Chokladvåfflor

 
 
 
 
I fredags hade jag och Marie en riktig myskväll. Vi beställde pizza, kollade på film och gjorde glutenfria chokladvåfflor.
Vi utgick från det här receptet, men eftersom vi ändrade ganska mycket skriver jag upp "vårat" recept här nedanför.
 
 
 
 
Ingredienser:
 
1 1/2 dl rismjöl
1 dl mandelmjöl
1/2 dl potatismjöl
1 krm havssalt
2 ägg
3 dl mjölk
2 msk smör eller kokosolja
 100 g mörk choklad
(UPPDATERING: Glömde skriva att det ska vara
2 tsk bakpulver i också. Blanda det med mjölerna)
 
Sila alla mjöler genom en sil ner i en bunke. Blanda i saltet.
Smält smöret eller oljan i en kastrull.
Vispa äggen och hälften av mjölken poröst, tillsätt smöret och vänd ner alltihop i mjölblandningen.
Ha i resten av mjölken och vispa försiktigt till en jämn smet.
Smält chokladen i ett vattenbad och vänd ner det i smeten.
Grädda som vanliga våfflor.
 
 
 
 
Om ni tittade på orginalreceptet så ser ni att det ska vara vit choklad i slutet, men det står inte i ingredienslistan hur mycket det ska vara. Eftersom vi åt dessa våfflor till efterrätt hade det varit gott om de var lite sötare, och det hade nog den vita chokladen fixat.
 
Men jag är nästan hundra på att dessa chokladiga våfflor passar utmärkt tillsammans med vaniljglass! Då får man sötma om man vill ha det :)
 
De var goda ändå ska jag säga, med grädde och röda vinbär :)
 "De sura bären gifter sig väldigt bra med den beska chokladen" - Marie Persson :P
 
 
 

En sjuk planet

 
I tisdags vaknade jag till det här:
 
 
Och sen dess har hela veckan varit förstörd.
 
 
Det är rent ut sagt för jävligt det vi har gjort mot planeten, och fortfarande gör. Det känns hemskt att även om vi slutade förstöra vår planet i detta nu så är det 2 grader värme som vi inte kan få ogjorda. Det låter inte mycket, men det är de förändringar som vi ser nu. Vi kan nog alla vara överrens om att vädret inte är som det ska. Tsunamis, orkaner, värmeböljor, översvämningar. Och fortsätter vi som vi gör idag kommer alltså en vanlig dag i juli se ut som här ovan i Sverige 2050. Då är jag sextio år.
Jag blir riktigt, riktigt upprörd när jag hör programledaren Tilde de Paulas reaktion; "Vad trevligt det låter! Hoppas jag har semesterdagarna inplanerade då!"  Jag tror inte att hon menade det, hon ville säkert bara visa hur de flesta tänker, men det gör mig så förargad. Det är så de flesta tänker när de hör att klimatet kommer bli varmare. Men vad de inte tänker på då är, som meterologen Madeleine Westin säger i klippet, alla konsekvenser. Skogsbränder, extrema åskväder, översvämningar och söndertorkade skördar. Vad ska vi äta? Det kommer bli en enorm matbrist, som det redan är i de flesta länder med extremt varmt klimat. Och till er som tycker att det här med invandring är en sådan viktig fråga: Om vi fortsätter förstöra jorden på det här sättet kommer många, många länder vara så varma att man inte kommer kunna bo där. Vi i norden kommer undan lindrigt och naturligtvis kommer då många att komma hit. Inga problem alls för mig, men hur ska vi få plats allihop?  Och kan någon på allvar tycka att det är skönt med 40 grader värme?! Tänker ni att det kommer bli som kring medelhavet får ni nog tänka om.
 
Jag får be om ursäkt för den något hårda tonen i detta inlägg, men jag är ärligt talat vääääldigt arg just nu. Jag har gått från depression till vrede, inte riktigt rätt väg att gå om man ska tro på det här med fem steg av sorg. Det här är en stor sorg för mig och jag förtår inte hur det inte kan vara det för alla. Men nu börjar jag sakta men säkert komma på lösningar i mitt huvud. Som Madeleine säger i klippet: Det kunde vara värre, vi måste se det positivt. Vi VET varför vädret beter sig så här och vi vet också vad vi kan göra åt det. Även fast det ser dystert ut ska man aldrig ge upp utan alltid fortsätta kämpa. För det finns myyyyyycket vi som privatpersoner kan göra. Även fast de som sitter högre upp och faktiskt får vara med och bestämma här i världen verkligen måste sätta fart nu.
 
I samma veva som väderprognosen från Nyhetsmorgon höll skådespelaren Leonardo DiCaprio ett tal inför FN. Ett tal där han uppmanar världens alla ledare att ta det här på allvar och sluta sopa det under mattan. Som Leonardo säger: Hans jobb är att låtsas, men det är inte deras.
Här kan ni höra talet:
 
 
 
Mycket hänger på världens ledare när det kommer till klimatfrågan, men även fast man känner sig väldigt liten i sammanhanget finns det saker vi som privatpersoner kan göra också. Jag kommer återkomma under veckan med konkreta förslag på vad du som läser kan göra. För jordens skull. För din skull. För dina barns skull.
 
För vi ärvde inte jorden av våra föräldrar, vi lånar den av våra barn. Och allt som vi inte löser nu, det får de ta hand om.
 
Vi har bara en jord <3
 
 

Höstdag

 
Den här helgen är jag och Marie själva här hemma. Mats är och hälsar på kompisar i Skåne och Marie orkade inte åka hem till Torsby den här helgen. Vi har haft det jättemysigt! Igår beställde vi pizza och till efterrätt gjorde vi chokladvåfflor! Ja, det var lika gott som det låter! Jag lägger upp receptet inom en snar framtid :)
 
Vi kollade på två filmer igår kväll; Anchorman och PenelopeBåda får fyra av fem Jennifer av mig :) Penelope hade fått fem av fem om hon hade fått behålla sin fina näsa i slutet. Den hade ett sådant fint budskap och man var engagerad i den hela filmen igenom tyckte jag.
 
Vi kom i säng ganska sent och vaknade därför inte förrän halv elva idag, men det är så skönt med sådana dagar. Då känns det som helg på riktigt när man kan vara uppe till ett och sova till elva! Efter frukost gick vi ut i ett blåsigt Karlstad och fotograferade. Så här såg det ut:
 
 
Mästerfotografen Marie in action :)
 
Nu börjar alla vackra höstfärger komma! Älskar det!
 
;)
 
"Jack! I'm flying, Jack!"
(OBS! Titanic-referens OBS!)
 
 
De två sista fotona togs av duktiga Marie :)
 
 

Nu ska vi titta på Shrek och äta upp chokladvåfflorna som finns kvar :)
 
Ha det gott!
 
 
 
 
 
 
 
 

Vissa dagar

 
 
 
Vissa dagar stannar man inomhus.
Vissa dagar blundar man och vill inte vara med.
Vissa dagar känns allting hopplöst och varken böcker eller film lockar.
 
Vissa dagar sitter man framför gammelgammelmorfars pigtittare
och söker efter gammal visdom.
 
 
 
 

Feminist? Javisst!

 
Idag kallar jag mig själv för feminist. Jag gjorde inte det för bara ett par år sedan, men idag gör jag det. Jag, som så många andra, hade fördomar mot feminister och vad de ville. Jag trodde att vi alla skulle leva i ett neutralt, könslöst och färglöst samhälle där ingen fick veta sitt kön. Jag skrev en uppsats på gymnasiet där jag förklarade att den enda orättvisan jag såg mellan män och kvinnor var löneskillnader. Jag såg ingen som helst användning för ordet "hen" och gjorde till och med narr utav det. Idag tänker jag annorlunda. Jag ser mig själv som en väldigt öppen person och jag har inga som helst problem med att ändra åsikt om jag får ny kunskap om någonting. Därför började jag läsa feministiska bloggar. Främst Lady Dahmer. Det blev min feministiska skola. Jag tänker inte förklara vad jag har lärt mig och rabbla upp allting som jag tycker är fel med patriarkatet, för jag har försått, genom erfarenhet, att det är svårt att få någon att se orättvisor som inte själv upplever sig orättvist behandlad. Var och en får upptäcka feminismen själva. Samhället är uppbyggt på manliga strukturer och vi är så vana det att de flesta utav oss inte tänker på att det skulle vara något fel med det. Varken kvinnor eller män.
 
Som så ofta när man läser på om någonting krossas fördomarna och man börjar se vad det egentligen handlar om. Det hände när jag började läsa på om feminism. Istället för den där könslösa, färgneutrala världen kom jag till en färgsprakande, accepterande och kärleksfull värld. Många hårda ord yttras av feminister som har fått nog och jag kan förstå att många män känner sig ledsna och orättvist behandlade. Inte välkomna. Men feminism finns för eran skull också. Det finns många orättvisor i samhället mot kvinnor, men även mot män. Män uppfostras omedvetet in i ett macho-ideal som gör det svårare för er att visa omtanke och svårare för oss kvinnor att känna oss trygga. Och även fast det finns feminister som uttrycker sig aggressivt så är inte det tanken bakom feminismen. Feminism handlar om alla människors lika värde och det är ledsamt att det fortfarande finns fördomar som att det handlar om att utrota alla män. Jag som feminist tycker då att jag har rätt att säga: Det handlar inte om det. Feminism handlar om alla människors lika värde. Alla. 
 
Jag får ofta höra att feminister är farliga och extremister. På vilket sätt är feminister farliga frågar jag mig då. Jag kan inte se hur en feministisk politik gör någon skada förutom att vita, heterosexuella män, de som statistiskt sett har det bäst i världen, känner sig kränkta. Jag säger inte att alla vita, heterosexuella män har det bra. Många har det väldigt svårt och alla handskas vi med olika problem, men det är de som statistiskt sett har mest möjligheter och gynnas mest av det patriarkat vi lever i. Det är det jag kommer fram till när jag diskuterar med mig själv:
Feminismens baksida = De mest priviligerade känner sig kränkta.
Kvinnoföraktets baksida = Våldtäkt, hedersmord, lägre lön för lika arbete, med mera. Listan kan göras lång.
Jag säger inte att det är rätt att kränka folk, varken uppåt eller nedåt, och det är någonting som många feminister måste jobba på, men kanske kan man se det ur ett större perspektiv?
 
Jag gillar inte hat och ilska och tror mer på att sprida budskap genom att sakligt diskutera och föregå med ett gott exempel, men jag känner igen den där frustrationen när någon inte lyssnar på en. När någon anklagar en för att överdriva och när någon säger sig bli kränkt när jag förklarar att jag känner mig kränkt. Feminister blir ofta anklagade för att inte ta debatten. Jag har försökt ta debatten ett par gånger med icke-feminister och det gör jag inte om. Jag vill inte bli utsatt för den ilskan igen. Jag vill inte höra på hur någon förklarar för mig hur jag överdriver och tar allting för allvarligt medan jag känner mig mindre och mindre och blir ledsnare och ledsnare för att jag får vatten på min kvarn. Jag varken höjer rösten eller säger att jag vill någon individ något illa, ändå blir jag översköljd med ilska. Det är vid sådana tillfällen jag önskar att jag var mer tuff och vågade visa ilska tillbaka, fastän jag inte ser mig själv som en arg person och inte tror på hat som metod för att nå fram med sitt budskap. Men tänk på det nästa gång ni hör en "arg, kvinnlig feminist" använda fula och kränkande ord. Är hon arg för sakens skull eller försvarar hon sig? Fråga er själva också: Hade jag reagerat lika starkt om det var en man som betedde sig så? För man hör bara om de "arga feministerna" och aldrig om de arga männen som provocerar dem.
 
Som sagt, jag tänker inte rada upp alla orättvisor jag har insett finns i världen, men jag tänker ge några anledningar till varför jag idag kallar mig själv feminist. 
 
- Jag är feminist därför att det som kvinna anses som extremt att vilja ha lika mycket makt och rättigheter som en man.
 
- Jag är feminist därför att folk blir arga och provocerade när jag säger att jag är feminist. Något är väldigt skrämmande med en sådan reaktion.
 
- Jag är feminist därför att det finns feminister som uttrycker sig aggresivt och i mina ögon orättvist. Jag vill visa genom mitt sätt att vara att det inte är det som är feminismens tanke. Men ibland kokar det över även för mig när ens egna tankar och känslor blir undervärderade.
 
- Jag är feminist därför att jag aldrig kommer förstå hur någon kan säga att någon annans sanning inte gills. Att någon annans lidande inte är tillräckligt allvarlig. Bara för att man själv inte upplever sig kränkt eller orättvist behandlad finns det många andra som gör det och att då säga att feminism inte behövs är väldigt trångsynt och egoistiskt enligt mig. Jag vet att vi i Sverige har kommit långt när det gäller jämställdhet, men det finns länder där de inte har gjort det och där kvinnor får utstå orättvisor vi inte ens kan föreställa oss. Och räcker det med att jämställdheten har kommit långt i Sverige? Ska den inte gå hela vägen? Ska det inte bli helt jämställt innan vi anser oss klara? 
 
- Jag är feminist därför att jag blev mobbad under nästan hela låg- och mellanstadiet. Under mina fem-sex år av öknamn var det en tjej som kallade mig för någonting elakt. En tjej en gång och ett 20-tal killar, varje dag. Jag blev utsatt för fysisk mobbning tre gånger. Alla tre gånger var det av killar. Jag säger inte att det var dessa pojkars fel, de är också ett offer för patriarkatet. De, och vi andra, får lära oss från unga år att "det är så här killar är" och "det är inget att bry sig om". Det förväntas av killar att vara "busiga" och stökiga. Lite charmigt så där, medan tjejer ska vara lugna och försiktiga.
 
- Jag är feminist därför att det finns fantastiska män där ute, majoriteten av de jag känner. Och jag vill att det manliga släktet ska vara representerat av alla dessa fantastiska män och killar som finns i allas vår närhet. Dessa omtänksamma, kärleksfulla individer som inte följer patriarkatets oskrivna regler. Jag vill inte att män ska förespråkas av den macho-kultur som vi matas med dagligen.
 
- Jag är feminist därför att jag tror att patriarkatet inte är bra för någon av oss. Varken män eller kvinnor.
 
- Jag är feminist därför att jag vill att mina framtida döttrar inte ska känna sig rädda när de går på stan på kvällarna. Jag vill att de ska få gå klädda hur de vill utan att bli anklagade för att "be om det". Jag vill att de ska ha lika stora möjligheter som män när det gäller allting här i livet. Och jag vill att de lär sig att se människor, inte vilken "typ" av människa de ser.
 
- Jag är feminist därför att mina framtida söner ska få ha långt hår och nagellack. För att de ska få vara hemma med sina barn lika mycket som deras partners. Jag vill inte att de ska växa upp i en värld där att vara man är lika med att vara tuff och hård. Jag vill att de ska få lära sig mjukhet och vänlighet. Jag vill att även mina söner ska lära sig se individen och inte vilken "typ" av människa de ser.
 
- Jag är feminist därför att jag har mycket kvar att lära och är mer än villig att göra det.
 
För någon dag sedan höll skådespelaren Emma Watson ett tal inför FN. Ett tal om feminism. Hon pratar om kampanjen HeForShe som uppmuntrar män att ta ställning och hjälpa till i kampen om jämställdhet. Ett i mina ögon väldigt klokt och modigt tal som jag tycker alla borde höra. Hittar tyvärr ingen svensk översättning.
 
 
Feministiskt intiativ fick 3.1 procent av hela Sveriges röster. 3.1 procent. De kom inte ens in i riksdagen och får inte vara med och bestämma. Ändå är folk, framför allt män, rädda för dem. Det blir nämligen så. När priviligerade människor känner att dessa privilegier är hotade föds rädsla och förakt mot de personerna som hotar. Det är inte en slump att SD:s väljare främst är vita, heterosexuella män och det är inte en slump att de som känner sig mest hotade av feminismen är vita, heterosexuella män. Ni får ut mest av det samhälle vi lever i och blir rädda när ni ser att det samhället håller på att förändras. Vi kvinnor i Sverige har kommit långt. 1921 fick vi rösträtt. På 1930-talet fick vi börja bära byxor och för femtio år sedan tilläts de första kvinnorna att bli präster. Sakta men säkert går det framåt men vi har fortfarande lång väg att gå. Av alla partiledare för riksdagspartierna genom tiderna (bortsett från miljöpartiet som alltid har haft ett manligt och ett kvinnligt språkrör) har 6 varit kvinnor. 6 stycken. Vi har fortfarande inte haft en kvinnlig statsminister och majoriteten av personer i maktposition är män.
Jag tror att vi alla kommer att få det så mycket bättre om vi röstar fram ett feministiskt parti i riksdagen. Ni kränkta, vita män får släppa lite utav era privilegier i förmån för att de förtryckta kvinnorna, hbtq-personerna och folk med utländsk bakgrund ska få fler. Men tänk, jag tror, nej, jag vet att ni män klarar det. För jag vet att det finns många män som släpper fram kvinnor i debatter, som inte blir kränkta när någon förklarar hur hen känner och som vill att det ska vara lika för alla. Och som inser att det inte är kränkande bara för att det för en gångs skull inte handlar om männen.

Jag tror att jag är en ganska snäll och omtänksam person. Blyg ensamvarg med i princip noll i sociala färdigheter, men ändå snäll. Det är inte upp till mig att avgöra, men det är det intrycket jag har fått. Jag tycker också att jag har sunda värderingar och jag aktar mig noga för att hamna i diskusioner och trampa andra på tårna genom mina åsikter. Men jag är feminist och då i mångas ögon extremist. Det förstår jag bara inte. Jag tycker inte att det finns ett enda extremt ben i min kropp. Hur kan det vara extremt att tycka att alla individer på jorden ska ha lika värde?
 
Jag kommer vara feminist tills det är jämställt mellan könen. Jag kommer vara feminist tills alla behandlas med samma värdighet oavsett var man kommer ifrån, hur man ser ut eller vem man älskar. Jag kommer vara feminist tills det inte längre anses extremt att vara feminist.
 
Och jag kommer fortsätta att uttrycka mina åsikter. Jag vill inte vara tyst längre och känna att jag måste hålla mina värderingar och tankar för mig själv för att bli omtyckt av alla. Och jag vägrar att anses som extrem för att jag vill att alla ska ha det lika bra.
 
Jag avslutar med Emma Watsons kloka ord, som jag hoppas att alla tänker på om ni någon gång tvivlar på om det är rätt att stå för era åsikter:
 
Om inte jag, så vem?
 
Om inte nu, så när?
  
 

Granskning och värdering av kvinnokroppen - en av patriarkatets många fördelar. . .

 
 
 
 
Undrar om det finns någon man vars armar får redaktörerna på Svensk damtidning att "bara vilja gråta"...
 
 
 

Äppelmos

 
 
 
När jag var hos min farmor förrförra helgen fick jag med mig massa äpplen hem som jag kunde göra äppelmos av. Jag har aldrig gjort äppelmos förut, men farmor förklarade hur jag skulle göra och det verkade busenkelt! Hon är en sådan där som har alla recept uppe i huvudet. Jag följde hennes anvisningar men jag la till citronsaft också! Så här gjorde jag:
 
Jag skalade och skar 11 mellanstora äpplen i små bitar, la dem i en kastrull tillsammans med knappt en halv deciliter vatten plus en halv pressad citron. (Nästa gång ska jag lägga alla äppelbitar i en bunke med vatten och pressad citron medans jag skär dem och sen hälla av när jag ska koka moset, då blir de tydligen inte bruna så som mina blev!)
 
Låt allting småputtra på medelvärme tills det blir mos av det hela. Jag fick koka ganska länge, 25-30 min. Man kan hjälpa till genom att mosa äppelbitarna under tiden det kokar. När det har blivit mos, ta av det från plattan och ha i socker efter smak. Jag hade i knappt 2 msk + att jag pressade i andra halvan av citronen. Det blev en härlig syrlig smak!
 
Häll upp på desinficerade burkar, vrid på locket och ställ burkarna upp och ned! Jag har hört att man minskar bakterietillväxten då, men jag vet inte. Det återstår att se :) Förvara i kylskåpet när de har svalnat. Jag fick ihop tre mellanstora burkar. (Sådana som man köper Kung markattas kokosolja i, ifall någon vill ha en referens :) )
 
Man kan desinficera burkar på olika sätt, men jag tycker det är smidigast att ställa in dem i 100-gradig ugnsvärme i tio minuter. Glöm inte att använda grytlappar när du tar ut dem! :)
 
 
 
 

Djurens klokhet

 
 
 
Every animal knows more than you do - Indianskt ordspråk
 
Det är otroligt vad djur vet vad man tänker och känner. Ibland känns det som att de vet mer om mig än vad jag själv gör.
 
Hela mitt liv har jag velat ha ett djur. En egen levande varelse att ta hand om. Men jag har också varit osäker runt djur, eftersom de är så mycket visare än vad jag är. De når in i min själ som ingen annan gör. Jag är också väldigt osäker i mig själv och om jag skulle skaffa en hund eller katt känns det som att de skulle leda mig genom livet, istället för tvärtom.
 
En dag för ett par år sedan när jag hade lånat min sambos systemkamera och stod vid ett staket och fotograferade höns satte sig en kaja bredvid mig. Knappt en meter bort. Hon satt där hur länge som helst medans jag fotade hönorna och tupparna som kacklade i hönsgården. Hon tittade åt sitt håll och jag åt mitt. Ändå kände jag en sådan samhörighet. När jag vände kameran mot kajan flög hon iväg. Fast först fick jag ta en bild. Som ett "Tack för den här stunden". Ett möte helt på kajans vilkor. Jag varken kunde eller ville bestämma över henne.
 
Så tack för den stunden.
Den kommer jag aldrig att glömma och jag är så glad att jag fick ett minne <3
 
 
 
 

Förkylningstider

 
 
 
Jag fryser och känner mig allmänt hängig. Det känns som att jag har en tennisboll i halsen när jag ska svälja.
 
Så här i förkylningstider tycker jag det är gott att göra varmt ingefärste. Jag har massa ingefära skurna i mindre bitar nerfrusna i en påse. Det blir som en stor isklump som det bara är att ta fram och riva lite på ett rivjärn när man känner av halsont. Sen nyper jag ihop rivet till en härlig massa och stoppar i en te-sil. Ställ i en mugg och häll varmt vatten över som med vanligt te. Jag brukar aldrig ta ur silen utan den får vara kvar i hela tiden jag dricker för att få ut så mycket nyttig ingefära som möjligt.
När jag får ingefära över skalar jag och skär dem i mindre bitar och slänger i påsen jag redan har i frysen. Det fryser ihop med den andra klumpen utan problem!
 
Under dagen brukar jag ta mig en tesked honung då och då för att det både lindrar halsontet och hjälper till att bli frisk fortare. Men ta den rå! Stoppa inte ner i téet (om du inte gillar det för smakens skull, förstås) för då tar du nämligen död på alla nyttiga bakterier.
 
 Jag brukar också ha ett glas citronvatten (vatten + pressad citron) ståendes som jag dricker av under dagen och så strör jag extra mycket nyponpulver över gröten. Det gäller att fylla på med c-vitamin när man känner sig krasslig :)
 
 
Rykande ingefärste - dunderkur mot förkylningar :)
 
 

Marknadstider

 
Två helger i rad nu har jag varit på marknader, som ni kanske vet.
 
Först var det Oxhälja i Filipstad och sedan Torsby-mârten.
Oxhälja gick jag ingenting på. Det var så fint väder och då brukar det vara så mycket folk att man inte kan ta sig fram på lördagen. Men tydligen har det inte varit så på flera år, så jag hade kunnat gå dit en sväng.
 
Men jag spenderade lördagen hos min farmor Maud och hennes hund My istället :) Åkte tillbaka dit på måndagskvällen också och stannade där tills tisdagen då jag åkte hem. På måndagskvällen hade vi det riktigt mysigt och gjorde bananpannkakor. På tisdagen gjorde jag en köttfärssås som blev jääääättesalt. Vi prövade det gamla husmorstricket att skala några potatisar och låta det koka med i såsen, potatisen ska tydligen dra åt sig saltet. Det fungerade inte... Så vi fick späda den så mycket vi kunde och sedan dricka myyyycket vatten till maten, haha!
 
Söndagen tänkte jag gå ner en sväng på Oxhälja, men jag orkade inte så jag stannade hemma hos mamma och pappa och läste nästan hela dagen. På måndagen åkte jag upp till min gammelfaster Eivor. Vi hade tänkt gå ut i skogen och plocka lingon, men det regnade hela dagen. Så vi stannade inomhus och pratade och kokade äppelkräm :) Och eldade i vedspisen! Har sagt det förut och jag säger det igen: En dag ska jag ha en vedspis!
 
Nu i helgen åkte vi till Torsby. Vi sov hos svärmor och spenderade dagarna hos svärfar :) På lördagen åkte vi ner på mârten en sväng och jag köpte mig två byxor för 100 kr. Ugh! Samvetet, alltså! Det äter upp mig. "Har man ingen inkomst ska man inte köpa någonting" säger det mig. Men alla måste vi ha kläder på kroppen. Även vi som är arbetslösa. Har sådan tur att jag får ärva mycket av min kompis Kristin och min gammelfaster. Fick också massa fina kläder av min farbrors fru Marita i vintras, så det är inte synd om mig på något vis! Jag har allt kläder så jag klarar mig :)
 
 
Ja, det är väl det jag har sysslat med de senaste helgerna, ifall det är någon som är intresserad av att veta!
Har inte fotograferat så mycket, men här kommer två bilder som får representera dessa två marknads-helger: 
 
 
 Fina My :)
 
Jag och svägerskan Madeleine ;)
 
 

Morgonpromenad hos svärmor

 
 
 

Tankar dagen efter

 
 
 
Oj, vilken konstig känsla jag har i min kropp.
 
 
Oerhörd glädje blandat med obeskrivlig besvikelse. Glädje över att det blir ett regeringsskifte (något som jag tycker behövs). Besvikelse över att F! inte kom in i riksdagen och att SD blev tredje största partiet.
 
Jag var uppenbarligen inte med under andra världskriget och jag har inte (vad jag vet) några släktingar som blev drabbade av Hitlers vansinne, men jag har varit där. I Auschwitz. I Birkenau. Jag har gått på skelettbitar, rester av de som brändes i en allt för svag ugn av nazisterna i panik och sedan fick mortlas ned till mindre bitar och spridas ut över platsen, i ett läger som jag inte kommer ihåg namnet på. Och jag kan säga att så berörd som jag blev där nere som 14-åring, så berörd och äcklad har jag aldrig blivit igen. Men jag trodde aldrig att det skulle kunna hända igen. Det fanns inte på kartan. Vi fick sådan bra information i skolan om hur Hitler kunde ta makten, hur han kunde nästla sig in i den tyska regeringen, och alla höll med om att det där ville vi inte se igen! Ändå har vissa valt att lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti.
 
Jag vet att många tycker att man överdriver när man jämför Sverigedemokraterna med Nazisterna, men till er vill jag säga att det var så här Hitler vann makt i Tyskland. Inte gick han till val med att han ville utrota alla judar. Han gick till val med att värna om det tyska och skydda befolkningen mot ett växande hot (i det här fallet kommunism). Låter det bekant? Jag hoppas och tror att historien inte kommer att upprepa sig, men det gäller att vara försiktig. Och jag tycker att det kanske inte är en sådan dum idé att regeringen och alla vi andra lyssnar till vad SD har att säga. Inte håller med, men lyssnar. Jag hör vad du säger, men jag håller inte med. Sluta med den här ignoreringen, för det kommer bara att skapa fler väljare åt Sverigedemokraterna. Och vad händer när ett missnöjt, främlingsfientligt parti får störst makt i ett land? Då kan det gå utför fort.
 
Och nu till SD:s motsats: F!. Ett parti som värnar om alla männsikors lika värde. Jag är så ledsen att de inte kom in i riksdagen och jag börjar ifrågasätta mitt eget beslut att rösta på Miljöpartiet. Jag vet att många miljöpartister valde att stödrösta på F! för att få in dem i riksdagen, och jag velade också fram och tillbaka, fastän jag egentligen redan hade bestämt mig. Jag är miljöpartist, jag är grön in i själen. Jag kände det redan under det första valet jag fick rösta, valet 2010. Jag älskar deras jobbpolitik och jämställdhetspolitik. Deras skolpolitk är jag helt såld på! Och självklart miljöpolitiken, deras och min hjärtefråga. Och jag är så glad att jag la min röst på dem och på så vis hjälpte till med ett regeringsskifte. Men hade jag inte varit grön hade jag definitivt varit rosa! Och jag förstår varför så många från MP valde att hjälpa F!, steget är inte så stort. Är man miljöpartist värnar man (förhoppningsvis) om miljön och jorden och alla dess invånare. Djur som människor. Det går inte ihop med grön politik att känna förakt mot någon eller några individer. Vi är alla ett.
 
Jag får se hur jag gör nästa val. Ser det mer stabilt ut kommer jag lägga min röst på Feministiskt intiativ och förhoppningsvis se dem ta sin rätta plats i riksdagen i en rödgrön regering. Som Gudrun Schyman sa igår: "Detta är ett långsiktigt arbete." 1921 fick vi kvinnor rösträtt i Sverige. Så förhoppningsvis 2018, nästan hundra år sedan rösträtten, är Sverige redo för att ett kvinnligt parti får vara med och bestämma. Det skulle kännas tryggt och bra i hjärtat.
 
Ja ni, det här med färger är svårt. Nog för att blå är en av mina favoritfärger, men när det kommer till politik vill jag ha en härlig röd-grön-rosa blandning! Och jag avslutar med ett fint citat från Åsa Romson och miljöpartiet: "Jag tror inte på att ett land ska få välja sina invånare. Jag tror på att människan ska få välja vart hen vill bo."
 
Nu går vi mot ett grönt, humant och jämställt Sverige. Äntligen! <3
 
 
 
 
P.S. Jag har ingenting personligt mot Fredrik Reinfeldt och jag tycker det säger mycket att han är den enda borgeliga statsministern som har fått sitta två mandat i rad. Bra jobbat, Fredrik och alliansen! Men personligen tror jag inte på eran politik och nu vill jag ge Stefan Löfven och de röd-gröna en chans :)
 

Idag gäller det

 
 
 
Kommer tyvärr inte ihåg var jag såg den här bilden eller vad serietecknaren heter, men jag var bara tvungen att visa den och det klockrena budskapet.
 
Robin Hood säger till sitt gäng: "Vi måste tänka om! Det ligger inte i tiden att ta hand om de som inte kan göra rätt för sig i samhället."
 
Hoppas av hela mitt hjärta att det blir ändring på det idag.
 

Blåbärspaj med vaniljsås

 
 
 
Här kommer som lovat receptet på den glutenfria blåbärspajen jag bakade till vår årsdag i onsdags.
Fick receptet av min gammelfaster Eivor som i sin tur fick den av sin dotter Chatarina (som inte heller äter gluten).
 
Smulpaj:
2 1/2 dl havregryn
2 1/2 dl mandelmjöl
(i originalreceptet är det rismjöl man ska ha,
men jag hade inte det hemma så jag tog madelmjöl
istället. Det blev riktigt gott!)
1/2 dl strösocker
125 g smör
 
Blanda alla torra ingredienser i en bunke. Tärna i smöret och nyp ihop allting till en smuldeg. Blanda bär med lite potatismjöl i en smörad pajform (Sockra om ni vill, men det gjorde inte jag. Det blev tillräckligt sött ändå) och smula degen över. När jag skulle grädda pajen hade jag tappat bort lappen (!) så jag chansade på i mitten av ugnen i 225 grader och så höll jag helt enkelt koll på pajen. Det räckte med en 5-8 min så såg den fin och gyllenbrun ut!
 
 
 
 
Till pajen gjorde jag en speciell vaniljsås. Har läst på evelinasekologiska att hon brukar göra glass och vaniljsås på frysta bananer och jag har varit jättesugen på att testa det!
Så här gjorde jag min:
 
Vaniljsås:
3 frysta bananer skivade i mindre bitar
(jag skivade och frös in kvällen före)
~1/2 dl kokosmjölk
(skulle gissa på att annan mjölk också går bra)
1 tsk vaniljpulver
 
Låt bananbitarna tina i ca en timme. Mosa dem med en mixerstav och späd med mjölk tills det blir en såsig konsistens. Blanda i vaniljpulvret.
 
 
 
 
Dekorera gärna pajen med ätbara blommor, det blir så vackert :)
 
 

Lars Lerins Naturlära

 
Jag fick en sådan fin bok av mamma och pappa som tack för att jag hjälper dem måla sommarstugan; Naturlära av Lars Lerin.
 
De flesta som känner mig tror jag vet att jag älskar konst och när jag var yngre ville jag bli konstnär. Min stora förebild var Carl Larsson och jag spenderade timmar på att teckna av hans tavlor och skisser. Men nu har jag inte tecknat eller målat på flera år. Är liksom rädd för att jag inte kan längre. Usch, vad hemskt det skulle vara! Men nu har jag känt mer och mer hur det kliar i fingrarna så vem vet, jag kanske tar upp min älskade hobby igen.
 
I alla fall, tillbaka till Lars Lerin! Jag och mamma har tänkt gå på Lerin-muséet hela sommaren, eftersom jag bor så nära, men det har liksom inte blivit av. Och så fick jag den här boken när vi var hemma hos mamma och pappa under helgen. Vilken lycka! Jag har bara hunnit bläddra i den, men varje uppslag, varje bild är helt fantastiska.
Här kommer lite smakprov:
 
 
 
Jag tror jag har fått en ny favoritkonstnär!
 
 

#imittsverige

 
Jag ligger ofta vaken och oroar mig. Inatt var en sådan natt. Jag vaknade vid tre och sedan dess har jag inte kunnat sova. Jag oroar mig både över saker jag kan påverka och saker jag inte har någon makt över. Jag blir ledsen och arg över hur folk beter sig. Jag blir ledsen och arg över hur jag beter mig. Men när det kommer till hur jag är som person och saker jag själv kan påverka blir ilskan tillslut till ett jädrar anamma. Nu ändrar jag på det här! tänker jag tillslut. Det är svårare att göra med saker man inte bestämmer över.
 
Det är många gånger jag har gråtit över hur folk vänder ryggen och dövörat till och fortsätter leva som om vi hade tre jordklot, fastän de vet hur det ligger till. Jag blir ledsen när jag ser hur folk lägger pengar på godis och chips och sen säger att de inte har råd att köpa kött från djur som har haft det bra. Jag har inga barn, men ändå oroar jag mig för hur jorden kommer se ut när de ska ta över. Och deras barn. Jag oroar mig för att föräldrar inte oroar sig över det. Jag oroar mig för hur vi lever över jordens tillgångar och stjäl ifrån andra länder, och sen blir arga när befolkningen i dessa länder kommer hit för att de inte har mat för dagen. Jag blir rädd när jag ser hur ett främlingsfientligt parti får mer makt än ett parti som strävar efter alla individers lika värde. Ännu mer rädd blir jag när jag hör kommentarer från folk i min omgivning och förtstår hur det förstnämnda partiet kan få så många röster. Jag oroar mig över politiker som inte vill höja bensinpriset och lägga de pengarna på mer hållbara alternativ. Jag oroar mig över politiker som vill sänka skatten för höginkomsttagare, så att de som har det bäst ställt i Sverige ska ha råd med en extra utlandssemester per år eller den där lyxbåten och de som har det sämst inte vågar ta ut sjukdagar för då har de inte råd med julklappar till sina barn. Jag ser och hör hur folk och politiker tänker mer på sig själva och nutiden än på hur det vi gör idag kommer påverka jorden och kommande generationer och det gör att jag vissa dagar inte vill gå utanför lägenheten och möta den värld jag tvingas leva i och allt känns så hopplöst.
 
Men det finns ljusglimtar som inger mig hopp. Jag ser hur det finns politiker som vill jobba för att minska miljöförstörningen och öka jämställdheten. Jag blir glad när jag ser att folk i min närhet köper ekologiskt och visar öppenhet och tolerans mot det som verkar annorlunda. Jag ser hur folk väljer att arbeta inom hemtjänsten och sjukvården och jag är så glad att dessa människor finns. Vad gjorde vi utan dem? Jag blir extra glad och hoppfull när jag hör talas om en flicka i ettan på gymnasiet som köper frukost och en filt till en man som sitter dag ut och dag in i en tunnel med en mugg framför sig. Det om något gör att man får hopp för framtiden! 
 
#imittsvergie är en hashtag du kan använda på din blogg, instagram, twitter eller facebook och på så vis visa att du är för ett Sverige där rasism och orättvisor är bannlysta och medmänsklighet regerar. Läs gärna Claras (blogg.amelia.se/underbaraclara/) och Pias (kammebornia.se) kloka ord om deras Sverige.
 
 
Om jag vore statsminister var det mycket jag skulle vilja ändra på. Om jag vore statsminister skulle mitt Sverige se ut så här:
 
 
- I mitt Sverige går bussarna ända fram till de mest avlägsna platser och alla lanthandlar är öppna.
 
- I mitt Sverige kallas inte schysst framställd mat utan gifter för ekologiskt. Det kallas för mat.
 
- I mitt Sverige behöver man inte oroa sig för vilket shampo och vilken hudkräm som innehåller kemiskt framställda ämnen och vilka som är fria från gifter. Det ska bara finnas ett alternativ; giftfritt.
 
- I mitt Sverige äter de flesta övervägande vegetarisk och vegansk föda, och de djur man äter har haft ett bra liv.
 
- I mitt Sverige går det inte fler elever per lärare än att läraren hinner tillgodose varje enskild elevs behov.
 
- I mitt Sverige prioriteras utomhusvistelse och lära om naturen för förskole- och skolbarn.
 
- I mitt Sverige ses de estetiska ämnena som lika viktiga som idrott, matte och alla de andra ämnena.
 
- I mitt Sverige bedöms inte barn utifrån en skala som visar hur duktig eller dålig man är. Läraren och eleven hjälps tillsammans åt att nå rimliga mål inom alla ämnen. 
 
- I mitt Sverige jobbar vi inte bort hela dagen och får på så vis mer tid åt våra barn.
 
- I mitt Sverige jobbar ingen så mycket att hen måste anställa någon för att städa sitt hem.
 
- I mitt Sverige har sjuksköterskor, undersköterskor, hemtjänstbiträden högre lön än ingenjörer, direktörer och politiker.  
 
- I mitt Sverige välkomnar vi alla som behöver en fristad och gör vad vi kan för att hjälpa de personerna.
 
- I mitt Sverige används inte nedlåtande ord om folk med annat ursprung, annat utseende, annan sexualitet eller vikt än det som anses "normalt". Inte ens på skämt.
 
- I mitt Sverige är barn barn och inte miniversioner av män och kvinnor.
 
- I mitt Sverige får alla bära klänning och nagellack, oavsett kön.
 
- I mitt Sverige får alla älska och gifta sig med vem de vill och ingen kommenterar människors val varken till personerna i fråga eller bakom ryggen.
 
- I mitt Sverige bryr sig regeringen mer om människor, djur och jorden än om pengar.
 
- I mitt Sverige bryr sig alla mer om människor, djur och jorden än om pengar.
 
 
 
På söndag är det val. Då bestämmer vi tillsammans hur vi vill att Sverige ska se ut. Lyssna till ditt hjärta och fråga dig själv vilken värld du vill leva i. Hur ser ditt Sverige ut? Vilken värld vill du efterlämna till dina barn? Gör gärna en lista som jag gjort här ovan och försök hitta det parti som bäst stämmer in på dina åsikter och värderingar. Och, viktigast av allt: Rösta! Gör din röst hörd. Annars använder folk din tystnad till att skapa ett Sverige du inte vill leva i.
 
 
 
 

September

 
 
 
Den nionde månaden i vår gregorianska kalender.
 
September har fått sitt namn efter romerska "septem" vilket betyder sju. September var nämligen årets sjunde månad när mars var den första. 
 
Räknas som den första höstmånaden på den här sidan av ekvatorn och kallades så förr i Sverige.
 
Vad härligt det ska bli med höst. Välkommen, september!
 
 

Litet firande + lasagnerecept

 
 
Jag bestämde mig för att fira lite igår när det var våran årsdag. Inte nog med att vi varit tillsammans i fyra år, vi har också varit förlovade i ett år! Jag dukade med fin-servisen, tände ljus och vek till och med lönnlöv av servetterna. Fick ett litet ryck (händer inte ofta) och ville slå på stort. Som så ofta kommer jag på det lite för sent så jag blir superstressad och spiller och bränner mig och allt möjligt. Men det blev bra tillslut i alla fall.
Jag lagade en jättegod (i mitt tycke) vegetarisk lasagne som jag lägger ut receptet på här nedanför. Tycker absolut att ni ska prova den!
 
 
Som på beställning var solnedgången bedövande vacker nere vid vattnet.
 
 
Till efterrätt gjorde jag en blåbärspaj med vaniljsås. Jag fick ett recept på glutenfri smulpaj av min gammelfaster samt massa äpplen som jag kunde använda till pajen, men kom på att Mats inte tål äpplen så bra så jag gjorde den på blåbär istället. Recept kommer imorgon!
 
Men här kommer receptet på den goda lasagnen:
 
Lasagne:
5-6 lasagneplattor (jag köpte glutenfria)
1 stor aubergine
300 g färsk spenat
1 hackad vitlöksklyfta
Salt och svartpeppar
200 g fetaost
 
Skölj och skiva auberginen i ungefär en centimeter tunna skivor. Lägg i skålar och salta över dem. Låt stå och "svettas" medan du förbereder det andra. Fräs vitlök och spenat hastigt i lite smör. Salta och peppra. 
 
 Tomatsås:
1 rödlök
1 stor vitlöksklyfta
1 burk krossade tomater, ca 400-500 g
1 tärning grönsaksbuljong
2 tsk torkad oregano
1 burk kidneybönor, ca 400 g
salt, svartpeppar
 
Hacka lök och vitlök och fräs i lite smör utan att det tar färg. Tillsätt tomater, buljongtärning och oregano. Koka under lock i 15-20 min. Smaka av med salt och peppar. Skölj bönorna och blanda ner i tomatröran.
 
Vit sås:
2 msk smör
1 msk potatismjöl eller 4 msk vetemjöl
6 dl mjölk
2 dl riven ost (vill man äta
vegetariskt ska det vara ystenzym istället för löpe i osten)
salt, vitpeppar, muskot
 
Smält smöret och vispa ner mjölet. Späd med mjölken, lite i taget. Koka upp så det tjocknar. Ha i osten och lite muskot. Smaka av med salt och peppar.
 
Varva vit sås, lasagneplattor och aubergineskivor (ta varannan gång aubergineskivor och varannan plattor), spenat, smulad fetaost och tomatsås. Börja med vit sås och avsluta med plattor med lite vit sås ovanpå. Strö över lite riven ost och gratinera i mitten av ugnen ca 40-45 min.
 
 
 Har lagat den här lasagnen en gång förut men det var flera år sedan, så tyvärr kommer jag inte ihåg varifrån jag tog receptet. Men det är alltså inte "mitt" recept, utan något jag hittat på internet. Dock så är det mitt initiativ att ha varannan auberginskivor och varannan lasagneplattor, för att inte göra maten så full med kolhydrater (jag mår så mycket bättre då). I orginalreceptet ska det bara vara lasagneplattor, så vill ni göra den så är det bara att skippa auberginen! Och vill ni äta mer åt lchf-hållet struntar ni i lasagneplattorna och köper mer aubergine istället :)
 
Smaklig spis!
 
 

4 år

 
 
Tänk att idag har vi varit tillsammans i fyra år!
 

Förvirrad

 
 
Nu är vi där igen, just i kanten mellan två årstider. Är det sommar eller höst? Tycker om både sommaren och hösten, men känner mig så förvirrad när jag inte vet vad det är. Hur ska jag gå klädd? Kan jag börja tända ljus och ha filmkvällar eller finns det fortfarande sommar kvar att njuta av?
 
 
Vet inte om jag ska fortsätta vara sommar-Jennifer eller gå över till höst-Jennifer. Det är två olika personer nämligen. Sommar-Jennifer springer barfota med utsläppt hår och vägrar vara inomhus mer än nödvändigt. Höst-Jennifer har flätor i håret och stickade sockor på fötterna och tittar gärna på en mysig film med tända ljus på bordet och en kopp te i händerna.
Inspirationen tryter alltid så här i mellanrummen mellan två årstider och jag vet varken vad jag ska fota eller skriva om. Alla tankar går till att fundera ut vart jag befinner mig och mina känslor är lite "all over the place". Men snart kommer hösten på riktigt och med den inspirationen.
 
 
Det är bara att vänta...
 

Hos mamma och pappa

 
 
 
Hemma hos mamma och pappa hänger löken på tork i klasor runt spisen. Vi löser melodikryss och går på skogspromenader. Vi kom egentligen hit för att gå på den stora marknaden (som en gång i tiden var Nordens största) som är varje år i början av september, men jag kom på att jag inte har något stort sug efter att gå och trängas bland tusentals människor i gassande solsken. Så jag gör helt enkelt inte det! Istället läser jag och tar det lugnt utan att behöva tänka på mat som ska lagas eller om jag behöver tvätta. Så som man bara kan göra hemma hos sina föräldrar.
 
 
 

Vattendroppar

 
 

RSS 2.0