Februaribilder

 
 
 
 
Februari känns så obeskrivligt lång, men är så kort egentligen. Jag känner mig så trött vid den här tiden. Trött och sjuk. Den här vintern alltså... Har varit förkyld flera gånger, vilket är ganska ovanligt för mig. Jag hade till och med feber i några dagar. Det har jag inte haft på flera år.
 
 
Ja, ja. Har jag inte värre krämpor än förkylningar är jag glad!
 
 
Tack och lov för Melodifestivalen! Jag tror nästan det är därför jag gillar mello så mycket. Den kommer som en sprakande glitterkaramell när en känner sig som tröttast och glåmigast. Sen så är det ju fettisadagen och Alla hjärtans dag också den här månaden. Och att solen är påväg tillbaka märks verkligen. Februari kanske inte är så dum ändå?
 
 
 
 

Tacksamhet

 
 
 
 
För några månader sedan hörde jag någonting som fick mig att börja tänka annorlunda. Om du är en person som säger "förlåt" ofta har du förmodligen svårt för att säga "tack". För att visa och känna tacksamhet. Så behöver det naturligtvis inte vara, men jag kan känna igen mig i det. Jag är inte så bra på att ta emot varken komplimanger eller gåvor. Kanske beror det på att jag ursäktar för mycket. Jag vet inte. Men jag vill i alla fall börja koncentrera mig på tack istället för förlåt. På tacksamhet istället för ursäkter. Ett exempel: Istället för att säga "Förlåt för att jag är sen" kan en säga "Tack för att du har väntat på mig. Det betyder mycket.". Jag vet inte om det gör skillnad varken för en själv eller för andra, men det är något jag har börjat tänka på i alla fall.
 
 
Sen så är det väl som med det mesta fråga om att hitta en balans. Ibland är ju ursäkter verkligen på sin plats. Och jag kan också tycka att som kvinna så förväntas en vara glad och tacksam för att inte stämplas som jobbig eller surkärring. Och det tycker inte jag är rätt. En har rätt att bli arg och upprörd över orättvisor och sådant. En behöver inte alltid vara glad.
 
 
 
 
 
 
Men tänk så mycket vackert det finns. Så mycket att vara tacksam för.
 

Ström, te och snacks

 
 
 
 
 
Januari har varit full med snö. Också strömlös. En dag var det strömlöst i över sex timmar. Vid sådana tillfällen blir det så tydligt för mig hur beroende av el jag är. Mobilen var urladdad så jag hade ingen kontakt med omvärlden. Innan solen gick upp blev jag snabbt medveten om att vi inte har några ficklampor. Graderna sjönk fort i huset och jag hade inget sätt att värma mig annat än med flera lager kläder. Hade det varit strömlöst någon timme till hade nog maten i frysen blivit fördärvad. Och på tal om mat insåg jag att det jag hade att äta som inte behövdes tillagas på något sätt var jordnötssmör, ett äpple och några dadlar. Jag ser sådana tillfällen som en lärdom i att mitt bekväma västerländska liv inte tål strömlöshet. Då står jag helt plötsligt utan mat, ljus, värme och kunskap. Men som sagt lever jag ett bekvämt och priviligerat liv med el till vardags, till skillnad från många andra på planeten. Så inte är det här ett klagomål. Absolut inte! Som jag skrev ser jag det som en lärdom. Jag och Mats behöver bland annat införskaffa ficklampor, stormkök och en värmekälla som inte är eldriven. Noterat.
 
 
De dagar jag har el, vilka är de allra, allra flesta (har i ärlighetens namn bara varit strömlöst två gånger) gillar jag att hålla mig varm med elkamin och te. Örtte. Att se på tv-program, serier och film är också sådant jag tycker om som jag inte kan göra utan ström. De bästa programmen att dricka te till tycker jag är Det sitter i väggarna och Antikrundan som finns att se på svtplay.se. När det kommer till serier tycker jag Call the Midwife och Downton Abbey (brittiska serier över huvud taget) passar bra. Filmer kan bli lite långa, teet hinner ju svalna om det ska räcka genom hela. Till film tycker jag snacks passar bättre. Hummus med morötter, selleri och äppelklyftor att doppa är favoriten. Sedan något sött. Till exempel chokladbollar eller torkad mango. Verklighetsbaserade och historiska berättelser gillar jag allra mest när det kommer till film. Eller en påhittad historia som håller en i sitt grepp hela filmen igenom.
 
 
Januari är nog den allra bästa te-månaden. Förutom när det är strömlöst då.
 

God jul

 
 

Hej, mitt vinterland

 
 
 
 
Nu smälter snön bort. Då blir jag extra glad att jag fotade mycket de där veckorna när det varit snö. När blasken och isen ligger därute, har jag en vacker vintersaga i min dator. I år har jag och Mats även vårat alldeles egna vinterland. Det känns inte så dumt, ska jag säga.
 
 
 
 
 
 
Här är vårat hus. Det i mitten. Jag kom just på att vi bor i Mellangården. Det känns också bra.
 
 
 
 

Nalkandes

 
 
 
 
Jag tycker det känns så mäktigt att stå vid en sjö eller en stor slätt och blicka ut. Att se vad som komma skall. Det är som att se flera kilometer in i framtiden.
 
För någon dag sedan tog jag en promenad ner till den stora sjön. Där på andra sidan kunde jag se snöovädret rulla fram. "Jaha, det kommer snöa rejält inom en halvtimme" tänkte jag och kände mig som en vis gammal gumma. Och mycket riktigt. Den blå himlen över mig blev mer och mer grå och snart snöade det som bara den.
 
Vem behöver väder-Nils när det finns sjöar?
 
 
 
 
 
 
Har ni sett den nya Stephen King-serien Dimman? Om ni har det förstår ni nog att jag fick lite otäcka vibbar av att stå och kolla på ovädret som rullade in. Det kunde ju lika gärna vara dimma. När jag dessutom dagen efter nästan blev inlåst i det stora köpcentret under ett strömavbrott var det jag som kunde hålla mig för skratt!
 

Ljus i mörkret

 
 
 
 
Hoppas er Lucia-dag var ljus.
Själv spred jag inget ljus i mörkret. Men det gjorde vår trädgårdslykta.
 
 

Runt husknuten

 
 
 
Om jag går på grusvägen som går bakom vårat hus kommer jag genom skogen till järnvägen. Går jag över järnvägen kommer jag till en liten by med röda stugor och grusvägar åt alla håll och kanter. Jag tror byn heter Nyed. Det stod så på ett hus och jag vet att det finns, eller har funnits, ett område i Molkom som heter Nyed. Jag har mycket släkt på farfars sida som kommer från just Nyed. Väldigt långt tillbaka. Men på 1800-talet gick de här - mina släktingar som jag aldrig träffade men som jag vet namnen på. I dessa stugor bodde de. Bara tio minuter från mitt hus. Det är sådant som tar andan ur mig. Om detta nu är samma Nyed.
 

Det luktar snö

 
 
 
En tidig morgon förra veckan när jag vinkade av Mats kände jag att det luktade snö. Men ingen snö låg på marken. Några timmar senare började det ljusna och då kom också snön. Jag kände mig som Lorelai i Gilmore Girls. Hon kan nämligen känna på lukten när det ska snöa. Det har aldrig hänt mig förut, så döm om min förvåning när det faktiskt började snöa ett par timmar efter att tanken dök upp i mitt huvud.
 
 
 
 
Här kommer en klassisk hand-mot-mark-bild. Det var länge sedan nu. Grankotten kommer från en av dessa bjässar:
 
 
 
 
Tycker inte fotot gör dem rättvisa - de är enorma! Jag kan utan problem gå raklång under lägsta grenarna.
 
 
 
I dag kom det första ordentliga snöfallet och jag har skottat för första gången på sju år. Inte för att jag skottat särskilt mycket snö i mitt liv. Men ibland hände det att jag hjälpte mamma och pappa när jag fortfarande bodde hos dem.
 
Kan inte känna att det luktar snö längre. Det var nog en engångsgrej. Eller så kände jag det just på grund av att det var första snön. Nu kanske jag har vant mig vid lukten. Tyckte i alla fall att det var en cool händelse.
 
 

Vems kreationer är mest hållbara?

 
 
 
 
Har ni också tänkt på hur mycket människoskapade ting liknar saker skapade helt utan mänsklig inblandning? Som att vi undermedvetet vill återskapa det som har skapats på egen hand. Såg en dokumentär för ett tag sedan som tog upp en teori kring pyramider. Att de är människans försök att efterlikna berg. En teori jag tycker låter rimlig. Jag tänker ofta på det när jag ser höghus på håll, hur deras form och höjd liknar skogar. Vi skövlar bort skogen - men vill bygga upp den på vårat eget sätt igen. Vi skapar även bassänger där det inte finns sjöar. Som att vatten och växtlighet har en sådan stor betydelse för oss även visuellt att vi undermedvetet försöker efterlikna dem.
 
 
En vacker tanke, samtidigt som den är lite skrämmande. Vi har en så himla stor vilja att bevara och hjälpa, men ska ändå prompt göra det på vårat sätt. Vilket jag tror gör mer skada än nytta. Som att vi inte litar på någonting som inte är människoskapat. De vilda betande djuren höll ängar öppna i skogsområden som här uppe i norden. Nu när det inte finns så många vilda djur kvar tycker vi att våra domesticerade idisslare är oumbärliga - när det är de som har konkurrerat ut de vilda. Samma med honungsbin. De konkurrerar ut de vilda pollinerarna (som gör ett mycket bättre jobb) - ändå ligger fokus på att stötta bi-industrin därför att vi tror att det är lösningen på krisen vi har just nu kring pollinerare.
 
 
Jag tror inte att det är lösningen. Jag tror inte att människoskapade djur och andra ideer är oumbärliga. Jag tror på Moder Jord eller vad jag nu ska kalla det. Att när allt levande jobbar i symbios så fungerar det mesta. Och jag tror människan brottas mellan en vilja att hjälpa och att leka skapare. Jag älskar själv att skapa, känna att jag har gjort världen vackrare eller bättre. Det är svårt att hitta balansen som människa. Men att vara medveten är ju i alla fall ett steg i rätt riktning. Välja de alternativ som förstör minst. När en vill och orkar. Inte kan en alltid vara på topp, bara göra sitt bästa.
   
 

Tea and scones, dear?

 
 
 
 
Vissa dagar är te och scones-dagar.
I helgen bakade jag glutenfria fullkornsscones med lingonsylt till. Är inte helt nöjd ännu så recept kommer inte riktigt än.
Te smakar som godast ur gammelmormors tekoppar, förresten.
 
 
 
 
 

En kväll i början av oktober

 
 
 
 
September och oktober bjuder verkligen på de allra vackraste solnedgångarna.
I går var den helt magisk.
Tror för övrigt att jag såg två gäss flyga över mig, men de kanske redan har lämnat Sverige?
Jag som nyss läst Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige blev dock lite starstrucked och tänkte att det var Mårten och Dunfin som flög där uppe tillsammans. Kanske hade någon av dem en liten parvel i träskor och vit toppluva på ryggen också.
 
 

Fördelar med snaggat

 
 
 
 
Nu har jag haft snaggat hår några månader och tänkte ge en liten "recension". Jag finner många fördelar:
 
 
 
  • Schampo? Hårborste? Du behöver minimalt med produkter. Vatten och handduk and you're redy to go.
  • Passar utmärkt tillsammans med ett resting bitch face. Varför måste en le hela tiden? Bara för att en inte ler betyder ju inte det att en är sur. En är bara neutral. Nu tycker jag själv att det är härligt att mötas av ett leende, så jag försöker också att le när jag möter människor. Men jag orkar inte alltid och jag är inte sur för det.  
  • Människor lämnar dig ifred. Det kan i och för sig ha med mitt ansiktsuttryck att göra. Fast nej. När jag hade långt hår och inte log kom ändå folk fram till mig på stan och ville prata. Jag som har lite smått social fobi har tyckt det varit lite jobbigt att gå ner på stan, eftersom det ofta kommer fram främmande människor och pratar med mig. Oftast äldre som vill prata av sig eller människor som är utsatta på något vis. Gillar inte att jag tycker det är jobbigt, dock. Känner mig så smickrad att mäniskor anförtror sig åt mig. Tror jag för det mesta är en bra lyssnare och har lätt att kommunicera över språkgränser. men har svårt att hjälpa på rätt sätt i många fall. Säga rätt saker, ta rätt beslut osv. Rädd för att göra fel. Så det har varit ganska skönt att inte behöva engagera sig i andras problem när jag går ner på stan, utan faktiskt bara handla. Fast nog kan jag sakna det ibland också.
  • Du är inte söt längre, utan snygg. Kan vara trevligt ibland att få mer "vuxna" komplimanger. Jag hajjar, jag ser ganska ung ut och ett långt hår med självfall gör inte att jag ser ut att vara närmare trettio än tonåren. Nu tycker ju inte jag att utseende ska spela någon roll, men visst blir jag glad av komplimanger! Det går inte att sticka under stolen med. Jag är formad av det här samhället jag också.
  • Män tar dig mer på allvar. Kanske kan ha att göra med att jag ser äldre ut. Men jag tror faktiskt att män är lite rädda för kvinnor som inte följer utseendenormen, eller den kvinnliga normen överhuvudtaget. Som vågar ta sig in på männens territorium. Det blir nog lite "woaw, hon är ju faktiskt som jag". I alla fall så upplever jag att jag blir lyssnad på. Mer tagen på allvar. Det jag säger har substans.
 
 
 
 
Vi kör väl lite nackdelar också när vi ändå är i gång?
 
 
 
 
Du blir blöt i regn. Kanske låter som en självklarhet, men jag hade ingen aning om hur mycket vatten håret absorberar i regnoväder. Nu verkligen bara rinner det rakt ner under jackan och blöter ner tröjan. En kan verkligen känna hur vattnet rinner längs skallen. Finns ingenting som stoppar det.
Du måste börja med mössa i september. Nu är ju jag ganska frusen av mig, så det kanske inte andra behöver göra. Men jäklarns vad kallt det blåser om huvudet nu alltså!
 
 
Kan nog inte komma på några fler nackdelar faktiskt. Förutom att en inte riktigt passar in. Men vad gör det? Och jag upplever som sagt att jag möts med mer respekt snarare än hånfullhet. Men så har ju snaggat hår varit mannen förunnat och mannen har ju högst status i samhället, så det är väl inte så konstigt...
 
 
 
 
 
 

Sensommarbilder

 
 
Här kommer lite foton tagna sista veckan i augusti.
 
 
 
Tidig morgon.
 
 
 
Bakom dass.
 
 
 
Under vattenytan.
 
 
 
Naturen tar över.
Älskar den här bilden! Tycker den representerar mammas och pappas trädgård så bra. Istället för att slänga den gamla parasollfoten har den fått bli en del av trädgården. Varför inte ställa sin kaffekopp på den? Som ett litet lågt bord.
 
 
 
Sjön.
 
 
 
Trädgårdsbilder.
 
 
 
 
Ljung i decilitermått.
En annan favoritbild. Minimalistiskt och vackert så det förslår.
 
 

Bara få va mig själv

 
 
 
 
Tuttlös och hårig.
 
 
 

Närbild

 
 

Under björken

 
 
 
 

Sommarbilder

 
 

Ett dygn i vildmarken

 
 
 
 
 
 
 
 
 

Strövtåg i hembygden

 
 
 
 
I morse gick jag en promenad bland hundkex och smörblommor.
 
 
 
 
 
 
Längs grusvägar genom trollskog.
 

Tidigare inlägg
RSS 2.0