Magiska mellandagar och vuxet ansvar

 
 
 
 
Hoppas ni har haft en trevlig jul. Det har jag. Höjdpunkten var nog att stå ute och kolla efter tomten med en fyraåring. Genom hennes ögon såg jag också tomtens lykta långt därborta. Lyktan på bilderna är dock inte tomtens, utan min och Mats trädgårdslykta. Den har jag kanske inte nämnt förut? (obs ironi)
 
 
Visst är tappad tro det tråkigaste med att vara vuxen? Nu har jag, vad jag kan minnas, aldrig trott på jultomten (Så osammanhängande lögn! Ska en som vuxen ljuga för barn ska den väl vara trovärdig åtminstone?). Men tomtar har jag trott på, kanske tror jag än i dag på dem. Jag har för mig att jag har skrivit förut om när jag såg små träskor-fotspår i trädgården när jag var liten. Hade jag sett dem i dag hade jag försökt hitta en logisk förklaring. Förmodligen var det en råtta som gått där och den djupa snön gjorde att hennes fotspår såg ut som små träskor. Men som barn tänkte jag inte så. Då kom magin först och logiken i andra hand.
 
 
 
 
 
 
Det finns ett par filmer jag vill se varje jul. Den ena är Harry Potter och de vises sten och den andra Polarexpressen. Den senare handlar om just tappad tro. Att vara för gammal för att höra jultomtens bjällror. Den första Harry Potter-filmen förknippar jag nog med julen på grund av att den brukar sändas i mellandagarna. Men den är ju den mest magiska av dem alla. Och magi hör julen till på något vis. Sen så är det något visst med tåg, som finns med i både Harry Potter och Polarexpressen. Tågresor som ingen riktigt vet slutdestinationen på, men som är alldeles magiska. Sådana där tågresor som endast barn får uppleva. De som inte har tappat tron.
 
 
Men så ska det väl vara ändå? Jag känner mig mer och mer tillfreds med att vara vuxen. Att det innebär att tänka logiskt - så att barn ska få kunna uppleva magi. Det innebär inte att en aldrig får uppleva magi som vuxen eller att barn inte behöver ta något som helst ansvar. Men på det stora hela. Det gör mig ganska upprörd när jag ser barn som har behövt bli vuxna alldeles för tidigt, därför att föräldrarna har lekt bort sitt ansvar. Jag läste Peter Pan för ett tag sedan och det som fastnade allra mest hos mig var orden om att alla behöver en mamma. Någon som har ansvaret. Hur roligt och magiskt Peter och pojkarna än hade det i landet Ingenstans längtade de alla någonting oerhört efter en mamma. När jag läste det var det som om någonting klickade i mig. Vi vuxna behöver tänka logiskt och ta ansvar så att barnen slipper göra det. På så sätt får de uppleva magi. Sen så är det väl naturligtvis en balansgång. Barn måste ju såklart få lära sig att ta ansvar, sakta men säkert. Bortskämda barn mår inte heller bra, skulle jag tro. Nu har inte jag några barn så jag behöver egentligen inte tänka i de här banorna (min barnlösa frihet är någonting jag verkligen har börjat värna om de senaste åren). Men det kan ju vara bra att som vuxen resonera så ändå ibland, tänker jag. 
 
 
På tal om vuxen. I dag är det min 28:e födelsedag. Tänk vad fort jorden snurrar ändå.
 

God jul

 
 

Hej, mitt vinterland

 
 
 
 
Nu smälter snön bort. Då blir jag extra glad att jag fotade mycket de där veckorna när det varit snö. När blasken och isen ligger därute, har jag en vacker vintersaga i min dator. I år har jag och Mats även vårat alldeles egna vinterland. Det känns inte så dumt, ska jag säga.
 
 
 
 
 
 
Här är vårat hus. Det i mitten. Jag kom just på att vi bor i Mellangården. Det känns också bra.
 
 
 
 

Julmusiken

 
 
Jag känner mig så julig i år! Jag bakar och pyntar och sjunger julsånger för glatta livet. Härligt! Här är den julmusik jag lyssnar mest på:
 
 
 
Jag kommer hem igen till jul - jubileumsutgåva av Peter Jöback. En gammal favorit. Kommer håg att jag köpte cd-skivan när första utgåvan kom. Decembernatt (Halleluja) är helt klart favoritlåten.
 
Jul i andlighetens rum av Sonja Aldén. En skiva jag har lyssnat på i några år. Hennes röst är så fantastisk! Snön och En stjärna lyser så klar spelas mest flitigt.
 
Jul i folkton med bland andra Sofia Karlsson och Sara Isaksson. Är nyckelharpa din grej är detta en skiva för dig! Jag är så förtjust i den. Svårt att välja en favoritlåt, men det får nog bli Frid på jord med stämmor som får själen att jubla.
 
Christmas (Delux Special Edition) av Michael Bublé. Det är någonting visst med amerikanska jular, eller hur? Så vita och fluffiga och positiva. Jag kan inte välja en favoritlåt på den här skivan - de är alla som hämtade ur en Coca Cola-reklam!
 
 
 
 
 

Första advent och bakplaner

 
 
 
 
I helgen var det första advent och jag och Mats var på adventsbak hos några kompisar dagen innan.
 
 
 
 
 
 
Jag gjorde pepparkaksbollar från karinevelina.se. Här (länk) har ni receptet. De smakar pepparkaksdeg! Jag slängde också ihop Icas veganska fudge. Himla god, alltså! En ny favorit. Ett tips är att riva i apelsinskal från ekologiska apelsiner. Och gör minst dubbel sats. De försvinner fort. Här (länk) har ni det receptet.
 
 
Det var så mysigt och doftade så gott av pepparkakor och fruktbröd och knäck. Blev så inspirerad och sugen på att baka massa saker. Tror till och med att jag ska försöka mig på en deg. Vill prova att göra lussebullar med mandelmassa och syltade apelsinskal (har fått dille på apelsinskal!) efter Clara Lidströms (underbaraclaras.se) recept. Fast jag veganiserar alla mina recept, så klart, och gör dem glutenfria. Eftersom jag föredrar att äta glutenfritt. Här (länk) har ni Claras saffransknutar. Vill också baka vörtbröd. Det gick bra för ett par år sedan, så håller tummarna att det gör det i år också. Jäst och jag är inte de bästa kompisar precis. Mna bröd och bullar brukar smaka öl. Men skam den som ger sig! Knäck vore ju himla gott också. Men det är lite samma visa där. Min knäck brukar inte smaka öl, men antingen bränna fast sig något fördjävulskt i kastrullen eller stanna på kolastadiet. 
 
 
 
 
 
 
Första advent började vi julpynta. Nu är allting uppe. Till och med granen. Vi har plastgran, så varför vänta?
 
 
Vad tycker ni om årets julkalender förresten? Jag ÄLSKAR den redan. Jag älskar Eva Rydberg och allt hon tar i, så det är kanske inte så konstigt. Men jag tror jag hade gillat den även om hon inte varit med. Så skön kontrast mot förra årets. Det tycker jag Svt är så bra på - skapa nya historier olik de tidigare årens. Inte upprepa samma sak år efter år. Så uppfriskande!
 
 
 
 

Hej då, Karlstad

 
 
 
Hej, Molkom!
 
 
Nu har jag och Mats flyttat - till Molkom. Molkom är ett litet samhälle i Värmland som ligger mittemellan Karlstad (där jag har bott i sju år) och Filipstad (som jag kommer från). Vi har inte bara flyttat till ett nytt samhälle, utan även till hus. I Karlstad bodde vi i lägenhet, men hus känns bäst för både mig och Mats. Vi gillar att pyssla i egen trädgård. Det gick ganska fort. Vi började kolla på hus i juni och redan i början av september skrev vi kontrakt på 70-talsvillan som vi nu flyttat in i. Det var dock en ganska stressig sommar med ett par husvisningar varje vecka. Hoppet och drömmarna hann att ta fart för varje hus vi la bud på och det var en liten sorg varje gång priset steg i väg och vi inte kunde fortsätta buda. Det var svårt att släppa vissa hus. Vi vann till och med en budgivning, men säljarna valde att inte sälja till oss i alla fall. Det tog hårdast eftersom vi var så säkra på att vi skulle få köpa det huset.
 
 
 
 
 
Men tur var väl det! Att vi inte fick köpa det huset. Då hade jag inte suttit där jag sitter nu. Det huset var i mycket sämre skick än det vi flyttat in i. Vi kan inte fatta att vi haft sådan tur. Vi gick från att "slåss" med flera stycken om renoveringsobjekt till att vara enda budgivarna på ett hus med små detaljer som behöver fixas. Både Mats och jag befinner oss nog fortfarande i en känsla av att det här är för bra för att vara sant. Men den börjar släppa. Vi bokade en besiktning av huset och han som var här och kollade igenom allting sa att det ser jättefint ut. Det var nog meningen helt enkelt. Det här huset var menat för oss och de andra var inte det.
 
 
Den här bilden tog jag första morgonen jag vaknade i huset. Vårat nya hem. När jag går ut från sovrummet på övervåningen kommer jag in direkt i det rymliga allrummet och därifrån har jag utsikt över ängen. Även fast vi bor i ett villaområde är det natur runt omkring. Nästan exakt så som jag växte upp. Kanske är därför det känns så bra. Som hemma.
 
 
 
 
Hela hösten har jag packat och rensat och slängt och skänkt. Ett ganska tungt arbete men eftersom jag visste vad som väntade i november orkade jag köra på. Sista veckorna levde vi bland flyttkartonger. Nästan allting förutom möblerna var nerpackat. Så kom helgen i början av november då vi fick tillträde till huset. Vi beslöt oss för att flytta "själva", eftersom flyttfirma var dyrare än vi trodde. Tack och lov för släkt och vänner! Annars hade vi nog fortfarande hållit på. Men det gick hur smidigt som helst. Tre vändor fram och tillbaka mellan Karlstad och Molkom, sedan var i princip allt flyttat. Och det som blev kvar har vi också fått hjälp med att föra hit till Molkom. Nu ska vi bara städa och besiktiga lägenheten, sen kan vi lämna den helt bakom oss.
 
 
 
 
Den är bilden tog jag första kvällen i huset. Jag och svärmor bar upp sängen medan de andra var iväg efter sista lasset i Karlstad. Det var lite svårt att veta var en gjorde mest nytta, men sängen är ju en ganska viktig sak att få på plats och det var så skönt att inte behöva kånka upp den för trappen sent på kvällen när vi var trötta efter en hel flyttdag. En bror till Mats sov över första natten och hjälpte oss att packa upp köket också. Med kök och säng uppe kunde vi ta det lungt med de andra kartongerna, men vi är faktiskt snart helt uppackade. Bara sex lådor kvar, så vi har jobbat på bra.
 
 
 
 
Det finns så många fina detaljer i huset som gör att det känns extra hemtrevligt tycker jag. Bland annat bastun och kaminen. I trädgården står det en lykta som jag redan har döpt till Narnia-lyktan. Vi har hängt frön och nötter i den och har besök varje dag av talgoxar, blåmesar, pilfinkar och nötväckor. Ekorren som bor i någon av de stora granarna är framme ibland och äter också. Narnia-lyktan och fåglarna är nog det som kommer pryda bloggen mest framöver. Har suttit flera timmar vid köksfönstret sammanlagt och fotat. Jag kommer även visa mer av själva huset och omgivningarna när vi kommit iordning.
 
 
Ja, det var en liten uppdatering. Nu blir det småstadsliv som gäller igen för mig. Har blandade känslor kring det eftersom jag inte har enbart positiva upplevelser av att växa upp i ett litet samhälle. Men barrskog är och kommer nog alltid att vara hemma. Det är där jag trivs bäst. Grannarna är för övrigt supertrevliga! Har pratat med flera stycken och det känns som ett bra område vi flyttat till.
 
 
Nu ska jag fortsätta packa upp.
 
 
Vi hörs!
 

Fördelar med snaggat

 
 
 
 
Nu har jag haft snaggat hår några månader och tänkte ge en liten "recension". Jag finner många fördelar:
 
 
 
  • Schampo? Hårborste? Du behöver minimalt med produkter. Vatten och handduk and you're redy to go.
  • Passar utmärkt tillsammans med ett resting bitch face. Varför måste en le hela tiden? Bara för att en inte ler betyder ju inte det att en är sur. En är bara neutral. Nu tycker jag själv att det är härligt att mötas av ett leende, så jag försöker också att le när jag möter människor. Men jag orkar inte alltid och jag är inte sur för det.  
  • Människor lämnar dig ifred. Det kan i och för sig ha med mitt ansiktsuttryck att göra. Fast nej. När jag hade långt hår och inte log kom ändå folk fram till mig på stan och ville prata. Jag som har lite smått social fobi har tyckt det varit lite jobbigt att gå ner på stan, eftersom det ofta kommer fram främmande människor och pratar med mig. Oftast äldre som vill prata av sig eller människor som är utsatta på något vis. Gillar inte att jag tycker det är jobbigt, dock. Känner mig så smickrad att mäniskor anförtror sig åt mig. Tror jag för det mesta är en bra lyssnare och har lätt att kommunicera över språkgränser. men har svårt att hjälpa på rätt sätt i många fall. Säga rätt saker, ta rätt beslut osv. Rädd för att göra fel. Så det har varit ganska skönt att inte behöva engagera sig i andras problem när jag går ner på stan, utan faktiskt bara handla. Fast nog kan jag sakna det ibland också.
  • Du är inte söt längre, utan snygg. Kan vara trevligt ibland att få mer "vuxna" komplimanger. Jag hajjar, jag ser ganska ung ut och ett långt hår med självfall gör inte att jag ser ut att vara närmare trettio än tonåren. Nu tycker ju inte jag att utseende ska spela någon roll, men visst blir jag glad av komplimanger! Det går inte att sticka under stolen med. Jag är formad av det här samhället jag också.
  • Män tar dig mer på allvar. Kanske kan ha att göra med att jag ser äldre ut. Men jag tror faktiskt att män är lite rädda för kvinnor som inte följer utseendenormen, eller den kvinnliga normen överhuvudtaget. Som vågar ta sig in på männens territorium. Det blir nog lite "woaw, hon är ju faktiskt som jag". I alla fall så upplever jag att jag blir lyssnad på. Mer tagen på allvar. Det jag säger har substans.
 
 
 
 
Vi kör väl lite nackdelar också när vi ändå är i gång?
 
 
 
 
Du blir blöt i regn. Kanske låter som en självklarhet, men jag hade ingen aning om hur mycket vatten håret absorberar i regnoväder. Nu verkligen bara rinner det rakt ner under jackan och blöter ner tröjan. En kan verkligen känna hur vattnet rinner längs skallen. Finns ingenting som stoppar det.
Du måste börja med mössa i september. Nu är ju jag ganska frusen av mig, så det kanske inte andra behöver göra. Men jäklarns vad kallt det blåser om huvudet nu alltså!
 
 
Kan nog inte komma på några fler nackdelar faktiskt. Förutom att en inte riktigt passar in. Men vad gör det? Och jag upplever som sagt att jag möts med mer respekt snarare än hånfullhet. Men så har ju snaggat hår varit mannen förunnat och mannen har ju högst status i samhället, så det är väl inte så konstigt...
 
 
 
 
 
 

Tankar kring den kristna tron

 
 
 
 
 
Nu har jag gått ur svenska kyrkan. Eller, det var ett tag sedan, men ändå ganska nyligen. Jag insåg att det inte går ihop med mina värderingar att vara medlem. Jag tycker heller inte att det är rättvist mot kristna att liksom "snylta" på deras tro, när det faktiskt inte betyder någonting för mig annat än tradition och vackra miljöer. Om det är någon som är intresserad av varför jag gått ur så skulle jag rekommendera att ni läser bibeln. Det står en hel del skrämmande saker där och en religion som har en sådan bok som grund är inte en religion jag vill tillhöra.
 
 
Jag vill faktiskt inte tillhöra någon religion alls. Jag vill mer plocka och välja. Fokusera på det som är bra och fint. För sådant finns det i alla religioner och skrifter. Också bibeln. Diggar mycket av det Jesus sa. Enligt bibeln alltså. Moses verkar också ha varit en rättskaffens kille. Sen som vegan så känns det ganska bra att Gud skapade alla djur som växtätare och gav människan tillåtelse att äta andra djur så sent som efter syndafloden. Vilket jag tolkar som att människan bara får äta djur i nödsituationer, när det inte finns någonting annat att äta. Guds plan, enligt bibeln, är ju faktiskt att alla ska bli växtätare igen.
 
 
Det är en sådan fin grej som jag tar med mig från den kristna tron. Sådant jag lämnar i soporna är homofobi, kvinnoförtryck och storhetsvansinne. "Du skall inga andra gudar hava jämte mig" klingar inte alls bra i mina öron. Då tackar jag för mig och går och hänger med Freja och Buddah och Shiva istället. Sådana som inte exkluderar.
 
 
 
 
 
 
 
 
Med det sagt så är jag faktiskt konfirmerad. Inte på grund av en kristen tro, utan på grund av tradition. Av respekt för alla de innan mig som tagit del av samma ritual. Men nu tänker jag som så att jag hellre vill visa respekt för alla de som svenska kyrkan har vänt ryggen eller svartmålat. Visa att jag tycker det är fel och orättvist och ingenting jag står bakom. Jag vill visa min respekt för alla horor och bögar och oäktingar som lidit på grund av kyrkan. Alla som har dödats eller förvisats för "synder" de har begått.
 
 
Minns knappt någonting alls från konfirmationsförberedelserna annat än att jag var en pain in the ass för våran präst. Jag och en till kunde inte kolla på varandra utan att brista ut i gapflabb. Jag minns det året jag läste för prästen som ett enda stort fnitter. Inte på grund av prästen eller någonting hon sa, enbart på grund av att jag och den andra tjejen fick fnissattacker av den tysta, seriösa stämningen. Vi förstod nog inte riktigt vad det var som var så seriöst. Spenderade mesta tiden med att sitta i ett hörn och försöka lugna ner mig. Och det för mig till en annan viktig punkt: Jag går även ur svenska kyrkan av respekt för de kristna. De som det betyder någonting för. Varför ska jag stå i kyrkan och ljuga präster rakt upp i ansiktet? Väldigt fult gjort tycker jag. Under dopet frågar prästen föräldrarna om de vill att deras barn ska växa upp i den kristna tron. Vad ska jag säga då? Ljuga eller säga som det är: Nej tack. Båda alternativen känns fel. Jag har ingen lust att inför Guds ögon ses som man och hustru, när jag faktiskt inte bryr mig om hur Gud ser mig och min partner. Då känns det helt enkelt bäst och mest respektfullt att lämna kyrkan.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag fick väldigt många fina ting när jag konfirmerade mig. Genomtänkta och värdefulla saker. Tre presenter betyder extra mycket för mig. Min mammas halsband i orginalask som hon fick av sina föräldrar när hon konfirmerade sig, jungfru Maria i porslin målad av min farmor som har målat så mycket fint till mig, samt en älvdans målad på skiffer av en kvinna som bor i den byn min mamma växte upp i. Den sistämnda fick jag av min gammelfaster med familj. De hade sett att jag fastnade för kvinnans konstverk när vi var där en sommar och kontaktade henne efteråt. Då målade hon denna magiska älvdans till mig.
 
 
Det här är nog den största anledningen till att jag valde att konfirmera mig. Att samla släkt och vänner. Jag har alltid älskat alla stora släktkalas jag fått vara med om, även fast jag nu för tiden föredrar lugnare och mindre tillställningar. Men jag växte upp med runt tjugo personer varje julafton och stora släktkalas med gammelfastrar och tremänningar och ingifta släktingar. Är väldigt glad för att jag har fått växa upp med en stor släkt, men nu i efterhand förstår jag ju att det inte har så mycket med kyrkan att göra. Jag kan ha en bröllopsfest ändå, ge mina barn namngivningscermonier och istället för konfirmation - varför inte ha en tonårsfest? Typ "Välkommen till de obekväma tonårsåren önskar släkten!". De allra flesta kristna cermonier är ju gamla och hedniska från början och finns för övrigt i många andra religioner också. Så varför hänga kvar vid kyrkan enbart för dess cermoniers skull?
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag känner mig mer andlig nu när jag har gått ur kyrkan och mer tillfreds med den kristna tron. Nu när jag inte stöttar den med pengar, utan faktiskt kan välja det jag tycker är fint och bra. Jag tycker fortfarande att kyrkor är vackra och ikoner av jungfru Maria inger ett lugn i mig. Jag gråter fortfarande floder till den animerade filmen "Prinsen av Egypten" och jag bär med mig Jesus ord om att Gud är kärlek. Stämmer det så tar hen emot mig i himlen även fast jag inte är kristen. Stämmer det inte så hänger jag hellre med djävulen i helvetet än med en gud som straffar sina barn så hårt och grymt.
 
 

Det är inget att spara på...

 
 
 
 
 
... tänkte jag och snaggade håret!
 
 

Radioskugga

 
 
Tror att jag befinner mig i en radioskugga. Frivilligt. Allt är alltid bäst när det sker frivilligt tycker jag. Jag har lite omedvetet valt att distansera mig från sociala medier, internet över huvud taget faktiskt, och det känns sååå skönt!
 
 
Går in på facebook en gång per dag ungefär, ibland inte alls, och då kollar jag bara de översta inläggen och om jag fått några meddelanden. Kollar instagram kanske en gång i veckan och det är samma där, skrollar några gånger sen stänger jag ner. Bloggar läser jag några gånger i månaden och YouTube är jag inne på ännu mera sällan. Min mobiltelefon har varit väldigt hjälpsam. Den gillar inte alla appar och det kan ta upp till fem gånger innan den vill starta till exempel facebook-appen. Det har nog hjälpt mig att hålla mig borta från de flesta sociala medier. Att trycka och vänta, trycka och vänta, blir väligt tröttsamt efter några minuter. Förut gick det per automatik. Så fort jag inte gjorde någonting annat kollade jag fb. Men inte nu längre. Kollar inte så mycket på tv heller för den delen.
 
 
Jag känner mig härligt omedveten om vad som pågår i världen och i min bekantskapskrets. Jag missar mycket på det viset, och det är ju lite synd, men jag tänker att om det är superduperviktigt så får jag reda på det på något vis ändå.
 
 
Jag läser väldigt mycket. Känner mig så kunskapstörstande! Slukar böcker. Kanske är det ett tecken på att det är dags att börja studera igen? Jag får se. Känner mig fortfarande ganska stresskänslig och vill inte bränna ut mig igen. Jag läser - och skriver därför inte så mycket här. Men nu har jag börjat känna lust att skriva igen. Och att fotografera. Så kanske kommer det bli mer tätt mellan blogginläggen än det har varit den senaste tiden.
 
 
Känns som att radioskuggan börjar släppa lite grand.
 
 
 

It's a pity and a sin, she doesn't quite fit in

 
 
 
 
Nu har jag sett den nya Skönheten och Odjuret. Och jag tyckte den var så bra. Jag gillar sagor väldigt mycket, och den här sagan är en av de vackraste. Det råder många åsikter om huruvida Disney-filmer är bra eller dåligt att visa för små flickor. Själv har jag sett både Belle och Ariel (Den lilla sjöjungfrun) som förebilder. Inte som barn, men som tonåring. Lite sent kanske? Men jag kunde känna igen mig väldigt mycket i deras längtan bort. Till något annat. "Jag vill nåt mer än leva småstadsliv" som Belle sjunger. Också deras utanförskap. Att inte riktigt vara som alla andra. "Ja det vore bäst förstås om hon var en av oss" sjunger byborna om Belle och pratar om hur konstig och annorlunda hon är bakom hennes rygg. Jag kan känna igen mig i det.
 
 
Det finns en enorm trygghet och gemenskap i att växa upp i ett litet samhälle där alla känner alla. Men om du inte passar in, om du blivit stämplad som konstig och annorlunda, är det inte alls tryggt. Då är det bara otäckt och kvävande. En känsla av alla mot en. Speciella personlighetsdrag och idéer slipas bort så att ingen ska vara annorlunda. Därför är det också så lätt att bli den som är annorlunda om en inte riktigt orkar dölja och sudda ut sitt sanna jag. Som jag tyvärr tror att många gör. Jag hade ändå tur som är född och uppvuxen på ett litet ställe, inte inflyttad. Det är värre för de som kommer från andra ställen, andra länder. Har annan kultur och religion. Och ska försöka passa in på mindre orter. Jag var bara konstig, inte accepterad (klädde mig "konstigt", hade "konstiga" ideer och beteenden etc.) men hade ändå sådant som tradition och kultur gemensamt med övriga samhället.
 
 
Belle går sin egen väg. Hon vet att hon ses som annorlunda, men vägrar ändra på sig. Hon är modig. Hon står upp mot och totaldissar den snyggaste killen i stan. Hon rider ut själv och letar efter sin försvunna far och tar sedan hans plats som fånge. Hon vägrar att ändra sina åsikter trots att hennes fångvaktare hotar och skriker åt henne. Hur kan det vara en dålig förebild? Odjuret är en dålig förebild. Han är en rövhatt som tar ut sin ilska på andra. Och det håller jag med om att det är problematiskt. Att unga flickor ser dessa filmer och tror att kärlek är så. Lär sig att det är så killar ska behandla tjejer. Nej, nej, nej! Ingen har rätt att behandla dig så! Var som Belle om du orkar - säg ifrån. Ta ingen skit. Strunta i Odjuret. Det är inte hans film - det är Belle som är stjärnan och hjälten.
 
 
 
Det som jag kan tycka är problematiskt med Disney-filmer är att det nästan alltid är en man som hjälper kvinnan att ta sig dit hon vill. Hur stark och självständig hon än är. Och det är klart det sätter sig någonstans i hjärnan på flickor. Att de ändå alltid behöver en man. Nej! Du som flicka, tjej, kvinna är så stark i dig själv. Du behöver absolut ingen man för att ta dig dit du vill eller uppleva lycka. Det klarar du alldeles på egen hand. Visst är det svårare och farligare för icke-män att ta sig fram i samhället, det går inte att förneka, men du har lika mycket styrka i dig som män!
Sen så är det ju det här med Disney-prinsessors utseende. De är alla vackra. Felfria till och med. Det är ju livsfarligt om flickor tror att deras midja ska se ut på det viset. Eller näsa, hår, fötter - vad som helst. Och så kan jag inte låta bli att undra om Belle hade kommit så lätt undan med sitt annorlunda beteende om hon inte var snygg. Hade hon setts som ful av samhället hade folk mycket troligt kastat sten efter henne och strypt henne på "skoj", så som de gjorde mot mig i skolan. Jag var väldigt självsäker och annorlunda - men också ful. Och det gör fysiskt ont! Inte bara psykiskt. 
 
 
 
 
Något som jag tycker Belle och andra Disney-prinsessor har gemensamt är deras förmåga att behålla sitt inre mjukt och kärleksfullt. De ser det goda i människor, hur miserabelt de än lever. Så starkt! Det är så synd att sådana egenskaper ses som svaga. Föräldrar vill inte att deras döttrar ska se på prinsessfilmer och bli "svaga". De ska istället uppfostras till att bli tuffa och hårda som pojkarna. Men tänk om det vore tvärtom. Tänk om alla små pojkar fick se Belle och Ariel och framför allt lära sig att se upp till dem. Om pojkar fick se på filmer med kvinnliga huvudrollsinnehavare och lära sig att se upp till dem så skulle det inte heta chick flicks. Då skulle inte filmer som klarar bechdel-testet förlöjligas. "Höhöhö, va ska de göra om Ghostbusters med bara kvinnor i huvudrollerna? Löjligt! Den kan en ju inte se, det blir ju en tjejfilm!". Tjejer får lära sig att känna igen sig i både killar och tjejer. Vi tittar inte på Sagan om ringen utan att kunna relatera. Vi känner igen oss i Luke Skywalker och i Harry Potter. Medan killar får lära sig att hålla sig borta från allt som är "tjejigt". Tänk om de fick lära sig från att de var små att förstå alla. Inte bara sitt eget kön och de som beter sig så som samhället har bestämt att de födda med snopp ska bete sig.
 
 
 
 
 
Kanske skulle vi få se en sådan här saga då? För i nuläget ger inte snygga killar fula tjejer en chans. Det finns inga sådana filmer. Jo, om det inte visar sig att tjejen visst är snygg efter hårnoppring och korsett och ny frisyr och make over a la ändra-allting-som-är-hon. Killar får inte lära sig att se förbi det yttre och falla för insidan. Kanske på grund av att de inte får se på prinsessfilmer och lära sig att identifiera sig med Belle - utan bara med Odjuret och alla andra i filmen som är män?
 
 
Belle blir kär i den som höll henne fången och behandlade henne som skit. Jag håller med om att det är problematiskt. Men jag väljer att se sagan och dess budskap på ett annat sätt. Odjuret var elak och Belle sa ifrån. Hon stod på sig och vägrade acceptera sådant beteende. Men hon försökte också förstå. Och med sin godhet och empati nådde hon ända in. Till skillnad från någon med Stockholmssyndrom så ändrar hon inte sina åsikter till gärningsmannens eller försvarar hans beteende - det är han som ändrar sig. Hon blir inte kär i han som höll henne fången - utan i den vackra människan han blev med hjälp av kärlek.
 
 
För visst är det väl så? Att alla elakingar och otäckingar har fått alldeles för lite kärlek. Att kramar och vänliga ord kan tina det mest frusna hjärta. Inte att ens egen olycka på något vis ursäktar elakt beteende. Men det förklarar det. Och lösningen borde vara att ge våra barn, framför allt söner, så mycket kärlek och kramar och närhet att de blir fulltankade och i sin tur kan ge kärlek. Till både sig själv och andra.
 
 
Och läsa mer sagor för dem som handlar om sådana beundransvärda hjältar som Belle!
 
 

Weissensee

 
 
 
 
Förra våren (har jag för mig) såg jag en tv-serie som heter Weissensee. Mamma tipsade mig om den. Det var tredje säsongen som sändes då och sedan, i födelsedagspresent, fick jag de två första säsongerna av mamma och pappa. Så bra och gripande serie!
 
 
Serien handlar främst om familjerna Kupfer och Hausmann, men också om människorna runt omkring dem och deras liv. Den utspelar sig i Östberlin under åttiotalet. Den börjar 1980 och sista säsongen utspelar sig -89, när muren föll. Familjen Kupfer är för partiet med en far och son som är högt uppsatta inom Stasi och familjen Hausmann, mor och dotter, rör sig i oppositionskretsar.
 
 
Min mamma brukar berätta om den tiden. Hon var aldrig i Östberlin eller Östtyskland, men bodde några månader i Västtyskland. Hon var också några gånger i andra delar av Sovjet och hon berättar så bra om sina upplevelser. Vilken skillnad det var mellan öst och väst.
 
 
Weissensee är verkligen gripande. Den rekommenderas starkt!  Det känns så långt bort och länge sen, men det är ju inte alls så länge sen som en kan tro. Jag låg liksom i mammas mage när muren föll. Är glad att jag har lärt mig mer om den perioden i historien. Ska försöka få tag på tredje säsongen med svensk eller engelsk text så att jag kan se om den, nu när jag har sett de första säsongerna.
 
 

Svavel och juice

 
Jag har börjat styrketräna (gasp!) och har upplevt problem med domningar i mina armar när jag tar i. Har länge velat testa MSM-pulver så varför inte börja nu? Svavel ska nämligen hjälpa musklerna att syresätta sig bättre, vilket ju är bra vid fysisk aktivitet. Domningar kan nämligen bero på det, att musklerna inte får tillräckligt med syre. Andra tecken på för låg syreupptagning i musklerna är kramper och det vanligaste: mjölksyra.
 
 
Vår jord är väldigt dränerad på olika mineraler och vitaminer tack vare det ohållbara jordbruket. Jämför du närings- och mineralinnehållet i grönsaker och frukter i dag med de som växte för bara 60 år sedan är skillnaden stor. I vissa fall kan mineraler eller vitaminer ha försvunnit med så mycket som upp till 80%. Det är mycket svårare att få i sig allt som kroppen mår bra av i dag än det var i mitten av 1900-talet. Så det gäller att läsa på och prova sig fram. Och att köpa ekologiskt! Det går egentligen emot mina principer som vegan eftersom de inom ekologisk odling använder avföring från djur. Men konstgödsling utarmar jorden på mineraler och andra ämnen, vilket varken är bra för människan eller andra djur. Bland annat b-12-brist blir mer och mer vanligt bland vilda djur. Så tills människan börjar ta tillvara på sin egen skit och odlar med det istället för att spola ut det i haven och sjöar - blir en del av kretsloppet helt enkelt - så köper jag ekologiskt.
 
 
Svavel är tydligen en av de mineraler som jorden i dag är mest fattig på, helt enkelt därför att konstgödsel inte innehåller något svavel. Men du kan enkelt få i dig svavel med hjälp av kosttillskott. Svavel som kosttillskott brukar kallas för MSM (Metyl Sylfonyl Metan) och finns både som tabletter och pulver. Och nu har jag alltså börjat med MSM-pulver. För att se om det gör någon skillnad. Det rekommenderas att en börjar smått med ungefär ett kryddmått om dagen för att sakta öka och till slut landa på ungefär en tesked om dagen. Själv är jag nu på tre kryddmått, alltså ungefär 3/4 tesked. Kan inte säga att jag märker någon stor skillnad, men jag ska absolut ge det ett tag!
 
 
 
 
 
 
Svavel kan smaka lite beskt, men en vänjer sig. Ibland dricker jag juice som frukost, en liter ungefär, och i den kan jag inte känna av svavelsmaken alls. Tycker också om att ha i lite andra pulver i min juice. Favoriterna är spirulina (en torkad alg rik på protein och jod) och lingonpulver som helt enkelt är torkade lingon. Här på bilden ser ni det gröna spirulinapulvret längst ner. Det röda är lingonpulvret och det vita MSM. Svavel är för övrigt vattenlösligt, precis som c-vitamin, och är därför bra att tillföra kontinuerligt snarare än då och och då i högre doser. Eftersom kroppen har ett "svaveltak" och kissar ut överflödet.
 
 
 
MSM-experimentet fortsätter och jag kommer hålla er uppdaterade!
 
 
  

Roligheter

 
Jag brukar ta skärmdumpar på roliga memes och citat och teckningar, sådana som får mig att skratta gott. Har dem på mobilen och går igenom dem de dagar jag behöver hjälp med att dra på smilgroparna. En del är väldigt spot-on med en allvarlig underton, en del är inside-jokes som kanske bara jag finner roliga. De flesta är rent ut sagt löjliga. Sådana där som jag nästan skäms över att jag gillar. Märker att jag har en böjelse för sarkasm. Men så är jag ju ett barn av 90-talet. Är det inte 90-talet som kallas för sarkasmens årtionde?
 
 
I alla fall. De här fick mig att skratta i dag. Kanske hittar du någon bland dem som får dig på bättre humör i fall du är på ett dåligt sådant!
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sista bilden är från Lilla Berlin.
 

Jag hakar på

 
Alla pratar om Skam. Alla älskar Skam. Och jag hakar på. Jag. Älskar. Skam. Och jag måste skriva om det. Så till er som inte har sett serien än: Varning för spoilers.
 
 
Jag vet inte var jag ska börja. Serien har dragit upp så många känslor hos mig. Som att allt kommer tillbaka. Jag gillade den faktiskt inte först, helt enkelt därför att jag inte gillade min egen gymnasietid. Ville inte bli påmind. Men Skam innehåller också allt som jag minns med värme och glädje från tonårstiden. Systerskapet till exempel. Den gemensamhet en kände med tjejgänget. Om en hade problem så löste alla dem tillsammans. Vi gick både till skolsyster och på toa tillsammans. Vi vaxade varandras bikinilinjer och kollade efter mensfläckar på byxorna. Vi höll varandra om ryggen. En var aldrig ensam med sina problem. När någon skulle ha sex för första gången hjälpte vi till allihop med tips och råd, trots bristande kunskap från de flesta. Och när det hade hänt berättade vi allt för varandra. Varje liten detalj. Det var liksom hela gängets angelägenhet. Fattar inte var myten om att tjejer bara backstabbar och snackar skit kommer från. Jag har aldrig upplevt sådan kamratskap som jag gjorde under skoltiden. Visst fanns det tjejer som gjorde det till sitt life mission att trycka ner någon annan tjej, men mest minns jag vänskapen och gemenskapen. Och killar snackar också skit, så det så!
 
 
Jag älskar hur tjejerna i Skam tar hand om Vilde när hon har druckit för mycket på en fest. Hur de torkar upp hennes spyor och håller om henne. Hur de sedan följer med henne till skolsyster för att prata om abort. Jag älskar hur Noora hjälper Vilde ändra sina tankar kring mat och vikt, och hur Vilde gör samma sak för Noora senare. Och hur Noora skäller ut skithögen William på skolgården när han säger till Vilde att hon inte är nog snygg för honom. You go girl! En av de starkaste scenerna är dock när Noora berättar för tjejerna att hon tror hon blivit våldtagen. Hur de tillsammans går till vårdcentralen och är med henne inne på rummet när hon undersöks.
Det är den systerskapen jag minns med glädje från tonårstiden. Hur en kunde vara hur svag och bräcklig som helst, och det fanns alltid någon där som tog emot och lyssnade. Förstog. Försvarade. Sådan kontakt som en aldrig riktigt kunde få med vuxna.
 
 
Men det allra, allra bästa med Skam är säsong tre. Isaks säsong. Det är det vackraste jag har sett på tv och film på väldigt, väldigt länge. Jag blir tårögd bara jag tänker på den och jag ser om och spolar tillbaka och gråter och är lycklig på samma gång. Jag gråter när Isak berättar för Jonas att han är kär i en kille. Att se Jonas reaktion och Isaks lättnad. Jag gråter när kompisgänget hjälper Isak att ragga på Even och jag gråter när Even stannar hos Isak efter deras första natt ihop och lagar frukost åt honom. Isaks lycka den morgonen när han kallar Even för mannen i sitt liv. Jag gråter också när Isak berättar för sin pappa att han varit tillsammans med en kille. Hur han inte riktigt vill säga som det är. Trevar lite fram och tillbaka, men till slut bestämmer sig för att berätta att han hade en pojkvän men att det tagit slut. Hur pappan försöker sitt bästa med att trösta och förstå, men hur de inte riktigt kan mötas ändå.
 
 
Det är något jag tänker mycket på, hur jag vill att relationen med mitt framtida barn ska vara. Om jag nu får några barn. Jag vill liksom inte peta in dem i olika könsroller. Vara noga med att inte säga att killar gör si och ser ut så och gillar det och det och tjejer är istället på det här sättet. Förklara att en del föds med snopp och en del med snippa. En del blir kära i killar och en del i tjejer. Inget mer med det. Inte krångla till det och dela in det så tidigt genom att till exempel säga att tjejer föds med snippa och killar med snopp, när det faktiskt inte alls har någon betydelse. Inte heller har det någon betydelse vilken färg rummet och kläderna har, om håret är långt eller kort eller om en blir kär i tjejer eller killar. Oavsett om en har snopp eller snippa. Jag tror det lägger grunden för ett öppet tänkande kring sexualitet och könsroller. Och om den dagen kommer då mitt barn ska komma ut ur garderoben, då hoppas jag att det aldrig har funnits någon garderob att komma ut ur. Att samtalen mellan oss alltid varit öppna och alltid kretsat kring både killar och tjejer. Att om jag nu till exempel får ett barn med snippa tänker på att inte frågar saker som "Är det någon pojke i skolan du tycker är söt?" Utan i sådana fall: "Är det någon person i skolan du tycker är söt?". Nu tycker ju inte jag att barn ska behöva höra sådant över huvud taget och sexualiseras så tidigt. Barn är barn. Inte flickvänner och pojkvänner. Men det är ett annat ämne.
 
 
Ja... Nu kom jag bort lite från Skam, men Isaks säsong fick mig verkligen att tänka på det här extra mycket. Jag blir så rörd och glad av att se hur hans kompisar och resten av skolan reagerar. Det är liksom ingen big deal. Så som det ska vara. Det går framåt och det är så underbart att se. Jag blir också glad över att vi får se en samkönad kärlekshistoria på tv riktad till tonåringar. På samma sätt som jag tycker det är bra att Elsa ska bli kär i en tjej i den nya Frost-filmen. Om det nu inte bara är ett rykte. Jag hoppas vi får se fler och fler samkönade kärlekshistorier på tv och film, riktade till både barn och vuxna. Nu kan en ju ställa sig frågan varför det måste finnas kärlekshistorier med i barnfilmer när barn inte ens tänker i sådana banor. Mycket mer rimligt att sådana historier finns med i tonårsfilmer och serier, det är ju först då sådana känslor börjar komma. Men om det nu måste finnas romantiska kärlekshistorier i barnfilmer tycker jag att det ska finnas samkönade sådana också. Det borde finnas fler vuxenfilmer och serier med samkönad kärlek också för den delen tycker jag. För att inte tala om representation av transpersoner. De behöver verkligen få sin plats inom tv och film. Tror det skulle bidra till ett bredare genustänk och mer respekt och förståelse.
 
 
Skam är en av de bästa serierna jag sett, även fast jag egentligen inte vill minnas tonårstiden. Men det är nog nyttigt ändå. Om jag får barn vill jag ju kunna guida hen genom tonåren, och då gäller det att minnas hur det var och kändes.
 
 

Säsong 3

 
 
 
 
En av mina favoritserier är F.R.I.E.N.D.S. Som så många andra. När jag var tjugo år flyttade jag hemifrån. Till en alldeles egen lägenhet. En tvåa. För min första lön efter flytten köpte jag en box med alla Friends-säsonger.
 
 
Jag och min kompis brukade fantisera om att vi skulle bo som dem. I en varsin lägenhet mittemot varandra. Ha nycklar till båda lägenheterna. Laga mat tillsammans. Bada bubbelbad. Prata om killar och alla våra problem. Alltså tänk vad mycket energi en la ner på att tänka på vad killar tyckte och tänkte om en. Om en betedde sig "rätt". Försökte läsa alla tecken. Känns så skönt att män inte har lika stor mental makt över mig längre. Orka bry sig, alltså!
 
 
 
 
 
 
Det blev inte så som vi fantiserade om. Vi båda flyttade ihop tidigt med våra pojkvänner. Vi utbrast självklart: "I have to live with a boooy" precis som Monica gör när hon ska flytta ihop med Chandler och inte längre får bo med Rachel. Men den sommaren när jag bodde helt själv för första gången i mitt liv hade jag och min vän vår Friends-period. Hon hjälpte mig köpa en tvättmaskin som vi kämpade med i trappen, precis som Ross, Rachel och Chandler gör med Ross nya soffa. Pivot! Vi kröp ihop i mitt lilla badkar som vi hällde badsalt i. Inte för mycket dock, som Chandler gör när han för första gången i sitt liv häller upp ett bad. Vi lagade mat ihop (Eller... I ärlighetens namn är det min vän som är duktig på att laga mat) och pratade killproblem och sov i min nyinköpta dubbelsäng. Det var första gången i mitt liv jag ägde en dubbelsäng, och jag hade den alldeles för mig själv. Förutom när min vän sov hos mig och vi levde singelliv i storstan. Lekte Friends.
 
 
När jag var tonåring tyckte jag att karraktärerna i Friends var så vuxna, så långt fram i livet. Levde det där vuxenlivet som jag längtade efter. Men nu när jag tänker efter är jag lika gammal som de var de första säsongerna. Tror de är runt tjugofem allihop i första säsongen. Nu är jag tjugosju, vilket innebär att jag är inne på min tredje Friends-säsong. Om en nu kan räkna livet mellan tjugofem och trettiofem i Friends-säsonger. Men det kan en väl? Varför inte?
 
 
 
 
 
 
 
Jag är Phoebe, btw. Min vän är en solklar Monica. Jag tycker jag har lite Ross i mig också, men det kanske är för att han är min favorit.
 
 
Sommaren 2010, min Friends-sommar, är den bästa i mitt liv. Hittills. Är spänd på vad de kommande åtta säsongerna innan trettiofem har att bjuda på!
 
 
 

Målen 2017

 
2017 - nu kör vi!
 
 
Här (klick) kan ni läsa om målen jag hade för 2016. Gått väldigt bra med dem. Även fast jag inte har tänkt på dem alls. Glömde bort dem nästan direkt. Men jag har ändå rört mig mot dem allihop. Tar det som ett tecken på att jag lyssnade på mitt inre när jag skrev dem. Vad jag ville - inte vad jag tyckte att jag borde göra. Så jag har omedvetet rört mig mot dem ändå.
 
 
Här kommer mina mål för 2017.
 
 
 
Vara mer närvarande:
Bland annat genom att "banta" från internet och tv, främst från sociala medier. Mellan augusti till slutet av december skrev jag upp varje dag hur många timmar jag suttit framför datorn och tv:n och mobilen. Skrämmande siffror. Tycker jag. Därför vill jobba på att vara mer närvarande. I nuet. Vara i naturen. Yoga. Meditera. Ändå tycker inte jag att jag sitter så ofta framför tv och dator. "Bara" när jag äter lunch och nån timme på kvällen. Om jag inte till exempel bloggar eller letar information. Det gör jag lite när som helst på dagen. Det som skrämde mig mest är hur ofta jag tar upp mobilen och kollar. Nästan så det var omöjligt att hålla koll på hur länge jag kollat i mobilen under dagen. Den åker ju upp konstant. Så fort en har "tråkigt". Det var i alla fall en riktig ögonöppnare som jag tar med mig in i det nya året.
 
 
Organisera och rensa:
Det här har jag hållit på med hela hösten. Sakta krymper högarna med diverse saker och papper i. Också lådor och skåp och garderober får sig en genomgång. När jag har gjort klart denna storrensning tänkte jag att jag ska ha en mindre rensning varje höst. Det är oftast då jag får som störst lust att slänga och donera och sortera. På våren brukar jag få städmani istället. Vill röra mig mot en mer minimalistisk livsstil. Ha bara det jag behöver. Fast inte bara. Har många materiella saker som jag är fäst vid. Som har en historia. Både mina egna historier och andras. Äldre släktingar till exempel. De vill jag inte göra mig av med. Sen kan inte jag leva med vit och sparskrapad inredning. Måste ha färgklickar och stilleben lite här och var. Just nu tycker jag det är för mycket. För rörigt. Men jag tänker att om vi får ett större boende någon gång så sprids sakerna ju ut mer. Men allt har inte en plats, varken i lägenheten eller i mitt hjärta. Och då ryker det. Mår så mycket bättre när det är "ordning och reda" runt mig. Kan tänka mycket klarare. Inte så mycket materiella ting som tynger ner mig. Så jag fortsätter min rensning även detta år.
 
Jag håller också på att rensa och organisera bland bilder och mail. Så mycket bilder jag har tagit genom åren. Alla kan inte sparas. Jag vill inte ens minnas allt. Bara det som är viktigt eller får mig att må bra.
 
 
 
Föra in färg i mitt liv:
Se vad det gör med humöret. Jag tenderar att dras mot mörkt, både i inredning och kläder. Men jag blir så mycket gladare av färg. I alla fall färger jag tycker om. I vackra kombinationer.
 
 
 
Behandla mig själv så som jag behandlar de jag älskar:
Varför är vi ofta mycket snällare mot vänner och familj än vi är mot oss själva? Är inte vi själva våra vänner? Jag är min egen vän. Kanske bästa vän till och med. Men jag har inte behandlat mig så. Jag låter Jennifer köra på, även fast hon är helt slut. Jag matar henne med sådant som jag vet är onyttigt. Jag säger till henne att hon måste tänka på andras behov och välmående innan hon tänker på sig själv. Varför gör jag så? Så skulle jag aldrig behandla någon jag älskar. Och jag älskar ju mig själv. Min enda sanna och trogna livskamrat. Till en vän skulle jag säga att hen ska göra det hjärtat säger. Inte ta på sig för mycket ansvar eller ta någon skit från någon. Dags att börja säga det till mig själv mer.
 
 
 
 
 
 
 
Min dagbok för 2017. Älskar den turkosa färgen! Men i verkligheten är den mer blå än vad den ser ut på bilden.
 
 

Julens frid och budskap

 
 
 
 
 
I dag är det tjugondedag jul. Eller tjugonda' Knut som det brukar kallas. Tjugo dagar sedan julafton och sista dagen på julen. Fast det gör en väl lite som en vill tycker jag. Själv känner jag mig redo. Efter trettonhelgen brukar jag tycka det är svårt att känna julstämning, även fast jag vill stanna i julen så länge som möjligt. Men nu har vardagen börjat igen och jag är redo att säga hej då till julen. För denna gång. Så att julduken och ljusstakarna fortfarande ska få mig att känna julkänsla kommande år. Är rädd att känslan försvinner om jag låter sakerna stå framme för länge. Som att magin går ur dem.
 
 
 
 
 
 
 
 
Jag behöver jul. Tiden innan julafton känns så stressig, men på julaftonskvällen är det som att ett lugn sänker sig över samhället. Alla slapnar av. Det behövs inte stressas med mat och klappar och pynt längre. Nu kan vi njuta av allt vårt hårda slit. Julen för mig är skogspromenader. Läsa böcker och se på film. Det är att verkligen ta igen sig från året som gått. Och det har jag gjort också. Det har varit så skönt. Jag har tagit en paus från det mesta. Internet bland annat. Och det är något jag känner att jag vill fortsätta med. Inte sluta med, men dra ner på mina timmar framför datorn. Och tv:n. Och mobilen. Den värsta tidsboven av dem alla. Börja uppskatta vad som finns runt mig mer. Vara lite mer selektiv med mina intryck.
 
 
 
 
 
 
 
 
Läste så fint på en av mina favoritbloggar om vad trettondagen egentligen handlar om. En tolkning som jag tycker är underbar. Om att komma hem. Hitta sitt hem. Vare sig det är en fysisk plats eller något inom en själv. Det är ju faktiskt inte förrän på trettondagen som de vise männen kommer fram till Jesubarnet. Och hittar hem. En frid. De följde stjärnan som ledde dem hem. Så som vi alla skulle må bra av att göra - följa vår egen stjärna, hem till det som är bra för oss. Har aldrig tänkt på det så förut. Tror att jag hädanefter kommer uppmärksamma trettondagen lite mer. Och fortsätta hänga en stjärna i fönstret. Så att de vise männen hittar fram till Jesus och alla vi andra också får komma hem. Till det som känns bra och rätt för oss.
 
 
 
 
Alla bilder är tagna hos mina föräldrar förra året. Tycker mamma är så bra på att julpynta. Så där diskret och ändå supermysigt på samma gång. Hon är bra på att pynta i övrigt också för den delen.
 
 

Nordiska väsen och gudar

 
 
 
 
 
Fick dessa två underbara böcker i julklapp. Nordiska väsen och Nordiska gudar av Johan Egerkrans. Den första fick jag av min svägerska med familj och den andra av min svärmor. Har länge sneglat på Nordiska väsen som kom ut för något år sedan.
 
 
 
 
 
 
 
 
Och jag blev inte besviken. Illustrationerna är helt fantastiska. Så mystiska. Texten är också fantastisk. Tycker det är så kul att Johan Egerkrans skriver som att alla myter och väsen är sanna. Att det är den moderna vetenskapen som har fått allt om bakfoten.
 
 
 
 
 
 
 
 
Till exempel står det så här om flyttblock: "Det är stenar som jättarna i frustration kastat mot kyrkorna för att få stopp på oljudet (...) även om somliga påstår att det egentligen är stenar som släpats med av den senaste inlandsisen."
 
 
 
 
 
 
 
Nordiska gudar är lika vackert illustrerad den. Den kom ut i år och jag blev genast nyfiken. Har inte haft sådan bra koll på fornnordisk mytologi förut, men på senaste tiden har jag blivit ganska intresserad av religiösa och antika skrifter och myter. Ser dem som så metaforiska. Och de flesta liknar varandra. Hur har det kunnat bli så? Jag tänker att asatrons skapelseberättelse beskriver metaforiskt hur livet på Tellus började i vattnet. Enligt den fornnordiska mytologin fanns i början endast is och eld. När de möttes smälte isen och ur vattnet föddes jätten Ymer som till slut blir världen.
 
 
Ragnarök, världens undergång, ska enligt denna mytologi börja med stora krig mellan människor följt av fimbulvintern då världen täcks av snö och is. Något som jag tolkar som den nya istiden vi är påväg mot. Finns också mycket i myterna som jag tycker beskriver naturkatastrofer som ju bara blir fler och fler. Så här står det i Johan Egerkrans bok: "Jordskorpan rämnar av våldsamma jordbävningar" "Midgårdsormen vaknar ur sin eviga slummer på havets botten och ringlar upp på land med stora flodvågor som följd." Det står också att när Ragnarök närmar sig ska Midgårdsormen förgifta jorden och vattnet genom att spruta etter. Kan inte det vara en metafor för sättet vi människor har förgiftat jorden och vattnet? Via alla syntetiskt framställda kemikalier och alla onaturliga föreningar mellan grundämnen som vi har skapat.
 
 
Jag tycker väldigt många antika kulturer spådde att jorden skulle gå under runt den här tiden och det kan kännas ganska otäckt. Men jag ser det som symboliskt. Att den värld vi känner nu, det samhället vi har, de växter och djur som finns, vi, kommer gå under. Inte hela jordklotet. Tellus kommer ju faktiskt finnas tills solen slocknar. Varken människa eller naturkatastrofer kan förinta själva planeten. Men dess invånare kan mycket väl förintas och har gjort så förr. Därför fokuserar jag på det vackra som kommer efteråt. Som måga religioner beskriver. Enligt asatron kommer den nya världen vara helt utan ondska och lidande. Och de människor och djur som överlevt kommer leva i fred och harmoni.
 
 
Jag väljer att fokusera på den världen, även fast jag vet att jag inte kommer att få uppleva den. Jag lever nu. I början eller mitten av Ragnarök. Eller vad du än väljer att kalla det, världens undergång. Men på ett sätt kommer jag ändå få uppleva den nya världen. Paradiset. Mina energier kommer uppleva den. De energier som just nu finns i det jag kallar för min kropp kommer aldrig försvinna. Det är fysiskt omöjligt. Energi är konstant. Så nog kommer jag och alla ni som läser det här få uppleva en vackrare värld. Det känns bra.
 
 
 
 
 
 
Oden talar med sin rådgivare Mimer. Oden ägnar den mesta av sin tid åt att samla kunskap för att kunna förhindra Ragnarök. En omöjlig uppgift men hjältemodig tanke. Eller kanske självisk, beroende på hur en ser det. Jag samlar också så mycket kunskap jag kan om den världen jag befinner mig i. Tror inte det är för att förhindra något, snarare som ett sätt att överleva. Kunskap är makt. Kanske också för att hjälpa till att skapa den nya världen. Men jag vet inte... Jag tror på det där att människan måste gå igenom vissa stadier för att kunna förändras: Ignorans, förlöjligande, aggression och till slut acceptans. Både på individnivå och samhället i stort. Antar att samhället just nu befinner sig i det tredje stadiet, aggression. Samtidigt så tror jag starkt på att ingenting kommer förändras om inte några människor går före och visar vägen. Att det inte går att bara sitta still och vänta på att en förändring ska ske. Då kommer ju ingenting förändras. Som kvinna tänker jag till exempel på alla de "besvärliga" och "militanta" kvinnor före mig som kämpat för att jag ska få utbilda mig och rösta. Som såg till att jag är min egen person och inte ägd av varken min far eller man. Som ändrade Sveriges lagar. Så jag kan ta att jag ses som besvärlig och jobbig, militant vegan och extremfeminist, om det betyder att de efter mig får det bättre. De som föds på andra sidan Ragnarök.
 
 
  

Skuggornas bok

 
 
 
 
 
Min absoluta favorit bland tv-serier någonsin är Förhäxad. Eller Charmed som den heter på orginalspråk. Den handlar om tre systrar som upptäcker att de är häxor. Systrarna Halliwell. I serien har de en stor och tjock bok full med besvärjelser som kallas för Skuggornas bok. Book of Shadows. Book of Shadows kallas boken med religösa texter och besvärjelser inom religionen wicca, något som tv-serien bygger mycket på.
 
 
 
Jag har sen jag var barn varit intresserad av och dragits till det övernaturliga. Samtidigt har jag varit väldigt rädd och känt att det varit något jag inte ska leka med. Har mest haft besök av energier som jag tyckt vill mig väl, men även känt energier jag inte alls känt mig bekväm med. Köpte också tarotkort för några år sedan och hade en ganska otäck upplevelse med dem. Känner att det är alldeles för starka krafter och att jag inte kan hantera dem på ett bra sätt, så jag tenderar att hålla mig undan. Så gott jag kan. Dras fortfarande till det som är övernaturligt. Eller om det dras till mig. Jag vet inte.
 
 
 
Men jag tror att det inte är ett dugg farligt om en lär sig hantera alla energier som finns i universum. Något jag borde jobba på, eftersom jag är så känslig för dem.
 
 
 
När jag var tolv, tretton ungefär började jag på min egen Book of Shadows. Fast jag skrev upp de besvärjelser som finns i Charmed. Inga egna. Men det kommer kanske om jag väljer att utforska den sidan av mig mer. Men just den här boken som ni ser på bilderna har jag bestämt bara ska innehålla systrarna Halliwells besvärjelser.
 
 
 
Kom inte så långt på boken, men en dag ska jag göra klart den.
 
 
 
 
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0