje gång tältning eller skogsutflykter kom på tal i skolan. Frisk luft, träd och stormkök. Åååh, stormkök! Älskar att laga mat utomhus.
 
 
 
 
 
 
Har en tur med vädret är det verkligen en underbar promenad! Mycket backar och blött på sina ställen men mestadels är det inga problem alls att ta sig fram. Det är ju det som är så bra med tallar, de tar inte mycket plats! På marken i alla fall. En får se så mycket vackert att det tar andan ur en. Det finns små "stationer" längs vägen med olika aktiviteter och underhållning. På en höjd satt det några och spelade Amazing Grace på trumpet. Det var så vackert så jag kan inte beskriva det. Jag spelade in vyn med deras vackra spel i bakgrunden, men jag vet inte om en får lägga upp andras musik hur som helst på Youtube, så tyvärr kan jag inte visa er. Men ni kan ju tänka er skogarnas sus blandat med trumpet tillsammans med en fantastisk utsikt. Rysningar!
 
 
 
 
 
 
Brattfors är verkligen tallarnas land. När jag sitter på bussen från Karlstad och ser hur tallskogen breder ut sig vet jag att snart är jag framme i Filipstad. Min hembygd.
 
 
Edit: Groparna kallas dödisgropar, inte inlandsgropar, informerade pappa mig om :-)
 
 
 
 
 

De röda kattorna

 
Det gick snabbt att läsa några Sigge Stark-böcker, hade inte förväntat mig någonting annat heller! De är tunna och lättlästa. Oftast vemodiga och stundtals tunga men slutar alltid lyckligt. Ska hålla utkik i framtiden på loppisar efter hennes böcker, får nog dedikera en hel bokhylla åt hennes verk. Om jag inte minns fel så har hon skrivit över 300 noveller. Hittills har jag läst ett tjugotal och favoriterna än så länge är: Annie i Myra, Flickan från Svartbäcken, Ödets vägar och Bortbytingen.
 
Maria Lang är en annan författare jag har velat läsa ett tag. Visste faktiskt inte så mycket om hennes böcker innan jag såg de nya filmatiseringarna av dem som sändes på tv i vintras. De var så tidstypiska, något jag tycker är intressant. Men samtidigt var de väldigt icke-typiska för sin tid. I alla fall har jag fått för mig det. Eller, kanske ska jag skriva att de snarar var mer verklighetstrogna än de flesta andra böcker och filmer från 50- och 60-talet eller som utspelar sig då. Den kvinnliga huvudrollen som inte vet om hon vill gifta sig eller inte, hon vill inte ge upp sin karriär. Barn är hon inte heller säker på att hon vill ha. Det pratas ganska öppet om sex och förbindelser. Så som jag tror att det var också på den tiden, även fast det inte återspeglades så mycket i kulturen som det gör i dag. Det verkar annars vara väldigt sockersött och romantiskt. Inget fel i det, men verkligheten är ju mer komplex än så och därför tyckte jag det var uppfriskande att det var så lätt att leva sig in och känna igen sig i filmer som utspelar sig långt innan jag ens var påtänkt. Jag blev nyfiken om det var Maria Langs böcker som är skrivna så eller om filmerna och karaktärerna har blivit "uppdaterade".
 
Jag lånade två Maria Lang-böcker av mamma för jättelängesen. Måste ha varit i vintras. Och nu har jag läst dem! Rosor, kyssar och döden är det ett tag sen jag läste, så den kommer jag inte ihåg så mycket av. Men De röda kattorna läste jag nu i veckan och har den färskt i minnet!
 
Måste säga att den är otroligt beskrivande! Och tidstypisk. En slungas rätt in i 60-talet. Lill-Babs, Beatles, Hyland. Jeans och läderjacka. Gröna ormskinspumps och scarfar i jade. Titt som tätt utbrister någon:  "Raring!" och huvudkaraktären kör runt i en Volvo Amazon. Tyvärr lyser också det negativa med den tidseran igenom, illa valda ord när det kommer till att beskriva folks utseende och ursprung och väldigt rådande könsstereotyper. Men så var det då och historia ska inte suddas ut, den ska läras av. Får också en känsla av att Maria snarare kritiserar kvinnans ständiga roll som hjälplös och handfallen än hyllar den.
 
 
 
 
Dagmar Lange, alias Maria Lang, och De röda kattorna.
 
 
I De röda kattorna har Maria Lang lämnat sitt kära Nora och tar istället med läsaren på en tur genom Värmland. Huvudpersonen Bodil är orolig över sin syster Ingalill. Efter en sommar som guide på Selma Lagerlöfs Mårbacka har hon inte kommit tillbaka till hemmet i Stockholm. Inte ett ord har hon hört från henne förutom ett vykort där hon med glädje talar om att Mårbackas rödrandiga kattor finns på riktigt. Dessa kattor har en ganska stor och avgörande roll i boken. "Den som förgriper sig på kattor blir straffad." I sin jakt på systern åker Bodil genom nästan hela Värmland. Hon sover en natt på hotell i Kristinehamn. Besöker Mårbacka och Sunne. Vandrar runt på Rottneros och dagdrömmer om kavaljererna på Ekeby. I Karlstad sover hon på Stadshotellet och besöker Gustaf Frödings Alstern, som för övrigt inte alls var hans barndomshem. Familjen flyttade därifrån när Fröding bara var året gammal och flyttade till Byn. Från Byn bär det av till Rämmen och Esaias Tegnérs hemtrakter. Lite kul att det står så mycket om Filipstad i boken också. Huvudkaraktärens far var från Filipstad och det är också Filipstadspolisen som får ta fast mördaren i slutet. På sin resa genom Värmland åker hon också genom min mammas lilla hemby, Nilsby. "Där Mellan-Fryken och Nedre Fryken möts.".
 
Citat från Lagerlöf, Fröding, Tegnér och Geijer vävs in i handlingen och citeras flitigt. Det märks att Dagmar Lange, som är Maria Langs egentliga namn, var litteraturvetare. En av mina drömmar också. Jag började faktiskt läsa litteraturvetenskap för något år sedan, men var fortfarande för skoltrött för att orka klart. Nog för att jag älskar att läsa skönlitteratur, men inte när det blir till ett "tvång". Då njuter jag hellre av böcker och lär mig i min egen takt.
 
Jag gillar verkligen Maria Langs sätt att skriva. Så beskrivande. Verkligen! Allt ifrån människorna till miljöerna. Gillade både Rosor, kyssar och döden och De röda kattorna och tänker absolut försöka läsa alla hennes deckar-romaner någon gång. Och jag måste säga att jag lärde mig otroligt mycket om Värmland av den sistnämnda boken! En blir ofta hemmablind.
 
Liten kuriosa: Jag är faktiskt släkt med Gustaf Fröding. Väldigt, väldigt långsökt, dock. Min mammas morfar var sexmänning med honom. Minns när jag berättade det för min svenskalärare på gymnasiet: "Ha! Halva Värmland är släkt med Fröding!" blev hans svar. Haha! Och jag som tyckte det var jättecoolt. Vi är ju alla släkt med varandra på ett eller annat vis, fast visst är det spännande när en kan lista ut hur. Och när en ser på det så tycker jag faktiskt en kan säga att jag är ganska nära släkt med Fröding ;-)
 
 

Den första frosten

 
Så är den här - den första frosten. Den kom tidigt i år. Fast än så länge är det bara morgnarna som är krispiga. De här bilderna är från en av de första frostdagarna förra året. I början av december. Då jag och Marie var ute och fotade i den härligt frostiga kylan.
 
 
 

Grattis, morfar!

 
 
 
 
I dag skulle min morfar ha fyllt 110 år om han hade levat. Tänk! Vilket liv han levde, morfar Kurt. Morfar som jag inte har så många minnen av. Dels så dog han när jag var sju år och han och mormor bodde inte runt knuten heller. Men ändå har han alltid funnits med mig. Jag minns att jag blev jätteledsen när han dog och hans begravning var den första jordfästning jag fick vara med på. Men han var hos mig nästan varje kväll när jag skulle sova efter det. Jag kan inte förklara hur jag vet att det var han, jag bara kände det. Att det var morfar som vakade över mig på kvällarna och inte någon annan bortgången släkting. Jag fick det bekräftat för något år sedan när jag gick till ett medium, att han alltid har funnits hos mig och egentligen velat visa sig mer än han gjorde när jag var liten. Men av respekt för mig, jag var väldigt nyfiken och trygg att ha han där men samtidigt väääääldigt mörkrädd, så höll han sig lite på avstånd. Han sa också till mig via mediumet att jag måste vara kreativ. Att min aura lyser som starkast när jag skapar. Han fick in mig på den vägen igen. Tack, morfar <3
 
Mamma har så klart många minnen av sin pappa och hon har berättat så mycket om honom att det känns som att jag känner honom mer än jag egentligen gör. Hon kommer också ihåg mycket av vad han själv berättade för henne om sin uppväxt och sitt liv innan mamma och mormor. Jag ska försöka sammanfatta hans fantastiska liv lite kort.
 
Han föddes alltså den 5:e oktober 1905 i Örebro. Hans mamma Elisabeth jobbade på en skofabrik och hade inte möjlighet att ta hand om honom, så han växte upp hos sin mormor och morfar. Vem som var hans far berättade aldrig Elisabeth. Hos morföräldrarna var det mycket fattigt. Den lilla stugan hade trampat jordgolv och maten lagade de i en trebent kittel över öppen eld. Inte ens en vedspis hade de.
 
 
 
 
 
 
Mamma brukar alltid påpeka att jag och hon har morfars ben och välvda fötter. Och det kan jag se själv på den här bilden. Spinkiga ben med framträdande knäskålar. Mina lårmuskler är dock inte lika stora, men det har sin naturliga förklaring. Morfar var väldigt aktiv i sin ungdom och deltog i många tävlingar. Jag har för mig att han både cyklade och sprang, men främst var det cykling han tävlade i. Då gick han upp tidigt på morgonen, cyklade till tävlingsplatsen, som ofta var flera mil bort, cyklade tävlingen och cyklade sen hem igen. Vilken kondis! Det finns massa priser i form av ingraverade ljusstakar, vaser och andra prydnandsföremål från hans tävlingsdagar hemma hos mamma och pappa.
 
Det var på grund av cyklingen som han gjorde lumpen uppe i Boden. Någon överste eller major eller liknande därifrån såg morfar på en tävling och ville att han skulle tillhöra hans regemente. På den tiden tävlade olika regementen mot varandra i olika tävlingar, vet inte hur det är nu för tiden. Så det bar iväg upp till Norrland för morfar. Efter lumpen blev han privatchaufför till en sådan där högt uppsatt typ, major eller överste eller något liknande och när den här majoren eller översten skulle tillbringa en tid i Stockholm frågade han om morfar ville följa med som hans chaufför. Morfar sa ja och på så vis kom han till storstaden. Mamma har berättat hur han förundrades över Stockholms utveckling. Det var rena landsbyggden när han flyttade dit på 20-talet. Så svårt att tänka sig i dag!
 
När majoren eller översten eller vad han nu var för någonting åkte tillbaka upp till Norrland blev morfar kvar i huvudstaden. Han började köra varor till ett stort hotell, har för mig det var Ritz, men det kan jag inte svära på. På det hotellet jobbade det en tjej som hette Svea som morfar umgicks med på fritiden. Hon hade en pojkvän som morfar blev nära vän med. Pojkvännen och hans bror, Olle och Filip, kom från en liten stad i Värmland som hette Kil. Morfar, Olle och Filip startade en firma ihop. Något säger mig att de körde taxi ett tag i Stockholm, men det kan jag inte heller svära på. Hur som helst, Olle och Filip ville tillbaka till Värmland och morfar hängde på. De landade i den lilla byn Nilsby, som tillhör Kil, och tog över ett åkeri, Nilsby Åkeri, som fortfarande finns. När de byggde de flytande lägenheterna här nedför mig och Mats för något år sedan stod där stora containrar med "Nilsby Åkeri" skrivet på dem. Jag tror att åkeriet fortfarande drivs av Olles och Filips släktingar och Olle har för övrigt skrivit en bok om sitt liv, En gång i tiden, där det står om hur de slet med sitt åkeri mitt under brinnande världskrig.
 
 
 
 
 
 
När morfar kom till Nilsby var han nog sedd som lite annorlunda men samtidigt spännande. Han kom från huvudstaden till en liten by i värmland och bil hade han också! Mamma brukar berätta hur hennes mormor med systrar vägrade åka i bilen i uppförsbackar och skulle prompt hoppa ur och gå uppför och sen in i bilen igen. En gång hade morfar tröttnat på detta eviga ur och i hoppande och ignorerade deras rop: "Stanna, Hansson! Vi ska ur! Vi ska ur!" Knappt hann de säga klart meningen innan de var uppe och morfar sa lugnt: "Det är försent, tant. Vi är redan uppe." Större backar en så var det alltså inte. Sådan härlig historia, haha!
Han var ju också motionär och det var inte vanligt att se sådana på landsbygden förr. När mamma var liten berättade han för henne hur han susade förbi de förvånade bönderna på sin cykel: "De tappade hakorna när jag stod på pedalerna uppför backarna!" De kunde inte för sitt liv förstå hur han kunde röra på sig frivilligt utan att något arbete skulle göras.
 
I Nilsby förälskade han sig i Gulli, som var född och uppvuxen där, och de gifte sig någon gång i slutet på 40-talet eller början av 50-talet. De fick en dotter, min mamma, ganska sent i livet och levde ett lyckligt liv på Högbacka. Morfar gick över till att köra kött åt Scan och det tror jag han gjorde på egen hand.
 
 
 
 
 
 
I början av 70-talet pensionerade han sig och började resa. Mamma fick följa med på många resor. Morfar var en väldigt morgonpigg person, något mamma inte är. Morfar tyckte hon missade så mycket när hon tog sovmorgnar så en dag väckte han mamma, drog upp gardinerna och pekade på ett berg utanför fönstret: "Det där har jag bestigit medan du har legat här och sovit!"
Ända sedan jag flyttade till Karlstad har jag haft en konstig längtan av att någon gång cykla från Karlstad till Filipstad. Känner så tydligt att det är gener från min morfar som gör att jag vill det. Jag kan också få en stark känsla, speciellt på våren, av att jag vill iväg ut i världen. En känsla jag tror jag ärvt av morfar. Ibland när jag ser cirkusar i april vill jag bara hoppa på en vagn och åka med.
 
Min morfar var väldigt "fiffig", i brist på ett bättre ord. Jag kan inte riktigt beskriva hur jag menar. "Påhittig" kanske är ett bättre ord. En egenskap som jag känner igen i mig och min bror. Han lärde sig bland annat att skriva med vänster hand, ifall han skulle få en stroke, och samtidigt passade han på att lära sig spanska. Mamma har fortfarande kvar hans blåa skrivbok: "Spanska glosor med vänster hand" står det vingligt på framsidan. Jag har själv börjat lära mig skriva med vänster hand flera gånger, men gett upp efter ett tag. En dag ska jag nog lära mig det. Jag hoppas självklart att jag inte får en stroke, men det kan vara kul att kunna det ändå. 
 
Morfar och mormor bodde på Högbacka tills någon gång i mitten av 80-talet. Då flyttade de till en liten, liten stuga alldeles bredvid Högbacka. Jag har faktiskt några minnen från det huset. Jag minns att köket var till vänster och längre fram till höger låg vardagsrummet. Ett av mina starkaste minnen av morfar är när han tog mig i handen och gick över den lilla grusvägen för att kolla på får som gick och betade på andra sidan. Jag kan inte ha varit mer än två-tre år då och jag vet inte ens om det är ett minne eller något min hjärna har hittat på. Annars har jag mest minnen av morfar när vi hälsade på honom under hans sista år på äldreboendet. Då kunde han varken gå eller prata. Konstigt att de minnena inte är starkare. Kanske är det därför att mamma har berättat så mycket om honom och kanske också därför att jag så tydligt har känt hans närvaro sen jag var sju år. Jag känner mer igen hans energi i de sakerna mamma berättar än i mina faktiska minnen av honom på äldreboendet.
 
Vilket liv han levde. Tänk er att börja sitt liv på stampat jordgolv och sen få vara med om bilen, tv:n, radion och att flyga till andra ställen på planeten. Morfar var före sin tid och passade på att resa så mycket han kunde, för han insåg att det inte var hållbart i längden. "Det här går aldrig" sa han ofta till mamma och syftade då på människans alla utsläpp och respektlöshet för naturen.
 
Hur som helst verkar han ha varit en fantastisk människa och jag önskar att jag hade fått känna honom längre. Fast på ett vis känns det som att jag har det.
 
Grattis på 110-årsdagen, morfar! <3
 
 

Kanelbullens dag

 
 
 
 
I dag är det kanelbullens dag och vad passar väl bättre att äta då än just kanelbullar? Dessa är raw (nästan, lägsta temperaturen på min ugn är 50 grader) och veganska, gjorda på endast bananer, dadlar, russin, kanel och vaniljpulver. Alltså... Nu har inte jag ätit "riktiga" kanelbullar på över ett år (pga slutade äta gluten) men jag tror banne mig de här var de goooodaste bullar jag någonsin ätit! Marie och Mats gillade dem också och tro mig, det är bra betyg!
 
Receptet hittade jag hos Rawvana på Youtube, jag lägger upp klippet här nedanför. Rawvanas videos har jag följt länge. Hon äter bara råa frukter och grönsaker och har gjort det i flera år. En riktig glädjespridare är hon också! Hennes kanelbullar var som sagt väldigt goda och de var också lätta att göra. Det som tar tid är att torka bananerna i ugnen, fem timmar ungefär, annars går de snabbt att slänga ihop.
 
 
 
 
 
 
Men! Det är inte bara kanelbullens dag i dag, det är också djurens dag. En dag att komma ihåg att vi inte är själva på den här planeten. Det är många varelser som har fått sätta livet till eller på annat sätt blivit utnyttjade och fråntagna deras naturliga sätt att leva på grund av människans handlingar. Såg en så bra text på instagram nyss som jag skriver upp här nedanför. Det är inget citat utan jag skriver från minnet och lägger till lite som jag tycker också borde tas upp. Det är många som tycker att människan har rätt att utnyttja och döda djur, att vi står över alla andra varelser. Att det är rimligt att vi står högst upp på näringskedjan när vi varken har den fysiska styrkan som krävs eller ett rovdjurs mentalitet. Det som dock skiljer människan från de flesta andra djur är att vi har valet att döda eller inte döda. De allra flesta rovdjur dödar av ren instinkt medan vi väljer att göra det. Men det betyder också att vi kan välja att inte döda och utnyttja.
 
 
 
Inte din mamma? - Inte din mjölk!
 
Inte dina äggstockar? - Inte dina ägg!
 
Inte ditt hår? - Inte din ull!
 
Inte ditt hem? - Inte din honung!
 
Inte din kropp? - Inte ditt kött!
 
Inte ditt liv? - Inte din rättighet att bestämma över det!
 
  
 
 
 
 
 
Alla djur förtjänar kärlek och respekt. Inte bara hundar och katter.
 
 
 

Inga gudar jämte mig

 
Så har jag återigen läst ut en läskig bok. Dumt egentligen. Jag som är så nervig borde hålla mig borta från skräck och spänning och istället läsa romantiska feel good-böcker. Men det är vissa böcker som drar i mig ändå. Även fast det mesta i mig skriker "Nej!" vill jag läsa dem. Inga gudar jämte mig av Caroline Eriksson är en sådan bok. Förra våren läste jag den första boken i Carolines nya serie "Svenska mord" som är skönlitterära böcker skrivna kring och med inspiration från riktiga, historiska mord. Den första boken hette Djävulen hjälpte mig och är baserad på Yngsjömordet i slutet av 1800-talet. Här kan ni läsa min recension av boken.
 
Jag får riktiga rysningar av den här boken och liknande böcker. Böcker som är baserade på verkliga händelser i miljöer jag känner igen. Det är exakt samma känsla som jag kan få ibland när jag går in i ett gammalt hus eller kyrka. Den där rysningen längs med ryggraden och ut över armarna. Här har det hänt något otäckt. Jag både gillar den känslan och försöker fly från den. Kanske har det med min känslighet för energier att göra. Jag gillar att känna energierna från de som har lämnat oss samtidigt som jag ofta tycker det är otäckt och läskigt. Men jag måste säga att det har varit väldigt lugnt på den fronten, "spökfronten", i många år nu. Skriver nog mer om det i ett annat inlägg. 
 
Inga gudar jämte mig handlar om Silbodalsmorden som ägde rum i Värmland i mitten av 1800-talet. Den omtyckte prästen Anders Lindbäck förgiftade sitt nattvardsvin med arsenik och gav det till sjuka och gamla. Han dömdes till döden för tre mord och fem mordförsök, men tog livet av sig innan han hann avrättas.
 
Boken, som bygger på anteckningar, brev, tidningsutklipp med mera från den här tiden tar sin början när Anders med sin fru Charlotta och hemliga, men ändå väldigt öppna, älskarinna Johanna flyttar till Silbodals socken i Värmland där han har fått tjänst som kyrkoherde. Anders förfäras över fattigdomen och spritens roll i samhället och känner sig maktlös. Hur ska han kunna hjälpa alla? Han och Charlotta har varit gifta i över 30 år och har två vuxna söner tillsammans, men någon kärlek har aldrig existerat dem emellan. Istället är det Johanna som han finner tröst hos. Hon har bott med dem hela deras gifta liv. Också Charlotta finner tröst och stöd i Johanna som är tuffare än henne och kan handskas med Anders och hans vredesutbrott. Utan henne skulle gården falla sönder.
Åren går och Anders lyckas inte få bukt med fattigdomen. Han känner allt mer press från biskopen att ta tag i sin församling och brottas samtidigt med forna demoner. Hans hjärta blöder för de arma och fattiga, han kommer själv från fattiga och tuffa förhållanden och vet hur kämpigt det är. Han bestämmer sig för att ta saken i egna händer och få slut på dessa stackars människors lidande. Fylld av medlidande blandat med högmod åker han hem till de sjuka och gamla med förgiftat nattvardsvin. Några dör i svåra krämpor medan andra överlever de våldsamma uppkastningarna. Det börjar ryktas i bygden att dessa tre människor som har dött så brutalt under en mycket kort tid inte har dött på naturlig väg och efter obduktioner av samtliga står det klart att det rör sig om arsenikförgiftning. Anders misstänks och nekar först till alla anklagelser. Efter att ha häktats och förts till fängelset i Karlstad erkänner han tillslut men yrkar på att han gjorde det av barmhärtighet. Innan han hinner avrättas hänger han sig i sin cell, eller lyckades han på något sätt fly och ta sig till Amerika? Sådana rykten florerar i bygden och vägrar ge Silbodalsborna ro. Giftmördarprästen kommer för alltid att hemsöka dem.
 
 
 
Bildkälla.
 
 
Caroline Eriksson är förutom författare också socialpsykolog och beteendevetare. Jag tycker det märks i hennes sätt att berätta att hon har en kunskap och förståelse för varför människor agerar så som de gör. Vad tankarna bakom en tillsynes hemsk handling kan vara och bakgrunden till agerandet. Hela boken i princip bygger på människors tankar och det gör det så svårt att döma Anders och hans handlingar. Om den riktige Anders tankar vet vi ingenting mer än det han har berättat och skrivit, men bokens Anders handlar av barmhärtighet. Han lider med de fattiga och klarar inte av att se deras lidande. Samtidigt har han en slöja av högmod över sig. Hans fattiga barndom gör att han vill ta sig uppåt och klarar inte av misslyckanden eller att folk inte lyssnar på honom. Så som titeln syftar på kände bokens Anders en stark tro på att han var Guds utsände, att han skulle rädda Silbodalsborna från deras elände. De var flocken och han deras herde.
 
Jag fascineras av Carolines sätt att skriva. Hon riktigt tar sig in i djupet på alla karaktärers tankar och gör att en lider och gläds med dem. Jag tycker också att boken är bra uppbyggd med fokus kring några få år blandat med tillbakablickar från betydelsefulla händelser som har lett till att karaktärerna handlar som de gör även längre fram i tiden.
 
Något annat som fascinerar (och skrämmer) mig är det där ryktet att Anders lyckades fly och emigrerade till USA. Allt tyder på att det var Anders kropp man hittade död i cell 51 i november 1865, men ändå vägrade ryktet att försvinna. Det sägs att någon högt uppsatt herre lyckade få ut Anders från fängelset i tumulterna efter den stora branden som förstörde nästan hela Karlstad den sommaren. De skulle alltså ha ersatt Anders med någon stackars man, som förlorat allt i branden och var beredd att ta sitt eget liv i utbyte mot att hans familj blev försörjd, och sedan mutat fängelsepersonal och övriga som skulle ha med kroppen att göra att hålla tyst om detta. Det var många som förfärades över att man kunde döma och avrätta en man av kyrkan och han behandlades också bättre än de andra fångarna. Om ryktet är sant eller inte kommer vi nog aldrig få reda på, men Silbodalsbor som emigrerat till Amerika skrev hem i förtvivlan och svor sig ha sett Anders i svenskbygderna där borta. Där gick han under namnet Vorheit. Skrämmande. Boken flörtar med det här ryktet och en lämnas med en känsla att han lyckades fly. Men, precis som i verkligheten kan en inte vara säker.
 
Nu ska det bli skönt att lämna den här boken bakom mig, full med nya insikter om människans inre, och läsa några Sigge Stark böcker. De ger mig också en känsla av igenkänning och att miljöerna där dessa händelser utspelar sig är miljöer jag har besökt flera gånger, men skillnaden är att hennes böcker vet jag slutar lyckligt. Sådana berättelser behövs.
 
 

Saker jag gillar med hösten

 
 
Tända ljus.
 
 
 
 
Stickat.
 
 
 
 
Lyktor.
 
 
 
 
Svampar. Giftiga som ogiftiga.
De giftiga tittar jag bara på, dock.
 
 
 
 
Nybakat bröd och puttrande soppor.
 
 
 
 
Orange, rött och gult i härliga kombinationer.
 
 
 
 

RSS 2.0