Allra käraste syster

 
 
Förstår du hur fantastisk du är?
Du som ser och förstår.
Du som vill att folk ska må bra.
Du som hittar de rätta orden att trösta med.
Du som med vänliga ord och uppmärksamhet förgyllde min barndom och gjorde att jag kände mig sedd och älskad.
Du som har varit min bästa vän genom allt.
Du som var min vän när ingen annan ville vara det.
Du som åttaåring såg mig, vuxna människa, som vän och jämlike. Så kul vi har haft!
Du som tonåring fick leva med mig och min ångest och gjorde allt för att inte göra den värre.
Du som struntade i att du behövde sova för att du jobbar natt och kom och tog hand om mig när jag var som svagast.
Du som satte dig i bilen och körde en timme till mig när jag ringde och grät för att killen gjort slut via sms.
Du som satt kvar i bilen i säkert en timme till medan jag funderade på om jag skulle följa med dig eller inte. Det gjorde jag inte. Jag stannade hos honom (han ångrade sig).
Du som tar hand om dina barn medan pappan lyser med sin frånvaro.
Du som tar hand om andras barn.
Du som hjälper gamla och sjuka.
Du som vågar namnge din förövare för att förhindra att han skadar andra trots att du riskerar att bli dömd för förtal.
Du som föddes i en kropp du inte känner dig hemma i men ändå inte känner dig medräknad i kvinnokampen. Du är med! Du är en av oss.
Du som har fler förtryck att kämpa mot än kvinnoförtrycket. Du är otrolig!
Du som på andra sätt inte uppfyller kraven för hur en kvinna "ska" vara och se ut. Alla som vill är lika mycket kvinna! Oavsett utseende, persolighet och intressen.
Du som inte bryts ned av ångesten så många pojkar och män har planterat i ditt liv.
Du som har lyckats skapa ditt liv så som du vill ha det.
Du som har klättrat ända upp till männen med makt och sopar banan med dem.
Du som inte orkar. Du som kämpar med allt du varit med om. Varje dag kämpar du. Jag vet det. Och jag ser dig. Du är inte ensam. Och du är lika fantastisk.
Du som bär med dig skammen och skulden och inte klarar av att lägga den på förövarna. Du är stark. Du är fantastisk. Du behöver inte bära bördan.
 
 
Jag skrev för ett tag sedan att jag verkligen gillar Skönheten och Odjuret därför att jag tycker att Belle är så fantastisk. Hon lyckas att behålla sitt inre mjukt, trots utfrysning och mobbning. Hon är väl det som folk skulle kalla för vek. "För snäll". En sådan som får skylla sig själv. Jag tycker hon är bland den starkaste förebilden som finns och det har hon gemensamt med många Disney-prinsessor. Det är så otroligt starkt att vara snäll! Låt ingen inbilla dig någonting annat. Låt ingen säga till dig att du borde ändra på dig. Det är förövarnas ansvar att ändra sitt beteende, inte offren. Din snällhet kommer rädda världen så fort den ses som norm. Du är såklart lika stark och fantastisk även om du inte orkar vara snäll. Du har rätt att vara arg!
Jag skrev också att jag kan känna igen mig i Belle, men det handlar mer om hur hon inte passar in och längtar bort. Jag har inte alls lyckats hålla mig mjuk. Kan definitivt känna igen mig mer i Odjuret där. Jag är likt honom en ganska bitter person som ofta drunknar i min egen olycka och jag hoppas att jag inte dragit med mig allt för många ner i mitt mörka hål.
 
 
Sen så lever vi i ett patriarkat och där kan en tyvärr inte skriva någonting positivt om icke-män utan att män tar åt sig och blir ledsna. Känner sig åsidosatta. Därför vill jag skriva att det såklart finns fantastiska, helt underbara män. Män som är mycket mer omtänksamma och inkluderande och upplyftande än jag själv till exempel. Jag är inte alls särskilt bra på sådant. Jag är dålig vän, syster, dotter, flickvän. You name it. Det är otroligt starkt av dessa omtänksamma och mjuka pojkar och män eftersom de har machonormen att leva upp till. Och så finns det förstås kvinnor som är riktiga rötägg. Det säger väl sig själv att alla är individer och inte kan indelas så svart och vitt. Men strukturerna talar sitt tydliga språk och det tror jag har mycket att göra med att vi som samhälle uppfostrar pojkar och flickor olika. Och att mannen ses som norm. Så. Nu har jag skrivit det, för jag vill faktiskt inte att män ska känna sig ledsna och utanför. Även fast jag tycker de borde jobba på att inte känna sig åsidosatta bara för att de inte är inkluderade i precis varenda mening. Ni är representerade i samhället så det räcker.
 
 
 
Allra käraste syster.
Du är fantastisk. Jag ser upp till dig. Jag vill vara som du.
Jag håller med Dalai Lama - Du kommer rädda världen.
Det är ditt år i år. Det är nya tider nu.
 
 
#TimesUp #NoMoreFucksToGive
 
 
(Jag tänkte egentligen skriva det här i går på internationella kvinnodagen. Men du är lika fantastisk alla andra dagar på året, så det spelar inte så stor roll när jag får det här skrivet.)
 
 
 
 
 

Februaribilder

 
 
 
 
Februari känns så obeskrivligt lång, men är så kort egentligen. Jag känner mig så trött vid den här tiden. Trött och sjuk. Den här vintern alltså... Har varit förkyld flera gånger, vilket är ganska ovanligt för mig. Jag hade till och med feber i några dagar. Det har jag inte haft på flera år.
 
 
Ja, ja. Har jag inte värre krämpor än förkylningar är jag glad!
 
 
Tack och lov för Melodifestivalen! Jag tror nästan det är därför jag gillar mello så mycket. Den kommer som en sprakande glitterkaramell när en känner sig som tröttast och glåmigast. Sen så är det ju fettisadagen och Alla hjärtans dag också den här månaden. Och att solen är påväg tillbaka märks verkligen. Februari kanske inte är så dum ändå?
 
 
 
 

Jag reser lite tidigare

 
Nu när jag inte bor i storstaden längre tycker jag faktiskt om att åka dit. Det tar inte lång tid med buss. I går hade jag ett ärende i staden under eftermiddagen, men jag åkte in redan vid tio. På det viset hann jag gå omkring på stan och kolla i affärer, äta favoritlunchen och hänga på biblioteket. Det finns ett fint bibliotek där jag bor, dit går jag också. Men det har inte lika stort utbud. Jag blir helt lycklig av att gå in på det stora biblioteket i stan. Böcker överallt!
 
 
 
 
 
Jag har fastnat i Elsa Beskows böcker just nu. Hennes illustartioner är helt fantastiska. Jag har länge trott att det är Carl Larsson som har inspirerat mitt eget målande mest, men nu börjar jag undra om det inte är Elsa. Tycker nog att jag ser mer likheter i hennes verk.
 
 
Tomtebobarnen är för övrigt en gammal favorit. Farmor och farfar läste den för oss barnbarn när vi var små. Jag hängde mycket i skogen som barn, tyckte om att krama träd och leka med kottar. Kanske är det därför jag gillar den här boken så mycket. Jag menar, vem vill inte gunga gungbräda med älvor och gå barfota i mossa och plocka bär stora som apelsiner? Jag och en kompis hittade för övrigt på ett eget folk när vi lekte i skogen: Kottefolket. De bodde i träd och stubbar och vi byggde saker åt dem. Till exempel balkonger och dörrar. Min kottefamilj hade till och med ett garage. Jag tror vi blev väldigt inspirerade av den här boken. Den här och Trolltider skulle jag tro.
 
 
 
 
 
 
Sen så är den här boken skriven för nästan 110 år sedan, så den innehåller till exempel hot om smisk. Något jag inte gillar alls. Pappan dödar också en orm. Det gillar jag ju heller inte. Men vem vet, ormen kanske försökte döda dem? Det står bara att den är elak, det tycker inte jag är en ursäkt att döda någon. Men det är jag det. Barnen övar sedan dödandet på de stackars myrorna som inte har gjort något ont.
 
 
 
 
 
 
Den här boken gillar jag också väldigt mycket: Solägget. Vad jag kan komma ihåg har jag aldrig läst den förut. Den handlar om en älva som hittar en apelsin i skogen. Hon vet inte vad apelsiner är så hon tror det är solen som har lagt ett ägg och tappat det. När det sedan uppdagas vad en apelsin är för något tar en fågel med henne till landet där apelsiner växer och hon spenderar vintern där. Men till våren följer hon med fåglarna tillbaka till sin skog. Vilken dröm! Att få flyga bort till ett varmare land under vintern och sedan komma tillbaka när allting börjar tina upp.
 
 
 
 
 

Inget brölande från min sida

 
Jag skrev för någon vecka sedan att jag har upplevt att det lagts ansvar på mig i mitt liv enbart på grund av hur min kroppsform är. För att inte låta som en brölande anti-feminist som utbrister "men männen då???" varenda gång det pratas om kvinnors utsatthet måste jag bara förtydliga att jag självklart inte vill förminska tjockas utsatthet och kamp eller låtsas som om jag inte har bidragit till det förtrycket genom att uttrycka mig problematiskt. Det har jag. Och att hånas eller skuldbeläggas för att vara spinkig är inte ett förtryck! Det är bara en del av det vanliga, hederliga kvinnoförtrycket.
 
 
Jag vill så klart inte heller förminska ifrågasättandet av det sjuka kroppsideal som råder inom i princip alla brancher och det är superviktigt att ifrågasätta varför det bara är en kroppstyp som representeras och det en kroppstyp som väldigt få har "naturligt" efter puberteten.
 
 
Så. Nu hoppas jag att det inte råder några missförstånd. Jag tänker inte skriva mer om det här eftersom jag inte har tolkningsföreträde när det kommer till de här frågorna. Men jag hoppas ni förstår hur jag menade? Det är faktiskt inte så kul att höra från vuxna som elva - artonåring (inte för att skuldbeläggandet har slutat direkt, men det var värst i tonåren) att ens utseende gör andra sjuka. Det bygger en enorm press, även åt det här hållet.

Ansvar och makt

 
Det är ungefär ett och ett halvt år sedan jag klippte av mig allt hår och verkligen tröttnade på att vara till lags. Inte för att jag lyckats särskilt bra med det. Är ganska socialt obekväm och säger ofta "fel" saker och så. Men jag har försökt vara till lags. Inte trampat folk på tårna och tagit på mig ansvar även fast jag inte orkat. Det är nog därför folk tycker att jag är för snäll. Just därför att jag ofta ställer upp. Snäll är jag inte alltid. Jag har sagt och gjort mycket dumma saker. Och säger och gör.
 
 
#Metoo har verkligen fått mig att tänka på mina ansvarsområden. Vilka privilegier jag har. Vilken makt jag besitter. För priviligerad är jag som tusan. Jag är vit, smal, cis, lever heterosexuellt. You name it. Jag kan kryssa för de allra flesta rutor för normativitet. Kanske mitt största privilegium är att jag är vuxen och därför alltid besitter makt över barn. Jag kan inte bli arg på barn eller vara fysisk mot barn därför att jag är så mycket starkare än dem. Och även de barn jag inte är fysiskt starkare än, till exempel tonåringar, har jag ändå makt över i egenskap av vuxen. I sådana relationer är det alltid jag som har ansvaret, vare sig jag vill eller inte. Det är något jag verkligen jobbar på, att ta mitt ansvar som vuxen. Jag har aldrig någonsin skrikit åt ett barn (hoppas jag) eller använt min fysiska styrka mot hen. Och det kommer jag aldrig någonsin göra! Men jag är dålig på att vara den som tar ansvar. Vara den som fattar beslut och säger ifrån när barnet gör någonting elakt eller problematiskt medan hen testar gränser. Jag är dålig på att föra konversationer och jag är dålig på att dölja när jag är sur eller arg. Jag skriker som sagt aldrig, men jag tror barn märker ändå. Jag själv är väldigt känslig för energier så jag vet hur det känns att vara nära någon som är arg eller deppig. Även fast jag inte är arg på just barnet kan det ju vara otrevligt ändå.
 
 
Sen så är det väldigt svårt att veta vad mer det är jag behöver ta ansvar för. Allt dumt jag sagt och gjort och säger och gör. Absolut. Men mer då? Vad är rimligt och vad är orimligt. Vad läggs på mig som kvinna och vad är inte mer än rätt att jag tar ansvar för? Jag har ju faktiskt inga barn och jag har inte heller valt att jobba med dem, ändå har jag haft ansvar över barn. Jag har både tagit på mig det ansvaret, men jag tycker också att det har lagts på mig. Det är inte lätt att som kvinna säga nej till barnpassning, för som vi alla vet respekteras inte kvinnors "nej" lika mycket som mäns. Jag tycker att det ses som en självklarhet att en som kvinna är bra med barn - oavsett om en har egna eller inte. Medan en man inte behöver ha bra hand med barn. Inte ens som pappa.
 
 
En sådan sak som jag förstår är orimlig att jag tar på mig ansvar för, men som ändå är svårt att skaka av sig, är mitt utseende. Sedan jag var i tidiga tonåren har jag fått höra att min smalhet gör andra flickor sjuka. Att jag borde tänka på hur jag ser ut därför att det påverkar andra. Jag har försökt att gömma mig i bylsiga kläder så det inte ska synas hur spinkig jag är och jag har försökt gå upp i vikt i flera år. Jag slutade bland annat att träna och gick hos dietister. Tills jag en dag slutade och insåg hur oerhört dumt det är att jag ska ha det ansvaret vilandes på mina axlar. Jag gömmer mig inte längre. Jag vågar ha bikini och korta shorts. Även på bild. Jag ser ut så som jag gör och visst kommer det med ansvar. Jag som smal är inte alls diskriminerad i egenskap av att vara smal, så som överviktiga är. Men jag vill kunna se ut så som jag ser ut utan att behöva skuldbeläggas för andras sjukdomar. Precis som vilken man som helst.
 
 
Jag vill också kunna prata om hälsa och kost eftersom jag tycker att människan har gått vilse där och alla har rätt att göra informerade val. Hur många män som pratar om kost och träning får höra att de borde tänka på vilka signaler de sänder ut? Hur det de gör påverkar unga pojkar? Jag nämner aldrig vikt och kommer heller aldrig göra det eftersom det inte går att se på en persons yttre hur hälsosam hen är. Jag tycker också att alla har rätt att välja hur hälsosamt en vill leva och bilda sig sina egna uppfattningar kring forskning. Ändå kan jag uppleva att när jag pratar eller skriver om kost så läggs ett ansvar på mig. Men utseendehetsen är enorm och ätstörningar en verklighet allt för många lever med, så visst har vi alla ett gemensamt ansvar där. Och jag tycker ju inte att mannen är en bra förebild, så bara för att de med det sociala könet man tillåts att göra någonting betyder inte det att det blir bra om vi som uppfostrats till kvinnor börjar göra likadant.
 
 
Men nog är det mycket ansvar som läggs på kvinnors axlar. Det tycker jag. Speciellt när det kommer till andras välmående. Mannen tillåts vara mycket mer solitär och fri på den punkten. Jag tror definitivt att det behövs mer balans där. Men det tror jag också håller på att ske.
 
 
Det där jävla orimliga ansvaret vill jag bara kasta i sopkorgen! Samtidigt som jag vill bli bättre på det rimliga.
 
 
 
 

Ström, te och snacks

 
 
 
 
 
Januari har varit full med snö. Också strömlös. En dag var det strömlöst i över sex timmar. Vid sådana tillfällen blir det så tydligt för mig hur beroende av el jag är. Mobilen var urladdad så jag hade ingen kontakt med omvärlden. Innan solen gick upp blev jag snabbt medveten om att vi inte har några ficklampor. Graderna sjönk fort i huset och jag hade inget sätt att värma mig annat än med flera lager kläder. Hade det varit strömlöst någon timme till hade nog maten i frysen blivit fördärvad. Och på tal om mat insåg jag att det jag hade att äta som inte behövdes tillagas på något sätt var jordnötssmör, ett äpple och några dadlar. Jag ser sådana tillfällen som en lärdom i att mitt bekväma västerländska liv inte tål strömlöshet. Då står jag helt plötsligt utan mat, ljus, värme och kunskap. Men som sagt lever jag ett bekvämt och priviligerat liv med el till vardags, till skillnad från många andra på planeten. Så inte är det här ett klagomål. Absolut inte! Som jag skrev ser jag det som en lärdom. Jag och Mats behöver bland annat införskaffa ficklampor, stormkök och en värmekälla som inte är eldriven. Noterat.
 
 
De dagar jag har el, vilka är de allra, allra flesta (har i ärlighetens namn bara varit strömlöst två gånger) gillar jag att hålla mig varm med elkamin och te. Örtte. Att se på tv-program, serier och film är också sådant jag tycker om som jag inte kan göra utan ström. De bästa programmen att dricka te till tycker jag är Det sitter i väggarna och Antikrundan som finns att se på svtplay.se. När det kommer till serier tycker jag Call the Midwife och Downton Abbey (brittiska serier över huvud taget) passar bra. Filmer kan bli lite långa, teet hinner ju svalna om det ska räcka genom hela. Till film tycker jag snacks passar bättre. Hummus med morötter, selleri och äppelklyftor att doppa är favoriten. Sedan något sött. Till exempel chokladbollar eller torkad mango. Verklighetsbaserade och historiska berättelser gillar jag allra mest när det kommer till film. Eller en påhittad historia som håller en i sitt grepp hela filmen igenom.
 
 
Januari är nog den allra bästa te-månaden. Förutom när det är strömlöst då.
 

Magiska mellandagar och vuxet ansvar

 
 
 
 
Hoppas ni har haft en trevlig jul. Det har jag. Höjdpunkten var nog att stå ute och kolla efter tomten med en fyraåring. Genom hennes ögon såg jag också tomtens lykta långt därborta. Lyktan på bilderna är dock inte tomtens, utan min och Mats trädgårdslykta. Den har jag kanske inte nämnt förut? (obs ironi)
 
 
Visst är tappad tro det tråkigaste med att vara vuxen? Nu har jag, vad jag kan minnas, aldrig trott på jultomten (Så osammanhängande lögn! Ska en som vuxen ljuga för barn ska den väl vara trovärdig åtminstone?). Men tomtar har jag trott på, kanske tror jag än i dag på dem. Jag har för mig att jag har skrivit förut om när jag såg små träskor-fotspår i trädgården när jag var liten. Hade jag sett dem i dag hade jag försökt hitta en logisk förklaring. Förmodligen var det en råtta som gått där och den djupa snön gjorde att hennes fotspår såg ut som små träskor. Men som barn tänkte jag inte så. Då kom magin först och logiken i andra hand.
 
 
 
 
 
 
Det finns ett par filmer jag vill se varje jul. Den ena är Harry Potter och de vises sten och den andra Polarexpressen. Den senare handlar om just tappad tro. Att vara för gammal för att höra jultomtens bjällror. Den första Harry Potter-filmen förknippar jag nog med julen på grund av att den brukar sändas i mellandagarna. Men den är ju den mest magiska av dem alla. Och magi hör julen till på något vis. Sen så är det något visst med tåg, som finns med i både Harry Potter och Polarexpressen. Tågresor som ingen riktigt vet slutdestinationen på, men som är alldeles magiska. Sådana där tågresor som endast barn får uppleva. De som inte har tappat tron.
 
 
Men så ska det väl vara ändå? Jag känner mig mer och mer tillfreds med att vara vuxen. Att det innebär att tänka logiskt - så att barn ska få kunna uppleva magi. Det innebär inte att en aldrig får uppleva magi som vuxen eller att barn inte behöver ta något som helst ansvar. Men på det stora hela. Det gör mig ganska upprörd när jag ser barn som har behövt bli vuxna alldeles för tidigt, därför att föräldrarna har lekt bort sitt ansvar. Jag läste Peter Pan för ett tag sedan och det som fastnade allra mest hos mig var orden om att alla behöver en mamma. Någon som har ansvaret. Hur roligt och magiskt Peter och pojkarna än hade det i landet Ingenstans längtade de alla någonting oerhört efter en mamma. När jag läste det var det som om någonting klickade i mig. Vi vuxna behöver tänka logiskt och ta ansvar så att barnen slipper göra det. På så sätt får de uppleva magi. Sen så är det väl naturligtvis en balansgång. Barn måste ju såklart få lära sig att ta ansvar, sakta men säkert. Bortskämda barn mår inte heller bra, skulle jag tro. Nu har inte jag några barn så jag behöver egentligen inte tänka i de här banorna (min barnlösa frihet är någonting jag verkligen har börjat värna om de senaste åren). Men det kan ju vara bra att som vuxen resonera så ändå ibland, tänker jag. 
 
 
På tal om vuxen. I dag är det min 28:e födelsedag. Tänk vad fort jorden snurrar ändå.
 

God jul

 
 

Hej, mitt vinterland

 
 
 
 
Nu smälter snön bort. Då blir jag extra glad att jag fotade mycket de där veckorna när det varit snö. När blasken och isen ligger därute, har jag en vacker vintersaga i min dator. I år har jag och Mats även vårat alldeles egna vinterland. Det känns inte så dumt, ska jag säga.
 
 
 
 
 
 
Här är vårat hus. Det i mitten. Jag kom just på att vi bor i Mellangården. Det känns också bra.
 
 
 
 

Julmusiken

 
 
Jag känner mig så julig i år! Jag bakar och pyntar och sjunger julsånger för glatta livet. Härligt! Här är den julmusik jag lyssnar mest på:
 
 
 
Jag kommer hem igen till jul - jubileumsutgåva av Peter Jöback. En gammal favorit. Kommer håg att jag köpte cd-skivan när första utgåvan kom. Decembernatt (Halleluja) är helt klart favoritlåten.
 
Jul i andlighetens rum av Sonja Aldén. En skiva jag har lyssnat på i några år. Hennes röst är så fantastisk! Snön och En stjärna lyser så klar spelas mest flitigt.
 
Jul i folkton med bland andra Sofia Karlsson och Sara Isaksson. Är nyckelharpa din grej är detta en skiva för dig! Jag är så förtjust i den. Svårt att välja en favoritlåt, men det får nog bli Frid på jord med stämmor som får själen att jubla.
 
Christmas (Delux Special Edition) av Michael Bublé. Det är någonting visst med amerikanska jular, eller hur? Så vita och fluffiga och positiva. Jag kan inte välja en favoritlåt på den här skivan - de är alla som hämtade ur en Coca Cola-reklam!
 
 
 
 
 

Första advent och bakplaner

 
 
 
 
I helgen var det första advent och jag och Mats var på adventsbak hos några kompisar dagen innan.
 
 
 
 
 
 
Jag gjorde pepparkaksbollar från karinevelina.se. Här (länk) har ni receptet. De smakar pepparkaksdeg! Jag slängde också ihop Icas veganska fudge. Himla god, alltså! En ny favorit. Ett tips är att riva i apelsinskal från ekologiska apelsiner. Och gör minst dubbel sats. De försvinner fort. Här (länk) har ni det receptet.
 
 
Det var så mysigt och doftade så gott av pepparkakor och fruktbröd och knäck. Blev så inspirerad och sugen på att baka massa saker. Tror till och med att jag ska försöka mig på en deg. Vill prova att göra lussebullar med mandelmassa och syltade apelsinskal (har fått dille på apelsinskal!) efter Clara Lidströms (underbaraclaras.se) recept. Fast jag veganiserar alla mina recept, så klart, och gör dem glutenfria. Eftersom jag föredrar att äta glutenfritt. Här (länk) har ni Claras saffransknutar. Vill också baka vörtbröd. Det gick bra för ett par år sedan, så håller tummarna att det gör det i år också. Jäst och jag är inte de bästa kompisar precis. Mna bröd och bullar brukar smaka öl. Men skam den som ger sig! Knäck vore ju himla gott också. Men det är lite samma visa där. Min knäck brukar inte smaka öl, men antingen bränna fast sig något fördjävulskt i kastrullen eller stanna på kolastadiet. 
 
 
 
 
 
 
Första advent började vi julpynta. Nu är allting uppe. Till och med granen. Vi har plastgran, så varför vänta?
 
 
Vad tycker ni om årets julkalender förresten? Jag ÄLSKAR den redan. Jag älskar Eva Rydberg och allt hon tar i, så det är kanske inte så konstigt. Men jag tror jag hade gillat den även om hon inte varit med. Så skön kontrast mot förra årets. Det tycker jag Svt är så bra på - skapa nya historier olik de tidigare årens. Inte upprepa samma sak år efter år. Så uppfriskande!
 
 
 
 

Hej då, Karlstad

 
 
 
Hej, Molkom!
 
 
Nu har jag och Mats flyttat - till Molkom. Molkom är ett litet samhälle i Värmland som ligger mittemellan Karlstad (där jag har bott i sju år) och Filipstad (som jag kommer från). Vi har inte bara flyttat till ett nytt samhälle, utan även till hus. I Karlstad bodde vi i lägenhet, men hus känns bäst för både mig och Mats. Vi gillar att pyssla i egen trädgård. Det gick ganska fort. Vi började kolla på hus i juni och redan i början av september skrev vi kontrakt på 70-talsvillan som vi nu flyttat in i. Det var dock en ganska stressig sommar med ett par husvisningar varje vecka. Hoppet och drömmarna hann att ta fart för varje hus vi la bud på och det var en liten sorg varje gång priset steg i väg och vi inte kunde fortsätta buda. Det var svårt att släppa vissa hus. Vi vann till och med en budgivning, men säljarna valde att inte sälja till oss i alla fall. Det tog hårdast eftersom vi var så säkra på att vi skulle få köpa det huset.
 
 
 
 
 
Men tur var väl det! Att vi inte fick köpa det huset. Då hade jag inte suttit där jag sitter nu. Det huset var i mycket sämre skick än det vi flyttat in i. Vi kan inte fatta att vi haft sådan tur. Vi gick från att "slåss" med flera stycken om renoveringsobjekt till att vara enda budgivarna på ett hus med små detaljer som behöver fixas. Både Mats och jag befinner oss nog fortfarande i en känsla av att det här är för bra för att vara sant. Men den börjar släppa. Vi bokade en besiktning av huset och han som var här och kollade igenom allting sa att det ser jättefint ut. Det var nog meningen helt enkelt. Det här huset var menat för oss och de andra var inte det.
 
 
Den här bilden tog jag första morgonen jag vaknade i huset. Vårat nya hem. När jag går ut från sovrummet på övervåningen kommer jag in direkt i det rymliga allrummet och därifrån har jag utsikt över ängen. Även fast vi bor i ett villaområde är det natur runt omkring. Nästan exakt så som jag växte upp. Kanske är därför det känns så bra. Som hemma.
 
 
 
 
Hela hösten har jag packat och rensat och slängt och skänkt. Ett ganska tungt arbete men eftersom jag visste vad som väntade i november orkade jag köra på. Sista veckorna levde vi bland flyttkartonger. Nästan allting förutom möblerna var nerpackat. Så kom helgen i början av november då vi fick tillträde till huset. Vi beslöt oss för att flytta "själva", eftersom flyttfirma var dyrare än vi trodde. Tack och lov för släkt och vänner! Annars hade vi nog fortfarande hållit på. Men det gick hur smidigt som helst. Tre vändor fram och tillbaka mellan Karlstad och Molkom, sedan var i princip allt flyttat. Och det som blev kvar har vi också fått hjälp med att föra hit till Molkom. Nu ska vi bara städa och besiktiga lägenheten, sen kan vi lämna den helt bakom oss.
 
 
 
 
Den är bilden tog jag första kvällen i huset. Jag och svärmor bar upp sängen medan de andra var iväg efter sista lasset i Karlstad. Det var lite svårt att veta var en gjorde mest nytta, men sängen är ju en ganska viktig sak att få på plats och det var så skönt att inte behöva kånka upp den för trappen sent på kvällen när vi var trötta efter en hel flyttdag. En bror till Mats sov över första natten och hjälpte oss att packa upp köket också. Med kök och säng uppe kunde vi ta det lungt med de andra kartongerna, men vi är faktiskt snart helt uppackade. Bara sex lådor kvar, så vi har jobbat på bra.
 
 
 
 
Det finns så många fina detaljer i huset som gör att det känns extra hemtrevligt tycker jag. Bland annat bastun och kaminen. I trädgården står det en lykta som jag redan har döpt till Narnia-lyktan. Vi har hängt frön och nötter i den och har besök varje dag av talgoxar, blåmesar, pilfinkar och nötväckor. Ekorren som bor i någon av de stora granarna är framme ibland och äter också. Narnia-lyktan och fåglarna är nog det som kommer pryda bloggen mest framöver. Har suttit flera timmar vid köksfönstret sammanlagt och fotat. Jag kommer även visa mer av själva huset och omgivningarna när vi kommit iordning.
 
 
Ja, det var en liten uppdatering. Nu blir det småstadsliv som gäller igen för mig. Har blandade känslor kring det eftersom jag inte har enbart positiva upplevelser av att växa upp i ett litet samhälle. Men barrskog är och kommer nog alltid att vara hemma. Det är där jag trivs bäst. Grannarna är för övrigt supertrevliga! Har pratat med flera stycken och det känns som ett bra område vi flyttat till.
 
 
Nu ska jag fortsätta packa upp.
 
 
Vi hörs!
 

Fördelar med snaggat

 
 
 
 
Nu har jag haft snaggat hår några månader och tänkte ge en liten "recension". Jag finner många fördelar:
 
 
 
  • Schampo? Hårborste? Du behöver minimalt med produkter. Vatten och handduk and you're redy to go.
  • Passar utmärkt tillsammans med ett resting bitch face. Varför måste en le hela tiden? Bara för att en inte ler betyder ju inte det att en är sur. En är bara neutral. Nu tycker jag själv att det är härligt att mötas av ett leende, så jag försöker också att le när jag möter människor. Men jag orkar inte alltid och jag är inte sur för det.  
  • Människor lämnar dig ifred. Det kan i och för sig ha med mitt ansiktsuttryck att göra. Fast nej. När jag hade långt hår och inte log kom ändå folk fram till mig på stan och ville prata. Jag som har lite smått social fobi har tyckt det varit lite jobbigt att gå ner på stan, eftersom det ofta kommer fram främmande människor och pratar med mig. Oftast äldre som vill prata av sig eller människor som är utsatta på något vis. Gillar inte att jag tycker det är jobbigt, dock. Känner mig så smickrad att mäniskor anförtror sig åt mig. Tror jag för det mesta är en bra lyssnare och har lätt att kommunicera över språkgränser. men har svårt att hjälpa på rätt sätt i många fall. Säga rätt saker, ta rätt beslut osv. Rädd för att göra fel. Så det har varit ganska skönt att inte behöva engagera sig i andras problem när jag går ner på stan, utan faktiskt bara handla. Fast nog kan jag sakna det ibland också.
  • Du är inte söt längre, utan snygg. Kan vara trevligt ibland att få mer "vuxna" komplimanger. Jag hajjar, jag ser ganska ung ut och ett långt hår med självfall gör inte att jag ser ut att vara närmare trettio än tonåren. Nu tycker ju inte jag att utseende ska spela någon roll, men visst blir jag glad av komplimanger! Det går inte att sticka under stolen med. Jag är formad av det här samhället jag också.
  • Män tar dig mer på allvar. Kanske kan ha att göra med att jag ser äldre ut. Men jag tror faktiskt att män är lite rädda för kvinnor som inte följer utseendenormen, eller den kvinnliga normen överhuvudtaget. Som vågar ta sig in på männens territorium. Det blir nog lite "woaw, hon är ju faktiskt som jag". I alla fall så upplever jag att jag blir lyssnad på. Mer tagen på allvar. Det jag säger har substans.
 
 
 
 
Vi kör väl lite nackdelar också när vi ändå är i gång?
 
 
 
 
Du blir blöt i regn. Kanske låter som en självklarhet, men jag hade ingen aning om hur mycket vatten håret absorberar i regnoväder. Nu verkligen bara rinner det rakt ner under jackan och blöter ner tröjan. En kan verkligen känna hur vattnet rinner längs skallen. Finns ingenting som stoppar det.
Du måste börja med mössa i september. Nu är ju jag ganska frusen av mig, så det kanske inte andra behöver göra. Men jäklarns vad kallt det blåser om huvudet nu alltså!
 
 
Kan nog inte komma på några fler nackdelar faktiskt. Förutom att en inte riktigt passar in. Men vad gör det? Och jag upplever som sagt att jag möts med mer respekt snarare än hånfullhet. Men så har ju snaggat hår varit mannen förunnat och mannen har ju högst status i samhället, så det är väl inte så konstigt...
 
 
 
 
 
 

Tankar kring den kristna tron

 
 
 
 
 
Nu har jag gått ur svenska kyrkan. Eller, det var ett tag sedan, men ändå ganska nyligen. Jag insåg att det inte går ihop med mina värderingar att vara medlem. Jag tycker heller inte att det är rättvist mot kristna att liksom "snylta" på deras tro, när det faktiskt inte betyder någonting för mig annat än tradition och vackra miljöer. Om det är någon som är intresserad av varför jag gått ur så skulle jag rekommendera att ni läser bibeln. Det står en hel del skrämmande saker där och en religion som har en sådan bok som grund är inte en religion jag vill tillhöra.
 
 
Jag vill faktiskt inte tillhöra någon religion alls. Jag vill mer plocka och välja. Fokusera på det som är bra och fint. För sådant finns det i alla religioner och skrifter. Också bibeln. Diggar mycket av det Jesus sa. Enligt bibeln alltså. Moses verkar också ha varit en rättskaffens kille. Sen som vegan så känns det ganska bra att Gud skapade alla djur som växtätare och gav människan tillåtelse att äta andra djur så sent som efter syndafloden. Vilket jag tolkar som att människan bara får äta djur i nödsituationer, när det inte finns någonting annat att äta. Guds plan, enligt bibeln, är ju faktiskt att alla ska bli växtätare igen.
 
 
Det är en sådan fin grej som jag tar med mig från den kristna tron. Sådant jag lämnar i soporna är homofobi, kvinnoförtryck och storhetsvansinne. "Du skall inga andra gudar hava jämte mig" klingar inte alls bra i mina öron. Då tackar jag för mig och går och hänger med Freja och Buddah och Shiva istället. Sådana som inte exkluderar.
 
 
 
 
 
 
 
 
Med det sagt så är jag faktiskt konfirmerad. Inte på grund av en kristen tro, utan på grund av tradition. Av respekt för alla de innan mig som tagit del av samma ritual. Men nu tänker jag som så att jag hellre vill visa respekt för alla de som svenska kyrkan har vänt ryggen eller svartmålat. Visa att jag tycker det är fel och orättvist och ingenting jag står bakom. Jag vill visa min respekt för alla horor och bögar och oäktingar som lidit på grund av kyrkan. Alla som har dödats eller förvisats för "synder" de har begått.
 
 
Minns knappt någonting alls från konfirmationsförberedelserna annat än att jag var en pain in the ass för våran präst. Jag och en till kunde inte kolla på varandra utan att brista ut i gapflabb. Jag minns det året jag läste för prästen som ett enda stort fnitter. Inte på grund av prästen eller någonting hon sa, enbart på grund av att jag och den andra tjejen fick fnissattacker av den tysta, seriösa stämningen. Vi förstod nog inte riktigt vad det var som var så seriöst. Spenderade mesta tiden med att sitta i ett hörn och försöka lugna ner mig. Och det för mig till en annan viktig punkt: Jag går även ur svenska kyrkan av respekt för de kristna. De som det betyder någonting för. Varför ska jag stå i kyrkan och ljuga präster rakt upp i ansiktet? Väldigt fult gjort tycker jag. Under dopet frågar prästen föräldrarna om de vill att deras barn ska växa upp i den kristna tron. Vad ska jag säga då? Ljuga eller säga som det är: Nej tack. Båda alternativen känns fel. Jag har ingen lust att inför Guds ögon ses som man och hustru, när jag faktiskt inte bryr mig om hur Gud ser mig och min partner. Då känns det helt enkelt bäst och mest respektfullt att lämna kyrkan.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag fick väldigt många fina ting när jag konfirmerade mig. Genomtänkta och värdefulla saker. Tre presenter betyder extra mycket för mig. Min mammas halsband i orginalask som hon fick av sina föräldrar när hon konfirmerade sig, jungfru Maria i porslin målad av min farmor som har målat så mycket fint till mig, samt en älvdans målad på skiffer av en kvinna som bor i den byn min mamma växte upp i. Den sistämnda fick jag av min gammelfaster med familj. De hade sett att jag fastnade för kvinnans konstverk när vi var där en sommar och kontaktade henne efteråt. Då målade hon denna magiska älvdans till mig.
 
 
Det här är nog den största anledningen till att jag valde att konfirmera mig. Att samla släkt och vänner. Jag har alltid älskat alla stora släktkalas jag fått vara med om, även fast jag nu för tiden föredrar lugnare och mindre tillställningar. Men jag växte upp med runt tjugo personer varje julafton och stora släktkalas med gammelfastrar och tremänningar och ingifta släktingar. Är väldigt glad för att jag har fått växa upp med en stor släkt, men nu i efterhand förstår jag ju att det inte har så mycket med kyrkan att göra. Jag kan ha en bröllopsfest ändå, ge mina barn namngivningscermonier och istället för konfirmation - varför inte ha en tonårsfest? Typ "Välkommen till de obekväma tonårsåren önskar släkten!". De allra flesta kristna cermonier är ju gamla och hedniska från början och finns för övrigt i många andra religioner också. Så varför hänga kvar vid kyrkan enbart för dess cermoniers skull?
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag känner mig mer andlig nu när jag har gått ur kyrkan och mer tillfreds med den kristna tron. Nu när jag inte stöttar den med pengar, utan faktiskt kan välja det jag tycker är fint och bra. Jag tycker fortfarande att kyrkor är vackra och ikoner av jungfru Maria inger ett lugn i mig. Jag gråter fortfarande floder till den animerade filmen "Prinsen av Egypten" och jag bär med mig Jesus ord om att Gud är kärlek. Stämmer det så tar hen emot mig i himlen även fast jag inte är kristen. Stämmer det inte så hänger jag hellre med djävulen i helvetet än med en gud som straffar sina barn så hårt och grymt.
 
 

Det är inget att spara på...

 
 
 
 
 
... tänkte jag och snaggade håret!
 
 

Radioskugga

 
 
Tror att jag befinner mig i en radioskugga. Frivilligt. Allt är alltid bäst när det sker frivilligt tycker jag. Jag har lite omedvetet valt att distansera mig från sociala medier, internet över huvud taget faktiskt, och det känns sååå skönt!
 
 
Går in på facebook en gång per dag ungefär, ibland inte alls, och då kollar jag bara de översta inläggen och om jag fått några meddelanden. Kollar instagram kanske en gång i veckan och det är samma där, skrollar några gånger sen stänger jag ner. Bloggar läser jag några gånger i månaden och YouTube är jag inne på ännu mera sällan. Min mobiltelefon har varit väldigt hjälpsam. Den gillar inte alla appar och det kan ta upp till fem gånger innan den vill starta till exempel facebook-appen. Det har nog hjälpt mig att hålla mig borta från de flesta sociala medier. Att trycka och vänta, trycka och vänta, blir väligt tröttsamt efter några minuter. Förut gick det per automatik. Så fort jag inte gjorde någonting annat kollade jag fb. Men inte nu längre. Kollar inte så mycket på tv heller för den delen.
 
 
Jag känner mig härligt omedveten om vad som pågår i världen och i min bekantskapskrets. Jag missar mycket på det viset, och det är ju lite synd, men jag tänker att om det är superduperviktigt så får jag reda på det på något vis ändå.
 
 
Jag läser väldigt mycket. Känner mig så kunskapstörstande! Slukar böcker. Kanske är det ett tecken på att det är dags att börja studera igen? Jag får se. Känner mig fortfarande ganska stresskänslig och vill inte bränna ut mig igen. Jag läser - och skriver därför inte så mycket här. Men nu har jag börjat känna lust att skriva igen. Och att fotografera. Så kanske kommer det bli mer tätt mellan blogginläggen än det har varit den senaste tiden.
 
 
Känns som att radioskuggan börjar släppa lite grand.
 
 
 

It's a pity and a sin, she doesn't quite fit in

 
 
 
 
Nu har jag sett den nya Skönheten och Odjuret. Och jag tyckte den var så bra. Jag gillar sagor väldigt mycket, och den här sagan är en av de vackraste. Det råder många åsikter om huruvida Disney-filmer är bra eller dåligt att visa för små flickor. Själv har jag sett både Belle och Ariel (Den lilla sjöjungfrun) som förebilder. Inte som barn, men som tonåring. Lite sent kanske? Men jag kunde känna igen mig väldigt mycket i deras längtan bort. Till något annat. "Jag vill nåt mer än leva småstadsliv" som Belle sjunger. Också deras utanförskap. Att inte riktigt vara som alla andra. "Ja det vore bäst förstås om hon var en av oss" sjunger byborna om Belle och pratar om hur konstig och annorlunda hon är bakom hennes rygg. Jag kan känna igen mig i det.
 
 
Det finns en enorm trygghet och gemenskap i att växa upp i ett litet samhälle där alla känner alla. Men om du inte passar in, om du blivit stämplad som konstig och annorlunda, är det inte alls tryggt. Då är det bara otäckt och kvävande. En känsla av alla mot en. Speciella personlighetsdrag och idéer slipas bort så att ingen ska vara annorlunda. Därför är det också så lätt att bli den som är annorlunda om en inte riktigt orkar dölja och sudda ut sitt sanna jag. Som jag tyvärr tror att många gör. Jag hade ändå tur som är född och uppvuxen på ett litet ställe, inte inflyttad. Det är värre för de som kommer från andra ställen, andra länder. Har annan kultur och religion. Och ska försöka passa in på mindre orter. Jag var bara konstig, inte accepterad (klädde mig "konstigt", hade "konstiga" ideer och beteenden etc.) men hade ändå sådant som tradition och kultur gemensamt med övriga samhället.
 
 
Belle går sin egen väg. Hon vet att hon ses som annorlunda, men vägrar ändra på sig. Hon är modig. Hon står upp mot och totaldissar den snyggaste killen i stan. Hon rider ut själv och letar efter sin försvunna far och tar sedan hans plats som fånge. Hon vägrar att ändra sina åsikter trots att hennes fångvaktare hotar och skriker åt henne. Hur kan det vara en dålig förebild? Odjuret är en dålig förebild. Han är en rövhatt som tar ut sin ilska på andra. Och det håller jag med om att det är problematiskt. Att unga flickor ser dessa filmer och tror att kärlek är så. Lär sig att det är så killar ska behandla tjejer. Nej, nej, nej! Ingen har rätt att behandla dig så! Var som Belle om du orkar - säg ifrån. Ta ingen skit. Strunta i Odjuret. Det är inte hans film - det är Belle som är stjärnan och hjälten.
 
 
 
Det som jag kan tycka är problematiskt med Disney-filmer är att det nästan alltid är en man som hjälper kvinnan att ta sig dit hon vill. Hur stark och självständig hon än är. Och det är klart det sätter sig någonstans i hjärnan på flickor. Att de ändå alltid behöver en man. Nej! Du som flicka, tjej, kvinna är så stark i dig själv. Du behöver absolut ingen man för att ta dig dit du vill eller uppleva lycka. Det klarar du alldeles på egen hand. Visst är det svårare och farligare för icke-män att ta sig fram i samhället, det går inte att förneka, men du har lika mycket styrka i dig som män!
Sen så är det ju det här med Disney-prinsessors utseende. De är alla vackra. Felfria till och med. Det är ju livsfarligt om flickor tror att deras midja ska se ut på det viset. Eller näsa, hår, fötter - vad som helst. Och så kan jag inte låta bli att undra om Belle hade kommit så lätt undan med sitt annorlunda beteende om hon inte var snygg. Hade hon setts som ful av samhället hade folk mycket troligt kastat sten efter henne och strypt henne på "skoj", så som de gjorde mot mig i skolan. Jag var väldigt självsäker och annorlunda - men också ful. Och det gör fysiskt ont! Inte bara psykiskt. 
 
 
 
 
Något som jag tycker Belle och andra Disney-prinsessor har gemensamt är deras förmåga att behålla sitt inre mjukt och kärleksfullt. De ser det goda i människor, hur miserabelt de än lever. Så starkt! Det är så synd att sådana egenskaper ses som svaga. Föräldrar vill inte att deras döttrar ska se på prinsessfilmer och bli "svaga". De ska istället uppfostras till att bli tuffa och hårda som pojkarna. Men tänk om det vore tvärtom. Tänk om alla små pojkar fick se Belle och Ariel och framför allt lära sig att se upp till dem. Om pojkar fick se på filmer med kvinnliga huvudrollsinnehavare och lära sig att se upp till dem så skulle det inte heta chick flicks. Då skulle inte filmer som klarar bechdel-testet förlöjligas. "Höhöhö, va ska de göra om Ghostbusters med bara kvinnor i huvudrollerna? Löjligt! Den kan en ju inte se, det blir ju en tjejfilm!". Tjejer får lära sig att känna igen sig i både killar och tjejer. Vi tittar inte på Sagan om ringen utan att kunna relatera. Vi känner igen oss i Luke Skywalker och i Harry Potter. Medan killar får lära sig att hålla sig borta från allt som är "tjejigt". Tänk om de fick lära sig från att de var små att förstå alla. Inte bara sitt eget kön och de som beter sig så som samhället har bestämt att de födda med snopp ska bete sig.
 
 
 
 
 
Kanske skulle vi få se en sådan här saga då? För i nuläget ger inte snygga killar fula tjejer en chans. Det finns inga sådana filmer. Jo, om det inte visar sig att tjejen visst är snygg efter hårnoppring och korsett och ny frisyr och make over a la ändra-allting-som-är-hon. Killar får inte lära sig att se förbi det yttre och falla för insidan. Kanske på grund av att de inte får se på prinsessfilmer och lära sig att identifiera sig med Belle - utan bara med Odjuret och alla andra i filmen som är män?
 
 
Belle blir kär i den som höll henne fången och behandlade henne som skit. Jag håller med om att det är problematiskt. Men jag väljer att se sagan och dess budskap på ett annat sätt. Odjuret var elak och Belle sa ifrån. Hon stod på sig och vägrade acceptera sådant beteende. Men hon försökte också förstå. Och med sin godhet och empati nådde hon ända in. Till skillnad från någon med Stockholmssyndrom så ändrar hon inte sina åsikter till gärningsmannens eller försvarar hans beteende - det är han som ändrar sig. Hon blir inte kär i han som höll henne fången - utan i den vackra människan han blev med hjälp av kärlek.
 
 
För visst är det väl så? Att alla elakingar och otäckingar har fått alldeles för lite kärlek. Att kramar och vänliga ord kan tina det mest frusna hjärta. Inte att ens egen olycka på något vis ursäktar elakt beteende. Men det förklarar det. Och lösningen borde vara att ge våra barn, framför allt söner, så mycket kärlek och kramar och närhet att de blir fulltankade och i sin tur kan ge kärlek. Till både sig själv och andra.
 
 
Och läsa mer sagor för dem som handlar om sådana beundransvärda hjältar som Belle!
 
 

Weissensee

 
 
 
 
Förra våren (har jag för mig) såg jag en tv-serie som heter Weissensee. Mamma tipsade mig om den. Det var tredje säsongen som sändes då och sedan, i födelsedagspresent, fick jag de två första säsongerna av mamma och pappa. Så bra och gripande serie!
 
 
Serien handlar främst om familjerna Kupfer och Hausmann, men också om människorna runt omkring dem och deras liv. Den utspelar sig i Östberlin under åttiotalet. Den börjar 1980 och sista säsongen utspelar sig -89, när muren föll. Familjen Kupfer är för partiet med en far och son som är högt uppsatta inom Stasi och familjen Hausmann, mor och dotter, rör sig i oppositionskretsar.
 
 
Min mamma brukar berätta om den tiden. Hon var aldrig i Östberlin eller Östtyskland, men bodde några månader i Västtyskland. Hon var också några gånger i andra delar av Sovjet och hon berättar så bra om sina upplevelser. Vilken skillnad det var mellan öst och väst.
 
 
Weissensee är verkligen gripande. Den rekommenderas starkt!  Det känns så långt bort och länge sen, men det är ju inte alls så länge sen som en kan tro. Jag låg liksom i mammas mage när muren föll. Är glad att jag har lärt mig mer om den perioden i historien. Ska försöka få tag på tredje säsongen med svensk eller engelsk text så att jag kan se om den, nu när jag har sett de första säsongerna.
 
 

Svavel och juice

 
Jag har börjat styrketräna (gasp!) och har upplevt problem med domningar i mina armar när jag tar i. Har länge velat testa MSM-pulver så varför inte börja nu? Svavel ska nämligen hjälpa musklerna att syresätta sig bättre, vilket ju är bra vid fysisk aktivitet. Domningar kan nämligen bero på det, att musklerna inte får tillräckligt med syre. Andra tecken på för låg syreupptagning i musklerna är kramper och det vanligaste: mjölksyra.
 
 
Vår jord är väldigt dränerad på olika mineraler och vitaminer tack vare det ohållbara jordbruket. Jämför du närings- och mineralinnehållet i grönsaker och frukter i dag med de som växte för bara 60 år sedan är skillnaden stor. I vissa fall kan mineraler eller vitaminer ha försvunnit med så mycket som upp till 80%. Det är mycket svårare att få i sig allt som kroppen mår bra av i dag än det var i mitten av 1900-talet. Så det gäller att läsa på och prova sig fram. Och att köpa ekologiskt! Det går egentligen emot mina principer som vegan eftersom de inom ekologisk odling använder avföring från djur. Men konstgödsling utarmar jorden på mineraler och andra ämnen, vilket varken är bra för människan eller andra djur. Bland annat b-12-brist blir mer och mer vanligt bland vilda djur. Så tills människan börjar ta tillvara på sin egen skit och odlar med det istället för att spola ut det i haven och sjöar - blir en del av kretsloppet helt enkelt - så köper jag ekologiskt.
 
 
Svavel är tydligen en av de mineraler som jorden i dag är mest fattig på, helt enkelt därför att konstgödsel inte innehåller något svavel. Men du kan enkelt få i dig svavel med hjälp av kosttillskott. Svavel som kosttillskott brukar kallas för MSM (Metyl Sylfonyl Metan) och finns både som tabletter och pulver. Och nu har jag alltså börjat med MSM-pulver. För att se om det gör någon skillnad. Det rekommenderas att en börjar smått med ungefär ett kryddmått om dagen för att sakta öka och till slut landa på ungefär en tesked om dagen. Själv är jag nu på tre kryddmått, alltså ungefär 3/4 tesked. Kan inte säga att jag märker någon stor skillnad, men jag ska absolut ge det ett tag!
 
 
 
 
 
 
Svavel kan smaka lite beskt, men en vänjer sig. Ibland dricker jag juice som frukost, en liter ungefär, och i den kan jag inte känna av svavelsmaken alls. Tycker också om att ha i lite andra pulver i min juice. Favoriterna är spirulina (en torkad alg rik på protein och jod) och lingonpulver som helt enkelt är torkade lingon. Här på bilden ser ni det gröna spirulinapulvret längst ner. Det röda är lingonpulvret och det vita MSM. Svavel är för övrigt vattenlösligt, precis som c-vitamin, och är därför bra att tillföra kontinuerligt snarare än då och och då i högre doser. Eftersom kroppen har ett "svaveltak" och kissar ut överflödet.
 
 
 
MSM-experimentet fortsätter och jag kommer hålla er uppdaterade!
 
 
  

Roligheter

 
Jag brukar ta skärmdumpar på roliga memes och citat och teckningar, sådana som får mig att skratta gott. Har dem på mobilen och går igenom dem de dagar jag behöver hjälp med att dra på smilgroparna. En del är väldigt spot-on med en allvarlig underton, en del är inside-jokes som kanske bara jag finner roliga. De flesta är rent ut sagt löjliga. Sådana där som jag nästan skäms över att jag gillar. Märker att jag har en böjelse för sarkasm. Men så är jag ju ett barn av 90-talet. Är det inte 90-talet som kallas för sarkasmens årtionde?
 
 
I alla fall. De här fick mig att skratta i dag. Kanske hittar du någon bland dem som får dig på bättre humör i fall du är på ett dåligt sådant!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sista bilden är från Lilla Berlin.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0