Månadens böcker: Augusti 2017

 
 
 
 
Jag har blivit lite apokalyptisk av mig den senaste tiden. Nja, jag tror väl kanske inte att världen kommer gå under, i alla fall inte bokstavligt talat. Men det har ändå vaknat en känsla i mig att jag borde lära mig mer överlevnad. Ifall en katastrof eller kris skulle inträffa. Kunskap och förberedelse kan inte skada i alla fall, tänker jag. Den information som fasatnar i min hjärna fastnar. Mer kan jag inte göra. Det hela började med att jag såg en dokumentär om preppers, sådana som förbereder sig på olika katastrofer. Så som längre strömavbrott, översvämningar eller matbrist till exempel. När jag senare den dagen gick förbi bokhandeln såg jag två böcker uppställda så att de syntes klart och tydligt från ingången. De böckerna var Överlevnadsguiden: 300 sätt att klara av allt från att göra upp eld till att överleva en krokodilattack (2016) av Rich Johnson & Ola Skinnarmo samt Din skogshandbok: en överlevnadshandbok för survivalister och andra skogstokiga (2017) av Sara Starkström. Har ett litet löfte till mig själv att jag inte ska köpa nytillverkade böcker om jag inte vet att de kommer att bläddras i flitigt, så därför gick jag vidare. Nästa dag (!) låg det en checklista från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) i brevlådan. En checklista över saker som är bra att ha hemma ifall elen skulle försvinna en längre period. Då var det jag som gick ner till bokhandeln och införskaffade mig två överlevnadsböcker! Tydligare tecken får en leta efter. Nu tror inte jag på "tecken" som så, tror mer att det är vårat undermedvetna som fokuserar extra hårt på vissa saker. Ett tecken från oss själva. "Det här borde du tänka och fokusera på just nu", typ. Men det är ett annat inlägg.
 
 
Jag insåg i alla fall att vi som samhälle skulle ha väldigt svårt att klara oss utan el. Inte ens i en dag. Skulle strömmen vara borta längre än så vet jag inte vad som skulle hända. En urban kollaps är en mycket trolig utgång. Så det skadar inte att bunkra upp med konserver och torrvaror, lära sig grundläggande första hjälpen och få ett hum om hur en överlever i och av skogen.
 
 
Så nu har jag läst Överlevnadsguiden och Din skogshandbok. Den ena fokuserar på hur du överlever i den skandinaviska skogen medan den andra är mer bred. Det enda jag saknar är hur en hjälper till att förlösa. Det står utförligt hur en stoppar blödningar och lindar benbrott, men hur hjälper en till vid en förlossning? Skulle också vilja ha en genomgång av assistans kring olika livshotande sjukdomstillstånd, så som diabetes eller epilepsi. Vad gör en vid blodsockerfall eller epilepsianfall mitt ute i skogen utan mediciner eller läkarhjälp? Annars är jag väldigt nöjd med mitt köp. Det skadar inte att vara förberedd, tänker jag. Även fast jag såklart hoppas att jag aldrig, aldrig hamnar i en situation där jag måste kämpa för att överleva.
 
 
 
 
 
 
Från krokodilattacker till någonting helt annat: Yoga! Eller kanske finns det en krokodilposition inom yogan? Skulle inte förvåna mig. Min yogaresa har hållit på i ungefär åtta år. Väldigt från och till med flera års uppehåll ibland. Jag köpte min första yogabok ungefär tre år efter mitt första möte med yogan. Den boken var Yoga med Malin: Min kropp, min själ, mitt andetag (2012) skriven av Malin Berghagen. Hennes morgonyoga och mjukyoga är det bästa sättet att starta dagen på tycker jag. Jag tycker mjuk är ett bra ord att beskriva Malins yoga i den här boken. Jag praktiserade nästan bara mjuka, långsamma övningar under mina första år med yoga. Men sedan början av det här året har jag kört hårdare. Mer rejäla träningspass. Nu börjar jag sakna det mjuka, lugna och då åkte Malins bok fram. Den innhåller förutom yogaövningar också Malins livshistoria, fint sammanvävt med hennes fem hörnstenar i livet: kost, fysisk träning, tankar, känslor och själ.
Jag gillar hur Malin påminner om att det är bra att komma ihåg vad det är en hyllar när en utövar yoga: Solen. Livet. Alltet. Tacksamhet för att få finnas till och fungera. Det är något jag tänker på mer och mer, speciellt när jag läser överlevnadsböcker - hur otroligt tacksam jag är över att jag inte behöver överleva. Jag bara lever och det är jag så glad för. Det betyder ju inte att jag inte har upplevt svårigheter eller aldrig behövt kämpa på mitt sätt, men jag har faktiskt tak över huvudet, mat i magen och lever i ett enormt tryggt samhälle. Det är jag otroligt glad och tacksam för.
 
 
Malin ger tips i sin bok om att det kan vara bra för livmoderbärare att inte utöva yoga första dagarna av menstruationen, eftersom din kropp då är väldigt hormonell och "het": Det har jag helt tappat det senaste året, jag har kört på även under mensen. Förr yogade jag väldigt sällan under mensens tyngre dagar (förutom lättare stretching av nacke och överkropp) och har känt att det fungerar för mig. Känner mig mer harmonisk om jag håller mig till lugna rörelser när min kropp är som mest hormonell. Men det är säkert individuellt. Har de senaste par månaderna också tagit det lugnt under min ägglossning och tycker att det känns bra.
Är också glad att jag blev påmind om månen och att visa den respekt. Malin skriver att hon vilar från yogan under fullmåne och nymåne. Hon skriver inte varför, men jag fick en påminnelse om hur bra det kändes när jag uppmärksammade månen och dess cykel. Den påverkar de flesta levande varelser på jorden och de dagar den påverkar oss mest - fullmåne och nymåne - kan det vara bra att vila. Själv tycker jag att jag har tappat kontakten med månen och det gör mig ledsen. Tror att det är lätt att som människa tappa den kontakten i våra hektiska liv. Förr låg jag ofta vaken under fullmånenätter och verkligen kände månens dragningskraft. Även fast jag sällan kom på att det var på grund av fullmånen jag låg vaken förrän dagen efter. Det har hänt få gånger de senaste två-tre åren, att jag legat vaken under fullmånen. Vilket är skönt på ett sätt, men samtidigt lite sorgligt. Kanske kan jag få tillbaka kontakten med månen, och i och med den alltet, om jag börjar uppmärksamma den och respektera den mer? Men jag vill inte känna månens kraft så starkt som jag gjorde förr, det var nästan lite läskigt och det var under den perioden jag kände de flesta energier väldigt tydligt. Jag tyckte det blev för mycket. Och nu är det för lite. Vill försöka hitta en balans.
 
 
På tal om balans. En annan bok som fint väver samman en livshistoria med yogan är Yoga Girl - att finna lycka, skapa balans och leva med ett öppet hjärta (2014) av Rachel Brathen. Den här boken fick jag av min svåger för ett tag sen och jag läste den tidigare i somras. Den passade mig som hand i handske. Boken är indelad i olika kapitel som låter läsaren följa Rachels historia. Varje kapitel avslutas med en passande yogaövning. Jag skulle säga att även Rachels yoga är mjuk i den här boken, men det finns även lite mer utmanande övningar som kapitlen sakta steg för steg för dig till.
 
 
Yoga fungerar självklart också bra som enbart fysisk träning. Kan vara riktigt hårt! Själv har jag längtat efter den andliga sidan av yoga det här året och känner verkligen att de här två böckerna har fått mig tillbaka till det mjuka. Som med det mesta gäller det att hitta en balans, vad som fungerar för just dig. 
 
 
 
 

Månadens bok: Juli 2017

 
 
 
 
Miljösociologi av Rolf Lidskog & Göran Sundqvist (2011).
 
 
För ungefär två och ett halvt år sedan började jag läsa en grundkurs i miljövetenskap. Det här var den boken jag lärde mig mest av och jag har velat läsa den igen. Den är skriven av Rolf Lidskog som är filosofie doktor i sociologi och teologie doktor i etik samt Göran Sundqvist som är professor. Boken utgår från att miljöproblem är en fråga för samhällsvetare - inte naturvetare. I alla fall inte enbart. Eftersom miljöproblem är skapade av människans verksamheter borde rimligtvis lösningarna på problemen finnas i att vi ändrar samhällets struktur. Naturvetenskapen ställer diagnosen - vilka problem finns det och vad är det som orsakar dem? Och samhällsvetenskapen löser problemen genom att ändra på samhället. Eller så borde det vara i alla fall. För som Rolf och Göran tar upp finns det en syn även hos samhällsvetare att miljöfrågor tillhör naturvetenskapen.
 
 
Det som boken i princip inleds med är att vi borde sluta separera oss från naturen. Sluta ha den uppfattningen att samhälle och natur är varandras motsatser. Något jag själv är väldigt dålig på. Jag skriver och säger "natur" och menar då växter, svampar och djur. Ingen mänsklig aktivitet. Men sanningen är ju den att den "rena" naturen är människoskapad. Det finns ingen natur som inte påverkas av samhället och inget samhälle som inte påverkas av natur. Om vi såg oss själva som en del av allting annat på jorden, som en del av naturen, skulle vi nog ta bättre hand om den. Om oss.
 
 
Miljösociologi diskuterar vad politiker, vetenskapen och individen har för möjligheter att förändra. Förbättra. Det var när jag läste den här boken som jag på riktigt insåg hur starka vi som individer är. Att våra val gör skillnad. Vi "små" är många, många fler än de få som besitter mycket makt. De val vi gör påverkar.
 
 
Jag skulle rekommendera Miljösociologi till alla som är intresserade av miljöproblem. Hur de uppstår och vad vi kan göra för att lösa dem. Jag tycker också att det här är en bok för dig som är nyfiken på sociologi. Hur människor agerar i förhållande till samhället. När jag läste den första gången blev jag faktiskt väldigt förvånad och besviken över hur mycket vi påverkas av samhället vi lever i. Jag tyckte faktiskt det var väldigt konstigt att människor inte bara slutar med de aktiviteter som skapar miljöproblem och blev väldigt besviken när jag insåg hur styrda vi är av det sociala. Men också stärkt i vetskapen om att vi individer är starka - om vi bara bestämmer oss för att bidra till förändring.
 
 
Det här kommer bli den sista månadens bok. Men misströsta ej! Jag kommer istället börja med att presentera månadens böcker i slutet av varje månad. Känner att jag inte riktigt har tid till att skriva en djupare recension varje månad, utan tänkte istället tipsa om fler böcker som jag skriver lite kortare om. Jag provar så ett tag får jag se om det passar mig bättre. Vill fortfarande tipsa om de böcker som betyder mest för mig. 
 
 
 

Månadens bok: Juni 2017

 
 
 
 
Active Hope av Joanna Macy & Chris Johnstone (2012).
 
 
Åh, alltså denna bok! Fick den rekommenderad av en vän och det är jag så glad för. Den har ingjutit ett djupt lugn i mig. Jag är inte rädd längre. Jag har insett min egen, och andras, styrka. Vad vi kan åstadkomma tillsammans. Utan att låta insikten om vad vi har gjort och gör mot vår jord övermanna oss med rädsla eller sorg.
 
 
För det är just det Active Hope handlar om. Hur du kan fortsätta att göra den här världen till en bättre plats, fortsätta kämpa mot miljöförstöringar, utan att bli utmattad. Snarare vinna energi och kraft genom det.
 
 
Boken är skriven av Joanna Macy, filosofie doktor i buddhism, systemteori och ekologi, och Chris Johnstone som är läkare och har jobbat nästan tjugo år som beroendespeciallist inom UK National Health Service. På varsitt håll har de båda kommit fram till att det inte går att stressa fram ett resultat - oavsett vad det är en vill uppnå. Joanna har varit aktivist sedan 60-talet och framför allt jobbat inom motståndsrörelser mot kärnkraft, men med buddhismen som grund har hon hittat andra vägar att gå och lyckats hålla sig lugn och sansad genom motgångar. Hon har i många år jobbat med ett projekt som heter The Work That Reconnects där hon lär ut positiv aktivism. Chris jobbade som ung läkare under slutet av 1980-talet ibland så mycket som 112 timmar per vecka med som minst 90 minuters sammanhängande sömn per dygn. Efter att han utmattad krockade sin bil började han jobba för förändring inom systemet. Han jobbar i dag fortfarande som läkare men med mental hälsa och välbefinnande som grund. Tillsammans har de skrivit Active Hope som, om jag förstått det rätt, bygger mycket på Joannas projekt The Work That Reconnects.
 
 
Det är så mycket från den här boken som jag tar med mig. Men framför allt gillar jag budskapet om att vi alla är ett och att det är tillsammans vi kommer lösa, eller åtminstonde förbättra, de problem som har uppstått på grund av människans aktiviteter. Och om en utgår från den tanken, att vi alla är ett, då är det inte så konstigt att vi mår dåligt av sådant som kanske inte alls påverkar oss personligen. Men det går att hitta styrka i den känslan. Att du känner smärta och sorg för jorden och alla som blir påverkade av klimatförändringar och miljöförstörelse betyder att du inte har förlorat kontakten med Gaia, Moder jord, Gud, eller vad du nu väljer att kalla det. Det där som är större än individen. Känslan av att vi hör ihop allihop. Du vet väl att vi alla föddes samtidigt? När universum föddes, föddes du. Varenda atom. Ingenting försvinner, det är fysiskt omöjligt - det förvandlas till någonting annat. Allt som är du, allt som du är byggd av, har levt i andra innan dig. Och kommer leva vidare i någon eller någonting annat efter att du dött. Vi är, bokstavligt talat, alla en och samma. Tänk vad mycket vi kan åstadkomma tillsammans!
 
 
I Active Hope står det om den buddhistiska profetian om Shambalakrigarna. En profetia jag verkligen gillar och som finns inom många religioner, fast med olika namn. När männskligheten har förstört jorden så mycket att den inte klarar det mycket länge till - då kommer Shambalakrigarna att träda fram. De kommer att "döda" det som skadar jorden med hjälp av sina två "vapen": medkänsla och visdom. Jag skriver döda och vapen inom cituationstecken därför att det är viktigt att komma ihåg att fysisk våld sällan löser någonting. De orden används här som metaforer. Något Joanna och Chris använder sig mycket av i boken. De drar många paralleller till kända berättelser. Något jag gillar eftersom jag är så förtjust i sagor. Bland annat nämner de hur du i svåra stunder när allt känns hopplöst kan tänka dig själv som en huvudkaraktär i en film eller bok. Nästan alltid stöter hjälten på hinder i form av till exempel onda väsen. Tänker du att dina hinder på vägen mot det du vill uppnå är som Frodos orker eller Harry Potters dödsätare så kan det kännas lättare. Hur gjorde Harry och Frodo för att övervinna sina hinder? Bland annat genom vänskap och gemenskap med andra. Det finns fler som du och Active Hope tar upp vikten av att omge sig själv med personer som stöttar och till och med har samma mål i sikte som du.
 
 
Det dras också en parallell till Titanic, som ju i och för sig är en sann händelse. Hur de flesta av oss i västvärlden är som befälhavarna ombord på fartyget. Vi ska bara framåt. Leva så som vi vill leva utan att tänka på konsekvenserna. Och de som försöker säga till oss att det finns isberg, massa isberg, runt omkring skeppet som vi måste akta oss för och ta på allvar, de tystas ned och kallas för party-poopers. Glädjedödare. Pessimister. Tillslut kan alla se isbergen. Men då är det för sent. Vi hinner inte gira. 
Jag tänker att de som försöker varna, de som pratar om isberg vi måste akta oss för, de är Shambalakrigarna som är här för att rädda jorden och allt som lever på den. De som har kallats för hippies (på ett nedvärderande sätt) och knäppskallar och foliehattar. De som har kämpat sedan 60-talet och kanske ännu längre. Det är de som gör att andra har fått upp ögonen för isbergen som vi åker mot. Det är de som rekryterar fler Shambalakrigare. För visst har vi det alla i oss - medkänsla och visdom. Det gäller bara att väcka det. Väcka sin inre Shambalakrigare.
 
 
Så omge dig själv med Shambalakrigare, de som ser isbergen. Tillsammans kan vi rekrytera fler som krigar med medkänsla och visdom - istället för pengar och makt.
 
 
Active Hope är verkligen en bok för dig om du är intresserad av miljöfrågor, andlighet och personlig utveckling. De tre i kombination tror jag kan åstadkomma underverk!
 
 

Månadens bok: Maj 2017

 
 
 
 
I odjurets trädgård: en amerikansk familj i Hitlers Berlin av Erik Larson (2011, In the Garden of Beasts: Love, Terror, and an American family in Hitler's Berlin på orginalspråk).
 
 
Den här boken fick jag låna av mamma. Den utspelar sig under åren 1933-34 i Berlin och cirkulerar kring den amerikanske ambassadören William E. Dodd och hans familj. President Roosvelt hade svårt att hitta någon som ville ta jobbet som ambassadör i Berlin, där Hitler nyss blivit utsedd till rikskansler, och Dodd, professor som studerat några år i Tyskland, låg långt ner på listan. Dodd fick kämpa inom utrikesdepartementet där det konstant fanns män som ville avskeda honom från posten och inte var rädda att framföra det till presidenten. De lyckades också tillslut, även fast Dodd verkar ha avsagt sig tjänsten med en lättnad.
 
 
Hela familjen Dodd blev förälskade i Berlin när de kom dit 1933 och såg inte några större problem med Hitlers regim, trots att några personer i deras umgängeskrets försökte varna dem för vad som komma skulle. Dottern i familjen inledde till och med en kärleksaffär med Rudolf Diels, chefen för Gestapo. William Dodd koncentrerade sig på att övertala Tysklands regering att betala tillbaka sin skuld efter första världskriget till USA. Inte förrän efter ett år i Berlin tog familjen Dodd varningarna på allvar. Den 30:e juni 1934, de långa knivarnas natt, avrättade Hitler minst 74 personer. De allra flesta inom SA, som Hitler och hans närmaste fruktade skulle göra en statskupp. I ett tal någon vecka senare hävdade Hitler att han gjort det han var tvungen att göra för Tysklands eget bästa. Ytterligare någon vecka senare dog president Hindenburg och Hitler tog makten, förbjöd alla andra politiska partier och utsåg därmed sig själv till diktator.
 
 
Efter de långa knivarnas natt, då flera av familjen Dodds bekanta och vänner blev avrättade, fann Dodd det mycket svårt att utföra sin uppgift som ambassadör. Han kunde inte längre skaka hand med erkända mördare. Han var också den ende ambassadören som ganska öppet visade att han tyckte illa om antisemitismen inom Tysklands regering (Efter de långa knivarnas natt. Innan använde han till och med uttryck som "judefrågan" och hävdade att regeringen skötte det bra och rättvist när antisemitism kom på tal.). Han höll tal där innebörden inte gick att missuppfatta, och han tackade nej till inbjudningar fårn Hitler och andra högt uppsatta nazister. Det var mycket därför det amerikanska utrikesdepartementet var emot Dodd som ambassadör. Det rådde en uppfattning om att en ambassadör skulle hålla sig vän med värdnationen och framför allt arbeta för USA:s bästa. Inte lägga sig i landets inrikesfrågor. Men Dodd låg på president Roosvelt och varnade om vad som var påväg att hända. Att resten av världen var tvungna att agera innan det var för sent. Vi vet alla hur det gick med det. Ingen agerade förrän efter kriget brutit ut. Och det är något som författaren försöker lista ut varför. Varför gjorde ingen någonting?
 
 
I odjurets trädgård känns väldigt välskriven. Ungefär en femtedel av boken består av författarens källor och notiser. Eriks källor är bland annat ambassadör Dodds dagböcker och hans dotter Marthas memoarer. Kan verkligen rekommendera den här boken om du är intresserad av historia eller politik. Fick lära mig så mycket nytt.
 
 
Jag kan inte rå för att jag drog paralleller mellan Nationalsocialisterna i Tyskland och det växande främlingsfientliga partiet i Sverige när jag läste den här boken. Tycker det är ganska så otäckt med alla likheter. Hur Hitler "städade upp" inom partiet. Alla som uttryckte sig antisemitiskt eller misshandlade judar inom partiet fick lämna, sådant accepterades inte inom partiet sades det. Sen dröjde det bara ett och ett halvt år efter att Nationalsocialisterna bildade regering innan Hitler var diktator med en ganska klar och tydlig agenda. Så otäckt. Jag förstår varför det kom som en chock för ambassadör Dodd och övriga världen - Hitler sa sig stå för någonting annat. Det var det enda sättet han kunde få så många röster. Vi får inte glömma att det var tyska folket som röstade fram honom. Precis som det är svenska folket som röstar i dag på ett främlingsfientligt parti med tydlig agenda - även fast de som sitter högst upp påstår någonting annat.
 
 
Men visst vet vi bättre i dag? Eller? Partiet jag pratar om växer fort i Sverige - men motståndet är enormt. Något jag inte tror att det var under 30-talet. Vi vet vad som kan hända, och vi tänker inte låta det hända igen. Och de som inte vet, de som röstar på rasism och främlingsfientlighet, de hoppas och tror jag är många, många färre.
 
 

Månadens bok

 
 
Jag är inne i en period då jag läser väldigt mycket. Känner mig så kunskapstörstande - och det verkar inte ge med sig. Jag känner också ett behov av att prata om vissa böcker jag läst. De som berört mig extra mycket, så jag tänkte att jag skulle starta en ny kategori: Månadens bok. Lite som en bokklubb. Tipsa om en bok i månaden som jag tycker är viktig eller intressant. Jag brukar ju tipsa om böcker ibland under kategorin böcker, och det kommer jag nog fortsätta att göra, men Månadens bok tänkte jag skulle bli liksom boken som berörde mig mest under månaden. Lite VIP. Kanske inspirerar det andra. Sådant jag är intresserad av är historia, miljö, natur, personlig utveckling, feminism, övernaturligt, andligt och... ja, ganska mycket mer!
 
 
 
Tänkte att jag ska publicera Månadens bok den sista varje månad, så i morgon kommer boken som betydde mest för mig under maj.
 
 
 
Vi får se hur det här går! Tycker jag inte att det är kul så struntar jag i det och tipsar om böcker som vanligt. Men nu kör vi ett par månader i alla fall. 

Lilla Berlin <3

 
 
 
 
Några favoriter från humorserien Lilla Berlin ritad av Ellen Ekman.
Älskar den serien!
 
 
Här (klick) hittar ni böcker med samlade seriestrips.
Ni kan också följa Lilla Berlin på facebook och på instagram @lilla_berlin.
 
 
Hett tips för alla som vill ha mer feminism, veganism och humor i sitt liv!
(Och massa annat!)
 
 

Spänning

 
 
 
 
Här kommer lite spännande tips på böcker som jag har läst den senaste tiden (Inom ett år ungefär, haha. Men har läst annat mellan dessa tre böcker.):
 
 
We'll Meet Again - Mary Higgins Clark:   Den här boken fick jag låna av mamma för ett tag sedan. Hon sa att den var väldigt lättläst och det håller jag verkligen med om. Det blir ju alltid en extra utmaning för hjärnan att läsa på engelska, även fast jag tycker jag är flytande i språket. Boken handlar om en kvinna i New York-trakten som blir dömd för mordet på sin man. Eftersom hon har en stor minneslucka från den tidpunkten vet hon inte om hon har begått brottet eller ej, men hon har en känsla av att hon är oskyldig. När hon kommer ut från fängelset ber hon en reporter undersöka hur det ligger till och denna reporter hamnar mitt i en härva av bedrägeri och svartsjuka. Boken innehåller många karaktärer men jag tyckte inte det var svårt att hålla isär dem. Namnen upprepas ofta och det dröjde inte länge innan jag hade koll på vem som var vem. We'll Meet Again är skriven i mitten av 90-talet och det märks i beskrivningarna. För att nämna några exempel så ringer de från biltelefoner och World Trade Center står kvar. Jag kan verkligen rekommendera den här boken ifall du är sugen på att läsa på engelska men inte är så van. Eller om du vill läsa en spännande roman som är lätt att hänga med i. Då är den här boken någonting för dig!
 
 
 
Playground - Lars Kepler:   Fick Keplers (Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril) näst senaste bok i julklapp förra julen av min svägerska och hennes familj. Keplers böcker brukar skrämma mig något otroligt mycket, men den här var annorlunda. Den handlar om en soldat som dör och kommer till dödsriket. Dödsriket är en kinesisk hamnstad där den organiserade brottsligheten har tagit över och det knappt finns någon rättvisa. När Jasmin kommer tillbaka till livet kan hon inte sluta tala om vad hon upplevde i döden. Omgivningen tror hon är psykisk sjuk och hon spärras in. Hon blir tillslut friskförklarad och går vidare i livet. Hon får en son och när hans hjärta stannar i samband med en bilolycka följer Jasmin frivilligt med sin son in i döden för att hjälpa honom genom det krångliga och orättvisa systemet i dödsriket så att han kan komma tillbaka till livet. Det här är absolut min favoritbok av Kepler hittills. Den är väldigt olik de andra böckerna, men den känns ändå bekant i berättarstilen. Den lämnade mig väldigt rörd och fundersam. Jag skulle nästan säga att den är lite sorglig. Den har verkligen fått mig att fundera över vad som kommer sen och på alla olika myter och berättelser från människor som har varit på andra sidan. Jag hoppas det dröjer länge innan jag kommer dit, men nog tror jag att det finns någonting mer.
 
 
 
De försvunna - Carolin Eriksson:   Den här fick jag också låna av mamma. Har gillat Carolines tidigare böcker, Djävulen hjälpte mig och Inga gudar jämte mig ,som båda två är fiktiva romaner baserade på verkliga historiska brott. Den här boken är dock helt fiktiv och utspelar sig i nutid. Caroline är förutom författare också socialpsykolog och det tycker jag märks på hennes sätt att berätta. Hon går verkligen in i hjärnan på människan och en får se allt som händer där inne. De försvunna handlar om Greta som varit med om en traumatisk händelse i barndomen. Hon har förträngt händelsen och på grund av det, när hon senare i livet hamnar i ett destruktivt förhållande, håller hon på att förlora förståndet helt. Den här romanen svänger gång på gång och är riktigt bra skriven tycker jag. Just när du tror att du har koll på läget tar berättelsen en annan vändning. Det känns som att en är i Gretas förvirrade hjärna och precis som henne inte riktigt kan sätta fingret på vad det är som sker. 
 
 
 

Picknick: Utflykter & inflykter

 
 
 
 
Ni vet känslan när en verkligen vill ha en sak. En sparar och längtar och bara vet att en inte kommer att bli besviken när en väl får den där saken. Att allt varit värt det, liksom. Så känner jag inför Pia och Dennis Kammeborns bok Picknick: Utflykter & inflykter.
 
 
När jag fick pengar av min farmor i julklapp visste jag direkt att jag skulle köpa den boken. Jag visste också att jag inte skulle bli besviken - och det blev jag inte heller. Boken är precis lika underbar som Pias blogg: kammebornia.se. Lika vackra bilder och texter i boken som på bloggen.
 
 
Boken handlar om utflykter och inflykter. Flykter från verkligheten och hur en kan göra för att skapa just den stämningen en själv vill ha på sin flykt från det som kallas för verkligt. Vilken utrustning som behövs och förslag på aktiviteter och mat. Det är inte veganska recept, men jag har blivit ganska bra på att göra om det mesta till veganskt.
 
 
Om ni som jag inte kan få nog av Kammebornia och deras filosofi och liv så kan ni, förutom bloggen, följa Pia på instagram @kammebornia och Pias man Dennis som står för de vackra illustrationerna i boken och för övrigt skriver texter och fotar underbart vackert han också @kingofkammebornia.
 
 
 
 
 

Fler böcker

 
 
 
 
 
Jag fick pengar av farmor i julklapp och födelsedagspresent och med de har jag köpt mig böcker (surprise!). Jag visste direkt vilken bok jag var på jakt efter när jag gick in i bokhandeln: Picknick - utflykter och inflykter av Pia & Dennis Kammeborn. Pia bloggar på kammebornia.se. Både Pia och Dennis finns på instagram. Pia som @kammebornia och Dennis som @kingofkammebornia. På YouTube kan ni också hitta deras underbara podcast. Sök på "Kammebornia podcast" så hittar ni rätt. Anledningen till att jag ville köpa deras fantastiska bok (har bara bläddrat i den än så länge men kan redan säga att den är fantastisk) är därför att de båda inspirerar mig så otroligt mycket. Pias vackra texter och bilder. Och Dennis lika vackra diton. Deras sätt att se på livet och deras starka tro på kärlek. Ja, ni hör. Jag tycker kammebornia.se verkligen är en hemsida ni ska besöka och jag skriver mer om Picknick - utflykter och inflykter när jag har läst den.
 
 
Jag köpte också tre pocketböcker som var på rea: Andra världskrigets hemligheter av Guido Knopp, Ryska revolutionen av Robert Servic samt Elisabeth I -Historien om drottningen och hennes förtrogna av Anna Whitelock. Skriver nog mer om dessa också när jag har läst dem. Brukar bli ganska förälskad i de flesta böcker jag läser.
 
 
Och sen så köpte jag den här, också på rea:
 
 
 
 
 
 
En potatisbok! Har jag nämnt att jag älskar potatis? Om inte så... Jag älskar potatis! Tycker det är så gott och billigt och mättande. Och nu har jag en bok med 133 potatisrecept! Faster Hannas potatisbok heter den och är skriven av Anita Stjernlöf - Lund.
Fick också en bok av mamma och pappa i julklapp. Alla onda ting är tre heter den och är skriven av Rolf Carlsson. Den tänkte jag också skriva mer om när jag läst den.
 
 
Jag har en liten överenskommelse med mig själv att jag bara ska köpa eller önska mig nytryckta böcker om det är sådana böcker jag kommer titta i fler än en gång. Så som till exempel kokböcker eller sådana böcker som är vackra eller på annat vis inspirerande. Eller om jag verkligen vill stötta författaren som kanske ger ut sin bok privat eller på ett mindre förlag. Jag köper också böcker som är på rea. Har fått för mig att de böckerna ändå kasseras om ingen köper dem, men det kanske de inte gör? Annars håller jag mig till loppisar eller lånar på bibliotek och av bekanta. Är så dåligt insatt i vilket som är det mest miljövänliga sättet att trycka böcker på. Och innan jag vet mer känner jag att jag vill hålla mig undan från den industrin.
 
 
Men jag skulle inte vilja leva i en värld utan böcker. Så jag hoppas boktillverkning också håller på att utvecklas åt ett mer hållbart håll.
 
 

Det som kunde ha varit

 
 
 
 
 
När jag tänker efter hur många utbildningar jag har börjat eller hur många jobb jag har haft blir jag alldeles förundrad över att jag har hunnit med så mycket i mitt relativt korta liv. Jag håller på att rensa i lådor, hyllor och garderober här hemma och funderar på vad jag ska spara och inte. Har lyckats samla på mig en hel del på snart 27 år, kan jag säga...
 
 
2009 - 2010 läste jag två terminer arkeologi vid Göteborgs universitet. Kursen var på halvfart och på distans så jag jobbade samtidigt åt Filipstads kommun som lokalvårdare. Jag läste kursen tillsammans med en kompis och vi åkte ner till Göteborg i början av varje termin. Två gånger alltså. Haha, vad mycket galet som händer när en är två bästa kompisar på äventyr. Men det behåller jag nog för mig själv!
 
 
Det var inte heller lätt att som två "lantisar" hitta i Göteborg och vi kom för sent när vi skulle iväg med buss till en fornlämningsplats. Vi bodde på ett vandrarhem utanför Göteborgs centrum och var tvugna att åka buss och spårvagn för att komma till bussen som skulle åka till fornlämningsplatsen. Vår lärare var inte till någon vidare hjälp heller. Vi ringde honom i god tid och frågade om han kunde hjälpa oss att ta oss dit vi skulle, för vi var helt vilse. Något han inte ville utan tyckte att vi skulle klarar av själva. När vi väl kom på bussen höll han en liten trevligt föreläsning om hur viktigt det är att komma i tid och respektera de andra kurskamraterna (Öh, ja självklart?! Det var inte med flit vi kom för sent). Min kompis är inte den som är den så hon sa högt och tydligt så hela bussen hörde att om han hade velat hjälpa oss att hitta när vi ringde hade vi kommit i tid utan problem. Han fick det nämligen till att låta som om han inte hade någon aaaaning om var vi var eller varför vi kom för sent. Suck...
 
 
Nästa gång vi åkte till Göteborg bodde vi på ett hotell alldeles ovanför centralstationen så vi var säkra på att vi skulle hitta dit vi skulle (någon stor lagerlokal där det finns massa arkeologiska föremål, kommer inte ihåg vad den heter). Och vi kom i tid. Vi var där en halvtimme innan vi skulle mötas och fick stå utanför i kylan, men det gjorde inget. Vi var i tid och ville inte ge honom någonting mer att klaga på. Men det gjorde han så klart ändå... Hur han lyckades med att få oss att må dåligt över att vi kom för tidigt fattar jag inte. Men det gjorde han. Usch! Han hade verkligen något emot mig och min kompis. Kom med små pikar och kommentarer hela tiden. Aldrig när det gällde vårat arbete som tur var, men de gånger vi var ner till Göteborg var inte roliga. Förmodligen hackade han på oss därför att vi var väldigt unga jämfört med de andra som läste kursen. Alla andra hade också någon form av tidigare erfarenhet inom historia, så han tyckte väl att jag och min kompis var perfekta att trycka ner. En del vuxna i förtroende- eller maktposition vill ju gärna ha någon att hacka på för att få känna sig stor och stark. Jag är så himla trött på, och tyvärr van, sådana män. För det är faktiskt främst män som betér sig så. Och ja, jag har avslutat utbildningar och jobb på grund av sådana för jag tappar helt lusten när jag blir orättvist behandlad. Innan jag hittade feminismen trodde jag ju också självklart att det var mig det var fel på. Att jag var jobbig/ful/dum och allt annat som äldre män trycker in i huvudet på flickor. Nu vet jag att det handlar om förtryck och makt och låter mig inte påverkas lika mycket längre. Hade inte tänkt att det här inlägget skulle bli ett stort klagomål, men det här är något jag har burit med mig under de här åren så det är väl lika bra att få ut det.
 
 
 
 
 
 
 
Av förklarliga skäl var jag inte alls sugen på att fortsätta läsa arkeologi (inte enbart på grund av läraren dock), men jag sparade lite kurslitteratur: The Human Past - World Prehistory and the Development of Human Societies och Arkeologi i Norden 2 av Göran Burenhult. Den första boken minns jag att jag gillade extra mycket. Främst därför att det var den första skollitteraturen jag läste på engelska (förutom på engelskalektioner tidigare då) och jag var så impad av mig själv att jag fattade vad jag läste, haha. Minns att jag kände mig riktigt stolt. - Här sitter jag och studerar på engelska! Sen så är jag också väldigt intresserad av människans historia. Har främst varit intresserad av samhällens och kulturers utveckling, som den här boken fokuserar på, men nu börjar jag även bli intresserad av våran fysiologiska utveckling.
 
 
 
 
 
 
För några år sedan började jag läsa litteraturvetenskap på Karlstads universitet. Ååh, vad jag trivdes. Men tempot var väldigt högt. Något de var tydliga med innan, att vi skulle behöva läsa otroligt mycket. Jag som redan läste mycket böcker trodde inte det skulle vara några problem, men jag märkte efter ett par månader att jag inte skulle klara av att hålla tempot. Så jag hoppade av. Men jag sparade mycket kurslitteratur för jag vill läsa dem igen någon gång. I mitt eget tempo.
 
 
Tänk om jag hade läst klart litteraturvetenskapen. Då hade jag förmodligen jobbat som bibliotikarie nu. För det hade jag tänkt mig som slutmål när jag började. Eller tänk om jag hade varit arkeolog på utgrävning någonstans i världen. Nu är jag glad att jag inte blev något av dem, för det känns inte rätt längre. Jag är fortfarande intresserad av historia och jag läser fortfarande mycket böcker, men det är inget jag vill ha som yrke.
 
 
 
Vi får se vad jag "blir när jag blir stor". Tycker det är så tråkigt och pressande att de flesta människor presenterar sig och identifierar sig genom sina yrken. Att vi inte är någon annan än det vi jobbar med. Jag vet att jag inte vill ha det så i alla fall. Jag är jag och mitt jobb ska inte få vara min identitet.
 
 

Ninni Schulman

 
 
 
 
 
Den här boken fick jag av min bror i julklapp eller födelsedagspresent för flera år sedan. Den har stått i bokhyllan och väntat troget medan jag har betat av min lånehög. Nu kände jag att det var dags. Jag verkligen kände att jag ville läsa den och det är en ganska ny känsla för mig när det kommer till deckare. Jag lever mig in så mycket i böcker, därför har deckare varit jobbigt för mig att läsa. Men jag tror jag har vunnit över rädslan tack vare Kepler. Det är ju trots allt bara böcker. Även fast böcker inte är så "bara".
 
 
Flickan med snö i håret är Ninni Schulmans första roman. Den var så himla bra! Tror jag har fått en till favorit när det kommer till deckare. Det var mest fokus på de olika karaktärerna i boken och inte så mycket på själva brottet och det gillade jag verkligen. Det blev mindre otäckt på något vis. En fick verkligen känslan av att befinna sig i en liten stad där alla känner alla och grövre brott tillhör ovanligheten. Vilket i och för sig gjorde boken ganska läskig. Vem av alla jag känner är mördaren? Boken utspelar sig i Hagfors.
 
 
Ninni har kommit ut med ytterligare fyra böcker i sin Hagforsserie och de ska jag absolut läsa längre fram.
 
 
Dagens boktips!
 
 

Hemkommen

 
 
Nu är jag hemma efter över två veckor hos mamma och pappa. Jag har haft det så lungt och skönt. Tog med två tjocka böcker hemifrån att läsa medan jag var där, men de läste jag ut väldigt snabbt. Så jag fick låna en bok av mamma: Den tomma stolen av J. K. Rowling. Har velat läsa den i flera år eftersom jag verkligen gillade Harry Potter-böckerna, men det har inte blivit av förräns nu. Den handlar om en liten småstad i England som ska rösta fram en ny ledamot i kommunnämnden efter ett oväntat men naturligt dödsfall. Den beskriver verkligen livet i en småstad så bra, tror alla kan känna igen sig. Oavsett var i världen en bor. Alla olika personligheter och jargongen. De små bekymren som blir stora och skvallret som färdas fort. Är snart klar med den och det ska bli spännande att se hur den slutar. Även fast det inte händer så jättemycket egentligen, fastnar en i den lilla stadens karaktärer och deras bekymmer.
 
 
Nu ska jag och Mats vara hemma tills nästa torsdag då vi åker till Torsby för att hälsa på och gå på dop. Kanske blir det en tur till Filipstad den här helgen också om vädret blir fint. Mamma och pappa skulle sova i stugan då och jag och Mats blev sugna på att haka på.
 
 
Här kommer lite bilder från mina veckor i Filipstad. Har inte fotat så jättemycket eftersom jag mest har solat och läst, men lite bilder har jag knäppt. Mest på blommor och flygfän, men även en vacker åskhimmel.
 
 
 
 
 
 

Sekreterarklubben

 
 
Förra julen fick jag en bok av mamma och pappa i julklapp som heter Sekreterarklubben: C-byråns kvinnliga agenter under andra världskrigetDet har tagit lite tid innan jag har kunnat läsa den, jag har haft så himla många böcker i bokhyllan som jag har lånat av andra och jag ville läsa dem först så de kunde åka tillbaka så fort som möjligt till sina ägare. Nu har jag bara tre böcker kvar att läsa ur min "lånehög" så jag tänkte att nu ska jag börja ta tag i de böcker jag har fått i julklapp och födelsedagspresent. Så nu har jag läst boken jag fick för ett och ett halvt år sedan. Och den var värd väntan! Så himla, himla intressant bok. Jag är nästan i chocktillstånd. Den var inte alls uppbygd så som jag tänkt mig, men så otroligt informativ och intressant!
 
 
 
Jag trodde det skulle vara en ren faktabok, men det är en dokumentär berättelse. Den är alltså skriven som en berättelse men allt är baserat på fakta. Författaren Jan Bergman har ägnat över 30 år åt att forska i de svenska underrättelsetjänsterna under andra världskriget. Ett väldigt svårt jobb eftersom allting omkring dem, då som nu, var väldigt hemligt. Bergman har dock en personlig insikt i framför allt den militära underrättelseorganisationen C-byrån, eftersom hans mor var en av de kvinnor som utnyttjades, misshandlades, våldtogs och till och med dog för sina insatser inom den organisationen under kriget. Medan all cred gick till de höga herrarna. I boken får vi följa ett antal av dessa kvinnor från krigsutbrottet 1939 till slutet 1945. De allra flesta har fått fiktiva namn eftersom de var rädda för att gå ut med sina riktiga identiteter. Bergman har också av respekt väntat med att ge ut boken tills efter alla de kvinnor han intervjuat avlidit.
De kallades för "svalor" eller "sirener" och de flesta rekryterades därför att de med sitt nöjesliv eller sina arbetsplatser kunde komma åt information från människor av intresse. Information som de sedan skickade vidare till byrån. Det var ett farligt liv och de fick inte mycket uppskattning inom C-byrån. Inte heller från omgivningen eftersom inga civila visste vad som pågick. De kvinnliga agenterna var allt ifrån hotellstädare till filmstjärnor. Många utbildade sig till sekreterare - där av namnet Sekreterarklubben som de kallade sina sammankomster. De försökte att träffas en gång i veckan, men ingen visste egentligen att någon av de andra var "svalor". C-byrån rekryterade oftast kvinnor från samma umgängeskrets helt enkelt därför att de jobbade på samma ställen eller kände varandra genom Stockholms nöjesliv - utan att egentligen veta att de andra också var agenter.
 
 
 
Bergman har också intervjuat och samlat information från många av de män som arbetatde inom underrättelseorganisationer, militär och polis. I Sverige, Finland, Tyskland, England, USA och Sovjetunionen. Det här är lika mycket deras berättelse som de kvinnliga agenternas. Och jag måste säga att för att vara en bok om kvinnor, handlar den väldigt mycket om män. Jag hade nästan önskat att det var två böcker - en inifrån C-byrån och en om sekreterarklubben. Men de båda berättelserna behöver ändå varandra för att bli sammanhängande och de är ju egentligen en och samma berättelse.
 
 
 
I ett stort stycke längst bak i boken har Bergman skrivit ner alla källor och metoder. Där finns också en stor personförteckning över de flesta som medverkar i boken, deras liv innan, under och efter kriget. Endel har som sagt fiktiva namn, medan militärer och politiker har sina riktiga namn i boken. Det finns många kända namn, främst politiker. I stycket längst bak står det också mycket om de olika underrättelseorganisationerna. Det är väldigt många namn och organisationer att hålla reda på och jag är inte säker på hur mycket av det som finns i mitt huvud just nu som stämmer med faktan i boken. Men jag är så chockad över vad lite en egentligen vet om den här tiden. Att spioner och underrättelsetjänster lyckas hålla allt så hemligt. Jag hade inte en aning om att den svenska militären och polisen såg kommunismen och Sovjet som det stora hotet under andra världskriget, och nu förstår jag bättre Sveriges relation till Ryssland.
Det som förvånade och upprörde mig mest i den här boken är att det fanns läger i Sverige. Jag hade verkligen ingen aning och jag känner mig fortfarande chockad. Ska så fort jag kan läsa mer om det här. Ett okänt antal läger sattes upp i Sverige under kriget och dit fördes kommunister och andra människor som svenska myndigheter ansåg vara "opålitliga element". Jag är så himla upprörd över den här informationen! Innan vi dömer Tyskland och nazisternas handlingar bör vi nog lära oss om våran egen historia först.
 
 
 
Sekreterarklubben: C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget är en sådan bok jag tycker på något vis ska ingå i undervisningen i skolan. Just att den är skriven som en berättelse gör det mycket lättare att ta in informationen. I alla fall för mig. Tänk vad mycket det finns som är dolt eller bara inte pratas om när det kommer till Sveriges historia. Tänk vad mycket som är dolt eller inte pratas om överhuvudtaget i världen. Det är verkligen upp till individen att informera sig själv!   
 
 
 

Jag vill drömma utan att sova

 
 
För ett bra tag sedan läste jag ett citat som gick rakt in i hjärtat på mig. Jag kommer inte ihåg var jag läste det eller vem som har sagt det, men det satte verkligen ord på hur jag känner: "Det är vackert att drömma men oansvarligt att sova." Jag har haft så svårt att få ihop min drömmande sida med min logiska de senaste åren. Ju mer jag lär mig, ju mer "upplyst" jag blir om vissa saker och ting, desto svårare är det att kombinera min nya kunskap med mina intressen och handlingar, därför att de krockar. Hur skulle jag kunna äta kött när jag vet att ett liv har gått förlorat för den sakens skull? Men hur ska jag kunna säga hej då till alla fantastiska maträtter som min farmor och mamma har lärt mig och som har förts ner till mig via generationer? Jag får helt enkelt veganisera alla gudomligt goda recept. För jag har insett att det är smakerna som skapar en känsla av igenkänning i en maträtt - inte de döda muskelbitarna. Hur ska jag kunna läsa Pippi-böckerna när de innehåller rasistiska ord? Jag får helt enkelt fokusera på det vackra och braiga i böckerna och ignorera de mindre bra bitarna. Ignorera men inte blunda för dem. Så går tankarna runt många av mina handlingar och just det där citatet fick det att klicka för mig: Det är inget fel med att drömma sig bort i andra världar eller att hålla fast vid gamla tradtioner. Huvudsaken är ju att en inte blundar för hur vissa av ens handlingar är kränkande eller skadar andra och ursäktar de handlingarna med att "så har vi alltid gjort".
 
 
 
 
 
 
 
Jag är en riktig traditions-junkie. Eller, jag har varit i alla fall. Kanske inte så mycket nu längre när jag tänker efter. Men när jag var liten tittade jag slaviskt på Bullerby-filmerna och söp in allt mysigt de gjorde. Jag ville också måla påskägg och smälta tenn på nyår för att spå hur mitt nya år skulle bli och jag tvingade min familj att dansa runt granen många jular. Det var väldigt krångligt eftersom vi bara är fyra personer och nätt och jämt nådde runt granen, men det skulle göras för det såg ju så mysigt ut när barnen i Bullerbyn dansade. Riktigt så galen är jag inte längre, men jag är fortfarande intresserad av olika traditioner. Kan verkligen snöa in på hur det var förr och finna charmen i att en handling eller en maträtt har förts vidare genom tiderna fram till mina dagar. Hör väl ihop med mitt historieintresse, för jag ser mig inte alls som nationalistisk. Har svårt för det där med att känna stolthet över var jag råkar vara född eller att hålla fast vid traditioner bara för att "så har vi alltid gjort här i Sverige". Det gör mig istället anti många traditioner, just därför att folk envisas med att hålla fast vid dem "bara för att". Jag tycker det är så intressant att ta reda på historien bakom en tradition. Varför följer vi den? Vad symboliserar den? Ibland blir jag positivt överraskad och vill fortsätta med den traditionen, i andra fall blir jag avtänd och tycker att vissa seder ska skrotas på stört! Det har väl med mina nya glasögon att göra. De är mycket mer kritiska och rättvisa än mina glasögon var förr. Har väldigt svårt för traditioner ursprungna ur nationalism, kvinnoförakt och speciesism.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag fascineras även mycket av andra kulturer och tycker det är så himla kul att lära mig om andra sätt att leva och andra traditioner och maträtter än de jag växt upp med. Jag är ganska orolig dock för att det intresset ska uppfattas som rasistiskt, just att jag kan snöa in så mycket i främst den svenska historien och de svenska traditionerna och sen lite "ta vad jag vill ha" från andra kulturer. Jag vet att jag har tagit mig friheter som priviligerad, även fast jag inte såg det när jag var yngre. Jag kunde säga saker rakt ut som jag i efterhand vet är rasistiska eller kränkande, men som kom från ett genuint intresse av andra kulturer och händelser i historien. Ogenomtänkta ord och handlingar sagda och gjorda med min priviligerade ställning som grund, med noll i åtanke på hur de orden skulle kunna såra någon annan. Säkerligen säger jag och gör ogenomtänkta och kränkande saker även i dag. Men i dag är jag medveten om min priviligerade position som vit och jag försöker att inte utnyttja de privilegierna.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag gillar sagor. Men sagor är ofta grymma och otäcka. Samtidigt är de ju så himla bra på att ingiva hopp i läsaren. Nästan alltid segrar det goda över det onda och den fattigaste av fattiga blir till slut rik på både pengar och lycka. Men jag får svårare och svårare att läsa äldre böcker och sagor. Krig glorifieras ofta och kvinnor är knappt en parentes. Läste nyss alla Svärdet i stenen-böckerna skrivna av T. H. White. Jag har länge velat läsa dem eftersom legenden om Arthur och Merlin och runda bordet intresserar mig. Men det var svårt att ta sig igenom dem. Det var mest krig och jakt och kvinnor var svaga och jobbiga (det stod bokstavligt så på flera ställen i böckerna). Ändå kunde jag se det vackra i dem tack vare att jag läste det där citatet om att drömma. Jag kunde se förbi det mesta och acceptera att de skrevs i en annan tid och koncentrera mig på budskapet i böckerna. Det som berörde mig mest var kung Arthurs ständiga huvudbry över vad som är rätt och fel, gott och ont. Hans kamp för att förändra den hårda riddarkulturen och samtidigt anpassa sig efter världen han levde i. Och framför allt hans känsla för rättvisa. Hur han inte satte sig själv och de rika över folket. Hur alla behandlades lika inför lagen - fattig som rik. Ett kapitel som etsat sig fast i mig är det som handlar om när Arthur förvandlas till en gås. När Arthur var liten försökte trollkarlen Merlin (som lever baklänges och därför vet vad som kommer hända i framtiden) lära den lille pojken att det inte är ärofyllt eller manligt att kriga och slåss, som Arthur tyckte som barn, genom att förvandla honom till olika djur och se hur de beter sig. När Arthur blir förvandlad till gås och får leva med gässen lär han sig att människan krigar på grund av alla gränser vi har dragit över jordklotet. Gässen flyger fritt. De har inga gränser och därför inga krig.
 
 
 
Jag kunde ta mig igenom böckerna och se det vackra i dem på grund av att jag försöker att drömma men inte sova. Jag älskar filosofin om varför människan krigar och slåss och viljan att försöka lösa det problemet, samtidigt som jag inte blundar för kvinnoföraktet, hatet rent ut sagt, som var klart och tydligt i dem. Jag glömmer inte att författaren helt öppet anklagar mödrar för hur deras söner blir. Om en man är ond och mordiskt är det moderns fel. Inte ett ord om fadern, som oftast inte är närvarande. Både Arthur och Lancelot har barn som de sällan träffar. På samma sätt blundar jag inte för att Sagan om ringen-filmerna nästan bara handlar om män. Det finns inte en enda scen där två kvinnor talar med varandra. Inte heller är särskilt många etniciteter representerade. Och det krigas och slåss igenom alla filmer. Men samtidigt tycker jag det är en så vacker skildring av vänskap och lojalitet och pliktkänsla, och de visar hur människan (representerad av människor, trollkarlar, hober och alver) varken är god eller ond utan hela tiden kämpar med de båda krafterna inom sig. Och jag har börjat se krigen som symboliska i dessa filmer. Hur det onda besegras av det goda. Det onda som i dessa filmer gestaltas av orker och andra väsen som faktiskt skapas av ondska.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag bär med mig mitt nya favoritcitat och jag är så tacksam att jag hittade det, för jag vill inte ge upp alla sagor och traditioner. Jag vill fortsätta att drömma, men jag vill inte sova längre. Jag vill veta konsekvenserna av mitt handlande och göra val utifrån den informationen. Det är inget fel på köttbullar eller julskinka - det är vad de är gjorda av som är problemet. Det är inget fel med att vilja leva i Bullerbyn - bara om naturen eller andra djur utnyttjas för att få den drömmen att blir sann. Det är inte fel att läsa gamla sagor - bara en inte blundar för det som är kränkande och bakåtsträvande.
 
 
 
Det är vackert att drömma men oansvarligt att sova.
 
 
 

Boktips

 
 
 
 
I går gick jag på stan och kollade på böcker. Jag hittade den här bland barnböckerna: Feminism pågår av Sassa Buregren och Elin Lindell. Jag har inga barn men jag tänkte direkt: "Den här måste stå i våran bokhylla!!". Det här är den första boken om feminism skriven till barn som jag har stött på. Jag har aldrig sett någon tidigare och självklart vill jag stötta det här intiativet. Kommer inte ens ihåg att vi läste om feminism i skolan. Bara som en liten parentes. Några bråkiga kvinnor i england som slogs. Typ. Så kommer jag ihåg det. Inte varför de slogs eller någon mer djupgående historia. Och på tal om historia så står det ju inte mycket om kvinnor i historieböckerna heller. Därför vill jag också passa på att tipsa om historiskan. En tidning som ges ut av Systerskapet AB. Tidningen finns bara att köpa i vissa affärer i bland annat Stockholm, vad jag har förstått, men den går att beställa på deras webbsida (klick) ! Ni kan också följa historiskan på instagram.
"Människans historia har blivit männens. Men så måste det inte vara." står det på deras hemsida. Så sant som det är skrivet! Kvinnor har också skapat historia.
 
 
 
Men tillbaka till Feminism pågår. Läste ut den i ett huj i går. Som så ofta med böcker riktade till barn krävs det inga långa, krångliga förklaringar kring hur saker ligger till. De fattar! Det är bara att skriva som det är och barn förstår direkt, till skillnad från oss vuxna som ska krångla till allt. Tänk om vuxna var lika logiska som barn, vad vacker världen skulle vara. Den här boken ska stå synlig i våran bokhylla så att vem som helst, kille som tjej, vuxen som barn, kan läsa om feminismens historia, feminismen i dag, feminism ur barns synvinkel, feminism i kulturen med mera med okomplicerade ord och meningar. Himla bra och lärorik! Jag gillar alla roliga illustrationer och det finns så många klockrena citat i den här boken. Jag tycker framförallt om det här stycket:
 
 
 
"Idag har kvinnan större möjlighet att bestämma över sitt eget liv men det har inte hänt av sig själv. Det är för att kvinnor har protesterat och bråkat, vägrat finna sig i den snäva roll som tilldelats henne. Och bråkandet har gett resultat. Det har inte gått fort, ibland med små myrsteg, ibland med lite större steg, men framåt har det gått. Och det är många kvinnor och en del män som gjort skillnad, som vi kan tacka för att vi lever så mycket friare idag."
 
 
 
Det önskar jag att någon hade förklarat för mig när jag var barn, eller vuxen också för den delen, att alla möjligheter jag har i dag, allt jag faktiskt har friheten att göra, är tack vare att kvinnor innan mig har kämpat för de rättigheterna. Det är tack vare feminismen jag är såpass fri som jag är. Att som kvinna inte kalla sig själv för feminist är detsamma som att tacka nej till alla sina rättigheter.
 
 
 
Hoppas barn i skolan, och hemma, får läsa den här boken istället för alla de kvinnoförnedrande barnböcker som finns och att kvinnorättskampen får lika stort utrymme på historielektionerna som andra kamper mot förtryck. Natashja (ladydahmer.nu) har skrivt ett bra inlägg (klick) om hur mycket kvinnohat och homofobi det finns i våra barnböcker. Det är inte konstigt att sådana synsätt lever kvar än i våra dagar när barn fortfarande läser sådana böcker.
 
 
 
 
 
 
"Det är ju så här det börjar. Det är väl ändå ganska få föräldrar som medvetet säger till sina barn att bögar är äckliga eller att tjejer är dumma, men det är ju sådana här småsaker som bygger upp en normaliserad bild av att det är normalt att tycka och känna såhär. Och när man försöker lyfta det så protesteras det ju också: 'nä men barn är ju barn och de här böckerna är skriva så att barn ska känna igen sig!' jaha hörru, skitbra anledning att ytterligare späda på skitidéer som barn har fått för sig. Verkligen. Ditt barn är redan homofob och då är det bra att bekräfta den tanken, va?"
 
 
Text och bild från ladydahmer.nu
 
 

Nytt på bokfronten

 
 
 
 
Jag har fått en hel del nya böcker under jul så nu har jag att läsa! Så kul!
 
Av svärmor fick jag över trettio Sigge Stark-böcker! Plus en bok av Vilhelm Moberg och en av Signe Engström. Har aldrig läst Signe Engström förut så det ska bli spännande. Alltid kul att läsa nya författare!
 
Min gammelfaster brukar samla Sigge Stark-noveller till mig från tidningar. I mellandagarna kom hon hem till mamma och pappa med en ny samling. Så snällt!
 
 
 
 
 
 
Farmor gav mig en bok som heter Intrigerna på Belgrave Square. Den är skriven av Fay Weldon som var med att skapa tv-serien Herrskap och tjänstefolk. Boken ska tydligen vara i samma anda som den serien och Downton Abbey. Farmor gillade den inte så mycket, spännande att se vad jag tycker om den!
 
Av min svägerska Malin med familj fick jag den nya Kepler-bocken - Playground. Oooo så spännande! Och hemskt. Och roligt. Och nagelbitande. Det finns ingen författare som väcker så mycket olika känslor i mig som Kepler! Tror jag väntar till sommaren med att läsa den. Jag har lånat alla andra Kepler-böcker av Malin och jag fick göra samma sak med dem - läsa dem under sommaren när det är ljust nästan hela dygnet. Haha! Snacka om bra författare när de kan väcka sådana starka känslor och verkligen dra en med in i handlingen!
 
 
 
 
 
 
Mats, den tokern, gick ner på stan en dag när vi kommit tillbaka från Filipstad och kom hem med ett paket till mig. Jag hade verkligen ingen aning. Trodde han skulle handla mat. Han lyckas alltid överraska mig! I paketet låg det en bok: New Vegan - Det nya veganska köket skriven av Jenny Mustard som för övrigt har en kanal på YouTube. Sök upp henne där! Hon är modebloggare, men delar även med sig av sina recept. Det här är en kokbok precis i min smak. Och det säger jag trots att jag bara har testat en rätt ur den än så länge, lökpuckarna med savoykål och currysås som är på bilden. Ja! Det var lika gott som det ser ut! Recepten i boken är så nyskapande och väldigt inspirerade av asiatisk matkultur. Äääälskar asiatiskt! Jenny använder så lite olja som möjligt i sin matlagning, något som jag också gör, och hon gör det mesta från grunden. Det finns till och med ett kapitel som heter From Scratch där det finns recept på bland annat senap och grönsaksbuljong. Me like!
 
De här böckerna ska jag hugga in i så fort jag kan. Tack så mycket allihopa! <3
 
 

Minnenas bokhylla

 
Tänk vad mycket vi hade i våra fyra bokhyllor! Helt otroligt att allt fick plats. Inte undra på att det tog tid att gå igenom allt. Det var inte bara böcker och filmer utan också stora högar med kuvert och diverse papper jag inte hade en aning om var kvar. Bland annat kvittot på våran soffa!
 
Men nu är alla bokhyllorna rensade. Skulle tro att 2/3 av allt som var i dem har slängts eller stoppats i flyttlådor som ska upp på vinden. Det är bland det bästa jag vet att titta i gamla böcker jag inte har läst på länge. Den känslan jag förknippar med böckerna sköljer över mig och jag fylls med minnen.
 
 
 
 
 
Mina Harry Potter-böcker. Min mellanstadielärare läste första boken högt för oss i klassen. Det här var innan filmerna kom och min lärare hade ingen aning om hur alla krångliga namn uttalades. Inte vi heller för den delen. Så han uttalade alla namn fonetiskt. Kommer speciellt ihåg Hermione. Härmiåne hette hon i min lärares tolkning :-) Jag gillade verkligen när han läste Harry Potter och de vises sten för oss så jag fick den i julklapp eller födelsedagspresent det året av mamma och pappa så jag kunde läsa den själv. Kommer ihåg att jag tyckte den var så stor och tung och jag kände mig riktigt vuxen när jag läste den. Sen kom filmerna och jag blev helt fast, så som en hel värld blev. När jag gick i sexan hade vi en Harry Potter-dag i skolan. Vi blev indelade i de fyra elevhemmen, jag hamnade i Ravenclaw, och fick ha skoluniformer och mantlar på oss. Vi samlades i den stora gymnastiksalen och in på en kvast (en moped av något slag skulle jag gissa på, gömd under en svart mantel) flög min mentor med spetsig hat och trollstav och hälsade oss välkomna till Hogwarts. Sen fick jag migrän och var tvungen att åka hem. Så typiskt. Hade sett fram emot den dagen jättelänge. Men jag minns att den förmiddagen jag var med var helt magisk. Det kändes som att jag var på Hogwarts och jag önskade att det var på riktigt. Jag har sett alla filmer på bio och fått alla böcker av mamma och pappa. Det var extra kul att Harry, Ron och Hermione var lika gamla som mig när böckerna kom ut. När tredje boken kom ut var jag tretton, när femte kom ut var jag femton och så vidare. De här böckerna var de första jag inte kunde lägga ifrån mig utan läste varje stund jag kunde. Minns att jag tog med den fjärde boken, en av de tjockaste, till Motala när vi fiskade kräftor. Där satt jag vid vattnet mitt i natten med en ficklampa och en två-kilos-bok, haha!
 
 
 
 
 
 
Den här Aladdin-boken fick jag på min sjuårsdag. Jag tyckte det var såååå coolt att jag var med i en bok. Kunde inte riktigt förstå det där att vem som helst kunde beställa den här boken och sätta in vilket namn som helst. Eller jo, jag förstod, men jag ville ändå tro att det är jag som sitter på mattan bakom Jasmine och Aladdin och att det har utgivits en bok om mitt äventyr med dem ;-) Min bror fick en liknande bok när han fyllde år och han fick åka och hälsa på dinosaurierna!
 
 
 
 
 
 
Hittade också en bok som heter "Mina fösta år". Mina händer har växt lite på 25 år :-)
 
 
 
 
 
 
De här tre barnböckerna kommer jag ihåg att jag tyckte om för de var så fint illustrerade.
 
 
 
 
 
 
Den förta, Pelles och Anna Elisabets julafton av Rune Lindström, är egentligen inte min. Den fick pappa av farmor och farfar när han var 6 år. Illustrationerna, också gjorda av Rune Lindström, är i färg, men endel är inte det och jag kuuunde inte låta bli att fylla i dem. Ni ser ju hur fint det blev... Mamma och pappa sa att jag fick titta i den om jag inte målade på bilderna. Det lovade jag att jag inte skulle göra, men begäret att fylla i de färglösa bilderna var starkare. Haha! Jag kan inte ha varit gammal, två-tre år skulle jag gissa på. Kanske lite äldre. Jag var i alla fall så gammal att jag skämdes när jag hade gjort något jag inte fick göra.
 
 
 
 
 
 
Kolla vilka vackra illustrationer. Som små tavlor! Inte konstigt att jag facinerades som barn.
 
 
 
 
 
 
Jag kan inte komma ihåg berättelsen alls, tror inte jag kunde läsa när jag målade i den, utan jag tittade bara på bilderna. Men nu när jag packade ner boken i en låda bläddrade jag igenom den lite snabbt och den verkar ju hur mysig som helst! Två barn som smygtittar på fyra tomtar som pyntar natten före julafton.
 
 
 
 
 
 
Sen hittade jag två Elsa Beskow-favoriter; ABC-resan och Hattstugan. Tycker ABC-resan är så fin. Naturen och djuren hjälper Anna och Bo att hitta Annas docka. Och så samlar de bokstäver längs vägen. Jag var tvungen att söka vad zinkvitt är för något, det används tydligen i vit oljefärg. Där ser en! Var det bara jag som tyckte att barnens lärare, fru Vallmo, var läskig? Eller var hon deras lärare? Kommer inte ihåg, men jag tyckte hon var lite otäck. Har ingen aning om varför.
Hattstugan tror jag att jag gillade mest på grund av den mysiga miljön och de vackra illustrationerna. För det vette tusan om jag tycker berättelsen är så himla mysig. Stackars barn som råkar bränna ner hela huset och som om inte det vore nog får de stryk också när mamman kommer hem. Men tänk att få krypa ner i en säng gjord av björknäver, bli nedbäddad i mossa och få äta honungskaka. Om de stackars barnen bara hade sluppit riset före! För några år sedan hittade jag ett recept på honungskaka och jag har tänkt prova att baka det hur länge som helst. Vi får se om jag veganisera, glutenfriera och bakar den någon gång. Det vore ju smarrigt!
 
Ja, det var lite av mina bokminnen. Finns många, många fler. Jag kan bli sittande i timmar och bara minnas och läsa, men nu är böckerna nerpackade och får komma fram igen när vi har större utrymme och fler bokhyllor :-)
 
 
 

Nya glasögon

 
Jag har fått nya glasögon. Superglasögon. De är feministiska, veganska och antirasistiska. Rättvisa. De gör att jag ser på filmer, tv-serier och böcker på ett helt annat sätt än jag gjorde för bara några år sedan.
 
Natashja (ladydahmer.nu) skriver om hur hon läser om sina favoritböcker; Sagan om Isfolket. Hon älskade dem och har till och med döpt sina barn efter karaktärer i böckerna. Men nu förfasas hon över hur kvinnoförnedrande de är. Sexet är alltid på mannens villkor och det tjatas om utseende till förbannelse. En känsla jag kan känna igen. När jag tittar på filmer och tv-serier jag kollat på för länge sedan och verkligen gillat kan jag bli så himla besviken på att jag har matats med rasism och kvinnoförnedring utan att ens ha tänkt på det. Samma sak med många böcker jag läst som barn och tonåring.
 
Jag har de senaste veckorna gått och lyssnat på lite gamla ljudböcker medan jag pysslat med annat. Böcker jag tyckte var jättemysiga när jag var liten, men som nu får mig att känna obehag i vissa stycken; Madicken och Bullerbyböckerna. Det känns inte bra när Madicken och Lisabet leker slavar eller hur könsuppdelat det är mellan barnen i Bullerbyn. Flickorna leker mest med flickor och pojkarna med pojkar. Och när de väl leker med varandra ska det påpekas hur olika pojkar och flickor är. Mina veganska åsikter tycker också det låter fel när det rabblas upp massa olika maträtter som innehåller mördade individer. Revbensspjäll, palt och korvar.
 
Missförstå mig rätt, jag äääälskar Astrid Lindgren och har gjort så länge jag kan minnas. Jag minns dagen hon dog. Jag var hos en kompis men var tvungen att gå hem för jag blev så ledsen. När jag gick på gymnasiet köpte jag alla hennes filmer, även fast folk skrattade åt mig, och för bara något år sedan köpte jag en stor bok om hennes liv. Hon har förgyllt så många barndomar och jag vet att skulle hon skriva de här böckerna i dag skulle hon ta bort allt som inte känns helt okej. Hon sa det själv någon gång på sjuttiotalet att hade hon skrivit Pippiböckerna då skulle kapten Efraim Långstrump bara vara kung i Söderhavet. Ändå blev det ramaskri när n-ordet skulle tas bort från den gamla tv-serien, fastän Astrid har sagt att hon skulle ha gjort det själv om hon kunde.
 
Vi möblera om här hemma och jag håller på att gå igenom alla böcker så jag kan gå upp på vinden med de som jag vet att jag inte kommer läsa på ett tag. Många barnböcker som jag öppnar och blir varm av, tills det kommer ett stycke som jag inte kan stå bakom överhuvudtaget. Jag är ju vuxen och har mina nya glasögon på mig så jag kan "rensa bort" de mindre politiskt korrekta delarna i böcker och filmer och fokusera på det positiva (Inbillar jag mig. Jag påverkas säkert även fast jag inte tror det.) men barnen då? De som fortfarande listar ut vad som är rätt och fel och som gör som vuxna gör, inte säger. Hur ska de veta vilka åsikter som tillhör en annan tid och vilka som inte skadar någon? Tänker mycket på hur jag skulle göra om jag får barn. Ska jag låta bli att läsa de delar jag inte vill att mitt barn ska höra (censur känns ju sådär...) eller ska jag vänta tills barnet är stort nog att få förklarat för sig varför det står vissa ord och fraser i äldre böcker och varför vi inte använder dem längre? Barnen kommer få en viss känsla från böcker och filmer och tycka att det mesta med dem är härliga och mysiga. Trygga. Ska jag låta mina barn läsa Pippi och få en "mysig" känsla kring n-ordet? Så komplicerat. Jag får väl ta det när den dagen kommer, helt enkelt.
  
Men det finns så mycket fint i Astrids böcker, så det är värt att ta sig igenom de mindre behagliga bitarna. Jag vill att mina barn ska få ta del av när Pelle sitter och metar utan mask för han vill varken ha napp eller skada masken. När han hindrar Björn från att skjuta räven som har rivit får för rävar måste ju också äta. Hur Malin, tant Berg och Linus-Ida tröstar ledsna barn och hur Emil räddar griseknoen från att bli julskinka. Alla underbara lekar och utflykter som beskrivs. Och även maten. För det mesta går att göra veganskt. Mina barn kan också läsa de otroliga beskrivningarna och dregla över köttbullar, prinskorv och limpor.
  
En sådan fin människa hon verkade vara, Astrid. Dock påverkad av sin tid, så som de flesta av oss är. Hon verkar ha varit så full med respekt för och omtanke om barn och djur. En sådan där människa som gör världen så fin och som det inte finns nog många av. En sådan person som förstår barn och gör allt för att de ska ha det bra. Jag har turen att känna en sådan människa och hon har förgyllt min barndom enormt. Likaså har Astrids böcker. Och Elsa Beskows. Är inte Hattstugan helt underbar? Förutom att barnen blir slagna i slutet. Och förutom att barnen lämnas helt ensamma med ansvaret över huset. Kanske är den inte så underbar när jag tänker efter? Jag får läsa om den och se vad jag tycker då.
 
Jag vill att mina barn, allas barn, ska få ta del av den omtanke som finns i dessa böcker men att de ska få slippa det som är diskriminerande. Tills de är äldre och vi kan ha diskussioner kring varför barn agades, mörkhyade och kvinnor förtrycktes och djur mördades förr. Och varför endel fortfarande lever så. Jag vill helt enkelt att de ska få äta (vegansk) honungskaka utan att först behöva smaka riset.
 
 

De röda kattorna

 
Det gick snabbt att läsa några Sigge Stark-böcker, hade inte förväntat mig någonting annat heller! De är tunna och lättlästa. Oftast vemodiga och stundtals tunga men slutar alltid lyckligt. Ska hålla utkik i framtiden på loppisar efter hennes böcker, får nog dedikera en hel bokhylla åt hennes verk. Om jag inte minns fel så har hon skrivit över 300 noveller. Hittills har jag läst ett tjugotal och favoriterna än så länge är: Annie i Myra, Flickan från Svartbäcken, Ödets vägar och Bortbytingen.
 
Maria Lang är en annan författare jag har velat läsa ett tag. Visste faktiskt inte så mycket om hennes böcker innan jag såg de nya filmatiseringarna av dem som sändes på tv i vintras. De var så tidstypiska, något jag tycker är intressant. Men samtidigt var de väldigt icke-typiska för sin tid. I alla fall har jag fått för mig det. Eller, kanske ska jag skriva att de snarar var mer verklighetstrogna än de flesta andra böcker och filmer från 50- och 60-talet eller som utspelar sig då. Den kvinnliga huvudrollen som inte vet om hon vill gifta sig eller inte, hon vill inte ge upp sin karriär. Barn är hon inte heller säker på att hon vill ha. Det pratas ganska öppet om sex och förbindelser. Så som jag tror att det var också på den tiden, även fast det inte återspeglades så mycket i kulturen som det gör i dag. Det verkar annars vara väldigt sockersött och romantiskt. Inget fel i det, men verkligheten är ju mer komplex än så och därför tyckte jag det var uppfriskande att det var så lätt att leva sig in och känna igen sig i filmer som utspelar sig långt innan jag ens var påtänkt. Jag blev nyfiken om det var Maria Langs böcker som är skrivna så eller om filmerna och karaktärerna har blivit "uppdaterade".
 
Jag lånade två Maria Lang-böcker av mamma för jättelängesen. Måste ha varit i vintras. Och nu har jag läst dem! Rosor, kyssar och döden är det ett tag sen jag läste, så den kommer jag inte ihåg så mycket av. Men De röda kattorna läste jag nu i veckan och har den färskt i minnet!
 
Måste säga att den är otroligt beskrivande! Och tidstypisk. En slungas rätt in i 60-talet. Lill-Babs, Beatles, Hyland. Jeans och läderjacka. Gröna ormskinspumps och scarfar i jade. Titt som tätt utbrister någon:  "Raring!" och huvudkaraktären kör runt i en Volvo Amazon. Tyvärr lyser också det negativa med den tidseran igenom, illa valda ord när det kommer till att beskriva folks utseende och ursprung och väldigt rådande könsstereotyper. Men så var det då och historia ska inte suddas ut, den ska läras av. Får också en känsla av att Maria snarare kritiserar kvinnans ständiga roll som hjälplös och handfallen än hyllar den.
 
 
 
 
Dagmar Lange, alias Maria Lang, och De röda kattorna.
 
 
I De röda kattorna har Maria Lang lämnat sitt kära Nora och tar istället med läsaren på en tur genom Värmland. Huvudpersonen Bodil är orolig över sin syster Ingalill. Efter en sommar som guide på Selma Lagerlöfs Mårbacka har hon inte kommit tillbaka till hemmet i Stockholm. Inte ett ord har hon hört från henne förutom ett vykort där hon med glädje talar om att Mårbackas rödrandiga kattor finns på riktigt. Dessa kattor har en ganska stor och avgörande roll i boken. "Den som förgriper sig på kattor blir straffad." I sin jakt på systern åker Bodil genom nästan hela Värmland. Hon sover en natt på hotell i Kristinehamn. Besöker Mårbacka och Sunne. Vandrar runt på Rottneros och dagdrömmer om kavaljererna på Ekeby. I Karlstad sover hon på Stadshotellet och besöker Gustaf Frödings Alstern, som för övrigt inte alls var hans barndomshem. Familjen flyttade därifrån när Fröding bara var året gammal och flyttade till Byn. Från Byn bär det av till Rämmen och Esaias Tegnérs hemtrakter. Lite kul att det står så mycket om Filipstad i boken också. Huvudkaraktärens far var från Filipstad och det är också Filipstadspolisen som får ta fast mördaren i slutet. På sin resa genom Värmland åker hon också genom min mammas lilla hemby, Nilsby. "Där Mellan-Fryken och Nedre Fryken möts.".
 
Citat från Lagerlöf, Fröding, Tegnér och Geijer vävs in i handlingen och citeras flitigt. Det märks att Dagmar Lange, som är Maria Langs egentliga namn, var litteraturvetare. En av mina drömmar också. Jag började faktiskt läsa litteraturvetenskap för något år sedan, men var fortfarande för skoltrött för att orka klart. Nog för att jag älskar att läsa skönlitteratur, men inte när det blir till ett "tvång". Då njuter jag hellre av böcker och lär mig i min egen takt.
 
Jag gillar verkligen Maria Langs sätt att skriva. Så beskrivande. Verkligen! Allt ifrån människorna till miljöerna. Gillade både Rosor, kyssar och döden och De röda kattorna och tänker absolut försöka läsa alla hennes deckar-romaner någon gång. Och jag måste säga att jag lärde mig otroligt mycket om Värmland av den sistnämnda boken! En blir ofta hemmablind.
 
Liten kuriosa: Jag är faktiskt släkt med Gustaf Fröding. Väldigt, väldigt långsökt, dock. Min mammas morfar var sexmänning med honom. Minns när jag berättade det för min svenskalärare på gymnasiet: "Ha! Halva Värmland är släkt med Fröding!" blev hans svar. Haha! Och jag som tyckte det var jättecoolt. Vi är ju alla släkt med varandra på ett eller annat vis, fast visst är det spännande när en kan lista ut hur. Och när en ser på det så tycker jag faktiskt en kan säga att jag är ganska nära släkt med Fröding ;-)
 
 

Inga gudar jämte mig

 
Så har jag återigen läst ut en läskig bok. Dumt egentligen. Jag som är så nervig borde hålla mig borta från skräck och spänning och istället läsa romantiska feel good-böcker. Men det är vissa böcker som drar i mig ändå. Även fast det mesta i mig skriker "Nej!" vill jag läsa dem. Inga gudar jämte mig av Caroline Eriksson är en sådan bok. Förra våren läste jag den första boken i Carolines nya serie "Svenska mord" som är skönlitterära böcker skrivna kring och med inspiration från riktiga, historiska mord. Den första boken hette Djävulen hjälpte mig och är baserad på Yngsjömordet i slutet av 1800-talet. Här kan ni läsa min recension av boken.
 
Jag får riktiga rysningar av den här boken och liknande böcker. Böcker som är baserade på verkliga händelser i miljöer jag känner igen. Det är exakt samma känsla som jag kan få ibland när jag går in i ett gammalt hus eller kyrka. Den där rysningen längs med ryggraden och ut över armarna. Här har det hänt något otäckt. Jag både gillar den känslan och försöker fly från den. Kanske har det med min känslighet för energier att göra. Jag gillar att känna energierna från de som har lämnat oss samtidigt som jag ofta tycker det är otäckt och läskigt. Men jag måste säga att det har varit väldigt lugnt på den fronten, "spökfronten", i många år nu. Skriver nog mer om det i ett annat inlägg. 
 
Inga gudar jämte mig handlar om Silbodalsmorden som ägde rum i Värmland i mitten av 1800-talet. Den omtyckte prästen Anders Lindbäck förgiftade sitt nattvardsvin med arsenik och gav det till sjuka och gamla. Han dömdes till döden för tre mord och fem mordförsök, men tog livet av sig innan han hann avrättas.
 
Boken, som bygger på anteckningar, brev, tidningsutklipp med mera från den här tiden tar sin början när Anders med sin fru Charlotta och hemliga, men ändå väldigt öppna, älskarinna Johanna flyttar till Silbodals socken i Värmland där han har fått tjänst som kyrkoherde. Anders förfäras över fattigdomen och spritens roll i samhället och känner sig maktlös. Hur ska han kunna hjälpa alla? Han och Charlotta har varit gifta i över 30 år och har två vuxna söner tillsammans, men någon kärlek har aldrig existerat dem emellan. Istället är det Johanna som han finner tröst hos. Hon har bott med dem hela deras gifta liv. Också Charlotta finner tröst och stöd i Johanna som är tuffare än henne och kan handskas med Anders och hans vredesutbrott. Utan henne skulle gården falla sönder.
Åren går och Anders lyckas inte få bukt med fattigdomen. Han känner allt mer press från biskopen att ta tag i sin församling och brottas samtidigt med forna demoner. Hans hjärta blöder för de arma och fattiga, han kommer själv från fattiga och tuffa förhållanden och vet hur kämpigt det är. Han bestämmer sig för att ta saken i egna händer och få slut på dessa stackars människors lidande. Fylld av medlidande blandat med högmod åker han hem till de sjuka och gamla med förgiftat nattvardsvin. Några dör i svåra krämpor medan andra överlever de våldsamma uppkastningarna. Det börjar ryktas i bygden att dessa tre människor som har dött så brutalt under en mycket kort tid inte har dött på naturlig väg och efter obduktioner av samtliga står det klart att det rör sig om arsenikförgiftning. Anders misstänks och nekar först till alla anklagelser. Efter att ha häktats och förts till fängelset i Karlstad erkänner han tillslut men yrkar på att han gjorde det av barmhärtighet. Innan han hinner avrättas hänger han sig i sin cell, eller lyckades han på något sätt fly och ta sig till Amerika? Sådana rykten florerar i bygden och vägrar ge Silbodalsborna ro. Giftmördarprästen kommer för alltid att hemsöka dem.
 
 
 
Bildkälla.
 
 
Caroline Eriksson är förutom författare också socialpsykolog och beteendevetare. Jag tycker det märks i hennes sätt att berätta att hon har en kunskap och förståelse för varför människor agerar så som de gör. Vad tankarna bakom en tillsynes hemsk handling kan vara och bakgrunden till agerandet. Hela boken i princip bygger på människors tankar och det gör det så svårt att döma Anders och hans handlingar. Om den riktige Anders tankar vet vi ingenting mer än det han har berättat och skrivit, men bokens Anders handlar av barmhärtighet. Han lider med de fattiga och klarar inte av att se deras lidande. Samtidigt har han en slöja av högmod över sig. Hans fattiga barndom gör att han vill ta sig uppåt och klarar inte av misslyckanden eller att folk inte lyssnar på honom. Så som titeln syftar på kände bokens Anders en stark tro på att han var Guds utsände, att han skulle rädda Silbodalsborna från deras elände. De var flocken och han deras herde.
 
Jag fascineras av Carolines sätt att skriva. Hon riktigt tar sig in i djupet på alla karaktärers tankar och gör att en lider och gläds med dem. Jag tycker också att boken är bra uppbyggd med fokus kring några få år blandat med tillbakablickar från betydelsefulla händelser som har lett till att karaktärerna handlar som de gör även längre fram i tiden.
 
Något annat som fascinerar (och skrämmer) mig är det där ryktet att Anders lyckades fly och emigrerade till USA. Allt tyder på att det var Anders kropp man hittade död i cell 51 i november 1865, men ändå vägrade ryktet att försvinna. Det sägs att någon högt uppsatt herre lyckade få ut Anders från fängelset i tumulterna efter den stora branden som förstörde nästan hela Karlstad den sommaren. De skulle alltså ha ersatt Anders med någon stackars man, som förlorat allt i branden och var beredd att ta sitt eget liv i utbyte mot att hans familj blev försörjd, och sedan mutat fängelsepersonal och övriga som skulle ha med kroppen att göra att hålla tyst om detta. Det var många som förfärades över att man kunde döma och avrätta en man av kyrkan och han behandlades också bättre än de andra fångarna. Om ryktet är sant eller inte kommer vi nog aldrig få reda på, men Silbodalsbor som emigrerat till Amerika skrev hem i förtvivlan och svor sig ha sett Anders i svenskbygderna där borta. Där gick han under namnet Vorheit. Skrämmande. Boken flörtar med det här ryktet och en lämnas med en känsla att han lyckades fly. Men, precis som i verkligheten kan en inte vara säker.
 
Nu ska det bli skönt att lämna den här boken bakom mig, full med nya insikter om människans inre, och läsa några Sigge Stark böcker. De ger mig också en känsla av igenkänning och att miljöerna där dessa händelser utspelar sig är miljöer jag har besökt flera gånger, men skillnaden är att hennes böcker vet jag slutar lyckligt. Sådana berättelser behövs.
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0