HÖSTGRYTA med smak av Äpple, Timjan & Lingon

 
 
 
 
 
Innan jag blev vegan brukade jag alltid göra en gryta på hösten med fläskkotletter, äpple, timjan och lingonsylt. Den är så himla god och höstig! Kommer inte ihåg var jag hittade receptet. Har för mig det var från något tv-program där de lagade vikingainspirerad mat. Men det är flera år sedan, så jag kommer inte riktigt ihåg. Nu hittade jag receptet igen och jag tänkte att jag skulle veganisera det. Sagt och gjort! Jag bytte bara ut fläskkotletterna mot aubergineskivor och ändrade ingredienserna lite grand. Här kommer receptet, och varför inte kalla den vikingagrytan?
 
 
Vegansk vikingagryta gjord på aubergine, äpple, timjan & lingon:
 
1 liten aubergine
2 röda äpplen
1 msk majsstärkelse
2 1/2 dl växtgrädde
1/2 buljongtärning
2 msk lingonsylt
1/2 - 1 tsk torkad timjan
En skvätt BBQ-sås
Sojasås
 
 
Skär auberginen i skivor, "kotlettjocka". Lägg på ett fat och salta dem. Låt stå ett tag så att de vattnas ur. Skär äpplena i bitar, låt skalet sitta kvar! Fräs äppelbitarna en kort stund i lite vatten. Strö sedan på majsstärkelsen och rör runt ordentligt så inga klumpar bildas. Tillsätt grädde, buljong, lingonsylt och timjan och bbq-sås efter smak. Häll i soja tills grytan får den färg du vill ha. Låt puttra ett par minuter. Lägg sedan i aubergineskivorna och låt allt småputtra tills auberginen är mjuk. Klart!
 
 
BBQ-sås tycker jag ger en "kött"smak på rätter där köttet är en stor del av smaken, men jag tror den här grytan hade varit lika god utan! Jag tror även att kantareller passar i grytan och gör den ännu mer höstig. I orginalreceptet, det med fläskkotletter, ska det också vara en hackad lök i. Den ska fräsas tillsammans med äpplena i början.
 
 
Höst <3 grytor!
 

För mycket socker

 
 
 
 
 
Läste på nyheterna om någon professor som uttalade sig om hur farligt det är med bananer. Ni vet, på grund av sockret. Men han tyckte också att bananer inte är bra för matsmältningen och det har jag hört många säga. Att de blir hårda och gasiga i magen av bananer. Jag skulle tro att det beror på att de flesta äter bananerna när de är omogna. Det kan jag själv känna när jag äter bananer som inte är mogna, att det är ganska hårt mot magen. Omogen frukt över huvud taget är inte bra för kroppen. Den är inte "klar". Men de flesta av oss i kallare länder har lärt oss att äta omogen frukt eftersom vi köper dem omogna i affären. Och många frukter har svårt att mogna helt efter de har plockats. Det kanske ni som har varit utomlands har tänkt på? Hur annorlunda frukten smakar i varmare länder där de får sitta på grenarna tills de är mogna. De är så söta och vattniga och tillfredsställande.
 
 
Här uppe äter vi mest blaha-frukt. Banan är den mest tacksamma tropiska frukten för oss uppe i norr att äta. De mognar oftast bra även fast de plockas tidigt och innehåller mycket kalorier. Bananerna på bilden är nästan mogna. En mogen banan är brunprickig och har inget grönt kvar. Dessa är gröna i toppen så jag kan förmodligen äta dem i morgon eller om två dagar. Får de stå ytterligare några dagar blir de ännu mer mogna och ännu bättre för matsmältningen. De flesta tror att riktigt mogna bananer, de som är helt bruna i skalet och mosiga på insidan, är för gamla och slänger dem. men det är då de är som bäst för din kropp. Det gäller för övrigt i princip alla andra frukter också. De ska vara så mjuka att de nästan faller isär och smaka sött. Då vet du att de är mogna.
 
 
Tillbaka till sockret... Professorn, eller vad han nu hade för någon titel, tyckte att sockret i bananer gör att blodsockret höjs och sedan faller fort så att du blir trött och hängig. Så som det gör när du äter raffinerat socker. Det stämmer inte. Äter du frukt sitter sockret ihop med fibrer, som det tar lång tid för kroppen att smälta, och sockret söndras sakta ut till dina celler som kommer ha energi i flera timmar. Jag läste vidare och såg att han baserade allt det här på människor som åt två bananer till frukost. Två bananer. Klart som tusan att de blev trötta efter en timme! Men inte på grund av att blodsockret sköt i höjden och sedan sjönk, utan på grund av att sockret tog slut. Två bananer kommer du inte långt på. Ska du stå dig till lunch måste du äta minst sex. Helst fler.
 
 
Ja, ja... Sockerskräcken biter tag i människor och visst är det bra att de håller sig ifrån det raffinerade, men synd att de ska blanda ihop det med helt socker. Det som varenda cell i din kropp behöver för att fungera.
 
 
 
 
  

Därför vill jag inte ha barn (än)

 
Många som frågar nu för tiden om inte jag och Mats planerar att skaffa barn. Antar att vi är i "den åldern". Nej, vi planerar inte att skaffa barn än om några år. Har skrivit lite om det förut. Här (klick) kan ni läsa det inlägget om ni är intresserade.
 
Jag har alltid velat bli mamma. Sen jag själv var ett barn. Och jag vill fortfarande bli det, om det är meningen. Men inte än. Det är en väldigt ny känsla för mig. Visserligen har jag känt så i några år, men innan har jag längtat så jag nästan gått sönder efter ett barn att älska och ta hand om. Jag tjatade mycket om barn på Mats när vi hade varit ihop i något år. Men han var inte redo, så därför blev det inga barn. Något jag är glad för nu i efterhand. Varken han eller jag är redo i nuläget heller, så därför väntar vi några år till.
 
Anledningarna är många. Främst vill vi "bli klara" med det vi vill ha gjort innan vi skaffar barn. Mats vill gärna fortsätta klättra i sitt jobb, något han inte skulle ha ork till om vi hade en liten att ta hand om, och jag vill lära känna mig själv ordentligt innan jag lägger all min energi på en annan individ. Jag känner också att jag inte orkar med att ha ansvaret över någon annans liv just nu.
 
Det är också så mycket jag skulle vilja ge ett barn, om jag någon gång har turen att bli mamma. Jag vet att en del tänker att de skaffar barn så får det bli som det blir, och jag säger inte att det är fel. Det kan bli hur bra som helst. Men jag vill ha ganska mycket planerat innan jag sätter en ny människa till världen. Jag vill känna mig redo att tackla allt det som att uppfostra ett barn innebär. Jag tänker ofta, och har alltid gjort, på hur jag skulle göra i vissa situationer om jag hade barn. Hur jag vill att hen ska växa upp. Vad vore det bästa för barnet? Jag förstår att en inte kan planera hur mycket som helst när det kommer till barn. Varje barn är unikt och vad som helst kan hända på vägen, men det finns ändå vissa grundpelare som jag vill ge ett barn. Om jag någon gång har sådan tur att få bli mamma.
 
 
Ekonomisk trygghet:
Med det menar jag inte att barnet ska få allt hen pekar på. Mobiler och datorer och kläder och leksaker i överflöd känns i mina ögon onödiga. Men jag vill att det alltid ska stå näringsrik mat på bordet. Att hen ska få växa upp i ett helt och fungerande hus. Att hen aldrig ska behöva frysa eller kompromissa när det kommer till hälsa, bara för att jag inte har råd. Jag vill ha en något så när stabil inkomst innan jag ens funderar på att skaffa barn. Jag vill inte behöva oroa mig för hur pengarna ska räcka till varje månad.
 
 
En stark mamma (mentalt och fysiskt):
Jag känner att det går åt rätt håll, men jag vill ändå känna mig helt återställd innan jag skaffar barn. Jag vill känna mig stark. Jag vill orka med en graviditet och förlossning. Jag vill orka leka med mitt barn. Varje dag. Jag vet att hur jag än bär mig åt så kommer jag aldrig ha lika mycket energi som ett barn, men jag vill känna mig så pigg jag kan för det ser jag fram emot mest. Att leka och busa och läsa sagor och uppleva äventyr och se världen från ett barns perspektiv igen.
Jag vill också känna mig så pass stark och självsäker att jag kan hantera utbrott utan att bete mig som ett barn själv. Det är mitt största bekymmer. Tänk om jag skulle tappa humöret och skrika åt mitt barn. Eller ännu värre. Usch! Det vill jag inte. Stackars barn. Då skulle jag radera allt förtroende som har byggts upp mellan hen och mig på en sekund. Jag vill känna mig stark nog att kunna handskas med ett gråtande och skrikande barn utan att bete mig på samma vis själv. Barn trotsar därför att de har svårt att få fram det de egentligen vill ha sagt. Det är klart de skriker och gråter om de känner att ingen förstår dem. Men vad har vuxna för ursäkt att skrika på sina barn? Inga. Jag är helt övertygad om att det barn behöver i sådana situationen är en självsäker vuxen som tar sig ner på barnets nivå och säger: "Jag förstår att du är ledsen och arg. Och det är okej att vara det. Jag älskar dig lika mycket för det och kommer hjälpa dig så gott jag kan igenom dina svåra stunder." Jag hoppas att jag kommer ha så mycket energi att jag orkar ta mig an alla utbrott på rätt sätt. Tror det är så viktigt, så viktigt för den fortsatta relationen mellan förälder och barn. Och tänk vilken känsla att som barn känna att det finns vuxna som lyssnar på mig och förstår mig. Tror det bygger en stark individ.
 
 
Tid:
Det här kanske är kontroversiellt att skriva, men jag vill inte lämna mitt barn på förskola. Jag vill spendera så mycket tid som möjligt med barnet. För jag vet att åren kommer springa iväg och plötsligt är hen vuxen och redo att leva sitt eget liv. Vet dock inte hur jag ska få ihop den här punkten med den första: ekonomisk trygghet. Ett arbete krävs för att få in pengar och arbetar en måste någon annan ta hand om ens barn. Jag funderar så det knakar på hur jag ska få ihop det här. Arbeta hemifrån är ett måste. Gärna ett flexibelt arbete där jag kan välja när jag ska jobba. På kvällar och när barnet sover under dagen. Då måste jag nästan vara egenföretagare för att få ihop det. När Mats kommer hem från jobbet kan jag jobba på. Sen förstår jag att dygnets alla timmar ändå inte kommer att räcka till, jag vill inte kompromissa med min sömn, så då måste jag förklara för barnet att mamma måste sitta för sig själv en stund varje dag för att få in pengar som behövs för att köpa mat och kunna ha ett hem och lära barnet att leka själv de timmarna. Vilket jag i och för sig tror är nyttigt för barn att göra. Men jag vill försöka vara väldigt tydlig med att jag inte väljer att arbeta därför att jag inte vill vara med barnet. Jag gör det därför att jag måste och jag kommer alltid att vilja spendera tid med barnet när jag kan. Jag vill finnas där som lekkamrat men också som en tröstande famn. Alltid redo att lyssna och försöka förstå och hjälpa.
 
 
Trygghet & Frihet (Rötter & Vingar):
Det här med rötter och vingar läste jag för ett tag sedan och jag tycker det är ett sådant vackert uttryck. Jag vill ge ett barn all den självsäkerhet och trygghet som krävs för att ta sig ut i världen och våga göra allt hen drömmer om att göra. Jag vill ge hen vingar. Vingar som för hen dit hen vill och som håller även i stormar. Jag vill att hen ska känna sig obunden och fri. Inte känna sig tvingad att vara i min närhet eller känna några krav från mig hur hen borde vara eller göra.
Samtidigt vill jag att hen ska veta att jag alltid finns där. Barnet ska alltid ha en trygg famn hos mig. Om så mitt barn är borta i tjugo år kan hen alltid komma tillbaka till sina rötter. Jag vill lära barnet att flyga med sina vingar - men bara när hen är redo och vill det själv. Jag vägrar till exempel att lämna ett gråtande barn på dagis. Vägrar. Vill mitt barn vara hos mig så får hen det. Hur länge och hur ofta och hur nära hen vill. Vill barnet sova bredvid mig på natten så får hen det. Om det så blir i tio år. Säger barnet: "Åh. mamma vad kul det vore att sova i ett eget rum." eller "Jag skulle så gärna vilja sova över hos den och den." så får hen självklart det! Men det ska vara på barnets villkor. Inte mina. Jag vill alltid finnas där när mitt barn behöver mig. Jag tror att det är så en bygger trygga individer som vågar ge sig ut i världen och stå på egna ben.
 
 
Ärlighet & Respekt:
Jag kan inte allt. Vuxna kan inte allt. Och jag vill att mitt barn ska få veta det. Jag har sååå svårt för att säga till barn att de ska göra/inte göra någonting bara för att en vuxen säger det. Vad är det för en anledning? Jag var väldigt ifrågasättande som barn och jag köpte inte att jag skulle göra som de vuxna sa bara för att de är vuxna. That makes no sense! Som vuxen ser en kanske samband bättre och har också mer erfarenhet kring vissa situationer, men då gäller det att ha orken att förklara varför barnet inte får göra vissa saker och måste göra andra. Jag kan bli helt yr av alla frågor barn ställer, men samtidigt vill jag inte svara "det är så därför att jag säger så." Bara för att jag inte orkar förklara. Då vill jag hellre vara ärlig och säga att mamma ska förklara en annan gång varför, men nu måste du lita på mig i den här situationen. Och jag vill också vara noga med att fråga vad barnet tycker. Bara för att jag är vuxen betyder det inte att jag kan allt och har rätt. Jag vill ge mitt barn respekt. Jag vill lyssna på vad hen har att säga och lära av henom, så som barnet lär av mig. Jag vill att hen ska kunna prata med mig om vad som helst och veta att hens åsikter räknas. Jag tror det är så männskligheten och samhället utvecklas. Att vi lyssnar och lär av varandra över generationer. Jag tycker inte bara det är barn som ska vara tysta och lyssna på de vuxna. Äldre har absolut mer erfarenhet än de som är yngre, men det är de yngre som kommer med ny information.
 
 
Verktyg:
Hur mycket jag än vill så kan jag inte hjälpa ett barn med allt. Det kommer dyka upp situationer då hen måste klara sig själv. Utan min hjälp. Och jag ska försöka ge barnet alla verktyg jag kan för att hen ska klara sig. Jag vill att mitt barn ska vara med mig när jag lagar mat och tvättar och handlar och diskar och betalar räkningar. Så att det inte blir en chock när hen blir vuxen. Allt som ska göras. Jag tänker inte slänga ut mitt barn efter studenten och låta hen få lära sig själv hur samhället fungerar. Barnet ska få vara med mig de flesta dagar och laga mat och tvätta och damma och allt annat som barnet ändå måste göra när hen är vuxen. Jag tror det kommer vara lättare för den vuxne individen då eftersom allt det där redan är vardag. Hen vet redan hur en gör allt det där.
Och alla orättvisor i välden...  Hur ska jag kunna lära ett barn att handskas med dem? Kommer hen bli mobbad? Eller mobba? Jag har ingen aning om hur jag ska förklara alla orättvisor för ett barn. Det gäller väl att föregå med gott exempel. Barn gör ju som vuxna gör och inte som de säger. Det sägs att barn kan vara riktigt elaka, men det är inte ett dugg konstigt när det sänds program på tv:n där vuxna mobbar eller när föräldrar sitter och pratar om hur fula och konstiga vissa personer är. Det är klart barn tar efter! Sen kommer en process av att lära dem när de får säga elaka saker (inte när någon annan hör) och om vilka. Nej, usch! Jag kommer vara noga med att tänka på hur jag pratar om andra. Vara noga med att visa alla respekt och inte dela in människor i olika grupper. Jag minns de gånger jag har varit elak och dum mot andra, hur det nästan alltid har bottnat i en vilja att passa in. Vara omtyckt av den stora massan. Så någonstans där tror jag en kan skapa en empatisk och snäll individ. Genom att göra hen så pass stark och självständig att hen känner att hen inte behöver passa in. Jag tror också det hjälper med det verktyget om barnet är den som blir utsatt. Att riktigt få hen att förstå att hen är komplett och vacker och underbar precis så som hen är. Att lära barnet att älska sig själv. Är en älskad inifrån och ut tror jag det är väldigt svårt att vara elak mot andra, och svårt för andra att vara elak mot en själv.
 
 
Villkorslös kärlek:
Kärlek säger nog sig självt. Vilken förälder älskar inte sitt barn? Men det där med villkorslös tror jag många har svårt med. Jag har nog tänkt så förr, att jag skulle skaffa barn så att jag slapp känna mig ensam. Men nu är jag medveten om att jag skulle skapa en egen individ som kanske inte alls vill umgås med mig. Och det behöver hen inte göra! Jag känner mig så himla tillfreds med den tanken nu. Jag förstår att det som förälder kan vara svårt att släppa taget, men alla måste få leva sitt liv så som de vill leva det. Utan att känna krav från föräldrar och andra släktingar. Inget barn väljer att bli fött. Inget. Du som förälder tar på dig ansvaret över en individ när du bestämmer dig för att skaffa barn, och de blir som de blir. Mycket på grund av hur du uppfostrar dem, men de är även unika individer som inte är skyldig dig någonting. Vill mitt barn ut i världen och inte höra av sig på trettio år så ska hen få göra det utan att jag håller något agg. Jag vill inte bli en sådan förälder som suckar: "Åh, du hör aldrig av dig och kommer aldrig och hälsar på." och fylla barnet med krav och dåligt samvete. Lev livet! Precis så som du vill leva det. Vill mitt barn att jag ska vara med på färden så kommer jag finnas där så mycket hen vill, men vill hen stå helt och fullt på egna ben så måste jag acceptera det. Och jag kommer älska mitt barn lika mycket för det.
 
 
En framtid:
Det här är det som har bekymrat mig mest de senaste åren. Visst gäller det att tänka positivt, men människans framtid ser inte alls positiv ut. Om människor fortsätter att leva så som vi gör i dag kommer mitt barn och mina barnbarn få det svårt. Vad är det för mening med att skapa barn om de ändå kommer få kämpa för mat och vatten när de blir gamla? Kämpa för att överleva?
Sen tänker jag också på alla andra djur. Under människans mikroskopiskt korta tid på planeten har vi förstört och dödat så otroligt mycket. Mer än alla kometer och vulkanutbrott och översvämningar och istider tillsammans. Vill jag verkligen skapa fler människor? Vore det inte bäst om vi dog ut? Samtidigt så vet jag att mitt barn skulle växa upp som vegan, i alla fall tills hen är gammal nog att själv välja, och inte alls påverka jorden och djuren lika negativt som allätande barn. Jag skulle säkert kunna skaffa femton veganska barn som ändå inte påverkar jorden lika negativt som ett allätande barn. Och barn influerar även andra mycket mer än vad vuxna gör. Om mitt barn är vegan kommer kanske fem till barn bli veganer tack vare hen. Och de kommer i sin tur att göra fem barn var veganska och så fortsätter det så och det är ju ändå positivt för planeten. Fast inte lika positivt som om det inte fanns några människor alls. Men av två "onda" ting så är det ena helt klart bättre.
 
 
 
Ja, det är mycket att tänka på innan en skaffar barn. Jag vet att en del inte tycker det och det kan som sagt bli hur bra som helst det med, men jag vill inte "slösa" bort tiden med mitt barn. Jag vill vara helt och fullt närvarande och ge hen en sådan bra uppväxt som möjligt. Det kanske låter löjligt att jag har så höga krav på mig själv. Men borde vi inte ha det om vi funderar på att skaffa barn? Det är ingen docka eller prydnadssak som ska köpas, utan ett liv som ska skapas. Borde vi inte planera och tänka igenom det? Och jag tänker som så att om jag klarar av att genomföra ens hälften av dessa punkter jag har listat upp, så finns det en mycket stor chans att mitt barn kommer få en bra barndom.
 
Jag är också medveten om att vad som helst kan hända. Även om jag har en jättebra inkomst när jag blir gravid kan jag vara arbetslös bara någon vecka senare. Jag kan känna mig hur stark som helst när vi skapar ett barn, men sedan bli trött och kraftlös. Vad som helst kan hända under och efter graviditeten. Men när jag bestämmer mig för att skapa en ny individ vill jag känna att jag kan genomföra allt det här jag har skrivit om.
 
 
 
Om jag någon gång blir välsignad med ett barn (det tar jag inte förgivet, att jag kan bli gravid) kommer jag vara så tacksam och så oerhört glad så kanske struntar jag i alla mina grundpelare och bara njuter. Men jag vet att jag vill leka och busa och trösta och skratta och prata och krama. Det bär jag med mig, hur det än blir med de andra punkterna.
 
 

SMULPAJ - Äpple, Mandel, Kokos & Kanel (fri från raffinerat socker och raffinerat fett)

 
 
 
 
 
Det händer inte ofta, men ibland konstruerar jag någonting ätbart helt utan recept. Omständigheterna ska vara rätt. Fullmåne och stjärnklart. Planeterna stå i rad. Att gräva ner en hårlock norr om huset ökar chanserna extra mycket. Skämt o sido... Det var fullmåne i torsdags, men det hade nog inte så mycket med min lust att baka äppelpaj att göra! Jag fick äpplen av mina tremänningar och ville baka en paj fri från raffinerat socker och raffinerat fett och jag kände verkligen inte för att leta mig fram på internet efter ett recept. Så jag hittade på ett eget! Det händer som sagt väldigt sällan.
 
 
Jag utgick från hur jag brukar göra smulpaj, men modifierade det till hur jag ville ha det i huvudet. Istället för veganskt smör (som innehåller massa oljor) tog jag kokosgrädde. Kokosgrädde är det tjocka, vita som lägger sig högst upp i kokosmjölksburkar. För säkerhets skull kan en ställa in burken i kylskåpet några timmar så att grädden och vattnet garanterat separerar. Tror även det finns burkar med bara kokosgrädde att köpa i vissa affärer.
Jag provade också att skippa strösockret helt och sötade istället med dadlar. Det blev inte riktigt så sött som jag ville ha det, så jag tror jag ska ha i lite lönnsirap nästa gång. Lönnsirap är väl inte direkt helt socker, men mycket närmre än "vanlig" sirap och vitt socker. Lönnsirap är helt enkelt saven från lönnträd som har kokats till sirap. Sen beror det ju på vad en äter till pajen. Har en väldigt söt vaniljsås eller glass till så gör det inget att pajen inte är så söt. Tycker jag.
 
 
Håll i er nu! För här kommer ett orginalrecept från mig:
 
 
Äppelpaj med smak av mandel, kokos och kanel
 
2 1/2 dl havregryn
2 1/2 dl mandelmjöl
1 dl kokosgrädde
10 urkärnade dadlar
 
 
Mossa samman allt i en bunke med händerna.
 
 
8-10 äpplen
kanel efter smak
 
 
Skala och skiva äpplena och lägg i en pajform. Pudra kanel över och smula sedan smuldegen över alltihop. Grädda i ugnen på 175 grader i cirka 15 - 20 minuter. Håll koll så den inte blir bränd.
 
 
 
Tror pajen skulle vara god tillsammans med en hemmagjord vaniljsås gjord på banan, kokosgrädde, vaniljpulver och lönnsirap som mixas slätt. Vi köpte en färdig, vegansk glass och åt till och det var gott det med.
 
 
Smaklig spis!
 
 
 
 
 

#tbt

 
 
 
 
 
Hittade dessa två när jag gick upp i mitt moln för att hämta några gamla bilder. Helt andra än de här. De här togs med min dator i september 2014. Alltså exakt två år sedan. Det är inte en jättelång throw back, men oj vad jag har förändrats de två åren! Både utseendemässigt och mentalt. Det känns som att det är många år sedan bilderna togs. Jag ser så himla ung ut! Känner mig minst 10 år äldre med mina gråa strån och trötta kropp och sinne.
 
 
Det var någonstans här det började. Jag röstade på miljöpartiet i valet och det sågs inte så positivt i mina kretsar. Jag ville ha död på landsbygden och brydde mig inte om de stora frågorna lät det. Och jag kände inte många andra som handlade ekologiskt mer än kanske bananer och vindruvor. Jag kom också ut som feminist i den här vevan och blev utskälld av Mats vänner en kväll. Sex vuxna män mot lilla mig. Det var hemskt men lärorikt och det bekräftade och förstärkte bara mina feministiska åsikter. Visste ni till exempel att det inte är någon skillnad mellan feminister och nazister? Och att det finns inget en man får göra som inte jag som kvinna får? Fast ändå har kvinnor det sämre och det är på grund av att Eva åt först av äpplet i Edens lustgård. Arvsynden, alltså... Det är nog det sämsta argument mot feminism som jag någonsin har hört.
 
 
Jag började ge människor på stan pengar och kläder och mat när de bad om det och det minskade min popularitet ytterligare. Jag hade sedan juli ätit glutenfritt och märkte genast en enorm skillnad i min kropp. Det var också den här hösten jag på allvar drog ner på kött och åt mestadels vegetariskt. Jag var dock konstant trött eftersom jag tyckte att kolhydrater var farligt och åt mest ost, sallad och nötter. Och vräkte sedan i mig choklad.
 
 
Jag började verkligen stå upp för mig själv och mina åsikter under den här hösten, hösten då jag var tjugofyra år, även fast jag visste att jag skulle bli mindre omtyckt. Jag har mognat något oerhört dessa två åren. Det tar på krafterna att stå upp för sig själv och andra. I alla fall för mig som är konflikträdd. Men vad vill jag göra med min tid på jorden? Sitta tyst och hålla med? Nej. Jag har lärt mig mycket. Om mig själv men också om andra och för varje dag som går förlorar jag hoppet om mänskligheten mer och mer. Det kom som en chock för mig hur aggressivt människor reagerar kring viljan att inte vilja skada eller döda djur eller tanken om att vi alla är människor och borde behandlas med vänlighet och respekt oavsett utseende och bakgrund. Det som upprörde och upprör mig mest är ändå hur män tillåts bete sig hur som helst och sedan på något konstigt vis ses som offer när kvinnor säger ifrån. Jag visste att om en har annorlunda åsikter än normen så hamnar en utanför, men att människor skulle vara så elaka och ovilliga att ändras hade jag ingen aning om. Den tjejen på bilderna hade fortfarande ganska mycket framtidstro och såg det goda i de flesta människor. Nu undrar jag mest vad fan vi håller på med.
 
 
 
 
 
 
Hittade även den här bilden som är ytterligare ett år äldre, från sommaren 2013. Det är kanske bara jag som ser, men här tycker jag det syns tydligt hur jag mådde innan jag slutade helt med gluten. Jag vet att det råder olika uppfattningar kring glutens påverkan på människorkroppar som inte lider av celiaki, men att sluta med gluten är verkligen det bästa beslutet jag har tagit i mitt liv. Förutom att bli vegan. Jag var verkligen konstant svullen från ögonen och ner till halsen innan jag slutade äta gluten. Jag kommer ihåg att det var ömt även fast jag inte tänkte så mycket på det då. Det var liksom vardag. Magen ska vi inte tala om hur svullen och öm den var. När jag slutade med gluten blev jag det som kallas för regelbunden, som jag aldrig har upplevt förr i hela mitt liv. När jag sen blev vegan blev magen platt som en planka och har inte gjort ont sen dess!
 
 

Liv eller död?

  
Jaha... Nu kan jag inte steka kött till mina kompisar längre! Sa Mats lite halvt upprört till mig en dag i somras. Mats är vegetarian sedan nyår. Eller, de första månaderna åt han djur ibland men hela sommaren har han varit lakto-vegetarian. Han äter alltså bara mjölkprodukter. Inte ägg eller honung.
 
 
Han har tyckt innan att jag har varit löjlig som slängt upp fönstret eller rusat ut på balkongen när hans vänner har stekt bacon eller köttfärs hemma hos oss. Men jag tål verkligen inte lukten. Det luktar dött, i brist på bättre ord. Om jag skulle beskriva lukten av kött som bränns så skulle det vara med ordet död. Nu har Mats själv börjat tycka att döda djur är fruktansvärt äckligt. Även synen av dem. Kroppen ställer om sig himla fort när den blir matad med levande mat. Den gör uppror vid åsynen av det den brukade äta. Det är som att den säger till på skarpen: Jag vill inte ha död i mig! Aldrig, aldrig mer igen!
Jag klarar av det bättre nu, det där med att det ligger lik på var och varannan tallrik i Sverige, men efter några månader som vegan var det verkligen svårt att handskas med. Så jag förstår hur Mats känner. I somras var det ganska jobbigt för mig. Dels eftersom jag bodde en längre tid hos mina föräldrar som äter kött, men också därför att då hålls det likbränningar (grillandet av döda djur) överallt. Går liksom inte att komma undan.
 
 
I lördags firade jag och Mats sex år tillsammans och tre som förlovade med pizza och film (haha!). Jag beställde en sallad och fick av misstag fetaost i den. Osten var väldigt fast så det kändes okej att bara peta bort den och sedan äta salladen. Det klarar jag inte av om det är kött! Eller om djurprodukten kletar av sig väldigt lätt på det andra, så som dressingar och såser. I alla fall... Jag bestämde mig för att äta en bit fetaost. Inte för att jag var sugen utan för att jag ville se hur mycket mina smaklökar har förändrats det här året då jag inte har ätit några mjölkprodukter. Eftersom skadan redan var skedd (jag skulle aldrig köpa en djurprodukt bara för att testa, men nu fick jag ju osten av misstag) tog jag en tugga och det smakade som jag kom ihåg. Skillnaden nu är att jag inte tycker om smaken. Det är så svårt att förklara. Det smakade exakt likadant och jag vet att jag tyckte om den smaken förr, men inte nu. Samma sak när jag provade ägg för ett tag sedan. Det var såååå äckligt, även fast smaken inte hade förändrats något. Tror det skulle bli samma sak om jag provade kött. Att jag skulle känna igen konsistensen och smaken men inte tycka om det längre. Jag åt en halv fetaosttärning och smaken fyllde hela munnen och satt där resten av kvällen. Fy fasen! Om jag skulle beskriva den med mina nya smaklökar så skulle jag säga att det smakade väldigt, väldigt sött. Även fast det var fetaost som ju är väldigt salt så trängde den söta smaken fram och stannade där sedan. Ni som tycker att frukt är "för sött", antar att ni inte äter mjölkprodukter heller? För fy tusan vad det var sött alltså! Det var som att stoppa tio dadlar i munnen samtidigt. 
 
 
 
 
 
Den här bilden är från tidigare i somras. Den får mig att tänka på att jag väljer liv. Färgglatt liv. Varje gång jag går i affären så väljer jag att köpa liv. Inte död. Vi människor dras till färgglatt, sött och livfullt från barnsben och vi äcklas av död.
 
 
När grönsaker och frukter dör slänger vi dem. De lever länge efter skörden och är fortfarande levande när vi stoppar dem i våra kroppar. Om vi inte tillagar dem på något vis förstås, men de är ändå mer levande då än muskelbiten som har tagits från ett dött djur. Så fort djuret dör börjar dess muskler (vilket är det köttet du köper i affären och sedan äter) att ruttna. Du kan inte äta kött utan att äta död. Det spelar ingen roll hur länge du väntar. Det är redan dött. Djurets muskel kan aldrig leva igen, till skillnad från växter. Bryter du av en gren från ett träd dör inte grenen om du planterar den i jord och vattnar den. Den får istället nytt liv. Bryter du av benet på en gris är benet dött direkt och kan aldrig leva igen, vad du än gör. Äter du en frukt och spottar ut kärnorna växer det upp en ny planta som ger nya frukter. Äter du ett kycklinglår och spottar ut benen på marken växer det inte upp någonting.
 
 
Det köttet och mjölken och äggen du köper i affären är också fulla med antibiotika (Djuren lever under fruktansvärda förhållanden och blir därför ofta sjuka, för att förhindra det matas de med antibiotika i förebyggande syfte. Olika mycket beroende på vart i världen djuren föds upp. I Sverige är det olagligt att ge djur antibiotika om de inte är sjuka. Men hur ofta blir de sjuka då?), avföring (Har du sett hur slakt går till? Inte vad jag kallar sanitärt.), var (Kors juver blir ständigt infekterade och variga och det varet finns i mjölken och mjölkprodukterna du köper. Inom EU får mjölk innehålla upp till 400 miljoner varceller per liter om det ska säljas. Mumma!) och diverse bakterier. E-coli är en bakterie som finns naturligt i våra tarmsystem och hjälper till med matsmältningen. När kött- och mjölkindustrierna tog fart på riktigt gick det inte längre att föda upp djuren på gräs och hö. Det behövdes något effektivare. De började mata korna med vete, majs och soja och gör det fortfarande i dag. Korna är inte gjorda för att äta något av det där och därför muterades deras e-colibakterier i tarmarna. Dessa bakterier gör oss människor väldigt sjuka och egentligen är det inte något problem eftersom bakterierna i kött som har blivit infekterat (Via kornas avföring. Som sagt, saniteten är inte på topp) dör om det tillagas ordentligt. Men dessa bakterier kan sprida sig till frukter, grönsaker och bär och framför allt sallad, som det är få som hettar upp, genom gödsling och då blir vi sjuka när vi äter dessa råa. Samma sak med salmonella. De här bakterier kommer från djurindustrin men drabbar även oss som inte äter kött och andra djurprodukter.
 
 
Det talas så mycket om alla brister en tydligen kan få som vegan, men alldeles för lite om vilka risker en utsätter sig själv för genom att äta djur och deras biprodukter. Inte heller talas det om alla brister som köttätare får. Det är de som har flest brister i världen (undantaget människor som svälter). Inte veganer och vegetarianer. Så medan ni oroar er för hur mycket protein jag får i mig kan jag berätta att det som flest folk i världen har brist på varken är protein, järn eller b-12. Det är fibrer. Visste du att du optimalt ska få i dig 100 - 120 gram fibrer per dag? Det är bara veganer som kan kryssa i den rutan och ställen i världen där de äter lite kött och djurprodukter. Kött innehåller 0% fibrer.
Visste ni också att b-12brist är vanligast bland köttätare? B-12 är också en bakterie som finns i våra tarmar, men de flesta människor har förlorat förmågan att tillverka dem och måste därför få i sig dem via kosten. Förr fick vi i oss dem via jorden och vattnet innan vi började skölja och tvätta allting och rena vårat vatten, eftersom bakterien även finns i jorden. Jag tror också att våra tarmar tillverkade mycket mer eget b-12. Nu för tiden får vi det i oss via djur eller via tillskott. Förutom djurens egna produktion av b-12 får de i sig det via kosten. Eftersom djur inte tvättar det de äter eller renar sitt vatten får de i sig b-12 på det viset. Problemet är dock att våran jord inte ser ut som den gjorde. Den har blivit väldigt fattig på mineraler och bakterier, på grund av det kraftiga jordbruket, så djur har också svårt att få i sig nog med b-12. Därför ges b-12tillskott till djur inom industrin. Så om du äter kött eller djurprodukter enbart för att få i dig b-12 kan du lika gärna äta tillskottet direkt, eftersom djuret du äter också mycket troligen har ätit tillskott för att få i sig b-12.
 
 
Välj liv när du går i affären. Stötta inte död. Ät inte död. Du får i dig allt du behöver från växtriket. Förutom b-12 då (men det finns berikade veganska produkter att köpa, eller tillskott) och d-vitamin (som vi bildar med hjälp av solens strålar). Viktigast är att du äter nog mycket. Underäter du (svälter) kommer du känna dig trött och kraftlös och tillslut få brister. Vad du än äter för kost.
 
 
 
 

Fettskräck

 
Det har skrivits och talats mycket de senaste åren om att fett är det som är hälsosamt att äta och många dieter går ut på att öka fettintaget och minska på kolhydraterna. Det sägs att det råder fettskräck i världen. Ja, det gör det. Men det finns en anledning till det. Fett är inte hälsosamt. En gång i tiden höll jag med alla lågkolhydratsförespråkare, men nu har jag läst på mycket mer och är av en helt annan åsikt. Människokroppen tål inte för mycket fett. Det lagras i oss - antingen utanpå musklerna eller runt organ och celler eller både och. Utanpå musklerna gör det ingen skada men inne i kroppen orsakar det problem och sjukdom. Diabetes är en av de sjukdomarna. En människa som lider av diabetes typ 2 har för mycket fett runt sina celler. Fettet hindrar insulinet från att föra sockret i blodet in i cellerna. Det går att bota på två sätt. Antingen slutar en äta kolhydrater som omvandlas till glukos (socker) i kroppen så att insulinet inte behöver arbeta. Men eftersom våra celler måste ha socker för att fungera går då kroppen in i ett slags svältläge som kallas för ketos där den börjar tillverka ketonkroppar som är kroppens back up när den inte har några kolhydrater. Det andra alternativet är att dra ner på fett i kosten. Då försvinner fettet runt cellerna och insulinet kan arbeta som det ska igen. Kroppen fungerar igen.
 
 
80% kolhydrater, 10% protein och 10% fett. Det är vad människokroppen behöver. Ungefärligt. Barn behöver mer fett (deras magsäckar är för små för att kunna äta nog med kalorier från bara kolhydrater och måste därför äta mer kalorität mat (fett), men det är egentligen meningen att människobarn ska amma i två till fem år och få det mesta fettet från bröstmjölken) och det är klart det finns individuella skillnader, men vi är ändå ett och samma djur allihop och vi behöver ungefär lika mängder och samma slags föda för att må bra. De människor som lever längst och friskast liv på jordklotet är de som lever på mestadels kolhydrater. Frukt är det lättaste för kroppen att smälta. Därefter kommer stärkelserik mat så som potatis, ris och majs. Det är det vår kost mestadels har bestått av i miljoner år. Kött och fetrik mat är väldigt nytt i människans historia och det gör oss sjuka. Ett exempel på det är Kina. I Kina har kosten till största del bestått av ris (kolhydrater) i tusentals år. Köttkonsumtionen har varit mycket låg, men de senaste decennierna har deras kost blivit mer och mer lik den vi har i väst. Köttkonsumtionen har ökat drastiskt. Så har även diabetes, tjocktarmscancer och hjärt- och kärlsjukdomar. Personer med asiatiskt ursprung tål inte kött och djurprodukter lika bra som människor med europeiskt ursprung på grund av att i Europa har vi ätit större mängder kött i mycket längre tid. Våra kroppar är mer anpassade till kött. Även fast vi inte mår bra av kött tål vi det bättre än andra. Något som en studie för inte alls länge sedan kom fram till men misstolkades brutalt av media. Eftersom människor med asiatiskt ursprung blir mycket fortare och i högre grad sjuka av kött och djurprodukter än de med europeiskt ursprung skulle vi som är mer anpassade till kött förmodligen också bli mycket sjukare av kött om vi slutade äta det i tusentals år, alltså blev veganer, och sedan började äta det igen. Det tolkade media som att vi blir sjukare av vegansk kost. Så lätt går det att vrida till fakta!
 
 
 
 
 
Den här löpsedeln från Aftonbladet valde jag att lägga in här inte enbart på grund av det uppenbara som står, att socker inte kan göra dig fet (Socker gör inte att du lagrar fett i kroppen. Äter du fett och socker kommer kroppen välja att arbeta med sockret eftersom det vet vad det ska göra med det och därför lagras fettet, men lösningen är inte att sluta äta socker. Det är att dra ner på fett. Rent socker, raffinerat socker, ger dig kortvarig och oeffektiv energi men kan omöjligt göra dig fet. Men jag vill inte alls förespråka raffinerat socker, som sagt ger det dig väldigt oeffektiv energi och noll näring. Det bästa sockret du kan äta är helt socker. Det vill säga frukt.) utan främst på grund av att visa den riktiga fettskräcken. Den som vi ser i tidningar och på tv och hör i samhället varje dag. Den som talar om för oss att vi måste gå ner i vikt för att vara hälsosamma och framför allt snygga. Accepterade. Den som fokuserar på det där fettet som sitter utanpå musklerna, det som inte gör någon skada. Visst kan det fettet vara en indikation på att även organen och cellerna har lagrat fett runt sig, men även om du är det som samhället kallar för smal (har väldigt lite fett utanpå dina muskler) kan dina organ och celler ha lagrat fett. Du kan också vara det som kallas för överviktig (begreppet "normalviktig" borde verkligen breddas något enormt tycker jag, men det är ett annat inlägg) och vara hur frisk och kry som helst. Det går inte att se på en persons utsida hur hälsosam hen är. Det som spelar roll när det kommer till hälsa är vad du stoppar i dig, inte hur du ser ut. Och att du rör på dig. Använder din kropp och dina muskler. Det är mycket mer hälsosamt att vara en rund, aktiv person än en smal slöfock.
 
 
Det fettet vi ska akta oss för (om en är intresserad av hälsa eller mår fysiskt dåligt och vill må bättre) är det vi stoppar i oss och det som lagras runt cellerna och organen. Inte det som finns utanpå våra muskler. Det är där fettet ska vara.
 
 
Det absolut farligaste fettet att äta är det som kommer från djur och deras biprodukter. Våra kroppar är inte alls anpassade till att ta hand om det. Även fast då endel människor tål det bättre än andra som jag skrev högre upp. Människor med skandinaviskt ursprung tål också mjölk mycket bättre än andra. Många av oss har utvecklat fortsatt laktasproduktion (det som bryter ner mjölksockret laktos medan vi ammas) även i vuxen ålder eftersom vi har druckit mycket komjölk här uppe längre än på andra ställen i världen.
Det näst farligaste att äta är det raffinerade fettet; oljor. Det som har fått något av en hälsostämpel men som verkligen är rent fett. Kroppen kan omöjligt ta hand om det på rätt sätt. På samma sätt som raffinerat socker är bara socker i sin renaste form är oljor bara fett utan några som helst fibrer.
Sedan kommer nötter och frön. Det är få nötter som går att äta råa och därför behandlas de oftast innan vi kan köpa dem. Och så fort någonting behandlas får kroppen svårare att ta hand om det. Det den mår bäst av är rå, obehandlad mat där alla fibrer och näringsämnen är intakta. Den vet precis vad den ska göra med sådan mat.
Det absolut nyttigaste fettet att äta som människa är feta frukter, så som avokado och oliver. Ungefär en halv till två avokados om dagen räcker för att få i sig nog med fett som vuxen. Beroende på hur mycket du rör dig och även individuella skillnader. Själv ligger jag på ungefär en halv per dag. Vissa dagar mer, vissa dagar inget alls. När du börjar äta mer hel och fiberrik mat säger kroppen till själv hur mycket och vad den vill ha. Det är fysiskt omöjligt att äta för mycket råa frukter och grönsaker. De innehåller så mycket fibrer att du omöjligt kan äta mer om du är mätt. Det viktiga är dock att du får i dig nog mycket kalorier per dag och det kan vara en bra idé att räkna på det innan kroppen har ställt om sig. Eftersom fett är väldigt kaloritätt måste du äta mycket större mängder volymmässigt av kolhydratrik mat, så som frukt, ris och pasta. Det räcker inte med att bara ta bort köttbiten och ersätta den med lika stor mängd potatis. Du måste ersätta den med lika stor mängd kalorimässigt. Vilket i de flesta fall innebär större volym. Din magsäck kommer inte vara van vid det och det bästa sättet att träna den för större volymer är att bara äta lite mer än vad som känns behagligt och sedan sakta öka mängden mat du äter på en och samma gång. Då är det viktigt med mellanmål under dagen tills du får in alla kalorier på tre mål så att du inte underäter. Du måste äta minst 2000 kalorier per dag som vuxen för att fungera optimalt. Sen beror det på hur lång du är och hur mycket du rör dig. Som referens är 2000 kalorier ungefär lika med 20 bananer eller 24 potatisar. Jag vet att det låter mycket men när kroppen ställer om sig är det verkligen inga problem att få i sig så mycket per dag.
 
 
Så dra ner på fettet och öka kolhydratintaget om du vill må så bra som möjligt och minska riskerna för sjukdom och problem i kroppen! Och det viktigaste: Undvik animaliskt fett helt och hållet!
 
 
Om du också är intresserad av kost och hälsa och sambandet mellan olika typer av mat och sjukdomar och problem kan jag rekommendera:
Böcker:  The China Study av T Colin Campbell & Thomas M. Campbell II. The 80/10/10 diet av Douglas N. Graham. The Starch Solution av John McDougall. Proteinaholic av Garth Davis. How Not to Die av Michael Greger.
Dokumentärer:  Forks Over Knives. Vegucated. Simply Raw: Reversing Diabetes in 30 Days. Food Matters. Fat, Sick and Nearly Dead. Endel av dokumentärerna går att se på Netflix, resten finns på YouTube.
YouTube:  Bite Size Vegan. Mic. the Vegan. Sweet Natural Living. NutritionFacts.org. John McDougall.
Facebook:  Dr. Garth Davis. John McDougall M.D. T. Colin Campbell Center for Nutrition Studies. Vegan Bodybuilding, Health and Nutrition. NutritionFacts.org. Neal Barnard, M.D.
 
 

80-talsyngling

 
 
 
 
 
 
Trivs verkligen i frillen. Den är vild och otämjbar. Lite motsatsen till mig själv. Eller? Kanske är jag ganska vild? Innerst inne. Kan dock inte bestämma mig för om jag ser ut som en cool 80-talsbrutta eller en ruffsig yngling i en pilsnerfilm från 40-talet. Båda alternativen är ju fräsiga och helt i min smak!
 
 
 
 
 
 

Det som kallas vuxen

 
Under frukosten går jag in på en av mina favoritbloggar och läser om hur det är att vara det som kallas vuxen och på ett sätt facineras av och ett annat sätt försöka lära av de ungas här-och-nu-tänk. Hur de bara kan hitta på något så där för stunden. I dag ska jag göra det här. Och så drar de ut på äventyr. Så som jag själv gjorde innan allt det som kommer med vuxenlivet började hopa sig över mig som hårda knutar att knyta upp ständigt och jämt. Det var jag inte alls beredd på när jag bodde hemma och bara hade mig själv att sköta och tänka på. Innan jag blev det som kallas för vuxen. Visst tvättade jag min egen tvätt och städade mitt eget rum och handlade mina egna menskydd och hygienprodukter, men jag hade ingen aning om hur det var att ta hand om ett hem eller betala räkningar. Eller ha ansvaret över att det står mat på bordet. Varje dag. Beta av tvätthögen som på något oförklarligt sätt aldrig blir mindre utan väller över som om den vore en gryta som kokar över. Varje dag. Ha koll på alla samtal som ska ringas och mail som ska skickas och andra viktigheter som en måste ha koll på och få iväg.
 
 
För medan jag äter frukost och läser lite bloggar så skriver jag även handlingslista och går in och bokar tvättstuga för jag måste tvätta i morgon om jag ska hinna göra det den här veckan för nästa vecka ska jag förmodligen åka iväg och den här veckan är Mats sjuk så jag måste stå för all handling och kylskåpet har en himla aptit så även om jag handlar så mycket jag och min cykel orkar bära varje dag försvinner maten på något konstigt sätt lika fort och så måste jag göra rent tvättmaskinen och diskmaskinen eftersom det står i bruksanvisningen att de håller längre om en gör rent dem då och då så det är verkligen på tiden att de blir rengjorda och skura måste jag verkligen göra under veckan och det där samtalet som jag egentligen skulle ha ringt i går måste jag ringa efter frukosten för sedan ska jag ta med mig cykeln in till stan och handla och sen hänga alla kassar på styret och lägga i korgen och på pakethållaren och då går det inte att cykla på cykeln utan då måste jag använda mina armar till att hålla den upprätt och vingla mig hemåt men jag har tur för i dag är Mats hemma från jobbet så han har inte tagit cykeln till jobbet och då blir det inte så tungt att få hem allt och sen ska jag försöka beta av mer på min att-göra-lista så som att gå igenom alla garderober och lådor så att jag kan få in mina kläder i dem som för nuvarande ligger i högar i sovrummet och sen lovade jag hen att jag skulle läsa den boken och hen att jag skulle se på det programmet och hen och hen att jag ska komma och hjälpa till med det och det för jag gör ju ändå ingenting om dagarna och så behöver jag vila minst tre timmar varje dag på grund av min utmattning och inte göra ett skit de timmarna men jag borde ju beta av lite saker under de timmarna också för annars växer den där att-göra-listan något hemskt fort.
 
 
Allt det här hade jag ingen aning om när jag var yngre och inte behövde ta ansvar för något eller någon annan än mig själv. Nu bor ju jag med två andra så jag har ansvar för tre personers mat och tvätt och dammsugning och skurning och dammtorkning och diskning, men även när jag bodde själv var det en stor förändring jämfört med att bo hemma. Jag hade ingen aning om hur man gjorde rent en ugn eller hur ofta kylskåpet ska dras fram på grund av brandrisken eller hur dyrt det är med dammsugarpåsar eller vad mycket hår som samlas i avloppet i dushen eller att avloppet i handfatet fylls upp med svart geggamoja som måste tas bort för hand. Nu förstår jag varför mamma skrev listor och hängde på kylskåpet. Jag gör det ju själv numera. Fast i mobilen. Och alarmet ringer titt som tätt så att jag ska komma ihåg att göra allt det som ska göras. Det förvånar mig fortfarande att det här inte räknas som ett jobb. Men, det är klart, det har att göra med att det traditionellt är kvinnor som har fått ta hand om hemmen och då är det klart att sådant inte är så viktigt! Det är bara sådana där tokerier som kvinnor höll på med förr när de var hemma hela dagarna och inte hade någonting att göra.
 
 
När jag flyttade ihop med Mats trodde jag att vi skulle dela på alla sysslor. Då skulle det ju ändå bli som att en bara tog hand om sig själv och ett hem, fast tillsammans med någon annan. Det skulle inte bli fler sysslor i alla fall. Så blev det inte. Jag fick planera och handla och laga mat och boka tvättstuga och vika tvätt och dammsuga och skura och diska åt honom också. - Hur kan du hålla på att städa hela tiden? Så mycket gjorde aldrig jag när jag bodde själv. Nej, inte jag heller. Men då hade jag bara en person att städa upp efter. Mig själv. När jag flyttade ihop med Mats hade jag helt plötsligt två personers skit att ta hand om. För er som inte är så hajja på matte är det alltså dubbelt så mycket att göra. Plus att jag jobbade och försökte plugga för att få jobba med något jag verkligen tycker om och så åkte jag fram och tillbaka mellan Filipstad och Karlstad och flängde runt i Filipstad för att hinna hälsa på alla och så blev det ännu ett resmål som skulle hinnas med att besöka i och med att Mats kommer från Torsby.
 
 
Jag förstod helt plötsligt mina kompisars klagomål på sina män. Jag förstod varför det var ett heltidsjobb, mer än ett heltidsjobb, att vara hemmafru och ta hand om allt åt alla och varför saker som tvätt- och diskmaskin och förskolor och syntetiska städmedel behövdes uppfinnas först innan kvinnor ens kunde komma på tanken att lämna hemmet för att göra det de ville göra innerst inne. Och jag vet att även fast vi har alla dessa hjälpmedel i dag är det ändå mycket som måste göras och att det är kvinnor som gör det. Jag beundrar de kvinnor och de få män som klarar av att jobba och sköta allt i hemmet och passa upp på alla. Hatten av! Jag klarar det inte. Jag blev utmattad. Det är klart en kan skita i allt i hemmet, men jag vill inte leva så. Även fast jag inte har haft så mycket val det senaste året. Har inte orkat hålla efter med lorten och ingen annan tar hand om det så det har blivit som det har blivit. Det är inte hela världen, men mycket att ta igen. Och jag orkar verkligen inte jobba eller plugga och ta hand om allt i hemmet. Det går inte. Jag har försökt i så många år och jag orkar inte. Något människor har svårt att acceptera. Det är oftasts de som aldrig har behövt ta hand om någon annan än sig själva som kommer med nedvärderande kommentarer till mig. Eller kommentarer om att jag snyltar på Mats och borde skaffa mig ett jobb. De som flyttade direkt hemifrån ihop med sin partner och antingen delar på ansvaret eller så står partnern för matlagning och tvätt och allt det där. Eller de som betalar folk för att de ska komma hem till dem och städa. Undrar varför de tycker att jag ska göra allt det där åt Mats och Marie gratis? De är inte mina barn.
 
 
Jag fylls av beundran över unga människors optimism och förmåga att fånga nuet. Jag minns ju själv att jag tänkte så. Efter studenten börjar livet! Ja, det gjorde det. Men det var inte det livet jag hade tänkt mig. Och även fast jag nästan är lite avundsjuk på deras oförstörda syn på livet och världen och verkligen önskar att de ska få behålla den synen livet ut, tycker jag det är hemskt att de inte får lära sig om hur livet som vuxen är. Efter att de har tagit studenten är det verkligen hej då! Ut och skaffa dig ett jobb eller utblidning och någon annanstans att bo. Utan att ge dem några verktyg hur de ska gå till väga. Det hade jag i alla fall önskat. Att någon lärt mig om livet som vuxen. Om allt det ansvar det innebär. Jag menar absolut inte att livet för unga och barn inte är fyllt med ansvar. Alla dessa läxor och uppgifter och prov som ska göras, usch! Är så glad att jag slipper det. Men det är ändå ansvar på ett annat sätt. Ansvar för vissa delar av livet och inte allt. Det är ändå någon annnan som har ansvar för att det finns mat i kylskåpet och att elen och värmen och vattnet och internet blir betalt för.
 
 
Ända sedan studenten har livet varit en enda stor kamp kring att få in nog med pengar varje månad. Ja, det är en kamp när en inte har nog med energi att varken läsa på universitet eller jobba med de fysiskt och psykiskt tunga jobb som en får ta om en inte har någon utbildning. Det har inte alls funnits tid till att göra det jag vill göra. Att röra mig mot mina drömmar. Förutom att försöka hitta en stabil försörjning är jag också en sådan person som har fått hjälpa andra att få ihop sina livspussel. Och det tar mycket tid och kraft det också. Även fast jag nu för tiden inte har så mycket energi till att finnas där för andra än Mats och Marie. Sköta hemmet helt enkelt så att de slipper. Och i gengäld betalar Mats min del av hyran och ger mig pengar till mat. Något jag tycker är helt rätt och rimligt. Men inte enligt många. Jag ska göra allt det där gratis och skaffa mig ett "riktigt" jobb.
 
 
Kan bli så himla irriterad på att folk tycker att ha ett betalt arbete är det som är kriteriet för att vara vuxen. Att inget annat spelar någon roll. Men vet ni? Jag städar upp min egen skit. Jag handlar min egen mat. Jag lagar min egen mat och jag tvättar min egen tvätt. Jag tar ansvar för hemmet. Jag ser till att vi har så lite syntetiska kemikalier i det som möjligt. Jag läser på varje dag om hur jag som människa kan påverka klimatet och de andra djuren så lite som möjligt. Jag tar ansvar och jag snyltar inte på någon. Varken Mats, planeten eller djuren. Det tycker jag är att kalla moget. Vuxet. Innan ni dömer mig kan ni först och främst ta er en lång titt i spegeln och tänka efter vilka ni själva utnyttjar för att få ihop era livspussel. 
 
 
Nej, vuxenlivet blev inte som jag tänkt mig. Även fast det i princip bara har börjat. Jag är ju inte trettio än och det finns fortfarande tid till att hitta en försörjning och ett hem. Men nog måste det vara gött ändå, att ha fått koncentrera sig på sig själv och lyckats skaffa sig en utblidning och jobb och ett hem. Eller de som har det som jag och ändå lyckats fixa allt det där innan de fyllt trettio. Himla imponerande! Och om det finns ett tips jag skulle ge till de som snart ska ut i vuxenlivet är det att strunta i alla andra och koncentrera sig på sig själv och vad en själv vill med livet. Strunta i vad andra tycker eller kräver att du ska göra och gör det du vill. Det kanske låter hårt, men har du inte skaffat några barn så har du faktiskt bara ansvar över dig själv och låt ingen inbilla dig någonting annat. Du är inte ansvarig för dina föräldrars eller syskons eller någon annans lycka än din egen. Visst är det snällt att hjälpa till, men låt dig inte utnyttjas!
 
 
Det är det jag jobbar mest på, att våga leva mitt liv så som jag vill leva det utan att lyssna på vad alla andra tycker och kräver. Och så vill jag lära av de som är yngre och inte ta allt så himla allvarligt. Livet är fullt med ansvar när en är det som kallas för vuxen. Men det är också magiskt och vackert och helt underbart.
 
 
 
 
 

Mysprogram

 
 
Bild från Svt.
 
 
 
- Ååh! Kollar du på det där mysprogrammet? Sa Mats i går och satte sig i soffan bredvid mig. Programmet jag kollade på var Trädgårdstider som sänds på tisdagar 20.00 på Svt 1. Sista avsnittet för säsongen sänds nu på tisdag, men alla säsongens avsnitt finns att se på svtplay.se. Det är verkligen ett mysprogram! Har kollat på det sedan starten för flera år sedan. Bodde fortfarande hos mina föräldrar när första säsongen sändes och jag och mamma brukade kolla på det tillsammans.
 
 
Det pirrar i mina fingrar och drömmen om en trädgård att pyssla i blir större samtidigt som jag får behovet något så när mättat av att kolla på trädgårdsprogram. Tycker det är så vackert med alla blommor och växter och allt fint de gör med dem. Även maten verkar så god! Minus de icke-veganska sakerna då förstås. Mindre mysigt är också deras ha-ihjäl-mördarsniglar-test, men det är bara att spola förbi. Ett trädgårdsprogram handlar ju framför allt om växterna.
 
 
 
Bild från Svt.
 
 
 
Blommor i all ära, men det som jag verkligen drömmer om är att odla mat. Tänk att ha mat alldeles utanför dörren. Jag och Mats har ju lite på våran balkong, men tänk möjligheterna om vi hade haft en trädgård! Det är en stor dröm - att bli så gott som självförsörjande på mat. En som har lyckats med det är Frank och hans familj på Kastanjegården i Danmark. Han kan du se i programet Hundra procent bonde som just har börjat med en ny säsong. Programmet kan ses på Svt 2 på onsdagar klockan 20.00 eller på svtplay.se. Frank använder sig främst av gamla metoder på sin gård, därför är det mycket djur som utnyttjas. Något jag självklart inte stöttar. Men nog är det intressant att se hur han bygger hus och skördar och mycket, mycket mer på äldre vis.
 
 
Det här är verkligen mina två mysprogram som jag kollar på när jag vill varva ner och se hur de som har trädgårdar har det. Så som jag skulle vilja ha det en dag. Om det är meningen. Livet blir ju liksom som det blir, men om det är en sak jag drömmer om så är det att odla.
 
 

Ninni Schulman

 
 
 
 
 
Den här boken fick jag av min bror i julklapp eller födelsedagspresent för flera år sedan. Den har stått i bokhyllan och väntat troget medan jag har betat av min lånehög. Nu kände jag att det var dags. Jag verkligen kände att jag ville läsa den och det är en ganska ny känsla för mig när det kommer till deckare. Jag lever mig in så mycket i böcker, därför har deckare varit jobbigt för mig att läsa. Men jag tror jag har vunnit över rädslan tack vare Kepler. Det är ju trots allt bara böcker. Även fast böcker inte är så "bara".
 
 
Flickan med snö i håret är Ninni Schulmans första roman. Den var så himla bra! Tror jag har fått en till favorit när det kommer till deckare. Det var mest fokus på de olika karaktärerna i boken och inte så mycket på själva brottet och det gillade jag verkligen. Det blev mindre otäckt på något vis. En fick verkligen känslan av att befinna sig i en liten stad där alla känner alla och grövre brott tillhör ovanligheten. Vilket i och för sig gjorde boken ganska läskig. Vem av alla jag känner är mördaren? Boken utspelar sig i Hagfors.
 
 
Ninni har kommit ut med ytterligare fyra böcker i sin Hagforsserie och de ska jag absolut läsa längre fram.
 
 
Dagens boktips!
 
 

RSS 2.0