Håriga tankar

 
 
 
 
Vi matas med det varje dag, att det är fel som tjej att ha hår på benen och i armhålorna. Fastän de flesta av oss är naturligt håriga. Precis som männen. Men vi får bara se männens kroppsbehåring. Nästan alla kvinnor man ser på tv, i filmer och på stan är hårlösa. Och de som "visar upp" sina orakade armhålor och ben får utstå näthat och hån. Det här ser barn. Små flickor ser sina mammor raka benen och tror att de också måste göra det när de blir äldre. Små pojkar ser också sina mammor raka benen och tror att det är så kvinnor ska se ut. De hör sina pappor sucka någonting om att han inte betalar licenspengar för att se orakade kvinnoarmhålor på bästa sändningstid eller att han aldrig mer tänker titta på Eurovision Song Contest om kvinnor med skägg kommer att delta. Jag tror det är omöjligt att sådant inte sätter spår. De barnen som får höra sådant kommer undermedvetet tycka att det är äckligt och fel med kroppsbehåring på kvinnor. Men inte på män.
 
Jag vet att jag anses som väldigt hårig för att vara kvinna, även om jag inte är så hårig på bilden. Var inte länge sen jag vaxade benen, men under vintern, när jag låter hela min kropp vara som den är naturligt, har jag nästan lika mycket hår på benen som min pojkvän. Och det är av någon konstig anledning inte accepterat på kvinnor. Orsakerna är säkert många och jag orkar inte gå in på historia just nu, men faktum är det att kvinnan är aldrig okej. Det är alltid någonting som ska ändras på och jag är så himla trött på det. När jag skulle gå och handla i eftermiddags började jag som vanligt titta på mig själv med normglasögon. Okej, vad behöver göras innan jag går ut? BH måste jag ta på mig! För när jag böjer mig fram syns mina bröst och det tycker inte folk är okej. Mer då? Det är varmt i dag så jag vill gå i korta byxor och linne, men tusan! Jag har inte rakat varken benen eller armhålorna.
 
Sen tittade jag en gång till på mig själv. Nej, jag behöver inte göra någonting! Mina håriga ben gör inte folk sjuka och mina bröstvårtor är inte dödliga. Hade jag varit man hade ingen reagerat. Så jag gick ner på stan mitt i rusningstrafiken hårig och jag önskar jag kunde säga barbröstad också, men inte än. Där fogade jag mig än en gång efter patriarkatets normer.
 
Jag rakar benen ibland och kan tycka det är riktigt snyggt med ett par bruna, släta ben och jag kan tycka att bh:ar ger en fin form till mina bröst. Men jag vill att det ska vara mitt val och sanningen är att jag i de allra flesta fall rakar mig och använder bh för att tillfredsställa andras behov. Och handen på hjärtat, jag vet inte om jag verkligen tycker att det är snyggt med hårlösa armhålor och upptryckta bröst eller om det bara är en produkt av att jag har växt upp i en patrialkal värld. Förmodligen den senare.
 
Jag vill raka benen när jag känner för det, inte för att jag känner mig tvingad och jag vill inte kallas för apa bara för att min kroppsbehåring syns väl. Lika väl som på män. Som inte kallas för apor. Som inte behöver tänka på om deras bröstvårtor syns eller inte. Som kan gå utanför dörren utan att behöva tänka på att skyla annat än rumpa och könsorgan. Åååååh vad det vore skönt!
 
 
 
 
Min farmor uttryckte det så himla bra när jag började raka benen som trettonåring:
"Sånt där onödigt sysslade vi inte med på min tid!"
 
Ord att leva efter.
 
 

Augustimåne

 
 
 
 
Visst var hon fin i går? Augustimånen.
 
Oj, vad hon har påverkat mig de senaste dagarna! Jag har länge haft svårt att sova under fullmåne, men sen jag blev vegan och började meditera är jag superkänslig. Den här supermånen går i fiskarnas tecken och är ni intresserade av vad det innebär går det säkert lätt att hitta information på nätet. Själv följer jag en sida på Facebook som beskriver olika full- och nymånar och hur man kan känna av dem. Tycker det är så intressant att läsa och få nya insikter; "Jaha, är det därför jag känner på det här viset?" Det har stämt varje gång hittills. Nästan lite otäckt hur planeter och månen kan påverka oss. Fast egentligen inte. De påverkar ju andra djur och vår natur. Det otäcka är väl egentligen att vi människor har kommit så långt bort från vårat inre.
 
Måste också ge mig själv en liten klapp på axeln. *klapp, klapp* Äntligen har jag fått en bra bild på fullmånen! Har försökt jättemånga gånger men har aldrig fått till det förut. Fick trixa länge innan jag fick rätt ljus och skärpa. Men vad gjorde väl det? Då fick jag stå utomhus och beskåda henne lite extra :)
 
Ååh, får rysningar när jag tänker på hennes underbara kraft som flödade igenom mig när jag stod där på trottoaren och skrämde slag på massa hundägare.
 
 
 

Frisk eller sjuk?

 
Jag har länge känt att den här världen är inget för mig. Eller samhället ska jag kanske skriva. Jag insåg för länge sen att jag passar inte in och det är okej. Mitt problem är väl att jag kommer inte undan samhället. Det tränger sig liksom på hur jag än beter mig, och det gör mig sjuk. Jag blir sjuk av stress och jäkt, rasism och sexism, kallt och hårt. Jag mår bra av lugn och ro, medmänsklighet och jämlikhet, varmt och mjukt. Men det är svårt att finna i dagens samhälle. Det finns, visst finns det, men det snälla och mjuka puttas ofta undan av det hårda och elaka. Det är klart, armbågar man sig fram och tar plats får man mer av det samhället erbjuder. Men vi som inte tar plats, vi som inte vill knuffas och fajtas för att lyckas, vi hamnar ofta i kläm.
 
Pia på kammebornia.se skriver återigen så vackert och klokt om hur det är att inte ha den mentaliteten som samhällets normer kräver. Här kan ni läsa hennes inlägg. Man blir berörd. I alla fall jag som kan känna igen mig så mycket. Hon avslutar inlägget med att konstatera att det nog snarare är världen som är sjuk, inte hon. Och jag håller med. Ska vi som är tysta och stilla klassas som sjuka? Borde inte hårdhet och jäkt klassas som sjukt istället? Borde inte hårda och kalla människor få piller för att bli snälla istället för tvärtom? Hela mitt liv har jag fått höra att jag är för snäll. Att det på något vis är mitt fel att folk utnyttjar mig och går på mig, att jag måste tuffa till mig därför att världen är tuff. Hur kan man vara för mycket av någonting som är bra? Det är sällan man säger till någon att hen borde snälla till sig lite. Eller att någon ska prata tystare och ta mindre plats. Man hör bara det motsatta. Jag vill inte ta mer plats. Jag vill inte ta någonting. Jag önskar att jag hade mer plats i sociala situationer visst gör jag det, men jag är inte beredd att armbåga mig fram. Jag tar bara plats när någon ger mig det.
 
Världen behöver mer snällhet och jag tänker fortsätta vara det så gott jag kan. Men samhället är tufft och jag tuffar till mig i perioder, med dåligt samvete och självkänsla som resultat. Jag vill inte vara tuff och hård, det är inte jag. Jag tror inte det är någon av oss. Det är bara något vi får lära oss, att man måste vara tuff för att lyckas. Jag kan uttrycka mig dumt och fel och elakt, men min grund är snällhet. Jag vill tro det i alla fall, att jag är snäll. Inte perfekt på något vis, men att mitt hjärta är gott. Och det är inget fel med det. Jag tycker inte att man kan vara för snäll. Man kan bara vara för dum.
 
Och jag avslutar med samma insikt som Pia: det är inte mig det är fel på, det är världen som är sjuk.
 
 
 
 
 
"When you are born in a world you don't fit in,
 
it's because you were born to help create a new one."
 
 
 

Månen

 
 
 
 
 
Gårdagens måne.
 
 
 

En försiktig men allvarlig varning

 
När jag städar brukar jag ha tv:n på i bakgrunden. Lite som en distrahering så att jag inte ska tänka på hur tråkigt det är att bädda och skura och sådant där. När jag städade i morse sändes det ett Dr. Phil-avsnitt. Jag brukar inte titta så mycket på honom därför att jag tycker, bland annat, att han är sexistisk, men i dag gjorde jag det. Och det är jag glad för. Han pratade med en man som var alkoholberoende, gravt alkoholberoende. Det var så hemskt att se och jag grät redan efter några minuter.
 
Alkohol-detox är en av få abstinenser man kan dö av. Röker man 10 paket cigaretter om dagen och slutar tvärt mår man skitdåligt, men man kan inte dö. Samma gäller med heroin och cannabis etc. Men dricker man stora mängder sprit varje dag och slutar tvärt kan man dö. Så stark påverkan har alkohol på kroppen att hjärtat kan sluta slå. Mannen i Dr. Phils studio var full. Han var stupfull, annars hade han inte kunnat sitta där. Han vinglade in och sluddrade när han pratade, så som fulla människor gör. Han ville inte vara full men han var tvungen.
 
Förr när man inte kunde få hjälp med att detoxa på medicinsk väg dog ungefär 30% av delirium tremens, som är en biverkning av alkoholabstinens. I dag dör "bara" 1-5%. Alkohol är den drogen som skördar flest liv i hela världen. Dels i form av förgiftning, leverskador och delirium tremens, men också indirekt genom misshandel, självmord och bilolyckor. Enligt en studie är 8 av 10 som misshandlar påverkade av alkohol. För att inte tala om alla barn som far illa av att deras föräldrar dricker. Varför? Därför att förutom att vara den mest dödliga drogen är den också den mest socialt accepterade. Nästan alla högtider ska det drickas. Barn ser sina föräldrar dricka och tror att det är så det ska vara.
 
Det här är ingen pekpinne. Vill ni droga då och då, fine! Gör det. Jag har själv provat på både alkohol och tobak flera gånger. Men jag gillade inget av det så jag slutade. Vill ni hälla desinfektionsmedel i era kroppar, gör't! Men då ska ni också veta vilka konsekvenser det kan få. Vill ni kräkas? Kör hårt! Vill ni vingla fram och inte ha kontroll över era egna kroppar? Go for it! Men pressa aldrig, aldrig någon annan att dricka. Det händer allt för ofta.
 
Och ni som är unga och inte vill hamna i det där alkoholträsket. Ni som inte vill hälla gift i era kroppar. Gör inte det! Stå på er! Ni kommer få ta mycket skit och nästan bli tvingade att öppna munnen och dricka något alkoholhaltigt. Fulla människor kommer skrika på er och bli arga, men det är okej. Det är de som beter sig dumt och att stå emot och veta att inget gott kommer ut av att dricka, det är modigt. Supermodigt! Och ni vet lika väl som jag att man kan ha roligt utan alkohol. Ni har skrattat er igenom hela er barndom och kan göra det när ni blir vuxna också! Utan droger.
 
Och till er som vill ha den där varma känslan man kan få av att dricka, prova meditation. Då får ni avslappning och lyckorus helt på naturlig väg och behöver inte vara rädda att ni ska skada någon. Varken er själva eller andra.
 

Leva livet

 
Jag får ofta höra att jag bara sitter hemma och inte gör någonting med mitt liv. Och det kan jag känna själv ibland, att jag inte uppfyller de kraven som räknas för att man ska leva livet fullt ut. I min ålder förväntas man ha en utbildning eller snart vara klar med en. Man förväntas vara ute och resa och uppleva världen. Att festa och dricka alkohol på helgerna. Då lever man livet.
 
Ibland kan jag känna: Shit, jag är snart 26 år och har inte gjort någonting av mitt liv. Men sen tänker jag om. Jag har visst gjort någonting. Jag har fått uppleva så mycket saker att det snurrar i skallen när jag försöker komma ihåg allt. När jag nu sitter här och skriver räknar jag att jag har varit i sexton länder, i vissa fler gånger än en. Jag har varit uppe i Eiffeltornet vid två olika tillfällen. Jag har varit på en fransk byfest och ätit på McDonalds bland bergen i Andorra. Jag har bilat genom Skottland och krockat med en buss i London. Jag har besökt Notre Dame, Shakespears hem och matsalen som inspirerade J.K. Rowling när hon fantiserade om Hogwarts. Jag har sovit i en lada på den franska landsbygden och varit med en vecka i fransk skola. Jag har besökt koncentrationslägrena Auschwitz och Auschwitz-Birkenau. Jag har gått på skelettbitar från mördade människor, krossade och utsprida av nazisterna i ett försök att dölja sina brott och jag har träffat två personer som överlevde andra världskriget och livet i koncentrationsläger. Jag har åkt karusell på Disney World och skördat majs på en bondgård i Illinois. Jag har gått på date med en amerikansk kille och handlat mitt i natten på Walmart. Jag har blivit stoppad av amerikansk polis, gått på baseball-match och besökt Abraham Lincolns hemby. Jag har vadat genom kloakvatten efter en störtskur på Teneriffa, legat på stränder intill Medelhavet ett antal gånger och upplevt de ljuvliga kvällarna där nere. Jag har snorklat, simmat med hajar och ridit på elefant.
 
 
 Bilder från Polen, USA, Rhodos, Paris, Teneriffa, Sicilien och Sardinien.
Strandbilderna på mig och min bror är förmodligen från Danmark eller någon svensk kust.
 
 
Jag har läst arkeologi på distans i Göteborg i ett år, börjat läsa till sjuksköterska efter gymnasiet och läst kurser i sömnad, skissteknik och miljövetenskap. Jag har jobbat som diskare och städare på hotell och som vårdare på äldreboende och hemtjänst. Jag har städat kontor, skolor, lägenheter och maskiner på en stor fabrik. Jag har gjort rent x antal nerkissade och nerspydda hotellrum, skjuvit x antal 200-kilosvagnar med brödrester och putsat x antal fönster utan säkerhetsanordning på hög höjd. Jag har blivit nedvärderad både som kvinna och på grund av att jag bara har arbetat med yrken som har låg status och jag har jobbat mer än sex timmars tungt, fysiskt arbete utan rast i över ett halvår innan jag inte orkade mer. Jag har flyttat helt själv till en stad där jag inte kände någon med bara en tim-anställning att luta mig mot och jag flyttade ihop med en kille jag bara hade känt i 3 månader.
 
 
 Hotellrum och drinkar på hotellet jag och Kristin bodde på när vi studerade i Göteborg,
samt bilder på min underbara lägenhet på Frödingshöjd.
 
 
Jag har varit berusad och vinglig, smitit in på en nattklubb utan leg och hånglat med tjejer. Jag har blivit tafsad på och otrevligt behandlad av fulla män. Jag har tjuvrökt som trettonåring under en fläkt iklädd endast underkläder och en grön Lisebergs-regnkappa för att dölja lukten och första gången jag provade att snusa var inne på en kyrktoalett. Jag har skolkat och brutit mot skolregler. Jag har åkt fast för snatteri och rymt från vakter. Jag har tatuerat mig och gjort en skönhetsoperation. Jag har haft allt ifrån pojkfrisyr till röd-brun page och midjelångt blont hår.
 
 
 Ett urval av hur jag har sett ut under åren plus två bilder på min tatuering.
På den övre bilden är fjärilen sprillans ny!
 
 
Jag har sysslat med simning, friidrott, jazzdans, kampsport och bågskytte. Jag tog pianolektioner i tio år och sjöng i kör från att jag var barn tills jag var sjutton. Jag har spelat Fur Elise på Löfbergslila arena och varit på den internationella körfestivalen i Tallinn.
 
 
 Filipstads simklubb. De har jag tävlat mycket för!
 
 
Jag har legat på gräset medan vilda ekorrungar lekt runt och på mig. Jag har klättrat i träd och utforskat skogar. Jag har badat näck mitt i natten och utforskat ödehus. Jag har simmat över Abborrtjärn och klättrat uppför Abborrberget. Jag har gått lina på ett rep bundet mellan två träd och det är sådant här jag vill göra mer av. Resa lockar mig inte längre. Just nu. Vem vet, i framtiden vill jag säkert utforska mer platser på våran vackra planet. Jag skulle vilja åka till USA igen och den här gången resa igenom deras västkust. Australien och Nya Zeeland vill jag också se någon gång och jag känner mig inte klar med Italien. Costa Rica är ett annat dröm-resemål. Men just nu kallar skogarnas lugn och själens utveckling. Jag behöver vila. Jag har varit trött i så många år och borde ha vilat upp mig ordentligt för länge sen, men har inte hittat tillfälle eller möjlighet till det än. Men bara för att jag inte orkar jobba eller plugga eller festa betyder inte det att mitt liv är tråkigt och innehållslöst. Jag utvecklar mig inom yoga och meditation och jag ger min kropp så ren föda jag kan. Jag läser, både som underhållning men också för att lära mig och utvecklas. Jag fotograferar och redigerar. Jag går på promenader och det är sådant jag känner att jag behöver göra i den närmsta framtiden. Jag vill plocka blåbär, filosofera vid ett träd, höra fågelkvitter och flyta på vattnet. Jag vill utforska främmande skogar och hitta nya smultronställen. Jag vill bestiga Kebnekaise och vandra på Kungsleden. Jag vill lära mig italienska och isländska och komma tillbaka till spanskan. Jag vill lära mig spela dragspel och munspel och ta upp mitt pianospelande igen. Jag vill lära mig att skriva med vänster hand och börja måla igen. Jag vill koncentrera mig på min spirituella resa och utvecklas som människa. Jag vill köpa hus och bli självförsörjande. Jag vill skapa nya individer och se dem växa upp.
 
 
 Ett par av mina smultronställen, både här och i Filipstad.
 
 
Hela min hjärna är full med minnen. Vissa av dem bra och vissa av dem dåliga men alla är de mina upplevelser. Jag har fått se och uppleva så mycket under mina 26 år och alla resor och galenskaper skulle kunna fylla minst fem självbiografier. Så tro mig, jag har "levt livet". Vad det nu egentligen innebär. Vi alla lever ju livet. Våra liv. Endel kanske reser, andra bor kvar i samma by hela livet. Endel festar, röker och snusar, andra är nykterister och renlevnadsmänniskor. Endel bor i storstaden och endel på landet. Oavsätt om man lever ett fartfyllt eller stilla liv så är det fullt med minnen. Ens egen historia. Alla dessa olika sätt är livet. Och livet levs oavsätt var och hur.
 
Det är fortfarande så mycket mer jag vill göra, men jag är ung så jag känner ingen stress. Förhoppningsvis får jag vara med i en sextio år till, men även om så inte är fallet är jag nöjd med det jag har fått uppleva hittills.
 
Jag har levt livet. Mitt liv <3
 
 
 

Morgonpromenad

 
 
 
 
När man bor i en relativt stor stad är det skönt att ta tidiga
morgonpromenader på helgerna, innan någon annan är vaken.
Det gjorde jag i morse. Till och med änderna sov :)
 
 
 
 
 
 
Det är väldigt blåsigt i dag, men vad gör det!
 
 
 
 
 
 
"Dwell on the beauty of life.
Watch the stars and see yourself running with them."
 
                                                                                             Marcus Aurelius
 
 
 

Tål att upprepas

 
Nej, morden på Ikea har ingenting med för slapp invandringspolitik att göra.
Nej, att rösta på SD kommer inte göra att brott minskar i Sverige, snarare tvärtom. Låter man rädsla styra kan det bara gå åt ett håll.
Och nej, Sverige behöver inte "vakna upp". Inte på det sättet. Att "vakna upp" enligt SD innebär lyssna på fördomar, låsa in sig i sin egna lilla världsbubbla och vara rädd för allt som är annorlunda. Det tycker inte jag är att vakna upp.
 
Men Sverige borde vakna upp. Vi borde vakna upp och inse att våran plätt på jorden är liten men har mycket plats. Mycket plats till människor som behöver komma bort från krig, diskriminering och fattigdom. Vi får plats. Det är ingen som kommer och tar våra jobb. Brottsstatistiken har inte ökat. Den har minskat. Västvärlden blir tryggare och tryggare. De flesta mord sker inte när man går ute själv på kvällen, de sker i hemmet och begås av någon man känner.
 
Och, det tål att upprepas, 93 % av alla mord i Sverige begås av män. Och majoriteten av dem är så kallade "svenskar". De firar jul som dig, säger n****boll som du gör, äter samma mat som dig, är lika sekulariserade som dig, tycker att "men nu har det väl ändå gått för långt" så fort någonting är annorlunda, som du gör. De är precis så som man ska vara och ändå begår de brott.
 
Kanske skulle man utvisa alla "svenskar" också? För det verkar inte som att "lära sig dricka kaffe och stå i kö" (japp, såg en sådan kommentar på fb) förhindrar att man mördar.

Ljuset

 
Ibland möter man människor som ser rakt in i ens själ. Som vibrerar på samma våglängd som en själv. Tror på samma saker. Talar samma språk. Ett språk utan ord. Det händer inte ofta för mig, men iband för stjärnorna oss samman.
 
För någon vecka sedan mötte jag två likasinnade. Äldre än mig och med mer livserfarenhet, men ändå så mycket gemensamt. Det blev ganska snart uppenbart att vi trodde på samma värld och på samma metoder för att nå den världen. Vi använde inte samma ord och uttryck när vi beskrev saker och ting, men pratade ändå om samma sak.
 
"Åh, du känner av ljuset!" utbrast den kloka kvinnan så fort jag hade förklarat mina symptom. Hon känner också av det då och då, ljuset, men kan hantera det bättre än jag. I ögonblicket hon sa det kom jag ihåg att jag har läst om det här för inte så länge sen. Då förra gången jag kände mig uttömd och svag. Att världen håller på att förändras och att vi som är känsliga känner av denna förändring. När den kloka kvinnan och den kloke mannen var unga kallades denna förändring som skulle komma för Vattumannens tidsålder. Aquarius. Då harmoni, förståelse och sympati ska styra världen. Men det var för tidigt. De levde så grönt och harmoniskt de kunde, men hade samtidigt inget annat val än att ställa sig in i ledet och följa samhällets normer. Världen var inte redo än.
 
"Det är ni som är unga nu som sitter på nyckeln! Ni är mittemellan två tidsåldrar." Kvinnan och mannen visste att världen inte var redo vid den första gröna vågen och hade därför inget val, men det har vi som är unga i dag. Det är därför det är så jobbigt för många av oss. Ska vi leva kvar i det gamla eller omfamna det nya? Ska vi fortsätta göra samma misstag som våra förfäder eller respektera de framsteg vi har gjort genom århundraden mot en mer sympatisk värld?
 
Jag vet vad jag vill. Jag vill ta emot den harmoniska, sympatiska, feminina tidsåldern som nu kommer och jag hoppas att de flesta i min ålder vill samma sak. Men det tycker jag att man ser. Både här på internet och i den så kallade verkliga världen. Barn och ungdomar i dag har liksom som en inneboende förståelse och empati för andra. Det kommer så naturligt för dem på ett sätt som inte var normen för bara några generationer sedan. Medmänskligheten växer nog snarare än minskar, som jag skrev i ett upprört inlägg tidigare. Jag vill tro det i alla fall, för barnen är vår framtid. Så som vi skulpterar dem, så kommer världen att bli.
 
Efter en god middag, meditationsövningar och hundratals goda råd åkte vi ifrån de kloka människorna och ut i verkligheten igen. Och jag krashade återigen. Men den här gången vet jag att det är förändringen som gör mig sjuk, både i världen men också inom mig själv. Jag har de senaste åren sagt adjö till mycket av det som kallas för norm och tradition därför att det känns rätt i mitt inre. Jag har verkligen inte haft något annat val än att börja vandra på denna stig. Men nog är det jobbigt att ömsa skin. En stor tröst är att jag är långt ifrån själv. Vi är många som känner av förändringen och vi kan inte göra så mycket annat än att härda ut stormen.
 
Och blir det som jag hoppas och tror så är allting mödan värt <3
 
 
 
 
"When the Moon is in the Seventh House
 
and Jupiter alings with Mars
 
then peace will guide the planets
 
and love will steer the stars"
 
 
                                                                             Aquarius, 1969
 
 

Bikiniväder igen!

 
 
 
 
Få väder är så härliga som de där man bara kan vara.
Utan att behöva tänka på kläder och mat som ska lagas.
Allt man behöver är frukt, vatten och en mjuk madrass att ligga på.
 
Eller allra helst en sandstrand.
Men det går bra att trängas på balkongen med tvätten också :)
 
 
 

På benen

 
 
Jag är på benen igen! Trött, svag och skakig fortfarande, men det går att uthärda. Tänker inte ligga i sängen och tyna bort, utan jag försöker att vara uppe och röra på mig så mycket jag orkar. Försöker att hålla mig sysselsatt. Inga måsten, utan bara saker jag tycker är roliga.
 
 
 
 
 
 
Jag har bland annat bakat bröd ur den glutenfria bakboken jag fick av pappa för ett tag sedan. Nytt bröd heter den och är skriven av Jessica Frej och Maria Blohm. Det finns supergoda recept i boken, men jag och jäst är ingen bra kombination. Lyckas nästan aldrig med jäsningen och gräddningen. Men, alltså... Jag borde inte skriva det, men jag gör det ändå: Tror banne mig att de här solrosfrallorna blev bra! :D Övning ger färdighet! Och då använde jag till och med fryst, upptinad och smält jäst. Japp! Läste nånstans att man kan frysa ner färsk jäst, så jag gjorde det och tog upp nu när jag skulle baka. Hittade ingen annan som jästen hade smält för, men det gick tydligen bra ändå, haha!
 
 
 
 
 
 
Minns ni avokadokärnan jag planterade i våras? Så här ser den ut nu! Stor och stotlig :) Har växt om citronplantorna till och med. Vi har den stående i ett soligt fönster under en uv-lampa. Den och citronplantorna behöver minst 12 timmars solljus per dag och det är ju lite svårt att få på naturlig väg när man bor i norden. Tur att det finns andra lösningar!
 
 
 
 
 
 
Mats fick feeling i går och ville prova att plantera mangokärnor. Efter en snabb googling kom vi fram till hur man skulle göra. Man öppnar försiktigt den vita, avlånga grejen som man tror är kärnan, och där inne ligger den riktiga kärnan. Den ska ligga vågrätt i jorden och planteras en bit ned. Kommer inte riktigt ihåg hur långt ner det var. Men googla om ni vill veta! Efter tolv dagar ska det komma upp en liten planta om man har tur :)
 
 
 
Det är väl det här och yoga jag har sysslat med de senaste dagarna. Försöker sakta men säkert återfå krafterna.
 
 

Jordskott

 
 
 
 
 
 
 
I'll say no more...
 
 
 

Men, va?!

 
Alltså... Nu förstår jag ingenting! Är det HÄR på riktigt?? Har vi åkt tillbaka till trettiotalet?
 
Verkar som att mitt inlägg om tiggeri var ganska så tajmat. Vad är det för rasistisk, unken människosyn vi har i Sverige? Jag blir livrädd!
 
Minns så väl när jag som sjuttonåring var i Frankrike med skolan och det kom fram en man och pratade med mig. Han ville ha pengar. Jag hade inget att ge just då, men jag nickade och lyssnade och försökte förstå så gott jag kunde ändå. Då kommer en av lärarna fram och föser bort honom, förklara för mig att jag inte fick "sända ut sådana signaler till tiggarna". Citat. Från en lärare. Vilka signaler? "Hej, jag ser dig, medmänniska. Jag har inget att ge dig och jag förstår inte mycket av det du säger, men jag lyssnar på dig." Var det de signalerna han menade? Lite senare stog jag och åt en smörgås och en kvinna kom fram och bad, nästan på sina bara knän, om att få lite mat. Min instinkt sa mig självklart att ge smörgåsen till henne, så som jag har lärt mig. Så som min pappa gav mat till en en kvinna i Lisabon som kom fram till vårat resturangbord och skakade av hunger. Men jag gjorde inte det. Jag var minderårig och lyssnade på läraren. Det var en av de värsta stunderna i mitt liv. Stå där och fylla min redan välgödda mage med mat medan ett par bedjande ögon och utsträckta händer bad om min hjälp. Jag kan fortfarande inte förlåta mig själv. Lite av mig dog den dagen.
 
Jag minns att jag inte tyckte om den läraren efter det och hade jag varit modigare hade jag rytit ifrån och sagt som det var. Att vem som helst av oss kan hamna i en sådan situation. Vem som helst av oss kan vara i behov av en hjälpande hand.
 
Jag har aldrig förstått det här med vilka människor som är "människor", om ni förstår hur jag menar. Jag växte inte upp i ett hem där man gjorde skillnad på folk och folk. Mina föräldrar använde aldrig nedsättande ord om andra folkslag och det var väldigt förvirrande för mig när jag började skolan eller var hem till kompisar, där sådana ord användes flitigt. Jag lyssande och försökte lära mig, så som de flesta barn gör. "Jaha, så ska man säga. Det där ordet betyder det och så ska man tycka." Man fick inte umgås med invandrarbarnen, något jag gjorde ibland. Men det lärde jag mig snabbt att det var inte okej. Man skulle vara snäll och vänlig mot alla, förutom de som inte såg ut eller hade samma traditioner som en själv.
 
Blää, alla dessa oskrivna, sociala regler som gjorde mig så förvirrad som barn och fortfarande gör. Tro inte att jag försöker uppmåla en perfekt bild av mig själv, jag är vit och jag vet att jag har sagt och gjort saker som jag i dag inser är rasistiska. Kanske gör jag det fortfarande. Vi priviligerade har ju så svårt att se våra privilegier och ännu svårare att erkänna våra fel och brister. Jag är inte heller bra på det här med att vara social och det kommer ofta i vägen för min empati.
 
Det gör mig så ont när de snällaste av snällaste kommer med rasistiska kommentarer. När de som skulle offra allt de äger och har för sina medmänniskor tycker att "sådana där" inte ska få komma till Sverige. Jag förstår då att de de klassar som medmänniskor är sådana som är födda i Sverige. De som är som de själva. Alla andra är mindre värda och det, det är rasism. Att värdera folk olika på grund av härkomst, religion eller utseende. Att göra skillnad på folk och folk.
 
Jag är uppvuxen i en småstad och jag vet att mentaliteten är sådan där. Och tydligen även i Stockholm och övriga Sverige. Rasismen sprids och medmänskligheten minskar. Så sorgligt.
 
 
 
 
 
 "Att se sig själv i andra människor.
Att inte glömma att vi hör ihop.
Att alltid tänka att det kunde varit jag som behövt hjälp.
 
Att inte glömma att vi alla är människor och att vi hör ihop." 
 
 
Bild och text under bilden från linablucker på instagram.
Så fint och klokt skrivet!
 
 

Det här med tiggeri

 
Tänkte att jag skulle skriva lite om mina tankar kring att människor kommer hit och ber om hjälp. Ber om ursäkt i förväg om jag uttrycker mig dumt eller nedvärderande på något vis. Ryt till i sådana fall!
 
Här har ni en läsvärd debattartikel från SvD. Hoppas den kan slå hål på myten om organiserat tiggeri för gott.
 
Jag tror inte det finns organiserat tiggeri bland de fattiga som kommer hit från andra länder. Men jag tror fortfarande att det finns människor som utnyttjar andra människor. En gång när jag böjde mig ner för att ge en slant till en man som satt och spelade saxofon utanför tågstationen tittade han mig i ögonen och började gråta. Han kunde ingen engelska eller svenska och jag kunde inte hans språk. Han var rädd för någon och pekade och försökte förklara. Jag förstod inte förutom att han var rädd för någon som befann sig inne på tågstationen. Han är den enda jag har mött som jag tycker verkar ha varit kontrollerad av någon. Annars ser jag hur mödrar och döttrar, kusiner och vänner möts upp efter dagen och åker iväg tillsammans, så som det brukar vara. Vi alla håller oss väl till familj och vänner, ska man inte få göra det också om man är fattig och hemlös? Och ska man inte få ha en telefon så att man kan nå varandra? Ska man vara så fattig att man bor i en kartong och inte ha några vänner för att få hjälp? Det finns säkert de som utnyttjar de fattigaste av fattiga, men jag har som sagt bara stött på en av hundratals som kan ha varit kontrollerad. Och om det nu finns organiserat tiggeri hur hjälper man de som tigger genom att inte ge någonting alls? Då antar jag att de får det ännu värre än om de har pengar vid dagens slut.
 
 
 
 
 
 
Här i Karlstad sitter det många människor med en burk framför sig. Utanför mataffärer. I tunnlar. Vid tågstationen. Det krossar mitt hjärta varenda gång jag går förbi och inte kan ge någonting. Jag skriver inte kan men självklart menar jag väljer att inte ge någonting. För man kan alltid ge någonting. Även fast man inte har några kontanter på sig kan man gå och ta ut pengar och ge. Eller kanske köpa bananer eller smörgåsar. De flesta som sitter på gatan tar gladeligen emot mat. Men det är klart, helst vill de ha pengar. Det är det de kan skicka hem till sina nära och kära. Det är därför de är här. För att de inte kan få tag i pengar, som i sin tur kan köpa mat och allt annat man behöver, i sina hemländer.
 
Varför väljer jag då att inte ge pengar ibland? Därför att jag har insett att jag inte kan hjälpa alla. Under hela hösten och vintern gav jag bort mycket mer än vad jag hade "råd" med, för jag tycker det är en självklarhet att ge till dem som inget har. Men det gjorde mig så ont att ge en hundring till han som satt i tunneln och sen inte ha några pengar kvar att ge till hon som satt utanför Åhléns, för då skulle månadsbudgeten spricka. Det känns dumt att skriva så när jag bor i en svindyr lägenhet och kan välja vad jag ska äta varje dag och hur mycket. Kläder har jag också att välja och vraka av. Men realiteten är att jag tjänar 0 kr per månad och de pengar jag får av Mats ska räcka till mat åt alla i hushållet, det blir inte mycket pengar över. Samt att man måste tänka på att säkra sin egen framtid för att på så vis kunna ge till dem som inget har när man själv har något att ge.
 
Massa ursäkter, men det gör så ont i mig att se in i ett par bedjande ögon och inte ge någonting. Och på något konstigt vis lättar det bördan och samvetet att tänka: Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
 
Det spelar ingen roll om man har "inget" att ge. Ge ditt "inget" då. För det är garanterat mer än vad hen som sitter i kyla och regn och är beroende av andra människors empati och snällhet har. Är ditt "inget" en tia, en femma eller en enkrona. Ge den då och tänk som så: Jag kan inte hjälpa alla, men jag kan alltid hjälpa till på något vis. För ingen vill vi hamna där. Det är därför vi sparar och är motvilliga att ge bort våra pengar. Men alltid har man något att ge. Och om vi alla ger vårat "inget" blir det till mycket. Många bäckar små.
 
Och tänk på det. Hade situationen varit annorlunda hade det varit du som satt där i regnet och hoppades på att någon skulle skänka dig en slant.
 
 
 
 
 
Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.
 
Och det DU gör är gott nog <3
 

Historiska tv-serier

 
De senaste veckorna har jag följt tre historiska tv-serier som har gått på tv:n. Jag tycker om dem alla tre och kanske gör någon mer där ute det, så jag tänkte jag skulle tipsa om dem. Lite försent, dock. De flesta avsnitten går inte längre att se på svtplay respektive tv4play, men de kan ju gå i repris någon gång eller dyka upp på Netflix :)
 
Först vill jag bara skriva lite om min relation till historia. Jag älskar det! Även om det oftast var hemskt och konservativt förr vill jag lära av människans misstag och se utvecklingen vi har gjort. Det finns så mycket information att hämta från det förflutna och vi kan lära oss mycket av hur det var förr. Både gott och ont. Viktig information och kunskap som har gått förlorad i dagens samhälle, men också de misstag vi har gjort och vilka händelser som ledde upp till dessa misstag. Så att vi kan förhindra att de sker igen. Också ta till oss och erkänna de fel vi fortfarande har i vårat sätt och inse att vi är inte perfekta utan det finns alltid rum för förbättring. För att veta vart man ska måste man veta vart man kommer ifrån.
 
Jag presenterar dem i kronologisk ordning.
 
 
Wolf Hall
 
 (Bildkälla)
 
 
 
Wolf Hall handlar om Thomas Cromwell som var jurist och en av de viktigaste personerna i kung Henry VIII hov under 1500-talets England. Han var en av de avgörande personerna när det kom till att göra England protestantiskt. Den är baserad på boken med samma namn skriven av Hilary Mantel. Det är en fiktiv berättelse som baserats på Cromwells väg till makten. Jag tycker den är väldigt bra gjord och kul med en annan vinkel än de vanliga, de ur Henrys eller någon av hans sex fruar. Men det var allt hemska tider! Där gällde det verkligen att hålla tyst, lyda order och spela sina kort rätt. Annars blev man avrättad. Brrr!
 
Varför jag tycker den här serien, och liknande sådana, fortfarande är aktuella i dag är därför att vi kan dra många paralleller till hur vi behandlar djur. Vi tycker inte det är hemskt att döda djur, för det är normen. Lika så tyckte man inte det var hemskt med avrättning av människor vid den här tiden, för det var normen. Vi har som tur är utvecklats från den tiden och förhoppningsvis är det snart djurens tur att bli behandlade med respekt. Hoppas, hoppas!
 
Sista avsnittet av Wolf Hall går att se på svtplay.se fram till 5:e augusti.
 
 

1864
 
 (Bildkälla 1) (Bildkälla 2)
 

Åh vilken vacker serie! Och hemsk. Och intressant. Jag vet faktiskt inte så mycket om Danmarks historia, så det var väldigt lärorikt. 1864 handlar om det dansk-tyska kriget som ägde rum då. De slogs om området Slesvig och det blev det blodigaste kriget i Danmarks historia. Tusentals döda. Serien kretsar kring kriget men också kring de två bröderna Peter och Laust och deras kärlek till Inge. En ung tjej hittar Inges dagbok från den tiden och börjar läsa deras historia. På så sätt knyts nutiden och dåtiden ihop på ett vackert sätt. Jag har aldrig varit i krig men jag tror att serien klarade av att gestalta känslan ganska verklighetstroget. Det liknar ingentng jag har sett tidigare i alla fall. Ingen dramatisk musik eller överdrivet "modiga" män. Den visar rädslan och sorgen och den berörde mig djupt.
 
Vad kan man dra för paralleller till nutiden då? Ja, krig finns det ju fortfarande. Krig och död över religion, pengar och tron på att ens eget "folk" är det bästa. Där har vi fortfarande inte lärt oss någonting.
 
I Danmark sändes serien i åtta delar men Tv4 valde att sända den i fyra delar, vilket gör varje del ungefär 1 timme och 45 minuter långt. De tre sista delarna går fortfarande att se på tv4play.seFör del två är det sista dagen i dag. 
 
 
Indian Summers
 
 (Bildkälla)
 
Indian Summers utspelar sig i Indien i början av trettio-talet under de sista åren som Indien var en brittisk koloni. Den handlar om britternas maktkamp och självutnämnda superioritet över indierna och deras diskriminerning över landets befolkning. Hur lagar bara gäller västerlänningar och inte andra. Skrämmande. Inte mycket har ändrats om man jämför med i dag. Mycket sevärd!
Måste också tillägga att jag älskar hela nittonhundratalets modehistoria! Tror det beror på att kvinnans frigörelse återspeglas i kläderna. Från långa klänningar och trånga korsetter till allt mer korta kjolar och friare skärningar. Från att inte få visa benen till bikinis och kort-kort. Från enbart kjol och klänning till att få tillåtelse att bära så kallade "manliga" plagg som byxor och t-shirts. Underbart! Nu fattas det bara att vi ska få visa hela våra kroppar på samma villkor som männen.
 
I den här serien är väl parallellen till nutiden ganska uppenbar? Rasism. Som tyvärr fortfarande finns. Vi i västvärlden verkar fortfarande tycka att det är okej för oss att resa och bosätta oss vart vi vill på jorden, men kommer någon av annan religion eller utseende till oss är de inte välkomna. Och det är tankesättet "vi" och "dem" som förstör fortfarande i dag.
 
Åtta delar har sänts av tio. Alla från avsnitt 3 och framåt går fortfarande att se på svtplay.se. Programmet sänds på Svt 1 på lördagskvällar 21.00.
 
 
 
Som ni ser kan man lära mycket av historien. Den hjälper en att inse sina egna fel och brister och kan också hjälpa en att rätta till dem. Mycket må ha förändras, men vi är fortfarande väldigt lika våra förfäder. På gott och ont. Och det är bra att man tänker på det ibland.
 
 
 

RSS 2.0