Trolltidstankar

 
I morgon är det första december och dags för årets julkalender. Tycker den verkar lovande. Förra året såg jag en gammal julkalender vid sidan om den som sändes på tv. Jag kollade på Trolltider. Ett avsnitt varje dag, precis som den som sänds. Det är inte första gången jag kollade på Trolltider, men jag har aldrig sett den så där ett avsnitt i taget. Det var en mysig tradition jag startade förra året och jag tror att jag ska fortsätta med den. I år finns det inte lika många julkalendrar på oppetarkiv.se. Här (klick) kan ni se vilka som finns att se. (UPPDATERING: Nu finns det helt plötsligt jättemånga xD ) Vet inte vilken jag ska börja kolla på i morgon. Det står mellan Pelle Svanslös och Mysteriet på Greveholm. Jag har inte sett någon av dessa sen de sändes på tv, så det känns lika mysigt och pirrigt att se någon av dem som det gör inför att se den nya kalendern. För jag kommer inte ihåg så mycket av dem.
 
 
Farmor och farfar hade Trolltider på VHS när jag var liten och jag har kollat på avsnitten mycket. Jag minns att jag gillade solbröden de bakar i något av de första avsnitten och för några år sedan hittade jag ett recept på dem. Någon gång ska jag göra det glutenfritt och veganisera det. Och dansa soldansen och läsa solramsan. Kanske svära som Mara om jag bränner brödet i ugnen: Spindelspott och paddsnor!
 
 
Fotspåren som den osynliga vätten gör i introt får mig alltid att tänka på en dag när jag var kanske sju eller åtta år. Jag och min lillebror var ute i trädgården och väntade på mamma som skulle skjutsa oss någonstans. Då såg jag små träsko-fotspår i snön, liknande de i introt till Trolltider. De gick från gungställningen till carporten. En sträcka på kanske två meter. Jag sprang in och ropade på mamma att hon skulle komma och kolla på spåren, men när vi kom ut hade min lillebror lekt bort dem. Sen den dagen var jag övertygad om att det bodde en liten vätte eller tomte i något av förråden i carporten som hjälpte till att ta hand om trädgården och kanske huset också. Det ryser i mig av välbehag fortfarande när jag tänker på det.
 
 
Just i dag skulle jag vilja vara ett litet troll i skogen och äta barrsoppa och kottpudding. Laga mosstuvning i kapsylkastruller och baka bröd av frömjöl och daggdroppar. Samla guldmynt fyllda med choklad lika stora som tallrikar och även fast jag inte gillar lakrits tycker jag Glorias och Daisys lakritsrulle med röd karamell i mitten ser riktig smarrig ut.
 
 
Men det är två speciella saker som gör att jag älskar Trolltider extra mycket. Dels är det Dorabellas fågelhjälpa. Hon har en fågelhjälpa full med mat åt fåglarna, istället för en fågelskrämma som skrämmer bort dem. Så fint! Det är också Glorias svar när vätten frågar om hon inte är rädd för att hälsa på hos människorna. "Jo." svarar hon. "Men jag är inte rädd för att bli rädd.".
 
 
Det är ju faktiskt inte farligt att bli rädd. Jag är rädd ganska konstant och har varit så länge jag kan komma ihåg. För människor i allmänhet och män i synnerhet. Jag läste eller hörde ett annat uttryck nyligen som jag också tycker stämmer in på mig: "Hon är alltid rädd men aldrig feg.". Det här kommer inte från Trolltider och jag minns inte var jag hörde eller läste det, men det har satt sig hos mig. Därför att fastän jag är rädd och har hjärtklappning så gör jag sådant jag tycker är obehagligt och läskigt varje dag. Jag är rädd för stora folkmassor - men jag går ändå in till myllret i stan och handlar. Jag är rädd för tonåringar - men jag har bott med en tonåring i snart tre år. Jag är rädd för att ses som annorlunda och inte passa in - ändå väljer jag att inte följa strömmen utan att följa mitt hjärta. Jag är rädd för konflikter - men jag säger ändå vad jag tycker. Inte så ofta, men det är inte på grund av att jag inte vågar. Utan på grund av att jag inte orkar eller vill göra andra obekväma eller ledsna. Så jag tänker skapa mitt eget citat: "Jag är rädd för det mesta, men jag är inte rädd för att vara rädd. Och jag är aldrig feg." Då skulle jag inte kunna leva det livet jag lever i dag eller ha de åsikter jag har.
 
 
 
 
Tror ni att det bor troll i den här skogen? Det tror jag.
Och jag tror de är lika rädda för människor som jag är.
 
 

Vattumannens tidsålder

 
Hade tänkt skriva ett långt inlägg om den nya tidsåldern, men jag har ingen lust längre. Känner att jag har mycket annat att fixa med som tar tid från bloggen. Så det blir ett kort. Vill ni veta mer om vattummannens tidsålder så är internet full med information. Du hittar mest om du söker på engelska. Vattumannens tidsålder heter the age of aquarius på engelska. Här kommer min filosofiska tolkning:
 
 
En tidsålder är ungefär 2150 år lång. Vi är just nu i slutet av fiskarnas tidsålder och håller på att övergå i vattumannens. Det finns olika teorier om vilket år detta kommer ske. En populär teori är Rudolf Steiners som påstår att detta kommer ske år 3573 och att vi i sådana fall är i början av fiskarnas tidsålder i stället för slutet, medan många tror att övergången redan hände år 1844 och att vi alltså redan har gått över i vattumannens tidsålder. Eftersom vi sakta rör oss mot en ny tidsålder under 2150 år tror inte jag att det är någonting som märks jättetydligt. Vi kommer inte vakna upp en dag och allting är annorlunda. Det är mer som tidsvattnet eller årstiderna som sakta gör entré utan att vi egentligen lägger märke till varje liten förändring.
 
 
Inom många antika kulturer kommer världen gå under runt år 2000. Jag ser det som symboliskt för att världen kommer förändras mer drastiskt under dessa år än den har gjort tidigare och att det är ett tecken på att vi förmodligen är väldigt nära en övergång. Det finns olika åsikter om vad som kommer dominera vattumannens tidsålder. En del tror att det är då människan kommer ta över jorden helt och teknologin verkligen blommar ut - en sci-fi-framtid. Den mest kända teorin är dock den som hippie-rörelsen under 60- och 70-talet blivit symboler för: fred, kärlek och förståelse. Jag hoppas och tror att det är det som den nya tidsålderna kommer bestå av och jag tycker mig se många tecken på det. Feminism, veganism, miljötänk och jämlikhet överlag växer och blir mer och mer normen. Inte bara människors lika värde utan även icke-mänskliga djurs och naturens dito tar mer och mer plats i olika kulturer. Visst ökar främlingsfientlighet också, men kolla in motståndet! Människor över hela världen står upp mot orättvisor och jag tror att det kommer fortsätta och till och med växa.
 
 
Turbulens följer med förändring. Många vill inte förändras. Det är jobbigt, men jag tror att det lättaste sättet att klara av det är att rida på vågen. Försöka anpassa sig så mycket det går. De som krampaktigt håller kvar vid det som var och känns bekvämt kommer självklart känna sig väldigt obekväma med det nya. Det ser vi väldigt tydligt genom att studera vilka det är som röstar högerextremt i världen: vita, heterosexuella män. Vattumannens tidsålder brukar också kallas för kvinnans tidsålder. August Vandekerhove skrev redan år 1890 i en tidningsartikel att när vi går in i den nya tidsåldern kommer kvinnan äntligen vara jämställd mannen. Och med det föjer det mesta, tror jag. Människan har delat upp känslor, handlingar, attribut i maskulint och feminint. I 10 000 år har det maskulina varit normen och det feminina setts som svagt. Och eftersom det genom tiderna (olika mycket) har varit väldigt noga med vilka som ska ha vilka attribut så har det blivit så att de som samhället tycker ska uttrycka sig mest maskulint (männen) är normen. Idealet. Medan de som blivit tilldelade mer feminina uttryck och känslor (kvinnorna) har setts som svagare och inte ens haft rätten att vara med och bestämma. Vi har alla både det som vi kallar maskulinitet och femininitet i oss. Det är samhället som säger åt oss hur mycket vi får visa av de båda. Helt beroende på vad vi har mellan benen. Om kvinnan äntligen ses som helt likvärdig mannen, kommer feminina attribut och känslor, de som endast kvinnor har haft lov att visa, inte ses som svaga och löjliga längre utan vara lika mycket respekterade som de maskulina. Tänk er en värld där snällhet, ömhet och förståelse kanske till och med kommer styra? Den världen kan ju inte vara annat än vacker tror jag. En kosmopolitisk värld.
 
 
Här (klick) kan ni se en kort film på 17 minuter om kosmopolitism. Det handlar inte så mycket om att resa eller uppleva andra kulturer, utan mer om din inställning till det som är annorlunda än det du är van vid. Du kan ha levt på samma plats, ätit samma typ av mat och umgåtts med samma sorts människor hela ditt liv och ändå ha ett öppet sinne. På samma sätt som du kan ha rest världen runt och provat det mesta och ändå tycker att vissa personer och kulturer är bättre eller sämre än andra.
 
 
Jag har accepterat att under min livstid kommer det vara turbulent i världen, men jag hoppas att vi är påväg mot ett kosmopolitiskt samhälle. Att det är den värld vi kommer landa i när vi nu når den sista tidsålder. Det är som människans slutprov. Allt det vi gjort. Allt vi har skapat men också förstört. Har vi lärt oss någonting av det? Eller kommer vi fortsätta vår färd mot undergång? Vem vet? Jag kan bara hoppas på det bästa och arbeta med att göra mig själv så kosmopolitisk och rättvis som möjligt. Och försöka hålla mitt hjärta mjukt i en hård värld. Det är inte lätt. Det är inte lätt... Många av mina val ses som annorlunda och jag blir därför ofta mött med aggressivitet från de som inte vill att någonting ska förändras. De som försöker hålla kvar. Jag har blivit tuffare och hårdare med åren, så som många kvinnor har. Vad ska vi göra när vi blir behandlade som skit? Men jag tror ändå stenhårt på att det är de som är hårda och kalla som ska ändra sig, inte de som är mjuka och snälla. Tror det är så vi når jämställdhet och jämlikhet. Men det är svårt... Så ni som kan - sprid kärlek och positivitet! Jag jobbar på att joina er.
 
 
 
This is the dawning of the age of Aquarius!
 
 
 
 

Det perfekta brottet

 
När jag var liten skrev jag mycket sagor och berättelser. Också när jag blev äldre, men då kallade jag det nog för noveller. Jag hade livlig fantasi när jag var yngre och hade heller inget problem med att uttrycka den fantasin. Det blev oftast teckningar, men även sagor. Jag har inte hittat några sagor från när jag var riktigt liten, är dock säker på att jag har sparat några, men för ett tag sedan hittade jag min novellbok som jag skrev i mellan jag var tretton och sexton ungefär. I den finns allting ifrån en komedi utspelad i en 60-talsidyll till amerikautvandring och soldater i skyttegravskriget. Det mesta är faktiskt väldigt mörkt i den, men tonåren är väl en ganska mörk tid för de flesta? När jag läser dem i dag får jag dock gåshud och tårarna rinner. Kan inte förstå att jag var så djup redan då, och verkligen inte rädd för att visa det. De flesta novellerna är faktiskt skoluppgifter. Uppsats hette det väl i skolan när en skrev berättelser? Och jag minns att min högstadielärare i svenska ofta läste upp mina uppsatser högt inför klassen. Hon tyckte att jag hade någon form av talang för att skriva, antar jag. Och även fast jag helst ville sjunka genom jorden när hon läste upp mina berättelser, hade jag inga större problem med att dela med mig av det jag skrivit. Fast jag ville helst dela med mig till de jag visste inte skulle göra narr av mig - inte inför hela klassen.
 
 
Tänkte att jag skulle bjuda på en kort novell som jag skrev när jag gick i nian. Minns att det var en uppgift i skolan. Svenskaläraren ville att vi skulle skriva en uppsats och vi fick olika titlar att välja mellan. Jag valde titeln "Det perfekta brottet". Jag tycker berättelsen är ganska otäck, och jag kan inte förstå att jag i dag har problem med deckare och skräckfilmer när jag helt klart inte hade det som tonåring. Men jag kanske bara tycker den är otäck därför att jag vet att en femtonåring har skrivit den. Den är inte i Kepler-klass i alla fall! Det lovar jag.
 
 
Här kommer den i alla fall och jag vill också skriva att jag fick idén till den här berättelsen efter att ha pratat med min pappa om vad som är det perfekta brottet. Han sa då att det perfekta brottet är ett brott som ingen vet har begåtts och jag spann helt enkelt vidare på hans idé. Nu har jag byggt upp förväntningarna inför den här novellen så mycket att ni säkert kommer undra vad allt ståhej handlar om. Så nu kör vi!
 
 
Det perfekta brottet
 
Det är en regnig oktoberkväll. En man går visslande in i mörkret, bort från ett förvånat ansikte. Han vet att mannen har gjort någonting, men han vet inte vad...
 
 
På en pub, några dagar tidigare, sitter tre män och samtalar.
- Det perfekta brottet måste vara när det är vi poliser som begår dem. Jag menar, vem skulle misstänka oss?
- Äh! Lägg av, Steve! Det där fungerar aldrig och det vet du. Sanningen kommer alltid fram till slut.
- Jag sa aldrig att jag tänkte göra någonting, Sam. Jag pratar rent hypotetiskt. Men du måste medge att lite action i den här stan inte skulle skada. Så vi får visa vad vi går för, menar jag.
- Ja, men då får vi väl ändå hoppas att ingen begår det perfekta brottet, för det skulle bli jävligt svårt att klura ut. I alla fall med dig som chef.
- Ni två ska alltid kivas.
- Ja, och du försöker alltid hindra oss, Jack.
- Ja, kanske det. Men vi behöver inte oroa oss. Fastän vi har dig som chef, Steve. För det finns inget brott som inte går att lösa. Ingen kan begå det perfekta brottet.
- Var inte så säker på det.
Den kyliga rösten kommer från den mörkaste hörnan av båset.
- Woah! Vad f... Var kom du ifrån?!
- Har du suttit här länge?!
- Vad spelar det för roll? säger samma kyliga röst.
Gestalten lutar sig fram in i ljuset och visar sig vara en man med ett självbelåtet leende på läpparna. Ingen av de tre andra männen har sett honom förut.
- Det perfekta brottet är när ingen vet att ett brott har begåtts.
- Vad då? Menar du att om du typ går och rånar en gangster så går ju inte han och tjallar för polisen direkt, och ingen kan komma på dig?
- Nej. Jag menar när ingen vet.
- Och hur ska en lyckas med det? Det här är jävligt långsökt.
- Käften, Sam! Jag vill höra mer.
Men mannen har redan rest sig upp och börjar visslande ta sig ut ur båset och mot dörren.
- Hallå, vänta! Vad menar du med "ingen vet"?
Mannen stannar och vänder sig om. Det självbelåtna leendet sprider sig över hans läppar.
- Det kan ske nu. Här. I kväll. Ingen vet.
 
 
Jack ligger och vrider sig i sängen. Mötet med den mystiske mannen på puben har skakat honom rejält. Ligger det någonting i det mannen sa? Var det ett meddelande? Kan det ha hänt någonting i den lilla staden som ingen vet någonting om? Han kommer inte sova någonting i natt. Det är ett som är säkert.
 
 
- God morgon, Jack! Värst vad du ser hålögd ut.
- Mmm. Kunde inte sova i natt.
Jack går in på sitt kontor. Han kan fortfarande inte släppa tanken på mannen. Hans kamrater verkar inte påverkade av gårdagens händelse. Kanske han inbillar sig? Nej. Det är någonting kusligt över det hela. Över mannen.
 
 
På hemvägen möter han den gamla damen.
- God eftermiddag, mrs. Norman.
- Va? Åh, är det konstapeln. God eftermiddag.
- Mår ni bra, mrs. Norman?
Den chockade damen tittar på honom.
- Nej, faktiskt inte. Jag mötte en mycket besynnerlig man i förmiddags när jag kom ut från affären. Äsch! Det är inget jag ska bekymra konstapeln med. Han måste väl hem, förstår jag.
- Nej, nej! Fortsätt.
- Ja... Okej då. Jag har aldrig sett mannen förut, men jag kände ändå igen det där självbelåtna leendet. Han frågade mig hur min syster mår, och eftersom jag aldrig har haft någon syster sa jag att han måste ha tagit fel på person. Han bara fortsatte att le och jag fick en konstig känsla av saknad. Han vände sig om och gick därifrån. Visslande.
 
 
Jack går vidare. Det måste vara samma man med det självbelåtna leendet och visslande sortin. Vad det än är som händer, om det nu händer någonting, så vet han att den mannen är orsaken.
 
 
Nästa dag möter han det förtvivlade paret på torget.
- God morgon, mr. och mrs. Parker. Hur står det till?
- Min fru och jag är lite upprörda, så om konstapeln inte har något emot det skulle vi faktiskt vilja ta oss hem nu.
De börjar snabbt gå igen.
- Har det något med en visslande man att göra?
De stannar, uppenbart förvånade över frågan.
- Hur...?
- Han är inte helt okänd för mig. Jag förstår att det han sagt har gjort er väldigt upprörda, men det är väldigt viktigt att jag får reda på exakt vad han sa.
De ser på Jack, lite frågande. De bestämmer sig för att lita på honom.
- Vi såg honom stå där mitt på torget, leende. Jag och min fru tyckte att vi kände igen honom så vi stannade. Han kom fram till oss och frågade hur vår son mår och vi svarade så som det är att vi inte har någon son. Men i samma stund som han gick visslande därifrån kom det en stor sorg över oss båda. Som om vi hade förlorat någon. Jag kan inte förklara bättre.
 
 
Han stannar kvar sent på kontoret den här kvällen. Har mycket att tänka på. Nu vet han att den visslande mannen är den skyldige. Men till vad? Hur löser du ett brott som inte har begåtts? Och hur tar du fast gärningsmannen när du inte vet gärningen?
 
 
När han går hemåt börjar det regna. Nästan framme möter han den gråtande kvinnan. Han vet direkt vad som har hänt.
- Sarah! Var är han?
- Va? Vem?
- Den visslande mannen.
Hon ser nästan lättad ut över frågan.
- Han frågade mig hur min bror mår, vilket är lustigt för jag har ingen bror, och sedan vände han sig om och...
- ... och gick visslande härifrån. Jag vet, Sarah. Vilket håll gick han åt?
- Han gick in mellan de två husen där borta.
 
 
Jack börjar springa. Där mellan de två husen står den leende mannen.
- Sa jag inte att det perfekta brottet fanns?
- Men vad är det du gör med de här människorna? Vad är det perfekta brottet?
Hans leende blir ännu större.
- Det är ju det som är så perfekt. Ingen vet.
 
 
Det är en regnig oktoberkväll. En man går visslande in i mörkret, bort från ett förvånat ansikte. Han vet att mannen har gjort någonting, men han vet inte vad...
 
 

Så tokigt det kan bli!

 
Jag brukar som regel läsa igenom mina inlägg efter att jag har publicerat dem, för att rätta till stavfel eller konstiga formuleringar. Oftast läser jag inte igenom dem förrän jag ska skriva nästa inlägg, men ibland läser jag dem någon dag efteråt och går in och ändrar det jag tycker är fel. Som jag inte tänkte på i stunden jag skrev det.
 
 
Nu på morgonen läste jag igenom det jag skrev igår om min farmors bokmärken. Inlägget började så här: "Jag hittade min farmors bokmärken från när hon var liten i en låda".
 
 
Jag vill bara förtydliga att min farmor aldrig har varit liten i en låda. Vad jag vet hade hon en lycklig barndom och har bott i hus eller lägenhet hela sitt liv. Det jag menade var att jag hittade farmors bokmärken från när hon var liten - i en låda. Så tokigt det kan bli! Men det är ju bättre att det blir roligt fel än dumt fel. Jag kommer nog fnissa åt det här hela dagen i alla fall och föreställa mig farmor liten i en låda.
 
 
Nu är det i alla fall korrigerat och nu står det så här: "I en låda hittade jag min farmors bokmärken från när hon var liten."
 
 
Jag är dock fortfarande en obotlig felstavare och felformulerare, men det hoppas jag att ni har överseende med. Detta är ju faktiskt ingen språkblogg.
 
 
Trevlig helg!
 
 
 

Bokmärken

 
 
 
 
I en låda hittade jag min farmors bokmärken från när hon var liten. Två böcker med bokmärken har jag fått av henne. De är från slutet av 40-talet fram till mitten av 50-talet skulle jag gissa på.
 
 
 
 
 
 
De föreställer blommor och bebisar och änglar. Är inte dessa underbara? Får en sådan julkänsla av dem.
 
 
 
 
 
 
De här föreställer olika sagor. Det finns sagor bland de här bilderna som jag aldrig har hört talas om. Så som Grötgrytan, Fru Holle och Svinvaktaren. Jag tycker de är så vackra, men det syns vilken tid de är ifrån. En hoper blonda flickor och gossar! Till och med Aladdin högst upp till vänster är en lintott i tyska lederhosen...
 
 
 
 
 
 
Hur fin är inte den här på Askungen? Blir helt tagen av den. Så vemodig.
 
 
 
 
 
 
Och den här, som inte föreställer någon saga och som är ganska stereotypisk, men ändå så symbolisk. Fast jag kanske känner så på grund av att jag tänker mycket på det som händer i North Dakota. På standwithstandingrock.net kan ni följa med i vad som händer i protesterna mot bygget av den nya oljeledningen och hur ni kan hjälpa till om ni vill.
 
 
Det finns många sådana här bokmärken med olika länders flaggor i farmors bokmärkssamling. Blandat med allt det andra vackra. Samlade själv bokmärken när jag gick i lågstadiet, men de var inte på långa vägar lika fina som dessa och jag minns att jag var så glad när farmor gav mig sina.
 
 
Dessa vårdar jag ömt.
 

Våra röster är starka

 
Såg ni Skavlan i går kväll? En av gästerna var den 16-årige Xiuhtezcatl Martinez som tillsammans med 20 andra målsägare har stämt USA:s regering för att de inte bryr sig om klimathotet. Världens regeringar har känt till klimatförändringarna och vad som orsakar dem i flera decennier, men det är få som gör något åt det. Nu stämmer alltså ett gäng ungdomar Obamas regering därför att de misslyckats med eller ignorerat att ta itu med att stoppa klimatförändringarna. Stämningen kommer i januari övergå till Trumps regering.
 
 
Regeringen tillsammans med fossilbränslebranschen har försökt få stämningsansökan ogiltigförklarad, men har misslyckats därför att det står i USA:s grundlag att regeringen ska skydda befolkningens liv, frihet och egendom. Vilket de inte gör genom att nonchalera klimatförändringarna och dessutom stötta industrier som bidrar till dem.
 
 
Är det kanske så här vi unga ska gå till väga? Att stämma de som sitter på den största makten? För det är faktiskt vi som ska ärva denna sjuka planet. Och det är inte vi som har förstört den. Det verkar fungera i alla fall. För vem kan förneka att det är vi yngre generationer, och framför allt de som kommer efter oss, som får betala priset för vad äldre har ställt till med. Det kan nog inga industrier eller regeringar i världen förneka. Bevisligen eftersom dessa ungdomar håller på att vinna mot den mäktigaste regeringen i världen.
 
 
Även fast jag tycker individen är stark och det största vi kan göra för att rädda planeten är att ändra sättet vi lever på och på så vis ta död på industrierna som förstör, tycker jag det här är så bra gjort av Xiuhtezcatl och de andra målsägarna och det visar vad unga vill och att våra röster är starka. Vi som faktiskt ska leva här i många, många år till.
 
 
Visst känns det hoppfullt att det är människor som Xiuhtezcatl som ska styra världen en vacker dag? Det tycker i alla fall jag.
 
 
 
Bild från svtplay.se.
Här (klick) kan ni se hela programmet.
 

Du är stark

 
För en vecka sedan vaknade vi upp till en annorlunda värld. Har ni återhämtat er? För exakt en vecka sedan blev en rasistisk, misogyn person som är anklagad för sexuella trakasserier, vill satsa på fossilt bränsle och kommer gå till rättegång anklagad för svindleri världens mäktigaste man. Skrämmande. Men jag tycker faktiskt inte det är mer skrämmande att hans finger vilar på atombombens avtryckarknapp än om det vore den andra kanditaten. Varför? Därför att Trump är feg och väldigt mån om att skydda sig själv och sina tillgångar. Att ge sig ut i krig är nog det sista han vill. Det som jag tycker är skrämmande är att så många röstade på honom. Att så många människor i världen delar hans åsikter. Jag skriver världen därför att det vore naivt att säga att vi inte ser samma trend även i Europa och Sverige. De högerextrema får fler och fler röster. Men det är samtidigt glädjande att se vilka som har sådana åsikter. Bland de så kallade millennials, eller generation Y (de födda efter 1982), var det väldigt få som röstade på Trump. Och de unga som röstar högerextremt i världen är främst vita, arga män. Dessa synsätt kommer dö ut med de äldre generationerna och kärlek och gemenskap kommer råda. Femininitet kommer inte längre ses som någonting svagt och löjligt utan kommer vara normen = omtanke, mjukhet, acceptans. Jag känner det så starkt i hela kroppen.
 
 
Vi går faktiskt in i Vattumannens tidsålder just i denna stund. Tror det är därför det är så kaotiskt i världen just nu. Vi går in i en mer harmonisk tidsålder (Som inte är så "flummigt" som det låter. Handlar om planeternas positioner och energier som vi människor är lika känsliga för som alla andra djur på planeten. Vare sig vi är medvetna om det eller ej. Tänkte skriva mer om det i ett annat inlägg) och de som fortfarande vill leva i en värld där den rike, vite, heterosexuelle mannen har mest makt kämpar med klor och huggtänder för att den världen ska få finnas kvar. Det kommer vara kaotiskt ett bra tag, de priviligerade ger inte upp makten så lätt. Men jag har ändå tro på att kärleken kommer segra en vacker dag. Och svaret finns i de yngre generationerna. Det är de yngre som är feminister, veganer och pacifister. Det är de yngre som är inkluderande och öppna och de äldre kan kämpa hur mycket de vill för att det "ska vara som det alltid har varit", men de kommer inte att lyckas. Kärlek och femininitet kommer råda i framtiden. Eller så går vi under. Och då kan vi lika gärna göra det bästa av tiden vi har kvar och sprida extra mycket kärlek och positivitet.
 
 
På tal om femininitet. Det mesta som kommer ut ur Trumps mun är i mina öron bakåtsträvande, rasistisk dynga. Men en sak håller jag med honom om. Att Hillary har spelat på kvinnokortet. Det tar emot att skriva så för vi kvinnor måste hålla ihop och inte trasha varandra om vi någonsin ska få uppleva en jämställd värld. Men nu är det inte vilken kvinna som helst vi pratar om utan en kvinna som har tagit sig nästan hela vägen fram till att bli den mäktigaste personen i världen. Tror ni hon har gjort det med hjälp av mjukhet, omtanke och kärlek? Det tror inte jag. Vi lever i männens värld och som det ser ut i dagsläget måste kvinnor bli mer som männen, det vill säga hårda och kalla, för att nå framgång. Kvinnor måste dessutom jobba dubbelt så hårt för att ta sig fram. Ingen av USA:s presidenter genom historien har tagit sig till den mäktigaste positionen i världen genom att vara snälla och godhjärtade människor. De har garanterat trampat folk på tårna, lurats och gått över lik. Även Kennedy, Hillary och Obama. Vill du vinna spelet måste du spela efter dess regler. Därför tycker jag det också är skrämmande att människor röstade på Hillary enbart därför att de ville se en kvinna som president eller på Obama för att han skulle bli den första mörkhyade presidenten. Utan att bry sig om deras politik. Hillary är en hök som är positivt inställd till krig. Hon försökte övertala Obama till olika invationer medan hon var hans utrikesminister. Hon har spelat på att hon är kvinna sedan hon bestämde sig för att ställa upp som kanditat därför att hon visste att det skulle ge henne röster. Eller, andra har i alla fall gjort det. Och det har tyvärr slagit ut Bernie Sanders som i mina ögon var en mycket bättre presidentkandidat än de två som det stod emellan nu.
 
 
Men å andra sidan är det ju en vacker handling att rösta på Hillary eller Obama för att förtryckta ska få bestämma och en handling som visar att en vill förändra världen. Medan en röst på Trump är ett tydligt ställningstagande att en vill gå tillbaka i tiden en sisådär hundrafemtio år. Och jag vet vem jag hade röstat på av Hillary och Trump. På samma sätt som jag vet vilka jag skulle rösta på om det enbart stod mellan Socialdemokraterna och Moderaterna i Sverige. I mina ögon finns det "lesser evil", och det är de som inkluderar flest individer i sin politik. Men det kan inte ha varit lätt att vara medborgare i USA den senaste tiden. Därför skulle jag nog, om jag varit amerikan, inte ha röstat på varken Hillary eller Trump utan på ett mindre parti. Så som jag gör i Sverige. Få in så mycket jämställdhet, jämlikhet och rättvisa i det politiska systemet som möjligt. Tänker alltid rösta på det som jag tror är minst skadligt för männskligheten, de andra djuren och planeten. Tänker använda den makt jag har att förändra så mycket jag kan. Hade förmodligen röstat på The Humane Party (klicka för att komma till deras officiella hemsida) som är ett veganskt parti. Hur otroligt är inte det? Att det finns ett parti som fokuserar på att få slut på massmorden och förtrycket av andra djur i USA. Kan inte hitta något feministiskt parti i USA som ställde upp med presidentkandidat, annars hade jag förmodligen övervägt att rösta på dem om jag bodde på andra sidan Atlanten. Vi måste få en mer feminin värld. Att vara feminin är inte svagt eller löjligt - det är det som kommer rädda världen. Det är det som kommer göra att vi bryr oss om varandra och hjälper varandra. Och det är det som kommer göra att vi slutar vara tyranner mot andra djur och slutar förstöra och utrota.
 
 
En annan sak som oroar mig med Trump som president över USA är klimatet. Han har sagt att han vill satsa på fossilt bränsle och gå ur FN. Är helt övertygad om att han kommer skita i klimatavtalet från december 2015 helt och hållet. Det tror jag inte Hillary skulle ha gjort. Å andra sidan är väl klimathotet ingenting som USA någonsin har brytt sig om. Inte ens Obama som ju bland annat har godkänt bygget av den nya oljeledningen i North Dakota trots att FN har gått in och bett honom avsluta bygget genast. Vilket för mig till ännu en punkt jag vill ta upp: Diskrimineringen mot ursprungsbefolkningar. Jag tror jag har hört varenda presidentkanditat, varenda politiker, nästan varenda amerikan tala om vilken "great nation" USA är. "The land of the free" som det så ironiskt kallas. Det måste vara som ett slag i ansiktet mot Amerikas ursprungsbefolkning som lever i reservat. Som blev fängslade och dödade. Som tvingades ge ifrån sig landet de levt i samklang med i tusentals år. Och vi ska inte glömma att Sverige har en liknande historia när det gäller Skandinaviens ursprungsbefolkning som på sätt och vis också lever i reservat. Jag är fullt medveten om att ursprungsbefolkningar också mördar och utnyttjar djur. Jag tycker inte det är okej, speciellt inte när det ursäktas med att det är tradition. Och vi människor förstör jorden hur vi än bär oss åt, men nog tycker jag att vissa människor har närmare kontakt med och respekt för naturen än andra. Det är vi rika, vita som skövlar skogar och förstör haven genom vårat sätt att leva. Det kan vi inte skylla på någon annan och det måste vi själva ta ansvar för.
 
 
Och det för mig till det sista jag kommer skriva i det här inlägget, även fast det känns som att jag har tusen fler saker att säga. Individen är stark. Du som läser det här - du är så stark! Inser du hur mycket makt du egentligen har? Vem vet vilken skillnad det gör vem som sitter som USA:s president. Det som verkligen styr USA och världen är bankerna och industrierna. Pengar helt enkelt. Och är du myndig med egen inkomst bestämer du helt och fullt vad du gör med de pengarna du får ut efter skatt. Du röstar varje dag. Det är så du påverkar mest som individ - vad du väljer att göra med dina pengar. Tyvärr lever vi i en värld där pengar styr, men det betyder också att vi kan påverka med dem. Sluta stötta industrier som varken behandlar djur, människor eller planeten rättvist. Köp ekologiskt och Fairtrade. Bli vegan. Välj grön el och elbil. Byt bank till en som investerar pengarna hållbart. Du har så otroligt mycket makt! Vi "små" är många, många fler än politikerna. De val vi gör gör skillnad!
 
 
Vi kan även påverka utanför pengarna. Vill du inte leva i en rasistisk värld - var inte rasistisk. Vill du leva i en rättvis värld - var rättvis. Be the change you want to see in the world. När det kommer till vem eller vilka som har mest makt är det inte mycket vi kan göra annat än att rösta och försöka påverka. Men vi kan bestämma över oss själva. Vad vi säger och hur vi betèr oss. Det är inte lätt att hålla sitt hjärta mjukt i en hård värld, men det går åtminstonde att försöka. Mer kan vi inte göra.
Och ni som har barn: Ni skapar framtiden. Lär era barn rättvisa och att de är starka. Lär dem om förtryck och makt och få dem att inse att de kan göra skillnad. Men framför allt: Lär dem att älska sig själva och andra. Se dem i ögonen varje dag och säg att du älskar dem. Lär dem att se sig själva i spegeln och säga: "Jag älskar dig". Lär dem att ingen är bättre än dem, men också att de inte är bättre än någon annan. Att vi alla är precis lika mycket värda. Vare sig vi är ljus- eller mörkhyade, muslim eller kristen, heterosexuell eller homosexuell, kvinna eller man, vuxen eller barn, människa eller ko. Jag tror det är det viktigaste. Att vara älskad inifrån och ut. Tror det är väldigt, väldigt svårt att vilja skada andra då.
 
 
Vi skapar världen tillsammans. Vi är starka. Och som Bamse säger: Är en stark måste en också vara snäll.
 
 
 
 
 

Vinterpromenad

 
 
 
 
 
 

Standing Rock

 
Bild och text från standwithstandingrock.net.
 
 
 
Något som kanske har hamnat i skymundan av det stora valet som pågår just nu är kampen som stammen Standing Rock Sioux för i North Dakota mot att en ny oljeledning ska byggas på deras marker. Det är inte bara Standing Rock som kämpar. Det har bildats ett Oceti Sakowin-läger på platsen där andra stammar och människor som är emot det här bygget har samlats och står tillsammans med Standing Rock. För naturen, djuren och framtida generationer. Senaste gången ett sådant läger uppfördes var på 1870-talet i samband med slaget vid Little Bighorn. FN har uppmanat USA att stoppa projektet eftersom det helt strider mot deras konvention om ursprungsbefolkningars rättigheter. Men bygget fortsätter ändå.
 
 
 
Bygget strider inte enbart mot FN-konventionen om ursprungsbefolkningars rättigheter. Det hotar även dricksvattnet och miljön.
 
 
 
Och visste ni att svenska banker investerar nära en halv miljard kronor i de företag som vill bygga den nya oljeledningen i North Dakota? Nordea står för ungefär tre fjärdedelar av pengarna, men även banker som Swedbank och Handelsbanken investerar.
 
Via den här länken kan ni maila till just eran bank och be dem ta avstånd från dessa företag:
 
 
 
 
På den här hemsidan kan ni läsa mer om Standing Rock och vad ni kan göra för att förhindra bygget av den nya oljeledningen. Skriv under petitionen som kommer skickas till Vita huset:
 
 
 
 
Det här är den största protesten från Amerikas ursprungsbefolkning på över hundra år. Den är fredlig. Var med du med och kämpa.
 
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
 
 

ÄPPELKAKA - Vegansk, Glutenfri, fri från Raffinerat Socker & Fett

 
 
 
 
 
Ni får ursäkta den suddiga bilden. Jag bakade kakan i går kväll och det var mörkt och jag var hungrig, så jag orkade inte fixa med ljus och dra fram systemkameran. Men jag bakade hur som helst en jättegod äppelkaka!
 
 
Jag är ett fan av sockerkaka (speciellt smeten, hihi) och det har varit svårt att hitta recept på en vegansk och glutenfri sådan. För ett tag sedan länkade min svägerska ett recept på veganska, glutenfria muffins som blir så himla goda och saftiga och jag tänkte direkt att den smeten borde det gå att göra en sockerkaka på. Provade för ett par helger sedan, men fick slänga hela kakan eftersom det lostnade svart färg från formen jag gräddade i. Den här gången tog jag en annan form... Och kakan blev sååå bra! Så fluffig och studsig och saftig som sockerkaka brukar vara. Jag hade också i äpple och kanel och: tada! Det blev en äppelkaka. Den blir väldigt mörk jämfört med "vanlig" sockerkaka, men det gör inte mig någonting. HÄR (klick) har ni orginalrecepten på muffinsen. Men eftersom jag har ändrat lite i receptet för att få den fri från raffinerat socker och göra den till en äppelkaka skriver jag upp "mitt" recept här nedan:
 
 
Äppelkaka
4 dl bovetemjöl
1 dl lucumapulver *
1 tsk bikarbonat
1 tsk kanel
2 dl äppelmos
3 - 4 dl vatten
2 tärnade äpplen, med eller utan skal
 
 
Blanda de torra ingredienserna i en bunke. Rör i äppelmoset och späd med vatten tills det blir en något fast smet. Ha i äppeltärningarna och häll i smeten i en ugnsfast form **. Grädda i 30 - 40 min på 175 grader. Låt svalna helt innan du skär i kakan. Servera med vaniljsås. Jag köpte Oatlys vaniljsås som varken är fri från socker eller fett men oooo, så god. Annars brukar jag göra min egen sås på bananer, vaniljpulver och kokosgrädde.
Skulle tro att det går att byta ut äpplena mot valfria bär eller frukter. T. ex. blåbär. Men då är det viktigt att tänka på att göra smeten lösare eller fastare beroende på hur mycket vätska frukten eller bären ger ifrån sig. Den här smeten ska också vara lite tjockare än "vanlig" sockerkakssmet.
 
 
* Lucuma är en frukt som torkas och mals till ett pulver och som går att ersätta strösocker med. Enligt min erfarenhet kan du ha exakt samma mått av pulvret som av socker för att få samma sötma, men det ger dock en liten besk eftersmak.
 
** Jag smörjde formen med lite kokosolja och pudrade sen med bovetemjöl. Har ni något tips på vad en kan smörja formen med förutom olja eller smör, eller hur en ska göra för att inte få kakan att fastna så skriv gärna en kommentar!
 
 

GRÄDDSÅS - Tips & Trix

 
Matlagning är nog inte min grej egentligen. Men är det något jag är bra på så är det såser. Det har jag fått höra många gånger och jag tycker själv att de smakar bra. Kör sällan efter något recept utan slänger ihop det jag är sugen på för stunden. Är verkligen en såsperson. Tycker den gör hela maträtten. Innan jag blev vegan tycker jag också att jag gjorde god husmanskost. Fläskpannkaka, fiskgratäng och köttbullar var nog mina paradrätter. Men jag kan inte ta åt mig äran för köttbullarna. Det är min farmor som har lärt mig göra himmelskt goda sådana. Hashtag ironi att jag skulle bli vegan och föredra asiatiskt när det egentligen är husman jag är duktigast på i köket, haha!
 
 
I alla fall... Till köttbullar och köttfärslimpa och biffar och liknande brukade jag göra gräddsås. Och den var faktiskt jäkligt god. Jag hade lite knep till att få den "to die for", enligt min smak då. För det första så brände jag smöret. Jag vet att det låter jättekonstigt, men det gav en väldigt god smak på såsen. Jag la i en stoooor klick smör i grytan och lät det brännas lite, lite. Sen rörde jag ner mjöl till en tjock smet. Sen fick det stå tills jag stekt köttbullarna/biffarna och sedan kommer knep nummer två: Jag hällde i ungefär en deciliter vatten i stekpannan, lät det koka upp och vispade en stund så att allt gojs efter köttbullarna blandades med vattnet. Sen hällde jag det på redningen tillsammans med grädde. Knep nummer tre lärde mig min mamma och det är att ha i en klick svartvinbärsgelè på slutet. Mycket gott!
 
 
 
Sen jag blev vegan har jag haft svårt att få till gräddsåsen så som jag vill ha den. Dels så går det inte att bränna veganskt smör och sen så blir det inte så mycket gojs i stekpannan när en steker veganska bollar. Men nu tror jag att jag har fått till det. Och de tre grejerna som gör den veganska gräddsåsen perfekt enligt mig är: bbq-sås, buljong och sojasås. Jag har skrivit förut om hur bbq-sås gör att rätter får en "köttig" smak och det fungerar även i såser. Buljongen gör den mer fyllig i smaken och ersätter att vispa ur stekpannan. Sojasås tycker jag behövs därför att annars blir såsen nästan helt vit. Soja är också väldigt fyllig i smaken och ger såsen mer umami. Det är också ett litet knep om du vill få dina veganska rätter att smaka mer som orginalen - att tänka på umami som är den femte smaken. Umami är i princip allt som är mustigt. Så som kött men också svamp, lök, buljong och sojasås. Sen så är en klick svartvinbärsgelè inte helt fel i den veganska gräddsåsen heller.
 
 
Det är sällan vi äter husmanskost nu för tiden, men det går att få till riktig god och mäktig vegansk sådan. Nog är det gott ibland med "kött"bullar, potatis, lingonsylt och gräddsås! För mig tillbaka till barndomen.
 
 
 
 
 
Anamma har väldigt goda glutenfria "kött"bullar! Brukar finnas i frysdisken på mataffären.
 

Höstlampan

 
 
 
 
 
Våran kökslampa är vit och plastig. Har länge velat piffa till den på något sätt. Varför inte nu under hösten när naturen är full av inspiration och fallet material?
 
 
 
 
 
 
Jag gick ut och plockade på mig fallna lönnlöv och rönnbär. Bären trädde jag på en sytråd och lät de hänga och torka någon vecka. Löven la jag i press och när de torkat efter ungefär en vecka band jag fast dem i röda snören som jag sedan knöt runt lampsladden.Gjorde samma sak med rönnbären och högst upp satte jag tejpbitar och tryckte dit en ring av rönnbär.
 
 
 
 
 
 
Rött och oranget för verkligen in en höstkänsla i hemmet. Jag är dock osäker på hur varm våran lampa blir, så jag vågar inte ha den tänd för länge. Kan vara bra att tänka på om du dekorerar lampor - att det faktiskt kan börja brinna. Men vi har så sällan kökslampan tänd och när vi har det så sitter vi alltid vid bordet. Så jag känner mig lugn. Den är för övrigt lika fin och höstig släckt också :-)
 
 

Det som kunde ha varit

 
 
 
 
 
När jag tänker efter hur många utbildningar jag har börjat eller hur många jobb jag har haft blir jag alldeles förundrad över att jag har hunnit med så mycket i mitt relativt korta liv. Jag håller på att rensa i lådor, hyllor och garderober här hemma och funderar på vad jag ska spara och inte. Har lyckats samla på mig en hel del på snart 27 år, kan jag säga...
 
 
2009 - 2010 läste jag två terminer arkeologi vid Göteborgs universitet. Kursen var på halvfart och på distans så jag jobbade samtidigt åt Filipstads kommun som lokalvårdare. Jag läste kursen tillsammans med en kompis och vi åkte ner till Göteborg i början av varje termin. Två gånger alltså. Haha, vad mycket galet som händer när en är två bästa kompisar på äventyr. Men det behåller jag nog för mig själv!
 
 
Det var inte heller lätt att som två "lantisar" hitta i Göteborg och vi kom för sent när vi skulle iväg med buss till en fornlämningsplats. Vi bodde på ett vandrarhem utanför Göteborgs centrum och var tvugna att åka buss och spårvagn för att komma till bussen som skulle åka till fornlämningsplatsen. Vår lärare var inte till någon vidare hjälp heller. Vi ringde honom i god tid och frågade om han kunde hjälpa oss att ta oss dit vi skulle, för vi var helt vilse. Något han inte ville utan tyckte att vi skulle klarar av själva. När vi väl kom på bussen höll han en liten trevligt föreläsning om hur viktigt det är att komma i tid och respektera de andra kurskamraterna (Öh, ja självklart?! Det var inte med flit vi kom för sent). Min kompis är inte den som är den så hon sa högt och tydligt så hela bussen hörde att om han hade velat hjälpa oss att hitta när vi ringde hade vi kommit i tid utan problem. Han fick det nämligen till att låta som om han inte hade någon aaaaning om var vi var eller varför vi kom för sent. Suck...
 
 
Nästa gång vi åkte till Göteborg bodde vi på ett hotell alldeles ovanför centralstationen så vi var säkra på att vi skulle hitta dit vi skulle (någon stor lagerlokal där det finns massa arkeologiska föremål, kommer inte ihåg vad den heter). Och vi kom i tid. Vi var där en halvtimme innan vi skulle mötas och fick stå utanför i kylan, men det gjorde inget. Vi var i tid och ville inte ge honom någonting mer att klaga på. Men det gjorde han så klart ändå... Hur han lyckades med att få oss att må dåligt över att vi kom för tidigt fattar jag inte. Men det gjorde han. Usch! Han hade verkligen något emot mig och min kompis. Kom med små pikar och kommentarer hela tiden. Aldrig när det gällde vårat arbete som tur var, men de gånger vi var ner till Göteborg var inte roliga. Förmodligen hackade han på oss därför att vi var väldigt unga jämfört med de andra som läste kursen. Alla andra hade också någon form av tidigare erfarenhet inom historia, så han tyckte väl att jag och min kompis var perfekta att trycka ner. En del vuxna i förtroende- eller maktposition vill ju gärna ha någon att hacka på för att få känna sig stor och stark. Jag är så himla trött på, och tyvärr van, sådana män. För det är faktiskt främst män som betér sig så. Och ja, jag har avslutat utbildningar och jobb på grund av sådana för jag tappar helt lusten när jag blir orättvist behandlad. Innan jag hittade feminismen trodde jag ju också självklart att det var mig det var fel på. Att jag var jobbig/ful/dum och allt annat som äldre män trycker in i huvudet på flickor. Nu vet jag att det handlar om förtryck och makt och låter mig inte påverkas lika mycket längre. Hade inte tänkt att det här inlägget skulle bli ett stort klagomål, men det här är något jag har burit med mig under de här åren så det är väl lika bra att få ut det.
 
 
 
 
 
 
 
Av förklarliga skäl var jag inte alls sugen på att fortsätta läsa arkeologi (inte enbart på grund av läraren dock), men jag sparade lite kurslitteratur: The Human Past - World Prehistory and the Development of Human Societies och Arkeologi i Norden 2 av Göran Burenhult. Den första boken minns jag att jag gillade extra mycket. Främst därför att det var den första skollitteraturen jag läste på engelska (förutom på engelskalektioner tidigare då) och jag var så impad av mig själv att jag fattade vad jag läste, haha. Minns att jag kände mig riktigt stolt. - Här sitter jag och studerar på engelska! Sen så är jag också väldigt intresserad av människans historia. Har främst varit intresserad av samhällens och kulturers utveckling, som den här boken fokuserar på, men nu börjar jag även bli intresserad av våran fysiologiska utveckling.
 
 
 
 
 
 
För några år sedan började jag läsa litteraturvetenskap på Karlstads universitet. Ååh, vad jag trivdes. Men tempot var väldigt högt. Något de var tydliga med innan, att vi skulle behöva läsa otroligt mycket. Jag som redan läste mycket böcker trodde inte det skulle vara några problem, men jag märkte efter ett par månader att jag inte skulle klara av att hålla tempot. Så jag hoppade av. Men jag sparade mycket kurslitteratur för jag vill läsa dem igen någon gång. I mitt eget tempo.
 
 
Tänk om jag hade läst klart litteraturvetenskapen. Då hade jag förmodligen jobbat som bibliotikarie nu. För det hade jag tänkt mig som slutmål när jag började. Eller tänk om jag hade varit arkeolog på utgrävning någonstans i världen. Nu är jag glad att jag inte blev något av dem, för det känns inte rätt längre. Jag är fortfarande intresserad av historia och jag läser fortfarande mycket böcker, men det är inget jag vill ha som yrke.
 
 
 
Vi får se vad jag "blir när jag blir stor". Tycker det är så tråkigt och pressande att de flesta människor presenterar sig och identifierar sig genom sina yrken. Att vi inte är någon annan än det vi jobbar med. Jag vet att jag inte vill ha det så i alla fall. Jag är jag och mitt jobb ska inte få vara min identitet.
 
 

RSS 2.0