Nu står jul vid snöig port

 
 
 
 
Nu står jul vid snöig port, klappar på och myser;
-Kära barn, släpp in mig fort! Här står jag och fryser.
Jag för med mig tända ljus och en gran från skogen,
frid och fröjd i varje hus, vänskap så förtrogen.
Se, min korg är stor och tung.
Båd' åt gammal och åt ung
har jag gåvor rara.
Får jag hos dig vara?
 
-Ja, kom kära jul! Kära jul.
 
 
                                                                                       
                                                            Zacharias Topelius.

Ett vitt täcke

 
 

Julefrid

 
 
 
 
Nu har lugnet lagt sig efter julaftonens stress och den stora julefriden infinner sig.
 
 
 
 
 
 
Mellandagarna kommer med ett sådant lugn tycker jag. Frid. Vi läser och ser på serier och filmer. Behöver varken handla eller laga mat. Kylskåpet (och växthuset!) är fullt med mat så vi klarar oss fram till nyår.
 
 
 
 
 
 

Pappa hämtade mig i onsdags och jag firar jul hemma hos dem i Filipstad istället, så jag inte bränner ut mig igen. 
 
 
 
 
 
 
Mamma pyntar och dekorerar så fint! I nästan varje hörn och på varje plan yta finns det något att se. Små granar i hinkar. Bockar, tomtar och knäckebrödshjärtan.
 
 
 
 
 
 
Kvällen innan julafton åt vi av julskinkan. Eller inte jag då, hann aldrig göra mig en griljerad kålrot. Men jag åt av mitt glutenfria vörtbröd och senaps-aubergine som jag slängde ihop under dagen.
 
 
 
 
 
 
Sen klädde pappa och jag granen. Han har köpt trådlösa ljus. Bara att sätta fast där en vill ha dem och sen slå på dem med en fjärrkontroll. Supersmidigt! Men de har bara 40 timmars batteritid, så mamma och pappa bytte till sina andra elljus för de vill inte hålla på att byta batterier hela tiden :P
 
 
 
 
 
 
Så kom julafton och pappa hämtade farmor och My vid ett ungefär. Sen åt vi julmat. Jag åt inte förrens på kvällen och då åt jag mina julbollar, potatis och den här senaps-auberginen på nedre bilden som jag inte kan få att se aptitlig ut hur jag än gör. Det hjälpte inte att ställa ut den i trädgården... Men den är jättegod! Min mage har inte gillat mig alls sen förra helgen, men jag äter lite då och då när jag känner att jag kan. I går gjorde jag mig en frestelse som ni kan se på övre bilden. Den är bland det läskigaste jag ätit sen jag blev vegan. Den smakar exakt som Janssons frestelse! Blir så snurrigt i huvudet när jag äter saker som smakar exakt som det "riktiga" alternativet. Kroppen säger till mig; "Det är djur i. Sluta äta!" fastän jag vet att det är veganskt. Förvirrande!
 
 
 
 
 
 
Efter ris á la Maltan delade vi ut julklappar. My fick ett paket hon ville öppna på direkten! Hon slet upp det. Det innehöll något ätbart förstås och hon var mycket nöjd när hon fick upp det, haha! Bilden är tagen av pappa och redigerad av mig :)
 
Sen på kvällen tittade vi på Karl Bertil Jonssons julafton och njöt av Tage Danielssons klokheter: "På den tiden var det ingen skam att vara fattig. Så trashankar och avsigkomna stackare behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn, utan strövade fritt omkring." Och nu vill folk förbjuda tiggeri och föra bort folk och husvagnar från tomma platser. Fler borde kolla på Karl Bertil Jonsson.
 
 
 
 
 
 
I går kväll lös fullmånen så stark mellan träden och höll mig vaken i natt. Men nog är hon mäktig!
 
 
 
 
 
 
Hoppas ni hade en underbar 24:e december. Vare sig ni firar någonting på den dagen eller inte.
 
Och god fortsättning <3
 
 

God jul!

 
 
Phew! Nu är allt färdigpackat och "klart" inför jul. Det blev inte det stora, veganska julbordet eller den röda, nystädade lägenheten full med tomtar som jag drömde om, men det duger så bra ändå. Men något år ska jag få till den Fanny och Alexander/Jenny Nyström-jul jag ser i mina drömmar. Men det får bli i framtiden. Egentligen gör det mig faktiskt inget alls att jag inte får någon traditionell julmat. Trodde det skulle bekymra mig mer, men jag kan faktiskt tänka mig att bara äta frukt och grönsaker, som jag gör nästan alla andra dagar, även på julafton.
 
 
Hoppas ni får en underbar jul, precis så som ni vill ha den! God jul <3
 
 
 
 
 
Traditioner i all ära, men i år undrar jag om jag inte ska gömma lik och läsa högt från Wikileaks som Ylvis!
 
 

Det ligger en drottning sjuk

 
I kungariket Kammebornia ligger drottningen och kämpar mot dubbelsidig lunginflammation. Kungen tar hand om henne. Sjukhuset är fullt och antibiotikan har hittills inte haft någon verkan. Jag har följt Pia och Dennis på kammebornia.se i flera år. De skriver så klokt och sant och jag önskar att det var de som styrde Sverige. Eller varför inte hela världen. Då skulle lek och kärlek ha det största utrymmet i människors liv. Inte stress och jäkt. Claras lille son har nyss åkt med ambulans in till sjukhuset i feberkramper och jag minns förra vintern när jag också hade så hög feber att mina armar och ben krampade i de mest onaturliga ställningar.
 
 
 
Den senaste veckan har jag varit i gång från tidig morgon till midnatt då jag stupat trött i säng. Jag har gjot rent disk- och tvättmaskiner, skåp och lådor. Dammat väggar och putsat speglar. Bakat bröd och rullat julbollar. I går kväll höll kroppen på att ge upp igen. För er som inte vet om mina sjukdomsbesvär så har jag sen i våras blivit periodvis "förlamad". Kroppen har helt enkelt stängt av sig och jag har inte kunnat röra varken armar eller ben och ibland inte kunnat tala heller. Det har lett till ett par färder till akuten och så många blodprov att jag inte kan räkna. De hittar inget fysiskt fel utan jag gick förmodligen in i den där berömda väggen i våras. Och sen en gång till i somras och nu känner jag att det är nära igen.
 
 
 
I dag hade jag tänkt göra rent spisen, dammtorka hallen och handskura golven. Men det struntar jag i. Det är inte värt att bli utmattad igen. Vi hade tänkt ta ner granen i dag. Men det struntar vi i. Vi kommer få se julgranar ändå. Jag har bakat vörtbröd och gjort veganska "köttbullar" men jag planerade också att grilljera en kålrot (julskinka), göra en vegansk Janssons och slänga ihop en rödbetssallad. Men det struntar jag i. Vörtbörd, julbollar och potatis duger så väl till julmat. Julen handlar ju egentligen inte om mat utan om gemenskap, värme och trygghet. Julafton är egentligen som vilken annan dag som helst, det är vi människor som lägger så mycket press och förväntningar på just den dagen. Det finns viktigare saker i livet än att få till en drömjul. Hälsa till exempel. Nu ska jag bara ligga i soffan ett par dagar innan det bär iväg till Torsby. Mina tankar går till Pia och Dennis och de andra i kungariket Kammebornia. De går också till Claras lille pojk. Det enda jag önskar mig i jul är att alla får vara friska och jag tänker göra mitt bästa för att hålla mig själv frisk.
 
 
 
Den friske önskar sig tusen saker,
 
den sjuke bara en.
 
 
 
 
 
 
I förrgårkväll var månen så vackert täckt av dimma. Fick riktig Twilightkänsla.
Det här fotot är taget med min Nikon. Den har ingen zoom så det här är inzoomat i efterhand.
Inte världens bästa fokus eller skärpa, men jag är nöjd ändå.
Månen skänker sådant lugn över våra konstiga, stressande människoliv här nere på jorden.
 
 
 

Det hänger grisar i fönstret

 
 
 
 
Det hänger knäckebrödsgrisar i fönstret och hjärtan på väggen.
Vissa dagar är det vackra frostrosor på fönstrena och vi har bytt till röda sängkläder.
Jag har bakat vörtbröd och veganska julbollar.
Alla julkort är skrivna och i morgon ska vi klä granen och ta fram tomtarna.
 
Julen närmar sig sakta men säkert.
 
 
 

Svammel om julkalendern, ödehus och det stora avtalet i juleljusens sken.

 
 
 
 
Förra veckan skrev 190 av världens länder på ett avtal i Paris. Världen har nu kommer överens om att jordens temperatur inte ska höjas mer än 2 grader och satsar på att hålla höjningen under 1,5 grader. Strålande nyheter! Lite orosmoln som dock täcker min himmel är, för det första, att de fokuserar på fel saker. De fokuserar på att minska förbrukningen av fossilt bränsle som ju är ett jättebra steg i rätt riktning, men glömmer/ignorerar den största miljöboven; kött- och mjölkindustrin. Ska inte tjata om vilka enorma skador boskap gör på hav, regnskog, luften etc. Ni vet nog redan det och det är jag nästan helt säker på att de flesta av de 190 länder som skrev på det här avtalet också gör. Men köttindustrin är den största industrin i världen och pengar och bekvämlighet styr tyvärr mer än förnuftet.
 
Den andra saken som oroar mig är alla kommentarer från människor, både på internet och i det så kallade verkliga livet. Det gör mig så frustrerad att så många skyller ifrån sig sitt ansvar och lägger det på politiker och folk med mer makt. Självklart ligger mycket av makten i politikernas händer, men det är så synd att människor inte har större tro på sig själva. Som att den "lilla" människan inte skulle räknas på något sätt. Glöm inte bort att vi "små" är många, många fler än "de stora". Vad vi vill och de val vi gör gör skillnad! Titta bara på försäljningen av ekologiskt. För ett par år sedan var det dyrt och litet sortiment av ekologiska varor och nu finns i princip alla matvaror att köpa obesprutade till ett rimligt pris. Allt handlar om efterfråga. Något jag inte kan förstå är att folk åker mil efter mil för att handla och sedan klagar på att det inte finns några affärer i närheten av där de bor. När de inte stöttar lokalproducerat. De små affärerna försvinner ju därför att människor väljer att handla i de större, närliggande städerna. Vad jag har ännu svårare att förstå är att folk säger sig vilja ha närmare till jobb, skola och affärer men vägrar stötta det enda partiet som vill öppna upp gamla lanthandlar och byskolor igen. Det enda partiet som vill satsa på landsbygden och göra den levande igen. Men folk lyssnar mer på fördomar än på vad som faktiskt är sanningen. För det vet en ju att miljöpartister bara tänker på stadsbor och feminister vill utrota alla män. Likaså är ekologiskt och miljömärkning en religion en antingen tror på eller inte och elbilar och solenergi för dyrt. Och kött behövs i våran kost för det har vi ätit i alla tider. Vi gick där på savannen och sög bröstmjölk från giraff-mammor och jagade antiloper med vår snabbhet och sylvassa tänder. Men förresten spelar inte fördomarna någon roll för det är tydligen inte upp till individen att göra sina egna val ändå. Utan staten ska bestämma vad vi ska köra och äta. Hur vi ska bo och vad vi ska tycka. Det är skrämmande hur vi följer samma gud allihopa. Jätteskrämmande nu när jag står lite utanför och tittar in på the Matrix.
 
Clara (underbaraclara) skrev för någon månad sedan om alla ödehus hon går förbi under sina promenader på landet och det har jag också funderat över länge. Hur kan det vara bostadsbrist när det står massa bostäder och förfaller? Därför att de flesta självklart söker sig dit jobben finns; städerna. Vilket leder till överpopulerade städer och döende landsbygder. Tänk om landsbygden kunde bli levande igen, vad många övergivna hus som skulle bli omhändertagna och vad många familjer som skulle få tak över huvudet. Bra intiativ av regeringen att ge ekonomiskt stöd till Lantbrukarnas Riksförbund tycker jag. Inom skog- och lantbruk finns det gott om jobb och nyanlända svenskar behöver arbete. Win-win situation.
 
En annan sak jag inte har kunnat undvika att undgå är all kritik mot årets julkalendern. Jag som alltid har gillat historia och som tycker det är nyttigt att barn och vi andra får lära oss av det förflutna gillar den skarpt. Vad är det för fel med att barn får se hur barn levde förr i tiden? Det var oftast fattigt och knapert och barn hade ingen hög ställning i samhället, men det är viktigt för barn att se sådant och förstå att förändring är inget att vara rädd för. Människan har utvecklats i alla tider och kommer fortsätt att utvecklas. Ändå är vi likadana på både insidan och utsidan som de som fanns innan oss. Är inte det fascinerande? Hur vi kan vara så olika men ändå så lika. Jag har förstått att det som upprör folk mest är att det visas just sådana här inte idylliska perioder och att barn kan bli ledsna och undra över varför det var så. Det både barnen och föräldrarna då vill är att det ska förklaras för barnen, men dagens jäktsamhälle ger inte tid till föräldrar att sitta ner med sina barn och diskutera vad de just har sett. Och på något vis tycker då föräldrar att det är Svts ansvar att förklara och diskutera. Vill en kontrollera det mesta av det ens barn matas med (vill bara påpeka att jag absolut inte tycker det är något fel med det, skulle nog själv vara en sådan förälder) varför sätter en sitt barn framför tv:n då? Jag skulle aldrig låta mitt barn se på ett program jag inte visste innehållet i om jag kände så starkt att jag vet vad jag vill att barnet ska få ta del av. Inte skulle jag tro eller kräva att Svt eller någon annan kanal ska sända program som helt och fullt går i linje med mina värderingar. En omöjlighet.
 
Gillar ni julkalendern och Historieätarna kan jag för övrigt rekommendera The Supersizers go... och The Supersizers eat... som är det brittiska orginalet. I The Supersizers... testar de även sina blodvärden före och efter en vecka i historisk tid för att se vad den maten och det levernet gör med en person. Mitt favoritprogram för några år sedan. Har alltid gillat att testa på att leva så som de gjorde förr; kläder, mat, boende. Allt! Så ni kan ju förstå min lycka när jag hörde att det skulle komma en svensk version av denna brittiska serie. Och nu finns den även som julkalender. Iiiiee! Jag hade kissat på mig av glädje om Tusen år till julafton hade sänts när jag var liten. Är helt övertygad om att det finns barn som är lika intresserade av historia som jag var i den åldern. Som sagt, är lite av en historienörd. Fast ändå kommer jag knappt ihåg någonting. Kanske för att historia innefattar så himla mycket att det är i princip omöjligt att komma ihåg allt. The Supersizers go... och The Supersizers eat... finns att se på youtube. Alla avsnitt. Enjoy!
 
 
 
 
 
Edit: Kollade på ett program nu och vill bara varna för att det förekommer massa bilder på döda djur. Usch! Spenderade halva avsnittet med att hålla händerna för ögonen. Tycker fortfarande det är bra program om en bortser från de stackars döda djuren. Det har vi fortfarande inte lärt oss av historien, att det inte är okej att döda oskyldiga varelser. Men det kommer!
 
Så då vet ni. Är ni veganer och bara vill se programmet för att ta del av den historiska livsstilen, bered er med händerna nära ansiktet. Och är ni icke-veganer och ändå finner det obehagligt att se döda kroppar, ta en funderare om ni verkligen behöver eller vill äta djur.
 
 
 

Jag heter inte Miriam

 
För ett tag sedan fick jag låna en bok av mamma. Jag har haft en stor hög med lånade böcker i bokhyllan i snart ett år, har så svårt att säga nej när någon frågar om jag vill låna en bok. Jag vill läsa allt, allt, allt! Det har tagit sin lilla tid att ta sig igenom högen men det har det varit värt. Så mycket nytt jag har lärt mig från massa olika genrer. Tänk vad att läsa öppnar våra sinnen! Boken jag lånade av mamma har titeln Jag heter inte Miriam och är skriven av Majgull Axelsson. Det kan vara den viktigaste boken jag läst. Någonsin.
 
I sjuttio år har Miriam levt med en stor lögn. Ingen vet om den förutom hon själv. Inte ens hennes familj. De tror att hon är judinna, så som alla andra i världen tror. Men det är inte sant. Hon är inte judinna och egentligen heter hon inte Miriam. Hon heter Malika och är rom. Men romerna blev inte räddade från koncentrationslägrena. De fick inte åka med de vita bussarna till Sverige. Romer var inte välkomna någonstans och det känns så hemskt att skriva att så är det fortfarande. År 2015.
 
Jag tänker skriva ett ganska långt inlägg om den här boken därför att jag tycker den är så viktig och, tyvärr, fortfarande aktuell. Det är självklart upp till var och en om ni vill läsa eller ej, men jag kommer att tänka på en bok som stod i bokhyllan i skolan och som står i min bokhylla också. Den heter Om detta må ni berätta och syftar då på andra världskrigets grymheter. Om antisemitismen och rasismen. Nu förstår jag titeln på boken. I dessa tider. Jag förstår varför överlevande från koncentrationslägren åker runt och berättar och berättar och berättar om vad de har varit med om. Så att ingen ska glömma. För människan glömmer så lätt och gör om samma misstag igen. Därför måste vi fortsätta att berätta och läsa om. Rasismen får inte växa! Historien får inte upprepa sig själv. Och de vars berättelse inte har blivit skriven, de som ingen lyssnar på. De berättelserna och de människorna är det extra viktigt att vi tar in. Jag tänker på vad Katarina Taikon sa när hon kämpade för romernas rättigheter i Sverige på 60-talet: "Vi vet! Och ingen ska säga till mig att vi inte vet att dessa människor är förföljda på grund av sin härkomst. Det är er plikt att begripa det!
 
Därför skriver jag: Om detta må ni läsa.
 
När Malika var i de tidiga tonåren blev alla vuxna i hennes familj bortförda. Barnen hamnade på ett barnhem och till slut i koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Efter att hennes lillebror dött anmälde Malika sig som frivillig att bli transporterad till lägret Ravensbruk. Det var på det tåget hon blev Miriam. Hon hade lyckats få tag på en gammal brödbit som skulle hålla henne vid liv under den långa färden, men eftersom hon var rom fick hon inte behålla den. De andra fångarna anklagade henne för att ha stulit den och slet och slog henne så hennes klänning gick sönder. Det var hårda straff för en fånge som hade trasiga kläder så när tåget stannade och de som överlevt färden hoppade av tog Malika en av de dödas klänningar och drog på sig. Hon hade tur. På den döda flickans klänning var det insytt nästan samma nummer som på Malikas klänning. Det numret som alla fångar fick sydda på sina klänningar och tatuerade på sin arm. När alla kläddes av nakna för att rakas och duschas skrapade hon bort de siffror på sin arm som inte stämde med klänningens siffror och sen den dagen har hon varit Miriam. En judisk flicka från en fin familj. Malika fick det bättre i lägret som Miriam. SS-soldaterna hatade judarna mest, men de såg de bara på morgonen och kvällen. De andra fångarna hade inget emot judar. Romer däremot kunde ingen tåla.
 
Miriam fick följa med de vita bussarna när de kom och räddade fångarna på Ravensbruk och på så vis kom hon till Sverige. Hon fick det bra här, men förstod väldigt snart att inte ens här kunde hon avslöja vem hon egentligen var. Hon kunde aldrig mer prata sitt modersmål och aldrig mer prata om sin familj. Men minnas kunde hon. Hon mindes sin lillebror Didi. Hon mindes hur han sakta dog i Auschwitz-Birkenau av det stora hålet i hans kind. Hålet som doktor Mengele hade skapat och som var så djupt att kindtänderna syntes. Hon mindes Else på Ravensbruk. Else, en politisk fånge, som lovade att ta med sig Miriam till sitt Norge när kriget var över. Else som älskade henne som en dotter och som höll henne vid liv. Men Else gillade inte romer. "Det vet en ju hur de är." var hennes kommentar när en romsk flicka blev misshandlad i deras barack. Else trodde att Miriam var judinna och Miriam vågade inte berätta sanningen för Else, även fast de var som mor och dotter.
 
Min bästa vän på gymnasiet var rom, eller halv-rom. Lika som Miriam i boken. Hennes mormor och morfar överlevde koncentrationslägren och kom till Norge efter andra världskriget. De vägrade tala om sitt liv innan kriget. Min kompis var nyfiken på sitt ursprung men de vägrade prata om att de var romer. Så som Miriam också valde att göra. Först i koncentrationslägren och sedan i Sverige när hon märkte att romer inte var välkomna här heller. När hon först kom hit var det olagligt för romer att resa in i Sverige och sen när det blev lagligt, 1954, såg hon hur de jagades och tvångssteriliserades, medan hon hade det bra med sin man och lille son. Därför att alla trodde hon var judinna. De som Sverige självklart tog emot och hjälpte efter andra världskriget. Men inte romerna.
 
Min vän och jag pratade mycket om hennes romska ursprung och att vi ville veta mer. Hon kunde bara ett fåtal ord på romanes. Kaffe var ett av dem, kommer jag ihåg. Både hon och jag ville veta mer och tyckte den kulturen verkade så fantastisk. Vad visste vi? Vi var båda två naiva och kunde inte förstå varför hennes mormor och morfar vägrade prata om romer och deras kultur. Ingen av oss hade upplevt krig. Ingen av oss hade blivit särbehandlade för vårat ursprung. Min kompis bodde hos sin pappa och den sidan av familjen var som vilken annan småstadsfamilj som helst och kallade romer, mörkhyade och homosexuella för vad de ville och kände för. Det var hos henne jag lärde mig t-ordet. Jag hade aldrig hört det förr. Det hade inte Miriam heller när hon kom till Sverige. Men när hon förstod att det var ett nedsättande ord för folk som reser visste hon att det var hennes folk de syftade på. Hon kom ihåg innan kriget när hon bodde med sin pappa och bror, farfar, farbröder, fastrar och kusiner i ett hus i Tyskland. Farfadern hade jobbat hårt för att få tag på en fast bostad, för han förstod att det var det som retade folk mest. Att de reste omkring. Men även fast de bodde i ett hus och Miriams pappa jobbade som smed kom de inte undan nazisterna och fick inte vara en del av samhället.
 
Jag förstår inte. Jag kan verkligen inte förstå hur människor kan göra sådan stor skillnad mellan folk och folk år 2015. Jag tänker igen på det Katarina Taikon sa; "Ingen kan säga till mig att vi inte vet!" Men jag visste inte. Jag skäms. Jag känner mig så fruktansvärt naiv och priviligerad. Min bild av romer var romantisk. Jag trodde ett liv som rom var ett fantastiskt liv där en fick uppleva världen och bära vackra, långa kjolar. Dansa kring eldar och vara ute i naturen. Klichéer. Jag tänkte aldrig på vintern. Jag tänkte aldrig på hur svårt det är att få tag på pengar när ingen vill anställa en. Jag förstod inte hur svårt det är att få tag på mat och kläder om en inte har pengar. Jag tänkte aldrig på att det kanske inte är av fri vilja så många bor i husvagnar, utan för att de inte har något annat hem. Jag visste inte och jag skäms. Jag skäms något oerhört. Det var inte förrän förra hösten jag började förstå. När jag mötte människor som satt och frös varje dag på väg in till stan. När en man tittade mig i ögonen och började gråta. Hur han kysste min hand och inte ville släppa den när jag kom tillbaka med vantar och smörgåsar till honom. När kvinnan jag frågade om hon ville ha mina pengar började gråta och smekte mig över kinden medan hon kallade mig för ängel. Jag började förstå att blir en så glad över en femtiolapp ser en inte femtio kronor så ofta.
 
Den här boken av Majgull Axelsson fick mig att öppna ögonen ännu mer. Varför lär vi oss bara om judarna när vi läser om andra världskriget i skolan? Varför får vi inte höra sådana här berättelser? Romernas berättelser. Därför att ingen vill lyssna på romer. Det känns så obehagligt att skriva det, men jag har som sagt förstått att det är så det är. I Sverige. Ett av världens modernaste länder. År 2015. Läste ni om när Soraya Post (F!), som talar romanes, var och besökte romerna utanför Malmös statshus? Hur en höggravid kvinna kom fram till henne och sa att hon inte orkade mer. Sorayas svar är så hjärtskärande så jag vet inte vart jag ska ta vägen: Det spelar ingen roll för du är rom. Du är höggravid och hemlös, men det spelar ingen roll för du är rom. Ingen bryr sig. Sorayas mamma blev tvångssteriliserad på femtiotalet och själv var hon tvungen att gå igenom en sinnesundersökning för att få börja skolan, men hon trodde att sådant beteende tillhörde det förflutna. Hon säger att hon alltid har skrutit om att Sverige är ett så bra exempel på medmänsklighet, men nu vet hon inte vad hon ska tycka längre. Inte jag heller. Jag skriver det igen: jag kan inte, kan inte för mitt liv, förstå att det är år 2015. Jag kan inte förstå hur folk förfasas över nazism och rasism och samtidigt vill förbjuda tiggeri. Jag säger som människorna utanför Malmös statshus skrev på sina skyltar: "Human rights are for EVERYONE".
 
Ett stycke ur den här boken som jag vill nämna är när Miriam och de andra räddade människorna från Ravensbruk kom till Sverige och fick åka tåg vidare till småland. När de kom fram vägrade alla kliva av tåget i flera, flera timmar. De trodde att svenskarna försökte lura dem och att de var på väg till ett nytt läger. Får mig att tänka på en händelse som utspelade sig för inte allt så länge sedan när människor på en buss i Lima vägrade gå av för de trodde de blivit lurade. Har en upplevt krig och död gör en sannolikt allt i sin makt för att slippa uppleva det igen och nog kan en förstå att männsikor som har flytt från krig har svårt att lita på folk.
 
Jag har valt att inte skriva så mycket om författaren i den här recensionen utan jag ville fokusera på berättelsen och knyta den till verkligheten. Majgull Axelsson, som har skrivit Jag heter inte Miriam, har lagt ner mycket tid och forskning för att få den så verklighetstrogen som möjligt. Kanske lättare sagt än gjort att berätta romernas historia, de som ingen vill lyssna på. Om den är verklighetstrogen eller ej kan självklart inte jag svara på, för vad vet jag? Jag har aldrig upplevt krig. Jag har aldrig följts av rykten att jag är en tjuv och därför inte fått behålla något jag ägt. Jag har aldrig behövt ljuga om min identitet för att få bli en del av samhället. Jag har aldrig blivit tvångssteriliserad eller behövt genomgå en sinnesundersökning för att få börja skolan. Jag har aldrig behövt sitta i kylan med en mugg framför mig för att ha råd med mat. Jag har aldrig tvingats sova utomhus därför att min husvagn har blivit bortförd. Från en tom plats. En plats som ingen använde. Det är så synd att saker ska behöva sägas om och om igen innan folk lyssnar. Oftast får det inte heller något genomslag förrän någon priviligerad tar ton. När män skriver om feminism eller när vita skriver om rasism.
 
Mycket viktig bok. Rekommenderar den till alla. Alla. Om detta må ni läsa.
 

Minnenas bokhylla

 
Tänk vad mycket vi hade i våra fyra bokhyllor! Helt otroligt att allt fick plats. Inte undra på att det tog tid att gå igenom allt. Det var inte bara böcker och filmer utan också stora högar med kuvert och diverse papper jag inte hade en aning om var kvar. Bland annat kvittot på våran soffa!
 
Men nu är alla bokhyllorna rensade. Skulle tro att 2/3 av allt som var i dem har slängts eller stoppats i flyttlådor som ska upp på vinden. Det är bland det bästa jag vet att titta i gamla böcker jag inte har läst på länge. Den känslan jag förknippar med böckerna sköljer över mig och jag fylls med minnen.
 
 
 
 
 
Mina Harry Potter-böcker. Min mellanstadielärare läste första boken högt för oss i klassen. Det här var innan filmerna kom och min lärare hade ingen aning om hur alla krångliga namn uttalades. Inte vi heller för den delen. Så han uttalade alla namn fonetiskt. Kommer speciellt ihåg Hermione. Härmiåne hette hon i min lärares tolkning :-) Jag gillade verkligen när han läste Harry Potter och de vises sten för oss så jag fick den i julklapp eller födelsedagspresent det året av mamma och pappa så jag kunde läsa den själv. Kommer ihåg att jag tyckte den var så stor och tung och jag kände mig riktigt vuxen när jag läste den. Sen kom filmerna och jag blev helt fast, så som en hel värld blev. När jag gick i sexan hade vi en Harry Potter-dag i skolan. Vi blev indelade i de fyra elevhemmen, jag hamnade i Ravenclaw, och fick ha skoluniformer och mantlar på oss. Vi samlades i den stora gymnastiksalen och in på en kvast (en moped av något slag skulle jag gissa på, gömd under en svart mantel) flög min mentor med spetsig hat och trollstav och hälsade oss välkomna till Hogwarts. Sen fick jag migrän och var tvungen att åka hem. Så typiskt. Hade sett fram emot den dagen jättelänge. Men jag minns att den förmiddagen jag var med var helt magisk. Det kändes som att jag var på Hogwarts och jag önskade att det var på riktigt. Jag har sett alla filmer på bio och fått alla böcker av mamma och pappa. Det var extra kul att Harry, Ron och Hermione var lika gamla som mig när böckerna kom ut. När tredje boken kom ut var jag tretton, när femte kom ut var jag femton och så vidare. De här böckerna var de första jag inte kunde lägga ifrån mig utan läste varje stund jag kunde. Minns att jag tog med den fjärde boken, en av de tjockaste, till Motala när vi fiskade kräftor. Där satt jag vid vattnet mitt i natten med en ficklampa och en två-kilos-bok, haha!
 
 
 
 
 
 
Den här Aladdin-boken fick jag på min sjuårsdag. Jag tyckte det var såååå coolt att jag var med i en bok. Kunde inte riktigt förstå det där att vem som helst kunde beställa den här boken och sätta in vilket namn som helst. Eller jo, jag förstod, men jag ville ändå tro att det är jag som sitter på mattan bakom Jasmine och Aladdin och att det har utgivits en bok om mitt äventyr med dem ;-) Min bror fick en liknande bok när han fyllde år och han fick åka och hälsa på dinosaurierna!
 
 
 
 
 
 
Hittade också en bok som heter "Mina fösta år". Mina händer har växt lite på 25 år :-)
 
 
 
 
 
 
De här tre barnböckerna kommer jag ihåg att jag tyckte om för de var så fint illustrerade.
 
 
 
 
 
 
Den förta, Pelles och Anna Elisabets julafton av Rune Lindström, är egentligen inte min. Den fick pappa av farmor och farfar när han var 6 år. Illustrationerna, också gjorda av Rune Lindström, är i färg, men endel är inte det och jag kuuunde inte låta bli att fylla i dem. Ni ser ju hur fint det blev... Mamma och pappa sa att jag fick titta i den om jag inte målade på bilderna. Det lovade jag att jag inte skulle göra, men begäret att fylla i de färglösa bilderna var starkare. Haha! Jag kan inte ha varit gammal, två-tre år skulle jag gissa på. Kanske lite äldre. Jag var i alla fall så gammal att jag skämdes när jag hade gjort något jag inte fick göra.
 
 
 
 
 
 
Kolla vilka vackra illustrationer. Som små tavlor! Inte konstigt att jag facinerades som barn.
 
 
 
 
 
 
Jag kan inte komma ihåg berättelsen alls, tror inte jag kunde läsa när jag målade i den, utan jag tittade bara på bilderna. Men nu när jag packade ner boken i en låda bläddrade jag igenom den lite snabbt och den verkar ju hur mysig som helst! Två barn som smygtittar på fyra tomtar som pyntar natten före julafton.
 
 
 
 
 
 
Sen hittade jag två Elsa Beskow-favoriter; ABC-resan och Hattstugan. Tycker ABC-resan är så fin. Naturen och djuren hjälper Anna och Bo att hitta Annas docka. Och så samlar de bokstäver längs vägen. Jag var tvungen att söka vad zinkvitt är för något, det används tydligen i vit oljefärg. Där ser en! Var det bara jag som tyckte att barnens lärare, fru Vallmo, var läskig? Eller var hon deras lärare? Kommer inte ihåg, men jag tyckte hon var lite otäck. Har ingen aning om varför.
Hattstugan tror jag att jag gillade mest på grund av den mysiga miljön och de vackra illustrationerna. För det vette tusan om jag tycker berättelsen är så himla mysig. Stackars barn som råkar bränna ner hela huset och som om inte det vore nog får de stryk också när mamman kommer hem. Men tänk att få krypa ner i en säng gjord av björknäver, bli nedbäddad i mossa och få äta honungskaka. Om de stackars barnen bara hade sluppit riset före! För några år sedan hittade jag ett recept på honungskaka och jag har tänkt prova att baka det hur länge som helst. Vi får se om jag veganisera, glutenfriera och bakar den någon gång. Det vore ju smarrigt!
 
Ja, det var lite av mina bokminnen. Finns många, många fler. Jag kan bli sittande i timmar och bara minnas och läsa, men nu är böckerna nerpackade och får komma fram igen när vi har större utrymme och fler bokhyllor :-)
 
 
 

Det nya vardagsrummet

 
 
 
 
Nu har jag äntligen fått tid till att sätta mig ner och redigera lite bilder. Foton jag har tagit med min nya kamera! En Nikon D3300. Oj, oj vad det är svårt med en systemkamera när en är van en kompaktkamera, men jag ska nog lära mig! Några bilder är ur fokus men alla är tagna manuellt så jag är väldigt nöjd ändå :-)
 
Så här ser det ut när en står i hallen och ser in i lägenheten. Där tv-möbeln står hade vi bokhyllorna förut.
 
 
 
 
 
 
Vi vände soffan ett fjärdedels varv medsols och bokhyllorna tog vi bort baksidorna på och satte som en "vägg" mellan tv-delen och den lilla läshörnan. De ska målas gräddvita någon gång, förmodligen till våren, så att rummet känns mer öppet. Vi kom på att vi hade så många mörka möbler så det känns så instängt i lägenheten.
 
 
 
 
 
 
Här är vårat lilla bibliotek, som jag envisas med att kalla det. Här kommer jag sitta mycket tror jag. Tycker läshörnan är så mysig!
 
 
 
 
 
 
När vi tog bort baksidan av bokhyllorna blev hyllplanen så ostabila, så vi tog bort dem och la alla böcker och prydnandssaker i en hög så länge. Har ingen lust att vakna mitt i natten av ett brak. Vi har tänkt köpa vinklar till hyllplanen så vi kan börja använda dem, det är bara mittenhyllan som sitter fast ordentligt. Men det blir nog efter jul. Under tiden får det stå så här.
 
 
 
 
 
 
Min favoritdetalj med den nya möbleringen, förutom läshörnan, är brudkistan under tavlan. Den blir så fin med levande ljus på. De här vackra snöbollarna och julkulan fick vi av min svägerska Madeleine och svåger Martin förra julen. Har för mig att snöbollarna var från Madeleine och julkulan från Martin. Har väntat på att det ska bli juletider så vi kunde tända dem. De är så fina!
 
 
 
 
 
 
Här är det härligt att sitta på kvällarna ska jag säga.
 
 

Min nya vän

 
 
 
 
Ser ni? Seeer ni? Ser ni vad jag har?! (Förutom en akrobatisk demonhand. Hur??) Jag har en alldeles egen Nikon-kamera! :-D Jag fick den av mamma och pappa i kombinerad julklapp och födelsedagspresent. Jag känner mig så bortskämd. För två år sedan fick jag min bärbara dator. De är för snälla! Men kameran ska jag betala hälften av, i en framtid där jag har mer än noll kronor i inkomst.
 
 
 
 
 
 
Den kom redan i torsdags men jag sa till mig själv att jag inte fick öppna kartongen innan jag har plockat klart med alla böcker och prydnadssaker mitt i flyttkaoset. Men jag kunde inte hålla mig! I morse öppnade jag den och tog fram min nya bästa vän. Haha, nej då. Men det känns som att vi kommer spendera mycket tid tillsammans och skapa foton jag hittills bara har drömt om. Fast kanske har jag för stor tro på mig själv. Eller för lite. När jag öppnade kartongen tog det ett tag innan jag vågade packa upp kameran och alla tillbehör. Som att jag inte var värdig den på något sätt. Men jag tror att lär jag mig den bara så kommer vi bli ett bra team.
 
 
 
 
 
 
Jag har bara liiiite mer att plocka med. Sen ska jag sätta mig ner i lugn och ro och läsa bruksanvisningen till min nya kamrat. Jag vill kunna ta hand om hen så bra som möjligt. Uv-skydd och kameraväska ska också införskaffas innan vi ger oss ut i världen, men jag tänker fota här hemma så länge :-)
 
Så titta in här igen i morgon kväll så kan jag nästan garantera att det kommer komma upp bilder av vårat "nya" vardagsrum/bibliotek taget med min nya kamera! Om allt går som planerat :-)
 
Ha det gott så länge och tusen, tusen tack mamma och pappa! <3
 
 
 

Nya glasögon

 
Jag har fått nya glasögon. Superglasögon. De är feministiska, veganska och antirasistiska. Rättvisa. De gör att jag ser på filmer, tv-serier och böcker på ett helt annat sätt än jag gjorde för bara några år sedan.
 
Natashja (ladydahmer.nu) skriver om hur hon läser om sina favoritböcker; Sagan om Isfolket. Hon älskade dem och har till och med döpt sina barn efter karaktärer i böckerna. Men nu förfasas hon över hur kvinnoförnedrande de är. Sexet är alltid på mannens villkor och det tjatas om utseende till förbannelse. En känsla jag kan känna igen. När jag tittar på filmer och tv-serier jag kollat på för länge sedan och verkligen gillat kan jag bli så himla besviken på att jag har matats med rasism och kvinnoförnedring utan att ens ha tänkt på det. Samma sak med många böcker jag läst som barn och tonåring.
 
Jag har de senaste veckorna gått och lyssnat på lite gamla ljudböcker medan jag pysslat med annat. Böcker jag tyckte var jättemysiga när jag var liten, men som nu får mig att känna obehag i vissa stycken; Madicken och Bullerbyböckerna. Det känns inte bra när Madicken och Lisabet leker slavar eller hur könsuppdelat det är mellan barnen i Bullerbyn. Flickorna leker mest med flickor och pojkarna med pojkar. Och när de väl leker med varandra ska det påpekas hur olika pojkar och flickor är. Mina veganska åsikter tycker också det låter fel när det rabblas upp massa olika maträtter som innehåller mördade individer. Revbensspjäll, palt och korvar.
 
Missförstå mig rätt, jag äääälskar Astrid Lindgren och har gjort så länge jag kan minnas. Jag minns dagen hon dog. Jag var hos en kompis men var tvungen att gå hem för jag blev så ledsen. När jag gick på gymnasiet köpte jag alla hennes filmer, även fast folk skrattade åt mig, och för bara något år sedan köpte jag en stor bok om hennes liv. Hon har förgyllt så många barndomar och jag vet att skulle hon skriva de här böckerna i dag skulle hon ta bort allt som inte känns helt okej. Hon sa det själv någon gång på sjuttiotalet att hade hon skrivit Pippiböckerna då skulle kapten Efraim Långstrump bara vara kung i Söderhavet. Ändå blev det ramaskri när n-ordet skulle tas bort från den gamla tv-serien, fastän Astrid har sagt att hon skulle ha gjort det själv om hon kunde.
 
Vi möblera om här hemma och jag håller på att gå igenom alla böcker så jag kan gå upp på vinden med de som jag vet att jag inte kommer läsa på ett tag. Många barnböcker som jag öppnar och blir varm av, tills det kommer ett stycke som jag inte kan stå bakom överhuvudtaget. Jag är ju vuxen och har mina nya glasögon på mig så jag kan "rensa bort" de mindre politiskt korrekta delarna i böcker och filmer och fokusera på det positiva (Inbillar jag mig. Jag påverkas säkert även fast jag inte tror det.) men barnen då? De som fortfarande listar ut vad som är rätt och fel och som gör som vuxna gör, inte säger. Hur ska de veta vilka åsikter som tillhör en annan tid och vilka som inte skadar någon? Tänker mycket på hur jag skulle göra om jag får barn. Ska jag låta bli att läsa de delar jag inte vill att mitt barn ska höra (censur känns ju sådär...) eller ska jag vänta tills barnet är stort nog att få förklarat för sig varför det står vissa ord och fraser i äldre böcker och varför vi inte använder dem längre? Barnen kommer få en viss känsla från böcker och filmer och tycka att det mesta med dem är härliga och mysiga. Trygga. Ska jag låta mina barn läsa Pippi och få en "mysig" känsla kring n-ordet? Så komplicerat. Jag får väl ta det när den dagen kommer, helt enkelt.
  
Men det finns så mycket fint i Astrids böcker, så det är värt att ta sig igenom de mindre behagliga bitarna. Jag vill att mina barn ska få ta del av när Pelle sitter och metar utan mask för han vill varken ha napp eller skada masken. När han hindrar Björn från att skjuta räven som har rivit får för rävar måste ju också äta. Hur Malin, tant Berg och Linus-Ida tröstar ledsna barn och hur Emil räddar griseknoen från att bli julskinka. Alla underbara lekar och utflykter som beskrivs. Och även maten. För det mesta går att göra veganskt. Mina barn kan också läsa de otroliga beskrivningarna och dregla över köttbullar, prinskorv och limpor.
  
En sådan fin människa hon verkade vara, Astrid. Dock påverkad av sin tid, så som de flesta av oss är. Hon verkar ha varit så full med respekt för och omtanke om barn och djur. En sådan där människa som gör världen så fin och som det inte finns nog många av. En sådan person som förstår barn och gör allt för att de ska ha det bra. Jag har turen att känna en sådan människa och hon har förgyllt min barndom enormt. Likaså har Astrids böcker. Och Elsa Beskows. Är inte Hattstugan helt underbar? Förutom att barnen blir slagna i slutet. Och förutom att barnen lämnas helt ensamma med ansvaret över huset. Kanske är den inte så underbar när jag tänker efter? Jag får läsa om den och se vad jag tycker då.
 
Jag vill att mina barn, allas barn, ska få ta del av den omtanke som finns i dessa böcker men att de ska få slippa det som är diskriminerande. Tills de är äldre och vi kan ha diskussioner kring varför barn agades, mörkhyade och kvinnor förtrycktes och djur mördades förr. Och varför endel fortfarande lever så. Jag vill helt enkelt att de ska få äta (vegansk) honungskaka utan att först behöva smaka riset.
 
 

Första december

 
 
 
 
I dag är det första december och jag kör en favorit i repris: Trolltider! Det måste vara en av mina favoritjulkalendrar genom tiderna. Jag fanns ju inte när den sändes, men farmor och farfar hade alla avsnitt på VHS-band så jag har kollat mycket på den. Visst verkar de ha det så mysigt? Tänk att få bo i en resväska ute i skogen och sova i en sko. Tror jag ska se ett avsnitt per dag fram till julafton. Får se om jag kan hålla mig till det :-)
 
 
Årets julkalender verkar också bli en favorit! Men så är ju Historieätarna hur bra som helst, så jag hade inte förväntat mig något annat :-) Jag och Mats låg i sängen och tittade i morse. Det enda som fattades var en julkalender med luckor. I år får en tydligen med en docka en ska samla saker till under december fram till jul. Vad kul det låter!
 
 
Ni har väl inte missat att det finns massa julkalendrar på oppetarkiv.se? Där kan ni se dem när ni vill. Helt gratis. Trolltider är en av dem. Sunes jul, Mysteriet på Greveholm, Pelle Svanslös och Teskedsgumman är bara några av de som finns tillgängliga. Öppet arkiv är en sådan himla bra grej tycker jag! Där finns allt ifrån Hylands hörna till Melodifestivalen att se. Så har ni inte hittat dit ännu, ta er en sväng förbi och titta vad de har för gamla program :-)
 
 
 
 
 
 
På tal om någonting helt annat, fast ändå inte. Allt hör ju ihop på ett eller annat sätt. Har ni läst att i en ny undersökning har de kommit fram till att 55% av Sveriges befolkning är villiga att ändra sin kost för att hjälpa till i kampen mot klimathotet? Är inte det helt fantastiskt? För ni vet väl att koldioxiden inte är det som utgör störst hot? Det gör gasen metan som kommer främst från boskapen. Plus att 51% av all koldioxid vi släpper ut i atsmosfären också kommer från boskap, främst nöt- och mjölkindustrin. Transport, alltså flyg, bil och båt, står bara för 13% av koldioxidutsläppen. Det största och bästa vi alla kan göra för miljön är att bli veganer. Och låter det för övermäktigt så är att dra ner på kött- och mjölkkonsumtionen ett superbra första steg!
 
 

RSS 2.0