Fördelar med snaggat

 
 
 
 
Nu har jag haft snaggat hår några månader och tänkte ge en liten "recension". Jag finner många fördelar:
 
 
 
  • Schampo? Hårborste? Du behöver minimalt med produkter. Vatten och handduk and you're redy to go.
  • Passar utmärkt tillsammans med ett resting bitch face. Varför måste en le hela tiden? Bara för att en inte ler betyder ju inte det att en är sur. En är bara neutral. Nu tycker jag själv att det är härligt att mötas av ett leende, så jag försöker också att le när jag möter människor. Men jag orkar inte alltid och jag är inte sur för det.  
  • Människor lämnar dig ifred. Det kan i och för sig ha med mitt ansiktsuttryck att göra. Fast nej. När jag hade långt hår och inte log kom ändå folk fram till mig på stan och ville prata. Jag som har lite smått social fobi har tyckt det varit lite jobbigt att gå ner på stan, eftersom det ofta kommer fram främmande människor och pratar med mig. Oftast äldre som vill prata av sig eller människor som är utsatta på något vis. Gillar inte att jag tycker det är jobbigt, dock. Känner mig så smickrad att mäniskor anförtror sig åt mig. Tror jag för det mesta är en bra lyssnare och har lätt att kommunicera över språkgränser. men har svårt att hjälpa på rätt sätt i många fall. Säga rätt saker, ta rätt beslut osv. Rädd för att göra fel. Så det har varit ganska skönt att inte behöva engagera sig i andras problem när jag går ner på stan, utan faktiskt bara handla. Fast nog kan jag sakna det ibland också.
  • Du är inte söt längre, utan snygg. Kan vara trevligt ibland att få mer "vuxna" komplimanger. Jag hajjar, jag ser ganska ung ut och ett långt hår med självfall gör inte att jag ser ut att vara närmare trettio än tonåren. Nu tycker ju inte jag att utseende ska spela någon roll, men visst blir jag glad av komplimanger! Det går inte att sticka under stolen med. Jag är formad av det här samhället jag också.
  • Män tar dig mer på allvar. Kanske kan ha att göra med att jag ser äldre ut. Men jag tror faktiskt att män är lite rädda för kvinnor som inte följer utseendenormen, eller den kvinnliga normen överhuvudtaget. Som vågar ta sig in på männens territorium. Det blir nog lite "woaw, hon är ju faktiskt som jag". I alla fall så upplever jag att jag blir lyssnad på. Mer tagen på allvar. Det jag säger har substans.
 
 
 
 
Vi kör väl lite nackdelar också när vi ändå är i gång?
 
 
 
 
Du blir blöt i regn. Kanske låter som en självklarhet, men jag hade ingen aning om hur mycket vatten håret absorberar i regnoväder. Nu verkligen bara rinner det rakt ner under jackan och blöter ner tröjan. En kan verkligen känna hur vattnet rinner längs skallen. Finns ingenting som stoppar det.
Du måste börja med mössa i september. Nu är ju jag ganska frusen av mig, så det kanske inte andra behöver göra. Men jäklarns vad kallt det blåser om huvudet nu alltså!
 
 
Kan nog inte komma på några fler nackdelar faktiskt. Förutom att en inte riktigt passar in. Men vad gör det? Och jag upplever som sagt att jag möts med mer respekt snarare än hånfullhet. Men så har ju snaggat hår varit mannen förunnat och mannen har ju högst status i samhället, så det är väl inte så konstigt...
 
 
 
 
 
 

Tankar kring den kristna tron

 
 
 
 
 
Nu har jag gått ur svenska kyrkan. Eller, det var ett tag sedan, men ändå ganska nyligen. Jag insåg att det inte går ihop med mina värderingar att vara medlem. Jag tycker heller inte att det är rättvist mot kristna att liksom "snylta" på deras tro, när det faktiskt inte betyder någonting för mig annat än tradition och vackra miljöer. Om det är någon som är intresserad av varför jag gått ur så skulle jag rekommendera att ni läser bibeln. Det står en hel del skrämmande saker där och en religion som har en sådan bok som grund är inte en religion jag vill tillhöra.
 
 
Jag vill faktiskt inte tillhöra någon religion alls. Jag vill mer plocka och välja. Fokusera på det som är bra och fint. För sådant finns det i alla religioner och skrifter. Också bibeln. Diggar mycket av det Jesus sa. Enligt bibeln alltså. Moses verkar också ha varit en rättskaffens kille. Sen som vegan så känns det ganska bra att Gud skapade alla djur som växtätare och gav människan tillåtelse att äta andra djur så sent som efter syndafloden. Vilket jag tolkar som att människan bara får äta djur i nödsituationer, när det inte finns någonting annat att äta. Guds plan, enligt bibeln, är ju faktiskt att alla ska bli växtätare igen.
 
 
Det är en sådan fin grej som jag tar med mig från den kristna tron. Sådant jag lämnar i soporna är homofobi, kvinnoförtryck och storhetsvansinne. "Du skall inga andra gudar hava jämte mig" klingar inte alls bra i mina öron. Då tackar jag för mig och går och hänger med Freja och Buddah och Shiva istället. Sådana som inte exkluderar.
 
 
 
 
 
 
 
 
Med det sagt så är jag faktiskt konfirmerad. Inte på grund av en kristen tro, utan på grund av tradition. Av respekt för alla de innan mig som tagit del av samma ritual. Men nu tänker jag som så att jag hellre vill visa respekt för alla de som svenska kyrkan har vänt ryggen eller svartmålat. Visa att jag tycker det är fel och orättvist och ingenting jag står bakom. Jag vill visa min respekt för alla horor och bögar och oäktingar som lidit på grund av kyrkan. Alla som har dödats eller förvisats för "synder" de har begått.
 
 
Minns knappt någonting alls från konfirmationsförberedelserna annat än att jag var en pain in the ass för våran präst. Jag och en till kunde inte kolla på varandra utan att brista ut i gapflabb. Jag minns det året jag läste för prästen som ett enda stort fnitter. Inte på grund av prästen eller någonting hon sa, enbart på grund av att jag och den andra tjejen fick fnissattacker av den tysta, seriösa stämningen. Vi förstod nog inte riktigt vad det var som var så seriöst. Spenderade mesta tiden med att sitta i ett hörn och försöka lugna ner mig. Och det för mig till en annan viktig punkt: Jag går även ur svenska kyrkan av respekt för de kristna. De som det betyder någonting för. Varför ska jag stå i kyrkan och ljuga präster rakt upp i ansiktet? Väldigt fult gjort tycker jag. Under dopet frågar prästen föräldrarna om de vill att deras barn ska växa upp i den kristna tron. Vad ska jag säga då? Ljuga eller säga som det är: Nej tack. Båda alternativen känns fel. Jag har ingen lust att inför Guds ögon ses som man och hustru, när jag faktiskt inte bryr mig om hur Gud ser mig och min partner. Då känns det helt enkelt bäst och mest respektfullt att lämna kyrkan.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag fick väldigt många fina ting när jag konfirmerade mig. Genomtänkta och värdefulla saker. Tre presenter betyder extra mycket för mig. Min mammas halsband i orginalask som hon fick av sina föräldrar när hon konfirmerade sig, jungfru Maria i porslin målad av min farmor som har målat så mycket fint till mig, samt en älvdans målad på skiffer av en kvinna som bor i den byn min mamma växte upp i. Den sistämnda fick jag av min gammelfaster med familj. De hade sett att jag fastnade för kvinnans konstverk när vi var där en sommar och kontaktade henne efteråt. Då målade hon denna magiska älvdans till mig.
 
 
Det här är nog den största anledningen till att jag valde att konfirmera mig. Att samla släkt och vänner. Jag har alltid älskat alla stora släktkalas jag fått vara med om, även fast jag nu för tiden föredrar lugnare och mindre tillställningar. Men jag växte upp med runt tjugo personer varje julafton och stora släktkalas med gammelfastrar och tremänningar och ingifta släktingar. Är väldigt glad för att jag har fått växa upp med en stor släkt, men nu i efterhand förstår jag ju att det inte har så mycket med kyrkan att göra. Jag kan ha en bröllopsfest ändå, ge mina barn namngivningscermonier och istället för konfirmation - varför inte ha en tonårsfest? Typ "Välkommen till de obekväma tonårsåren önskar släkten!". De allra flesta kristna cermonier är ju gamla och hedniska från början och finns för övrigt i många andra religioner också. Så varför hänga kvar vid kyrkan enbart för dess cermoniers skull?
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag känner mig mer andlig nu när jag har gått ur kyrkan och mer tillfreds med den kristna tron. Nu när jag inte stöttar den med pengar, utan faktiskt kan välja det jag tycker är fint och bra. Jag tycker fortfarande att kyrkor är vackra och ikoner av jungfru Maria inger ett lugn i mig. Jag gråter fortfarande floder till den animerade filmen "Prinsen av Egypten" och jag bär med mig Jesus ord om att Gud är kärlek. Stämmer det så tar hen emot mig i himlen även fast jag inte är kristen. Stämmer det inte så hänger jag hellre med djävulen i helvetet än med en gud som straffar sina barn så hårt och grymt.
 
 

Det är inget att spara på...

 
 
 
 
 
... tänkte jag och snaggade håret!
 
 

Radioskugga

 
 
Tror att jag befinner mig i en radioskugga. Frivilligt. Allt är alltid bäst när det sker frivilligt tycker jag. Jag har lite omedvetet valt att distansera mig från sociala medier, internet över huvud taget faktiskt, och det känns sååå skönt!
 
 
Går in på facebook en gång per dag ungefär, ibland inte alls, och då kollar jag bara de översta inläggen och om jag fått några meddelanden. Kollar instagram kanske en gång i veckan och det är samma där, skrollar några gånger sen stänger jag ner. Bloggar läser jag några gånger i månaden och YouTube är jag inne på ännu mera sällan. Min mobiltelefon har varit väldigt hjälpsam. Den gillar inte alla appar och det kan ta upp till fem gånger innan den vill starta till exempel facebook-appen. Det har nog hjälpt mig att hålla mig borta från de flesta sociala medier. Att trycka och vänta, trycka och vänta, blir väligt tröttsamt efter några minuter. Förut gick det per automatik. Så fort jag inte gjorde någonting annat kollade jag fb. Men inte nu längre. Kollar inte så mycket på tv heller för den delen.
 
 
Jag känner mig härligt omedveten om vad som pågår i världen och i min bekantskapskrets. Jag missar mycket på det viset, och det är ju lite synd, men jag tänker att om det är superduperviktigt så får jag reda på det på något vis ändå.
 
 
Jag läser väldigt mycket. Känner mig så kunskapstörstande! Slukar böcker. Kanske är det ett tecken på att det är dags att börja studera igen? Jag får se. Känner mig fortfarande ganska stresskänslig och vill inte bränna ut mig igen. Jag läser - och skriver därför inte så mycket här. Men nu har jag börjat känna lust att skriva igen. Och att fotografera. Så kanske kommer det bli mer tätt mellan blogginläggen än det har varit den senaste tiden.
 
 
Känns som att radioskuggan börjar släppa lite grand.
 
 
 

It's a pity and a sin, she doesn't quite fit in

 
 
 
 
Nu har jag sett den nya Skönheten och Odjuret. Och jag tyckte den var så bra. Jag gillar sagor väldigt mycket, och den här sagan är en av de vackraste. Det råder många åsikter om huruvida Disney-filmer är bra eller dåligt att visa för små flickor. Själv har jag sett både Belle och Ariel (Den lilla sjöjungfrun) som förebilder. Inte som barn, men som tonåring. Lite sent kanske? Men jag kunde känna igen mig väldigt mycket i deras längtan bort. Till något annat. "Jag vill nåt mer än leva småstadsliv" som Belle sjunger. Också deras utanförskap. Att inte riktigt vara som alla andra. "Ja det vore bäst förstås om hon var en av oss" sjunger byborna om Belle och pratar om hur konstig och annorlunda hon är bakom hennes rygg. Jag kan känna igen mig i det.
 
 
Det finns en enorm trygghet och gemenskap i att växa upp i ett litet samhälle där alla känner alla. Men om du inte passar in, om du blivit stämplad som konstig och annorlunda, är det inte alls tryggt. Då är det bara otäckt och kvävande. En känsla av alla mot en. Speciella personlighetsdrag och idéer slipas bort så att ingen ska vara annorlunda. Därför är det också så lätt att bli den som är annorlunda om en inte riktigt orkar dölja och sudda ut sitt sanna jag. Som jag tyvärr tror att många gör. Jag hade ändå tur som är född och uppvuxen på ett litet ställe, inte inflyttad. Det är värre för de som kommer från andra ställen, andra länder. Har annan kultur och religion. Och ska försöka passa in på mindre orter. Jag var bara konstig, inte accepterad (klädde mig "konstigt", hade "konstiga" ideer och beteenden etc.) men hade ändå sådant som tradition och kultur gemensamt med övriga samhället.
 
 
Belle går sin egen väg. Hon vet att hon ses som annorlunda, men vägrar ändra på sig. Hon är modig. Hon står upp mot och totaldissar den snyggaste killen i stan. Hon rider ut själv och letar efter sin försvunna far och tar sedan hans plats som fånge. Hon vägrar att ändra sina åsikter trots att hennes fångvaktare hotar och skriker åt henne. Hur kan det vara en dålig förebild? Odjuret är en dålig förebild. Han är en rövhatt som tar ut sin ilska på andra. Och det håller jag med om att det är problematiskt. Att unga flickor ser dessa filmer och tror att kärlek är så. Lär sig att det är så killar ska behandla tjejer. Nej, nej, nej! Ingen har rätt att behandla dig så! Var som Belle om du orkar - säg ifrån. Ta ingen skit. Strunta i Odjuret. Det är inte hans film - det är Belle som är stjärnan och hjälten.
 
 
 
Det som jag kan tycka är problematiskt med Disney-filmer är att det nästan alltid är en man som hjälper kvinnan att ta sig dit hon vill. Hur stark och självständig hon än är. Och det är klart det sätter sig någonstans i hjärnan på flickor. Att de ändå alltid behöver en man. Nej! Du som flicka, tjej, kvinna är så stark i dig själv. Du behöver absolut ingen man för att ta dig dit du vill eller uppleva lycka. Det klarar du alldeles på egen hand. Visst är det svårare och farligare för icke-män att ta sig fram i samhället, det går inte att förneka, men du har lika mycket styrka i dig som män!
Sen så är det ju det här med Disney-prinsessors utseende. De är alla vackra. Felfria till och med. Det är ju livsfarligt om flickor tror att deras midja ska se ut på det viset. Eller näsa, hår, fötter - vad som helst. Och så kan jag inte låta bli att undra om Belle hade kommit så lätt undan med sitt annorlunda beteende om hon inte var snygg. Hade hon setts som ful av samhället hade folk mycket troligt kastat sten efter henne och strypt henne på "skoj", så som de gjorde mot mig i skolan. Jag var väldigt självsäker och annorlunda - men också ful. Och det gör fysiskt ont! Inte bara psykiskt. 
 
 
 
 
Något som jag tycker Belle och andra Disney-prinsessor har gemensamt är deras förmåga att behålla sitt inre mjukt och kärleksfullt. De ser det goda i människor, hur miserabelt de än lever. Så starkt! Det är så synd att sådana egenskaper ses som svaga. Föräldrar vill inte att deras döttrar ska se på prinsessfilmer och bli "svaga". De ska istället uppfostras till att bli tuffa och hårda som pojkarna. Men tänk om det vore tvärtom. Tänk om alla små pojkar fick se Belle och Ariel och framför allt lära sig att se upp till dem. Om pojkar fick se på filmer med kvinnliga huvudrollsinnehavare och lära sig att se upp till dem så skulle det inte heta chick flicks. Då skulle inte filmer som klarar bechdel-testet förlöjligas. "Höhöhö, va ska de göra om Ghostbusters med bara kvinnor i huvudrollerna? Löjligt! Den kan en ju inte se, det blir ju en tjejfilm!". Tjejer får lära sig att känna igen sig i både killar och tjejer. Vi tittar inte på Sagan om ringen utan att kunna relatera. Vi känner igen oss i Luke Skywalker och i Harry Potter. Medan killar får lära sig att hålla sig borta från allt som är "tjejigt". Tänk om de fick lära sig från att de var små att förstå alla. Inte bara sitt eget kön och de som beter sig så som samhället har bestämt att de födda med snopp ska bete sig.
 
 
 
 
 
Kanske skulle vi få se en sådan här saga då? För i nuläget ger inte snygga killar fula tjejer en chans. Det finns inga sådana filmer. Jo, om det inte visar sig att tjejen visst är snygg efter hårnoppring och korsett och ny frisyr och make over a la ändra-allting-som-är-hon. Killar får inte lära sig att se förbi det yttre och falla för insidan. Kanske på grund av att de inte får se på prinsessfilmer och lära sig att identifiera sig med Belle - utan bara med Odjuret och alla andra i filmen som är män?
 
 
Belle blir kär i den som höll henne fången och behandlade henne som skit. Jag håller med om att det är problematiskt. Men jag väljer att se sagan och dess budskap på ett annat sätt. Odjuret var elak och Belle sa ifrån. Hon stod på sig och vägrade acceptera sådant beteende. Men hon försökte också förstå. Och med sin godhet och empati nådde hon ända in. Till skillnad från någon med Stockholmssyndrom så ändrar hon inte sina åsikter till gärningsmannens eller försvarar hans beteende - det är han som ändrar sig. Hon blir inte kär i han som höll henne fången - utan i den vackra människan han blev med hjälp av kärlek.
 
 
För visst är det väl så? Att alla elakingar och otäckingar har fått alldeles för lite kärlek. Att kramar och vänliga ord kan tina det mest frusna hjärta. Inte att ens egen olycka på något vis ursäktar elakt beteende. Men det förklarar det. Och lösningen borde vara att ge våra barn, framför allt söner, så mycket kärlek och kramar och närhet att de blir fulltankade och i sin tur kan ge kärlek. Till både sig själv och andra.
 
 
Och läsa mer sagor för dem som handlar om sådana beundransvärda hjältar som Belle!
 
 

Weissensee

 
 
 
 
Förra våren (har jag för mig) såg jag en tv-serie som heter Weissensee. Mamma tipsade mig om den. Det var tredje säsongen som sändes då och sedan, i födelsedagspresent, fick jag de två första säsongerna av mamma och pappa. Så bra och gripande serie!
 
 
Serien handlar främst om familjerna Kupfer och Hausmann, men också om människorna runt omkring dem och deras liv. Den utspelar sig i Östberlin under åttiotalet. Den börjar 1980 och sista säsongen utspelar sig -89, när muren föll. Familjen Kupfer är för partiet med en far och son som är högt uppsatta inom Stasi och familjen Hausmann, mor och dotter, rör sig i oppositionskretsar.
 
 
Min mamma brukar berätta om den tiden. Hon var aldrig i Östberlin eller Östtyskland, men bodde några månader i Västtyskland. Hon var också några gånger i andra delar av Sovjet och hon berättar så bra om sina upplevelser. Vilken skillnad det var mellan öst och väst.
 
 
Weissensee är verkligen gripande. Den rekommenderas starkt!  Det känns så långt bort och länge sen, men det är ju inte alls så länge sen som en kan tro. Jag låg liksom i mammas mage när muren föll. Är glad att jag har lärt mig mer om den perioden i historien. Ska försöka få tag på tredje säsongen med svensk eller engelsk text så att jag kan se om den, nu när jag har sett de första säsongerna.
 
 

Svavel och juice

 
Jag har börjat styrketräna (gasp!) och har upplevt problem med domningar i mina armar när jag tar i. Har länge velat testa MSM-pulver så varför inte börja nu? Svavel ska nämligen hjälpa musklerna att syresätta sig bättre, vilket ju är bra vid fysisk aktivitet. Domningar kan nämligen bero på det, att musklerna inte får tillräckligt med syre. Andra tecken på för låg syreupptagning i musklerna är kramper och det vanligaste: mjölksyra.
 
 
Vår jord är väldigt dränerad på olika mineraler och vitaminer tack vare det ohållbara jordbruket. Jämför du närings- och mineralinnehållet i grönsaker och frukter i dag med de som växte för bara 60 år sedan är skillnaden stor. I vissa fall kan mineraler eller vitaminer ha försvunnit med så mycket som upp till 80%. Det är mycket svårare att få i sig allt som kroppen mår bra av i dag än det var i mitten av 1900-talet. Så det gäller att läsa på och prova sig fram. Och att köpa ekologiskt! Det går egentligen emot mina principer som vegan eftersom de inom ekologisk odling använder avföring från djur. Men konstgödsling utarmar jorden på mineraler och andra ämnen, vilket varken är bra för människan eller andra djur. Bland annat b-12-brist blir mer och mer vanligt bland vilda djur. Så tills människan börjar ta tillvara på sin egen skit och odlar med det istället för att spola ut det i haven och sjöar - blir en del av kretsloppet helt enkelt - så köper jag ekologiskt.
 
 
Svavel är tydligen en av de mineraler som jorden i dag är mest fattig på, helt enkelt därför att konstgödsel inte innehåller något svavel. Men du kan enkelt få i dig svavel med hjälp av kosttillskott. Svavel som kosttillskott brukar kallas för MSM (Metyl Sylfonyl Metan) och finns både som tabletter och pulver. Och nu har jag alltså börjat med MSM-pulver. För att se om det gör någon skillnad. Det rekommenderas att en börjar smått med ungefär ett kryddmått om dagen för att sakta öka och till slut landa på ungefär en tesked om dagen. Själv är jag nu på tre kryddmått, alltså ungefär 3/4 tesked. Kan inte säga att jag märker någon stor skillnad, men jag ska absolut ge det ett tag!
 
 
 
 
 
 
Svavel kan smaka lite beskt, men en vänjer sig. Ibland dricker jag juice som frukost, en liter ungefär, och i den kan jag inte känna av svavelsmaken alls. Tycker också om att ha i lite andra pulver i min juice. Favoriterna är spirulina (en torkad alg rik på protein och jod) och lingonpulver som helt enkelt är torkade lingon. Här på bilden ser ni det gröna spirulinapulvret längst ner. Det röda är lingonpulvret och det vita MSM. Svavel är för övrigt vattenlösligt, precis som c-vitamin, och är därför bra att tillföra kontinuerligt snarare än då och och då i högre doser. Eftersom kroppen har ett "svaveltak" och kissar ut överflödet.
 
 
 
MSM-experimentet fortsätter och jag kommer hålla er uppdaterade!
 
 
  

Roligheter

 
Jag brukar ta skärmdumpar på roliga memes och citat och teckningar, sådana som får mig att skratta gott. Har dem på mobilen och går igenom dem de dagar jag behöver hjälp med att dra på smilgroparna. En del är väldigt spot-on med en allvarlig underton, en del är inside-jokes som kanske bara jag finner roliga. De flesta är rent ut sagt löjliga. Sådana där som jag nästan skäms över att jag gillar. Märker att jag har en böjelse för sarkasm. Men så är jag ju ett barn av 90-talet. Är det inte 90-talet som kallas för sarkasmens årtionde?
 
 
I alla fall. De här fick mig att skratta i dag. Kanske hittar du någon bland dem som får dig på bättre humör i fall du är på ett dåligt sådant!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sista bilden är från Lilla Berlin.
 

Jag hakar på

 
Alla pratar om Skam. Alla älskar Skam. Och jag hakar på. Jag. Älskar. Skam. Och jag måste skriva om det. Så till er som inte har sett serien än: Varning för spoilers.
 
 
Jag vet inte var jag ska börja. Serien har dragit upp så många känslor hos mig. Som att allt kommer tillbaka. Jag gillade den faktiskt inte först, helt enkelt därför att jag inte gillade min egen gymnasietid. Ville inte bli påmind. Men Skam innehåller också allt som jag minns med värme och glädje från tonårstiden. Systerskapet till exempel. Den gemensamhet en kände med tjejgänget. Om en hade problem så löste alla dem tillsammans. Vi gick både till skolsyster och på toa tillsammans. Vi vaxade varandras bikinilinjer och kollade efter mensfläckar på byxorna. Vi höll varandra om ryggen. En var aldrig ensam med sina problem. När någon skulle ha sex för första gången hjälpte vi till allihop med tips och råd, trots bristande kunskap från de flesta. Och när det hade hänt berättade vi allt för varandra. Varje liten detalj. Det var liksom hela gängets angelägenhet. Fattar inte var myten om att tjejer bara backstabbar och snackar skit kommer från. Jag har aldrig upplevt sådan kamratskap som jag gjorde under skoltiden. Visst fanns det tjejer som gjorde det till sitt life mission att trycka ner någon annan tjej, men mest minns jag vänskapen och gemenskapen. Och killar snackar också skit, så det så!
 
 
Jag älskar hur tjejerna i Skam tar hand om Vilde när hon har druckit för mycket på en fest. Hur de torkar upp hennes spyor och håller om henne. Hur de sedan följer med henne till skolsyster för att prata om abort. Jag älskar hur Noora hjälper Vilde ändra sina tankar kring mat och vikt, och hur Vilde gör samma sak för Noora senare. Och hur Noora skäller ut skithögen William på skolgården när han säger till Vilde att hon inte är nog snygg för honom. You go girl! En av de starkaste scenerna är dock när Noora berättar för tjejerna att hon tror hon blivit våldtagen. Hur de tillsammans går till vårdcentralen och är med henne inne på rummet när hon undersöks.
Det är den systerskapen jag minns med glädje från tonårstiden. Hur en kunde vara hur svag och bräcklig som helst, och det fanns alltid någon där som tog emot och lyssnade. Förstog. Försvarade. Sådan kontakt som en aldrig riktigt kunde få med vuxna.
 
 
Men det allra, allra bästa med Skam är säsong tre. Isaks säsong. Det är det vackraste jag har sett på tv och film på väldigt, väldigt länge. Jag blir tårögd bara jag tänker på den och jag ser om och spolar tillbaka och gråter och är lycklig på samma gång. Jag gråter när Isak berättar för Jonas att han är kär i en kille. Att se Jonas reaktion och Isaks lättnad. Jag gråter när kompisgänget hjälper Isak att ragga på Even och jag gråter när Even stannar hos Isak efter deras första natt ihop och lagar frukost åt honom. Isaks lycka den morgonen när han kallar Even för mannen i sitt liv. Jag gråter också när Isak berättar för sin pappa att han varit tillsammans med en kille. Hur han inte riktigt vill säga som det är. Trevar lite fram och tillbaka, men till slut bestämmer sig för att berätta att han hade en pojkvän men att det tagit slut. Hur pappan försöker sitt bästa med att trösta och förstå, men hur de inte riktigt kan mötas ändå.
 
 
Det är något jag tänker mycket på, hur jag vill att relationen med mitt framtida barn ska vara. Om jag nu får några barn. Jag vill liksom inte peta in dem i olika könsroller. Vara noga med att inte säga att killar gör si och ser ut så och gillar det och det och tjejer är istället på det här sättet. Förklara att en del föds med snopp och en del med snippa. En del blir kära i killar och en del i tjejer. Inget mer med det. Inte krångla till det och dela in det så tidigt genom att till exempel säga att tjejer föds med snippa och killar med snopp, när det faktiskt inte alls har någon betydelse. Inte heller har det någon betydelse vilken färg rummet och kläderna har, om håret är långt eller kort eller om en blir kär i tjejer eller killar. Oavsett om en har snopp eller snippa. Jag tror det lägger grunden för ett öppet tänkande kring sexualitet och könsroller. Och om den dagen kommer då mitt barn ska komma ut ur garderoben, då hoppas jag att det aldrig har funnits någon garderob att komma ut ur. Att samtalen mellan oss alltid varit öppna och alltid kretsat kring både killar och tjejer. Att om jag nu till exempel får ett barn med snippa tänker på att inte frågar saker som "Är det någon pojke i skolan du tycker är söt?" Utan i sådana fall: "Är det någon person i skolan du tycker är söt?". Nu tycker ju inte jag att barn ska behöva höra sådant över huvud taget och sexualiseras så tidigt. Barn är barn. Inte flickvänner och pojkvänner. Men det är ett annat ämne.
 
 
Ja... Nu kom jag bort lite från Skam, men Isaks säsong fick mig verkligen att tänka på det här extra mycket. Jag blir så rörd och glad av att se hur hans kompisar och resten av skolan reagerar. Det är liksom ingen big deal. Så som det ska vara. Det går framåt och det är så underbart att se. Jag blir också glad över att vi får se en samkönad kärlekshistoria på tv riktad till tonåringar. På samma sätt som jag tycker det är bra att Elsa ska bli kär i en tjej i den nya Frost-filmen. Om det nu inte bara är ett rykte. Jag hoppas vi får se fler och fler samkönade kärlekshistorier på tv och film, riktade till både barn och vuxna. Nu kan en ju ställa sig frågan varför det måste finnas kärlekshistorier med i barnfilmer när barn inte ens tänker i sådana banor. Mycket mer rimligt att sådana historier finns med i tonårsfilmer och serier, det är ju först då sådana känslor börjar komma. Men om det nu måste finnas romantiska kärlekshistorier i barnfilmer tycker jag att det ska finnas samkönade sådana också. Det borde finnas fler vuxenfilmer och serier med samkönad kärlek också för den delen tycker jag. För att inte tala om representation av transpersoner. De behöver verkligen få sin plats inom tv och film. Tror det skulle bidra till ett bredare genustänk och mer respekt och förståelse.
 
 
Skam är en av de bästa serierna jag sett, även fast jag egentligen inte vill minnas tonårstiden. Men det är nog nyttigt ändå. Om jag får barn vill jag ju kunna guida hen genom tonåren, och då gäller det att minnas hur det var och kändes.
 
 

Säsong 3

 
 
 
 
En av mina favoritserier är F.R.I.E.N.D.S. Som så många andra. När jag var tjugo år flyttade jag hemifrån. Till en alldeles egen lägenhet. En tvåa. För min första lön efter flytten köpte jag en box med alla Friends-säsonger.
 
 
Jag och min kompis brukade fantisera om att vi skulle bo som dem. I en varsin lägenhet mittemot varandra. Ha nycklar till båda lägenheterna. Laga mat tillsammans. Bada bubbelbad. Prata om killar och alla våra problem. Alltså tänk vad mycket energi en la ner på att tänka på vad killar tyckte och tänkte om en. Om en betedde sig "rätt". Försökte läsa alla tecken. Känns så skönt att män inte har lika stor mental makt över mig längre. Orka bry sig, alltså!
 
 
 
 
 
 
Det blev inte så som vi fantiserade om. Vi båda flyttade ihop tidigt med våra pojkvänner. Vi utbrast självklart: "I have to live with a boooy" precis som Monica gör när hon ska flytta ihop med Chandler och inte längre får bo med Rachel. Men den sommaren när jag bodde helt själv för första gången i mitt liv hade jag och min vän vår Friends-period. Hon hjälpte mig köpa en tvättmaskin som vi kämpade med i trappen, precis som Ross, Rachel och Chandler gör med Ross nya soffa. Pivot! Vi kröp ihop i mitt lilla badkar som vi hällde badsalt i. Inte för mycket dock, som Chandler gör när han för första gången i sitt liv häller upp ett bad. Vi lagade mat ihop (Eller... I ärlighetens namn är det min vän som är duktig på att laga mat) och pratade killproblem och sov i min nyinköpta dubbelsäng. Det var första gången i mitt liv jag ägde en dubbelsäng, och jag hade den alldeles för mig själv. Förutom när min vän sov hos mig och vi levde singelliv i storstan. Lekte Friends.
 
 
När jag var tonåring tyckte jag att karraktärerna i Friends var så vuxna, så långt fram i livet. Levde det där vuxenlivet som jag längtade efter. Men nu när jag tänker efter är jag lika gammal som de var de första säsongerna. Tror de är runt tjugofem allihop i första säsongen. Nu är jag tjugosju, vilket innebär att jag är inne på min tredje Friends-säsong. Om en nu kan räkna livet mellan tjugofem och trettiofem i Friends-säsonger. Men det kan en väl? Varför inte?
 
 
 
 
 
 
 
Jag är Phoebe, btw. Min vän är en solklar Monica. Jag tycker jag har lite Ross i mig också, men det kanske är för att han är min favorit.
 
 
Sommaren 2010, min Friends-sommar, är den bästa i mitt liv. Hittills. Är spänd på vad de kommande åtta säsongerna innan trettiofem har att bjuda på!
 
 
 

Målen 2017

 
2017 - nu kör vi!
 
 
Här (klick) kan ni läsa om målen jag hade för 2016. Gått väldigt bra med dem. Även fast jag inte har tänkt på dem alls. Glömde bort dem nästan direkt. Men jag har ändå rört mig mot dem allihop. Tar det som ett tecken på att jag lyssnade på mitt inre när jag skrev dem. Vad jag ville - inte vad jag tyckte att jag borde göra. Så jag har omedvetet rört mig mot dem ändå.
 
 
Här kommer mina mål för 2017.
 
 
 
Vara mer närvarande:
Bland annat genom att "banta" från internet och tv, främst från sociala medier. Mellan augusti till slutet av december skrev jag upp varje dag hur många timmar jag suttit framför datorn och tv:n och mobilen. Skrämmande siffror. Tycker jag. Därför vill jobba på att vara mer närvarande. I nuet. Vara i naturen. Yoga. Meditera. Ändå tycker inte jag att jag sitter så ofta framför tv och dator. "Bara" när jag äter lunch och nån timme på kvällen. Om jag inte till exempel bloggar eller letar information. Det gör jag lite när som helst på dagen. Det som skrämde mig mest är hur ofta jag tar upp mobilen och kollar. Nästan så det var omöjligt att hålla koll på hur länge jag kollat i mobilen under dagen. Den åker ju upp konstant. Så fort en har "tråkigt". Det var i alla fall en riktig ögonöppnare som jag tar med mig in i det nya året.
 
 
Organisera och rensa:
Det här har jag hållit på med hela hösten. Sakta krymper högarna med diverse saker och papper i. Också lådor och skåp och garderober får sig en genomgång. När jag har gjort klart denna storrensning tänkte jag att jag ska ha en mindre rensning varje höst. Det är oftast då jag får som störst lust att slänga och donera och sortera. På våren brukar jag få städmani istället. Vill röra mig mot en mer minimalistisk livsstil. Ha bara det jag behöver. Fast inte bara. Har många materiella saker som jag är fäst vid. Som har en historia. Både mina egna historier och andras. Äldre släktingar till exempel. De vill jag inte göra mig av med. Sen kan inte jag leva med vit och sparskrapad inredning. Måste ha färgklickar och stilleben lite här och var. Just nu tycker jag det är för mycket. För rörigt. Men jag tänker att om vi får ett större boende någon gång så sprids sakerna ju ut mer. Men allt har inte en plats, varken i lägenheten eller i mitt hjärta. Och då ryker det. Mår så mycket bättre när det är "ordning och reda" runt mig. Kan tänka mycket klarare. Inte så mycket materiella ting som tynger ner mig. Så jag fortsätter min rensning även detta år.
 
Jag håller också på att rensa och organisera bland bilder och mail. Så mycket bilder jag har tagit genom åren. Alla kan inte sparas. Jag vill inte ens minnas allt. Bara det som är viktigt eller får mig att må bra.
 
 
 
Föra in färg i mitt liv:
Se vad det gör med humöret. Jag tenderar att dras mot mörkt, både i inredning och kläder. Men jag blir så mycket gladare av färg. I alla fall färger jag tycker om. I vackra kombinationer.
 
 
 
Behandla mig själv så som jag behandlar de jag älskar:
Varför är vi ofta mycket snällare mot vänner och familj än vi är mot oss själva? Är inte vi själva våra vänner? Jag är min egen vän. Kanske bästa vän till och med. Men jag har inte behandlat mig så. Jag låter Jennifer köra på, även fast hon är helt slut. Jag matar henne med sådant som jag vet är onyttigt. Jag säger till henne att hon måste tänka på andras behov och välmående innan hon tänker på sig själv. Varför gör jag så? Så skulle jag aldrig behandla någon jag älskar. Och jag älskar ju mig själv. Min enda sanna och trogna livskamrat. Till en vän skulle jag säga att hen ska göra det hjärtat säger. Inte ta på sig för mycket ansvar eller ta någon skit från någon. Dags att börja säga det till mig själv mer.
 
 
 
 
 
 
 
Min dagbok för 2017. Älskar den turkosa färgen! Men i verkligheten är den mer blå än vad den ser ut på bilden.
 
 

Julens frid och budskap

 
 
 
 
 
I dag är det tjugondedag jul. Eller tjugonda' Knut som det brukar kallas. Tjugo dagar sedan julafton och sista dagen på julen. Fast det gör en väl lite som en vill tycker jag. Själv känner jag mig redo. Efter trettonhelgen brukar jag tycka det är svårt att känna julstämning, även fast jag vill stanna i julen så länge som möjligt. Men nu har vardagen börjat igen och jag är redo att säga hej då till julen. För denna gång. Så att julduken och ljusstakarna fortfarande ska få mig att känna julkänsla kommande år. Är rädd att känslan försvinner om jag låter sakerna stå framme för länge. Som att magin går ur dem.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag behöver jul. Tiden innan julafton känns så stressig, men på julaftonskvällen är det som att ett lugn sänker sig över samhället. Alla slapnar av. Det behövs inte stressas med mat och klappar och pynt längre. Nu kan vi njuta av allt vårt hårda slit. Julen för mig är skogspromenader. Läsa böcker och se på film. Det är att verkligen ta igen sig från året som gått. Och det har jag gjort också. Det har varit så skönt. Jag har tagit en paus från det mesta. Internet bland annat. Och det är något jag känner att jag vill fortsätta med. Inte sluta med, men dra ner på mina timmar framför datorn. Och tv:n. Och mobilen. Den värsta tidsboven av dem alla. Börja uppskatta vad som finns runt mig mer. Vara lite mer selektiv med mina intryck.
 
 
 
 
 
 
 
 
Läste så fint på en av mina favoritbloggar om vad trettondagen egentligen handlar om. En tolkning som jag tycker är underbar. Om att komma hem. Hitta sitt hem. Vare sig det är en fysisk plats eller något inom en själv. Det är ju faktiskt inte förrän på trettondagen som de vise männen kommer fram till Jesubarnet. Och hittar hem. En frid. De följde stjärnan som ledde dem hem. Så som vi alla skulle må bra av att göra - följa vår egen stjärna, hem till det som är bra för oss. Har aldrig tänkt på det så förut. Tror att jag hädanefter kommer uppmärksamma trettondagen lite mer. Och fortsätta hänga en stjärna i fönstret. Så att de vise männen hittar fram till Jesus och alla vi andra också får komma hem. Till det som känns bra och rätt för oss.
 
 
 
 
Alla bilder är tagna hos mina föräldrar förra året. Tycker mamma är så bra på att julpynta. Så där diskret och ändå supermysigt på samma gång. Hon är bra på att pynta i övrigt också för den delen.
 
 

Nordiska väsen och gudar

 
 
 
 
 
Fick dessa två underbara böcker i julklapp. Nordiska väsen och Nordiska gudar av Johan Egerkrans. Den första fick jag av min svägerska med familj och den andra av min svärmor. Har länge sneglat på Nordiska väsen som kom ut för något år sedan.
 
 
 
 
 
 
 
 
Och jag blev inte besviken. Illustrationerna är helt fantastiska. Så mystiska. Texten är också fantastisk. Tycker det är så kul att Johan Egerkrans skriver som att alla myter och väsen är sanna. Att det är den moderna vetenskapen som har fått allt om bakfoten.
 
 
 
 
 
 
 
 
Till exempel står det så här om flyttblock: "Det är stenar som jättarna i frustration kastat mot kyrkorna för att få stopp på oljudet (...) även om somliga påstår att det egentligen är stenar som släpats med av den senaste inlandsisen."
 
 
 
 
 
 
 
Nordiska gudar är lika vackert illustrerad den. Den kom ut i år och jag blev genast nyfiken. Har inte haft sådan bra koll på fornnordisk mytologi förut, men på senaste tiden har jag blivit ganska intresserad av religiösa och antika skrifter och myter. Ser dem som så metaforiska. Och de flesta liknar varandra. Hur har det kunnat bli så? Jag tänker att asatrons skapelseberättelse beskriver metaforiskt hur livet på Tellus började i vattnet. Enligt den fornnordiska mytologin fanns i början endast is och eld. När de möttes smälte isen och ur vattnet föddes jätten Ymer som till slut blir världen.
 
 
Ragnarök, världens undergång, ska enligt denna mytologi börja med stora krig mellan människor följt av fimbulvintern då världen täcks av snö och is. Något som jag tolkar som den nya istiden vi är påväg mot. Finns också mycket i myterna som jag tycker beskriver naturkatastrofer som ju bara blir fler och fler. Så här står det i Johan Egerkrans bok: "Jordskorpan rämnar av våldsamma jordbävningar" "Midgårdsormen vaknar ur sin eviga slummer på havets botten och ringlar upp på land med stora flodvågor som följd." Det står också att när Ragnarök närmar sig ska Midgårdsormen förgifta jorden och vattnet genom att spruta etter. Kan inte det vara en metafor för sättet vi människor har förgiftat jorden och vattnet? Via alla syntetiskt framställda kemikalier och alla onaturliga föreningar mellan grundämnen som vi har skapat.
 
 
Jag tycker väldigt många antika kulturer spådde att jorden skulle gå under runt den här tiden och det kan kännas ganska otäckt. Men jag ser det som symboliskt. Att den värld vi känner nu, det samhället vi har, de växter och djur som finns, vi, kommer gå under. Inte hela jordklotet. Tellus kommer ju faktiskt finnas tills solen slocknar. Varken människa eller naturkatastrofer kan förinta själva planeten. Men dess invånare kan mycket väl förintas och har gjort så förr. Därför fokuserar jag på det vackra som kommer efteråt. Som måga religioner beskriver. Enligt asatron kommer den nya världen vara helt utan ondska och lidande. Och de människor och djur som överlevt kommer leva i fred och harmoni.
 
 
Jag väljer att fokusera på den världen, även fast jag vet att jag inte kommer att få uppleva den. Jag lever nu. I början eller mitten av Ragnarök. Eller vad du än väljer att kalla det, världens undergång. Men på ett sätt kommer jag ändå få uppleva den nya världen. Paradiset. Mina energier kommer uppleva den. De energier som just nu finns i det jag kallar för min kropp kommer aldrig försvinna. Det är fysiskt omöjligt. Energi är konstant. Så nog kommer jag och alla ni som läser det här få uppleva en vackrare värld. Det känns bra.
 
 
 
 
 
 
Oden talar med sin rådgivare Mimer. Oden ägnar den mesta av sin tid åt att samla kunskap för att kunna förhindra Ragnarök. En omöjlig uppgift men hjältemodig tanke. Eller kanske självisk, beroende på hur en ser det. Jag samlar också så mycket kunskap jag kan om den världen jag befinner mig i. Tror inte det är för att förhindra något, snarare som ett sätt att överleva. Kunskap är makt. Kanske också för att hjälpa till att skapa den nya världen. Men jag vet inte... Jag tror på det där att människan måste gå igenom vissa stadier för att kunna förändras: Ignorans, förlöjligande, aggression och till slut acceptans. Både på individnivå och samhället i stort. Antar att samhället just nu befinner sig i det tredje stadiet, aggression. Samtidigt så tror jag starkt på att ingenting kommer förändras om inte några människor går före och visar vägen. Att det inte går att bara sitta still och vänta på att en förändring ska ske. Då kommer ju ingenting förändras. Som kvinna tänker jag till exempel på alla de "besvärliga" och "militanta" kvinnor före mig som kämpat för att jag ska få utbilda mig och rösta. Som såg till att jag är min egen person och inte ägd av varken min far eller man. Som ändrade Sveriges lagar. Så jag kan ta att jag ses som besvärlig och jobbig, militant vegan och extremfeminist, om det betyder att de efter mig får det bättre. De som föds på andra sidan Ragnarök.
 
 
  

Skuggornas bok

 
 
 
 
 
Min absoluta favorit bland tv-serier någonsin är Förhäxad. Eller Charmed som den heter på orginalspråk. Den handlar om tre systrar som upptäcker att de är häxor. Systrarna Halliwell. I serien har de en stor och tjock bok full med besvärjelser som kallas för Skuggornas bok. Book of Shadows. Book of Shadows kallas boken med religösa texter och besvärjelser inom religionen wicca, något som tv-serien bygger mycket på.
 
 
 
Jag har sen jag var barn varit intresserad av och dragits till det övernaturliga. Samtidigt har jag varit väldigt rädd och känt att det varit något jag inte ska leka med. Har mest haft besök av energier som jag tyckt vill mig väl, men även känt energier jag inte alls känt mig bekväm med. Köpte också tarotkort för några år sedan och hade en ganska otäck upplevelse med dem. Känner att det är alldeles för starka krafter och att jag inte kan hantera dem på ett bra sätt, så jag tenderar att hålla mig undan. Så gott jag kan. Dras fortfarande till det som är övernaturligt. Eller om det dras till mig. Jag vet inte.
 
 
 
Men jag tror att det inte är ett dugg farligt om en lär sig hantera alla energier som finns i universum. Något jag borde jobba på, eftersom jag är så känslig för dem.
 
 
 
När jag var tolv, tretton ungefär började jag på min egen Book of Shadows. Fast jag skrev upp de besvärjelser som finns i Charmed. Inga egna. Men det kommer kanske om jag väljer att utforska den sidan av mig mer. Men just den här boken som ni ser på bilderna har jag bestämt bara ska innehålla systrarna Halliwells besvärjelser.
 
 
 
Kom inte så långt på boken, men en dag ska jag göra klart den.
 
 
 
 
 

Inspiration för december

 
 
 
 

Trolltidstankar

 
I morgon är det första december och dags för årets julkalender. Tycker den verkar lovande. Förra året såg jag en gammal julkalender vid sidan om den som sändes på tv. Jag kollade på Trolltider. Ett avsnitt varje dag, precis som den som sänds. Det är inte första gången jag kollade på Trolltider, men jag har aldrig sett den så där ett avsnitt i taget. Det var en mysig tradition jag startade förra året och jag tror att jag ska fortsätta med den. I år finns det inte lika många julkalendrar på oppetarkiv.se. Här (klick) kan ni se vilka som finns att se. (UPPDATERING: Nu finns det helt plötsligt jättemånga xD ) Vet inte vilken jag ska börja kolla på i morgon. Det står mellan Pelle Svanslös och Mysteriet på Greveholm. Jag har inte sett någon av dessa sen de sändes på tv, så det känns lika mysigt och pirrigt att se någon av dem som det gör inför att se den nya kalendern. För jag kommer inte ihåg så mycket av dem.
 
 
Farmor och farfar hade Trolltider på VHS när jag var liten och jag har kollat på avsnitten mycket. Jag minns att jag gillade solbröden de bakar i något av de första avsnitten och för några år sedan hittade jag ett recept på dem. Någon gång ska jag göra det glutenfritt och veganisera det. Och dansa soldansen och läsa solramsan. Kanske svära som Mara om jag bränner brödet i ugnen: Spindelspott och paddsnor!
 
 
Fotspåren som den osynliga vätten gör i introt får mig alltid att tänka på en dag när jag var kanske sju eller åtta år. Jag och min lillebror var ute i trädgården och väntade på mamma som skulle skjutsa oss någonstans. Då såg jag små träsko-fotspår i snön, liknande de i introt till Trolltider. De gick från gungställningen till carporten. En sträcka på kanske två meter. Jag sprang in och ropade på mamma att hon skulle komma och kolla på spåren, men när vi kom ut hade min lillebror lekt bort dem. Sen den dagen var jag övertygad om att det bodde en liten vätte eller tomte i något av förråden i carporten som hjälpte till att ta hand om trädgården och kanske huset också. Det ryser i mig av välbehag fortfarande när jag tänker på det.
 
 
Just i dag skulle jag vilja vara ett litet troll i skogen och äta barrsoppa och kottpudding. Laga mosstuvning i kapsylkastruller och baka bröd av frömjöl och daggdroppar. Samla guldmynt fyllda med choklad lika stora som tallrikar och även fast jag inte gillar lakrits tycker jag Glorias och Daisys lakritsrulle med röd karamell i mitten ser riktig smarrig ut.
 
 
Men det är två speciella saker som gör att jag älskar Trolltider extra mycket. Dels är det Dorabellas fågelhjälpa. Hon har en fågelhjälpa full med mat åt fåglarna, istället för en fågelskrämma som skrämmer bort dem. Så fint! Det är också Glorias svar när vätten frågar om hon inte är rädd för att hälsa på hos människorna. "Jo." svarar hon. "Men jag är inte rädd för att bli rädd.".
 
 
Det är ju faktiskt inte farligt att bli rädd. Jag är rädd ganska konstant och har varit så länge jag kan komma ihåg. För människor i allmänhet och män i synnerhet. Jag läste eller hörde ett annat uttryck nyligen som jag också tycker stämmer in på mig: "Hon är alltid rädd men aldrig feg.". Det här kommer inte från Trolltider och jag minns inte var jag hörde eller läste det, men det har satt sig hos mig. Därför att fastän jag är rädd och har hjärtklappning så gör jag sådant jag tycker är obehagligt och läskigt varje dag. Jag är rädd för stora folkmassor - men jag går ändå in till myllret i stan och handlar. Jag är rädd för tonåringar - men jag har bott med en tonåring i snart tre år. Jag är rädd för att ses som annorlunda och inte passa in - ändå väljer jag att inte följa strömmen utan att följa mitt hjärta. Jag är rädd för konflikter - men jag säger ändå vad jag tycker. Inte så ofta, men det är inte på grund av att jag inte vågar. Utan på grund av att jag inte orkar eller vill göra andra obekväma eller ledsna. Så jag tänker skapa mitt eget citat: "Jag är rädd för det mesta, men jag är inte rädd för att vara rädd. Och jag är aldrig feg." Då skulle jag inte kunna leva det livet jag lever i dag eller ha de åsikter jag har.
 
 
 
 
Tror ni att det bor troll i den här skogen? Det tror jag.
Och jag tror de är lika rädda för människor som jag är.
 
 

Vattumannens tidsålder

 
Hade tänkt skriva ett långt inlägg om den nya tidsåldern, men jag har ingen lust längre. Känner att jag har mycket annat att fixa med som tar tid från bloggen. Så det blir ett kort. Vill ni veta mer om vattummannens tidsålder så är internet full med information. Du hittar mest om du söker på engelska. Vattumannens tidsålder heter the age of aquarius på engelska. Här kommer min filosofiska tolkning:
 
 
En tidsålder är ungefär 2150 år lång. Vi är just nu i slutet av fiskarnas tidsålder och håller på att övergå i vattumannens. Det finns olika teorier om vilket år detta kommer ske. En populär teori är Rudolf Steiners som påstår att detta kommer ske år 3573 och att vi i sådana fall är i början av fiskarnas tidsålder i stället för slutet, medan många tror att övergången redan hände år 1844 och att vi alltså redan har gått över i vattumannens tidsålder. Eftersom vi sakta rör oss mot en ny tidsålder under 2150 år tror inte jag att det är någonting som märks jättetydligt. Vi kommer inte vakna upp en dag och allting är annorlunda. Det är mer som tidsvattnet eller årstiderna som sakta gör entré utan att vi egentligen lägger märke till varje liten förändring.
 
 
Inom många antika kulturer kommer världen gå under runt år 2000. Jag ser det som symboliskt för att världen kommer förändras mer drastiskt under dessa år än den har gjort tidigare och att det är ett tecken på att vi förmodligen är väldigt nära en övergång. Det finns olika åsikter om vad som kommer dominera vattumannens tidsålder. En del tror att det är då människan kommer ta över jorden helt och teknologin verkligen blommar ut - en sci-fi-framtid. Den mest kända teorin är dock den som hippie-rörelsen under 60- och 70-talet blivit symboler för: fred, kärlek och förståelse. Jag hoppas och tror att det är det som den nya tidsålderna kommer bestå av och jag tycker mig se många tecken på det. Feminism, veganism, miljötänk och jämlikhet överlag växer och blir mer och mer normen. Inte bara människors lika värde utan även icke-mänskliga djurs och naturens dito tar mer och mer plats i olika kulturer. Visst ökar främlingsfientlighet också, men kolla in motståndet! Människor över hela världen står upp mot orättvisor och jag tror att det kommer fortsätta och till och med växa.
 
 
Turbulens följer med förändring. Många vill inte förändras. Det är jobbigt, men jag tror att det lättaste sättet att klara av det är att rida på vågen. Försöka anpassa sig så mycket det går. De som krampaktigt håller kvar vid det som var och känns bekvämt kommer självklart känna sig väldigt obekväma med det nya. Det ser vi väldigt tydligt genom att studera vilka det är som röstar högerextremt i världen: vita, heterosexuella män. Vattumannens tidsålder brukar också kallas för kvinnans tidsålder. August Vandekerhove skrev redan år 1890 i en tidningsartikel att när vi går in i den nya tidsåldern kommer kvinnan äntligen vara jämställd mannen. Och med det föjer det mesta, tror jag. Människan har delat upp känslor, handlingar, attribut i maskulint och feminint. I 10 000 år har det maskulina varit normen och det feminina setts som svagt. Och eftersom det genom tiderna (olika mycket) har varit väldigt noga med vilka som ska ha vilka attribut så har det blivit så att de som samhället tycker ska uttrycka sig mest maskulint (männen) är normen. Idealet. Medan de som blivit tilldelade mer feminina uttryck och känslor (kvinnorna) har setts som svagare och inte ens haft rätten att vara med och bestämma. Vi har alla både det som vi kallar maskulinitet och femininitet i oss. Det är samhället som säger åt oss hur mycket vi får visa av de båda. Helt beroende på vad vi har mellan benen. Om kvinnan äntligen ses som helt likvärdig mannen, kommer feminina attribut och känslor, de som endast kvinnor har haft lov att visa, inte ses som svaga och löjliga längre utan vara lika mycket respekterade som de maskulina. Tänk er en värld där snällhet, ömhet och förståelse kanske till och med kommer styra? Den världen kan ju inte vara annat än vacker tror jag. En kosmopolitisk värld.
 
 
Här (klick) kan ni se en kort film på 17 minuter om kosmopolitism. Det handlar inte så mycket om att resa eller uppleva andra kulturer, utan mer om din inställning till det som är annorlunda än det du är van vid. Du kan ha levt på samma plats, ätit samma typ av mat och umgåtts med samma sorts människor hela ditt liv och ändå ha ett öppet sinne. På samma sätt som du kan ha rest världen runt och provat det mesta och ändå tycker att vissa personer och kulturer är bättre eller sämre än andra.
 
 
Jag har accepterat att under min livstid kommer det vara turbulent i världen, men jag hoppas att vi är påväg mot ett kosmopolitiskt samhälle. Att det är den värld vi kommer landa i när vi nu når den sista tidsålder. Det är som människans slutprov. Allt det vi gjort. Allt vi har skapat men också förstört. Har vi lärt oss någonting av det? Eller kommer vi fortsätta vår färd mot undergång? Vem vet? Jag kan bara hoppas på det bästa och arbeta med att göra mig själv så kosmopolitisk och rättvis som möjligt. Och försöka hålla mitt hjärta mjukt i en hård värld. Det är inte lätt. Det är inte lätt... Många av mina val ses som annorlunda och jag blir därför ofta mött med aggressivitet från de som inte vill att någonting ska förändras. De som försöker hålla kvar. Jag har blivit tuffare och hårdare med åren, så som många kvinnor har. Vad ska vi göra när vi blir behandlade som skit? Men jag tror ändå stenhårt på att det är de som är hårda och kalla som ska ändra sig, inte de som är mjuka och snälla. Tror det är så vi når jämställdhet och jämlikhet. Men det är svårt... Så ni som kan - sprid kärlek och positivitet! Jag jobbar på att joina er.
 
 
 
This is the dawning of the age of Aquarius!
 
 
 
 

Det perfekta brottet

 
När jag var liten skrev jag mycket sagor och berättelser. Också när jag blev äldre, men då kallade jag det nog för noveller. Jag hade livlig fantasi när jag var yngre och hade heller inget problem med att uttrycka den fantasin. Det blev oftast teckningar, men även sagor. Jag har inte hittat några sagor från när jag var riktigt liten, är dock säker på att jag har sparat några, men för ett tag sedan hittade jag min novellbok som jag skrev i mellan jag var tretton och sexton ungefär. I den finns allting ifrån en komedi utspelad i en 60-talsidyll till amerikautvandring och soldater i skyttegravskriget. Det mesta är faktiskt väldigt mörkt i den, men tonåren är väl en ganska mörk tid för de flesta? När jag läser dem i dag får jag dock gåshud och tårarna rinner. Kan inte förstå att jag var så djup redan då, och verkligen inte rädd för att visa det. De flesta novellerna är faktiskt skoluppgifter. Uppsats hette det väl i skolan när en skrev berättelser? Och jag minns att min högstadielärare i svenska ofta läste upp mina uppsatser högt inför klassen. Hon tyckte att jag hade någon form av talang för att skriva, antar jag. Och även fast jag helst ville sjunka genom jorden när hon läste upp mina berättelser, hade jag inga större problem med att dela med mig av det jag skrivit. Fast jag ville helst dela med mig till de jag visste inte skulle göra narr av mig - inte inför hela klassen.
 
 
Tänkte att jag skulle bjuda på en kort novell som jag skrev när jag gick i nian. Minns att det var en uppgift i skolan. Svenskaläraren ville att vi skulle skriva en uppsats och vi fick olika titlar att välja mellan. Jag valde titeln "Det perfekta brottet". Jag tycker berättelsen är ganska otäck, och jag kan inte förstå att jag i dag har problem med deckare och skräckfilmer när jag helt klart inte hade det som tonåring. Men jag kanske bara tycker den är otäck därför att jag vet att en femtonåring har skrivit den. Den är inte i Kepler-klass i alla fall! Det lovar jag.
 
 
Här kommer den i alla fall och jag vill också skriva att jag fick idén till den här berättelsen efter att ha pratat med min pappa om vad som är det perfekta brottet. Han sa då att det perfekta brottet är ett brott som ingen vet har begåtts och jag spann helt enkelt vidare på hans idé. Nu har jag byggt upp förväntningarna inför den här novellen så mycket att ni säkert kommer undra vad allt ståhej handlar om. Så nu kör vi!
 
 
Det perfekta brottet
 
Det är en regnig oktoberkväll. En man går visslande in i mörkret, bort från ett förvånat ansikte. Han vet att mannen har gjort någonting, men han vet inte vad...
 
 
På en pub, några dagar tidigare, sitter tre män och samtalar.
- Det perfekta brottet måste vara när det är vi poliser som begår dem. Jag menar, vem skulle misstänka oss?
- Äh! Lägg av, Steve! Det där fungerar aldrig och det vet du. Sanningen kommer alltid fram till slut.
- Jag sa aldrig att jag tänkte göra någonting, Sam. Jag pratar rent hypotetiskt. Men du måste medge att lite action i den här stan inte skulle skada. Så vi får visa vad vi går för, menar jag.
- Ja, men då får vi väl ändå hoppas att ingen begår det perfekta brottet, för det skulle bli jävligt svårt att klura ut. I alla fall med dig som chef.
- Ni två ska alltid kivas.
- Ja, och du försöker alltid hindra oss, Jack.
- Ja, kanske det. Men vi behöver inte oroa oss. Fastän vi har dig som chef, Steve. För det finns inget brott som inte går att lösa. Ingen kan begå det perfekta brottet.
- Var inte så säker på det.
Den kyliga rösten kommer från den mörkaste hörnan av båset.
- Woah! Vad f... Var kom du ifrån?!
- Har du suttit här länge?!
- Vad spelar det för roll? säger samma kyliga röst.
Gestalten lutar sig fram in i ljuset och visar sig vara en man med ett självbelåtet leende på läpparna. Ingen av de tre andra männen har sett honom förut.
- Det perfekta brottet är när ingen vet att ett brott har begåtts.
- Vad då? Menar du att om du typ går och rånar en gangster så går ju inte han och tjallar för polisen direkt, och ingen kan komma på dig?
- Nej. Jag menar när ingen vet.
- Och hur ska en lyckas med det? Det här är jävligt långsökt.
- Käften, Sam! Jag vill höra mer.
Men mannen har redan rest sig upp och börjar visslande ta sig ut ur båset och mot dörren.
- Hallå, vänta! Vad menar du med "ingen vet"?
Mannen stannar och vänder sig om. Det självbelåtna leendet sprider sig över hans läppar.
- Det kan ske nu. Här. I kväll. Ingen vet.
 
 
Jack ligger och vrider sig i sängen. Mötet med den mystiske mannen på puben har skakat honom rejält. Ligger det någonting i det mannen sa? Var det ett meddelande? Kan det ha hänt någonting i den lilla staden som ingen vet någonting om? Han kommer inte sova någonting i natt. Det är ett som är säkert.
 
 
- God morgon, Jack! Värst vad du ser hålögd ut.
- Mmm. Kunde inte sova i natt.
Jack går in på sitt kontor. Han kan fortfarande inte släppa tanken på mannen. Hans kamrater verkar inte påverkade av gårdagens händelse. Kanske han inbillar sig? Nej. Det är någonting kusligt över det hela. Över mannen.
 
 
På hemvägen möter han den gamla damen.
- God eftermiddag, mrs. Norman.
- Va? Åh, är det konstapeln. God eftermiddag.
- Mår ni bra, mrs. Norman?
Den chockade damen tittar på honom.
- Nej, faktiskt inte. Jag mötte en mycket besynnerlig man i förmiddags när jag kom ut från affären. Äsch! Det är inget jag ska bekymra konstapeln med. Han måste väl hem, förstår jag.
- Nej, nej! Fortsätt.
- Ja... Okej då. Jag har aldrig sett mannen förut, men jag kände ändå igen det där självbelåtna leendet. Han frågade mig hur min syster mår, och eftersom jag aldrig har haft någon syster sa jag att han måste ha tagit fel på person. Han bara fortsatte att le och jag fick en konstig känsla av saknad. Han vände sig om och gick därifrån. Visslande.
 
 
Jack går vidare. Det måste vara samma man med det självbelåtna leendet och visslande sortin. Vad det än är som händer, om det nu händer någonting, så vet han att den mannen är orsaken.
 
 
Nästa dag möter han det förtvivlade paret på torget.
- God morgon, mr. och mrs. Parker. Hur står det till?
- Min fru och jag är lite upprörda, så om konstapeln inte har något emot det skulle vi faktiskt vilja ta oss hem nu.
De börjar snabbt gå igen.
- Har det något med en visslande man att göra?
De stannar, uppenbart förvånade över frågan.
- Hur...?
- Han är inte helt okänd för mig. Jag förstår att det han sagt har gjort er väldigt upprörda, men det är väldigt viktigt att jag får reda på exakt vad han sa.
De ser på Jack, lite frågande. De bestämmer sig för att lita på honom.
- Vi såg honom stå där mitt på torget, leende. Jag och min fru tyckte att vi kände igen honom så vi stannade. Han kom fram till oss och frågade hur vår son mår och vi svarade så som det är att vi inte har någon son. Men i samma stund som han gick visslande därifrån kom det en stor sorg över oss båda. Som om vi hade förlorat någon. Jag kan inte förklara bättre.
 
 
Han stannar kvar sent på kontoret den här kvällen. Har mycket att tänka på. Nu vet han att den visslande mannen är den skyldige. Men till vad? Hur löser du ett brott som inte har begåtts? Och hur tar du fast gärningsmannen när du inte vet gärningen?
 
 
När han går hemåt börjar det regna. Nästan framme möter han den gråtande kvinnan. Han vet direkt vad som har hänt.
- Sarah! Var är han?
- Va? Vem?
- Den visslande mannen.
Hon ser nästan lättad ut över frågan.
- Han frågade mig hur min bror mår, vilket är lustigt för jag har ingen bror, och sedan vände han sig om och...
- ... och gick visslande härifrån. Jag vet, Sarah. Vilket håll gick han åt?
- Han gick in mellan de två husen där borta.
 
 
Jack börjar springa. Där mellan de två husen står den leende mannen.
- Sa jag inte att det perfekta brottet fanns?
- Men vad är det du gör med de här människorna? Vad är det perfekta brottet?
Hans leende blir ännu större.
- Det är ju det som är så perfekt. Ingen vet.
 
 
Det är en regnig oktoberkväll. En man går visslande in i mörkret, bort från ett förvånat ansikte. Han vet att mannen har gjort någonting, men han vet inte vad...
 
 

Så tokigt det kan bli!

 
Jag brukar som regel läsa igenom mina inlägg efter att jag har publicerat dem, för att rätta till stavfel eller konstiga formuleringar. Oftast läser jag inte igenom dem förrän jag ska skriva nästa inlägg, men ibland läser jag dem någon dag efteråt och går in och ändrar det jag tycker är fel. Som jag inte tänkte på i stunden jag skrev det.
 
 
Nu på morgonen läste jag igenom det jag skrev igår om min farmors bokmärken. Inlägget började så här: "Jag hittade min farmors bokmärken från när hon var liten i en låda".
 
 
Jag vill bara förtydliga att min farmor aldrig har varit liten i en låda. Vad jag vet hade hon en lycklig barndom och har bott i hus eller lägenhet hela sitt liv. Det jag menade var att jag hittade farmors bokmärken från när hon var liten - i en låda. Så tokigt det kan bli! Men det är ju bättre att det blir roligt fel än dumt fel. Jag kommer nog fnissa åt det här hela dagen i alla fall och föreställa mig farmor liten i en låda.
 
 
Nu är det i alla fall korrigerat och nu står det så här: "I en låda hittade jag min farmors bokmärken från när hon var liten."
 
 
Jag är dock fortfarande en obotlig felstavare och felformulerare, men det hoppas jag att ni har överseende med. Detta är ju faktiskt ingen språkblogg.
 
 
Trevlig helg!
 
 
 

Bokmärken

 
 
 
 
I en låda hittade jag min farmors bokmärken från när hon var liten. Två böcker med bokmärken har jag fått av henne. De är från slutet av 40-talet fram till mitten av 50-talet skulle jag gissa på.
 
 
 
 
 
 
De föreställer blommor och bebisar och änglar. Är inte dessa underbara? Får en sådan julkänsla av dem.
 
 
 
 
 
 
De här föreställer olika sagor. Det finns sagor bland de här bilderna som jag aldrig har hört talas om. Så som Grötgrytan, Fru Holle och Svinvaktaren. Jag tycker de är så vackra, men det syns vilken tid de är ifrån. En hoper blonda flickor och gossar! Till och med Aladdin högst upp till vänster är en lintott i tyska lederhosen...
 
 
 
 
 
 
Hur fin är inte den här på Askungen? Blir helt tagen av den. Så vemodig.
 
 
 
 
 
 
Och den här, som inte föreställer någon saga och som är ganska stereotypisk, men ändå så symbolisk. Fast jag kanske känner så på grund av att jag tänker mycket på det som händer i North Dakota. På standwithstandingrock.net kan ni följa med i vad som händer i protesterna mot bygget av den nya oljeledningen och hur ni kan hjälpa till om ni vill.
 
 
Det finns många sådana här bokmärken med olika länders flaggor i farmors bokmärkssamling. Blandat med allt det andra vackra. Samlade själv bokmärken när jag gick i lågstadiet, men de var inte på långa vägar lika fina som dessa och jag minns att jag var så glad när farmor gav mig sina.
 
 
Dessa vårdar jag ömt.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0