Jag reser lite tidigare

 
Nu när jag inte bor i storstaden längre tycker jag faktiskt om att åka dit. Det tar inte lång tid med buss. I går hade jag ett ärende i staden under eftermiddagen, men jag åkte in redan vid tio. På det viset hann jag gå omkring på stan och kolla i affärer, äta favoritlunchen och hänga på biblioteket. Det finns ett fint bibliotek där jag bor, dit går jag också. Men det har inte lika stort utbud. Jag blir helt lycklig av att gå in på det stora biblioteket i stan. Böcker överallt!
 
 
 
 
 
Jag har fastnat i Elsa Beskows böcker just nu. Hennes illustartioner är helt fantastiska. Jag har länge trott att det är Carl Larsson som har inspirerat mitt eget målande mest, men nu börjar jag undra om det inte är Elsa. Tycker nog att jag ser mer likheter i hennes verk.
 
 
Tomtebobarnen är för övrigt en gammal favorit. Farmor och farfar läste den för oss barnbarn när vi var små. Jag hängde mycket i skogen som barn, tyckte om att krama träd och leka med kottar. Kanske är det därför jag gillar den här boken så mycket. Jag menar, vem vill inte gunga gungbräda med älvor och gå barfota i mossa och plocka bär stora som apelsiner? Jag och en kompis hittade för övrigt på ett eget folk när vi lekte i skogen: Kottefolket. De bodde i träd och stubbar och vi byggde saker åt dem. Till exempel balkonger och dörrar. Min kottefamilj hade till och med ett garage. Jag tror vi blev väldigt inspirerade av den här boken. Den här och Trolltider skulle jag tro.
 
 
 
 
 
 
Sen så är den här boken skriven för nästan 110 år sedan, så den innehåller till exempel hot om smisk. Något jag inte gillar alls. Pappan dödar också en orm. Det gillar jag ju heller inte. Men vem vet, ormen kanske försökte döda dem? Det står bara att den är elak, det tycker inte jag är en ursäkt att döda någon. Men det är jag det. Barnen övar sedan dödandet på de stackars myrorna som inte har gjort något ont.
 
 
 
 
 
 
Den här boken gillar jag också väldigt mycket: Solägget. Vad jag kan komma ihåg har jag aldrig läst den förut. Den handlar om en älva som hittar en apelsin i skogen. Hon vet inte vad apelsiner är så hon tror det är solen som har lagt ett ägg och tappat det. När det sedan uppdagas vad en apelsin är för något tar en fågel med henne till landet där apelsiner växer och hon spenderar vintern där. Men till våren följer hon med fåglarna tillbaka till sin skog. Vilken dröm! Att få flyga bort till ett varmare land under vintern och sedan komma tillbaka när allting börjar tina upp.
 
 
 
 
 

Tacksamhet

 
 
 
 
För några månader sedan hörde jag någonting som fick mig att börja tänka annorlunda. Om du är en person som säger "förlåt" ofta har du förmodligen svårt för att säga "tack". För att visa och känna tacksamhet. Så behöver det naturligtvis inte vara, men jag kan känna igen mig i det. Jag är inte så bra på att ta emot varken komplimanger eller gåvor. Kanske beror det på att jag ursäktar för mycket. Jag vet inte. Men jag vill i alla fall börja koncentrera mig på tack istället för förlåt. På tacksamhet istället för ursäkter. Ett exempel: Istället för att säga "Förlåt för att jag är sen" kan en säga "Tack för att du har väntat på mig. Det betyder mycket.". Jag vet inte om det gör skillnad varken för en själv eller för andra, men det är något jag har börjat tänka på i alla fall.
 
 
Sen så är det väl som med det mesta fråga om att hitta en balans. Ibland är ju ursäkter verkligen på sin plats. Och jag kan också tycka att som kvinna så förväntas en vara glad och tacksam för att inte stämplas som jobbig eller surkärring. Och det tycker inte jag är rätt. En har rätt att bli arg och upprörd över orättvisor och sådant. En behöver inte alltid vara glad.
 
 
 
 
 
 
Men tänk så mycket vackert det finns. Så mycket att vara tacksam för.
 

Nalkandes

 
 
 
 
Jag tycker det känns så mäktigt att stå vid en sjö eller en stor slätt och blicka ut. Att se vad som komma skall. Det är som att se flera kilometer in i framtiden.
 
För någon dag sedan tog jag en promenad ner till den stora sjön. Där på andra sidan kunde jag se snöovädret rulla fram. "Jaha, det kommer snöa rejält inom en halvtimme" tänkte jag och kände mig som en vis gammal gumma. Och mycket riktigt. Den blå himlen över mig blev mer och mer grå och snart snöade det som bara den.
 
Vem behöver väder-Nils när det finns sjöar?
 
 
 
 
 
 
Har ni sett den nya Stephen King-serien Dimman? Om ni har det förstår ni nog att jag fick lite otäcka vibbar av att stå och kolla på ovädret som rullade in. Det kunde ju lika gärna vara dimma. När jag dessutom dagen efter nästan blev inlåst i det stora köpcentret under ett strömavbrott var det jag som kunde hålla mig för skratt!
 

Runt husknuten

 
 
 
Om jag går på grusvägen som går bakom vårat hus kommer jag genom skogen till järnvägen. Går jag över järnvägen kommer jag till en liten by med röda stugor och grusvägar åt alla håll och kanter. Jag tror byn heter Nyed. Det stod så på ett hus och jag vet att det finns, eller har funnits, ett område i Molkom som heter Nyed. Jag har mycket släkt på farfars sida som kommer från just Nyed. Väldigt långt tillbaka. Men på 1800-talet gick de här - mina släktingar som jag aldrig träffade men som jag vet namnen på. I dessa stugor bodde de. Bara tio minuter från mitt hus. Det är sådant som tar andan ur mig. Om detta nu är samma Nyed.
 

Det luktar snö

 
 
 
En tidig morgon förra veckan när jag vinkade av Mats kände jag att det luktade snö. Men ingen snö låg på marken. Några timmar senare började det ljusna och då kom också snön. Jag kände mig som Lorelai i Gilmore Girls. Hon kan nämligen känna på lukten när det ska snöa. Det har aldrig hänt mig förut, så döm om min förvåning när det faktiskt började snöa ett par timmar efter att tanken dök upp i mitt huvud.
 
 
 
 
Här kommer en klassisk hand-mot-mark-bild. Det var länge sedan nu. Grankotten kommer från en av dessa bjässar:
 
 
 
 
Tycker inte fotot gör dem rättvisa - de är enorma! Jag kan utan problem gå raklång under lägsta grenarna.
 
 
 
I dag kom det första ordentliga snöfallet och jag har skottat för första gången på sju år. Inte för att jag skottat särskilt mycket snö i mitt liv. Men ibland hände det att jag hjälpte mamma och pappa när jag fortfarande bodde hos dem.
 
Kan inte känna att det luktar snö längre. Det var nog en engångsgrej. Eller så kände jag det just på grund av att det var första snön. Nu kanske jag har vant mig vid lukten. Tyckte i alla fall att det var en cool händelse.
 
 

Vems kreationer är mest hållbara?

 
 
 
 
Har ni också tänkt på hur mycket människoskapade ting liknar saker skapade helt utan mänsklig inblandning? Som att vi undermedvetet vill återskapa det som har skapats på egen hand. Såg en dokumentär för ett tag sedan som tog upp en teori kring pyramider. Att de är människans försök att efterlikna berg. En teori jag tycker låter rimlig. Jag tänker ofta på det när jag ser höghus på håll, hur deras form och höjd liknar skogar. Vi skövlar bort skogen - men vill bygga upp den på vårat eget sätt igen. Vi skapar även bassänger där det inte finns sjöar. Som att vatten och växtlighet har en sådan stor betydelse för oss även visuellt att vi undermedvetet försöker efterlikna dem.
 
 
En vacker tanke, samtidigt som den är lite skrämmande. Vi har en så himla stor vilja att bevara och hjälpa, men ska ändå prompt göra det på vårat sätt. Vilket jag tror gör mer skada än nytta. Som att vi inte litar på någonting som inte är människoskapat. De vilda betande djuren höll ängar öppna i skogsområden som här uppe i norden. Nu när det inte finns så många vilda djur kvar tycker vi att våra domesticerade idisslare är oumbärliga - när det är de som har konkurrerat ut de vilda. Samma med honungsbin. De konkurrerar ut de vilda pollinerarna (som gör ett mycket bättre jobb) - ändå ligger fokus på att stötta bi-industrin därför att vi tror att det är lösningen på krisen vi har just nu kring pollinerare.
 
 
Jag tror inte att det är lösningen. Jag tror inte att människoskapade djur och andra ideer är oumbärliga. Jag tror på Moder Jord eller vad jag nu ska kalla det. Att när allt levande jobbar i symbios så fungerar det mesta. Och jag tror människan brottas mellan en vilja att hjälpa och att leka skapare. Jag älskar själv att skapa, känna att jag har gjort världen vackrare eller bättre. Det är svårt att hitta balansen som människa. Men att vara medveten är ju i alla fall ett steg i rätt riktning. Välja de alternativ som förstör minst. När en vill och orkar. Inte kan en alltid vara på topp, bara göra sitt bästa.
   
 

En kväll i början av oktober

 
 
 
 
September och oktober bjuder verkligen på de allra vackraste solnedgångarna.
I går var den helt magisk.
Tror för övrigt att jag såg två gäss flyga över mig, men de kanske redan har lämnat Sverige?
Jag som nyss läst Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige blev dock lite starstrucked och tänkte att det var Mårten och Dunfin som flög där uppe tillsammans. Kanske hade någon av dem en liten parvel i träskor och vit toppluva på ryggen också.
 
 

Sensommarbilder

 
 
Här kommer lite foton tagna sista veckan i augusti.
 
 
 
Tidig morgon.
 
 
 
Bakom dass.
 
 
 
Under vattenytan.
 
 
 
Naturen tar över.
Älskar den här bilden! Tycker den representerar mammas och pappas trädgård så bra. Istället för att slänga den gamla parasollfoten har den fått bli en del av trädgården. Varför inte ställa sin kaffekopp på den? Som ett litet lågt bord.
 
 
 
Sjön.
 
 
 
Trädgårdsbilder.
 
 
 
 
Ljung i decilitermått.
En annan favoritbild. Minimalistiskt och vackert så det förslår.
 
 

Månadens böcker: Augusti 2017

 
 
 
 
Jag har blivit lite apokalyptisk av mig den senaste tiden. Nja, jag tror väl kanske inte att världen kommer gå under, i alla fall inte bokstavligt talat. Men det har ändå vaknat en känsla i mig att jag borde lära mig mer överlevnad. Ifall en katastrof eller kris skulle inträffa. Kunskap och förberedelse kan inte skada i alla fall, tänker jag. Den information som fasatnar i min hjärna fastnar. Mer kan jag inte göra. Det hela började med att jag såg en dokumentär om preppers, sådana som förbereder sig på olika katastrofer. Så som längre strömavbrott, översvämningar eller matbrist till exempel. När jag senare den dagen gick förbi bokhandeln såg jag två böcker uppställda så att de syntes klart och tydligt från ingången. De böckerna var Överlevnadsguiden: 300 sätt att klara av allt från att göra upp eld till att överleva en krokodilattack (2016) av Rich Johnson & Ola Skinnarmo samt Din skogshandbok: en överlevnadshandbok för survivalister och andra skogstokiga (2017) av Sara Starkström. Har ett litet löfte till mig själv att jag inte ska köpa nytillverkade böcker om jag inte vet att de kommer att bläddras i flitigt, så därför gick jag vidare. Nästa dag (!) låg det en checklista från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) i brevlådan. En checklista över saker som är bra att ha hemma ifall elen skulle försvinna en längre period. Då var det jag som gick ner till bokhandeln och införskaffade mig två överlevnadsböcker! Tydligare tecken får en leta efter. Nu tror inte jag på "tecken" som så, tror mer att det är vårat undermedvetna som fokuserar extra hårt på vissa saker. Ett tecken från oss själva. "Det här borde du tänka och fokusera på just nu", typ. Men det är ett annat inlägg.
 
 
Jag insåg i alla fall att vi som samhälle skulle ha väldigt svårt att klara oss utan el. Inte ens i en dag. Skulle strömmen vara borta längre än så vet jag inte vad som skulle hända. En urban kollaps är en mycket trolig utgång. Så det skadar inte att bunkra upp med konserver och torrvaror, lära sig grundläggande första hjälpen och få ett hum om hur en överlever i och av skogen.
 
 
Så nu har jag läst Överlevnadsguiden och Din skogshandbok. Den ena fokuserar på hur du överlever i den skandinaviska skogen medan den andra är mer bred. Det enda jag saknar är hur en hjälper till att förlösa. Det står utförligt hur en stoppar blödningar och lindar benbrott, men hur hjälper en till vid en förlossning? Skulle också vilja ha en genomgång av assistans kring olika livshotande sjukdomstillstånd, så som diabetes eller epilepsi. Vad gör en vid blodsockerfall eller epilepsianfall mitt ute i skogen utan mediciner eller läkarhjälp? Annars är jag väldigt nöjd med mitt köp. Det skadar inte att vara förberedd, tänker jag. Även fast jag såklart hoppas att jag aldrig, aldrig hamnar i en situation där jag måste kämpa för att överleva.
 
 
 
 
 
 
Från krokodilattacker till någonting helt annat: Yoga! Eller kanske finns det en krokodilposition inom yogan? Skulle inte förvåna mig. Min yogaresa har hållit på i ungefär åtta år. Väldigt från och till med flera års uppehåll ibland. Jag köpte min första yogabok ungefär tre år efter mitt första möte med yogan. Den boken var Yoga med Malin: Min kropp, min själ, mitt andetag (2012) skriven av Malin Berghagen. Hennes morgonyoga och mjukyoga är det bästa sättet att starta dagen på tycker jag. Jag tycker mjuk är ett bra ord att beskriva Malins yoga i den här boken. Jag praktiserade nästan bara mjuka, långsamma övningar under mina första år med yoga. Men sedan början av det här året har jag kört hårdare. Mer rejäla träningspass. Nu börjar jag sakna det mjuka, lugna och då åkte Malins bok fram. Den innhåller förutom yogaövningar också Malins livshistoria, fint sammanvävt med hennes fem hörnstenar i livet: kost, fysisk träning, tankar, känslor och själ.
Jag gillar hur Malin påminner om att det är bra att komma ihåg vad det är en hyllar när en utövar yoga: Solen. Livet. Alltet. Tacksamhet för att få finnas till och fungera. Det är något jag tänker på mer och mer, speciellt när jag läser överlevnadsböcker - hur otroligt tacksam jag är över att jag inte behöver överleva. Jag bara lever och det är jag så glad för. Det betyder ju inte att jag inte har upplevt svårigheter eller aldrig behövt kämpa på mitt sätt, men jag har faktiskt tak över huvudet, mat i magen och lever i ett enormt tryggt samhälle. Det är jag otroligt glad och tacksam för.
 
 
Malin ger tips i sin bok om att det kan vara bra för livmoderbärare att inte utöva yoga första dagarna av menstruationen, eftersom din kropp då är väldigt hormonell och "het": Det har jag helt tappat det senaste året, jag har kört på även under mensen. Förr yogade jag väldigt sällan under mensens tyngre dagar (förutom lättare stretching av nacke och överkropp) och har känt att det fungerar för mig. Känner mig mer harmonisk om jag håller mig till lugna rörelser när min kropp är som mest hormonell. Men det är säkert individuellt. Har de senaste par månaderna också tagit det lugnt under min ägglossning och tycker att det känns bra.
Är också glad att jag blev påmind om månen och att visa den respekt. Malin skriver att hon vilar från yogan under fullmåne och nymåne. Hon skriver inte varför, men jag fick en påminnelse om hur bra det kändes när jag uppmärksammade månen och dess cykel. Den påverkar de flesta levande varelser på jorden och de dagar den påverkar oss mest - fullmåne och nymåne - kan det vara bra att vila. Själv tycker jag att jag har tappat kontakten med månen och det gör mig ledsen. Tror att det är lätt att som människa tappa den kontakten i våra hektiska liv. Förr låg jag ofta vaken under fullmånenätter och verkligen kände månens dragningskraft. Även fast jag sällan kom på att det var på grund av fullmånen jag låg vaken förrän dagen efter. Det har hänt få gånger de senaste två-tre åren, att jag legat vaken under fullmånen. Vilket är skönt på ett sätt, men samtidigt lite sorgligt. Kanske kan jag få tillbaka kontakten med månen, och i och med den alltet, om jag börjar uppmärksamma den och respektera den mer? Men jag vill inte känna månens kraft så starkt som jag gjorde förr, det var nästan lite läskigt och det var under den perioden jag kände de flesta energier väldigt tydligt. Jag tyckte det blev för mycket. Och nu är det för lite. Vill försöka hitta en balans.
 
 
På tal om balans. En annan bok som fint väver samman en livshistoria med yogan är Yoga Girl - att finna lycka, skapa balans och leva med ett öppet hjärta (2014) av Rachel Brathen. Den här boken fick jag av min svåger för ett tag sen och jag läste den tidigare i somras. Den passade mig som hand i handske. Boken är indelad i olika kapitel som låter läsaren följa Rachels historia. Varje kapitel avslutas med en passande yogaövning. Jag skulle säga att även Rachels yoga är mjuk i den här boken, men det finns även lite mer utmanande övningar som kapitlen sakta steg för steg för dig till.
 
 
Yoga fungerar självklart också bra som enbart fysisk träning. Kan vara riktigt hårt! Själv har jag längtat efter den andliga sidan av yoga det här året och känner verkligen att de här två böckerna har fått mig tillbaka till det mjuka. Som med det mesta gäller det att hitta en balans, vad som fungerar för just dig. 
 
 
 
 

Månadens bok: Juli 2017

 
 
 
 
Miljösociologi av Rolf Lidskog & Göran Sundqvist (2011).
 
 
För ungefär två och ett halvt år sedan började jag läsa en grundkurs i miljövetenskap. Det här var den boken jag lärde mig mest av och jag har velat läsa den igen. Den är skriven av Rolf Lidskog som är filosofie doktor i sociologi och teologie doktor i etik samt Göran Sundqvist som är professor. Boken utgår från att miljöproblem är en fråga för samhällsvetare - inte naturvetare. I alla fall inte enbart. Eftersom miljöproblem är skapade av människans verksamheter borde rimligtvis lösningarna på problemen finnas i att vi ändrar samhällets struktur. Naturvetenskapen ställer diagnosen - vilka problem finns det och vad är det som orsakar dem? Och samhällsvetenskapen löser problemen genom att ändra på samhället. Eller så borde det vara i alla fall. För som Rolf och Göran tar upp finns det en syn även hos samhällsvetare att miljöfrågor tillhör naturvetenskapen.
 
 
Det som boken i princip inleds med är att vi borde sluta separera oss från naturen. Sluta ha den uppfattningen att samhälle och natur är varandras motsatser. Något jag själv är väldigt dålig på. Jag skriver och säger "natur" och menar då växter, svampar och djur. Ingen mänsklig aktivitet. Men sanningen är ju den att den "rena" naturen är människoskapad. Det finns ingen natur som inte påverkas av samhället och inget samhälle som inte påverkas av natur. Om vi såg oss själva som en del av allting annat på jorden, som en del av naturen, skulle vi nog ta bättre hand om den. Om oss.
 
 
Miljösociologi diskuterar vad politiker, vetenskapen och individen har för möjligheter att förändra. Förbättra. Det var när jag läste den här boken som jag på riktigt insåg hur starka vi som individer är. Att våra val gör skillnad. Vi "små" är många, många fler än de få som besitter mycket makt. De val vi gör påverkar.
 
 
Jag skulle rekommendera Miljösociologi till alla som är intresserade av miljöproblem. Hur de uppstår och vad vi kan göra för att lösa dem. Jag tycker också att det här är en bok för dig som är nyfiken på sociologi. Hur människor agerar i förhållande till samhället. När jag läste den första gången blev jag faktiskt väldigt förvånad och besviken över hur mycket vi påverkas av samhället vi lever i. Jag tyckte faktiskt det var väldigt konstigt att människor inte bara slutar med de aktiviteter som skapar miljöproblem och blev väldigt besviken när jag insåg hur styrda vi är av det sociala. Men också stärkt i vetskapen om att vi individer är starka - om vi bara bestämmer oss för att bidra till förändring.
 
 
Det här kommer bli den sista månadens bok. Men misströsta ej! Jag kommer istället börja med att presentera månadens böcker i slutet av varje månad. Känner att jag inte riktigt har tid till att skriva en djupare recension varje månad, utan tänkte istället tipsa om fler böcker som jag skriver lite kortare om. Jag provar så ett tag får jag se om det passar mig bättre. Vill fortfarande tipsa om de böcker som betyder mest för mig. 
 
 
 

You may say I'm a dreamer

 
 
 
 
Har länge undrat varför begreppet hippie används nedvärderande av de flesta i vårat samhälle. Varför det ses som negativt att bry sig om naturen. Att vilja leva ett mer stillsamt liv. Ett liv fyllt av kärlek och medkänsla. Peace, love and understanding. Eller vad det nu är för attribut och livsstil som människor förknippar med ordet hippie.
 
 
 
 
 
 
En av de filmer som har berört mig den senaste tiden är Taking Woodstock. Den handlar om just hippies och framför allt Woodstock-festivalen 1969. Den scenen som berörde mig mest är den när de intervjuar en sådan där "vanlig" typ. En hårt arbetande småstads-man. Han säger in i kameran att han har två söner. Den ene slåss i Vietnam och den andre är på Woodstock-festivalen. Han berättar hur han önskade att hans son i Vietnam också rullade runt i leran på Woodstock. Långt ifrån krig.
 
 
Tänk om alla vore hippies. Skulle det ens finnas krig då? Det tror inte jag. Om alla fokuserade på kärlek och gemenskap - till människor, djur och natur - inte skulle vi vilja döda varandra då.
 
 
 
 
 
 
En annan intervju som berörde mig är en intervju med artisten Stefan Sundström. I programmet Zero Impact som går att se på urplay.se får fyra familjer i Sverige prova på att koldioxidbanta i en månad. Äta veganskt, cykla istället för bil, sluta handla nytillverkat osv. En av familjerna hälsar också på hemma hos Stefan och hans hem med miljötänk. Då säger han något i stil med att nu skrattar folk inte längre. Nu ses det inte längre som lika negativt att tänka på miljön. Att ha solpaneler och elbil. Att äta veganskt och ekologiskt. Det har en status. Godhet, snällhet och medkänsla börjar få status. Det är inget som kan förlöjligas eller skrattas åt längre.
 
 
Jag tänker på när var sjutton, arton och tvättade mina kläder med såpnötter och använde tygbindor. Hur det förlöjligades. Och det är bara 10 år sedan. Tänk de som har brytt sig om miljön sen gröna vågen. Hur mycket skit har inte de fått ta genom åren? Men nu är ändå folk med på tåget. Om inte i praktiken så i teorin. De skrattar inte längre.
 
 
 
 
 
 
Tänk om alla vore hippies - vilken vacker värld vi skulle leva i.
 
 

Trädgårdstider och Sista skörden

 
 
 
 
 
I fredags var jag ute på balkongen och omskolade våra små broccoliplantor. I år ska vi "bara" ha krukor med broccoli och potatis på balkongen. Och så ska vi köpa en örtlåda med massa olika örter. Kanske sår jag lite sallad också i balkonglådor. De ger så mycket skörd! Bara att plocka in och vänta ett tag så har det växt upp nytt.
 
 
 
 
Ja! Det har varit bikinivärme på balkongen de senaste dagarna. Runt 30 grader när solen ligger på. Bikinivärme är nog min favoritvärme. När en har tillgång till skugga och vatten, förstås.
 
 
Ni har väl inte missat att en ny säsong av Trädgårdstider har börjat? Ett av mina favoritprogram. I år är de i sin trädgård i skåne som de brukar, men också i England för inspiration.
 
 
Jag vill också tipsa om dokumentären Sista skörden och dess superviktiga innehåll. Visste ni att trots att vi äter nästan dubbelt så mycket i dag som vi gjorde på 1970-talet så får vi inte i oss alls lika mycket mineraler och spårämnen som då. Vår jord är utarmad på mineraler och det är självklart inte hållbart. Dör jorden så dör vi. Allt som växer får sin näring från jorden. Och alla djur får sin näring från växter. Eller från andra djur som har fått sin näring från växter. Kroniska sjukdomar blir allt vanligare och kryper längre och längre ner i åldrarna, jag vill gärna att det slutar. För att ge våra kroppar en optimal chans att fungerar så länge som möjligt måste vi få i oss nog med mineraler och spårämnen.
 
 
Vi måste sluta att förstöra mullen. Nu. Hur gör vi det?
 
 
1. Genom att dra ner på jordbrukandet så mycket som möjligt. Störst förändring blir det om vi slutar äta djur, eftersom det mesta som odlas på jorden går till att föda upp dem. Äter vi det vi odlar direkt istället för att sila det genom djuren behövs det inte odlas lika mycket.
Sen måste vi börja satsa på flerårsväxter. Så som träd och buskar. Som det ser ut i dag river vi upp jorden varje vår och planterar något som tas upp på hösten. Vi river konstant i jorden och inte bara förstör dess struktur, utan mullen som vi för upp till ytan släpper också ifrån sig massa koldioxid. Innan människan började odla för cirka 12 000 - 10 000 år sedan (en yttepytte bråkdels millisekund i hela jordens historia) revs mullen upp till ytan endast vid jordskalv. Alla tunga maskiner som används gör också jorden så kompakt att vatten inte kan passera, vilket bland annat leder till översvämningar.
 
2. Vi måste också sluta använda konstgödsel. Det håller plantorna vid liv, men tillför långt ifrån alla mineraler till jorden igen. Resultatet blir en död, blek jord och en näringsfattig, smaklös planta. Det vi tar måste vi ge tillbaka. Allt vi äter kommer ut igen, och det som kommer ut måste vi ge tillbaka till naturen.
 
3. En annan sak vi måste sluta använda är bekämpningsmedel. De dödar allt som inte är plantan. Svampar, insekter, ogräs. Svampar behövs i jorden. Plantor kan bara binda kol via fotosyntes, resten av näringen får den via svamparna som kan ta upp mineraler från jorden. Och svamparna får i sin tur kol från växterna. Insekter behövs också. Och maskar och allt annat som lever och trivs i en frisk jord.
Det blir spill. Vissa insekter och svampar förstör plantorna, men det är något en får räkna med. Ska det tjänas så mycket pengar som möjligt får det inte finnas det minsta spill, och det är därför alla dessa medel finns.
 
 
 
 
Vi har fått slänga så himla många krukväxter, de fick någon lus på sig. Det är sådant som kan hända när en ger icke-syntetisk näring. Men jorden är i alla fall levande <3
 
 
 
För att förbättra ditt upptag av mineraler kan du bioprocessa dina råvaror. Det gör du genom att lägga baljväxter, spannmål och andra fröer i blöt över natten. Helst med något surt, till exempel citron eller vinäger, som påskyndar processen. Fröer är helt fullpackade med näring. Näring som ska få den nya plantan att växa. Men näringen är bundet till fröet, så när vi äter det får vi inte i oss så mycket av mineralerna. När fröet hamnar i vatten och får stå ljummet så tror det att det är dags att börja gro. Ämnet fytas aktiveras och det löser upp fytinsyran. Fytinsyran är det som binder mineralerna till fröet. Fytas dör vid för hög värme, så blötläggningen måste ske innan tillagning.
 
 
När det kommer till spannmålen så är det bäst att äta de sorter som är minst förädlade. Till exempel dinkel, korn, havre och råg. Sämst att äta är vete eftersom det i dag har förädlats till att bli så bra som möjligt att baka med. På så sätt har gluteninnehållet ökat och näringsinnehållet minskat. Det är heller inte bra att äta raffinerade spannmål, så som mjöler och polerat ris. Så "helt" (icke-raffinerat) som möjligt är alltid bäst.
 
 
Det är säkrast att försöka få i sig så mycket mineraler och andra näringsämnen som möjligt från maten. Tillskott kan ge oönskade effekter. Järntillskott, till exempel, tas bara upp till 2%. Resten hamnar i tjocktarmen där det kan göra skada. Men om du bioprocessar din mat kan du tredubbla ditt järnintag.
 
 
Här (klick) kan ni läsa en artikel där Kerstin Fredlund, läkare och doktor i livsmedelskunskap, berättar om det här.
 
 
 
 
 
 
 
Våran svarta vinbärsbuske har börjat att slå ut. Jag drömmer om en trädgård full med bärbuskar och fruktträd. Jag skulle gärna vilja bo i ett naturhus också. Det innebär att du bygger ett växthus kring ditt bostadshus. På så vis får du medelhavsklimat inuti växthuset och kan ha massa frukträd och andra växter som annars inte skulle trivas här uppe. Sök på greenhouse living eller naturhus om du är intresserad.
 
 
Vi lever ju tyvärr inte i en perfekt värld. Jorden innehåller inte all den näring som den gjorde för bara ett halvsekel sedan och för att få i oss så mycket mineraler och spårämnen som möjligt kan vi inte leva enbart på frukt. Även fast jag tror att det är det som våra matsmältningsorgan fortfarande är mest anpassade för. Vi måste lägga till sådant som rotfrukter, grönsaker, baljväxter och spannmål för att få i oss tillräckligt med mineraler. Det är inte hållbart att bruka jorden, men i nuläget tror jag att det är svårt att leva enbart på frukt i det långa loppet. I en framtid där jorden har återhämtat sig är det säkert möjligt att enbart äta frukter, bär och nötter, som vi har gjort majoriteten av vår utveckling. Sådant som plockas från fleråriga växter. Tänk er hur länge ett träd står kvar på samma ställe om det tillåts. I decennier. Vi skulle bespara jorden sååå mycket slitage. Till dess får vi äta så mycket frukt som möjligt och komplementera med grönsaker, rotfrukter, baljväxter och spannmål.
 
 
Och jag har skrivit det förut och kommer skriva det så många gånger som det krävs: Du minskar din påverkan på jorden, klimatet och alla andra djur mest genom att äta veganskt.
 
 
 

Så som det ska vara

 
 
 
 
"Så som det ska vara" och "så har vi alltid gjort" kan vara bland de värsta uttrycken jag vet. I alla fall när de ska försvara ideologier och handlingar som skadar andra och förstör. Men när jag tittar ut genom fönstret och tittar på termometern nu drar jag faktiskt en lättnadens suck: "Ah, nu är det precis så som det ska vara." Snö, sol och minusgrader.
 
 
Jag föredrar sommaren. Inte behöva tänka på att ta på sig mössa, tröja och skor. Bara vara. Värmen och ljuset gör livet så mycket enklare på något vis. Men jag vill inte att jordens temperatur ska fortsätta stiga bara för att jag inte gillar kyla och snö. Det vore ju väldigt dumt av mig tycker jag. För så skulle det inte vara om moder jord mådde bra. Det ska vara snö och minusgrader här uppe på vintern. Inte om några tusen år då klimatet helt på egen hand har höjt jordens temperatur, men just år 2017 skulle det egentligen vara kallare än det är nu.
 
 
Men i dag värmer solen i ansiktet och isen är tjock. Så tjock att det går att gå på den och åka skridskor och skidor och spark. Så som det ska vara i februari 2017.
 
 
 
 

Jul och nyår

 
 
 
 
Så är julen snart över. Jag har tagit det lungt. Läst mycket. Sett på filmer. Gått promenader. Och ätit god mat. Mats stod för den mesta maten på årets julbord. Jag passade på att hälsa på och umgås med så många jag hann med i mina gamla hemtrakter. Så han var så snäll och fixade det mesta. Högst upp på tallriken ser ni en rödbets-janssons som han gjorde efter det här receptet (klick) från Susannes gröna jul Svt. Han stekte också brysselkål och rödlök tillsammans med lite vinäger och kryddor, som ni kan se längst ner. Till höger ser ni Anammas goda, glutenfria vegobullar. Så här (klick) ser förpackningen ut ifall ni undrar. Finns i frysdisken. Det gula till vänster på tallriken är inlagd aubergine. Det går alldeles utmärkt att lägga in aubergine istället för sill! Jag stod för den i år och jag körde på en mango- och curryinläggning inspirerad från många olika ställen. Jag kokade upp en 1-2-3-lag med kryddpepparkorn, hällde det över en aubergine skivad i "sill"bitar och lät det stå över natten. Dagen efter silade jag av auberginen och blandade med 2 dl vegansk creme fraiche, 1-1,5 dl mango chutney och curry efter smak. Den lilla röda klicken ner till vänster är rödkål, och det summerar min och Mats julmat. Så gott!
 
 
 
Till efterrätt åt jag ris à la Malta gjord på Alpros sojavispgrädde. Hade också lite vegansk knäck som jag sög på under kvällen.
 
 
 
 
 
 
Så här såg jag ut på julafton ifall det är någon som undrar. Klänning och röd blomma i håret. Tjusigt värre!
 
 
 
 
 
 
På juldagen gick jag en lång promenad ensam längs sjön jag måste ha badat i tusen gånger.
 
 
 
 
 
 
Isen var så där tunn så att det såg ut som att pinnarna flöt på det kolsvarta vattnet.
 
 
 
 
 
 
Pölarna på vägen var också täckta av is, men i en mer blå nyans. Lite varmare på något vis.
 
 
 
 
 
 
Det är något med den här platsen. Något som drar i mig. Jag vandrar längre och längre in i skogen, även fast jag är ganska rädd. Något kallar mig och jag kan gå i timmar. Inåt. Längre in. Längre bort från vägarna. En känsla jag inte känner lika starkt i andra skogar. Kanske är det på grund av att jag har varit här så mycket.
 
 
Fick en sådan magisk bok av min svägerska med familj i julklapp. Nordiska väsen av Johan Egerkrans. I den står det att en människa som hamnar i skogsråets våld alltid har en längtan till skogen och ensamheten. Kan känna igen mig så väl i den beskrivningen. Nu kunde jag vända om, medveten om förtrollningen på något vis. Men när jag var tonåring kunde jag vandra i timmar. Ett under att jag inte gick vilse eller stötte på några farliga djur.
 
 
Jag har alltid en sådan blandad känsla när jag går i skogen. Som att en längtan drar i mig, samtidigt som jag vill därifrån. Jag känner mig lugn och trygg, samtidigt som jag är på min vakt. Kanske fick just den här skogens skogsrå sitt grepp om mig, då när jag vandrade här ensam så mycket. Under min mest sårbara tid. För jag känner mig hemma när jag kommer dit. Som att jag drar en lättnadens suck, men ändå vill jag inte vara där. Därför kan jag vända om nu för tiden. Tur det. För nog är det någon som kollar på mig när jag går där. Det känner jag så tydligt.
 
 
 
 
 
 
Mellandagarna spenderad vi hos mina svärföräldrar och nyår firade jag och Mats helt ensamma i morgonrockar framför tv:n. Vi såg två filmer och lagom till tolvslaget gick vi ut på balkongen med var sitt glas alkoholfritt bubbel och kollade på fyrverkerier. Kunde inte ha varit en mysigare nyårsafton. Trots vår klädsel slängde vi ändå ihop en trerättersmiddag som blev förvånansvärt bra. Till förrätt åt vi tomattartar gjord efter det här (klick) receptet. Och till varmrätt slängde vi ihop en gratäng med potatis, morötter och haricots verts som vi hällde vegansk grädde blandad med örtsalt, citronpeppar och pressade vitlöksklyftor över. Så gott! Efterrätt blev raw brownies som var kvar sedan Mats födelsedag och glass vi hittade i frysen. På bilden ser ni förrätten och en flaska alkoholfritt rött vin. Jag gillar inte vin och den här smakade lika äckligt som vin med alkohol, vilket jag antar är ett bra betyg för de som vill ha liknande smak. You won't be dissapointed!
 
 
Hoppas ni har haft en härlig jul, vare sig ni firar den eller inte <3
 
 

Trolltidstankar

 
I morgon är det första december och dags för årets julkalender. Tycker den verkar lovande. Förra året såg jag en gammal julkalender vid sidan om den som sändes på tv. Jag kollade på Trolltider. Ett avsnitt varje dag, precis som den som sänds. Det är inte första gången jag kollade på Trolltider, men jag har aldrig sett den så där ett avsnitt i taget. Det var en mysig tradition jag startade förra året och jag tror att jag ska fortsätta med den. I år finns det inte lika många julkalendrar på oppetarkiv.se. Här (klick) kan ni se vilka som finns att se. (UPPDATERING: Nu finns det helt plötsligt jättemånga xD ) Vet inte vilken jag ska börja kolla på i morgon. Det står mellan Pelle Svanslös och Mysteriet på Greveholm. Jag har inte sett någon av dessa sen de sändes på tv, så det känns lika mysigt och pirrigt att se någon av dem som det gör inför att se den nya kalendern. För jag kommer inte ihåg så mycket av dem.
 
 
Farmor och farfar hade Trolltider på VHS när jag var liten och jag har kollat på avsnitten mycket. Jag minns att jag gillade solbröden de bakar i något av de första avsnitten och för några år sedan hittade jag ett recept på dem. Någon gång ska jag göra det glutenfritt och veganisera det. Och dansa soldansen och läsa solramsan. Kanske svära som Mara om jag bränner brödet i ugnen: Spindelspott och paddsnor!
 
 
Fotspåren som den osynliga vätten gör i introt får mig alltid att tänka på en dag när jag var kanske sju eller åtta år. Jag och min lillebror var ute i trädgården och väntade på mamma som skulle skjutsa oss någonstans. Då såg jag små träsko-fotspår i snön, liknande de i introt till Trolltider. De gick från gungställningen till carporten. En sträcka på kanske två meter. Jag sprang in och ropade på mamma att hon skulle komma och kolla på spåren, men när vi kom ut hade min lillebror lekt bort dem. Sen den dagen var jag övertygad om att det bodde en liten vätte eller tomte i något av förråden i carporten som hjälpte till att ta hand om trädgården och kanske huset också. Det ryser i mig av välbehag fortfarande när jag tänker på det.
 
 
Just i dag skulle jag vilja vara ett litet troll i skogen och äta barrsoppa och kottpudding. Laga mosstuvning i kapsylkastruller och baka bröd av frömjöl och daggdroppar. Samla guldmynt fyllda med choklad lika stora som tallrikar och även fast jag inte gillar lakrits tycker jag Glorias och Daisys lakritsrulle med röd karamell i mitten ser riktig smarrig ut.
 
 
Men det är två speciella saker som gör att jag älskar Trolltider extra mycket. Dels är det Dorabellas fågelhjälpa. Hon har en fågelhjälpa full med mat åt fåglarna, istället för en fågelskrämma som skrämmer bort dem. Så fint! Det är också Glorias svar när vätten frågar om hon inte är rädd för att hälsa på hos människorna. "Jo." svarar hon. "Men jag är inte rädd för att bli rädd.".
 
 
Det är ju faktiskt inte farligt att bli rädd. Jag är rädd ganska konstant och har varit så länge jag kan komma ihåg. För människor i allmänhet och män i synnerhet. Jag läste eller hörde ett annat uttryck nyligen som jag också tycker stämmer in på mig: "Hon är alltid rädd men aldrig feg.". Det här kommer inte från Trolltider och jag minns inte var jag hörde eller läste det, men det har satt sig hos mig. Därför att fastän jag är rädd och har hjärtklappning så gör jag sådant jag tycker är obehagligt och läskigt varje dag. Jag är rädd för stora folkmassor - men jag går ändå in till myllret i stan och handlar. Jag är rädd för tonåringar - men jag har bott med en tonåring i snart tre år. Jag är rädd för att ses som annorlunda och inte passa in - ändå väljer jag att inte följa strömmen utan att följa mitt hjärta. Jag är rädd för konflikter - men jag säger ändå vad jag tycker. Inte så ofta, men det är inte på grund av att jag inte vågar. Utan på grund av att jag inte orkar eller vill göra andra obekväma eller ledsna. Så jag tänker skapa mitt eget citat: "Jag är rädd för det mesta, men jag är inte rädd för att vara rädd. Och jag är aldrig feg." Då skulle jag inte kunna leva det livet jag lever i dag eller ha de åsikter jag har.
 
 
 
 
Tror ni att det bor troll i den här skogen? Det tror jag.
Och jag tror de är lika rädda för människor som jag är.
 
 

Vinterpromenad

 
 
 
 
 
 

Standing Rock

 
Bild och text från standwithstandingrock.net.
 
 
 
Något som kanske har hamnat i skymundan av det stora valet som pågår just nu är kampen som stammen Standing Rock Sioux för i North Dakota mot att en ny oljeledning ska byggas på deras marker. Det är inte bara Standing Rock som kämpar. Det har bildats ett Oceti Sakowin-läger på platsen där andra stammar och människor som är emot det här bygget har samlats och står tillsammans med Standing Rock. För naturen, djuren och framtida generationer. Senaste gången ett sådant läger uppfördes var på 1870-talet i samband med slaget vid Little Bighorn. FN har uppmanat USA att stoppa projektet eftersom det helt strider mot deras konvention om ursprungsbefolkningars rättigheter. Men bygget fortsätter ändå.
 
 
 
Bygget strider inte enbart mot FN-konventionen om ursprungsbefolkningars rättigheter. Det hotar även dricksvattnet och miljön.
 
 
 
Och visste ni att svenska banker investerar nära en halv miljard kronor i de företag som vill bygga den nya oljeledningen i North Dakota? Nordea står för ungefär tre fjärdedelar av pengarna, men även banker som Swedbank och Handelsbanken investerar.
 
Via den här länken kan ni maila till just eran bank och be dem ta avstånd från dessa företag:
 
 
 
 
På den här hemsidan kan ni läsa mer om Standing Rock och vad ni kan göra för att förhindra bygget av den nya oljeledningen. Skriv under petitionen som kommer skickas till Vita huset:
 
 
 
 
Det här är den största protesten från Amerikas ursprungsbefolkning på över hundra år. Den är fredlig. Var med du med och kämpa.
 
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
 
 

Höstlampan

 
 
 
 
 
Våran kökslampa är vit och plastig. Har länge velat piffa till den på något sätt. Varför inte nu under hösten när naturen är full av inspiration och fallet material?
 
 
 
 
 
 
Jag gick ut och plockade på mig fallna lönnlöv och rönnbär. Bären trädde jag på en sytråd och lät de hänga och torka någon vecka. Löven la jag i press och när de torkat efter ungefär en vecka band jag fast dem i röda snören som jag sedan knöt runt lampsladden.Gjorde samma sak med rönnbären och högst upp satte jag tejpbitar och tryckte dit en ring av rönnbär.
 
 
 
 
 
 
Rött och oranget för verkligen in en höstkänsla i hemmet. Jag är dock osäker på hur varm våran lampa blir, så jag vågar inte ha den tänd för länge. Kan vara bra att tänka på om du dekorerar lampor - att det faktiskt kan börja brinna. Men vi har så sällan kökslampan tänd och när vi har det så sitter vi alltid vid bordet. Så jag känner mig lugn. Den är för övrigt lika fin och höstig släckt också :-)
 
 

Herrgård och läshörna

 
 
 
 
 
Jag och Mats hälsade på mina föräldrar under helgen. Det var jättetrevligt! På lördagen gick jag och Mats en kort promenad i området. Vädret var kallt och grått, det kom faktiskt ner snöblandat regn när vi var ute, men naturen var lika vacker för det. Det märks så väl att Filipstad och Karlstad är två olika växtzoner på hösten och våren. Hösten har kommit längre hos mamma och pappa än hemma hos oss och på våren är det tvärtom. Då ligger Karlstad före Filipstad.
 
 
Resten av lördagen satt jag och läste. Jag kikade också lite i ett skåp på mitt gamla rum och hittade mitt muminhus som jag lekte mycket med när jag var liten. Ååh vad det är mysigt! Ganska så helt och komplett också för att ha minst tjugo år på nacken. På eftermiddagen/kvällen kom farmor och pappa bjöd på en smarrig vegansk gryta.
 
 
 
 
 
  
Mamma och pappa håller på att renovera tv-rummet på nedervåningen. Väggar och golv är klara men de väntar fortfarande på möbler. En underbar läshörna har de dock redan fixat till! Hur mysigt ser det inte ut?
 
 
I dag var vi på brunch på Hennickehammars herrgård. Det var supergott! Jag och Mats fick en varsin vegansk tallrik och sen fick vi så klart ta vad vi ville från buffébordet. Kan verkligen rekommedera Hennickehammar för både mat och boende. Vackrare omgivning går inte att få. Ute som inne. Jag städade där när jag var runt tjugo och jag kan ärligt säga att det är det roligaste jobbet jag har haft. Sammanhållningen i personalen var underbar och det kändes att vi var ett team som hjälptes åt. Kanske är jag partisk, men det är så jag känner.
 
 
 
 
 
 
Har tyvärr inga bilder på herrgården eftersom jag inte tog med mig kameran på brunchen, men så här ser det ut längs vägen dit. Den ligger väldigt trolskt inne i skogen. Brukade cykla dit när jag städade där och snabbaste vägen från mamma och pappa är förbi sjön som jag och Mats tog en promenad vid i går. Underbar natur!
 
 
Det var helgen som gick för snabbt. Kändes som vi nyss kommit dit när vi helt plötsligt satt på bussen hem.
 
 

Mysprogram

 
 
Bild från Svt.
 
 
 
- Ååh! Kollar du på det där mysprogrammet? Sa Mats i går och satte sig i soffan bredvid mig. Programmet jag kollade på var Trädgårdstider som sänds på tisdagar 20.00 på Svt 1. Sista avsnittet för säsongen sänds nu på tisdag, men alla säsongens avsnitt finns att se på svtplay.se. Det är verkligen ett mysprogram! Har kollat på det sedan starten för flera år sedan. Bodde fortfarande hos mina föräldrar när första säsongen sändes och jag och mamma brukade kolla på det tillsammans.
 
 
Det pirrar i mina fingrar och drömmen om en trädgård att pyssla i blir större samtidigt som jag får behovet något så när mättat av att kolla på trädgårdsprogram. Tycker det är så vackert med alla blommor och växter och allt fint de gör med dem. Även maten verkar så god! Minus de icke-veganska sakerna då förstås. Mindre mysigt är också deras ha-ihjäl-mördarsniglar-test, men det är bara att spola förbi. Ett trädgårdsprogram handlar ju framför allt om växterna.
 
 
 
Bild från Svt.
 
 
 
Blommor i all ära, men det som jag verkligen drömmer om är att odla mat. Tänk att ha mat alldeles utanför dörren. Jag och Mats har ju lite på våran balkong, men tänk möjligheterna om vi hade haft en trädgård! Det är en stor dröm - att bli så gott som självförsörjande på mat. En som har lyckats med det är Frank och hans familj på Kastanjegården i Danmark. Han kan du se i programet Hundra procent bonde som just har börjat med en ny säsong. Programmet kan ses på Svt 2 på onsdagar klockan 20.00 eller på svtplay.se. Frank använder sig främst av gamla metoder på sin gård, därför är det mycket djur som utnyttjas. Något jag självklart inte stöttar. Men nog är det intressant att se hur han bygger hus och skördar och mycket, mycket mer på äldre vis.
 
 
Det här är verkligen mina två mysprogram som jag kollar på när jag vill varva ner och se hur de som har trädgårdar har det. Så som jag skulle vilja ha det en dag. Om det är meningen. Livet blir ju liksom som det blir, men om det är en sak jag drömmer om så är det att odla.
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0