Mammas dag

 
 
I dag är det alla mammors dag. De som i snitt lägger 2 timmar mer än pappor på obetalt arbete i hemmet varje dag. De som ställer upp och sliter ut sig. De som får världen att gå runt. Vad vore världen utan mammor? Tänk om världen styrdes av mammor. Tror ni det skulle finnas krig då? Det tror inte jag. Jag tror inte att någon mamma vill se sina barn slåss eller riskera sina liv. Eller döda någon annan.
 
 
 
Bild från unicef.se.
 
 
 
Om världen styrdes av mammor, tror ni att kvinnor skulle tjäna mindre än män? Att 70 % av alla fattiga i världen skulle vara kvinnor? Att kvinnor bara skulle äga 1 % av världens tillgångar? Det tror inte jag. Jag tror att alla mammor vill att deras döttrar ska ha samma rättigheter, skyldigheter och friheter som deras söner.
 
 
 
Här (klick) kan ni köpa ett morsdagpaket fårn UNICEF som går till en behövande mamma som inte har rent vatten eller nog med mat till sina barn. Det innehåller vaccin, myggnät, nötkräm, vätskeersättning och vattenreningstabletter. Mammor är de fattigaste i världen.
 
 
 
Bildkälla (klick)
 
 
 
Om världen styrdes av mammor, tror ni vi skulle utnyttja andra djur, andra mammor, så som vi gör i dag? Det tror inte jag. Ungefär 80 % av alla veganer i världen är kvinnor. Hur kan en som mamma betala för att en annan mamma ska bli våldtagen och sedan fråntagen sitt barn, bara för att få dricka hennes bröstmjölk eller använda den till att göra ost, fil, creme fraiche med mera? De, om någon, kan verkligen sätta sig in i hur det känns att bära ett barn under sitt hjärta och hur stor kärleken är till det barnet. De, om någon, vet hur det känns att slita ut sig. Skillnaden är att människomammor sliter ut sig för sina barn, medan djurmammor sliter ut sig för människan.
 
 
 
Här (klick) kan ni läsa om hur livet för en mjölkko ser ut i Sverige. Försök i dag, på mors dag, att sätta er in i andra mammors liv.
 
 
 
Bild från Djurrättsalliansen. 
 
 
 
Grattis till alla mammor i världen! Alla mammor. I dag tänker jag på er och hoppas att ni har det bra och att eran livssituation ska bättras om så inte är fallet. Eran tid kommer komma. En feministisk och vegansk värld ligger bara runt hörnet, så håll ut! <3
 
 
 
 

Det vackraste fotot

 
 
 
 
 
Det här är ett foto av min mormor på hennes konfirmationsdag. Det är ett av de vackraste foton jag har sett och jag och min kamera kan inte göra det rättvisa. Det ska ses med blotta ögat. Jag har fascinerats av det här fotot sen jag var liten. När jag flyttade hemifrån scannade jag orginalfotot, förstorade det och skrev ut det på pappas skrivare. Jag hittade vackra ramar med gammaldags utseende och satte in fotot i ett av dem. Sen dess har det hängt med mig och det är ett av de vackraste tingen jag äger. Vackrare än de flesta prydnadssaker.
 
 
 
Min mormor dog när jag var fem år och jag har inte så många minnen av henne. I dag är det mormors födelsedag och om jag har räknat rätt så skulle hon ha fyllt 97 år. Jag ser så himla mycket av mamma när jag tittar på min mormor i det här fotot och mamma har sagt att hon ser mig i det. Det är så fint. Att vi båda två finns i mormor och att hon finns i oss. Hon finns kvar.
 
 
 
Sen vi flyttade hit för nästan fyra år sedan har jag inte kunnat bestämma mig för var fotot ska stå. Just nu står det på en vit hylla vi har ovanför tv:n bakom två små prydnadskorgar i porslin från mormors barndomshem Pirum. Det passar väldigt bra där tycker jag och jag kan se det varje kväll. Det vackraste fotot jag har sett.
 
 
 
 
 
 

Odling

 
 
 
 
 
 
I år har vi en röd körsbärstomatplanta, en gul körsbärstomatplanta och en röd paprika planta. Inne har vi också två plantor med gula chilis och två med röda chilis. Och så har vi små svarta körsbärsplantor och sockerärtor på g!
 
 
 
 
 
 
 
 
Och det här, mina vänner, är en liten vinbärsbuske. Vi är osäkra på om den kommer ge svarta eller röda vinbär. Vi fick fyra skott av mammas vinbärsbuskar förra året. Två röda och två svarta. Bara en överlevde vintern och vi vet som sagt inte vilken det är. Nu står busken i en stor kruka så den kan växa till sig i sommar och förhoppningsvis klara sig över vintern.
 
 
 
 
 
 
 
 
Minns ni att jag planterade en avokadokärna förra året? Så här stor och fin är plantan nu. Den ska också få en större kruka och förhoppningsvis växa sig riktigt stor och stabil! Vi skaffade en UV-lampa i höstas och det har verkligen räddat avokadon och citronplantorna.
 
 
 

Trött på att försvara mig

 
 
Jag är trött. Jag är trött fysiskt och psykist. Jag är utmattad som det heter på läkarspråk. Jag har utnyttjat alla mina resurser och nu finns det inte mycket kvar. Vissa dagra klarar jag mer och andra dagar är det tomt i bränsletanken. Eller extradunken är snarar rätt ord. Min tank är tom sen flera år tillbaka och jag har överlevt på extradunken. Men nu är den också tom för det mesta. Livet har blivit ett konstant mätande och beräknande av energi. Så som en räknar med pengar. Jag måste veta vad jag ska göra minst en vecka framåt och fördela min energi så att jag klara av allt. Är det någonting större, som att åka någonstans och kanske sova kvar där, måste jag spara energi i minst en månad. Men, precis som med pengar, går det inte att bara spara. Livet kostar någon form av energi varje dag. Vissa dagar känner jag mig pigg när jag vaknar och vet jag då att jag inte har någonting inplanerat på ett par veckor vågar jag mig på att vara spontan och göra något för min skull. Något kul. Något som jag aldrig skulle drömma om att lägga energi på annars. Andra dagar är jag helt slut och orkar bara ligga i sängen och gå på toa.
 
 
 
Rådet är oftast att börja träna. Att röra på sig. Men det fungerar inte så. En utmattad kropp är inte trött för att den är lat eller otränad. Den är trött för att den har rört sig för mycket. Jag önskar att jag orkade yoga varje dag och gå promenader. Jag har inte joggat eller gått till gymmet på fem år. Jag vill inte ligga i soffan och kolla på tv-serier hela dagarna, men det enda som hjälper mot fysisk utmattning är vila. Så jag har inget val. Jag har slitit ut min kropp på tunga, fysiska arbeten som jag aldrig har haft tid att återhämta mig från. Jag har slitit ut mig psykiskt därför att jag varken har lyssnat på mitt inre eller haft möjlighet att följa mitt hjärta. Så är det och det är inget att göra åt. Men jag är trött på att försvara mig.
 
 
 
Jag är trött på att folk lägger sig i saker de inte har någonting med att göra. Jag är trött på att höra att jag offrar mig för andra, när de personerna inte tänker på att jag har offrat mig för dem också och att de inte skulle ses som självständiga om de inte hade människor runt omkring sig som hjälper dem med det mesta. Jag är trött på att höra att jag är för snäll och att jag måste ta mer plats. En kan inte vara för snäll, en kan bara vara för dum. Tänk om alla som säger till oss tysta och försiktiga personer att vi ska ta mer plats, om de istället kunde säga till andra att ta mindre plats. Eller förklara för personer som utnyttjar andra att de är för dumma. Jag är trött på att de som har städhjälp säger till mig att jag borde skaffa mig ett jobb. Undrar om de säger samma sak till personen som kommer och städar åt dem? Att hen borde skaffa sig ett jobb. Nej. Den personen ger de pengar. När de går ut och äter, säger de då till kocken att hen borde skaffa sig ett jobb? Nej. De ger kocken pengar. Om de skickar bort sin tvätt till en tvättfirma, vägrar de då att betala för att tvätta är ju inget riktigt jobb? Nej. De betalar. Varför förtjänar inte då jag samma respekt som de personerna. Varför räknas inte det jag gör som ett jobb? Varför tas mitt arbete förgivet av de flesta? Varför är det så få som ser att om mina sambos skulle be någon annan att städa och tvätta och handla och laga mat åt dem, så skulle de vara tvungna att ge den personen pengar? Det tar tid och energi att göra allt det där. Precis som ett "riktigt" jobb.
 
 
 
En person som är i samma sits som mig sa en gång till mig; "Mitt liv har gått ut på att hjälpa andra." Hon är pensionär nu och har hjälpt människor och tagit hand om sig själv i hela sitt liv. Hon har också fått höra att hon inte gör någonting, eftersom hon inte har haft ett "riktigt" jobb sen hon var ung. Jag har inte heller haft ett "riktigt" jobb på flera år. Men jag har haft betalda jobb. Och pluggat. Och hjälpt männiksor med diverse saker. Oftast alla tre samtidigt. Och jag orkar inte det mer. Jag önskar jag kunde be någon komma hem till mig och skrubba min toalett eller laga mat eller tvätta så att jag kan koncentrera mig på en utbildning eller ett jobb eller skaffa familj. Jag önskar att jag hade någon som kom hit och tog hand om mig när jag är sjuk. Men jag har ingen sådan person. Jag är den personen som folk ber om de sakerna. Och jag är så himla glad att människor ser mig som en hjälpande hand och jag kräver aldrig pengar. Det är inte därför jag hjälper till. Min filosofi är att ber någon om hjälp så hjälper jag till. Om jag orkar. Vilket jag inte har gjort på länge, men jag har gjort så mycket jag kan. Jag tror ju att världen skulle vara vackrare om vi alla tänkte lite mer så. Att vi alla behöver varandra och medmänsklighet.
 
 
 
Jag kräver som sagt ingenting av de jag hjälper med diverse saker, men jag är trött på att höra att jag inte gör någonting och jag gillar inte när min och andra personers snällhet utnyttjas. Mitt liv, hittills, har gått ut på att hjälpa andra människor förverkliga sina drömmar eller få ihop sina livspussel. Jag har försökt kombinera det med att följa mina drömmar och göra det jag vill, men det är för utmattande. Jag tar hand om mig själv, oavsett vad folk tycker. Jag tvättar min egen tvätt och jag städar bort min egen skit. Jag lagar min egen mat och jag tar hand om mig själv när jag är sjuk. Det ända jag inte tar hand om är en försörjning. Men jag tar också hand om Mats och Maries tvätt och mat och det är jag som städar, så jag snyltar inte på Mats (som jag får höra ofta, inte från Mats men andra utomstående). Och det tåls att tänka på, alla de som "tar hand om sig själva" enligt samhällets mening, de som har jobb. Städar de själva? Lagar de mat eller köper de hem halvfabrikat och matkassar eller går på resturanger? Lämnar de sina barn på dagis? Är de verkligen så självständiga då?
 
 
 
Jag tycker självklart inte det är fel att be om hjälp eller att göra kompromisser när det kommer till saker som städning och mat m.m. Alla kämpar vi med olika saker och behöver genvägar och hjälp då och då. Men det är just de där kommentarerna som sticker i mig och jag önskar att de personerna kunde leva en dag i min utmattade kropp och känna hur tungt allt är. Jag önskar de kunde få känna på min hjärtklappning och hur det är att svettas okontrollerat och få mjölksyra bara av att sitta still på grund av att hjärtat skenar iväg. Jag önskar de kunde känna på allt jag gör när jag "gör ingenting". Det där som folk tar förgivet. Och jag gillar inte, och kommer aldrig gilla, att bli utnyttjad.
Jag skriver det igen, för att förtydliga; En kan inte vara för snäll, en kan bara vara för dum. Det är inte fel eller naivt att hjälpa andra människor. Det är fel att utnyttja snälla personer. Världen ser inte ut som den gör för att människor är för snälla. Det krigas och mördas och våldtas för att människor är för dumma.
 
 
 
Vill också vara tydlig med att det här inte är någon kritik mot Mats eller Marie. Jag vet att de uppskattar det jag gör och de hjälper till så fort jag frågar. Det är utomståendes kommentarer och åsikter om våra liv som jag blir irriterad på. 
 
 

Öde ö

 
 
Såg en jätteintressant serie under helgen. The Island heter den och finns att se på svtplay.se ända fram till september. 14 kvinnor släpps av på en obebodd ö i Stilla havet och 14 män släpps av på en annan och där ska de överleva helt själva. De är alla moderna människor utan någon överlevnadsutbildning, förutom en tvådagars snabbkurs innan de åkte iväg, och de filmar allting själva. Efter sex veckor kommer en båt och hämtar dem. De är helt lämnade åt sitt öde med inga moderniteter alls, förutom en nödradio och ett par metalldunkar. De har också fått med sig en borr och båge att göra upp eld med och några fiskekrokar.
 
 
Det här var den bästa serien jag har sett på länge. Jag är så otroligt impad över deras kämparglöd och hur de överlevde. Hur de spenderade timme efter timme åt att göra upp eld. Hur de gick flera kilometer per dag för att hämta vatten. Hur de nästan dog av svält och törst, men till slut lyckades bemästra öarna.
 
 
Att äta kött och jaga har människan gjort av nödvändighet. När vi lämnade vårat naturliga klimat och rörde oss norrut fanns det inte nog med frukt att överleva på. Precis som på de obebodda öarna i Stilla havet. Så vi tog genvägen via djuren. Vi började äta djur för att få i oss näring och upptäckten av elden gjorde det möjligt. Hade vi inte haft eld hade vi inte kunnat äta kött och inte heller röra oss fritt över jorden. Det märks tydligt i den här serien. Hur allting kretsar kring eld. De skyddar den mot regnstormar och har eldvakter under natten. För utan elden kan de inte rena vattnet eller äta de djur de lyckas döda.
 
 
"Men om du var strandsatt på en öde ö, skulle du äta kött då?" är en vanlig fråga till veganer. Ja, det skulle jag. Jag skulle kämpa för att överleva. Men jag är inte strandsatt på en öde ö. Jag behöver inte tänka på min överlevnad. Jag går i affären och väljer vad jag köper. Och det gör du också. Läser du min blogg är du inte på en öde ö och du kämpar inte för ditt liv. Du väljer att äta kött och du kan också välja att inte göra det.
 
 
Att äta kött är en förlegad överlevnadsstrategi som vi inte behöver längre.
 
 
 

Tattoo

 
 
 
 
 
 
Här kommer ett supermegalångt inlägg om tatueringar, för er som är intresserade. Vem kunde ana att jag hade så mycket att skriva om det? Jag har ju för tusan bara en liten fjäril på vänsterfoten. Men nu när jag går mycket barfota igen, efter vintern, har jag "upptäckt" den igen. Och tankarna på och möjligheten till en ny tatuering har vaknat i mig.
 
 
 
Den här tatueringen gjorde jag i augusti 2010. Den blir alltså 6 år i sommar. Jag gjorde den eftersom jag alltid har velat tatuera mig, alltså sen jag var riktigt liten. Kan inte komma ihåg en tid då jag inte har velat ha tatueringar. Kanske beror det på att jag är "konstnärlig". Jag vet inte. Men jag har i alla fall alltid tyckt att kroppsutsmyckning är vackert. När jag var i de tidiga tonåren ville jag ha massa piercingar. I näsan, naveln och i öronen. Men det blev bara tre stycken, alla i öronen. När jag blev myndig visste jag att nästa kroppsutsmyckning skulle bli en tatuering. Jag ville göra en liten en, någonstans där den inte syns om en inte vet var en ska titta. Inte för att jag var rädd att jag skulle ångra mig eller tycka den var ful när jag blev äldre (Så konstigt att det är ett argument mot tatueringar förresten. "Du kommer ångra dig när du blir äldre". Öööh, varför skulle jag? Jag ångrar inte att jag har haft tandställning, det har också ändrat mitt utseende för alltid.). Min farfars tatueringar såg coola ut ända till slutet, även fast de inte var supertydliga längre, så jag vet att jag inte kommer ångra mig. Jag ville göra en liten tatuering därför att jag var rädd att jag inte skulle klara av smärtan. Och jag ville inte gå därifrån med en knappt påbörjad tatuering som jag inte kan gömma. Ni vet som Phoebe i Vänner. Hon skulle göra en blomma men gick därifrån med en liten prick. "Jorden från ett väldigt, väldigt långt avstånd", kallade hon sin tatuering, haha!
 
 
 
Kanske låter som en fånig anledning, men så tänkte jag. Jag ville känna på hur ont det gjorde innan jag gav mig på ett stort projekt. Och jag måste säga att det inte alls gjorde så ont som jag trodde. Men jag hade intalat mig själv att det skulle vara den värsta smärtan jag någonsin hade känt och gjorde mig redo för en sådan prövning. Det är så jag brukar göra. Jag fantiserar ihop skräckscenarion som jag egentligen vet att de inte kan hända, för att bli positivt överraskad. Inbillar jag mig det värsta vet jag att jag kan hantera smärtan som kommer. Hellre det än att tro att det inte kommer göra ont alls och sen ligga och skrika i plågor. Så fungerar jag, men det är så klart olika från person till person vad som fungerar bäst. Sen så är jag sådan att jag klarar av nästan hur mycket smärta som helst om jag vet att den är ofarlig, men om jag har ont och inte vet vad det är som gör ont blir jag oftast livrädd och "fjantig". I alla fall... Tatueraren sa att jag hade valt ett av de värsta ställena, när det kommer till smärta, att tatuera mig på när jag la mig ner på britsen. Tydligen gör det ondast på fötterna, händerna och revbenen. Ingen fara tänkte jag. Jag har redan inbillat mig att det kommer kännas som att du skär av mig foten, så kör på du! Jag ska inte ljuga och säga att det inte gjorde ont, för det gjorde det. Men det kändes inte som att få foten avhuggen ;-) Har ni blivit stucken av bin eller getingar någon gång? Det kändes som att bli stungen av 20 bin i sekunden ungefär när han gjorde konturerna. Sen när han körde med den blå färgen kändes det mer som att någon grävde ner naglarna i mig och skrapade bort mitt skin. Så nog gjorde det ont alltid, men inget jag inte kunde hantera.
 
 
 
Min lilla fjäril tog 40 minuter att göra och kostade 800 kronor. Innan tatueraren började tatuera såg han inte alls glad ut kan jag säga. Och när jag frågade om det fanns något knep för att ligga helt still, jag tänkte mest på nerver och sånt, att jag kanske skulle rycka till av ren reflex när han började, sa han bara surt att om jag rörde mig var det inte hans fel att tatueringen blev fucked up... Vet inte om han hade haft dåliga erfarenheter av unga tjejer som vill bli tatuerade (det var den känslan jag fick iaf, att han trodde det skulle bli en skrikfest och att jag skulle springa därifrån gråtande) eller om han inte var så sugen på att göra en liten fjäril utan ville göra något stort projekt där han fick vara kreativ. Så kan det självklart också ha varit! Han var i alla fall varken glad eller trevlig, men jag är van vid att män underskattar både min smärttröskel och min mentala styrka, det är nog många kvinnor som kan känna igen sig i det (Hållååå? Hört talas om mensverk?!), så jag bestämde mig ganska snabbt att han inte skulle få förstöra min tatueringsstund. Han sa inte ett ord till mig på hela de 40 minuterna. Jag låg med ansiktet vänt bort från honom, så han kanske trodde jag låg och grät... Men när han sa att det var klart och jag satte mig upp och det första jag sa var: "Det där var ju inte så farligt." blev det andra tongångar från honom. Han verkade imponerad över att jag legat helt still och att jag inte tyckte att det gjorde ont (vilket jag tyckte, men det tänkte jag inte erkänna för honom). Jag såg tydligt att jag fick pluspoäng för att jag hade tagit med mig sandaler utan häl att byta till och när jag gick därifrån fick jag en vänskaplig dunk i ryggen och ett väldigt glatt: "Välkommen tillbaka!"
 
 
 
Jag vet inte om han var så himla trevlig mot mig i slutet för att han insåg att han hade behandlat mig orättvist, eller om jag verkligen var "tuff" som han sa. Förmodligen det första alternativet, för jag tyckte verkligen inte att det var så farligt. Men å andra sidan verkar ju endel tycka det gör väldigt ont att tatuera sig, baserat på tv-program jag sett. Så det är nog himla individuellt hur mycket smärta en känner. Sen så var ju min tatuering pytteliten och tog bara 40 minuter. Det är klart att smärtan blir svårare att tolerera ju längre en håller på och ju mer yta som tatueras. Och sen beror det väl också på hur mycket smärta en har upplevt i sitt liv. De som har fött barn skulle nog säga att tatuera sig känns som myggbett! Så jag var nog inte så tuff som han ville få det till i slutet, han hade bara väldigt, väldigt låga förväntningar av mig.
 
 
 
Läkningen gick bra. Tatueringen blödde lite den första dagen, sen bildades sårskorpor som knappt syntes, för de hade samma färger som tatueringen, hihi. Det tyckte jag var coolt, att jag blödde färg. Kommer inte ihåg hur länge jag skulle låta den vara ifred, men jag har för mig att jag duschade med foten utanför badkaret i två veckor. Men jag kommer inte ihåg, som sagt. Tatueraren rekommenderade en salva från apoteket som jag köpte och var väldigt noga att smörja med. Det var tur jag gjorde den på sommaren, för jag kunde inte ha skor som skavde mot den i början. Tror inte den skulle ha läkt så fint då. I dag känns tatueringen helt slät, förutom en liten millimeter-buckla som blev ett litet ärr. Den syns inte, bara känns. 
 
 
 
Nu är det snart sex år sedan jag tatuerade mig och jag trodde jag skulle ha många fler vid det här laget. Men tatueringar kostar pengar. De kostar väldigt mycket pengar och jag har helt enkelt inte haft råd att skaffa fler. Men jag har massa idéer! I mitt huvud är jag nästan "klar". Men idéerna ändras hela tiden, så jag blir nog inte klar förrän jag faktiskt har dem tatuerade på min kropp. Jag är ganska säker på vad min nästa tatuering ska bli och jag ser faktiskt en möjlighet att få den gjord inom de närmsta två åren. Kanske till och med nästa år. Jag vill ha en text som betyder mycket för mig skriven på insidan av min högra överarm. Anledningen till att jag ser en möjlighet att få den gjord relativt snart är att dels så får jag en liten "lön" av Mats nu, och sen så tror jag att tatueringen jag vill ha inte skulle bli så dyr. Fjärilen kostade 800 och det som kostade mest var den blå färgen. Hade jag gjort den med bara svart färg hade den blivit mycket billigare. Kommer inte ihåg hur mycket billigare, men nog mycket att jag var tvungen att tänka på saken. Och jag tor inte det kommer behövas mer svart färg till texten jag vill ha än vad det gjorde till fjärilen, men det får ju såklart en tatuerare avgöra. Jag har verkligen ingen aning. Sen är det ju en annan sak med priserna, jag har verkligen ingen koll alls på vart de ligger nu för tiden. Antar att det har ändrats på sex år och förmodligen är dyrare nu.
 
 
 
Sen har jag ett annat dilemma. Jag vill gärna ha ekologisk och vegansk färg och jag vet inte hur lätt det är att få tag på tatuerare som arbetar med sådana. Men det kanske det är? Som ni märker är jag inte alls insatt, men det ska jag bli tills det är dags för mig att tatuera mig igen. Pigmentet i färger utvinns antingen från växter eller metall, och jag vill ha växtpigment. Men när det kommer till svart färg, som används i nästan all tatuering, kan tydligen pigmenten komma från brända ben från köttindustrin. Vet inte om det stämmer men det är jag ju inte så sugen på att ha i min kropp om en säger... :-S Sen finns det tydligen massa annat att tänka på om en vill ha en vegansk tatuering så jag känner mig inte nog insatt än för att ens överväga en ny tatuering. Men, jag har inte pengarna till en heller, så den biten löser sig själv. Har lite annat jag ska spara ihop till innan det blir dags för en tatuering. Måste bland annat operera bort två visdomständer och det är inte billigt! Men det är ingen fara på taket och jag menar inte att "klaga", bara skriva av mig lite tankar och funderingar. Tiden för en ny tatuering kommer komma och jag kommer säkert hinna ändra mig hundra gånger fram tills dess!
 
 
 
Och jag tror nog att när jag väl börjar undersöka saken så finns det många fantastiska tatuerare som jobbar miljövänligt och veganskt! Och finns det inte det får jag väl ta ställning till det då. Det skulle inte göra mig mindre vegan för det. Att vara vegan innebär ju att en väljer det som inte skadar eller dödar någon annan om det finns alternativ, och finns det inga alternativ så gör det inte. Men utvecklingen går framåt för varje dag, så jag är inte så orolig. Ser hur som helst jättemycket fram emot att få mer vacker konst på min kropp.
 
 
 
 
 
 
Här är fjärilen sproilans ny och nästan färdigläkt. Den har fortfarande lite sårskorpor kvar när den här bilden togs, så jag skulle tippa på att den inte är mer än 2 veckor gammal.
 
 
 

Så kan det gå!

 
 
(Bildkälla)
 
 
 
 
Det blev inte Australien. Eller Ryssland. Eller Frankrike. Det blev, ganska otippat, Ukraina! Det är ju det som är så himla underbart med Eurovision, att hela Europas musiksmak representeras och att det på så vis nästan är omöjligt att gissa vem som vinner. Den enda gången jag har varit helt hundra på vinnaren var 2012 när Loreen vann. Den låten kände jag direkt att den skulle gå hem överallt. 
 
 
 
Jag tippade att topp fem skulle vara Australien, Frankrike, Ryssland, Belgien och Ukraina och så såg det ut ungefär efter att alla jurys hade röstat. Jag brukar tycka ganska likt dem, men sen när folket ska säga sitt är det näst intill omöjligt att gissa hur det kommer bli. Jag menar, Polen kom från botten upp till 8:e plats tack vare tittarna. Otroligt och kul! 
 
 
 
Ukraina var inte min absoluta favorit, men det var en av de jag tyckte var bäst. Låten och framträdandet är väldigt fint och budskapet rörande. Och vad symboliskt att det stod mellan Ukraina och Ryssland i slutet. Och att Ukraina vann denna gången. Fast egentligen ska inte Eurovision Song Contest handlar om politik.
 
 
 
Bra jobbat Jamala!
 
 

Eurovision 2016

 
 
Oj, oj! Här är jag så taggad och redo att jag helt glömde bort att jag hade tänkt tippa vinnaren av årets Eurovision Song Contest.
 
 
 
Innan jag hade sett några scenframträdanden tippade jag att det skulle stå mellan Australien, Frankrike och Ryssland, och jag håller fast vid det. Tror nog Australien tar hem det, men det är ju så himla svårt att veta. Det här är verkligen helt vilda gissningar. Det är ju också lite orättvist eftersom vi inte har fått se Frankrikes scenuppträdande än. Frankrike är ju en av "The Big Five", de länder som betalar mest till ESC och därför alltid är lovade en finalplats. Men jag tror att det kommer stå mellan Australien och Frankrike och Ryssland kommer vara med och fajtas också. Fyra och femma skulle jag gissa på Belgien och Ukraina.
 
 
 
Nu ska jag göra mig dipp och skära gurkstavar, för nu börjar det!!!!!
 
 
 
Kuriosa: Förra gången ESC var i Svergie var jag på Sicilien i ett hotellrum med en Eurovision-hatare. Jag letade desperat bland italienska kanaler och hittade tillslut. Italien ligger en timme efter oss så jag var uppe till ett och kollade på en mimande Petra Mede (stängde av ljudet så jag inte skulle störa min rumskamrat) på världens minsta skärm.
 
 

Kvällens kränkta män

 
 
På tal om rövhattar... Här (klick) kan ni läsa i ett kommentarsfält på facebook om ni känner för en kväll med kränkta män. Själv är jag väldigt trött på dem och orkar inte läsa igenom allt. Men jag vet ändå hur det ser ut. Har läst hundratals liknande kommentarsfält och de ser likadana ut. Kvinnor gynnas av något och män går i taket. I det här fallet handlar det om en resturang där män betalar 10 kronor mer än kvinnor för maten. Diskrimineeeering mot män tydligen.
 
 
 
Dessa kränkta män verkar ha glömt eller förträngt att kvinnor redan betalar mer för sina vardagliga liv än vad männen gör. Och, just det! Sen är det ju den där lilla detaljen att vi tjänar mindre...
 
 
 
Men visst! Jag byter gärna. Vi kvinnor kan få mer betalt än männen för samma arbete och högre pension. Sen kan männen få lägga ut pengar på mensskydd, smärtlindrande, preventivmedel, graviditetstest, gynekologbesök, mammografi m.m.. och äta 10 kronor billigare på en resturang i hela Sverige. Den dealen går jag mer än gärna med på!
 
 
 
Spyr på att jämställdhet mellan män och kvinnor bara är viktigt när det är männen som missgynnas. Vilket sällan händer i ett patriarkat.
 
 
Usch!
 
 

Favoritlunch

 
 
 
 
Vad gör en när en nästan börjar gråta av hemska kommentarer till ett förslag om att likbränning inte borde vara tillåtet på offentliga platser? Jo, en lämnar rövhattarna och deras 1800-talsåsikter åt sig själva och fokuserar på de förändringar en själv har gjort för att förändra världen till det bättre. Och äter glass. Tofu Line har en supergod vaniljglass. Oatly har också många goda alternativ. Medan övervägande delen av befolkningen tuggar på muskelbitar och suger bröstmjölk till frukost, lunch och middag tänker jag fokusera på det jag själv äter: Grönt, sött och levande. Min kropp kommer aldrig mer vara en kyrkogård.
 
 
Jag gillar att äta frukt till både frukost och lunch och favoriten vid lunchtid är smoothie. Helst en grön smoothie gjord på 6-10 bananer, beroende på hur hungrig jag är, vatten och massa grönt. Till exempel spenat eller romansallad. I går gjorde jag en liten minie-smoothie (bilden) på 6 bananer och vetegräspulver. Den blev grön och vacker även utan färska blad och smälte in i våran djungel av plantor.
 
 
Nu när det börjar bli varmare lockar vattniga frukter mycket. En annan smoothie-favorit är mango och amerikanska blåbär. Blir supergott! Båda finns att köpa frysta i vissa affärer.
 
 
 
 
 
 
När jag inte har någon färsk frukt hemma vill jag att lunchen ska gå snabbt att göra. Ris är perfekt - och gott! I dag gjorde jag en risskål till lunch med hälften råris och hälften basmatiris. Under dagen gillar jag inte att ha så mycket smak, så jag blandade riset med lite röd currypasta och sojasås. Men det går såklart att krydda hur mycket en vill med vilka kryddor som helst. Vitlök är alltid gott. Skar upp lite avokado och kokade haricoverts. Hade gröna oliver i kylskåpet som jag kände mig sugen på också. Gott med salt i värmen!
 
 
Ja, uppenbarligen behöver en inte äta lik och nu när jag inte har ätit kött på över ett år förstår jag inte hur jag kunde tycka det var gott. Klarar inte längre av att det steks kött i lägenheten och nu i grilltider får jag väl stå ut med stanken av likbränning runt omkring mig. Något jag får leva med helt enkelt tills det blir olagligt att döda alla individer.
 
 

Rovdjur?

 
 
 
 
 
 
Okej, för det första är det ju himla naivt att tro att odlingen i världen skulle öka om alla människor blev veganer. Den skulle minska betydligt. Vi slösar så otroligt mycket mat i och med att vi går genom djuren för att få näring. Ungefär 10 % av det ett djur äter blir till massa. Så säg att en ko äter 10 kilo soja. Det genererar i 1 kilo kött som mättar ett par människor. Om vi istället skulle äta sojan direkt, utan att gå via kon, skulle vi kunna mätta en 15 personer. Om inte mer. För att mätta en köttätare krävs det 18 gånger så mycket mark jämfört med hur mycket mark som krävs för att mätta en vegan. Det finns 7 miljarder människor på jorden och cirka 50 miljarder boskapsdjur. Vi odlar i dag för att mätta 57 miljarder individer. Om vi alla blev veganer skulle vi alltså bara odla för att mätta 7 miljarder = odlingen skulle minska drastiskt.
 
 
 
 
 
 
För det andra är det nästan ännu mer naivt att tro att mäniskan är ett rovdjur. Hela vår fysiologi skriker växtätare. Mer specifikt fruktätare. Vilket ju inte är så konstigt eftersom vi är människoapor. Och ja, vissa apor och människoapor äter kött, men deras kost består till 99 % av frukt och växter. De, liksom vi, tål inte rått kött i för stora mängder eftersom vi inte är köttätare. Och de, liksom vi, väljer att äta kött. Det är inget som behövs i deras eller våran kost. Ju mer intelligent ett djur är desto grymmare oftast, tyvärr. Grymmast av alla är människan. Och, sist men inte minst, apor liksom vi använder verktyg för att kunna döda. Vi kan inte jaga med våra händer. De är gjorda för att greppa grenar och skala frukt.
 
 
 
 
 
 
Sen så är det ju det där med sättet vi äter kött på. Även om vi skulle vara rovdjur så beter vi oss inte så. Majoriteten av allt kött människan äter kommer från utrotningsläger där vi stänger in och dödar djur som vi har skapat. Vet inget annat rovdjur som gör så. Jag tänker inte ens gå in på det konstiga i att vi också dricker ett annat djurs bröstmjölk. Det gör inget annat rovdjur. Inget annat djur över huvud taget för den delen. 
 
 
 
 
 
 
 
Inte för att jag tycker jakt är något bättre. Det är så himla konstigt hur vi människor tror att vi behövs för att hålla ordning i naturen. Naturen klarar sig alldeles utmärkt själv. Människan förstör bara. Vi behöver inte jaga. Speciellt inte nu när vargen är tillbaka. Och vi behöver definitivt inte jaga varg. De är skogens rovdjur och de enda som borde ägna sig åt älgjakt. Vi utrotade vargen på 1940-talet, därför att den konkurerade med oss om älgen. Nu är den tillbaka och självklart protesterar jägare när de inte längre får fylla sina frysar med älgkött eller posera på bild, tuffa och manliga, bredvid en tolvtaggare.
 
 
Visst behövs det rovdjur i naturen, men människan är inte en av dem.
 
 

Nu börjar det!

 
 
Jag antar att ni alla sitter bänkade framför tv:n och väntar på att första semifinalen av Eurovision Song Contest ska börja, så jag ska fatta mig kort ;)
 
 
Haha, pratade nyss med en kompis och när jag sa att jag var tvungen att lägga på för att jag skulle se på ESC sa hon: "Åh, fy fa-an!". Haha! Jag tror att jag är ganska ensam om min schlager-entusiasm (i alla fall i min umgängeskrets), men vad tusan gör det?
 
 
Jag har sett och hört alla bidrag sen innan och därför tänkte jag att jag skulle tippa vem som vinner. Men jag återkommer efter torsdagens andra semifinal då jag har sett alla scenuppträdanden. Mycket hänger på framträdandet!
 
 
I nulägget tror jag topp tre kommer vara Australien, Frankrike och Ryssland.
 
 
Vi hörs!

Dagens outfit

 
 
 
 
 
 
 
Vilket underbart väder! Och vilken underbar dag. Mats skulle klippa sig klockan 12 och jag följde med. Sen passade vi på att handla när vi var på stan. En vän som jag inte ser så ofta ringde och frågade om jag ville med på promenad - självklart ville jag det! Vi gick ut på holmen och satt där i solen en lång stund och pratade. Sen gick vi till hamnen och vidare in i stadsträdgården där vi satte oss på en bänk i skuggan och pratade ännu mer. Tänk vad härligt att solen är så varm att skuggan lockar. Ett sommartecken.
 
 
Ett annat tecken på sommaren är mitt linne. Linne! Hur somrigt är inte det? Såg en person med klänning på stan också. Ååh! Det här är ett favoritlinne som jag köpte för några år sedan på Bikbok. Jeansen har jag fått av en kompis. De är även de från Bikbok och märket Never Denim.
 
 
 
 
 
 
 

There's no wifi out here, but I promise you the connection is better

 
 
 

Mor och barn

 
 
Tänk dig att du har växt upp utan föräldrar. Att du blev separerad från din mamma när du bara var några timmar gammal. Du var rädd och ensam och du kunde höra din mammas rop efter dig när du släpades bort. Hela ditt liv har du spenderat på ett betonggolv. Du matas med bönor som du egentligen inte tål och din lever tar stryk på grund av det. Du måste ta sprutor, för du har brist på massa näringsämnen eftersom du inte får äta det du är gjord att äta. Ett par månader om året får du komma ut. Du hoppar och skuttar av glädje varje år, för du har längtat efter att kunna röra på dig, springa. Du har längtat efter det underbara gräset som förutom att vara mycket skonsammare mot dina fötter än det hårda betonggolvet också är det du är menad att äta. Det som gör att det vattnas i din mun. Du är så glad, det är din bästa stund på året. Men till hösten spärras du in igen.
 
 
 
När du blir könsmogen stoppar någon upp någonting i dig, mot din vilja. Du vet inte vad det är, men du gillar det inte. Efter ett tag förstår du att du är gravid. Du bär på ett barn. Du vet inte hur det gick till, för du fick inte uppleva kärlek och attraktion, men du älskar barnet ändå. Du bär det i nio månader och längtar tills du ska få träffa det. Efter förlossningen är du så lycklig och du håller dig nära ditt barn hela tiden. Pussar det och ser till att det mår bra. Men lyckan är kortvarig. Bara några timmar efter att det föddes, tas barnet ifrån dig. Du är förtvivlad och gråter och skriker efter ditt barn, dag och natt, tills du tappar rösten. Dina bröst värker av mjölken som ditt barn skulle ha, men varje morgon och kväll sätts du fast i en apparat och värken släpper. Du helammar apparaten i ungefär tio månader, sen börjar din mjölk att sina. Då kommer de igen och kör upp någonting i dig. Den här gången vet du vad som kommer hända och du kämpar emot allt du kan. Förgäves. När det åter igen är dags att föda ett barn, ett barn du älskar så mycket redan, försöker du hålla emot och rymma. Du springer med barnet halvvägs ute ur dig, men måste tillslut ge upp. Den här gången får du behålla ditt barn i två hela dagar. Du börjar hoppas och tänker att kanske får du ha kvar ditt barn. Men det tas ifrån dig. Du ser när det läggs i en lastbil tillsammans med flera andra barn, och du och de andra mammorna springer gråtande efter. Men ni ger upp till slut. Era bröst värker och ni vet var ni kan få lindring. Men även fast apparaten lindrar, gör det ont att sättas fast i den. Dina bröst är så svullna och infekterade efter allt detta ammande. Men du måste. Du måste få ut mjölken på något sätt, nu när ditt barn inte ska dricka den.
 
 
 
Så här fortsätter det. Graviditet efter graviditet. Hjärtesorg efter hjärtesorg. Du ammar en maskin varje morgon och kväll. Din mjölk försvinner och du vet inte var den går. Du kan inte förstå varför dina barn inte kunde ha fått den. Folk tycker du är så lugn och snäll, men egentligen är du deprimerad. Och trött. Din kropp är så obeskrivligt trött efter åratal av graviditeter och heltidsammande i ett. Ditt hjärta är brustet efter åtaliga seperationer från dina barn. Och tillslut ger du upp. Du orkar inte vara gravid längre. Du orkar inte amma mer. Det märker de du bor hos och de skickar iväg dig. Du står i flera timmar i en lastbil och trängs med andra utslitna mammor. Utan vatten. När du äntligen får komma ut ställs du och de andra mammorna i en lång kö. Den rör sig sakta framåt. Du ser en dörr där mammorna går igenom. Men dörren går inte ända ner till golvet så du kan se fötterna på hon som gick igenom den senast. Nu står du alldeles framför dörren. Du ser fötterna på mamman som gick före dig innanför dörren. Du hör ett skott och sedan ser du mamman framför dig fall ner till golvet. Du får panik och försöker med dina sista krafter att vända dig om och springa iväg. Men det är för trångt. Du kommer ingenstans. Du tvingas framåt och in genom dörren. Du förstår att det här är din sista stund och väntar på skottet. Det kommer och något slår till dig i huvudet. Det blir svart, men du är inte död. Du hängs upp och ner och någon skär ett snitt i din hals. Din kropp sprattlar i dödskramper och det forsar blod ur dig. Så obeskrivligt mycket blod. Nu är du död. Och du dog alldeles för ung. Du fick bara leva 1/5 av ditt liv och du led hela tiden.
 
 
 
Så här ser livet ut för kor i Sverige. De insemineras gång på gång och föder kalv efter kalv som tas ifrån dem, bara för att vi människor vill dricka deras mjölk. Deras kroppar ger upp när de är 4 - 5 år gamla och de skickas på slakt. De blir till köttbullar och köttfärslimpor och äts tillsammans med mjölken de slet ut sig för. En ko som får leva fritt kan bli 25 år. De matas med importerade sojabönor som förstör deras lever och måste ta tillskott, bland annat b-12, på grund av deras felaktiga kost. Nu pågår kosläpp för fullt över hela Sverige. Människor samlas och tycker det är trevligt med de glada korna. De får vittna den enda dagen på året som kor känner glädje. Resten av deras liv är ett helvete i ett sjukt koncentrationsläger.
 
 
 
Människan behöver ingen annan mjölk än bröstmjölken från våra mammor. På samma sätt som kon inte behöver någon som mjölkar henne annat än hennes kalv. En kvigas kropp börjar inte tillverka mjölk förrän hon blir gravid och den slutar tillverka mjölk när kalven sakta avvänjs. Precis som hos människor. Kon bär sitt barn i nio månader, precis som människan, och utvecklar starka moderskänslor. De försöker rymma när det är dags för kalvning och de råmar efter sina kalvar tills de tappar rösten. Kons mjölk är skapad för att få en 30 kilos kalv upp till 300 kilo på några månader, den har ingen som helst plats eller funktion i människokroppar. Hormonerna i komjölk, skapade för kalven, är farliga för människan och är starkt sammankopplade med prostata-, bröst- och livmodershalscancer. Den är också full med var från kons infekterade juver. Människan behöver inget annat att dricka än vatten, men om en vill ha någon annan dryck finns det huuuur många alternativ som helst som inte involverar kor eller andra djur. Det finns mandelmjölk, havremjölk, sojamjölk och massa, massa andra krämiga drycker att köpa eller tillverka själv.
 
 
 
Låt korna få behålla sina kalvar. Stötta inte mjölkindustrin. En mor är en mor och ett barn är ett barn. Oavsett art.
 
 
 
 
(Bildkälla 1)  (Bildkälla 2)
 

Salladskrydda

 
 
 
 
 
Det senaste året eller så har jag och Mats gjort våran egna salladskrydda, istället för att köpa färdiggjord. Jag vill ju gärna göra så mycket jag kan från grunden och en burk salladskrydda går fort att slänga ihop och räcker länge. Det är så gott att göra en stor sallad, kanske med romansallad, ruccola, groddar, tomat och gurka, och sedan sätta smak på den. Jag tycker i och för sig att sallader och grönsaker är goda som de är, men de är minst lika goda med kryddor på också! För några veckor sedan tog våran burk med hemmagjord salladskrydda slut och det var dags att göra ny. Vi brukar göra salladskrydda med italiensk touch, men det finns så klart många olika recept att välja mellan. Den här gången använde vi oss av det här (klick) receptet. Jag skriver upp det här nedanför också.
 
 
 
Italiensk salladskrydda
 
 
3 msk torkad basilika
3 msk torkad oregano
3 msk torkad persilja
1 msk vitlökspulver
1 msk lökpulver
1 tsk torkad timjan
1 tsk torkad rosmarin
1 1/4 krm chiliflakes
1 krm svartpeppar
 
 
Lägg alla ingredienser i en burk och skaka om. Förvara torrt och mörkt i rumstemperatur.
 
 

Det som komma skall

 
 
 
 
I kalla, blåsiga april kollar jag på bilder från förra senvåren och den tidiga sommaren, för att påminna mig själv om vad som väntar i en inte allt för avlägsen framtid. Alla vackra färger och värmen som kommer tillbaka. De här bilderna är från maj och juni i fjol.
 
 
 
 
 
 
Stadsträdgården kommer blomma, fontänen spruta vatten och glasskiosken sälja glass.
 
 
 
 
 
 
Syrliga granskott.
 
 
 
 
 
 
Gräslöksblommor.
 
 
 
 
 
 
Färskpotatis och dill.
 
 
 
 
 
 
Och det jag nog ser fram emot mest - kunna hänga tvätten på tork utomhus. Jag är trött på tvättstugor och torktumlare. Jag vill leva mitt liv utomhus. Hela livet, med tvätt och allt.
 
 
 

RSS 2.0