Hårplaner

 
Nu när jag har hittat mitt tionde gråa hårstrå (jepp, it's happening, jag börjar bli gråhårig) har jag helt plötsligt fått lite hårpanik. Det finns så mycket jag vill göra med mitt hår och de gråa stråna har blivit som en väckarklocka som påminner mig om att mitt hår kanske inte kommer se ut som det gör nu för evigt. Färgen kommer ändras. Kanske också annat. Vad vet jag vad framtiden innebär för mitt hår? Därför har jag nu lagt upp en femårsplan. Det kanske låter löjligt för vissa, men för mig är det viktigt att jag hinner med allt jag har tänkt. Det finns så många färger och frisyrer jag inte har testat ännu. Så här ser planen ut, ifall ni är intresserade:
 
 
 
 
(Bildkälla 1) (Bildkälla 2) (Bildkälla 3)
 
 
 
 
I ungefär två år har jag sparat ut mitt hår och i dagsläget når det mig alldeles under brösten. De längsta stråna. mitt hår är väldigt uppklippt. Jag tror jag låter det växa ett par, tre år till. Jag vill ha det ner till rumpan ungefär. Sen tänker jag göra något som jag varit sugen på i ett och ett halvt år: en side cut! På vänster sida. Det var sååååå nära att jag klippte en förra våren, men jag lyckades hejda mig. Att spara ut håret tar lång tid, så tyvärr är det inte bara att klippa frisyr när en känner för det. Fast nu drar det i mig igen ska jag säga. Jag tycker det är så snyggt! Men ska försöka hålla mig till planen.
Om tre år ungefär så tänker jag mig en kort side cut på ena sidan och mitt rumplånga hår på den andra. Jag tror det skulle vara så snyggt! Och jag struntar i att det förmodligen inte är "inne" då, har aldrig brytt mig om att följa mode. Och jag struntar också i om jag passar i side cut eller inte. Det är ju så himla subjektivt, vad som är snyggt och fult, och jag tänker inte låta ideal och oskrivna regler stoppa mig från att göra vad jag vill med mitt hår.
Sen tänker jag klippa min långa sida kortare och kortare och fortfarande ha kvar min side cut, tills båda sidorna är nästan lika långa. Prova olika frisyrer längs vägen.
 
 
 
 
(Bildkälla 1) (Bildkälla 2) (Bildkälla 3)
 
 
 
 
Sen hade jag tänkt mig något som jag också blir så himla sugen på ibland: raka huvudet. Börja om på nytt. Och sen bara låta det växa. Inte klippa några frisyrer, inte toppa eller någonting. Bara låta det vara ifred och växa. Bli så som det vill och klippa det först när det börjar trassla ihop sig, och då bara liksom ta saxen och klippa rakt av. Inte hålla på med frisyrer. Men när det börjar växa ut igen från att jag rakat av det vill jag ha en pixie-frisyr i några månader. Tycker det är så himla sött!
 
 
 
 
 
 
 
Sen så är det det här med färgen. Jag känner en stress att om jag vill färga håret så måste jag göra det nu, innan de gråa stråna tar över. Jag har fått för mig att det är svårt att färga grått hår, men jag kanske bara har inbillat mig det? I sådana fall är det ju ingen stress.
Jag skulle så gärna vilja ha neonfärger i mitt hår någon sommar. Typ rosa, lila eller blå. Men jag tror inte det går att fixa naturligt och jag känner så starkt att jag inte vill ha några kemikalier i håret. Inga. Använder inte ens shampo längre. Sen så har jag länge tänkt tona mig mörkt mörkt brun, nästan svart, och det är jag ganska säker på att jag kan få till med kaffe och kakao. Kanske lite indigo, men då blir det permanent. Jag hade sån färg i ungefär ett år för några år sedan, och jag trivdes väldigt bra i den. Det enda jobbiga var att jag var "tvungen" att färga ögonbrynen regelbundet. Jag tyckte inte om att de var ljusare än mitt hår.
Men samtidigt vill jag inte färga håret alls. Ifall jag nu kommer bli gråhårig vill jag njuta av min naturliga hårfärg så länge jag kan. Min naturliga hårfärg som jag helt plötsligt inte är säker på vad den är längre. Jag har alltid sagt mörkbrun, men nu vette tusan om det stämmer längre. Ända sen jag slutade med kemikalier i håret: shampo, balsam, hårfärg m.m, tycker jag att mitt hår har blivit ljusare. På bild ser det alltid mörkt ut, men med blotta ögat, och framför allt i solen tycker jag nästan det ser ljusbrunt ut. Kanske till och med mörkblont. Ja, jag vet inte... "Brunt" får jag börja säga. Det täcker ju det mesta.
 
 
Det är mina hårplaner i nulägget. De kan ju ändras, men det är lite jobbigt om jag skulle klippa av mig håret nu. Då skulle det ta ännu längre tid att spara ut det. Känns lite dumt nu när jag har hållit på så länge. Förra gången jag lät mitt hår växa gick det fort att få det midjelångt. Men då klippte jag mig aldrig och det var hur risigt som helst. Nu klipper jag topparna var sjätte vecka plus att jag inte skadar mitt hår på annat sätt och det märks! Har aldrig haft så friskt hår som nu. Synd då att det ska sluta producera färg. Men jag har ett rejält burr för de gråa stråna att ta sig igenom. Det kommer nog ta lång tid innan jag räknas som gråhåig. Bring it on!
 
 
 

Det är okej att hata förtryck

 
Förra veckan läste jag det här blogginlägget (klick) skrivet av Cafesinner. Ni kanske är fler som har läst det? Det har fått ganska stor spridning. Det är en lista med anledningar till varför skribenten hatar män. Det är en lista som varenda kvinna kan känna igen sig i. En lista varenda kvinna kan pricka av minst tio punkter hon har upplevt, säkerligen fler, och kan en inte det lever en i djup förnekelse eller har haft en väldig tur. Det är en lista som gör mig arg därför att kvinnor måste utsättas för sådant här. Det är en lista som gör män arga för att en kvinna beskriver hur samhället ser ut för ickemän. Det är en lista som aldrig kommer bli färdig.
 
 
 
Listan är hur lång som helst. Här kommer några punkter:
 
 
-   "Jag hatar att jag lärde mig på dagis att pojkar slår, retar, drar i mig och kastar sand på mig för att de egentligen tycker om mig.
 
-    Jag hatar att ingen tror på kvinnors negativa upplevelser av män och förtryck för än statistik och källor redovisas för att backa upp dem. Kanske då. Kanske.
 
-    Jag hatar att det för så många män är viktigare att förklara sig oskyldig till förtryck än att se förtrycket, än mindre göra något åt det.
 
-    Jag hatar att 98% av alla våldtäkter utförs av män, men vi ändå inte får lov att känna oss otrygga eller hotade.
 
-    Jag hatar dubbelmoralen män blir upprörda när vi aktar oss för män vs män dumförklarar oss när vi blir trakasserade och våldtagna eftersom vi borde ha vett nog i skallen att vara försiktiga med män.
 
-     Jag hatar att vi tjejer redan i fyran eller femman började tänka på hur sexiga vi var. Ibland för att slippa hånas och mobbas för vår fulhet, ibland för att inte ha för tajta byxor; råka inbjuda till tafs på rumpan.
 
-    Jag hatar att mina manliga mobbare sällan mötte konsekvenser eftersom "killar är ju sådana".
 
-    Jag hatar att varje gång män skriver misogyna saker så viftas det bort med att de "ju bara är troll", oavsett hur många de är och hur ofta det händer.
 
-    Jag hatar att män bestämmer sig för att patriarkatet är ett påhitt, och sedan sätter igång ett förhör med ickemän där de kräver bevis på bevis och ändå bara hånar oss när vi lägger fram det.
 
-    Jag hatar att män hela tiden talar om för oss att "bara ignorera" allt vi utsätts för, som om varje händelse är ett undantagsfall oavsett hur ofta det faktiskt händer.
 
-    Jag hatar att män tjatar om hur vi borde ha mer smink eller mindre smink eller annorlunda smink för att behaga dem.
 
-    Jag hatar att behöva tänka på hur jag skall skydda min framtida dotter från män.
 
-   Jag hatar att filmer med fler än två välskrivna kvinnliga karaktärer får stämpeln Chick Flick eller Feministpropaganda.
 
-   Jag hatar att kvinnor inte kan resa/backpacka på egen hand utan att planera flyktstrategier för alla möjliga scenarion.
 
-   Jag hatar att bröst är okej i sexualiserade sammanhang men inte när de matar ett barn."
 
 
 
Jag är aldrig rädd när jag går själv ute på kvällen. Aldrig rädd när jag möter en man. Jag tänker aldrig på hur sent det är när jag går ut eller om jag har mobilen med mig så jag kan ringa om jag blir överfallen. Jag bestämde mig för länge sen, långt innan jag identifierade mig som feminist, att det ska ingen få ta ifrån mig. Min frihet att röra mig hur jag vill, vart jag vill, när jag vill. Det beslutet gör att jag slipper vara rädd för okända män, men det gör också att det kommer ses som mitt fel om någonting händer mig. Jag hatar den dubbelmoralen: Mitt fel om det händer mig något (= en man överfaller eller våldtar mig) eftersom jag går ute själv i mörkret, men om jag skulle ge efter för rädslan (som är fullt begriplig att kvinnor känner!) är jag en manshatande feminist som drar alla män över samma kam.
 
 
 
Ofta är det just män som tycker så där dubbelt. Att vi kvinnor inte får skriva eller prata om den oro och rädsla vi känner för män, men vi ska samtidigt akta oss noga för just män. När jag var i tidiga tonåren bestämde jag och en kompis att vi skulle tågluffa genom Europa när vi fyllde sexton, så som våra pappor hade gjort. Men jag fick inte tågluffa för pappa tyckte det var för farligt för en tjej. Han hade rätt. Det är större risk att jag som tjej skulle råkat ut för något om jag tågluffade än det var för pappa. Men det är över 90% risk att det skulle vara en man som skulle göra mig något än en kvinna. Och ännu större risk att det vore en man som gjorde pappa något. Får jag en son och en dotter vet jag att det är störst risk att min dotter blir våldtagen eller slagen av en man, men om det skulle hända min son någonting är det nästan hundra procents sannolikhet att det är en annan man som skulle attakera honom. Bara för att jag inte är rädd för okända män jag möter på kvällen betyder inte det att jag inte är rädd för män som grupp. Vi är alla rädda för män. Kvinnor är rädda för män och män är rädda för andra män. Det är inte stora grupper av kvinnor som samlas på fotbollsarenor bara för att slåss, det är inte kvinnor som taffsar och kladdar och tar vad de vill ha, det är inte kvinnor som använder knytnävarna för att få utlopp för nedtryckta känslor. Ändå får vi inte vara rädda för män och absolut inte hata dem.
 
 
 
Men det är okej att hata förtryck och sina förtryckare. Det är fullkomligt rimligt och självklart i mina ögon. Det är inte okej för män att hata kvinnor som hatar män. Kvinnor hatar att vara förtryckta, män hatar att kvinnor hatar att vara förtryckta. Jag gillar inte hat och försöker undvika den känslan så mycket jag kan. På samma sätt försöker jag undvika att bli rädd. Men det är klart som tusan att jag hatar orättvisor. Jag hatar män som grupp för allt de gör. För att de krigar och mördar och våldtar och taffsar och förlöjligar och bestämmer och slåss. Jag hatar alla "troll" på nätet som inte är någonting annat än just män som hatar kvinnor och känner ett stort behov av att uttrycka det hatet. De känner att de måste trycka ner och förminska och bryta ner. Och jag hatar det. Jag hatar, hatar, hatar att män ska bestämma hur jag ska se ut, att jag har för mycket smink, att jag måste raka bort mitt kroppshår, att jag måste skyla delar av min kropp. Jag hatar att män gör världen osäker och jag hatar att det är mitt och andra kvinnors fel om män utsätter oss för övergrepp.
 
  
 
Och det jag hatar allra mest är att män så ofta inte hatar förtrycket kvinnor utsätts för utan hatar att kvinnor pratar och skriver om det förtrycket och att deras första reaktion är att förklara sig oskyldiga till alla anklagelser och utbrista klassikern: Inte alla män!
 
 

Efterkrigsåren

 
(Bildkälla)
 
 
 
Är så himla insnöad på den första efterkrigstiden just nu. Främst sent 40-tal till tidigt 60-tal. Kläderna, sminket och inredningsstilen. När jag var tretton, fjorton år sådär var femtiotalet min favorit. Sen blev det mer och mer sent sextiotal och sjuttiotalet som lockade. Hippie-stilen och det enkla livet. Men min första stora kärlek till en specifik era var femtiotalet med svängande kjolar, scarf runt halsen, rullat hår och söta små blusar. Skjorta, pressade byxor och välkammat hår. Nu känner jag mig tillbaka i sådant mood och det har verkligen inte varit svårt att tillfredsställa mitt sug måste jag säga! Det finns så mycket serier och filmer att frossa. Här kommer mina favoriter just nu:
 
Tv4 har börjat sända Maria Langfilmer igen. Med Tuva Novotny i huvudrollen som Puck och Linus Wahlgren och Ola Rapace som Eje och Christer Wijk. I söndags sändes första filmen, Mördaren ljuger inte ensam (bilden), och nu på söndag sänds Kung Liljekonvalje av dungen.
 
 
 
 
 
 
 
De senaste tisdagskvällarna har Tv4 sänt den brittiska serien Partners in Crime baserat på Agatha Christie's böcker. I huvudrollerna som Tuppence och Tommy Beresford ses Jessica Raine och David Walliams. De sänds tyvärr inte längre, men har ni Tv4 Play Premium kan ni se de fyra sista avsnitten i några dagar till.
 
 
 
 
 
 
 
En annan serie som Jessica Raine är med i är Call the Midwife eller Barnsmorskan i East End som den heter på svenska. Serien brukar sändas på Svt, lite osäker på när, men en ny säsong borde komma snart. De två första säsongerna finns att se på Netflix. På bilden ser ni också Helen George, Miranda Hart och Bryony Hannah.
 
 
 
 
 
 
 
The Bletchley Circle är en himla spännande serie med Anna Maxwell Martin, Rachael Stirling, Sophie Rundle och Julie Graham i huvudrollerna. Den har sänts i två säsonger med totalt sju avsnitt. Båda säsongerna finns på Netflix.
 
 
 
 
 
 
Sen måste jag också tipsa om en serie som jag inte har sett ännu men är så nyfiken på: Marvels Agent Carter spelad av Hayley Atwell. Två säsonger finns på Netflix.
 
 
 
 
Se på tusan! Jag har nästan bara tipsat om  kriminalserier och -filmer. Egentligen är jag inte så förtjust i den genren, men visst är det något speciellt med kriminalare som utspelar sig i en annan tid än ens egen? De blir inte lika läskiga då på något vis. Det känns så långt borta. En annan tid. Sen så är jag lite svag för brittiska kriminalserier om jag nu ska se på sådana. Allt låter mysigt på engelska.
 
 
 
 

Ja, det var en kväll i juni...

 
 
 
 
 
Känner ni? Känner ni att vi närmar oss? Det kan vara svårt att tro när en tittar ut genom fönstret, men det kommer komma en juni. Det kommer komma en sommar.
 
 
 
 
 
 
 
 
Smörblommor kommer återigen blomma, humlorna surra och marken vara grön.
 
 
 
 
 
 
 
 
Benen kommer vara bara, vinden ljum och vattnet svalkande.
 
 
 
 
 
 
 
 
Det kommer se ut som det gör på de här bilderna, en kväll i juni. Vid midsommar. Då när sommaren är som bäst.
 
 
Snart är vi där igen.
 
 
 
 
 
 

Mer gulle-fluff åt folket!

 
Jag hade först tänkt skriva om min besvikelse över den kritik som Sveriges första vegetariska matprogram, Vegorätt, har fått, men jag känner att den besvikelsen snarare bottnar i en oro för hur samhället ser ut. Så varför inte ta och skriva av mig om det också? Vill ni endast läsa om mina tankar kring kritiken mot Vegorätt kan jag varmt rekommendera detta inlägg (klick) skrivet av Elin som har bloggen mellanskogochgard.blogspot.se. Håller med om nästan allt hon skriver, men jag skriver ändå lite om det här nedanför.
 
 
Så här kommer det en blandning av veganism, feminism, könsroller, mobbing och sexualitet. Häng på om ni vill eller hoppa över. Som vanligt tvingar jag ingen att läsa det jag skriver. Det gör du helt som du själv vill!
 
 
 
 (Bild från Svtplay.se)
 
 
 
Jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Känner mig faktiskt väldigt ledsen när jag tänker på kritiken Vegorätt har fått. Kritiken har inte alls varit riktad mot maten utan mot programledarna och programstilen och det gör mig ledsen. Jag är så himla besviken på att gullighet, snällhet, positivitet ska ses som någonting negativt och jag tror att det är det som är roten till all ondska i världen. Att de som är glada och positiva, snälla och hjälpsamma ses som svaga och löjliga. Jag har själv svårt för att le och vara glad och sprallig, även fast jag känner mig så innerst inne, för jag vet hur det irriterar folk. Tro det eller ej men jag var ett väldigt glatt och spralligt barn, tills jag fick höra att jag log för mycket. Jag fick höra flera gånger i skolan att jag var för glad. Min glädje och positivitet retade folk, framför allt killarna. Killarna som försökte slå det ur mig och bryta ner mig. Jag tror att det som störde dem mest var att jag var så kallad ful och är en ful får en inte vara lycklig. Det retade dem enormt att jag inte fattade att jag var ful och äcklig, så de påminde mig varje dag. Men jag fattade att jag inte sågs som vacker, jag tyckte bara inte att jag var ful. Jag tyckte faktiskt aldrig att jag var ful som barn. Varken på utsidan eller på insidan. Mina tänder stod rakt ut, jag var smal som en sticka och mitt hår var stort och frissigt när det inte var klippt i "pojk"-frisyr. Men jag brydde mig inte. Jag visste att jag var en bra kompis och jag hade många vänner. Även fast jag aldrig fick vara med killarna var i princip alla tjejer mina vänner och jag var hur nöjd som helst med det.
 
 
 
Jag tror också att det var på grund av avundsjuka som killarna störde sig på min positivitet, därför att det som pojke inte ses som riktigt okej att vara glad och sprallig. Det ses som tjejigt och att vara som en flicka när en är pojke, det är helt fel enligt samhället. Det är så himla sorgligt att det ska vara så. Jag är helt övertygad om att lösningen på mobbing och krig, slagsmål och våldtäkter, är att pojkar och män tillåts vara feminina. Vi människor har delat in olika känslor och handlingar i maskulint och feminint och vi förväntas leva upp till de olika stämplarna beroende på vad vi har mellan benen. Maskulina känslor är ofta hårda, kalla, aggressiva. Dåliga enligt de flesta av oss men samtidigt normen som dyrkas. Och de feminina känslorna är omhändertagande och mjuka. Goda och bra egenskaper men ändå ses de som svaga och löjliga. Och i kampen om jämställdhet är det såklart kvinnan som ska ändras och bli hårdare och ta för sig mer. Inte mannen som ska bli mjukare och ge mer plats.
 
 
 
Jag tycker inte att det är fel med ilska och att armbåga sig fram, när det är rättfärdigat. Självklart blir jag arg så jag kokar åt orättvisor och tyvärr måste en som kvinna ta plats om en vill ha någon. Men jag tror ju samtidigt väldigt starkt att det inte skulle finnas några orättvisor om vi alla tilläts bli oss själva och inte vad vi har mellan benen och jag tror inte att kvinnor skulle behöva skrika för att göra sig hörda om det feminina var normen. Då skulle vi lyssna även på de som inte skriker och tar mest plats. Hela livet har jag fått höra att jag är för snäll. Att det är mitt fel när folk är dumma mot mig för att jag inte försvarar mig. När jag var liten var det också mitt fel att jag var mobbad därför att jag inte var som en ska vara som tjej. Jag tog plats och det var inte okej. Men när jag under högstadiet lyssnade på kritiken och blev tyst och blyg var inte det heller okej. Då var det återigen mitt fel att jag hamnade utanför och inte lyssnades på. Jag verkligen avskyr den mentaliteten, att det är den utsatta som bär ansvar och inte förövaren. Och jag tycker ännu mindre om samhället som förlöjligar snällhet och ser det som en svag kvalitet.
 
 
 
Det finns inget så starkt som att bevara sitt hjärta mjukt i en hård värld.
 
 
 
 
 
 
HÄR har ni ett jätteintressant blogginlägg från vardagsrasismen.nu. Om hur mäns sexualitet ses som äcklig och något att akta sig för, medan kvinnlig sexualitet ses som sensuell och vacker. En kvinna som har sex med många kallas för hora eftersom hennes sexualitet ses som vacker och något att vara rädd om. Mannen som ligger runt kallas inte för någonting eftersom mannens sexualitet redan ses som äcklig. Männen förväntas alltid ha kontroll och när de inte har det förlöjligas det. Så som när en man berättade om hur han blivit våldtagen av en kvinna hos en känd tv-psykolog och denna psykologen skrattade mannen rakt upp i ansiktet. Detta skadar uppenbarligen kvinnor eftersom män kontrollerar, men även män. De får lära sig från ung ålder att de har en omättlig sexuell aptit som det är kvinnans jobb att skydda sig mot. De får inte lära sig sensualitet för det är feminint och löjligt, män får lära sig att deras sexualitet är äcklig och därför måste de ta vad de vill ha. Men hur vackra är inte de här bilderna av David Kawena? En man porträtterad sensuell och mjuk. Mer sådant! Blir tårögd av hur vackra de är. Också av det faktum att män tvingas bli känslokalla och sällan tillåts blomma ut till de de verkligen är. Suck, om ändå det feminina sågs som normen. Vad vacker världen skulle vara. "Män förtjänar att också bli åtrådda." Skriver Paula som driver vardagsrasismen.nu.
 
 
 
Vegorätt har anklagats för att vara för glatt och gulligt. För "gulle-fluffigt". Men vad är det för fel på det? Självklart representerar det inte alla vegetarianer eller vegetarianism, men hur skulle det vara möjligt? Vi finns i alla former och storlekar, med alla olika typer av åsikter och bakgrund. Det är omöjligt att ett program skulle kunna representera oss allihop. Istället hoppas jag på fler vegetariska matlagningsprogram. "Vanliga" finns det ju hundratals av. Själv skulle jag tycka det vore himmelriket att äta frukost på en höbal, göra yoga på ängen och ha skördefest. Jag förstår att alla inte vill spendera sin tid så, men hur kan det ses som negativt och löjligt? Vem skadar det att göra yoga? Om en stör sig på glada människor och positivitet är det förmodligen något inom en själv en måste jobba med. Det är inte gulle-fluff-personer som krigar, kränker och slåss. Har jag fått för mig i alla fall. Det är inte positivitet som förstör världen. Det är inte femininitet som behöver suddas ut för att få en jämställd värld.
Det enda negativa jag kan se med för mycket "flum" är väl om en det går ut över ansvar eller trampar någon på tårna. Hur går det där uttrycket? Något i stil med: Det är vackert att drömma men oansvarigt att sova. Alltså att det är helt okej, och i mina ögon nödvändigt, att drömma sig bort till en vackrare värld, sin egen värld, men samtidigt kan en inte blunda för de hemskheter som finns och en måste ta ansvar för de skador en själv orsakar. Men det kan ju vem som helst vara skyldig till. Glada som sura människor.
 
 
 
Sen så känner jag att jag också måste nämna det himla orättvisa i att kvinnor ska behöva bära allt ansvar på sina axlar. Jag tycker utan tvekan att kvinnor i mycket högre utsträckning behöver stå till svars för allt vi skriver och säger, medan män kan säga lite vad de vill och det är underförstått att var och en får göra vad de vill med den informationen. Vi kvinnor å andra sidan kan inte prata eller skriva om vad som helst för då ligger det på vårat samvete och ansvar om andra känner press och vi ska tänka på vilka signaler vi skickar ut. Är helt hundra på att om Vegorätt hade letts av män skulle kritiken inte alls vara så hård. 
 
 
 
Nu vet jag inte om jag har snurrat ut totalt i mina egna tankar. Känner att jag inte borde ha skrivit det här mitt i natten, utan med en klar och utsövd hjärna. Det kanske inte är någon som förstår vad jag har skrivit, men jag blir så arg och ledsen så fort någon kritiserar snällhet, positivitet och femininitet. Finns det inte värre saker att kritisera? Saker som verkligen skadar? Som just att kritisera femininitet och att upprätthålla könsroller. Jag går nästan sönder inombords när jag ser män hålla tillbaka tårar och inte vågar visa sig "små" och sårbara. Vilken press att behöva leva med.
 
 
 
 
 
 
Nu handlade ju det här inlägget nästan inte alls om Vegorätt, så därför måste jag bara tillägga att jag älskade maten Elenore och Karoline lagade. I princip allt kan jag tänka mig att prova. Nästan. De använde mycket honung, men det går lätt att byta ut mot valfri sirap. De använde sig också av mycket olja, något jag försöker undvika. Men det brukar inte heller vara något problem att plocka bort från recept. Jag tycker jättemycket om Karolines och Elenores energier och hoppas vi får se fler säsonger i framtiden! Jag mår bra av positiva personer och önskar att jag själv vore sådan. Världen behöver mer positivitet och gulle-fluff!
 
 

Kärlekens dag

 
 
 
 
I dag är det Alla hjärtans dag, Valentins dag, Lupercalia eller helt enkelt kärlekens dag. Visste ni att romarna firade Lupercalia mellan 13:e och 15:e februari? En festival som skulle driva bort alla onda andar och bara lämna kvar de goda, kärleksfulla. Och just 14:e februari var romarnas fertilitetsgudinna Junos dag. Lupercalia är en av de äldsta högtiderna i världen. Konstigt, va? Alla hjärtans dag känns ju som en påhittad nutids-högtid, så är det egentligen en av de äldsta som finns.
 
 
Men kärlekens högtid har haft ett långt uppehåll i och med kristendomens intågande. Kyrkan ville sudda ut alla hedniska högtider eller ersätta dem med kristna dito. Den 14:e februari blev tilldelad Sankt Valentin. Helgonet Valentin är förmodligen en sammanslagning av flera personer med det namnet. Bland annat en präst som vigde par i hemlighet så att männen skulle slippa gå ut i krig. Det var förbjudet för gifta män att bli soldater på den tiden. När han satt fängslad skrev han kärleksbrev till sin älskade som han signerade: "Din Valentin". Än i dag lever det kvar och i till exempel USA och Storbritannien är den vanligaste frågan på Alla hjärtans dag: "Vill du vara min Valentin?"
 
 
Under 1800-talet fick 14:e februari sin stora comeback i kristna länder och blev återigen kärlekens dag. Fast nu med fokus på kärleken mellan man och kvinna. Par började uppmärksamma dagen genom att ge sina respektive godis, blommor och vackra kärleksbrev. Jag kan tycka det är lite synd att Alla hjärtans dag fortfarande fokuserar så mycket på parkärlek. Kärlek mellan två personer är ju hur vackert som helst, men jag tycker orginalhögtiden, Lupercalia, låter ännu vackrare på något sätt. Just det där att fira känslan kärlek och försöka mota bort mindre trevliga känslor som ilska och avund.
 
 
 
 
 
 
Min Alla hjärtans dag har jag spenderat med våra blommor, när jag inte har suttit ute på balkongen och läst. De behöver verkligen kärlek! Jag har inte orkat ägna tid åt dem under hela vintern.
 
 
 
 
 
 
Jag har klippt ner alla långa grenar som nästan har hängt ner till golvet och tagit massa sticklingar. Så förhoppningsvis får vi nya mårbackapelargoner och även en ny hibiskus. Har aldrig tagit stickling från våran hibiskus förut, men den verkar trivas bra hos oss så jag tänkte att det skulle vara kul att ha en till :-)
 
 
 
 
 
 
Så många blommor har dött för oss i vinter. Så synd! När vi kom hem efter jul hade jättemånga blommor dött. Så konstigt! De fick exakt lika mycket vatten som annars och temperaturen i lägenheten var den samma. De måste ha saknat oss.
 
 
Vid fyra kom mamma och pappa och hämtade sin bil. De har varit i Oslo under helgen och firat 20 år som gifta! På tal om kärlek :-)
 
 
 
 
 
 
Hoppas ni har haft en kärleksfull Alla hjärtans dag och att ni har lyckats driva bort de onda andarna och tankarna.
 
 
Puss på er från mig och mina nariga vinterläppar! <3
 
 

Honung

 
Nu i förkylnings- och influensatider tror jag det är många som vänder sig till populära huskurer. Den allra populäraste medicinen mot snorig näsa är förmodligen bi-spya. Hrm, oj, förlåt... Honung menar jag. Men är verkligen honung så bra för immunförsvaret? Jag trodde stenhårt på det innan jag blev vegan, men när jag tog reda på vad honung egentligen är för någonting ändrade jag väldigt snabbt åsikt.
 
 
  • Honung är alltså bi-spya. Ett bi besöker mellan 50-100 blommor för att samla nektar innan biet återvänder till kupan. Bin har två magar. En som smälter binas mat, och vad de äter kommer vi till längre ner, och en mage där de bevarar nektar. När de kommer tillbaka till kupan spyr de upp nektaren in i munnen på ett annat bi som sväljer och spyr upp det in i ett annat bi och så fortsätter de så. Ungefär 50 gånger måste nektar sväljas och kastas upp innan det har förvandlats till honung. Varför gör bina så här då? Därför att honung är deras mat. Fastän vi människor inte mår bra av att äta kräks är det den optimala födan för bin och deras ungar.
 
  • Vad är då honung? Vad består det av när det har svalts och kräkts upp runt femtio gånger? 80 % rent socker samt bland annat vatten och animaliskt protein. Animaliskt protein hänger samman med i princip alla folksjukdomar vi har. Så som hjärtinfarkter, diabetes och cancer. Varför honung har fått en sådan hälsostämpel är underligt eftersom det aldrig har hittats något som styrker de påståendena i de forskingar som har gjorts. Det finns tydligen ungefär 200 olika ämnen i honung som är bra för människan men det är sådana yttepytte små mängder så du skulle behöva vräka i dig massa honung för att få i dig nog mycket för att påverka immunförsvaret och de delar av honungen som inte är bra för människan överväger de positiva rejält. 100 gram honung innehåller till exempel bara 2 milligram c-vitamin. En anledning till att honung har fått ett rykte av att vara bra mot förkylningar är förmodligen för att sött lindrar smärta och inflammationer. Men har du ont i halsen kommer du få samma effekt av honungsvatten som av sockervatten. Det är sockret som lindrar.
 
  • Sen så är det naturligtvis inte bra eller snällt mot bina att vi tar deras mat. De jobbar stenhårt för att samla in nektar och göra honung. Bi-industrin är också minst lika grym som mjölkindustrin. Drottningarna insemineras (= våldtas) med sperma samlad från krossade manliga bin och skickas sedan i små lådor över hela världen. Ofta skadas de under färden och i vissa fall dör de. När de kommer fram till sina nya ägare är det vanligt att vingarna klipps av så att de inte kan flyga i väg från bikupan och starta en ny koloni någon annanstans. Jag tror vi alla vet att bin försvarar sin honung med taggarna ute (bokstavligt talat) och det enda sättet för människan att kunna ta honungen är att droga bina med en speciell rök som gör dem svaga och trötta.
 
  • Även ur miljösynpunkt är det inte bra att köpa honung, till skillnad mot vad många tror. Det är brist på pollinerare i världen men det beror på att de domesticerade honungsbina konkurerar ut de inhemska arterna. Så slutar du köpa honung och slutar stötta bi-industrin kommer de inhemska arterna få en chans att komma tillbaka och på det viset även de inhemska blommorna.
 
 
Så nästa gång du känner dig krasslig - skippa honungen, vettja! Håll dig till ingefära och citron istället. Det mår både du, bina och miljön bättre av :-)
 
 
 
 
 

The Return to the Balkong

 
I höstas satt jag nästan varje dag ute på balkongen. Vare sig det var sol eller inte. Jag ville bara få i mig frisk luft och höra fågellivet. Jag brukade läsa böcker eller tidningar. Ibland satt jag bara och blundade, lyssnade, andades. Speciellt om solen var framme. Ju närmare vintern vi kom desto mer kläder fick jag ta på mig. Tillslut satt jag där med varm jacka, långkalsonger och mössa inlindad i filtar. Det var för kallt för att bläddra i tidningar med mina vantbeklädda händer, så jag började lyssna på ljudböcker. Jag skulle helt enkelt ut hur kallt det än var och jag satt minst en timme varje dag där ute. I början av december någon gång gav jag upp. Det var inte bara kallt utan också mörkt. Solen var sällan framme och fåglarna hade flyttat.
 
 
Förra veckan kände jag det där suget igen: "Gå ut på balkongen och sätt dig i solen!". Solen var så annorlunda, så som den brukar vara i början av februari. Den återvänder. Den värmer igen. Den värmer så skönt på våran vindskyddade balkong och även fast jag behöver varm jacka och filtar, kan jag sitta utan vantar och läsa böcker. Sann livskvalitet för mig! Jag kan känna mig så instängd under vintern. Instängd och rastlös. Måste hela tiden ha något att göra. Hittar ingen sinnesro. Har nästan inte mediterat någonting alls sen innan jul. Men så fort jag satte mig på balkongen och solen värmde mitt ansikte, försvann den där rastlösheten och jag kände återigen den där känslan av att det här räcker. Vad behöver jag mer än luft i mina lungor och solsken i ansiktet för att känna mig komplett?
 
 
Självklart behöver och vill jag ha mer än så. Mat, kläder, vänner, familj och vissa kära ägodelar skulle vara svåra att leva utan, men ni förstår kanske hur jag menar? Att känna den där samhörigheten med allt, att känna att det är ju så här det ska vara egentligen. Enkelt, lungt och harmoniskt. Jag tycker om många av människans påhitt och njuter av alla möjligheter vi har, men samtidigt försöker jag hitta en balans mellan att vara ett kunskapstörstande, skapande djur och de vi härstammar från. De som nöjde sig med mat, värme och gemenskap. De som inte ägde några ägodelar. De som bodde utomhus. De som följde sina instinkter. Tror det är bra att inte förlora sig helt i utveckling utan ibland hitta tillbaka till det genuina inom oss. Det vilda djuret inom oss.
 
 
 
 
 
 
 
Nu ska denna människoapa laga (förstöra?) mat och se på en tv-serie i sann 2000-talsanda!
 
 
Ha det gott! <3
 
 

Grönt är skönt

 
Nu när vi börjar gå mot våren känner jag ett jättesug efter gröna blad och växter!
 
 
Både mina ögon och min mage. Så var det förra året också vid den här tiden kommer jag ihåg. Jag kunde inte äta nog med sallad. Var sugen varje dag; frukost, lunch och middag. Nu under vintern har jag mest varit sugen på kokta eller stekta grönsaker, men nu är jag nästan bara sugen på råa sallader. Om jag fortfarande målade skulle jag måla gröna tavlor och jag ääääälskar tv-serier och filmer med mycket gröna träd och växter. Jag är helt besatt av grönt! Det känns som att kroppen gör sig redo för våren. Den känner på sig att snart får den komma ut på grönbete igen.
 
 
 
 
 
Det här är min favoritlunch just nu! En grön banan-smoothie. Ungefär åtta mogna bananer (prickiga och inget grönt kvar på dem), 50 gram babyspenat, vatten och ibland en klick jordnötssmör. Beroende på hur hungrig jag är.
 
 
 
 
 
 
De här grönkålschipsen till vänster är mitt nya favoritsnacks som jag sitter och mumsar på kvällen framför tv:n! Efter ett recept från Vegorätt som sänds 20.30 på tisdagkvällar i Svt 2. HÄR är receptet. De är gjorda av grönkål, kokosolja, näringsjäst, himalayasalt och pressad vitlök. Sååååå goda! Påminner om sourcream and onion-chips. Lätta är de att göra också. Perfekt när en får ett sug. Bara att gojsa ihop alla ingredienser och ha in i ugnen i 10 minuter.
 
Till dem brukar jag göra en grön dipp på creme fraiche/gräddfil (blötlagda cashewnötter, citronsaft och näringsjäst), avokado och vitlökspulver. Och att doppa gurkstavar är alltid gott! :)
 
 
 
Ja, det var lite smakprov från mina grön-cravings. Och den serien som tillfredsställer mina sommar-längtande ögon bäst just nu är The Shannara Chronicles som finns att se på hbonordic.com som medlem. En timme framför den serien gnagandes på ett salladshuvud och jag känner ett hopp om att sommaren och växtligheten är påväg tillbaka!
 
 

En slutar aldrig att förvånas

 
Vet ni vad jag är trött på? Jag är så himla trött på äldre människor som sysslar med härskarteknik. Som tror att de vet bäst och vägrar lyssna på yngre personers synpunkter. Kvinnor som män. Mest män dock. "Lilla gumman"-kommentarer och skratt rakt upp i ansiktet kommer mest från äldre män. Men det finns kvinnor som beter sig så också. Ofta klankar de ner på andra kvinnor, sällan de snackar skit om män. Det har ju med förtryck att göra. Kvinnor klankar ner på andra kvinnor så att männen, "härskarna", ska gilla dem bäst. En slags försvarsteknik.
 
 
Blev nyss utskälld av en kvinna på stan. Hon var väl mellan 50 och 60 skulle jag gissa, men det spelar ingen roll. Hon var äldre än mig och tyckte att hennes sätt att se på världen och människor var den rätta. Hur kan jag veta det? Därför att hon inte lät mig prata. En mening fick jag ur mig och den förminskade hon direkt genom att påstå att jag inte visste vad jag talade om. Hon tyckte jag var hemsk som gav pengar till en tjej som satt utanför gallerian. Att människor som ber om pengar är lata och dumma i huvudet. Och snuskigt med pengar tjänar de tydligen också. Hon hade detaljerad information om hur mycket tiggare tjänar i månaden, hur de bor och vad de använder pengarna till. All denna information hade hon utan att ha pratat med en enda tiggare i hela sitt liv. Otroligt! Hon har aldrig pratat med Ramona, tjugo år med en 10-månaders bebis, som sitter utanför en mataffär här i stan. Hon har inte sett glädjen i hennes ögon när hon får en macka eller ett gosedjur till sin dotter. Hon vet inte att Ramona inte ens har en vagn till sitt barn och att i onsdags var en av få gånger hon har ätit både frukost och lunch på samma dag. Kvinnan har bara lyssnat på fördomar och skapat en verklighet kring dem.
 
 
Jag blir så ledsen, inte över att bli utskälld, utan över att den där kvinnan säkert är någons älskade mamma. Kanske till och med någons mormor eller farmor som bakar bullar och stickar tröjor och läser sagor. Jag blir ledsen därför att säkerligen säger hon samma sak till sina barn och barnbarn som hon sa till mig. Att människor som tigger är lata och dumma i huvudet och att vi alla har exakt samma möjligheter oavsett hur vi ser ut eller var vi är födda. Om vi nu alla har samma möjligheter, varför satte inte hon också sig ner med en mugg? Inget som hindrar henne från att göra det. Om hon nu var så avundsjuk på flickan som satt där, varför inte joina henne?
Är så himla trött på det där skitsnacket! Vill du veta vad en tjänar i månaden som tiggare - fråga! Vill du veta vart pengarna går - fråga! Det kan vara krångligt med språket ibland, men det brukar inte vara några problem att göra sig förstådd eller att förstå till slut. Sluta lyssna på fördomar! Ta reda på fakta själv.
 
 
Jag vet att det inte är någon idé att diskutera med äldre personer. Det gäller självklart inte alla. Och självklart finns det unga som också vägrar ändra på sina synsätt. Men jag har förstått att ju längre en har levt på ett sätt, desto svårare är det att ändra sig. Många äldre har helt enkelt bestämt sig för att världen var perfekt när de var unga och allt de gör och säger är rätt, medan dagens ungdomar är förtappade, bortskämda och har konstiga idéer. Så som äldre har tyckt i alla tider.
Och för mig tar det hårdare när det är kvinnor som har sådan hemsk människosyn än när det är män. Män vet en liksom att de skriker och slåss och ska höras mest och vara bäst, men kvinnor är ju ofta de som tar hand om och vårdar, den trygga famnen. Och när jag insåg att mina trygga famnar bara är öppna för vissa personer, när det där omhändertagandet bara gäller vissa personer, även om jag själv är inkluderad, rasade hela min värld samman. När det gick upp för mig att de personer som tar hand om mig och hjälper mig kanske inte skulle göra det om jag satt utanför en affär, såg lite annorlunda ut eller hade ett annat namn.
 
 
Det är inte synd om mig. Det är egentligen inte mig och mina känslor fokus borde ligga på i det här inlägget, utan på de som faktiskt lider av rasismen. Jag blev utskälld för att jag gav pengar till en fattig och det är inte första gången det har hänt. Är det mitt största "brott" så är det helt okej för mig. Det kan jag leva med. Jag kan leva med det, men jag kommer aldrig förstå hur det kan ses som konstigt och överdrivet att tycka vi ska behandlas lika allihopa. Alla människor och alla djur. Och jag kommer aldrig att sluta förvånas över mänskligheten.
 
  

Nyårsmiddagen

 
 
 
 
Jag och Mats firade nyår hos mamma och pappa i Filipstad. Med var också mammas tremänning Maggan och hennes man Ulf. De fyra firar alltid nyår, påsk och midsommar tillsammans och har gjort så länge jag kan minnas. Det blir alltid trerätters med fördrink och snacks först. Och så äter vi sent och sitter uppe halva natten. Jag gillar det! Det gör dagen extra speciell. Inte ofta jag äter middag vid nio :-)
 
 
Tänkte att jag skulle visa er vad vi åt. Skriver också upp recepten på de veganska rätterna.
 
 
 
 
 
 
Till förrätt åt vi allihop denna suuuupergoda, veganska broccolisoppa. Pappa utgick från det HÄR recept från Coops hemsida. Istället för pastasåsen hade han i en burk Oatly havrefraiche. Han hade också i en extra buljongtärning och saften av en pressad citron. Ett tips, om ni vill göra den här soppan, är att inte skippa citronen. Den gör verkligen hela soppan! De andra hade stekta baconbitar och parmesanost i sina tallrikar, men som ni ser i grundreceptet föreslår de rostade frön och nötter som vego-alternativ. Du kan också göra egen strö-parmesan av 3 dl solroskärnor, 1/4 - 1/2 dl näringsjäst, 2 tsk örtsalt och 1 tsk lökpulver som du mixar till rätt konsistens.
 
 
 
 
 
 
Till varmrätt åt vi en rätt som jag aldrig kan komma ihåg namnet på. Något krångligt, långt och franskt :-P Mamma och pappa brukade göra den på fläskfilé när jag var liten, men i orginal ska det vara oxfilé. Och det snälla alternativet är aubergine eller zuccini. Jag ber om ursäkt till alla vegisar för den nedre köttbilden, tyckte kontrasterna var bättre på den och mer lik hur rätten blir med aubergine.
Du måste vara vitlöksälskare om du ska äta den här. Den består nästan bara av vitlök, haha! Men är såååå god! På nyår bytte jag och Mats ut köttet mot zuccini, men när vi gjorde samma rätt här hemma för någon vecka sedan tog vi aubergine istället. Och det blev mycket bättre! Har inte receptet uppskrivet någonstans så får skriva ur minnet:
 
 
Först och främst ska du skiva potatisar och täcka med vatten. Ungefär lika mycket potatis som går åt till en gratäng. Låt stå i ungefär en halvtimme. Under tiden skär du en stor aubergine i centimetertjocka skivor. Lägg på ett fat och salta på båda sidor så de får "svettas". Gör vitlökssmöret: Ta 100 gram veganskt margarin och pressa i 5 - 6 vitlöksklyftor. Ha i massa persilja, fryst eller färsk spelar ingen roll, och mosa ihop allt. När potatisen har stått en halvtimme häller du av den, lägger den på en ren kökshandduk och torkar dem så gott det går. Stek potatisskivorna i olja tillsammans med ett par skivade vitlöksklyftor i ungefär 5 - 10 minuter. Lägg i en form och ha inne i ugnen i cirka femton minuter, eller tills potatisskivorna är nästan genomstekta. Kommer inte ihåg hur många grader det ska vara. Förmodligen mellan 175 och 200. Stek aubergineskivorna i olja, lite bbq-sås och valfria kryddor. Vi använde paprikapulver och svartpeppar. När potatisen är nästan genomstekt tar du ut formen ur ugnen och lägger aubergineskivorna som en sträng över gratängen. Se den nedersta bilden. Klicka över vitlökssmöret och ha in i ugnen igen i ungefär 10 minuter till. Klart!
 
 
 
På nyår la pappa haricoverts inlindade i bacon på deras gratäng. Ulf gav oss ett smart vego-tips att vi kunde skära purjolök och stoppa in haricoverts i ringarna. Det gjorde vi nu när vi gjorde rätten hemma. Blev supergott! Vill ni göra likadant lägger ni purjolöksringarna på gratängen samtidigt som auberginen och vitlökssmöret. 
 
 
 
 
 
 
De andra åt tiramisu-cheesecake till efterrätt och jag åt Rawvanas julsalladDen innehåller röda äpplen, päron, persimon, granatäpplekärnor och en dressing gjord på kokosflingor, vatten och kanel. Pappa hade köpt Oatlys goda vaniljglass som jag åt till också :-)
 
 
Det var min nyårsmiddag! Pappa gjorde det mesta, så jag ska inte ta åt mig äran :-P Och Mats gjorde salladen till min födelsedag dagen innan :-)
 
 

Social ensamvarg

 
Det är så kul hur de bloggar som jag läser mest speglar min personlighet. De är ganska olika varandra, men de speglar olika sidor av mig. Det är väl därför jag dras till dem. Jag kan inte känna igen mig eller hålla med om allt de skriver, men så är det ju i det så kallade verkliga livet också. Det finns väl ingen person som har exakt samma åsikter och personlighetsdrag som en själv.
 
 
Underbara Clara skrev för någon dag sedan om hur hon har ett stort behov av ensamtid och hur hon till och med planerar den. Haha, jag blev helt paff! Jag känner igen mig till hundra procent i den beskrivningen. Det är nog det jag alltid har gillat med Clara. Hur hon är en ensamvarg och varken ber om ursäkt för det eller döljer det. Det ses ju nästan som lite "fult" i dag, har jag fått för mig. En ska helst ha massa aktiviteter inplanerade och träffa så mycket folk som möjligt, annars tror folk att en har ett tråkigt och ensamt liv. Men jag har aldrig känt mig ensam med mig själv. Jag har inga som helst problem med att hålla mig sysselsatt. Jag har så många olika intressen och saker jag vill pyssla med och lära mig så jag längtar efter den där egentiden. Och jag planerar den också! Precis som Clara. Det känns så skönt att hitta någon som gör likadant. Jag har flera alarm igång på mobilen som säger åt mig att läsa, brodera, se på serie med mera. Jag måste schemalägga sådant, annars blir det inte gjort. Och precis som Clara räknar jag inte hushållssysslor som egentid, även fast jag är själv när jag gör det mesta. Utan det ska vara riktig kvalitetstid. Tid då jag gör det jag vill och mår bra av.
 
 
Sen så är ju jag rädd för att bli ensam på ett annat sätt. Att inte ha några vänner eller någon som bryr sig om mig, men det är en annan sak tycker jag. Ensamhet. Till skillnad från att vilja vara för sig själv. Jag kan inte lista ut om jag är en social ensamvarg eller en social person med stort behov av att vara för mig själv. Jag gillar att vara runt människor (oftast) men har ingen talang med de sociala koderna. Bland det mysigaste jag vet är att vara i ett rum med personer jag tycker om och alla pysslar vi med vårat. Sitter i olika hörn och läser, ser på serier eller pysslar med något annat. Lite så jag är uppvuxen. Den känslan av att få leva mitt liv, göra det jag själv vill göra utan att folk överger mig är bland det tryggaste jag vet. Att samlas då och då och spela spel eller kolla på film, gå på promenader eller på bio, för att sen återgå till sitt. Att få vara osocial men inte ensam. Att tillåtas hitta mig själv, utvecklas till min egen person och inte vara beroende av sällskap för att finnna lycka och tillfredsställelse.
 
 
Jag behöver såååå mycket mer egentid än umgås-med-andra-tid. Och har behövt det ända sedan jag var liten. Jag längtade ofta tills mina vänner skulle gå hem så att jag fick leka exakt med det jag ville och hur jag ville. Men det betyder inte att jag inte tyckte om mina vänner eller inte hade svinkul med dem. För det hade jag. Och har fortfarande. Men jag är också min vän, en vän jag vill umgås mycket med. Det är så viktigt för mig att jag till och med gör det till en del av dagsplaneringen. Jag satsar på två timmar varje dag, men det är sällan jag får loss så mycket tid och ska jag vara ärlig behöver jag mycket mer. Tänk om det vore ett jobb! Spendera tid med sig själv. Det ultimata skulle vara att jobba med konst. Åka iväg till min alldeles egna atelje på morgonen och komma hem till familjen på kvällen.
 
 
Men samtidigt skulle det bli väldigt ensamt och entonigt. 9-5 är verkligen inget för mig. Som sagt, kan inte lista ut om jag är en ensamvarg eller inte. Hemma-person eller äventyrslysten. Jag är verkligen både och fast olika mycket under olika perioder. Jag älskar att vara hemma! Min favoritplats på jorden. Samtidigt som det drar i mig i perioder att ge mig ut och upptäcka världen. Och jag föredrar absolut att vara själv mot att vara bland folk, men det betyder inte att jag aldrig vill träffa folk. Speciellt nya människor. Det är så uppfriskande och det jag gillar mest med att resa. Träffa människor som inte ser världen som jag ser den eller beter sig så som mina grannar och vänner beter sig. Nya kulturer och intryck är vad som vattnar oss så vi växer och blir oss själva. Annars är det så lätt att bli precis likadan som den tidigare generationer och bli precis så som personerna i ens omgivning är. Vilket ju självklart inte är så konstigt, men jag tycker det är så synd att det är många som inte får chansen att utvecklas till de personerna de egentligen är. Djupt där inne. Det finns så många som aldrig blommar ut och hittar sig själva därför att vi alla förväntas följa samma väg och leva liknande liv beroende på var vi är födda. Jag är helt övertygad om att resor är vad som öppnar upp oss. Det behöver inte vara fysiska resor. Det kan vara böcker, filmer, dataspel, internet. Huvudsaken är att en besöker andra världar och inte bara hämtar information och intryck från de i ens omgivning.
 
 
Nu kom jag verkligen bort från ämnet, men det är sådana tankar som snurrar i mitt huvud just nu. Men jag tror att jag har blivit mer och mer säker på, medan jag har skrivit det här inlägget, att jag är en ensamvarg. En social och äventyrslysten ensamvarg som föredrar att vara hemma stora perioder av tiden. En dröm är att hitta mitt permanenta hem, där jag kommer bo resten av livet, och sedan ge mig ut på resor. Resa så mycket jag vill och orkar och träffa nya människor och skaffa nya intryck, sen komma hem till mitt hem, min borg, min trygghet och ladda batterierna tills jag är redo för nästa äventyr. Det kan ta flera år eller bara några månader. Huvudsaken är att jag får ladda fullt. Det är nog det jag håller på med nu. Mats är en väldigt social person med stor familj och umgängeskrets och vi har varit tillsammans i över fem år. Det är fem år av övervägande socialt umgänge och nästan ingen egentid, i alla fall inte så mycket som jag behöver. Så mina batterier är rejält urladdade och måste laddas upp på nytt. Känns som det kommer ta många år innan jag är redo att vara social och äventyrslysten igen.
 
 
Men det ska jag fixa!
 
 
 
 
 
 

Hoppet <3

 
Ååh, när jag ser sådant här blir jag rörd till tårar! Jag känner hur hoppet växer och hur den värld jag drömmer om kan bli verklighet. Jag vet att det kan vara svårt att sluta med kött och andra djurprodukter. Det tog över två år för mig, för tusan! Men det går. Jag lovar er, alla ni som läser min blogg kan leva friska och starka utan animaliska produkter. Jag vågar till och med påstå att ni kommer må bättre. Jag vet också att veganer har lätt att bli upprörda och låta aggresiva, men det är för att de flesta av oss ser hur människor, personer vi älskar, torterar och dödar andra varelser och det gör ont. Så himla ont i hjärtat. Människan kan leva på både kött och växter. Är inte då växter det mer snälla valet? Det "rätta" till och med? Varför orsaka lidande när vi inte behöver?
 
 
Bilder och filmer inifrån slakterier och bondgårdar tycker jag är bra att visa, även fast de är hemska, för att få människan att öppna ögonen och ta in hur det faktiskt går till. Var "maten" kommer ifrån. Men jag tycker det är lika viktigt att visa glimtar av den varma, vackra värld som kommer snart och sådana här klipp som visar hur livet kan vara för djur som antingen rymmer eller blir räddade från deras redan bestämda öden.
 
 
Det finns hopp för mänskligheten, djuren och planeten <3
 
 
 
 

Spänn de nedre bukmusklerna!

 
Jag har äntligen kommit i gång med yogan igen! Lite lugnt, så där. Inga hårda pass eller så, utan jag försöker komma tillbaka sakta. Och jag har hittat den perfekta början: 30 Days of Yoga med AdrieneJag gillar att passen är så simpla men ändå effektiva. De flesta pass är runt 15 minuter men endel ligger på en halvtimme. I dag, dag sex, var det magmusklerna som fick sig ett 15 minuters-pass. Har redan träningsvärk, haha! Tror de här videorna passar nybörjare väldigt bra också. Haha, som att jag är ett proffs :-P Jag har väl ganska bra koll på posistioner och vilka muskler som ska spännas och så, men sen är det ju det där att göra verklighet av teorin. Känns som min hjärna ligger ganska långt före min kropp där, haha! Men jag blir nog vig och stark någon gång om jag håller på kontinuerligt. Fast det spelar väl ingen roll egentligen, huvudsaken för mig är att jag känner att yogan ger mig någonting. Att den inte sliter ut mig utan bygger upp mig. Jag bestämde mig när jag började igen att jag verkligen skulle lyssna på min kropp och inte pusha mig för hårt, som jag har gjort tidigare. Det blir ofta så att jag går all in i någonting och ger mig inte förrän jag har gjort så mycket jag har bestämt mig för att göra, även fast kroppen skriker att den inte vill mer. Vet att många idrottsmän jobbar så, bryter ner kroppen för att på så vis bli starkare, och det verkar fungera hur bra som helst för dem! Men det funkar verkligen inte på mig. Jag bryts bara ned och blir inte ett dugg starkare, bara utsliten. Det blir snarare som ett trauma kroppen måste återhämta sig från. Därför bestämde jag mig nu att lyssna på min kropp istället för på instruktörerna i videorna. De peppar så himla bra, men samtidigt måste en ju ta eget ansvar för hur mycket en klarar av. Något jag har varit dålig på innan alltså.
 
 
 
 
 
 
Senaste gången jag körde ett yoga-pass var i somras. Kanske yogade jag någon gång i höstas också, men det var bara något enstaka fall i sådana fall. Ändå känner jag mig mindre stel än någonsin. Tror det beror på att jag dricker mycket vatten och att jag har ändrat min kost. Jag tror mycket på det där att kroppen mår bäst av att vara basisk, men som standardkosten ser ut i västvärlden äter vi övervägande försurande mat, så som kött och mjölkprodukter. Nu när jag är vegan äter jag nästan bara basiskt istället och jag känner verkligen av skillnaden i kroppen. Sen så har jag övat mycket på att meditera för att minska min stress. Stress som gärna sätter sig i axlarna på mig.
Jag märker också, nu när jag är tillbaka i yogi-världen, hur vissa rörelser fortfarande sitter i kroppen. Inte att jag på någotvis utför dem perfetkt, men att kroppen vet vad den ska göra när jag ställer eller sätter mig i en viss posistion. Vilka muskler som ska spännas och arbeta och vilka som ska slappna av. Det kan verkligen vara svårt att få med hela kroppen i en ställning. Ofta fokuserar en på ett ställe, en muskel, och glömmer resten av kroppen. Då är det så himla bra att se på klipp på Youtube eller vara med live på ett yoga-pass där instruktören påminner en om att tänka på hela kroppen, alla muskler.
För flera år sedan, när jag fortfarande bodde hemma hos mamma och pappa, köpte jag mig en dvd-skiva med ett en timmes power yoga-pass. Jag och Marie körde det passet några gånger i månaden förra vintern och våren och något som instruktören återkom till ständigt var att vi skulle spänna de nedre bukmusklerna. "Våra vad då?" tänkte både jag och Marie. Det var verkligen omöjligt att hitta dem. Men ju mer jag försökte, ju mer jag lyssnade och utforskade desto lättare gick det att spänna dem. I början chansade jag och spände någonstans under naveln, men de sitter mycket längre ner. Så långt ner ni kan komma på magen, alldeles innan någonting annat börjar, om ni förstår vad jag menar. Haha, ni kanske alla redan vet om de musklerna, men för mig var det en stor upptäckt. "Har jag muskler DÄR? Vad tusan! Vad använder en de till?" Och den upptäckten har verkligen förändrat min kropp. Jag använder de så fort jag ska göra någonting tyngre, som att lyfta eller springa (haha, som att jag springer så ofta). Sen så ett annat plus är att det är hur lätt som helst att ta sig upp ur sängen eller soffan nu. Jag behöver inte lägga mig på sidan eller vifta vilt med armar och ben. Jag bara sätter mig upp.
 
 
 
 
 
 
Jag tror de där nedre bukmusklerna är viktiga att komma i kontakt med som livmoderbärare. Har aldrig berättat det här för någon, men sen 2011 har saker och ting "där nere" inte alls känts bra. Det har känts tungt. Väldigt tungt. Jag har förstått att det kan vara tecken på framfall, men det ska jag absolut inte påstå att jag har, vad jag har hört är det väldigt jobbigt och till och med blodigt i vissa fall. Jag tror snarare att jag har haft väldigt svaga muskler i det området och att jag har använt fel muskler när jag har lyft, skjuvit, burit och så vidare. Blää, slet verkligen ut min kropp när jag jobbade med att städa och på hemtjänsten, men jag får se det som erfarenheter plus att jag fortfarande är relativt ung och kan återhämta mig. Vissa kroppar klarar sådant hårt arbete i flera år, min klarade bara tre år innan den var helt slut. I alla fall, åter till yoga och bukmuskler. Sen jag hittade mina nedre bukmuskler och började använda dem har jag verkligen känt ett "lyft". Jag kan verkligen känna hur musklerna lyfter livmodern. Det känns inte alls tungt längre. Bara vissa dagar när jag har gjort för mycket tunga saker men sen när jag vaknar på morgonen är det som vanligt igen. Så det vill jag verkligen tipsa alla livmoderbärare om. Att hitta de nedre bukmusklerna. Speciellt om ni har framfall i släkten. Det ligger i min släkt, kanske är det för att just de musklerna kan vara så svåra att finna? Beroende på hur ens kropp är byggd och så, tänker jag. Att vissa använder dem mer utan att tänka på det och att för vissa av oss krävs det träning. Ja, jag vet inte, men det skadar ju inte att ha kontakt med musklerna i sin kropp ändå. Oavsett om en har livmoder eller inte :-)
 
 
Ha det gott och spänn de nedre bukmusklerna!
 
 

RSS 2.0